Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner örn skydd för tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter. Andra lagutskottet Ilar till behandling i ett sammanhang föreliaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 187 i första kammaren av herr Trygger m. fl. och nr 264 i andra kammaren av herr Lindman m. fl.

1932-02-18 · 32 sidor, varav 31 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 31 av 32 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1932:12, Utlåtande i anledning av väckta motioner örn skydd för tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter. Andra lagutskottet Ilar till behandling i ett sammanhang föreliaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 187 i första kammaren av herr Trygger m. fl. och nr 264 i andra kammaren av herr Lindman m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

1

Nr 12.

Ankom till riksdagens kansli den 24 februari 1932 kl. 5 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner örn skydd

för tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter.

Andra lagutskottet Ilar till behandling i ett sammanhang föreliaft två

inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 187

i första kammaren av herr Trygger m. fl. och nr 264 i andra kammaren av

herr Lindman m. fl.

I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts, att riksdagen matte

i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, det Kungl. Majit ville ofördröjligen

föranstalta därom, att den pågående utredningen örn skydd för tredje mans

rätt till neutralitet i arbetskonflikter så snart ske kan slutföres, samt därefter

förelägga årets riksdag det förslag till åtgärder, vartill utredningen kan

föranleda.

Beträffande de skäl, som motionärerna anfört till stöd för berörda hemställan,

får utskottet hänvisa till motionerna.

Utskottet har lämnat vissa arbetarorganisationer tillfälle att yttra sig

över de av motionärerna anförda exemplen, i vad dessa beröra organisationernas

verksamhet. Yttranden, som med anledning härav kommit utskottet

tillhanda, finnas såsom bilagor fogade vid detta utlåtande.

Vid 1929 års riksdag väcktes inom riksdagens båda kamrar likalydande

motioner, nr 12 i första kammaren av herr Frändén m. fl. och nr 21 i andra

kammaren av herr Nygren m. fl., vari hemställdes, att riksdagen i skrivelse

till Kungl. Majit måtte anhålla, det Kungl. Majit ville föranstalta örn utredning

rörande lämpligaste lagstiftningsåtgärder för tryggande av tredje mans

rätt till neutralitet i arbetskonflikt, varvid frågan örn skadestånd till näringsidkare,

som drabbades av i motionen berörda övergrepp, måtte särskilt beaktas,

samt därefter för riksdagen framlägga lagförslag i amnet.

Andra lagutskottet, som behandlade motionerna, begärde yttrande över

desamma av socialstyrelsen. I sitt i ärendet avgivna yttrande anförde socialstyrelsen

i huvudsak:

])e primära och väsentliga kampmedlen vid arbetskonflikter, strejker och

lockouter, finnas i regel, till vinnande av åsyftad effektivitet, böra förbindas

med vissa kompletterande stridsåtgärder. Genom blockad söker sålunda ar
Bihang

till riksdagens protokoll 1032. 0 sami. 2 avd. 10 käft. (Nr 12 13.) 2110 sa J

Historik.

Riksdagen

1929.

Motioner.

Social
styrelsen.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

betarsidan hindra arbetsgivaren värva ny arbetskraft, och genom hänvändelse

till sina kolleger söker arbetsgivaren hindra sina dittillsvarande arbetare att

finna nya arbetstillfällen. Redan härmed utvidgas kampen till att beröra

kretsar, sorn, ehuru vanligen icke helt ointresserade i striden, dock icke äro

att hänföra till de stridande parterna. Utöver nu antydda åtgärder, som

rätt allmänt torde betraktas såsom nödvändiga komplement till strejken eller

lockouten, finner man sig ej sällan, särskilt givetvis vid långvariga konflikter,

föranlåten att skärpa striden genom tillgripande av allehanda, själva arbetsinställelsen

mer eller mindre ovidkommande åtgärder. Man försöker sålunda

på olika sätt förhindra eller försvåra fortsättandet av motpartens förvärvsverksamhet

eller att göra densamma förlustbringande. Här åsyftade åtgärder

rikta sig ofta mot motpartens, ibland också hans j:>ersonals förbindelser

med yrkesidkare inom andra näringsgrenar, t. ex. leverantörer, återförsäljare,

transportföretag och näringsställen. Härigenom indragas i striden

uppenbart utomstående personer, och uppkomma då de fall, som närmast

torde åsyftas av motionärerna. Emellertid stannar det ej alltid vid dylika

åtgärder, utan utvidgas stundom kampen till att även påkalla den stora allmänhetens,

i regel likväl passiva medverkan. I förhållandenas natur ligger,

att det förnämligast är arbetarparten, som har möjlighet att utnyttja här

antydda kampmedel av så att säga sekundär natur.

Otvivelaktigt torde användandet under arbetskonflikter av stridsåtgärder

mot tredje man vara att beteckna såsom en kränkning av det förhållande

av fred och hänsyn, som bör råda samhällsmedlemmarna emellan. Med den

utveckling, det fackliga organisationsväsendet numera nått, kunna också

dylika kränkningar få en betydande omfattning och skärpa. För den stora

allmänheten, som genom ifrågavarande stridsåtgärder hindras från att begagna

lämpliga eller kanske nära nog oersättliga möjligheter till inköp, förtäring

eller samfärdsel, måste dessa åtgärder givetvis i många fall förefalla

mycket besvärande och förargelseväckande. Det är sålunda väl begripligt,

att man å många håll anser sig ha grundad anledning påkalla statens ingripande

till skydd för tredje mans neutralitet i arbetstvister.

Med erkännande av rättmätigheten utav nu berörda krav må likväl beträffande

detsamma framställas vissa reflexioner.

Alla slag av strider på arbetsmarknaden måste överhuvud taget anses såsom

ett samhällsont — näringslivets komplicerade mekanism bringas genom

dem mer eller mindre i olag, och samhället tillskyndas skador och förluster.

Även tredje mans intressen få därvid ofta, utan att någon stridsåtgärd riktas

mot honom, sitta hårt emellan, exempelvis genom uteblivna leveranser,

minskad försäljning eller lamslagen trafik. De skadeverkningar, som arbetsinställelserna

direkt och indirekt giva upphov åt, torde oftast vara ojämförligt

större än de, som härflyta ur stridsåtgärderna mot tredje man. Detta

oaktat har samhället hittills i stort sett fått finna sig i de olägenheter,

arbetsstriderna förorsaka, och åtnöja sig med lagstiftningsåtgärder till förekommande

eller förkortande av arbetsstriderna; endast mer undantagsvis

har lagstiftningen repressiv karaktär. Dessa strider lia ganska allmänt betraktats

såsom oundvikliga faser i kampen för den ekonomiska och sociala

utvecklingen, och därtill har kommit, att man stått rådvill i fråga örn lämpliga

medel för deras stävjande.

Med hänsyn till nu berörda omständigheter är det förklarligt, att stridsåtgärderna

mot tredje man icke blivit föremål för lagstiftarens uppmärksamhet.

Det synes även icke utan skäl kunna ifrågasättas, huruvida nämnda

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12. 3

stridsåtgärder lämpligen kunna oell böra göras till föremål för särskild lagstiftning,

oberoende av övriga, mer betydelsefulla problem på området.

Arbetsinställelserna medföra, såsom ovan berörts, så stora oell svåra olägenheter,

att de utan tvivel under den närmare framtiden allt fortfarande komma

att påkalla statsmakternas uppmärksamhet, och vad som göres till deras

motverkande kommer givetvis i regel också att förminska antalet fall av

stridsåtgärder mot tredje man.

Enligt motionerna skulle den åsyftade utredningen särskilt avse frågan

om skadestånd åt näringsidkare, som drabbas av stridsåtgärder mot tredje

man. Skola statsmakterna reagera mot dylika åtgärder genom särskild lagstiftning,

synes denna också knappast kunna gå ut på annat än åläggande,

med eller utan straffansvar, för den, som uppmanat till bojkott eller dylikt

mot tredje man, att utgiva skadestånd till denne. Söker man se till, huru

en lagstiftning av antydd innebörd skulle komma att te sig i tillämpningen,

torde man emellertid få anledning till tvekan örn dess effektivitet.

Såsom förut påpekats, torde kränkningar av tredje mans rätt till neutralitet

i arbetstvister väsentligen kunna förväntas från arbetarebarn Av den enskilde

arbetaren lär emellertid något avsevärt skadestånd endast mer sällan

kunna påräknas, varför den kränkte i regel blott skulle kunna vända sig mot

vederbörande fackliga organisation. För närvarande undertecknas också uppmaningar

till bojkott vanligen av sådan organisation — tillhör arbetarpärten

landsorganisationen, skall bojkotten förklaras av vederbörande förbundsstyrelse

— men skulle lagstiftning av ifrågavarande innebörd genomföras, lär man

kunna förvänta, att annat tillvägagångssätt väljes. En enkel notis i arbetarpressen,

meddelande att en viss affär säljer till strejkbrytare vid visst företag,

skulle väl antagligen få ungefär samma verkan som en formlig bojkottförklaring.

Att märka är för övrigt, att alla tryckta meddelanden stå under

tryckfrihetsförordningens hägn och sålunda ej kunna giva upphov till ansvar

i andra fall, än där nämnda författning stadgar sådant. Anmärkas må slutligen,

att i mindre samhällen med övervägande arbetarbefolkning — här

åsyftade bojkottåtgärder torde i sådana samhällen ha sin största betydelse —

torde personliga meddelanden från man till man sannolikt göra tillfyllest.

Att genom lagstiftning verksamt trygga tredje mans neutralitet i arbetskonflikter

torde sålunda möta avsevärda svårigheter. —---—--

Örn man bortser från lagstiftningsåtgärder, synes man möjligen ha skäl

ifrågasätta, örn icke förbättrad sammanslutning jämte ökat inbördes stöd inom

de grupper av näringsidkare, som särskilt äro utsatta för ifrågavarande

övergrepp, skulle vara ägnade att i avsevärd mån tillgodose motionernas syfte.

I likhet med industriens arbetsgivare skulle nämnda näringsidkare på sådant

sätt kunna till sitt försvar få till stånd ett slags ömsesidig försäkring, och

blotta tillvaron av en dylik anordning, som ju gjorde bojkott mer eller mindre

verkningslös, skulle antagligen verka i viss mån återhållande på dem, på vilka

det ankommer att besluta örn sådan åtgärd. N''<;

Andra lagutskottet yttrade i sitt över motionerna avgivna utlåtande nr 42:

Den kränkning av tredje mans rätt till neutralitet i konflikter mellan arbetsgivare

och arbetare, som stundom förekommer, anse motionärerna vara

av den allvarliga beskaffenhet, att ett ingripande av statsmakterna i lagstiftningsväg

är av behovet påkallat. Motionärerna ifrågasätta, huruvida icke de

organisationer eller enskilda, som igångsätta och genomföra bojkottövergrepp

mot neutral part, böra genom lagstiftning göras ekonomiskt ansvariga för de

skadeverkningar, som därav kunna uppstå.

UtBkottet.

s. 4 Kontrollera mot PDF

Reservationer.

