Sök i Ratio Lex

Första lagutskottets utlåtande Nr 5

1932-02-09 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1932:5, Första lagutskottets utlåtande Nr 5

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 5.

1

Kr 5.

Ankom till riksdagens kansli den 9 februari t932 kl. 2 e- m.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående ny lag örn hittegods

m. m.

1 en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr

131, vilken behandlats av första lagutskottet, har herr Olsson i Golvvasta

hemställt, »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,

att Kungl. Majit ville låta utarbeta och för riksdagen framlägga

förslag till ny lag örn hittegods ävensom till andra därmed sammanhängande

författningar».

Beträffande de skäl, motionären anfört till stöd för sin hemställan,

hänvisar utskottet till motionen.

Utskottet får till en början redogöra för gällande bestämmelser örn

hittegods samt vissa föreskrifter, som få anses därmed äga samband.

1734 års lag innehöll uti 48 kap. missgärningsbalken bestämmelser

»Örn fynd och hittegods och huru thet bör lysas upp». Vid införandet

av strafflagen den 16 februari 1864 överflyttades de tre första paragraferna

i nämnda kapitel, vilka handlade, 1 § örn hittegods i allmänhet,

2 § örn »nedgrafwen skatt, botnfynd eller annat slikt, ther ej fins ägare

til» och 3 § örn s. k. driftefä, oförändrade till Kungl, förordningen samma

dag örn nya strafflagens införande och vad i avseende därå iakttagas

skulle (benämnd strafflagens promulgationsförordning) § 16 respektive

mom. 2, 3 och 4. Mom. 2 och 4 ha icke heller därefter undergått ändring

och lyda,

mom. 2:

Var som något hittar, han bör det genast kungöra, och lysa låta tre

söndagar å rad, i närmaste kyrka å landet, eller i alla stadens kyrkor,

så ock å häradsting eller rådstuva. Kommer den, som mist haver, och

visar att det hörer honom till; tage sitt åter, och give skälig hittelön.

Kommer han ej inom natt och år, sedan lyst är; tage Konungen två

delar och tridiung den som hitte;

morn. 4:

Hittar man häst, oxe, ko, får, get eller vad fä det är; läte en gång

lysa, och njute av ägaren foderlön och all annan kostnad, sedan den

nytta räknad är, som han av ty haft. Nu är skälig misstanke mot den,

som säger sig hittat hava; då skall han sig urtjuva göra med lysninga

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 9 sami. 1 arnt. 4 haft. (Nr 5) 1

Gällande

bestämmelser.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Första lagutskottets utlåtande Nr 5.

vittnen och själv sins ed att han det fä ej av illvilja och list, utan som

drilteiä upptog. Kommer ej han inom natt och år, som rätter ägare är;

då åge han fä, som hitte.

Mom. 3 uti ifrågavarande paragraf har däremot upphävts och ersatts av

Kungl, förordningen den 30 maj 1873 angående nedgraven skatt, bottenfynd

eller annat dylikt, vartill ägare ej finnes. I sistnämnda förordning

stadgas:

Av nedgraven skatt, bottenfynd eller annat dylikt, vartill ägare ej

finnes, tage jordägaren hälften och hälften den som hittade, där det ej

utgöres av forntida mynt, vapen, redskap, prydnader eller kärl eller

andra fornsaker. Dessa lalle upphittaren ensam till; vare han dock

skyldig, örn fyndet är av guld, silver eller koppar, att i den ordning

Konungen stadgat, det till staten hembjuda. Anses fyndet böra lör statens

räkning inlösas, njute upphittaren lör det som inlöses av guld eller

silver fulla värdet med en åttondedels förhöjning samt lör koppar vad

utöver metallvärdet kan anses motsvara fyndets vetenskapliga värde.

Örn skeppsfynd och .strandvrak skils i (sjölagen).

Angående fullgörandet av den sålunda föreskrivna hembudsskyldigheten

innehåller § 8 mom. 1 i Kungl, förordningen den 29 november 1867

angående forntida minnesmärkens fredande närmare bestämmelser.

