Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om utbyggnad och ändring av grunderna för lagen örn försäkring för olycksfall i arbete.

1932-01-28 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1932:1, Utlåtande i anledning av väckt motion om utbyggnad och ändring av grunderna för lagen örn försäkring för olycksfall i arbete.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr ].

1

Nr 1.

Ankom till riksdagens kansli den 28 januari 1932 kl. 12 m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om utbyggnad och ändring

av grunderna för lagen örn försäkring för olycksfall i

arbete.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 39, vilken

behandlats av andra lagutskottet, har herr Osberg hemställt, att riksdagen måtte

i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, det Kungl. Maj :t matte skyndsamt

verkställa utredning örn sådan ändring av nu gällande lag örn försäkring för

olycksfall i arbete, att varje person över viss ålder bleve obligatoriskt försäkrad

mot skada till följd av olycksfall i arbete, under förutsättning att behov

förelåge, samt örn statens övertagande av hela verksamheten, både beträffande

förvaltningen och skadeersättningen, och vidare pröva huruvida det vore lämpligt

bestämma örn grundavgifts erläggande av den obligatoriskt försäkrade,

efter samma grunder, som gälla för allmänna folkpensioneringen, och för riksdagen

framlägga det förslag utredningen kan föranleda.

Beträffande de skäl, som åberopats till stöd för berörda hemställan, får utskottet

hänvisa till motionen.

Lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete omfattar i stort Gällande

sett alla lönearbetare. Lagen har sålunda avseende å envar, som mot avlöning hestämmelanvändes

till arbete för annans räkning utan att i förhållande till honom vara £a den

att anse såsom självständig företagare, så ock envar, som för vinnande av yrkes-17 juni 1916

utbildning utan avlöning utför dylikt arbete. Såsom arbetare i lagens bemärkelse

anses ej den, som utför arbetet i sitt hem eller å arbetsställe, som av ho- olycksfall i

nom bestämmes, ej heller den, som av tillfällig anledning användes till arbete arbete.

av någon, som eljest ej använder arbetare, ej heller, där arbetet utföres för

allenast en arbetsgivares räkning, dennes make och hemmavarande barn eller

adoptivbarn och föräldrar eller adoptivföräldrar i förhållande till honom. Utföres

arbetet för makars gemensamma räkning, anses de i förevarande hänseende

såsom allenast en arbetsgivare.

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 9 sami. Sami. 1 käft. (Nr 1.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 1.

Försäkringen äger rum i riksförsäkringsanstalten; dock kan, där för ändamålet

bildats sådant ömsesidigt olycksfallsförsäkringsbolag, vars delägare äro

arbetsgivare och för vars förbindelser delägarna svara med obegränsad personlig

ansvarighet, försäkringen av delägarnas arbetare i stället under vissa villkor

äga rum i detta bolag.

Arbetsgivare är berättigad att i riksförsäkringsanstalten försäkra dels annan

arbetare än i lagen avses för olycksfall i arbete, dels ock i anstalten försäkrad

arbetare för olycksfall utom arbete. Sådan försäkring kan ock av ömsesidigt

bolag meddelas för delägares arbetare. Avtal örn annan försäkring eller försäkring

till högre ersättningsbelopp än i lagen stadgas må ej avslutas av riksförsäkringsanstalten

eller ömsesidigt bolag. Riksförsäkringsanstalten äger dock enligt

särskilda bestämmelser sluta avtal örn livränta åt barn utom äktenskap och

örn livförsäkring i samband med egnahemslån samt meddela olycksfallsförsäkring

för fiskare, ävensom, enligt Konungens bestämmande, övertaga utgivande

av livränta, som på grund av olycksfall skall utgivas av annan än anstalten.

Kostnaden för försäkringen bestrides, med bidrag av statsmedel till omkostnaderna,

genom försäkringsavgifter, som erläggas av arbetsgivaren. Avgift för

försäkring skall av försäkringsinrättningen bestämmas till belopp, som med

hänsyn till arbetets farlighet i allmänhet och till de särskilda förhållanden,

under vilka det bedrives, efter försäkringstekniska grunder prövas vara erforderligt

för betäckande av den risk, som försäkringen avser, med tillägg i fråga

örn enskilda försäkringsbolag av ett belopp, motsvarande omkostnaderna för försäkringen.

Såsom bidrag till bestridande av omkostnaderna för försäkringsrådets

och riksförsäkringsanstaltens verksamhet skall för varje försäkring i

riksförsäkringsanstalten till statsverket erläggas tilläggsavgift med belopp,

motsvarande fem procent av försäkringsavgiften. Enskilt försäkringsbolag,

som bedriver i förevarande lag avsedd försäkring, är även skyldigt att till

statsverket erlägga bidrag till bestridande av berörda omkostnader. Detta

bidrag skall utgå med ett belopp, motsvarande tre procent av försäkringsavgifternas

summa. Övriga omkostnader för försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens

verksamhet bestridas av statsmedel.