4 Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

Såsom framgår av socialstyrelsens till utskottet lämnade yttrande i ärendet

Ilar styrelsen icke ansett sig kunna tillstyrka motionerna. Styrelsen har

bland annat anfört följande:

Utskottet kan i huvudsak giva sin anslutning till de synpunkter, som socialstyrelsen

anfört, och kan följaktligen icke tillstyrka riksdagen att bifalla de

föreliggande motionerna. En lagstiftning av det slag, som påyrkats av motionärerna,

skulle säkerligen icke nämnvärt inverka på de förhållanden, varom

här är fråga. Möjligheterna att kringå densamma äro nämligen uppenbara.

Men det finnes å andra sidan all anledning att befara, att lagstiftningen

skulle komma att utnyttjas på ett otillbörligt sätt i konflikterna på

arbetsmarknaden och sålunda bidraga till en ytterligare skärpning av motsättningarna

mellan arbetsgivare och arbetare. Utan att vara ägnade att

skänka ett effektivt skydd åt tredje mans rätt till neutralitet i dessa konflikter,

skulle verkningarna av en sådan lagstiftning sannolikt försvåra de

strävanden, som för närvarande pågå att på samförståndets väg skapa förutsättningar

till förebyggande av de i tredje mans rätt indirekt men djupt ingripande

arbetskonflikter, örn vilka socialstyrelsen erinrat i sitt ovan återgivna

yttrande.

De i motionerna antydda förhållandena torde för övrigt icke göra sig gällande

i den omfattning, att de kunna motivera ett ingripande från lagstiftningsmaktens

sida. De ledande arbetsgivar- och arbetarorganisationerna hava

i allmänhet intet intresse av att indraga »tredje man» i de konflikter, som uppstå

dem emellan. Med hänsyn till den allmänna opinionen är det tvärtom angeläget

för dem att sörja för att inga åtgärder vidtagas, som kunna vara ägnade

att kränka deras rätt, vilka kunna göra anspråk på att få hävda neutralitet

i dylika konflikter.

Yad arbetarparten beträffar —- det är mot denna part, som motionärerna

uteslutande rikta sig — har skyldighet ålagts de för organisationernas verksamhet

ansvariga styrelserna att övervaka underavdelningarnas åtgöranden.

.Såväl landsorganisationens som de till densamma anslutna förbundens stadgar

föreskriva sålunda, att strejk-, blockad- och bojkottåtgärder icke få vidtagas

med mindre vederbörande förbundsledning givit tillstånd därtill. I

betraktande av fackföreningsrörelsens stora omfattning kan det naturligtvis

inträffa, att enstaka underavdelningar eller medlemsgrupper icke taga hänsyn

till dessa föreskrifter, men erkännas måste, att föreskrifterna i stort sett efterlevats.

I den mån anledning finnes att antaga, att de av motionärerna åberopade

förhållandena framdeles skola göra sig gällande, skall säkerligen en

fortsatt upplysnings- och uppfostringsverksamhet visa sig vara det verksammaste

medlet att förebygga åtgärder av det slag, varom motionärerna ordat.

På grund av vad sålunda anförts hemställde utskottet, att motionerna icke

måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservationer avgåvos dels av herr Westman m. fl., som hemställde, att

riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville

föranstalta örn utredning, huruvida och på vad sätt lagstiftningsåtgärder kunde

vidtagas för att bereda rätt till skadestånd för den, som helt och hållet

stöde utanför arbetskonflikt, men likväl oförskyllt tillfogades skada genom

blockad, bojkott eller andra stridsåtgärder, som riktades mot honom,

dels ock beträffande motiveringen av herr Almkvist m. fl.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

Till stöd för sitt yrkande anförde kerr Westman m. fl. bland annat:

Det kan icke förnekas, att fall förekomma, då tredje man, som keit ock

kållet står utanför arbetskonflikt, oförskyllt tillfogas skada genom blockad,

bojkott eller andra stridsåtgärder, som från stridande parts sida riktas mot

honom.

I sitt till utskottet avgivna utlåtande kar socialstyrelsen härom anfört följande:

— — — — — — — — — — — — — — — — — — — — ''

På anförda skäl avstyrker emellertid styrelsen lagstiftning till skydd mot

dylika åtgärder. För tredje man, som genom dem lider skada, förordar styrelsen

endast den utväg för vinnande av ökat rättsskydd, att de grupper av

näringsidkare, som särskilt äro utsatta för ifrågavarande övergrepp, böra söka

åstadkomma förbättrad sammanslutning jämte ökat inbördes stöd.

När styrelsen på detta sätt vill göra en medborgares möjlighet att få åtnjuta

rättsskydd beroende av den maktställning kan kan bereda sig med likaställdas

hjälp, synes denna ståndpunkt stå i strid med rättsstatens idé.

Med statens uppgift att upprätthålla rättssäkerheten överensstämmer ej

heller, att staten, i förlitande på att arbetsstridernas antal skall minskas, underlåter

att vidtaga åtgärder för att meddela rättsskydd i de fall, då arbetstvist

verkligen utbryter och rättsskydd visar sig vara erforderligt. Lika litet

synes det vara en tillfredsställande utväg att göra den utomståendes ekonomiska

trygghet beroende av de stridande arbetar- och arbetsgivarorganisationernas

goda vilja.

Reservanterna förbise ej, att det kommer att vara förenat med åtskilliga

svårigheter att åstadkomma en lagstiftning i syfte att skydda tredje mans

neutralitet vid arbetskonflikter.

Från början synes det emellertid stå klart, att man vid en dylik lagstiftning

bör undvika att på något som helst sätt utforma den till ett vapen mot

vare sig arbetarnas eller arbetsgivarnas organisationer eller, att giva den karaktären

av strafflag.

Den ifrågasatta lagstiftningen synes böra begränsas till att meddela regler

örn skadeståndsskyldighet gentemot tredje man. En dylik skyldighet torde

böra inträda huvudsakligen i de fall, att blockad, bojkott eller annan därmed

jämförlig stridsåtgärd vidtages för att vid arbetskonflikt med kränkning av

föreningsrätten tvinga någon, som står utanför konflikten, att inträda i eller

utträda ur organisation av arbetare eller arbetsgivare eller att dylik stridsåtgärd

tillgripes för att tvinga sådan person att underkasta sig ekonomiska

uppoffringar för att understödja endera parten eller då maning i en eller

annan form att deltaga i stridsåtgärd ställes till annan än den stridande

organisationens medlemmar.

Herr Almkvist m. fl. ansåg, att utskottets yttrande bort hava följande

lydelse:

Den kränkning — — — kunna uppstå.

Utskottet anser det vara av erfarenheten bestyrkt, att kränkning av tredje

mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter icke sällan förekommer. Det

torde även vara obestridligt, att denna kränkning understundom äger rum

under former, som äro ägnade att i särskild grad tilldraga sig allmän uppmärksamhet,

medföra förluster och framkalla känslor av otrygghet i den

borgerliga näringens utövande hos dem, som utan sin förskyllan bli lidande

av blockad- eller bojkottåtgärder, samt irritation och missnöje bland dem,

som drabbas av stridsmetodernas indirekta följder.

Emellertid torde det av motionärerna berörda spörsmålet vara, på sätt

socialstyrelsen i sitt yttrande framhåller, ett bland de mera komplicerade

på sociallagstiftningens område på grund av de svårigheter, som i detta

s. 6 Kontrollera mot PDF

Riksdagen.

Tillkallande

av sakkunnig

för utredning

om tredje

mans rätt till

neutralitet i

arbetskonflikter.

6 Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

fall möta för lagstiftningens effektiva upprätthålla nilo. Möjligheterna att

kringgå eventuella bestämmelser äro nämligen både många och lätt tillgängliga.

_ En bojkott mot t. ex. en näringsidkare kan lätt igångsättas utan

att formliga bevis på åtgärdens ursprung och verkningar kunna erhållas.

Vid sådant förhållande anser utskottet det böra undersökas, huruvida icke

en lösning kan vinnas på annan väg, exempelvis genom avtal därom arbetsgivar-

och arbetarorganisationer emellan.

I detta avseende finner sig utskottet böra erinra därom, att på initiativ

av den nuvarande socialministern en delegation blivit tillsatt i syfte att

främja samförstånd mellan parterna på arbetsmarknaden och humanisera

striderna på det produktiva livets områden.

Därest genom denna delegation en lösning kunde vinnas av frågan örn

tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter, skulle en verkligt betydelsefull

insats bliva gjord. Och detta så mycket hellre, som en överenskommelse

härutinnan mellan parterna med all sannolikhet skulle komma

att erhålla en högre grad av effektivitet än den i motionerna förordade

åtgärden.

Intill dess, att en undersökning blivit verkställd, huruvida icke en lösning

kan vinnas på nu angivna väg, anser sig utskottet icke böra biträda det av

motionärerna framställda förslaget.

Vid motionernas behandling i riksdagen godkände första kammaren —

efter lottning — den av herr Westman m. fl. avgivna reservationen, under

det att andra kammaren med tillämpning av uppresningsförfarandet biföll

utskottets hemställan med uteslutande av dess motivering. Till följd härav

förföll frågan.

Genom beslut den 22 november 1929 tillkallade Kungl. Majit professorn

Ragnar Bergendal för att inom socialdepartementet biträda med utredning

rörande vissa, med frågan örn tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter

sammanhängande spörsmål.

Vid ärendets behandling anförde chefen för socialdepartementet statsrådet

Lubeck — efter redogörelse för frågans prövning vid 1929 års riksdag ävensom

för innehållet i en av Sveriges köpmannaförbund till arbetsfredsdelegationen

ingiven framställning i ämnet, vilken framställning delegationen

funnit ligga utanför ramen av dess uppdrag — följande:

Den offentliga diskussion, som sålunda och i övrigt förekommit i frågan

örn tredje mans rätt till neutralitet i arbetstvister, har oftast haft sin utgångspunkt

i särskilda fall av övergrepp, mot vilka rättsmedvetandet hos

stora befolkningsgrupper reagerat. Härav har följt, att man för det mesta

rört sig med mera allmänt formulerade önskemål och begrepp. Vad man

velat hindra med en önskad lagstiftning synes i allmänhet huvudsakligen

hava varit stridsåtgärder för att tvinga den, som står och vill stå utanför

en konflikt, antingen att träda in i eller ut ur en av striden berörd organisation

av arbetare eller arbetsgivare eller att underkasta sig ekonomiska

uppoffringar för understödjande av endera parten eller att över huvud på

ett eller annat sätt deltaga i striden. En fredlig medborgare, vilken vill

vara neutral i en arbetskonflikt, borde icke behöva utsättas för förluster,

ja kanske riskera sin välfärd, genom tvång från andra medborgares sida.

Till förhindrande härav synes man emellertid i allmänhet icke vilja förorda

straffansvar utan snarare stadgande av skyldighet att ersätta genom neutralitetskränkningen

vållad skada. Anspråken på dylik lagstiftning upp
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

ställas icke ensidigt utan de rikta sig mot tvångsåtgärder från båda parternas

sida, låt vara att arbetarepartens åtgöranden varit de i praktiken och

diskussionen mest framträdande.

De sålunda framställda anspråken på åtgärder för tryggande av tredje

mans rätt framstå i oell för sig såsom skäliga. Då det gäller att söka bot

för antydda missförhållanden, möter man emellertid omedelbart i det föregående

antydda svårigheter med hänsyn till ärendets oklara läge. Uppenbarligen

är det därför i första hand angeläget att söka klarlägga de avsedda

missförhållandenas art och omfattning. Därjämte bör undersökas, i vilken

utsträckning redan gällande lagstiftning bereder möjlighet till ingripande,

samt anledningen till att sådant ingripande hittills icke i avsevärd utsträckning

synes hava förekommit. Slutligen bör noggrant övervägas, vilka ytterligare

lagstiftningsåtgärder, som äro ur lagteknisk synpunkt möjliga, och den

sannolika effektiviteten därav.

