Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring i lagen om tillsyn över stiftelser m. m.

1932-02-09 · 5 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 3 av 5 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1932:7, Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring i lagen om tillsyn över stiftelser m. m.

Dokumentets text

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 7.

7

Nr 7.

Ankom till riksdagens kansli den 9 februari 1932 kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring

i lagen om tillsyn över stiftelser m. m.

I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 193,

vilken behandlats av första lagutskottet, har herr Ekman yrkat, att riksdagen

ville dels för sin del besluta sådan ändring i lagen den 24 maj 1929

örn tillsyn över stiftelser, att i 13 § i satsen »gemensam placering av stiftelsernas

medel» må inskjutas ordet »kontanta», så att satsen ma lyda »gemensam

placering av stiftelsernas kontanta medel»; dels ock i skrivelse till

Kungl. Majit hemställa, att Kungl. Majit ville rörande tillämpningen av 13 §

utfärda bestämmelser av sådant innehåll, att de oegentligheter vid medelförvaltningen,

som i motionen påpekats, ma kunna undvikas.

I motionen anföres bland annat: Lagens tillämpning hade i vissa fall Motionen.

visat sig medföra följder, som icke stöde i överensstämmelse med lagens

andemening liksom ej heller med förslagsställarnas avsikt att erhålla en

ordning, vilket möjliggjorde effektiv tillsyn. Medgivandet i 13 § att i

vissa fall tillåta gemensam placering av stiftelsers medel hade medfört, att

betydande svårigheter uppstode vid granskningen, och kunde medföra att en

donations ändamål träddes för nära. Genom sammanslagning av olika fonders

medel, placerade i värdepapper, omöjliggjordes sålunda en riktig uppdelning

av en genom utlottning eller dylikt eventuellt uppkommen kursvinst.

Det kunde även mycket väl tänkas, att en förlust hos en fond, som

uppkommit genom tidigare gjord olämplig placering, täcktes av andra fonders

medel. Den minsta fordran man måste ställa på bokföringen av fonder

vore, att anteckning funnes över vilka värdepapper, som motsvarade fondens

behållning. Att detta icke mötte några svårigheter framginge av det

förhållandet, att under gångna tider, trots den ofta enkla bokföringen, dylika

anteckningar brukades. Orsaken till att man omedelbart efter den nya

lagens ikraftträdande utnyttjat medgivandet till gemensam placering, kunde

icke bero av något tvingande skäl utan syntes vara att söka enbart i bekvämlighetsskäl

utan hänsyn till konsekvenserna. Eli snar rättelse vore av

nöden, ty med varje år bleve svårigheterna större att klarlägga stiftelsernas

verkliga kapitaltillgångar i de fall då sammanslagning ägt rum.

I fråga örn de exempel, som motionären anfört till stöd för sina påståenden,

får utskottet hänvisa till motionen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

8 Första lagutskottets utlåtande Nr 7.

Gällande rätt. I 1 § i lagen elen 24 maj 1929 om tillsyn över stiftelser stadgas, att

därest »någon anslagit egendom att såsom självständig förmögenhet fortfarande

tjäna ett bestämt ändamål, skall den sålunda grundade stiftelsen

anmälas lios Konungens befallningskavande i det län, där stiftelsens förvaltning

huvudsakligen skall utövas». Jämlikt 2 § äger dock anmälningsplikt

icke rum beträffande:

1) stiftelse, vars styrelse utgöres av statsmyndighet eller vars räkenskaper

äro föremål för granskning i riksräkenskapsverket;

2) stiftelse, som förvaltas av riddarhusdirektionen eller av akademi eller

annan inrättning, för vilken Konungen fastställt stadgar;

3) stiftelse, som har av Konungen fastställda stadgar och enligt dem står

under särskilt anordnad tillsyn;

4) stiftelse, anförtrodd åt ideell förening eller annat samfund;

5) stipendiestiftelse vid enskild undervisningsanstalt;

6) stiftelse till förmån för medlemmar av viss släkt eller vissa släkter;

7) stiftelse, vars förmögenhet ej överstiger femtusen kronor; och

8) stiftelse, som genom Konungens förordnande eller stiftarens föreskrift

är undantagen från tillsyn enligt ifrågavarande lag.