Johnni ^1913 -^agen ^en ^0 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring stadgar, att envar

oriTallmän svensk man eller kvinna skall, med i lagen angivna undantag, enligt lagen

försäter™8'' genom erläggande av årliga pensionsavgifter och med bidrag av allmänna me^

del försäkras till erhållande av pension. Beloppet av den pensionsavgift, som

skall av envar avgiftspliktig erläggas, utgör för varje år tre kronor, s. k. grundavgift.

Därutöver erlägges av den, som under nästföregående år åtnjutit inkomst

av minst 600 kronor, tilläggsavgift med belopp, varierande efter inkomstens

storlek.

Pensionsavgift erlägges ej av någon för år före det, under vilket han fyller

sexton år, eller efter det, under vilket han fyllt sextiosex år, eller för år, för

vilket han icke är i riket mantalsskriven. Pensionsavgift erlägges ej heller

av den, som är till arbete varaktigt oförmögen. Från avgiftsplikt äro ytterligare

vissa kategorier undantagna, såsom ordinarie innehavare av tjänst, å vilken

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 7.

3

lagen den 11 oktober 1907 angående civila tjänsteinnehavares rätt till pension

eller lagen den 4 juni 1920 angående rätt till tjänstepension för ordinarie tjänstemän

vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk

äger tillämpning.

Tanken att i samband med olycksfallsförsäkring för arbetare anordna en Historik,

dylik försäkring jämväl för självständiga företagare upptogs redan i arbetar- Olycksfalls

försäkringskomonitténs år 1888 avgivna betänkande. I det av denna kommitt^{ågensgiMg

avgivna förslag till lag örn försäkring för olycksfall i arbete iDtogs en bestäm- hetsområde.

melse av innehåll, att envar näringsidkare eller arbetare, vilken icke eljest vore

enligt lagförslaget försäkrad, skulle äga rätt att i riksförsäkringsanstalten enligt

särskild tariff taga frivillig försäkring för olycksfall i arbetet.

Såsom motivering för berörda stadgande anförde kommittén bland annat:

Upprättandet av en för hela riket gemensam försäkringsanstalt möjliggör

även avslutande i anstalten av frivillig.olycksfallsförsäkring på .enahanda villkor

som för den obligatoriska. Ju mindre omfattande den obligatoriska^ försäkringen,

åtminstone till en början, göres, desto mera angeläget är ock att såsom

komplement härtill bringa en frivillig försäkring till stånd. Enligt föreliggande

lagförslag äro jordbruket, hantverkeriema och handeln med flera näringar

oberörda av försäkringstvånget. § 35 har därför velat lämna vederbörande

arbetsgivare inom sådana icke försäkringspliktiga yrken öppet att i

riksförsäkringsanstalten frivilligt försäkra sin .personal för olycksfall i arbetet.

Men tillfälle till frivillig försäkring bör icke blott beredas, arbetsgivare

för deras personal. Det är naturligtvis av lika stor vikt ej mindre för den

arbetare, som arbetar för egen räkning utan att vara anställd hos annan, än

ock slutligen för dem, som själva äro arbetsgivare, men personligen taga del

i kroppsarbetet, att genom försäkring trygga sig och de sina mot följderna av

olycksfall, som i arbetet kunna inträffa. Enskilda anstalter bereda väl tillfälle

till en sådan frivillig försäkring, men detta torde ej böra hindra att en statsanstalt,

som upprättas för den obligatoriska försäkringen, även meddelar frivillig

olycksfallsförsäkring för dem, som därigenom vilja komma i åtnjutande

av den större säkerhet och övriga fördelar, en sådan anstalt kan erbjuda.

I ett den 10 januari 1908 avgivet utlåtande med förslag örn ändring i vissa

delar av lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd av

olycksfall i arbete upptog riksförsäkringsanstalten en bestämmelse örn rätt för

arbetsgivare, som själv deltoge i arbetets utförande, att taga försäkring i riksförsäkringsanstalten.

Därvid framhöll anstalten, att framställningar i sådant

hänseende upprepade gånger inkommit till anstalten från mindre arbetsgivare

samt att, då dessa till sin ekonomiska ställning och i övrigt föga skilde sig

från de i deras tjänst anställda arbetarna, de i avseende å rätt till försäkring

i riksförsäkringsanstalten borde likställas med arbetarna.

Även ålderdomsförsäkringskontmittén berörde denna fråga i sitt den 19 oktober

1915 avgivna betänkande med förslag angående försäkring för olycksfall

i arbete. Kommittén anförde emellertid, att frågan örn arbetsgivares eller hans

makas rätt att bereda sig själv försäkring enligt de i kommitténs förslag stadgade

grunder lämpligen borde ordnas genom särskilda föreskrifter.