Först när utredning i dessa avseenden föreligger, blir det möjligt att

bilda sig en uppfattning örn de åtgärder, som ur allmän synpunkt befinnas

kunna och böra ifrågakomma. Man bör också kunna förvänta, att med undersökningsresultatet

som underlag överläggningar mellan huvudparternas

organisationer skola med framgång kunna upptagas i syfte att söka undgå

stridsmetoder sådana som de, vilka här äro i fråga.

Yid 1931 års riksdag väcktes likalydande motioner, nr 131 i första kam- Riksdagen

maren av herr Petrus Nilsson m. fl. och nr 193 i andra kammaren av herr Mo''tioner

Olsson i Kullenbergstorp m. fl., i vilka yrkades, att riksdagen måtte i skrivelse

till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville föranstalta örn utredning

rörande lagstiftningsåtgärder för att bereda rätt till skadestånd för

den, som helt och hållet står utanför arbetskonflikt, men likväl oförskyllt

tillfogas skada genom blockad, bojkott eller andra stridsåtgärder, som riktas

mot honom, samt snarast möjligt för riksdagen framlägga förslag i ärendet.

Yid samma riksdag hemställdes i likalydande motioner, nr 129 i första

kammaren av herr Trygger m. fl. och nr 186 i andra kammaren av herr

Lindman m. fl., att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, det

Kungl. Majit ville ofördröjligen föranstalta därom, att den pågående utredningen

örn åtgärder till skydd för tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter

utvidgades till att avse åtgärder över huvud till värnande av arbets-

och näringsfriheten såväl som enskild självbestämningsrätt i övrigt

mot övergrepp från de i näringslivet verksamma organisationernas sida, samt

att riksdagen samtidigt måtte anhålla, att förslag i ärendet förelädes senast

nästföljande års riksdag.

Andra lagutskottet, som behandlade motionerna, begärde yttrande över

desamma av socialstyrelsen samt lämnade svenska arbetsgivareföreningen

och landsorganisationen i Sverige m. fl. sammanslutningar tillfälle att yttra

sig över motionerna I: 129 och lii 186.

Med avseende å motionerna I: 131 och lii 193 anförde socialstyrelsen, att Socialstyrelsen,

såvitt styrelsen kunde döma, den utredning, som dessa motioner åsyftade,

finge anses inbegripen i den utredning angående åtgärder för tryggande av

tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter, som Kungl. Majit uppdragit

åt professor Bergendal. Huruvida denna utredning, utan att även
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

tyra utredningens resultat, läte sig påskynda, undandroge sig styrelsens bedömande.

Beträffande motionerna I: 129 och II: 18(1 anförde socialstyrelsen i huvudsak:
Det

fackliga organisationsväsendet är onekligen att anse som en av senare

tiders mest betydelsefulla samhällsföreteelser. Genom densamma lia kroppsarbetarna,

som förut överhuvud taget saknade egentligt inflytande på samhälls-

och näringslivets gestaltning, numera tillvunnit sig en synnerligen inflytelserik

ställning. I särskilt hög grad torde detta gälla beträffande vårt

land, där arbetarnas organisation nått en sällsynt stark och enhetlig utveckling^

Hedan tidigt funno sig också arbetsgivarna nödgade att till hävdande

ay sin ställning gentemot arbetarna jämväl å sin sida tillämpa sammanslutningens

idé. De båda sålunda uppkomna systemen av facklig organisation

ha sedermera, ehuru förödande arbetsstrider ingalunda saknats, dock kunnat

samverka på ett sätt, som i stort sett torde kunna betecknas såsom ganska

tillfredsställande med hänsyn till arbetsfreden och därmed gagnande för

produktionen. Otaliga tvister vid de särskilda arbetsställena, vilka förr i

världen ofta skulle givit anledning till »vilda» strejker, biläggas nu snabbt

genom ingripande från organisationernas sida. Genom att förhandlingarna

i större arbetstvister vanligen föras centralt och väsentligen efter affärsmässiga

linjer, Ilar den bittra stridsstämningen mellan arbetsgivare och

arbetare -— som ju också ofta under konflikterna åtnjuta understöd från sina

organisationer — numera ute på arbetsplatserna avsevärt mildrats. På det

hela taget lär det även kunna vitsordas, att de ledande inom organisationerna

i regel äro besjälade av önskan att upprätthålla arbetsfreden och beredda

att härför göra betydande ansträngningar. Framhållas må slutligen i detta

sammanhang också, att det fackliga organisationsväsendet verkat stabiliserande

på näringslivet jämväl på det sättet, att dess kollektivavtal berett möjlighet

för företagarna att med en viss grad av säkerhet för någon tid framåt beräkna

arbetskostnaderna.

Arbetarnas och arbetsgivarnas ifrågavarande sammanslutningar ha emellertid

tillkommit såsom kamporganisationer och lia jämväl i fortsättningen i

väsentlig man bibehållit denna karaktär. En följd av denna deras inriktning

har blivit, att de alldeles särskilt bemödat sig örn att vinna största möjliga

anslutning å resp. sidor och att hos sina medlemmar inplanta en obrottslig

solidaritet. Dessa bemödanden, som särskilt å arbetarsidan alltjämt fortgå

och krönts med mycken framgång, ha begripligtvis ej kunnat undgå att i

många fall kollidera med principer, vilkas riktighet och betydelse för samfundsordningen

eljest allmänt erkännas. Sålunda har medborgarnas handlingsfrihet

i fråga örn anslutning eller icke till de fackliga organisationerna

lidit mycket intrång, och medlemmarna av dessa organisationer torde ej sällan

i solidaritetens namn nödgats till göranden eller låtanden, som de ogilla.

Särskilt stötande lia dessa tendenser verkat, då deras tillämpning, som stundom

inträffat, utsträckts till att drabba »tredje man», d. v. s. personer eller

företag, sorn stå utanför organisationernas egentliga intressesfär.

.1 viss män torde nu antydda missförhållanden kunna rättfärdigas eller åtminstone

urskuldas såsom mer eller mindre oundvikliga konsekvenser av den

fackliga kampen. Vissa hit hänförliga åtgöranden måste nämligen i många

fall anses såsom nödvändiga för att göra den huvudsakliga stridsåtgärden,

strejken eller lockouten, effektiv. Anmärkas må även, att här åsyftade stridsmetoder

tidigare, när den fackliga rörelsen hade mindre omfattning, givetvis

kommo till relativt liten eller kanske allenast sporadisk tillämpning och sålunda

lättare kunde tolereras. Inom vissa kretsar ansåg man sig också ha

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

skäl att betrakta dem såsom nämnda rörelses »barnsjukdomar», vilka skulle

upphöra, när rörelsen kommit till mognad utveckling. Så har emellertid,

ehuru förbättrade förhållanden i vissa avseenden kunnat konstateras, knappast

skett. Med organisationsväsendets ökade utbredning har antalet personer

och företag, som blivit utsatta för organisationernas tvångsåtgärder, förklarligt

nog ökats, och på grund av nämnda förhållande lia även de vidtagna

åtgärderna blivit mer ödesdigra för de därav drabbade. Den starka maktökningen

har väl också på sina håll i viss man frestat till godtycke och

maktmissbruk.

För staten har den lagstadgade rättsordningens upprätthållande av ålder

framstått som en primär uppgift. Genom den fackliga organisationen bland

arbetare och arbetsgivare har nu uppkommit en betydelsefull ny rättsordning,

som ej i allo är väl förenlig med den nyssnämnda. Härtill kommer,

att staten efter de demokratiska idéernas genombrott måste anses ha en

särskild förpliktelse att värna örn dessa idéers bärande princip örn friheten

i olika avseenden, sålunda såväl beträffande den enskilda personen som

näringslivet. Med hänsyn till nu berörda omständigheter kan staten ej gärna

i längden förhålla sig passiv gentemot det fackliga organisationsväsendet och

sättet för dess uppträdande. Såsom förut omnämnts, ha även vid upprepade

tillfällen initiativ till ingripanden tagits från statsmakternas sida, och lia

dylika jämväl i viss mån kommit till stånd.

Yid övervägande av vilka ytterligare åtgärder, de ovan antydda missförhållandena

kunna påkalla, torde det emellertid vara uppenbart, att det icke

kan ifrågakomma att vända sig mot organisationsväsendet såsom sådant eller

dess huvudsakliga verksamlietsyttringar. Örn det också kan finnas skäl till

betänksamhet i fråga örn organisationsidéns långtgående genomförande och

dess slutliga mål, måste likväl, såsom förut berörts, de fackliga organisationerna

och deras funktioner anses såsom grundväsentliga element i näringslivets

nutida gestaltning. Ett försök att på mer ingripande sätt rubba dem,

skulle, örn det överhuvud läte sig förverkliga, otvivelaktigt medföra synnerligen

stora risker. Nu angivna ståndpunkt låter sig för övrigt också väl försvara

i förhållande till de åtgärder, vilka ovan antytts såsom otillåtliga.

Dessa åtgärder äro nämligen i regel av så att säga periferisk karaktär och

ett motverkande eller undertryckande av dem skulle sannolikt ej behöva i

avsevärd mån inverka på arbetsstridernas utgång. Genom lagstiftning örn

medling i arbetstvister och örn kollektivavtal har staten sökt att motverka

arbetsstriderna. Nu skulle det enligt styrelsens mening väsentligen gälla att

hyfsa och humanisera stridsmetoderna.

Mot åtgärder av nu berörda innebörd synes det kunna förväntas, att man

från organisationernas synpunkt ej skall lia några avsevärda erinringar att

göra. De principer, som härvidlag skulle förverkligas, torde nämligen i regel,

såsom exempelvis den örn rätten att tillhöra eller icke tillhöra fackorganisation,

vara officiellt erkända av organisationerna. Säkerligen lia också de

ledande mången gång funnit tillämpade stridsmetoder olämpliga och beklagliga

med hänsyn till den fackliga rörelsens intresste men ej kunnat förhindra

deras användande. Anmärkas må även, att det fackliga organisationsväsendet

med sitt förut berörda uppstigande till en av samhällets främsta

maktfaktorer torde få anses förpliktat att mera vidsynt beakta jämväl mer

allmänt samhälleliga synpunkter. För övrigt torde de åsyftade otillbörliga

stridsmetoderna vara särskilt ägnade att framkalla för det demokratiska samhället

mindre önskvärda motrörelser.

Ehuru styrelsen sålunda anser skäl förefinnas för statsmakternas ingripande

till åvägabringande av en viss reglering av de fackliga organisationernas

stridsmetoder, anser styrelsen sig icke kunna underlåta framhålla, att

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

styrelsen, i överensstämmelse med vad den tidigare anfört vid liknande tillfällen,

håller före, att åstadkommandet av en tillfredsställande dylik reglering

och ännu. mer dess effektiva tillämpning sannolikt torde komma att möta

stora svårigheter.