Den i förenämnda förordning angående nedgraven skatt m. m. intagna

hänvisningen beträffande skeppsfynd och strandvrak får numera anses

avse lagen den 2 april 1918 med vissa bestämmelser örn sjöfynd. 1 § i sistnämnda

lag ålägger var som i saltsjön inom svensk skärgård eller vid

svensk kust eller i rikets segelbara insjöar, floder eller kanaler bärgar

övergivet fartyg eller skeppsvrak eller till fartyg hörande redskap eller

gods att anmäla fyndet hos landsfiskal eller annan polisman eller hos

tulltjänsteman. 2 § i samma lag ålägger därjämte befälhavare å fartyg,

som under resa bärgat något, som i 1 § sägs, att avlämna det bärgade

jämte redogörelse för omständigheterna vid bärgningen till tullförvaltningen

å den svenska ort, dit han först anländer. Anlöpes ej svensk

hamn, åligger det befälhavaren att å den utländska ort, som han först

anlöper, hos viss myndighet anmäla fyndet ävensom att, för så vitt det

främmande landets lag ej annorledes stadgar, försälja det bärgade å

offentlig auktion samt till redaren insända redogörelse för omständigheterna

vid bärgningen och redovisa försäljningssumman. Kedaren

åligger därefter att till närmaste tullförvaltning avlämna de insända

medlen jämte redogörelsen. Närmare bestämmelser äro därjämte meddelade

om fyndets kungörande i allmänna tidningarna samt i de av lotsstyrelsen

utgivna Underrättelser för sjöfarande ävensom i tidning inom

orten. Finnes vid besiktning, att sammanlagda kostnaden för bärgningens

kungörande samt för fyndets vård och försäljning böra beräknas

till så högt belopp, att efter gäldande av nämnda kostnad skälig bärgarlön

ej kan ur fyndet utgå, skall jämlikt 6 § tullförvaltning äga, utan

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 5. 3

kungörande av bärgningen, omedelbart efter besiktningen utlämna fyndet

till bärgaren. överstiger fynds värde ej tio kronor, må tullförvaltning

jämlikt 7 § utan vidare besiktning och utan kungörande av bärgningen

utlämna fyndet till bärgaren. Har däremot kungörande skett och

kommer ägaren inom förelagd tid samt visar sin rätt, äger han jämlikt

4 § taga sitt åter, mot det att han till bärgaren utbetalar kostnaden för

bärgningens kungörande och för fyndets vård samt bärgarlön, vars belopp

i händelse av tvist bestämmes av domstol. Kommer ej ägare, skall

strandfynd, där ej fall som i 6 eller 7 § avses är för handen, tillfalla kronan,

efter avdrag av bärgarlön och kostnad, som nyss är nämnd, men annat

fynd skall tillfalla bärgaren.

I detta sammanhang må även påpekas stadgandet i 21 kap. 2 § byggningabalken,

lydande:

Hittar man bi å egen bolstad, eller den han äger lott i; vare hans, som

hitte. Är det landbo; njute han trid jung, och jordägaren två lotter.

Hittar man dem inom annans hägnad; njute ingen lott därav; hittar

man dem utom hägnad, i annans skog och mark; äge tridjung, och jordägaren

två lotter. Säga tvenne sig samma bi hittat; njute han denna hittelön,

som först lyste. Örn den, som å annans ägor hittar, och ej lyser,

utan borttager, och örn den, som med mat och bete till sig lockar annan

mans bi, urskils i (missgärningsbalken).

För underlåtenhet att i vederbörlig ordning lysa fynd eller hittegods

innehåller numera 22 kap. 19 § första stycket sträf Hagen gemensam

straffbestämmelse, som belägger förseelsen med böter, motsvarande högst

dubbla värdet av det hittade. Andra stycket i samma paragraf bestraffar

förtigande av fynd eller hittegods, då ägaren eller annan därtill berättigad

sig anmäler eller eljest tillkännagiver, med böter (dagsböter) eller

fängelse. Beträffande vissa fornfynd, nämligen forntida mynt, vapen,

redskap, prydnader, kärl eller andra fornsaker av guld, silver eller koppar,

stadgas i § 8 mom. 3 i förutnämnda förordning angående forntida

minnesmärkens fredande, att den, som sådant fynd undandöljer, nedsmälter,

förskingrar, bortskänker eller föryttrar, innan det varit Kungl.