I de yttranden, som av myndigheterna avgåvos över ålderdomsförsäkrings
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 1.

kommitténs ovannämnda betänkande, berördes även frågan örn lagstiftningens

utsträckande till självständiga företagare.

Sålunda anförde riksförsäkringsanstalten i yttrande den 15 januari 1916:

Att rätt till frivillig försäkring bör beredas arbetsgivare själv och hans

maka samt möjligen även mindre näringsidkare, som icke har arbetare hos sig

anställd, ävensom att möjlighet till frivillig försäkring mot olycksfall utom

arbetet bör bibehållas, synes lämpligt. Riksförsäkringsanstalten har dock icke

ansett sig böra nu närmare ingå på denna fråga, utan torde väl riksförsäkringsanstalten

framdeles, örn förevarande lagförslag blir antaget, få yttra sig

rörande de särskilda bestämmelser i dessa ämnen, som kunna anses erforderliga.

Socialstyrelsen anförde i yttrande den 31 januari 1916:

Den vidsträckta omfattningen av förslaget giver detsamma karaktär av en

allmängiltig lag örn försäkring för olycksfall i arbete, och nian väntar med

hänsyn därtill, att under den föreslagna försäkringen skola vara inbegripna

alla, som från social synpunkt sett kunna anses i behov därav. Kommittén

har emellertid stannat vid att låta försäkringen omfatta hos arbetsgivare anställda

arbetare, oaktat talrika självständiga mindre yrkesidkare och andra

företagare, såsom hantverkare, småbrukare, torpare m. fl., äro i lika grad utsatta

för olycksfall och med hänsyn till sin svaga ekonomiska bärkraft lika

beroende av^sin arbetsförmåga som arbetaren i gemen. Styrelsen kan ej heller

underlåta påpeka, att en så föga ekonomiskt motståndskraftig grupp som hemarbetarna

uteslutits från försäkringen. Ehuru styrelsen funnit det önskvärt att

även de små självständiga företagarna redan nu kunnat medtagas, vill dock

styrelsen ej nu påyrka deras inbegripande under den obligatoriska försäkringen,

enär därför skulle erfordras en sådan omarbetning av lagförslaget, som möjligen

kunde äventyra lagens ikraftträdande vid avsedd tid. Styrelsen inskränker

sig därför till att uttala den förhoppning, att även dessa medborgargrupper,

vilka socialt sett måste anses vara i behov därav, måtte i en snar framtid göras

delaktiga av den utav staten anordnade olycksfallsförsäkringen.

Lantbruksakademien framhöll slutligen, att en avsevärd del av isynnerhet

landsbygdens arbetarbefolkning skulle vara utesluten, nämligen torpare,

egnahemsbrukare och självständiga yrkesutövare, såsom smeder, timmerkarlar,

murare, snickare m. fl., vilka i lika hög grad som lönearbetare i annans tjänst

vore såväl utsatta för olycksfall i arbete som ock beroende av sin arbetsförmåga

för sin utkomst. Det kunde med fog ifrågasättas, örn icke lagen bort, framför

tjänstemän och hustjänare, omfatta dessa kategorier, där individen vore att

betrakta som varande sin egen arbetsgivare, och örn det icke för nu berörda

självständiga yrkesutövare borde stadgas obligatorisk självförsäkring. Den

rättsliga grunden för en sådan åtgärd vore redan fastslagen i och med antagandet

av ålderdomspensioneringslagen.

I propositionen till 1916 års riksdag med förslag till lag örn olycksfall i arbete

m. m., nr lil, anförde föredragande departementschefen i den nu föreliggande

frågan följande:

Från några håll har erinrats, att vid lagstiftningens inskränkning till endast

lönearbetare, d. v. s. personer, som mot avlöning användas till arbete för arbetsgivares

räkning, vissa kategorier av mindre yrkesidkare och andra självständiga

företagare, såsom hantverkare, småbrukare, torpare m. fl., skulle komma

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 1.

5

att uteslutas, ehuru de mången gång kunna vara i lika grad utsatta för olycksfall

och med hänsyn till sin ringa ekonomiska bärkraft vara lika beroende av

sin arbetsförmåga som lönearbetare. Det har därför ifragasatts, örn icke den

obligatoriska försäkringen borde utsträckas till att gälla även sådana personer.

Helt säkert kunna dylika mindre yrkesidkare, därest de drabbas av olycksfall,

ofta komma i en synnerligen betryckt ställning. Frågan örn lagstiftning

för tillgodoseende av understöd i dylika fall lärer emellertid falla utanför

ramen för den nu ifrågasatta lagstiftningen, som ju endast avser att ordna

arbetsgivarens ersättningsplikt i förhållande till arbetaren. Otvivelaktigt är

dock denna fråga av sådan betydelse, att densamma vid lämplig tidpunkt tolde

böra bliva föremål för särskild utredning.