Slutyrkandet i de remitterade motionerna går ut på, att den pågående

utredningen örn åtgärder till skydd för tredje mans rätt till neutralitet i

arbetskonflikter måtte utvidgas till att avse åtgärder över huvud till värnande

av arbets- och näringsfriheten såväl som enskild självbestämningsrätt i övrigt

mot övergrepp från de i näringslivet verksamma organisationernas sida.

Av detta yrkandes ordalydelse att döma skulle sålunda motionerna syfta

till en mycket vidsträckt utredning, ty på näringslivets område tinnes en

mångfald olika sammanslutningar, vilkas verksamhet väsentligen är inriktad

på att för visst ändamål i visst avseende kringskära ej blott sina medlemmars

utan även andra personers eller företags handlingsfrihet. Motionernas innehåll

i övrigt ger emellertid anledning till tvekan, örn motionärerna verkligen

påkalla en så långt gående utredning. De till belysande av de rådande, åsyftade

missförhållandena anförda exemplen synas sålunda i alldeles övervägande

mån vara att hänföra till de otillbörliga stridsmetodernas gebit. I motionerna

beröras också »de olidliga missförhållanden, som de på senaste tid

skärpta fackliga kampmetoderna medfört» och framhålles, »att spörsmålet

om fackorganisationernas kampmetoder måste upptagas till prövning i hela

dess vidd».

Under den, som det vill synas, icke osannolika förutsättningen, att motionerna

väsentligen åsyfta utredning örn nu berörda kampmetoder, skulle socialstyrelsens

ovan anförda mening örn behovet av en reglering på detta område

stämma rätt väl överens med motionerna.

Den påyrkade nya utredningen är, såsom förut berörts, avsedd att tillfogas

den redan pågående utredningen rörande frågan örn tredje mans rätt

till neutralitet i arbetstvister. Granskar man de olika i motionerna anförda

exemplen å åsyftade missförhållanden, kan man emellertid icke undgå finna,

att flera av dem med större eller mindre skäl skulle kunna inbegripas i den

pågående utredningen. Av missförhållandena skulle dock tydligtvis återstå

så många och betydelsefulla kategorier, att de väl motivera ett vidgat utredningsuppdrag.

Jämväl med hänsyn till den sannolikt stora svårigheten

att uppdraga någon säker gränslinje mellan de av de båda utredningsuppdragen

avsedda missförhållandena, torde den påyrkade utvidgningen vara

önskvärd.

Beträffande de anförda exemplen må för övrigt påpekas, att vår lagstiftning

redan nu i viss mån ger möjlighet att reagera mot de åsyftade

missförhållandena. Sålunda torde bestämmelserna i strafflagens 11 kap. 15 §

och 15 kap. 22 § kunna komma till tillämpning vid fall av »terror, som de

s. k. strejk- och blockadvakterna vid förekommande konflikter utöva på allmänna

platser». Beträffande användandet av blockadvapnet »för att tvinga

arbetsgivare att förmå hos honom anställda arbetare, som ej tillhöra organisation,

att ingå i sådan» kan anmärkas, att lagarna örn kollektivavtal och arbetsdomstol

i stor utsträckning torde bereda möjlighet till motåtgärder. Förhållandet

mellan arbetsgivare och arbetare regleras nämligen numera i väsentlig

mån genom kollektivavtal, och dessa avtal tillförsäkra i regel arbetsgivaren rätt

att fritt antaga och avskeda arbetare, oavsett örn de äro organiserade eller

icke. Jämväl i sådana fall, då blockad användes »för att av företagare uttvinga

prestationer, som fackorganisationen godtyckligt ålägger» lär, där

arbetsförhållandet regleras genom kollektivavtal, nämnda lagar kunna komma

till användning.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

Svenska arbetsgivareföreningen yttrade angående motionerna 1:129 och

II: 186, att föreningen för sin del helt instämde uti motionernas syfte.

Svenska

arbetsgivare
föreningen.

Landsorganisationen i Sverige anförde beträffande sistnämnda båda motioner

bland annat:

Den lagstiftning mot fackföreningsrörelsen, som motionärerna påyrka, är

icke av behovet påkallad. Övergrepp kunna med nu gällande lagstiftning

beivras. Men det är anledning att befara, att bakom talet att vilja skydda

tredje mans rätt vid arbetskonflikter döljer sig en önskan att hindra arbetarna

i deras strävan att söka förbättra sin ställning. Det är de reaktionära

krafterna i samhällslivet som påkalla lagstiftningens hjälp i kampen mot de

framstegsvänliga elementen, till skada för den svagare parten i kampen för

tillvaron. En lagstiftning av här ifrågavarande slag, riktad mot arbetarna,

är skadlig. Den kommer icke att åstadkomma annat resultat än hätskhet

och förbittring bland arbetarna mot samhället och samhällsmakterna. Vi

avstyrka därför på det bestämdaste motionärernas yrkanden.

Landsorganisationen

i Sverige.

Andra lagutskottet anförde i sitt över de fyra ifrågavarande motionerna utskottet,

avgivna utlåtande nr 31:

I det utlåtande, som utskottet vid 1929 års riksdag avgav i anledning av

då väckta motioner örn lagstiftning för tryggande av tredje mans rätt till

neutralitet i arbetskonflikter, förklarade sig utskottet, som ovan nämnts, icke

kunna tillstyrka bifall till berörda motioner. De skäl, som därvid voro avgörande

för utskottets ställningstagande, voro i huvudsak följande.

De yrkanden, som framförts i de nu föreliggande motionerna 1:131 och

II: 193, synas i huvudsak hava samma räckvidd som de framställningar i ämnet,

vilka förelågo till behandling vid 1929 års riksdag, under det att i motionerna

1:129 och II: 186 krävas lagstiftningsåtgärder icke blott till skydd för

tredje mans rätt till neutralitet vid arbetskonflikter utan överhuvud taget till

värn mot övergrepp från de i näringslivet verksamma organisationerna.

De skäl, som utskottet tidigare anfört mot införande av lagbestämmelser

till skydd för tredje man i berörda avseende, äga enligt utskottets förmenande

alltjämt berättigande. Några nya omständigheter, som skulle kunna föranleda

utskottet att frångå sin förut i ämnet intagna ståndpunkt, hava icke förebragts.

Vad angår frågan örn lagstiftningsåtgärder mot förmenta övergrepp i övrigt

från de fackliga organisationernas sida göra sig samma synpunkter gällande.

I den mån övergrepp av den art, som antydes i motionerna I: 129 och II: 186,

verkligen förekomma, giver gällande lag möjligheter att beivra desamma. En

skärpning eller utvidgning av lagstiftningen på detta område skulle utan tvivel

ogynnsamt inverka på förhållandet mellan parterna på arbetsmarknaden och

motverka de samförståndssträvanden, som kännetecknat utvecklingen på detta

område på senare tid.

På grand av vad sålunda anförts hemställde utskottet, att motionerna icke

måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Reservation anmäldes av herrar Westman och Johanson i Hallagården, Reservationer,

vilka ansett, att utskottet borde lia hemställt: A) att riksdagen måtte, i anledning

av motionerna I: 131 och II: 193, i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,

att Kungl. Maj:t ville efter verkställd utredning rörande lagstiftningsåtgärder

för att bereda rätt till skadestånd för den, som helt och hållet står utanför

arbetskonflikt, men likväl oförskyllt tillfogas skada genom blockad, bojkott

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

eller andra stridsåtgärder, som riktas mot honom, snarast möjligt för riksdagen

framlägga förslag i ärendet; samt B) att motionerna I: 129 och II: 186,

i den del de icke besvarats genom vad under föregående punkt hemställts,

ej måtte vinna riksdagens bifall.

Vidare anmäldes reservation av herrar Österström och Andersson i Rasjön,

som ansett, att utskottet bort hemställa, att motionerna icke måtte föranleda

till någon riksdagens åtgärd.

Rerservation anmäldes slutligen av herr von Geijer m. fl., som hemställde,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna I: 129 och II: 186 i skrivelse

till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t ville ofördröjligen föranstalta

därom, att den pågående utredningen örn åtgärder till skydd för tredje mans

rätt till neutralitet i arbetskonflikter utvidgades till att avse åtgärder över huvud

till värnande av arbets- och näringsfriheten såväl som enskild självbestämningsrätt

i övrigt mot övergrepp från de i näringslivet verksamma organisationernas

sida, samt att riksdagen samtidigt måtte anhålla, att förslag i ärendet förelädes

senast nästföljande års riksdag.

Herrar Westman och Johanson i Hallagården ansågo, att utskottets

yttrande bort hava följande lydelse.

Av den utredning, som vid 1929 och detta års riksdagar förebragts inför

utskottet, har framgått, att ej sällan fall förekomma, då tredje man, som

helt och hållet står utanför en arbetskonflikt och ej har något intresse däri,

tillfogas skada genom blockad, bojkott eller andra stridsåtgärder, som riktas

mot honom från de i arbetskonflikten invecklade parternas sida. Ofta är den

ekonomiska skada, sorn på detta sätt tillskyndas en utomstående, för honom

mycket kännbar, stundom ödeläggande för hans framtid. Henna skada tillskyndas

ej sällan personer endast av den anledning, att de utöva medborgerliga

rättigheter, som tillerkänts dem i svensk lag. De personer, som utsättas

för dylik skada, äro i många fall föga motståndskraftiga.

Ehuru ali anledning tinnes att med tillfredsställelse erkänna, att ledningarna

för de centrala organisationerna på arbetsmarknaden icke vilja försvara

övergrepp och orättfärdigheter, som begås av deras medlemmar, har det

visat sig, att ekonomisk trygghet för en medborgare, som står helt och hållet

utanför en arbetskonflikt, ej säkerställes, örn den göres beroende av de

stridande arbetar- och arbetsgivarorganisationernas goda vilja. Även på

detta område av samhällslivet bör staten fullgöra sin uppgift att meddela

rättsskydd åt medborgare i den omfattning, som erfordras för att upprätthålla

den medborgerliga säkerheten.

Örn alltså en lagstiftning för att skydda tredje mans rätt till neutralitet

vid arbetskonflikter i vårt land ej längre synes kunna umbäras, bör man

tydligen undvika att på något som helst sätt utforma den till ett vapen mot

vare sig arbetarnas eller arbetsgivarnas organisationer.

Kär man, som _ en följd av näringslivets ändrade förhållanden, avser att

utsträcka lagstiftningen till det område, som beröres av arbetskonflikterna,

synes man böra framgå med så stor försiktighet, att man förebygger ogrundade

misstankar, att bakom varje lagstiftningsåtgärd på detta område skulle

ligga det syfte, mot vilket utskottet alltså uttalat sig.

Den lagstiftning, som utskottet förordar, synes därför enligt utskottets

mening böra inskränkas till att avse tredje mans rätt till neutralitet vid arbetskonflikter

eller det fall, där statens plikt att meddela rättsskydd för den

svage synnerligen tydligt framträder. Enligt utskottets mening bör ytterligare

den begränsningen göras, att den tilltänkta lagstiftningen ej erhåller

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

13

strafflags natur utan endast avser att meddela skadeståndsskyldi gliet gentemot

tredje man. En dylik skyldighet torde böra inträda huvudsakligen i

de fall,

1) att blockad, bojkott eller annan därmed jämförlig stridsåtgiird vidtages

för att vid arbet skonflikt med kränkning av föreningsrätten tvinga någon,

som står utanför konflikten, att inträda i eller utträda ur organisation av

arbetare eller arbetsgivare eller

2) att dylik stridsåtgärd tillgripes för att tvinga sådan person att underkasta

sig ekonomiska uppoffringar för att understödja endera parten eller

3) då maning i en eller annan form att deltaga i stridsåtgärd ställes till

annan än den stridande organisationens medlemmar.

