Första lagutskottets utlåtande Nr 5
1932-02-09 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
1LU 1932:5, Första lagutskottets utlåtande Nr 5
Dokumentets text
Första lagutskottets utlåtande Nr 5.
1
Kr 5.
Ankom till riksdagens kansli den 9 februari t932 kl. 2 e- m.
Utlåtande i anledning av väckt motion angående ny lag örn hittegods
m. m.
1 en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr
131, vilken behandlats av första lagutskottet, har herr Olsson i Golvvasta
hemställt, »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Majit ville låta utarbeta och för riksdagen framlägga
förslag till ny lag örn hittegods ävensom till andra därmed sammanhängande
författningar».
Beträffande de skäl, motionären anfört till stöd för sin hemställan,
hänvisar utskottet till motionen.
Utskottet får till en början redogöra för gällande bestämmelser örn
hittegods samt vissa föreskrifter, som få anses därmed äga samband.
1734 års lag innehöll uti 48 kap. missgärningsbalken bestämmelser
»Örn fynd och hittegods och huru thet bör lysas upp». Vid införandet
av strafflagen den 16 februari 1864 överflyttades de tre första paragraferna
i nämnda kapitel, vilka handlade, 1 § örn hittegods i allmänhet,
2 § örn »nedgrafwen skatt, botnfynd eller annat slikt, ther ej fins ägare
til» och 3 § örn s. k. driftefä, oförändrade till Kungl, förordningen samma
dag örn nya strafflagens införande och vad i avseende därå iakttagas
skulle (benämnd strafflagens promulgationsförordning) § 16 respektive
mom. 2, 3 och 4. Mom. 2 och 4 ha icke heller därefter undergått ändring
och lyda,
mom. 2:
Var som något hittar, han bör det genast kungöra, och lysa låta tre
söndagar å rad, i närmaste kyrka å landet, eller i alla stadens kyrkor,
så ock å häradsting eller rådstuva. Kommer den, som mist haver, och
visar att det hörer honom till; tage sitt åter, och give skälig hittelön.
Kommer han ej inom natt och år, sedan lyst är; tage Konungen två
delar och tridiung den som hitte;
morn. 4:
Hittar man häst, oxe, ko, får, get eller vad fä det är; läte en gång
lysa, och njute av ägaren foderlön och all annan kostnad, sedan den
nytta räknad är, som han av ty haft. Nu är skälig misstanke mot den,
som säger sig hittat hava; då skall han sig urtjuva göra med lysninga
Bihang till riksdagens protokoll 1932. 9 sami. 1 arnt. 4 haft. (Nr 5) 1
Gällande
bestämmelser.
2 Första lagutskottets utlåtande Nr 5.
vittnen och själv sins ed att han det fä ej av illvilja och list, utan som
drilteiä upptog. Kommer ej han inom natt och år, som rätter ägare är;
då åge han fä, som hitte.
Mom. 3 uti ifrågavarande paragraf har däremot upphävts och ersatts av
Kungl, förordningen den 30 maj 1873 angående nedgraven skatt, bottenfynd
eller annat dylikt, vartill ägare ej finnes. I sistnämnda förordning
stadgas:
Av nedgraven skatt, bottenfynd eller annat dylikt, vartill ägare ej
finnes, tage jordägaren hälften och hälften den som hittade, där det ej
utgöres av forntida mynt, vapen, redskap, prydnader eller kärl eller
andra fornsaker. Dessa lalle upphittaren ensam till; vare han dock
skyldig, örn fyndet är av guld, silver eller koppar, att i den ordning
Konungen stadgat, det till staten hembjuda. Anses fyndet böra lör statens
räkning inlösas, njute upphittaren lör det som inlöses av guld eller
silver fulla värdet med en åttondedels förhöjning samt lör koppar vad
utöver metallvärdet kan anses motsvara fyndets vetenskapliga värde.
Örn skeppsfynd och .strandvrak skils i (sjölagen).
Angående fullgörandet av den sålunda föreskrivna hembudsskyldigheten
innehåller § 8 mom. 1 i Kungl, förordningen den 29 november 1867
angående forntida minnesmärkens fredande närmare bestämmelser.