Vid 1928 års riksdag väcktes inom riksdagen två motioner i ämnet, nämligen

nr 206 i första kammaren av herr Sjöblom och nr 119 i andra kammaren av

herr Carlsson i Stockholm, vari hemställdes, att riksdagen ville i skrivelse till

Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t måtte låta verkställa utredning rörande

utbyggnad av den frivilliga försäkringen enligt lagen om försäkring för

olycksfall i arbete samt sedermera för riksdagen framlägga det förslag, vartill

utredningen kunde giva anledning.

Andra lagutskottet, som behandlade dessa motioner, anförde i sitt över desamma

avgivna utlåtande, nr 31:

Det torde icke kunna förnekas, att stora grupper av mindre arbetsgivare och

självständiga yrkesutövare äro i ekonomiskt och socialt hänseende likställda

med arbetare och sålunda i lika stort behov som dessa av det stöd, som delaktigheten

av den sociala olycksfallsförsäkringens förmåner medför. Att dessa

befolkningsgrupper icke medtagits vid utformande av den i ämnet gällande lagstiftningen

torde bero därpå, att ifrågavarande lagstiftning endast avsetts skola

reglera arbetsgivares ersättningsplikt i förhållande till deras arbetare.

Av den utredning, som på utskottets hemställan verkställts av riksförsäkringsanstalten,

framgår, att de flesta länder i Europa, där försäkringsplikt

införts på den sociala olycksfallslagstiftningens område, numera i sina olycksfallslagar

intagit bestämmelser rörande försäkring för arbetsgivare eller andra

självständiga företagare. Dylik försäkring är i allmänhet frivillig, men i en

del länder omfattar den obligatoriska försäkringen även självständiga företagare.

Det motionsvis framställda yrkandet örn utredning rörande utbyggande av

den frivilliga försäkringen enligt lagen örn försäkring för oljmksfall i arbete

har tillstyrkts av såväl försäkringsrådet som riksförsäkringsanstalten, och de

ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening har ej haft något att erinra mot

en förutsättningslös utredning av frågan.

Utskottet anser för sin del det föreliggande spörsmålet vara av den betydelse,

att en utredning bör komma till stånd rörande lämpligheten av den ifrågasatta

utvidgningen av den frivilliga olycksfallsförsäkringen och sättet för dess

förverkligande.

I anslutning härtill hemställde utskottet, att riksdagen måtte i skrivelse till

Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit måtte låta verkställa utredning rörande

lämpligheten av sådan utvidgning av den frivilliga försäkringen enligt lagen

örn försäkring för olycksfall i arbete, att denna komme att omfatta mindre

arbetsgivare och självständiga yrkesutövare, ävensom för riksdagen framlägga

det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 1.

Kungl. Maj :t anbefallde den 22 juni 1928 riksförsäkringsanstalten att verkställa

den begärda utredningen. Sedan riksförsäkringsanstalten den 29 november

1930 under åberopande av direktiven för 1928 års pensionsförsäkringskommittés

arbete hemställt örn överflyttning av utredningsuppdraget till nämnda

kommitté, meddelade Kungl. Majit den 4 december 1930 beslut örn dylik

överflyttning.

1928 års pensions?ör säkring skommitté avlämnade den 18 juni 1930 tillsammans

med de s. k. organisationssakkunniga ett första betänkande, innehållande

dels redogörelse för vissa undersökningar angående den nuvarande pensionsförsäkringen

och dess förhållande till fattigvården samt örn befolkningsrörelsen

och invaliditeten, dels på dessa undersökningsresultat grundade kostnadsberäkningar

för invaliditets- och ålderdomsförsäkring enligt olika försäkringstekniska

system (Statens offentliga utredningar 1930:15). I den

till innevarande ars riksdag avgivna berättelsen örn vad i rikets styrelse sedan

sista lagtima riksdags sammanträde sig tilldragit upplyses, att kommittén har

för avsikt att före avgivandet av sitt slutbetänkande avlämna ett andra betänkande,

innehållande redogörelser för olika av kommittén verkställda undersökningar,

ävensom att vissa delar av denna blivande publikation uppsatts

i förråd.

Vid 1931 års riksdag väckte inom andra kammaren herr Osberg motion, nr

85, däri hemställdes, bland annat, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.

Maj :t hemställa, det Kungl. Maj :t måtte skyndsamt verkställa utredning örn

sådan ändring av gällande lag örn försäkring för olycksfall i arbete, att varje

person över viss ålder bleve obligatoriskt försäkrad mot skada till följd av

olycksfall i arbete, under förutsättning att behov förelåge. (Beträffande motionens

övriga innehåll hänvisas till framställningen här nedan rörande försäkringens

handhavande och finansiering.)