När utskottet ej anser sig kunna tillstyrka, att ifrågavarande lagstiftning

skulle erhålla strafflags natur, vill utskottet framhålla, att därest någon medlem

av en organisation genom sitt handlingssätt föranleder domfäst skadeståndsansvar,

det torde ligga i organisationens eget intresse att icke vidare

anlita honom för sina syften eller att i svårare fall utesluta honom.

Såsom i utskottets utlåtande tidigare omnämnts pågår för närvarande inom

socialdepartementet utredning rörande vissa med frågan örn tredje mans rätt

till neutralitet i arbetskonflikter sammanhängande spörsmål. Denna utredning

har emellertid igångsatts efter det att 1929 års riksdag avslagit det inom

utskottet i reservation framförda yrkandet, att riksdagen måtte begära, att en

dylik utredning skall verkställas. Under sådana förhållanden föreligger för

riksdagen ej säker anledning att förvänta, att Kungl. Majit på grundval av

den pågående utredningen kommer att förelägga riksdagen förslag i ärendet.

Det framgår ej heller av lämnade uppgifter, när det påbörjade utredningsarbetet

beräknas bliva slutfört.

Skäl synas därför förefinnas, att riksdagen angiver den ståndpunkt, som

riksdagen intager med avseende å önskvärdheten att snarast möjligt förslag i

ärendet förelägges riksdagen.

Herrar Österström och Andersson i Rasjön ansågo, att utskottets yttrande

bort hava denna lydelse:

Utskottet finner det ådagalagt, att i konflikter mellan arbetsmarknadens

parter förekommit och alltjämt förekomma sådana kampåtgärder, som rikta

sig mot och äro ägnade att skada utomstående tredje mans rätt. Dessa

stridsåtgärder måste i hög grad oroa den allmänna meningen. Det är även

ett viktigt samhällsintresse att söka undanröja desamma. Såväl arbetsgivare

som arbetare äro ansvariga för ansträngningar att indraga utanför striderna

stående medborgare i kampen på arbetsmarknaden. Även örn det naturligen

är lättast att leda i bevis sådana obehöriga påtryckningar från arbetarpartens

sida liksom också arbetarnas åtgärder i dylikt syfte liro ägnade att tilldraga

sig den största allmänna uppmärksamheten, måste lagstiftningen och samhällsorganen,

i den mån de reagera häremot, lika bestämt vända sig mot

båda parternas åtgöranden.

Utskottet finnér det dock angeläget att i detta sammanhang understryka,

att svårigheterna att genom lagstiftningsåtgärder vinna ett önskvärt resultat

och en ändring till godtagbara förhållanden på detta område äro mycket

stora. Aven om dessa svårigheter icke böra få på ett avgörande sätt stå i

vägen för ett samhällsingripande, därest ett sådant ingripande blir nödvändigt,

därför att andra åtgärder icke föra till målet, ligger det dock den största

vikt uppå att icke den allmänna opinionen bibringas den föreställningen,

att vägen ligger klar enbart genom att nya lagbestämmelser skapas. I detta

fall torde man nämligen nödvändigtvis böra räkna med alldeles speciella

svårigheter att kunna hindra, att lagstiftningen kringgås.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

Den 22 november 1929 beslöt dåvarande regeringen en noggrann undersökning

av detta betydelsefulla problems olika detaljer. Socialminister Lubeck,

på vilkens föredragning denna undersökning beslöts, fastslog i statsrådsprotokollet,

att man i diskussionen i ämnet hittills rört sig med mera

allmänt formulerade önskemål oell begrepp. Det vore följaktligen i första

hand angeläget att söka klarlägga de påtalade missförhållandenas art och

omfattning. Desslikes borde undersökas, i vilken utsträckning redan gällande

lagstiftning bereder möjlighet till ingripande samt anledningen till att sådant

ingripande icke i avsevärd utsträckning synes hava förekommit. Slutligen

borde noggrant övervägas, vilka ytterligare lagstiftningsåtgärder, som äro ur

lagteknisk synpunkt möjliga, och den sannolika effekten därav. Socialminister

Lubeck, med vilken övriga statsrådets ledamöter förenade sig, fastslog

därjämte, att först när utredning i dessa avseenden föreligger, blir det

möjligt att bilda sig en uppfattning om de åtgärder, som ur allmän synpunkt

befinnas kunna och böra ifrågakomma. Och det tillädes, att man bör kunna

förvänta, att med undersökningsresultatet som underlag överläggningar mellan

huvudparternas organisationer skola med framgång kunna upptagas i syfte

att söka undgå stridsmetoder sådana som dem, vilka här äro ifråga.

Enligt utskottets mening har innehållet i detta uttalande till statsrådsprotokollet

alltjämt giltighet. Utredningen enligt dessa direktiv pågår alltfort

och beräknas giva resultat i en nära framtid. Utskottet understryker den

enhälliga regeringsdeklarationen av den 22 november 1929, att först sedan

den då beslutade utredningen föreligger blir det möjligt att bilda sig en

uppfattning, huruvida och på vilket sätt åtgärder i denna sak böra vidtagas.

Ctskottet kan under sådana förhållanden icke finna det lämpligt att, innan

denna nödvändiga klarläggning av frågan föreb.ragts, förorda en så oklar och

vittsvävande utvidgning av direktiven för utredningen, som föreslås i motionen

129 i första kammaren av herr Trygger m. fl. och nr 186 i andra kammaren

av herr Lindman m. fl. Icke heller kan utskottet tillstyrka, att, som föreslås

i motionerna 131 i första kammaren av herr Petrus Nilsson m. fl. och 193 i

andra kammaren av herr Olsson i Kullenbergstorp m. fl., riksdagen i närvarande

läge skulle föregripa pågående utredning och prövningen av dess

resultat genom ställningstagande redan nu till frågan örn skadestånd splikten

mot tredje man, alldenstund denna detalj finnes uttryckligen upjatagen bland

dem, som utredningsmannens uppdrag innefattar.^ L

2§Herr von Geijer m. fl. anförde till stöd för sin hemställan:

YTad i motionerna och i de vid desamma fogade bilagorna anförts synes

oss visa, att fackorganisationernas stridsmetoder på senaste tiden i en del

relaterade fall undergått en skärpning, som gör det nödvändigt, att spörsmålet

örn reglering i lag av nämnda metoder upptages till prövning i hela

dess vidd. Det måste skapas lagliga garantier för att i striderna på arbetsmarknaden

vederbörlig hänsyn tages till enskilda medborgares och olika

medborgargruppers och icke minst samhällets egna intressen. Det är statsmakternas

plikt att trygga allmän ordning samt enskild frihet och självbestämningsrätt

ävensom att skydda företagare och arbetare i deras ekonomiska

verksamhet. Nu gällande lagbestämmelser äro icke i detta hänseende till

fyllest. Den utveckling organisationsväsendet inom näringslivet nått och

det sätt, varpå den organiserade makten användes, påkallar enligt vår mening

en effektiv lagstiftning i motionernas syfte.

Riksdagen. Riksdagens kamrar biföllo, med tillämpning av uppresningsförfarandet,

den av herrar Österström och Andersson i Rasjön avgivna reservationen.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

15

Den 24 oktober 1930 uppdrog Kungl. Maj:t åt dåvarande hovrättsassessorn

G. A. Y. Eriksson att fr. o. m. den 15 november 1930 biträda den sakkunnige,

som tillkallats för utredning rörande vissa med frågan örn tredje mans rätt

till neutralitet i arbetskonflikter sammanhängande spörsmål. Enligt den till

1931 års riksdag avgivna berättelsen örn vad i rikets styrelse sedan sista

lagtima riksdags sammanträde sig tilldragit bestod utredningsarbetet under

1930 väsentligen i insamlande av uppgifter om faktiska förhållanden och

rättstillämpning i in- och utlandet samt studier angående utländsk lagstiftning.

Återstående arbete avsåge huvudsakligen skriftlig sammanfattning av

utredningsmaterialet och därpå grundade slutsatser. Enligt den till innevarande

års riksdag avgivna riksdagsberättelsen har utredningsarbetet under

år 1931 bestått dels i införskaffande och bearbetning av ytterligare uppgifter

örn faktiska förhållanden, bland annat i anledning av behandlingen vid 1931

års riksdag av vissa av utredningen berörda frågor, dels ock huvudsakligen

i sammanfattning av utredningsmaterialet och därpå grundade slutsatser
Enligt

direktiven för det pågående utredningsarbetet rörande tredje mans

rätt till neutralitet i arbetskonflikter skall arbetet avse att klarlägga ifrågakommande

missförhållandens art och omfattning, att undersöka, i vilken

utsträckning gällande lagstiftning bereder möjlighet till ingripande, samt anledningen

till att sådant ingripande icke i avsevärd utsträckning synes hava

förekommit ävensom att överväga, vilka ytterligare lagstiftningsåtgärder som

äro ur lagteknisk synpunkt möjliga, och den sannolika effektiviteten av dem.

Av utskottets ovan lämnade redogörelse framgår, att en uppgift sådan som den,

varom här är fråga, är av invecklad och grannlaga beskaffenhet. Enligt utskottets

mening är det därför icke tillrådligt, att riksdagen, såsom i förevarande

motioner påyrkas, skulle i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla örn

påskyndande av utredningen, så att förslag i ämnet skulle kunna föreläggas

årets riksdag.

Inom utskottet har ifrågasatts, huruvida riksdagen borde uttala sig för

ett påskyndande av utredningen till den del, denna må beröra tryckfrihetsförordningen,

för att därigenom möjliggöra att, örn så befmnes lämpligt,

redan vid innevarande års riksdag beslut fattas om ändring i denna grundlag

till beredande av skydd för tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter.

Det synes emellertid oundgängligt, att utredningen föreligger

färdig, innan riksdagen tager ställning till spörsmålet örn den ifrågasatta

eventuella förändringen av tryckfrihetsreglerna. Att på detta omstridda

område inskränka grundlagsskyddet för tryckfriheten utan att äga klarhet

rörande de linjer, efter vilka tryckfriheten på området skulle regleras, synes

nämligen icke böra komma i fråga.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

Gången

av utredningen

om

tredje mans

rätt till

neutralitet i

arbetskonflikter.

Utskottet.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

att förevarande motioner icke måtte föranleda till någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 18 februari 1932.

På andra lagutskottets vägnar:

HJALMAR von SYDOW.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar von Sydow, Sigfrid Hansson, Österström, Frändén*,

Norman, friherre Lagerfelt*, Forslund och Löfvander;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Magnusson i Skövde, Hage,

Andersson i Rasjön*, Petersson i Lerbäcksbyn, Hansson i Trollhättan, Gardell i Gans

och Ljung*.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer:

1) av herrar von Sydow, Frändén, friherre Lagerfelt, Magnusson i Skövde,

Petersson i Lerbäcksbyn och Ljung, vilka anfört:

Enligt vår mening är det av stor vikt, att utredningsarbetet rörande tredje

mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter snarast möjligt föres fram till

ett resultat. De frågor, örn vilka här är fråga, höra till de mest brännande

på samhällslivets område, och varje dröjsmål med deras lösande medför allvarliga

olägenheter. Det i motionerna uttalade önskemålet, att utredningen

måtte slutföras så snabbt, att förslag till åtgärder i ämnet skulle kunna föreläggas

årets riksdag, synes oss därför behjärtansvärt.