Den i förenämnda förordning angående nedgraven skatt m. m. intagna
hänvisningen beträffande skeppsfynd och strandvrak får numera anses
avse lagen den 2 april 1918 med vissa bestämmelser örn sjöfynd. 1 § i sistnämnda
lag ålägger var som i saltsjön inom svensk skärgård eller vid
svensk kust eller i rikets segelbara insjöar, floder eller kanaler bärgar
övergivet fartyg eller skeppsvrak eller till fartyg hörande redskap eller
gods att anmäla fyndet hos landsfiskal eller annan polisman eller hos
tulltjänsteman. 2 § i samma lag ålägger därjämte befälhavare å fartyg,
som under resa bärgat något, som i 1 § sägs, att avlämna det bärgade
jämte redogörelse för omständigheterna vid bärgningen till tullförvaltningen
å den svenska ort, dit han först anländer. Anlöpes ej svensk
hamn, åligger det befälhavaren att å den utländska ort, som han först
anlöper, hos viss myndighet anmäla fyndet ävensom att, för så vitt det
främmande landets lag ej annorledes stadgar, försälja det bärgade å
offentlig auktion samt till redaren insända redogörelse för omständigheterna
vid bärgningen och redovisa försäljningssumman. Kedaren
åligger därefter att till närmaste tullförvaltning avlämna de insända
medlen jämte redogörelsen. Närmare bestämmelser äro därjämte meddelade
om fyndets kungörande i allmänna tidningarna samt i de av lotsstyrelsen
utgivna Underrättelser för sjöfarande ävensom i tidning inom
orten. Finnes vid besiktning, att sammanlagda kostnaden för bärgningens
kungörande samt för fyndets vård och försäljning böra beräknas
till så högt belopp, att efter gäldande av nämnda kostnad skälig bärgarlön
ej kan ur fyndet utgå, skall jämlikt 6 § tullförvaltning äga, utan
Första lagutskottets utlåtande Nr 5. 3
kungörande av bärgningen, omedelbart efter besiktningen utlämna fyndet
till bärgaren. överstiger fynds värde ej tio kronor, må tullförvaltning
jämlikt 7 § utan vidare besiktning och utan kungörande av bärgningen
utlämna fyndet till bärgaren. Har däremot kungörande skett och
kommer ägaren inom förelagd tid samt visar sin rätt, äger han jämlikt
4 § taga sitt åter, mot det att han till bärgaren utbetalar kostnaden för
bärgningens kungörande och för fyndets vård samt bärgarlön, vars belopp
i händelse av tvist bestämmes av domstol. Kommer ej ägare, skall
strandfynd, där ej fall som i 6 eller 7 § avses är för handen, tillfalla kronan,
efter avdrag av bärgarlön och kostnad, som nyss är nämnd, men annat
fynd skall tillfalla bärgaren.
I detta sammanhang må även påpekas stadgandet i 21 kap. 2 § byggningabalken,
lydande:
Hittar man bi å egen bolstad, eller den han äger lott i; vare hans, som
hitte. Är det landbo; njute han trid jung, och jordägaren två lotter.
Hittar man dem inom annans hägnad; njute ingen lott därav; hittar
man dem utom hägnad, i annans skog och mark; äge tridjung, och jordägaren
två lotter. Säga tvenne sig samma bi hittat; njute han denna hittelön,
som först lyste. Örn den, som å annans ägor hittar, och ej lyser,
utan borttager, och örn den, som med mat och bete till sig lockar annan
mans bi, urskils i (missgärningsbalken).
För underlåtenhet att i vederbörlig ordning lysa fynd eller hittegods
innehåller numera 22 kap. 19 § första stycket sträf Hagen gemensam
straffbestämmelse, som belägger förseelsen med böter, motsvarande högst
dubbla värdet av det hittade. Andra stycket i samma paragraf bestraffar
förtigande av fynd eller hittegods, då ägaren eller annan därtill berättigad
sig anmäler eller eljest tillkännagiver, med böter (dagsböter) eller
fängelse. Beträffande vissa fornfynd, nämligen forntida mynt, vapen,
redskap, prydnader, kärl eller andra fornsaker av guld, silver eller koppar,
stadgas i § 8 mom. 3 i förutnämnda förordning angående forntida
minnesmärkens fredande, att den, som sådant fynd undandöljer, nedsmälter,
förskingrar, bortskänker eller föryttrar, innan det varit Kungl.