Andra lagutskottet, som behandlade motionen, begärde yttranden över densamma

av riksförsäkringsanstalten, försäkringsinspektionen och försäkringsrådet,

vilka samtliga avstyrkte bifall till motionen. I sitt utlåtande över motionen,

nr 23, anförde utskottet efter att hava redogjort för frågans tidigare

behandling:

Av den ovan lämnade redogörelsen framgår, att 1928 års riksdag hos Kungl.

Maj :t anhallit örn utredning rörande lämpligheten av sådan utvidgning av den

frivilliga försäkringen enligt lagen örn försäkring för olycksfall i arbete, att

denna kommer att omfatta mindre arbetsgivare och självständiga företagare.

Den av riksdagen begärda utredningen pågår alltjämt och utskottet förväntar,

att densamma kommer att bedrivas med all den skyndsamhet, som förhållandena

medgiva. Att riksdagen utan avvaktan av de förslag till utvidgning av den frivilliga

olycksfallsförsäkringen, vartill berörda utredning kan komma att giva

anledning, nu skulle påkalla utredning örn möjligheten att genomföra obligatorisk

olycksfallsförsäkring för varje person över viss ålder, synes utskottet

icke vara lämpligt.

Utskottet hemställde, att motionen icke måtte till någon riksdagens åtgärd

föranleda.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 1.

7

Frågan om en sådan omläggning av det nuvarande systemet för den sociala

olycksfallsförsäkringens handhavande, att detsamma skulle ankomma enbart å havande och

en statens anstalt, har förut upprepade gånger varit föremål för riksdagens b q-finansiering.

dömande. Redan vid tillkomsten av 1916 års lag var en sådan anordning av

försäkringen ifrågasatt och meningarna i berörda spörsmål synnerligen delade.

I ett vid 1920 års riksdag — således efter endast ett par års tillämpning av

lagen — av andra lagutskottet avgivet, av riksdagens båda kamrar godkänt utlåtande,

nr 32, angavs frågan kräva en allvarlig undersökning. Vidtagandet av

en sådan undersökning ingick ock bland de arbetsuppgifter, som ankomma å den

s. k. socialförsäkringskommittén. Nämnda kommitté kom dock ej att taga

ståndpunkt till frågan i vidare mån, än att i en av kommittén den 29 januari

1921 avlåten skrivelse med förslag till vissa ändringar i olycksfallsförsäkringslagen

uttalades, att kommitténs flesta medlemmar gåve sin principiella anslutning

till ett system med enbart en statsanstalt såsom bärare av den sociala

olycksfallsförsäkringen. Ej heller kommittén för socialförsäkringens organisation,

vars arbetsuppgifter omfattade jämväl nu förevarande spörsmål, kom att

slutligt behandla detsamma, innan sagda kommittés arbete genom Kungl.

Maj:ts beslut den 7 december 1923 förklarades skola vila för att icke utan

Kungl. Maj:ts särskilda medgivande ånyo upptagas.

Vid 1924 års riksdag framställdes i tvenne inom riksdagen väckta motioner

yrkande örn sådan ändring i olycksfallsförsäkringslagen, att från och med 1925

års ingång försäkring enligt samma lag endast skulle få äga rum i riksförsäkringsanstalten,

därvid av motionärerna avsågs, att de ömsesidiga bolagen skulle

avvecklas medelst likvidation.

I ett över dessa motioner avgivet, med nr 25 betecknat utlåtande, framhöll

andra lagutskottet, efter erinran att den av Kungl. Maj :t den 1 september 1923

tillsatta s. k. statens besparingskommitté vore sysselsatt med frågor, som avsåge

socialförsäkringens organisation, bl. a. att det syntes utskottet lägligt, att

riksdagen hemställde till Kungl. Majit, att vid den fortsatta behandlingen av

frågor inom socialförsäkringens område de i motionerna väckta förslagen måtte

vinna det beaktande, vartill motionernas innehåll kunde giva anledning.

En hemställan av det innehåll, utskottet föreslagit, gjordes även av riksdagen.

Den 19 februari 1925 framlade statens besparingskommitté betänkande med

utredning och förslag angående socialförsäkringens organisation. I betänkandet

anförde kommittén, bland annat:

En tillfredsställande organisation av den sociala olycksfallsförsäkringen

borde uppfylla bland annat följande villkor. Dels måste garantier finnas för

att de skadades rättsanspråk bleve riktigt bedömda, dels borde åt arbetsgivarna,

vilka bestrede försäkringskostnaderna, lämnas tillfälle att organisera administrationen

så praktiskt och ekonomiskt fördelaktigt som möjligt, dels

borde slutligen organisationen vara så beskaffad, att en nära samverkan befrämjades

mellan olycksfallsförsäkringen och de övriga socialförsäkringsgrenarna

samt yrkesinspektionen, varigenom även vunnes ökad möjlighet att

individualisera åtgärderna efter omständigheterna i varje särskilt fall.