Särskilt betydelsefullt är enligt vår mening emellertid, att för innevarande

års riksdag framlägges förslag till den ändring av tryckfrihetsförordningen,

som må erfordras för att förläna en blivande lagstiftning på området nödig

effektivitet. Med rätta anmärkes i motionerna, att uppskov med denna fråga

skulle omintetgöra möjligheten att låta behövliga grundlagsändringar träda

i kraft under nästa valperiod till andra kammaren. Ett förslag till sådan

ändring i tryckfrihetsförordningen, att däri infördes en hänvisning till vad

framdeles stiftad allmän lag i ämnet komme att stadga, synes oss under

alla förhållanden möjligt att utarbeta redan under pågående riksdag. Yi

vilja inskränka oss till att förorda, att riksdagen uttalar -sig för ett påskyndande

av utredningen i denna del.

Under åberopande av det anförda få vi alltså hemställa,

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

17

att riksdagen måtte i anledning av förevarande motioner i

skrivelse till Kungl. Majit anhålla, det Kungl. Majit ville ofördröjligen

föranstalta därom, att den pågående utredningen örn

skydd för tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter så

snart ske kan slutföres i vad den avser behövliga ändringar i

tryckfrihetsförordningen, samt därefter förelägga årets riksdag

det förslag till åtgärder i sådant avseende, till vilka utredningen

kan föranleda.

2) av herrar Löfvander och Gardell i Gans, som ansett att utskottet bort

hemställa,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, det

Kungl. Majit ville föranstalta därom, att den pågående utredningen

örn skydd för tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter

så snart ske kan slutföres, samt därefter förelägga

riksdagen det förslag till åtgärder, vartill utredningen kan föranleda.

Bihang till riksdagens protokoll 1032. 0 sami. 2 avd. 10 haft. (Nr 12—13.) 260 82 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

Stockholms grovarbetarefackförening.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Fallet J. H. Johansson, Ekängen, Nacka.

Av Sv. grov- och fabriksarbetareförbundets Y. U. anmodad avgiva förklaring

angående rubricerade fall i P. M., bilagd motion nr 187 i första

kammaren.

Då undertecknad besökte arbetsplatsen upplystes, att ifrågavarande arbetare

hade för avsikt bygga för eget behov. Jag invände då, att det föreföll

orimligt att arbetare reste från Norrland (enligt deras egen uppgift Vilhelmina)

för att bygga egna hem, då de ej visste huru arbetsmöjligheterna

komme att bli. Denna fråga lämnades obesvarad. Då från såväl arbetaresom

arbetsgivarehåll, särskilt då det finnes en hel del mindre företagare på

byggmästareområdet, dessa få betala enligt gällande avtal, anse vi, en viss

skyldighet föreligga att tillse, att gällande avtal efterföljes. Som framgår i

P. M. var det ej egna hem för egen del, tomterna inköpts för, utan i spekulativt

syfte. Enligt undertecknads uppfattning byggdes ifrågavarande tomter

för tomtbolagets räkning, i varje fall blev tomtbolaget den, som kom att

övertaga byggnaderna då de blevo färdiga, möjligen något tidigare. Att

undertecknad uttalat de hotelser, vilka äro angivna i P. M., är ej med sanningen

överensstämmande. Örn arbetslösa arbetare på orten uttalat några

hotelser, kan jag ej yttra mig örn.

Av ovanstående torde framgå, att vi endast vilja åstadkomma, för såväl

arbetsgivare som arbetare, bästa möjliga reda även inom den spekulativa

villabyggnadsproduktionen.

Stockholm den 9 februari 1932.

För Stockholms Grovarbetarefackförening:

C. V. Eriksson.

Svenska byggnadsträarbetareförbundet.

Till

Riksdagens andra lagutskott,

Riksdagshuset,

Stockholm.

Beredda tillfälle att avgiva yttrande över till herr Tryggers m. fl. motion

I: 187, örn skydd för tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter, i bifogat

P. M. berörda fall inom vårt förbunds verksamhet, få vi anföra följande.

»Fallet» Moberg.

Moberg, som är bosatt i Nordmaling, åtog sig år 1929 för Mo- och Domsjö

Aktiebolags räkning vissa arbeten på entreprenad. Arbetsplatsen var

belägen inom område som fastställts genom avtal mellan Örnsköldsviks byggmästare

och förbundets avdelning i Örnsköldsvik. Den 25 september träffades

mellan Moberg och förbundets nämnda avdelning överenskommelse

örn att ovannämda avtal skulle gälla även för Mobergs arbeten med i överenskommelsen

angivet tillägg, nämligen att medlemmar av Byggnadsträarbe
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12, 19

tareförbnndet skulle anställas för arbetenas utförande. Överenskommelsen

vidlägges i bestyrkt avskrift. (Bilaga A).

Den 24 september blevo 7 medlemmar av nämnda förbundsavdelning

lovade anställning. Intyg från dessa därom vidlägges, likaledes i bestyrkt

avskrift. (Bilaga B).

Vid överenskommelsens slutande den 25 september kunde givetvis avdelningen

varken räkna med eller tänka sig något annat än att Byggnadsträarbetareförbundets

medlemmar i Örnsköldsvik skulle anställas och då nämnda

7 medlemmar i första hand. Detta så mycket mera som det icke fanns någon

avdelning av Byggnadsträarbetareförbundet i Mobergs hemort.

Emellertid inkom till förbundet den 6 oktober år 1929 en anmälan örn

bildandet av en avdelning av Byggnadsträarbetareförbundet i Nordmaling.

Någon anledning för förbundet att vägra denna avdelnings anslutning fanns

givetvis icke, då det vid den tidpunkten icke kunde räknas med att det var

Moberg som stod bakom bildandet och att avsikten därmed var att kringgå

den i Örnsköldsvik träffade överenskommelsen. Så mycket mera som transporterande

av arbetare från Nordmaling skulle till varje arbetare enligt överenskommelsen

betyda en utgift för Moberg med 28 kronor per vecka i dagtraktamenteskostnader

jämte tillägg för resor. (Se vidlagda avtal, § 6, Bilaga

C). En utgift som arbetsgivare icke utsätta sig för, då arbetare finnes att

tillgå på orten.

Emellertid sattes icke arbetet igång förrän den 16 oktober och då med

5 arbetare från Mobergs hemort, varav en oorganiserad. Redan detta var

ett brytande av överenskommelsen och löftet till de 7 Örnsköldsviksarbetarna.

Först i början av november månad blev blockad förklarad, sedan det visat

sig omöjligt att få någon ändring till stånd. Det är sålunda ingalunda så

som motionärerna anföra, att Moberg »råkade» att bli »oförskyllt» utsatt för

arbetskonflikt.

Redan från början blev det klarlagt att avtalsöverenskommelsen ej heller

i andra avseenden av Moberg följdes. Han hade sålunda på flera sätt brutit

emot överenskommelsen och kan knappast i något avseende sägas lia i tilllämpningen

tagit notis örn densamma.

Han betalade icke de från Nordmaling dittransporterade arbetarna avtalsenlig

reseersättning. Han betalade dem icke ersättning för resetiderna. Han

betalade dem icke vederbörliga dagtraktamenten under vistelsen i Örnsköldsvik.

De i avtalet fastställda avlöningslistorna utlämnades icke. Ackord, som

enligt i avtalet fastställd ackordsprislista var obligatorisk, tillämpades icke.

Yi vidlägga bestyrkt avskrift av protokoll från den uppgörelse, som träffades

med Moberg, varav nogsamt torde framgå att avtalet knappast i något avseende

följdes av honom. (Bilaga D). Likväl hade denne Moberg modet

att öppna process mot fackföreningen. Och vi vilja tillägga, att vi finna

det synnerligen anmärkningsvärt, att riksdagsmän som hrr Trygger, Hj. von

Sydow m. fl. vilja taga en sådan avtals- och löftesbrytande arbetsgivare i

sitt höga hägn och till och med använda »fallet» som motiv för en lagstiftning.

Avtalet uppsades av fackföreningen i avtalsenlig ordning. Att denna, efter

vad som förekommit, fordrade garantier för avtalets hållande i helgd torde

vara förklarligt. Det är emellertid oriktigt, då motionärerna göra gällande

att Moberg tvangs till underskrift. Som Mobergs juridiska biträde vid förhandlingarna

medverkade advokaten G. Frånberg, Örnsköldsvik, framstående

representant för Nationella ungdomsförbundets platsorganisation. I samförstånd

med såväl honom som Moberg blev protokollet upprättat.

För den, som ritan att vara förblindad av arbetarehat, vill bedöma saken,

torde ovanstående nogsamt utvisa, att fallet Moberg icke är av beskaffenhet

att kunna, såsom motionärerna tydligen velat avse, tjäna som underlag för

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

påståenden att »någon självbesinning hos organisationerna — — — har

icke---kunnat förmärkas».

»Fallet» Persson.

Mellan Persson och förbundets avdelning i Jönköping finnes upprättat

avtal. (Bilaga E). I början av juni månad föregående år uppstod tvist, i

det Persson varken betalade efter i avtalet fastställda löner eller ackordsprislista.

Ej heller utskrevs i avtalet fastställda avlöningslistor.

För förhandling i tvisterna uppsökte fackföreningens ordförande jämte

en ytterligare representant för fackföreningsstyrelsen den 20 juni Persson

och träffade honom på arbetsplatsen. Persson vägrade emellertid ingå på

förhandling, samtidigt som fackföreningens ombud, trots avtalets bestämmelser

att ombud för avtalsslutande organisation äga rätt att besöka arbetsplatsen,

avvisades från densamma.

Fackföreningen hemställde efter detta till Jönköpings & Huskvarna Byggmästareförening,

genom vilken organisation Persson slutit avtalet, örn sammanträde

under dess medverkan för behandling av tvisterna vid Perssons

arbetsplats. Till sammanträdet, som i anledning därav kom till stånd och

avhölls den 7 juli, infann sig emellertid icke Persson. Vid detta sammanträde,

i vilket som representant från arbetaresidan jämväl en av Byggnadsträarbetareförbundets

ombudsmän deltog, förklarades från Byggmästareföreningens

representanter, att den icke kunde försvara Perssons sätt att gå

till väga. Den kunde dock icke utfästa sig att vidtaga några åtgärder mot

Persson för bringande av rättelse, men framhöll, att det stod fackföreningen

fritt att vidtaga åtgärder mot Persson.

Dagen efter detta sammanträde sökte representanterna för fackföreningen

att få till stånd ett sammanträde med Persson, vilket emellertid på grund

av Perssons vägran ånyo misslyckades. Detta upprepades den 29 september,

därvid det först genom telefonsamtal försöktes att få tid bestämd för

sammanträde, vilket dock ånyo av Persson avvisades under förklaring, att

han ej hade tillfälle att diskutera tvisterna. Senare på dagen besöktes

arbetsplatsen, å vilken Persson då befann sig. Då fackföreningens representanter

här försökte att åtminstone få ett samtal till stånd, satte Persson

sig i bilen och körde därifrån.