Maj:t och kronan hemb judet, skall utan lösen mista vad han av fyndet
äger kvar och böta dubbla värdet av vad han därav nedsmält, förskingrat,
bortskänkt eller föryttrat. Slutligen innehåller lagen om sjöfynd i
8 § andra stycket särskild straffbestämmelse för bärgare, befälhavare,
eller redare, som i sviklig avsikt lämnar oriktig uppgift angående omständigheterna
vid bärgningen eller, i sådan avsikt, vidtager särskild
åtgärd med det bärgade godset ävensom för befälhavare eller redare,
som underlåter att i vederbörlig ordning avlämna det bärgade eller därför
influtna medel. Straffet är bestämt till böter (dagsböter), där ej
gärningen efter allmän lag bör beläggas med strängare straff; och äger
rätten tillika förklara bärgarlön förverkad eller nedsätta dess belopp
under vad eljest varit skäligt.
Motionen.
4 Första lagutskottets utlåtande Nr 5.
Förutom ovanberörda stadganden ha för viktiga kommunikationsmedel
särskilda bestämmelser meddelats. Sålunda är i Kungl, järnvägstrafikstadgan
den 12 juni 1925, § 38, föreskrivet, bland annat, att inom
järnvägs område kvarglömt eller borttappat handresgods, som tillvaratagits
av järnvägspersonalen, ävensom outtaget inskrivet resgods skall
tagas i förvar. Kan upplysning örn ägaren ej vinnas, äger järnvägen
efter viss tid försälja godset. För levande djur gälla särskilda bestämmelser.
— Enligt Kungl, kungörelse den 29 november 1918 »angående
tillämpning vid spårvägar av järnvägstrafikstadgans föreskrifter beträffande
kvarglömt och borttappat resgods m. m.» skola de i § 38 mom.
1 i Kungl, järnvägstrafikstadgan den 24 januari 1914 i ämnet meddelade
föreskrifter av huvudsakligen samma innehåll som förutberörda bestämmelser
i 1925 års stadga i tillämpliga delar gälla beträffande sådana
föremål, som av vederbörande spårvägspersonal tillvaratagits å spårvagn
eller eljest inom område för spårväg, vilken är för allmän trafik
upplåten. — Beträffande postverket föreskriver § 38 i den 26 juni 1930 av
generalpoststyrelsen utfärdade föreskrifter angående postkontors och postexpeditions
förvaltning samt postkupéföreståndares åligganden, att örn
effekter eller annat av värde av korrespondent kvarglömts å postkontor och
icke omedelbart kunnat återställas till ägaren, har postmästaren att i för
allmänheten tillgänglig del av postkontorslokalen uppsätta tillkännagivande
örn tillvaratagandet. Anmäler ägaren sig icke inom sex veckor,
insändes det tillvaratagna till generalpoststyrelsens reklamationskontor.
Enligt § 51 i föreskrifterna gälla enahanda bestämmelser för postexpe:
dition. — Beträffande omnibus- och droskautomobiltrafik m. m. äro
även administrativa bestämmelser i viss utsträckning utfärdade. Sålunda
har Överståthållarämbetet i Stockholm genom omnibusreglemente den
10 december 1930, § 37, droskreglemente den 28 januari 1931, § 26, ävensom
hyrkuskreglemente den 10 mars 1900, § 11, ålagt omnibuskonduktör,
droskförare och hyrkusk att efter färd undersöka respektive fordon ävensom
att, där eventuellt kvarglömda effekter ej genast kunnat återställas
till ägaren, inlämna dem till omnibuskontoret eller polisstation.
Ehuru liggande något vid sidan av ämnet för ifrågavarande motion
torde slutligen jämväl böra erinras örn bestämmelsen i 19 § i lagen den
8 november 1912 örn rätt till jakt, varigenom jakträttsinnehavare medgivits
rätt att under vissa förutsättningar tillvarataga hund, som springer
lös.