I syfte att åstadkomma en ny organisationsform med en monopolanstalts

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 1.

fördelar men utan vissa dess olägenheter föresloge kommittén, att den sociala

olycksfallsförsäkringen överlämnades till en inrättning av blandad karaktär,

i vars högsta ledning såväl staten som arbetsgivarna och de försäkrade arbetarna

skulle vara representerade.

Försäkringsinrättningen borde enligt kommitténs mening vara organiserad

efter mönster av ett enskilt företag av bolagstyp. Dess högsta ledning skulle

utövas av en stämma, riksförsäkringsstämman, som bland annat skulle hava

att utse direktion. Direktionen och en av densamma tillsatt direktör skulle

hava den närmaste ledningen av försäkringsinrättningen. Dennas personal

skulle icke vara statsanställd, utan anställas och avlönas av försäkringsinrättningen.

I försäkringsinrättningen skulle samtliga arbetsgivare, som omfattades av

olycksfallsförsäkringslagen, vara skyldiga att hava sina arbetare försäkrade.

Grundtanken i kommitténs ovan skisserade organisationsförslag vore, att

samtidigt som olycksfallsförsäkringens samverkan med övriga socialförsäkringsgrenar

och vissa statliga myndigheter tryggades, åt arbetsgivarna lämnades

största möjliga frihet att genomföra en enkel, praktisk och billig administation

av försäkringen, på samma gång som man genom monopoliseringen dels

undveke kostnaderna för en i detta fall ändamålslös konkurrens, dels tillgodogjorde

sig de fördelar ur administrationssynpunkt, som försäkringens koncentration

till en enda inrättning i flera avseenden innebure. Vidare hade kommittén

i sitt förslag sökt åstadkomma, att full trygghet skulle erhållas för ett

ur social synpunkt sett riktigt handhavande av olycksfallsförsäkringen.

Då landets arbetsgivare borde gälda samtliga de utgifter, som erfordrades

för en ur social synpunkt sett betryggande tillämpning av olycksfallsförsäkringslagen,

skulle enligt kommitténs förslag arbetsgivarna genom sina bidrag

till försäkringen få bestrida kostnaderna för såväl försäkringsavdelningen som

besvärsavdelningen och besvärsnämnderna. De bidrag, som staten för närvarande

lämnade till den sociala olycksfallsförsäkringen och som huvudsakligen

avsåge försäkringens administration, skulle sålunda upphöra att utgå. Enligt

verkställda beräkningar skulle, därest kommitténs förslag antoges, uppstå en

minskning i statsutgifterna av omkring 1,310,000 kronor per år. . Härvid

skulle dock arbetsgivarnas årliga kostnader för försäkringens förvaltning komma

att ökas med 340,000 kronor.

Vid 1925 års riksdag väcktes inom andra kammaren av herr Osberg en motion,

nr 109, vari hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t

anhålla, att Kungl. Maj:t ville skyndsamt verkställa utredning örn sådan ändring,

som kunde anses behövlig för statens övertagande av hela verksamheten

för fullföljande av lagen örn försäkring för olycksfall i arbete, både beträffande

förvaltningen och skadeersättningar, samt för riksdagen framlägga det förslag,

vartill utredningen kunde föranleda.

Andra lagutskottet hemställde i sitt över motionen avgivna utlåtande, nr 9,

— under framhållande, att det vore uteslutet att fatta ståndpunkt till det av

motionären berörda spörsmålet, innan det förslag till omläggning av det dåvarande

systemet för den sociala olycksfallsförsäkringens handhavande framlagts,

vartill besparingskommitténs betänkande kunde komma att giva anledning

— örn avslag å motionen.

Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.

I proposition nr 109 till 1926 års riksdag framlade Kungl. Maj :t förslag till

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 1.

9

reformering av den sociala olycksfallsförsäkringens organisation, vilket förslag

företedde väsentliga likheter med det av besparingskommittén utarbetade organisationsförslaget.

Uti en i anledning av berörda proposition inom andra kammaren väckt motion,

nr 420, framställde herr Osberg enahanda yrkanden, som av honom framförts

i förenämnda, vid 1925 års riksdag väckta motion.

Andra särskilda utskottet hemställde i sitt i ärendet avgivna utlåtande, nr 1,

örn avslag å Kungl. Maj:ts organisationsförslag ävensom herr Osbergs motion.

I fråga örn motionen anförde utskottet endast, att den fullständiga omläggningen

av grunderna för den sociala olycksfallsförsäkringens finansiering, som

motionen avsåge att åvägabringa genom att å statsverket överflytta samtliga

kostnader för såväl ersättningar som förvaltning, enligt utskottets mening icke

borde föranleda någon riksdagens åtgärd.

I sin ovan, s. C, omnämnda motion nr 85 vid 1931 års riksdag framställde

herr Osberg (förutom det yrkande, som ovan återgivits) även det förslag, att

riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, det Kungl. Maj:t måtte

skyndsamt verkställa utredning örn statens övertagande av hela verksamheten,

både beträffande förvaltningen och skadeersättningen.