Först efter alla dessa under 3 månaders tid gjorda försök från fackföreningen

att åstadkomma förhandling och därigenom lösning av tvisterna

blockerade fackföreningen Perssons arbetsplats den 6 oktober.

Genom att i P. M—et medtaga »fallet» Persson har motionärerna tydligen

velat avse, att »någon självbesinning» ej heller i detta fall förmärktes

från organisationens sida. Det kan vara berättigat framställa frågan: Hur

långt, enligt motionärernas mening, skola fackföreningarna finna sig i arbetsgivarnas

oförsynthet? Behandlingen av tvist, antingen genom skiljenämnd

eller eventuellt av Arbetsdomstolen, skall enligt avtalet föregås av förhandling

mellan parterna. Förhandlingarna vägrades av Persson och han körde

ut fackföreningens representanter.

Det är ingalunda heller på det sättet att endast oorganiserade arbetare

vörö anställda och avtalet således endast beträffande dessa icke följdes.

Även till förbundet anslutna arbetare voro anställda, mot vilka Perssons

vägran att följa avtalet var enahanda.

Efter blockaden kom äntligen ett sammanträde till stånd under medverkan

av Jönköpings & Huskvarna Byggmästareförening. Någon förhandling i den

mening avtalet föreskriver åstadkoms emellertid icke. Persson vägrade nämligen

fortfarande medverka till granskning av tvistefrågorna.

Sedan Persson uppträtt på detta sätt öppnade han process inför Arbetsdomstolen

mot fackföreningen under påstående av avtalsbrott från dess

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

sida. Samtidigt förde lian process mot tvenne av fackföreningens medlemmar

vid rådhusrätten i Jönköping, därvid lian gjorde gällande att lian »vare sig

träffat eller brutit någon uppgörelse med Svenska Byggnadsträarbetareförbundet

eller dess avdelning nr 66».

Enbart ett sådant handlingssätt torde mer än nogsamt visa, att för Persson

hade avtalet intet annat värde än i de fall han hade något att vinna. Var

så icke fallet, var avtalet för honom bara luft. Ja, då bestred han, att han

ingått något avtal.

Minst av allt torde det i »fallet Persson» utav personer, med opartisk

blick på förhållandena, kunna göras gällande, att Persson »oförskyllt» råkat

ut för blockad eller att någon slags tredje mans rätt berörts.

Beträffande möjligheter för skydd gentemot fackföreningens övergrepp

genom anslutning till Svenska arbetsgivareföreningen, bör lämpligen tilläggas,

att Persson där sökt inträde men enligt uppgift avvisats. Vi klandra icke

detta, utan tvärtom finna vi det förklarligt att Persson vägrats. Uppträdande

av den art, som Persson låtit komma sig till last, tro vi nämligen icke

skulle kunna stödjas eller godkännas av Arbetsgivareföreningen. Förhållandet

kan ju dock lämpligen också ses mot bakgrunden av den hets som föres

av den tidningspress, som företräder motionärernas åskådning, då det gäller

fackföreningar som i något enstaka fall vägrat bevilja medlemskap för icke

önskvärd person.

»Fallet Kostadion».

I »fallet Kostadion» anföra motionärerna, att arbetarna gjort gällande,

»att de hade en fordran på herr Jensen på cirka 700 kronor». Utan att

ingå på frågan var motionärerna hämtat dylik rent befängd uppgift ifrån,

vilja vi med skärpa framhålla att påståendet örn att den är arbetarnas är

oriktig.

Förhållandet är att arbetarna ha en sammanlagd fordran å arbetslöner

— timlöner och ackordsöverskott — å kronor 11,579:47.

Följande bestämmelse finnes införd i avtalet, vilket slutits mellan till

Svenska arbetsgivareföreningen anslutna arbetsgivare och förbundets avdelning.

Detta avtal hade av parterna godkänts att gälla även vid Jensens

arbeten.

»h) Utbetalas ej avlöning å tid, som i avtalet sägs, äga arbetarna att i

väntpengar utbekomma intill 2 timmars avlöning med övertid stillägg för

väntetiden å avlöningsdagen, och sedermera full timlön räknat efter ordinarie

arbetstidstimmar för väntetiden intill dess betalning sker, dock för högst 48

timmar. Efter denna tid är arbetsgivaren skyldig förränta arbetarnas hela

innestående fordran med 10 % för år räknat.

Utbetalas ej ackordsöverskott på bestämd dag, är arbetsgivaren skyldig

att under de första 48 ordinarie arbetstimmarna efter nämnda dag gälda

arbetarnas innestående fordran med tillägg av ränta efter 20 % för år räknat.

Därefter och intill dess betalning sker tillkommer väntpengar för högst 48

ordinarie arbetstimmar jämte 10 % årlig ränta å oguldet belopp.»

Arbetslaget bestod av 47 man. Sålunda tillkommer väntetid för 48 timmar

till vardera, beräknat efter kronor 1: 60 per timma, tillsammans kronor 3,069: 60.

Härutöver tillkommer i avtalet fastställda räntor.

Någon tid efter arbetets påbörjande uraktlåt Jensen att betala avlöningarna.

Troligen på grund av brist på medel. Genom ingripande från Lantbruksmötets

bestyrelse, därvid denna genom dess verkställande ledamot, byrådirektören

Sonesson, utfäste sig att lönerna genom dess försorg skulle betalas, fortsatte

arbetet. Till bestyrkande av riktigheten härav vidlägges dels avskrift

av intyg från fackföreningarnas representanter, som voro närvarande då

nämnda löfte gavs, dels ock avskrift av skrivelse från ingenjören K. E. Berg
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

lund till chefen för Östra arméfördelningen. (Bilaga F oell G). Det kan

tilläggas att en del a,v de obetalda arbetena utfördes direkt för Lantbruksmötet.

Vid uppmätningen av dessa deltog sålunda den av Lantbruksmötet

anställde agronomen, herr Ahlmén. När arbetet väl utförts transporterade

emellertid Lantbruksmötet över dessa räkningar på Jensen.

Hur av byrådirektör Sonesson å Lantbruksmötets vägnar lämnade löfte

infriades torde med all tydlighet framgå av Berglunds ovannämnda skrivelse.

Avlöningarna uteblevo och den 5 juli 1930 förklarades Jensens arbeten i

blockad, vilken den 12 i samma månad utvidgades till att jämväl omfatta

samtliga träarbeten som Lantbruksmötet själv hade hand örn.

Motionärerna anföra vidare, att ingenjören K. E. Berglund var nog försiktig

att före övertagandet av visningsringen »hos fackförbundet förskaffa

sig skriftlig garanti för att blockaden icke skulle överflyttas på honom».

Följande intyg återgives som avlämnat till Berglund och utfärdat år

1930.

»På begäran intygas härmed att Visningsringen å Ladugårdsgärde icke

är inbegripen i den mot Allm. Svenska Lantbruksmötet 1930 och byggmästare

Jensen riktade blockaden och kan arbete å densamma således obehindrat

utföras i fortsättningen.

Stockholm den 20 augusti 1930.

För Svenska Byggnadsträarbetareförbundets Avdelning 1

E. Magnusson G. Hj. Ohlsson.

Kassör. Ombudsman.»

För det första har fackförbundet aldrig utfärdat något intyg i det föreliggande

fallet och för det andra har återgivna intyg av fackföreningen icke

utfärdats till Berglund utan till redaktör Eidmark, dock ej den 30 augusti

1930. Intyget blev utfärdat på begäran av Eidmark samma dag och efteråt

sedan av motionärerna återgivna kvitto å 7,400 kronor lämnats, nämligen den

20 augusti 1930. Sålunda som ett bevis på den tidigare under dagen

träffade överenskommelsen. Emellertid har årtalet blivit felslaget vid maskinutskrivningen.

Hur detta tillgått må lämnas därhän. Att felskrivningen

kunnat och även blivit utnyttjad på sätt framgår av motionärernas P. M.,

visar, lindrigt sagt, med vilken nonchalans det inom vissa kretsar kan göras

påståenden, då det gäller att komma fackföreningsrörelsen till livs. Någon

sorn helst undersökning för konstaterande av fakta är tydligen överflödig.

Ytterligare anföra motionärerna, att »herr Berglund och matchens promotor,

redaktör Eidmark, hänvisade till den ovan återgivna, skriftligen avgivna

försäkran av fackförbundets förtroendemän örn att blockaden icke

gällde visningsringen. Denna förbindelse förklarades emellertid nu värdelös».

Sådant anföres av högtstående pesoner, representanter av Sveriges

riksdag. För det första oriktiga påståenden och för det andra påståenden

mot personer som icke haft med saken att skaffa. Och som motiv för behovet

av viss lagstiftning användes dylikt. På arbetarna, som i allmänhet

endast åtnjutit vanlig folkskoleutbildning och sålunda har svårighet att blicka

in i den högre juridiken, verkar dylikt sannerligen mer än beklämmande.

Vidkommande till Berglund lämnat intyg, så begärdes av honom i juni

månad 1931 intyg från fackföreningen på, att han icke var blockerad. Som

fackföreningen icke hade någon fordran av honom personligen utfärdades

följande intyg.

»Undertecknad organisation får härmed meddela att någon blockad mot

ing. K. E. Berglund, Visningsringen Ladugårdsgärde ej förefinnes.

Stockholm den 9/e 1931.

Svenska Byggnadsträarbetareförbundets Avdelning n:r 1

G. Hj. Ohlsson.»

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

Detta intyg avsåg att klargöra att mot Berglund hade fackföreningen

ingen blockad och att han sålunda kunde bedriva arbete på andra platser.

Då såväl Berglund som Lantbruksmötets representanter ägde mycket väl

kännedom örn att Jensen utfört en del arbete å visningsringen, för vilket

arbetarna icke erhållit betalning, vore de säkerligen också på det klara med

att detta därmed även inrymdes under blockaden.

Att boxningsarrangörerna sålunda indragits och erlagt omskrivna 7,400

kronor kan rimligen icke läggas fackföreningen till last. Fackföreningen har för

övrigt ej heller krävt några pengar av dessa. Fackföreningen har, enligt av

Lantbruksmötets representant givet löfte, krävt utbetalande av medlemmarnas

avtalsenliga lönefordringar och, intill dess så skett, vägrat utföra arbeten

som sammanhörde med av Lantbruksmötet omliänderhavda arbeten, varest

arbetarnas löner icke likviderats. Någon tvekan örn denna ståndpunkt kan

icke ha varit rådande. Åtminstone var Arméfördelningen på det klara med

detta långt tidigare, varför det skulle vara synnerligen förvånansvärt örn

Berglund haft annan uppfattning.

Att Berglund, sedan han träffat avtal med Lidmark, tillsammas med denne

uppsökte fackföreningen för att trots blockaden få utfört de arbeten, som

behövde utföras i samband med boxningen, och att Lidmark i samband därmed

erbjöd sig betala en viss del av arbetarnas obetalda avlöningar, kan,

därest avsikten är att saken skall bedömas objektivt, skäligen icke läggas

fackföreningen till last. Har tredje man blivit indragen, har sålunda icke

detta skett av fackföreningen.