I förevarande motion ha jämväl framhållits vissa synpunkter, som
vid en ny lagstiftning örn hittegods enligt motionärens förmenande borde
beaktas. I detta avseende anföres: Stadgandena i § 16 mom. 2 och 4 i
strafflagens promulgationsförordning hade sedan lång tid tillbaka upphört
att tillämpas. En redlig upphittare brukade i stället vanligen annon
-
Första lagutskottets utlåtande Nr 5. 5
sera om fyndet i en eller annan tidning. Detta förfaringssätt vore emellertid
otillfredsställande och vederbörande borde i stället åläggas göra
anmälan därom till polismyndigheten i orten. För skyldighet att göra
dylik anmälan borde något visst minimivärde å fyndet icke föreskrivas.
Ovillkorlig rätt till hittelön syntes icke böra bibehållas, varemot upphittaren
borde äga rätt att innehålla fyndet, tills han blivit gottgörd för
sina utgifter och sitt besvär med det tillvaratagna. Därest ej borttapparen
eller ägaren inom ett år gåve sig tillkänna eller eljest bleve känd,
borde det upphittade helt tillfalla upphittaren. Vidare borde stadgandet
örn driftefä i § 16 mom. 4 ersättas av allmänna eller något avvikande bestämmelser
örn hittegods, varjämte särskilda föreskrifter borde meddelas
beträffande kvarglömda effekter, som omhändertagits av kommunikationsverkens
personal eller i allmänna lokaler.
De lagstadganden och övriga föreskrifter, för vilka ovan redogjorts,
förete ovedersägligen en brokig bild av skiftande och delvis mycket ålderdomliga
bestämmelser. Motionären har särskilt riktat uppmärksamheten
å stadgande^ i § 16 mom. 2 och 4 i strafflagens promulgationsförordning.
Att där meddelade föreskrifter om lysning av fynd icke heller efterlevas,
är säkerligen allom bekant. I stället plägar en redlig upphittare enligt
vedertaget bruk annonsera örn fyndet i en eller flera tidningar eller överlämna
det funna till polismyndigheten i orten. Den, som så förfar, torde
icke heller kunna ådraga sig straffansvar för åsidosättande av lagens
bud. Å andra sidan står det alltjämt upphittaren fritt att använda det av
lagen anvisade lysningsförfarandet, oaktat detsamma måste anses föga
ägnat att bringa fyndet till vederbörandes kännedom. Förhållandena
voro i detta avseende helt annorlunda vid tiden för bestämmelsernas
tillkomst, då så gott som alla meddelanden till allmänheten av vikt skedde
från predikstolen. Härutinnan har emellertid efterhand oell bland annat
genom lag den 1 juni 1894 angående kungörelsers uppläsande i kyrka en
betydande förändring inträtt. Enligt sistnämnda lag skall — förutom i
de fall, då enligt lag eller författning eller enligt bestämmelse i kyrkohandboken
kungörelse skall uppläsas i kyrka — sådan uppläsning äga
rum allenast när Konungen eller dess befallningshavande därom särskilt
förordnar, dock att församling äger medgiva, att jämväl enskildas tillkännagivanden
må under viss förutsättning kungöras i kyrka. 1894 års lag
föranledde vid nästföljande års riksdag en motion, däri - - under framhållande
av att allmogen på grund av nämnda lag kunde komma till den
uppfattningen, att alla meddelanden genom reformen bortvisats från
kyrkan — föreslogs sådan ändring av § 16 mom. 2 oell 4 i strafflagens promulgationsförordning,
att upphittaren ålades kungöra sitt fynd i den församling,
där godset eller driftefät upphittats och på det sätt församlingen
beslutit örn enskilda kungörelsers offentliggörande, eller ock låta kungöra
det i någon ortstidning, så ock å häradsting eller rådstuva. Motionen
TJtskottet.