Maj:t och kronan hemb judet, skall utan lösen mista vad han av fyndet

äger kvar och böta dubbla värdet av vad han därav nedsmält, förskingrat,

bortskänkt eller föryttrat. Slutligen innehåller lagen om sjöfynd i

8 § andra stycket särskild straffbestämmelse för bärgare, befälhavare,

eller redare, som i sviklig avsikt lämnar oriktig uppgift angående omständigheterna

vid bärgningen eller, i sådan avsikt, vidtager särskild

åtgärd med det bärgade godset ävensom för befälhavare eller redare,

som underlåter att i vederbörlig ordning avlämna det bärgade eller därför

influtna medel. Straffet är bestämt till böter (dagsböter), där ej

gärningen efter allmän lag bör beläggas med strängare straff; och äger

rätten tillika förklara bärgarlön förverkad eller nedsätta dess belopp

under vad eljest varit skäligt.

s. 4 Kontrollera mot PDF

Motionen.

4 Första lagutskottets utlåtande Nr 5.

Förutom ovanberörda stadganden ha för viktiga kommunikationsmedel

särskilda bestämmelser meddelats. Sålunda är i Kungl, järnvägstrafikstadgan

den 12 juni 1925, § 38, föreskrivet, bland annat, att inom

järnvägs område kvarglömt eller borttappat handresgods, som tillvaratagits

av järnvägspersonalen, ävensom outtaget inskrivet resgods skall

tagas i förvar. Kan upplysning örn ägaren ej vinnas, äger järnvägen

efter viss tid försälja godset. För levande djur gälla särskilda bestämmelser.

— Enligt Kungl, kungörelse den 29 november 1918 »angående

tillämpning vid spårvägar av järnvägstrafikstadgans föreskrifter beträffande

kvarglömt och borttappat resgods m. m.» skola de i § 38 mom.

1 i Kungl, järnvägstrafikstadgan den 24 januari 1914 i ämnet meddelade

föreskrifter av huvudsakligen samma innehåll som förutberörda bestämmelser

i 1925 års stadga i tillämpliga delar gälla beträffande sådana

föremål, som av vederbörande spårvägspersonal tillvaratagits å spårvagn

eller eljest inom område för spårväg, vilken är för allmän trafik

upplåten. — Beträffande postverket föreskriver § 38 i den 26 juni 1930 av

generalpoststyrelsen utfärdade föreskrifter angående postkontors och postexpeditions

förvaltning samt postkupéföreståndares åligganden, att örn

effekter eller annat av värde av korrespondent kvarglömts å postkontor och

icke omedelbart kunnat återställas till ägaren, har postmästaren att i för

allmänheten tillgänglig del av postkontorslokalen uppsätta tillkännagivande

örn tillvaratagandet. Anmäler ägaren sig icke inom sex veckor,

insändes det tillvaratagna till generalpoststyrelsens reklamationskontor.

Enligt § 51 i föreskrifterna gälla enahanda bestämmelser för postexpe:

dition. — Beträffande omnibus- och droskautomobiltrafik m. m. äro

även administrativa bestämmelser i viss utsträckning utfärdade. Sålunda

har Överståthållarämbetet i Stockholm genom omnibusreglemente den

10 december 1930, § 37, droskreglemente den 28 januari 1931, § 26, ävensom

hyrkuskreglemente den 10 mars 1900, § 11, ålagt omnibuskonduktör,

droskförare och hyrkusk att efter färd undersöka respektive fordon ävensom

att, där eventuellt kvarglömda effekter ej genast kunnat återställas

till ägaren, inlämna dem till omnibuskontoret eller polisstation.

Ehuru liggande något vid sidan av ämnet för ifrågavarande motion

torde slutligen jämväl böra erinras örn bestämmelsen i 19 § i lagen den

8 november 1912 örn rätt till jakt, varigenom jakträttsinnehavare medgivits

rätt att under vissa förutsättningar tillvarataga hund, som springer

lös.