I lagen lämnas sedan närmare föreskrifter angående anmälningsplikten

samt örn fastställelse å stadgar å vissa fall. Enligt 8 § skall anmäld stiftelse

stå under Konungens befallningshavandes tillsyn, där befallningshavanden

finner stiftelsen främja ett allmännyttigt ändamål. För stiftelse, som

står under tillsjm enligt lagen, gäller vad i 9—18 §§ stadgas. Av dessa

lagrum har 13 § följande lydelse:

Stiftelses penningar och värdepapper må ej sammanblandas med annan

tillhöriga penningar eller värdepapper; dock må, där två eller flera stiftelser

hava samma styrelse eller såsom styrelser hava olika myndigheter, vilka förvalta

samma kommunala samfälligkets medel, gemensam placering av stiftelsernas

medel äga rum, i den mån hinder därför icke möter i de för stiftelserna

gällande föreskrifter.

Stadgandets Angående tillkomsten av förevarande stadgande kan följande erinras.

tillkomst. Lagen örn tillsyn över stiftelser leder sitt ursprung från ett av en sär
skild

kommitté den 21 december 1903 avgivet betänkande, innehållande bland

annat förslag till lag örn offentligen erkända stiftelser. Det stadgande i

kommittéförslaget, som motsvarar det förevarande lagrummet, upptogs i 27 §

och var av följande lydelse: »Stiftelses värdehandlingar böra vara så beskaffade

eller så förvaras, att därav tydligt framgår, att de äro stiftelsens

tillhörighet». I sin motivering av stadgandet anförde kommittén:

Huru stiftelseegendom lämpligast skall placeras, beror av förhållandena,

och några allmängiltiga regler i sådant avseende torde icke böra uppställas.

Kommittén har härtill haft så mycket mindre anledning, som kommittén

icke ansett något särskilt slag av placering, t. ex. inköp av fast egendom,

vara av beskaffenhet att böra från allmän synpunkt förhindras eller genom

lagstadganden begränsas. Kommitténs förslag i ämnet inskränker sig därför

till en ordningsföreskrift i syfte att förebygga sammanblandning av

stiftelses värdehandlingar med stiftelseförvaltarens eller annans egendom.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 7.

Beträffande kommitténs förslag härutinnan anförde länsstyrelsen i Upp
-

sala län i avgivet yttrande:

I 27 § stadgas att stiftelses värdehandlingar böra vara så beskaffade eller

så förvaras att därav tydligen framgår, att de äro stiftelsens tillhörighet.

Detta kan vålla en del olägenheter. Det torde vara ganska vanligt att

ett samhälle eller en korporation, som har flera stiftelser örn hand, sammanslår

dessas tillgångar till en gemensam fond, varefter varje stiftelse erhåller

sin andel av den gemensamma avkastningen. Då,_på sätt kommitterade anmärkt,

många stiftelsers kapital är helt obetydligt, och det naturligen är

lättare att finna betryggande placement för en större summa an tor en

mindre, anser befallningshavanden att en blivande författning ej bor lagga

ovillkorligt hillder i vägen för ett sadant förfarande, som ju lämpligen kunde

göras beroende av vederbörande befallningshavandes medgivande.

Vid en sedermera inom justitiedepartementet verkställd, under år 1922

avslutad omarbetning av kommittéförslaget erhöll ifrågavarande stadgande följande

formulering: »Stiftelses värdehandlingar skola vara ställda till stiftelsen

eller genom annan påskrift utvisa, att de äro stiftelsens tillhöiighet.»

X avgivna yttranden över ett utkast, innefattande berörda omarbetning,

framställdes från åtskilliga håll erinringar mot nämnda stadgande.

Riksr äkenskapsverket ifrågasatte lämpligheten av stadgandet samt framhöll,

att gemensam placering av två eller flera stiftelsers medel ofta vore

fördelaktig och därför icke borde omöjliggöras.

Länsstyrelsen i Uppsala län framställde i huvudsak samma erinran som i

tidigare yttrande.

Drätselkammaren i Göteborg anförde bland annat:

Stadgandet synes bestämt förutsätta, att den placering av en stiftelses

egendom, som kan ifrågakomma, skall göras självständigt och oberoende av

varje annan placering. ..