6 Första lagutskottets utlåtande Nr 5.
blev efter hemställan av lagutskottet, som fann den i motionen uttalade
farhågan ogrundad (uti. nr 39), av riksdagen avslagen. Det torde emellertid
vara obestridligt att — såsom förut anmärkts — utvecklingen numera
lett därhän, att helt andra lysningsförfaranden än det i lag föreskrivna
bruka komma till användning. Örn än några allvarligare missförhållanden
icke härigenom vållats, synes det nuvarande tillståndet vara
förenat med åtskilliga olägenheter. Särskilt torde böra framhållas den
ovisshet örn vad man har att iakttaga, som måste råda hos allmänheten,
samt de svårigheter att återfå bortkommen egendom, som måste följa av
skiftande skick och bruk i fråga örn lysande av hittegods. Yrkandet örn
en ny lagstiftning angående hittegods synes med hänsyn därtill icke böra
avvisas.
Motionären har icke inskränkt sitt yrkande till att avse allenast upphävande
av bestämmelserna i § 16 mom. 2 och 4 i strafflagens promulgationsförordning
och deras ersättande med en ny lag örn hittegods utan
även hemställt örn utarbetande genom Kungl. Majit av »därmed sammanhängande
författningar». I själva verket torde även åtskilliga av de
stadganden, för vilka utskottet ovan redogjort, nära sammanhänga med
de egentliga bestämmelserna örn hittegods. Utskottet förutsätter, att den
nya lagstiftningen begränsas till sådana områden, där verkligt behov
föreligger. Frågan örn den nya lagstiftningens omfattning torde emellertid
få bero på den närmare utredning i ämnet, som måste föregå densamma.
Vad angår de synpunkter, som vid lagstiftningen i fråga synas böra
beaktas, vill utskottet för sin del — utan att därmed vilja föregripa en
blivande utrednings resultat — framhålla följande. Såsom allmän regel
torde böra gälla, att anmälan örn ett fynd skall ske till närmaste polismyndighet
i den ort, där fyndet skett. Därmed vinnes, att vederbörande,
som vill söka sitt åter, i regel vet var han skall göra sina efterforskningar,
och någon avsevärd tunga torde icke heller därigenom åläggas en upphittare,
då numera telefon oftast är att tillgå. Skyldighet för upphittaren
att själv överbringa det funna till polismyndigheten synes
däremot ej böra föreskrivas, men han bör vara pliktig att vid anmaning
utlämna fyndet till myndigheten. Kungörande av detsamma —
med föreläggande för ägaren att inom viss tid giva sig tillkänna — synes
böra ankomma på polismyndigheten, med rätt för denna att bestämma
örn och i vilken omfattning kungörande skall ske, och lämpligaste sättet
därför torde vara införande av annons i en eller flera ortstidningar, möjligen
i förening med anslag å för allmänheten upplåtna platser. Några
uttryckliga föreskrifter, hur rätter ägare för utfående av sin egendom
skall legitimera sig, synas icke böra givas. I likhet med vad för närvarande
torde gälla, synes ägaren icke böra vara berättigad att utbekomma
egendomen annat än mot gäldande av de kostnader, som varit förbundna
med fyndets kungörande och förvaring, ävensom skälig hittelön. Denna
7
Första lagutskottets utlåtande Nr 5.
torde nied hänsyn till de växlande förhållandena alltjämt icke böra fixeras
till viss procent av det funnas värde; och med hänsyn till det besvär,
den förordade ordningen komme att medföra för polismyndigheterna, synes
kronan böra bibehållas vid rätt att — där ägare ej inom föreskriven
tid anmäler sig — erhålla viss andel av det funnas värde, sedan därur
utgått med kungörande och förvaring förbundna kostnader.
Under åberopande av vad utskottet sålunda anfört får utskottet hemställa,
att riksdagen i anledning av förevarande motion
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att
Kungl. Maj:t ville låta utarbeta och för riksdagen
framlägga förslag till ny lagstiftning rörande hittegods.
Stockholm den 9 februari 1932.
På första lagutskottets vägnar:
A. ÅKERMAN.
Vid detta ärendes behandling hava närvarit:
trin första kammaren: herrar Åkerman, Anderson i Hägelåkra, Klefbeck, Borell*, Larson
i Lerdala*, Bissmark, Öhman och Wagnsson*;
från andra kammaren: herrar Lindqvist i Halmstad, Nilsson i Antnäs*, Lindley*, Olsson
i Rimforsa, Christenson, Johanson i Huskvarna, Olsson i Mellerud* och Jonsson i Risinge*.
Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.