I förevarande motion ha jämväl framhållits vissa synpunkter, som

vid en ny lagstiftning örn hittegods enligt motionärens förmenande borde

beaktas. I detta avseende anföres: Stadgandena i § 16 mom. 2 och 4 i

strafflagens promulgationsförordning hade sedan lång tid tillbaka upphört

att tillämpas. En redlig upphittare brukade i stället vanligen annon
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 5. 5

sera om fyndet i en eller annan tidning. Detta förfaringssätt vore emellertid

otillfredsställande och vederbörande borde i stället åläggas göra

anmälan därom till polismyndigheten i orten. För skyldighet att göra

dylik anmälan borde något visst minimivärde å fyndet icke föreskrivas.

Ovillkorlig rätt till hittelön syntes icke böra bibehållas, varemot upphittaren

borde äga rätt att innehålla fyndet, tills han blivit gottgörd för

sina utgifter och sitt besvär med det tillvaratagna. Därest ej borttapparen

eller ägaren inom ett år gåve sig tillkänna eller eljest bleve känd,

borde det upphittade helt tillfalla upphittaren. Vidare borde stadgandet

örn driftefä i § 16 mom. 4 ersättas av allmänna eller något avvikande bestämmelser

örn hittegods, varjämte särskilda föreskrifter borde meddelas

beträffande kvarglömda effekter, som omhändertagits av kommunikationsverkens

personal eller i allmänna lokaler.

De lagstadganden och övriga föreskrifter, för vilka ovan redogjorts,

förete ovedersägligen en brokig bild av skiftande och delvis mycket ålderdomliga

bestämmelser. Motionären har särskilt riktat uppmärksamheten

å stadgande^ i § 16 mom. 2 och 4 i strafflagens promulgationsförordning.

Att där meddelade föreskrifter om lysning av fynd icke heller efterlevas,

är säkerligen allom bekant. I stället plägar en redlig upphittare enligt

vedertaget bruk annonsera örn fyndet i en eller flera tidningar eller överlämna

det funna till polismyndigheten i orten. Den, som så förfar, torde

icke heller kunna ådraga sig straffansvar för åsidosättande av lagens

bud. Å andra sidan står det alltjämt upphittaren fritt att använda det av

lagen anvisade lysningsförfarandet, oaktat detsamma måste anses föga

ägnat att bringa fyndet till vederbörandes kännedom. Förhållandena

voro i detta avseende helt annorlunda vid tiden för bestämmelsernas

tillkomst, då så gott som alla meddelanden till allmänheten av vikt skedde

från predikstolen. Härutinnan har emellertid efterhand oell bland annat

genom lag den 1 juni 1894 angående kungörelsers uppläsande i kyrka en

betydande förändring inträtt. Enligt sistnämnda lag skall — förutom i

de fall, då enligt lag eller författning eller enligt bestämmelse i kyrkohandboken

kungörelse skall uppläsas i kyrka — sådan uppläsning äga

rum allenast när Konungen eller dess befallningshavande därom särskilt

förordnar, dock att församling äger medgiva, att jämväl enskildas tillkännagivanden

må under viss förutsättning kungöras i kyrka. 1894 års lag

föranledde vid nästföljande års riksdag en motion, däri - - under framhållande

av att allmogen på grund av nämnda lag kunde komma till den

uppfattningen, att alla meddelanden genom reformen bortvisats från

kyrkan — föreslogs sådan ändring av § 16 mom. 2 oell 4 i strafflagens promulgationsförordning,

att upphittaren ålades kungöra sitt fynd i den församling,

där godset eller driftefät upphittats och på det sätt församlingen

beslutit örn enskilda kungörelsers offentliggörande, eller ock låta kungöra

det i någon ortstidning, så ock å häradsting eller rådstuva. Motionen

TJtskottet.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Första lagutskottets utlåtande Nr 5.

blev efter hemställan av lagutskottet, som fann den i motionen uttalade

farhågan ogrundad (uti. nr 39), av riksdagen avslagen. Det torde emellertid

vara obestridligt att — såsom förut anmärkts — utvecklingen numera

lett därhän, att helt andra lysningsförfaranden än det i lag föreskrivna

bruka komma till användning. Örn än några allvarligare missförhållanden

icke härigenom vållats, synes det nuvarande tillståndet vara

förenat med åtskilliga olägenheter. Särskilt torde böra framhållas den

ovisshet örn vad man har att iakttaga, som måste råda hos allmänheten,

samt de svårigheter att återfå bortkommen egendom, som måste följa av

skiftande skick och bruk i fråga örn lysande av hittegods. Yrkandet örn

en ny lagstiftning angående hittegods synes med hänsyn därtill icke böra

avvisas.