Även om så sker i Göteborg i fråga örn större stiftelser, ar däremot forhållandet

ett annat beträffande ett stort antal smärre sådana, som förvaltas

av stadens drätselkammare. Dessa senare hava av drätselkammaren sammanförts

på sådant sätt, att de under benämning »Diverse fonder» gemensamt

äga de värdepapper, i vilka stiftelserna blivit placerade.

Härmed hava flera fördelar varit förbundna. Örn donationerna placerats

var för sig, hade följden därav blivit den, att fonder, för vilka värdepapper

förvärvas vid skilda tidpunkter, ej kunnat förräntas efter samma räntefot,

och att kanske av två lika stora donationer, den av dem, som obestridligen

varit till det största gagnet för samhället, på grund av en ren tillfällighet

kommit i åtnjutande av den lägsta avkastningen. Med det har tillämpade

tillvägagångssättet erhålla de olika fonderna, en var i förhållande till sm

storlek, en proportionerlig andel av den sammanlagda avkastningen flan

Diverse fonder.

En annan fördel är, att, örn kapitalförlust vid något tillfälle skulle uppstå

denna drabbar proportionellt samtliga fonder, under det att med det i

lagen anbefallda tillvägagångssättet endast den fond bliver lidande, i vilken

det värdepapper, varå förlusten uppstår, är placerat.

Slutligen är med det här följda förfaringssättet aven förenad den formånen,

att det möjliggör en fördelaktigare placering av befintliga stiftelsers

medel.

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 9 sami. 1 avd. 5 haft. (Nr 6 7.) 317 32 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Utskottet.

Första lagutskottets utlåtande Nr 7.

Da, på sätt förhållandet är med de till Diverse fonder hörande donationer,

dessa ej sällan äro små och lydande på de mest växlande belopp, har det

tidigare, då fonderna varit placerade var för sig, visat sig mycket svårt örn

icke rent av omöjligt att för varje fond anskaffa värdepapper, som på samma

gång det mnebär fullgod säkerhet, medförde den under rådande ekonomiska

förhållanden högsta tänkbara förräntning. Vunnen erfarenhet härutinnan

har på sin tid föranlett drätselkammaren i Göteborg att övergå till det tillvägagångssätt,

som bär under en lång följd av år praktiserats.

Då genom ny lagstiftning en fortsatt tillämpning av samma tillvägagångssätt

icke under några förhållanden bör förbjudas, torde en av omständigheterna

betingad omredigering av den föreslagna bestämmelsen böra företagas.

Stockholms stads drätselnämnd anförde:

i-nVad-iangår bestämmelseu> att stiftelses värdehandlingar skola vara ställda

fall . stiftelsen eller genom annan påskrift utvisa, att de äro stiftelsens tillhörighet,

vill drätselnämnden erinra, att en stiftelses tillgångar ofta kunna

vara placerade i sådana värdehandlingar, exempelvis inteckningar, obligationer

eller andra till innehavaren ställda handlingar, å vilka sådan anteckning,

som i lagförslaget avses, icke kan eller lämpligen bör göras. Nämnden vill

ock i detta sammanhang framhålla, att erfarenheten inom Stockholms fondförvaltning

givit vid handen, att det ofta för att ernå en fördelaktig medelsplacermg

kan vara lämpligt att sammanslå medel tillhörande olika fonder

och donationer för placering i ett värdepapper, av vilket de olika donationerna

hava var sin särskilda andel. I sådana fall torde det möta stora praktiska

svårigheter, för att icke säga vara omöjligt, att iakttaga lagförslagets

ifrågavarande bestämmelse.

I ett till lagrådet den 20 januari 1928 remitterat förslag upptogs ett stadgande

av i huvudsak samma innehåll som 13 § i gällande lag; dock med

den skillnad att för gemensam placering skulle fordras tillsyningsmyndiglietens

medgivande. Föredragande departementschefen, statsrådet Thyrén, anförde

härom, att genom den formulering, stadgandet sålunda erhållit, syntes av myndigheterna

framhållna synpunkter lia blivit, såvitt möjligt, tillgodosedda.