I sitt av andra lagutskottet begärda yttrande över motionen anförde riksförsäkringsanstalten:
Den

remitterade motionen avser vidare att staten skulle övertaga bekostandet

av alla den sociala olycksfallsförsäkringens skadeersättningar. Till detta

förslag vill riksförsäkringsanstalten, utan att närmare ingå på frågan, allenast

anmärka, att den nuvarande anordningen, enligt vilken kostnaden för

försäkringen mot olycksfall i arbete anses böra utan avseende på vållande från

arbetsgivarens sida bestridas av produktionen, bland annat medför den fördelen

ur arbetarskyddssynpunkt, att vederbörande arbetsgivare erhålla en direkt

ekonomisk eggelse att vidtaga åtgärder för förebyggande av olycksfall

vid sina företag. Denna fördel torde icke utan vidare böra uppoffras.

Försäkringsinspektionen anförde i sitt av utskottet begärda yttrande:

Beträffande motionärens förslag att så omlägga finansieringen av deli sociala

olycksfallsförsäkringen, att skadeersättningarna komme att bestridas genom

skattemedel i stället för genom arbetsgivarnas försäkringsavgifter, vill

försäkringsinspektionen, utan att närmare ingå på skälen för att kostnaderna

för olycksfallsförsäkringen ansetts böra bestridas på sätt som nu sker, erinra

örn följande förhållanden. Den nuvarande anordningen för olycksfallsförsäkringens

finansiering genom försäkringsavgifter, som arbetsgivarna hava att

erlägga, har bland annat den stora fördelen, att det hos arbetsföretagens ledning

skapas ett bestämt intresse att genom förebyggande åtgärder minska

olycksfallsrisken, då härigenom kostnaderna för olycksfallsförsäkringen nedbringas.

Enligt försäkringsinspektionens mening är det av största vikt, att

detta intresse alltmera stärkes och fördjupas genom att vederbörande försökringsinrättningar

i görligaste mån söka avväga försäkringsavgifterna med

hänsyn till arten och omfattningen av de åtgärder i förebyggande syfte, som

av arbetsgivarna vidtagas. Ett genomförande av motionärens förslag, enligt

vilket de för bestridande av olycksfallsersättningarna erforderliga medlen

skulle åvägabringas skattevägen, skulle däremot innebära, att det intresse för

förebyggande åtgärder, som den nuvarande finansieringsmetoden otvivelak
Bihang

till riksdagens protokoll 1932. 9 sami. 2 avd. 1 haft. (Nr 1.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 1.

tigt är ägnad att framkalla, avkopplades i stället för att ytterligare stärkas.

Det lider keller intet tvivel om att motionären i hög grad överskattat de besparingar,

som han förväntar att en omläggning av den nuvarande sociala

olycksfallsförsäkringen till statlig understödsverksamhet skulle medföra. Bland

annat synes han hava förbisett de betydligt ökade svårigheter, som i ett stort

antal fall komma att inställa sig vid prövning av frågan huruvida rätt till

ersättning föreligger eller ej, därest en omläggning efter motionärens linjer

skulle genomföras.

Försäkringsrådet anförde i sitt av andra lagutskottet begärda utlåtande,

beträffande vars avfattning en ledamot var av skiljaktig mening:

Enligt motionen skulle försäkring i egentlig mening ej vidare ifrågakomma

beträffande ersättning i anledning av olycksfall i arbete. Staten skulle direkt

av statsmedel utbetala alla ersättningar.

Enligt lagen örn försäkring för olycksfall i arbete gäller den grundsats, att

ersättning till skadad arbetare utgår utan hänsyn till dennes förmögenhetsställning;

storleken av ersättningen är beroende av den skadades arbetsförtjänst.

Motionären synes åsyfta, att rätten till ersättning i anledning av skada

till följd av olycksfall i arbete ställes i beroende av den skadades förmögenhetsvillkor

och behov. Detta skulle vara att bryta mot en av de principer, på

vilka olycksfallsförsäkringslagarna äro byggda. Behovsprincipens tillämpning,

huru berättigad den än i och för sig kan vara, är alltid en vansklig faktor

att räkna med.

I vad mån besparing i avseende å förvaltningskostnader skulle kunna utvinnas

genom en anordning sådan som den av motionären ifrågasatta kan icke

i förväg bedömas. Antalet olycksfall i arbete, som måste göras till föremål

för prövning ur skadeersättningssynpunkt, skulle genom utvidgningen av rätten

till ersättning komma att icke oväsentligt ökas. Därjämte kan behovsprincipens

tillämpning komma att medföra tidsödande och besvärliga, för övrigt

icke alltid för vederbörande särskilt tilltalande undersökningar och utredningar.