Motionären har icke inskränkt sitt yrkande till att avse allenast upphävande

av bestämmelserna i § 16 mom. 2 och 4 i strafflagens promulgationsförordning

och deras ersättande med en ny lag örn hittegods utan

även hemställt örn utarbetande genom Kungl. Majit av »därmed sammanhängande

författningar». I själva verket torde även åtskilliga av de

stadganden, för vilka utskottet ovan redogjort, nära sammanhänga med

de egentliga bestämmelserna örn hittegods. Utskottet förutsätter, att den

nya lagstiftningen begränsas till sådana områden, där verkligt behov

föreligger. Frågan örn den nya lagstiftningens omfattning torde emellertid

få bero på den närmare utredning i ämnet, som måste föregå densamma.

Vad angår de synpunkter, som vid lagstiftningen i fråga synas böra

beaktas, vill utskottet för sin del — utan att därmed vilja föregripa en

blivande utrednings resultat — framhålla följande. Såsom allmän regel

torde böra gälla, att anmälan örn ett fynd skall ske till närmaste polismyndighet

i den ort, där fyndet skett. Därmed vinnes, att vederbörande,

som vill söka sitt åter, i regel vet var han skall göra sina efterforskningar,

och någon avsevärd tunga torde icke heller därigenom åläggas en upphittare,

då numera telefon oftast är att tillgå. Skyldighet för upphittaren

att själv överbringa det funna till polismyndigheten synes

däremot ej böra föreskrivas, men han bör vara pliktig att vid anmaning

utlämna fyndet till myndigheten. Kungörande av detsamma —

med föreläggande för ägaren att inom viss tid giva sig tillkänna — synes

böra ankomma på polismyndigheten, med rätt för denna att bestämma

örn och i vilken omfattning kungörande skall ske, och lämpligaste sättet

därför torde vara införande av annons i en eller flera ortstidningar, möjligen

i förening med anslag å för allmänheten upplåtna platser. Några

uttryckliga föreskrifter, hur rätter ägare för utfående av sin egendom

skall legitimera sig, synas icke böra givas. I likhet med vad för närvarande

torde gälla, synes ägaren icke böra vara berättigad att utbekomma

egendomen annat än mot gäldande av de kostnader, som varit förbundna

med fyndets kungörande och förvaring, ävensom skälig hittelön. Denna

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Första lagutskottets utlåtande Nr 5.

torde nied hänsyn till de växlande förhållandena alltjämt icke böra fixeras

till viss procent av det funnas värde; och med hänsyn till det besvär,

den förordade ordningen komme att medföra för polismyndigheterna, synes

kronan böra bibehållas vid rätt att — där ägare ej inom föreskriven

tid anmäler sig — erhålla viss andel av det funnas värde, sedan därur

utgått med kungörande och förvaring förbundna kostnader.

Under åberopande av vad utskottet sålunda anfört får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motion

måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att

Kungl. Maj:t ville låta utarbeta och för riksdagen

framlägga förslag till ny lagstiftning rörande hittegods.

Stockholm den 9 februari 1932.

På första lagutskottets vägnar:

A. ÅKERMAN.

Vid detta ärendes behandling hava närvarit:

trin första kammaren: herrar Åkerman, Anderson i Hägelåkra, Klefbeck, Borell*, Larson

i Lerdala*, Bissmark, Öhman och Wagnsson*;

från andra kammaren: herrar Lindqvist i Halmstad, Nilsson i Antnäs*, Lindley*, Olsson

i Rimforsa, Christenson, Johanson i Huskvarna, Olsson i Mellerud* och Jonsson i Risinge*.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.