I propositionen (nr 83) till 1929 års riksdag yttrade dåvarande departementschefen,

statsrådet Bissmark, att då det icke syntes kunna vara förenat

med någon större risk, att i här avsedda fall gemensam placering finge

ske utan att tillsynsmyndighetens medgivande inhämtats, hade kravet på

dylikt medgivande ansetts kunna bortfalla. Propositionen antogs i denna

del oförändrad av riksdagen och något yttrande härom förekom varken i

första lagutskottets utlåtande (nr 19) eller i kamrarna.

Enligt utskottets mening har vid tillkomsten av förevarande stadgande

starka skäl anförts för detsamma. Utskottet vill i detta hänseende särskilt

hänvisa till det yttrande av drätselkammaren i Göteborg, som intagits här

ovan (sid. 9). Av såväl detta som andra yttranden framgår, att en sådan

gemensam placering, som enligt 1929 års lag medgives, redan tidigare i

manga fall tillämpats och befunnits ändamålsenlig. Att tillvägagångssättet

kan innebära avsevärda fördelar i fråga örn förräntning och placeringsmöjlig

heter, i synnerhet då fråga är örn smärre fonder, synes vara uppenbart.

Vid sammanslagning av olika stiftelsers medel torde de särskilda stiftelsernas

andelar i den gemensamma fonden i regel beräknas efter de olika

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Första lagutskottets utlåtande Nr 7.

värdepapperens marknadsvärde vid den tid, då de ingå i denna fond, och

icke efter deras nominella värde. Under förutsättning att så sker synes en

sammanslagning i stort sett icke kunna innebära några vådor. Visserligen

kommer en kursvinst å värdepapper, som ursprungligen tillhört en

viss stiftelse, att fördelas på alla de stiftelser, som lia andel i den gemensamma

fonden, men en kursförlust å samma värdepapper kommer att fördelas

på enahanda sätt. Hållas alla värdepapper strängt åtskilda på de särskilda

stiftelserna, även sedan omplaceringar ägt rum, blir det ofta beroende

på rena tillfälligheter, vilken stiftelse som kommer att beröras

av vinster och förluster eller av förändringar i avkastningen. I undantagsfall

torde — särskilt då värdet å obligationer och aktier är abnormt högt

eller lågt — billigheten kräva, att vid sammanslagning av olika stiftelsers tillgångar

värdet å sådana värdehandlingar i förhållande till annorledes placerade

tillgångar jämkas. Även för dessa fall torde det icke vara svårt att finna en

lämplig avvägning. Utskottet kan således icke dela motionärens uppfattning,

att man under alla förhållanden bör kunna särskilja de olika stiftelsernas värdehandlingar.

Rätten till en viss andel i en större gemensam fond torde oftast

innebära en väl så lämplig placering av en stiftelses medel. Det bör erinras,

att därest hinder för en sådan anordning möter i de för en stiftelse gällande

föreskrifterna, dessa jämlikt uttryckligt stadgande i 13 § skola efterlevas.

Utskottet vill härjämte erinra, att innebörden av motionärens yrkande —

begränsning av rätten till gemensam placering att gälla endast kontanta

medel samt utfärdande av administrativa föreskrifter till förhindrande av de

i motionen påpekade oegentligheterna vid medelförvaltningen — synes

vara i viss mån oklar. Såvitt utskottet kunnat finna skulle med den föreslagna

lagändringen icke vinnas vad motionären åsyftat. I motionen ifrågasättes

nämligen icke annat än att försäljning av en stiftelses värdepapper

alltjämt skulle få ske och något annat torde heller icke kunna komma

i fråga. Tillätes gemensam placering av de kontanta medel, mot vilka

värdepapper sålunda kunna utbytas, synes därigenom öppnas samma möjligheter

till gemensam placering, som för närvarande föreligga.

På grund av vad ovan anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd

föranleda.

Stockholm den 9 februari 1932.

På första lagutskottets vägnar:

A. ÅKERMAN.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit:

från första kammaren: herrar Åkerman, Klefbeck, Borell*, Larson i Lerdala*,

Bissmark, Öhman och Wagnsson*;

från andra kammaren: herrar Lindqvist i Halmstad, Nilsson i Antnäs*,

Lindley*, Olsson i Rimforsa, Christenson, Sjögren, Johanson i Huskvarna och Jonsson

i Risinge*.

'') Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.