Det nuvarande systemet, som ålägger en arbetsgivare att betala försäkringsavgifter,

vilkas storlek är beroende av olycksfallsriskernas storlek i hans företag,

innebär en sporre för arbetsgivaren att genom förebyggande åtgärder söka

minska faran för olycksfall. Detta förhållande bör icke förbises.

En anordning sådan som den av motionären ifrågasatta kan sägas syfta till

en utvidgning av de nuvarande pensionstilläggen i pensionsförsäkringen. Dylika

utgå under vissa förutsättningar vid förlust eller väsentligare nedsättning

av arbetsförmågan, jämväl om förlusten eller nedsättningen är beroende av

skada till följd av olycksfall. Motionären torde avse att ersättning, i händelse

av behov, skall utgå även vid nedsättning i lägre grad av arbetsförmågan.

Jämväl sjukförsäkringen har intresse av huru rätten till ersättning i anledning

av olycksfall ordnas.

Det av motionären framställda spörsmålet kan således icke behandlas isolerat.

I fortsättningen av sitt yttrande erinrade försäkringsrådet, att frågan om

sjukförsäkringens ordnande för det dåvarande vore föremål för riksdagens

prövning, att 1928 års pensionsförsäkringskommitté hade att verkställa en full
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 1.

11

ständig utredning rörande revidering av lagen om allmän pensionsförsäkring,

att de år 1929 tillkallade organisationssakkunniga hade att inom socialdepartementet

biträda med utredning angående den sociala försäkrings- och hjälpverksamhetens

organisation, ävensom att riksdagen, såsom ovan nämnts, år

1928 avlåtit en skrivelse till Kungl. Maj :t i anledning av väckta motioner örn

åvägabringande av utredning och förslag rörande utbyggnad av den frivilliga

försäkringen enligt lagen örn försäkring för olycksfall i arbete.

Andra lagutskottet anförde i sitt utlåtande över motionen, nr 23:

Det av motionären framförda yrkandet örn ändring i grunderna för den sociala

olycksfallsförsäkringens finansiering innebär, att den nuvarande olycksfallsförsäkringen

skulle ersättas av en med allmänna medel bedriven understödsverksamhet.

De skäl, som motionären anfört till stöd för detta yrkande,

kunna icke föranleda utskottet att förorda en så genomgripande förändring i

den sociala hjälpverksamheten.

Motionen blev, som nämnt, på utskottets hemställan, avslagen av riksdagen.

I det utlåtande, som utskottet avgav vid förra årets riksdag med anledning Utskottet,

av väckt motion i förevarande fråga, erinrade utskottet därom, att 1928 års

riksdag hos Kungl. Maj :t anhållit om utredning rörande lämpligheten av sådan

utvidgning av den frivilliga försäkringen enligt lagen örn försäkring för olycksfall

i arbete, att denna bomme att omfatta mindre arbetsgivare och självständiga

företagare. Den av riksdagen begärda utredningen påginge alltjämt, och

utskottet förväntade, att densamma komme att bedrivas med all den skyndsamhet,

som förhållandena medgåve. Att riksdagen utan avvaktan av de förslag

till utvidgning av den frivilliga olycksfallsförsäkringen, vartill berörda utredning

kunde komma att giva anledning, skulle påkalla utredning om möjligheten

att genomföra obligatorisk olycksfallsförsäkring för varje person över

viss ålder, syntes utskottet icke vara lämpligt. Ej heller kunde de skäl, som

motionären anfört till stöd för sitt yrkande örn ändring i grunderna för den

sociala olycksfallsförsäkringens finansiering, föranleda utskottet att förorda

en så genomgripande förändring i den sociala hjälpverksamheten. Vid nu företaget

övervägande av motionen i de delar, vari den överensstämmer med den i

fjol behandlade, finner utskottet ej anledning att frångå vad utskottet sålunda

anfört.

Vad därefter angår motionärens hemställan örn prövning av frågan, huruvida

det vore lämpligt att bestämma örn grundavgifts erläggande av den obligatoriskt

försäkrade efter samma grunder, som gälla för allmänna folkpensioneringen,

finner utskottet denna hemställan stå i nära samband med övriga yrkanden

i motionen. Med hänsyn till vad utskottet anfört beträffande dessa,

anser utskottet icke av förhållandena påkallat, att riksdagen begär prövning

av berörda fråga.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 1.

Utskottet får förty hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd

föranleda.

Stockholm den 28 januari 1932.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Westman, von Sydow, Sigfrid Hansson, von

(reijer, Gustaf Tamm och Norman, fröken Hesselgren och herr Olof Carlsson;

fran andra kammaren: herrar Hage, Johanson i Hallagården. Petersson i Lerbäcksbyn,

Aronson, Pettersson i Hällbacken, Sandström i Nyland, Björnberg och

Gardell i Gans.

Stockholm 1932. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

320324

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.