Lantbruksmötet har genom Byrådirektör Sonesson utfäst sig sörja för att

arbetarna skulle erhålla sina löner. I fullt förlitande på detta löftes uppfyllande

har arbetarna i god tro utfört arbetena, varför denna institution

icke kan anses vara »tredje man». Tvärtom är det i högsta grad förvånande

att man velat undandraga sig sina förpliktelser.

Det kan lämpligen tilläggas att trots Byrådirektören Sonessons löfte, har

Lantbruksmötets styrelse så sent som i maj månad 1931 betalat Jensen en

summa av över 5,000 kronor, utan att ens någon del därav kommit arbetarna

tillgodo.

Av förestående torde nogsamt framgå att i de tre av vårt förbunds underavdelningar

berörda fallen ligger saken icke till såsom motionärerna tydligen

velat avse att ge uttryck för. Någon »tredje mans rätt» har icke berörts

utom möjligen i sista »fallet», men, i den mån så är förhållandet, måste

skulden åtminstone i första hand vila på den som träffat avtal med boxningsarrangörerna

om förhyrandet av visningsringen.

Motionärerna peka också på möjligheten för arbetareorganisationerna att

på rättslig väg utfå beloppet. Som bevis för hur det tillgår när denna väg

anlitas skall endast anföras ett enda exempel.

I augusti månad 1928 inträffade ett olycksfall vid en firma Karl Larssons

arbetsplats i Visby, därvid en medlem skadades synnerligen svårt. Anledningen

till olycksfallet var synnerligen stort slarv från arbetsgivaren. Domstolen

tilldömde också medlemmen en större ersättning, att utgivas av

Larsson. Då målet efter cirka 1 V, år blev avgjort och Larsson var skyldig

att utbetala det utdömda beloppet var emellertid allt ordnat. Ingenting

fanns. Likväl kunde Larsson bedriva sin byggmästareverksamhet som förut.

Larssons förhållande var naturligtvis juridiskt sett fullständigt oantastbart.

Likaså hans vägran att betala utdömda ersättningar, då han ju var medellös.

Medlemmarna hade ävenså skyldighet att fortsätta och arbeta hos

honom, även örn de icke hade någon garanti för eller kunde veta huruvida

opaginerad Kontrollera mot PDF

2* Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

avlöningarna utbetalades, då arbetet väl utförts. Larsson var ju nämligen

medellös. Nåja, fackföreningen ingrep och pengarna till medlemmen utbetalades.

Men givetvis kan även detta, efter vad som kan utläsas av vad motionärerna

anfört, rubriceras som »övergrepp». Att det icke medtagits i P. M:et

torde ju kunna tänkas närmast vara beroende på bristande kännedom örn

»fallet».

Slutligen kan tilläggas att förhållandena inom byggnadsindustrien med

dess många tillfälliga arbetsgivare, vilka i många fall icke känna något ansvar.

för sina arbetare, äro sådana, att därest fackföreningarna helt skulle

förbjudas ingripa, såsom motionerna tydligen avse, finge arbetarna fortsätta

utföra arbetena utan erhållande av lön för desamma. Inställa arbetet äga

de icke rätt till. När arbetet därefter väl utförts skulle process örn lönerna

resas, varefter, sedan dom fallit, det skulle befinnas att arbetsgivaren saknade

tillgångar. Sådan är verkligheten.

Några siffror angivas här, som visar hur tillståndet är. Enbart av förbundets

tvenne avdelningar i Stockholm uttogos sålunda under år 1931, av

dylika arbetsgivare, som uraktlät att betala avlöningarna, kronor 298,182: 56.

Och ändå utgör detta belopp endast en del.

Stockholm den 10 februari 1932.

Svenska Byggnadsträarbetareförbundet

Jolin Gr ewin.

Bilaga A.

»ÖVERENSKOMMELSE.

Härmed är denna dag överenskommet att det mellan Örnsköldsviks Byggmästare

och Entreprenörer och Svenska Byggnadsträarbetareförbundets avdelning

nr 146 i Örnsköldsvik gällande avtalet och ackordsprislistan skall

vid undertecknad arbetsgivares alla ifrågakommande arbeten inom nämnda

avtals giltighetsområde tillämpas från och med den 25 september 1929 och

så länge ifrågavarande avtal gäller, samt skola medlemmar av Sv. Byggnadsträarbetareförbundet

sysselsättas.

Örnsköldsvik den 25 september 1929.

G. S. Moberg.

För Sv. Byggnadsträarbetareförbundets avd. 146.

Edvin Hägglund.»

Bilaga B.

Härmed intygas, att undertecknade träarbetare av byggmästare G. S. Moberg

den 24 september 1929 blevo lovade anställning i hans arbete å ingenjör

. E. Adners villabyggnad å Alfredshem omedelbart träarbetet skulle påbörjas.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

Till undertecknade Nordström oell Nordin utlovades jämväl att träarbetarna

B. Vågström, B. Nordin oell P. Gärdin skulle få börja samt

antecknade byggmästare Moberg deras namn.

Örnsköldsvik den 16 mars 1930.

Algot Vestberg. Joban Nordström.

A. Sjöström. P. A. Nordin.

Egenhändiga namnteckningar bevittna:

Erland Pettersson. L. Edlund.

Bilaga C.

AVTAL

mellan

Örnsköldsviks Byggmästare

och

Sv. Grov- och Fabriksarbetareförbundets avd. n:r 160,

numera

Sv. Byggnadsträarbetareförbundets avd. n:r 146.

§ I
-

§ 6.

ARBETE Å ANNAN ORT.

a) För arbete på plats, belägen mer än 5 km. från torget i Örnsköldsvik,

gottgöres arbetaren av arbetsgivaren resekostnader fram och åter dagligen.

Är arbetsplatsen belägen mer än 10 kilometer från torget gottgöres arbetaren

i stället för ovan angivna förmåner resekostnad fram och åter varje

vecka samt dagtraktamente med 4 kronor per dag.

Kan hemresa ej lämpligen äga rum varje vecka, erhålles dagtraktamente

även för söndagen.

För resetid erhåller arbetaren ersättning med vanlig timlön. Resdygn

räknas som hel arbetsdag med dagtraktamente som ovan angivits._

b) Örn arbetare enligt mom. a) är berättigad till fri resa dagligen, men

kommunikationer saknas, erhålles s. k. gångtidsersättning, motsvarande 3

minuters arbetstid för varje fulla 200 meter tillryggalagd väglängd utom den

i mom. a) angivna mindre rayonen.

c) Därest kommunikationerna icke passa in med tiden för arbetets början

eller slut, bör arbetstiden av arbetsgivare regleras på så sätt, att väntetid

örn möjligt undvikes. Där väntetid överstiger en halv timme per dag, utgår

för hela väntetiden ersättning med vanlig timlön.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

cl) Erkålles fritt god kost ock logi, utgår ej dagtraktamente,

e) Bestämmelserna i denna paragraf gälla ej för arbetare, som äro bosatta

å elier i närheten av arbetsplatsen.

Örnsköldsvik den 14 april 1924.

För Örnsköldsviks Byggmästare:

John Andersson. A. Gidlöv.

För Grov- och Fabriksarbetareförbundets avd. nr 160:

P. Gerdin.

Bilaga D.

Protokoll, fört vid sammanträde mellan byggmästare

G. Moberg, å ena sidan, samt representanter

för Sv. Byggnadsträarbetareförbundet

och dess avdelning nr 146 i Örnsköldsvik, å

andra sidan, i Örnsköldsvik den 11 och 12 april

1930, angående förhandling i nedan angivna

tvister.

Närvarande:

Byggmestare G. Moberg. För Sv. Byggnadsträarbetareförbundet: Ombudsman

John Grewin. För dess avdelning nr 146 i Önsköldsvik: Hr Edvin

Hägglund.

§ 1.

Sammanträdet öppnades av ombudsman Grewin, som anförde, att detsamma

tillkommit för behandling av, dels tvisten vid byggmästare Mobergs arbetsplats

i Alfredshem angående anställandet av träarbetare samt avtalets efterlevnad

i övrigt och i samband därmed upprättande av avtal för tiden efter den

1 april, från vilken tidpunkt tidigare avtal upphört att gälla, dels ock angående

upprättande av avtal för Nordmaling.

Beträffande arbetsplatsen i Alfredshem hade ovannämnda avdelning utfärdat

blockad, enär den ansett att byggmästare Moberg icke följt ingången

överenskommelse angående anställandet av träarbetare, varefter byggmästaren

instämt avdelningen till Arbetsdomstolen med yrkande örn skadestånd, betalning

för rättegångskostnader samt blockadens upphävande.

Arbetsdomstolen hade biträtt byggmästare Mobergs yrkande i så måtto,

att den fastställt att blockaden skulle hävas, varjämte avdelningen ålagts att

betala byggmästare Mobergs rättegångskostnader med 250 kronor.

Herr Grewin anförde, att sedan nämnda dom av Arbetsdomstolen avkunnats

har det konstaterats, att överenskommelsen även i andra avseenden

icke följts. Sålunda hade byggmästare Moberg den 24 september förra året

lovat följande medlemmar av avdelningen nr 146 arbete så snart träarbetet

skulle påbörjas, nämligen Algot Vestberg, A. Sjöström, Johan Nordström

och B. A. Nordin. Till de tvenne sistnämnda hade därjämte utlovats att

följande 3 (likaledes medlemmar av avdelning nr 146) även skulle få börja,

nämligen B. Vågström, B. Nordin och P. Gärdin. Vid nämnda tillfälle hade

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

det icke varit på tal att taga träarbetare frän Nordmaling, vilket för övrigt

varit helt uteslutet, därest det varit avsikten att följa ingången överenskommelse,

då nämligen träarbetarna i Nordmaling erhöllo anslutning till

Byggnadstriiarbetareförbundet först långt senare. Kvar står i varje fall att

detta löfte av byggmästare Moberg icke uppfyllts.

Vidare har det konstaterats, dels att i trots av överenskommelsens klara

bestämmelse har likväl byggmästare Moberg under tiden arbetet vid Alfredshem

pågick haft en oorganiserad arbetare för utförande av träarbete, dels

att dagtraktamenten icke utbetalats till mer än 1 av de 6 i Nordmaling antagna

träarbetarna, dels att betalning för resetiden icke utgått, dels att inga avlöningslistor,

såsom i avtalets §4 mom. m) är fastställt, utskrivits, dels ock

att ackordsprislistan icke tillämpats.

Byggmästare Moberg medgav att ovan relaterade förhallanden voro riktiga

såtillvida, att enligt arbetarnas egen uppmätning och debitering första veckan

i timlön utbetalats kronor 1:47 och andra veckan betalning utgått så att

timlönen för hela tiden uppgått till kronor 1: 89, i vilket belopp byggmästaren

trott, att de inkluderade såväl ackordsöverskott som resetidsersättning

och dagtraktamente. I övriga påtalade avseenden förklarade byggmästare

Moberg, att, sedan dessa frågor nu klarlagts, det vara riktigt som Grevin

anfört, men hade det hela skett i oförstånd från byggmästarens sida. Något

avtalsbrott hade Moberg icke åsyftat.

Härefter träffades mellan parterna följande överenskommelse:

att byggmästare Moberg skall till träarbetarna från Nordmaling utbetala

i avtalet fastställt dagtraktamente för tiden de arbetat i Alfredshem;

att jämväl utbetala för resetid och resekostnader till ovannämnda arbetare;

att bestämd ömsesidig försäkran härmed lämnas därom, att tvister eller

andra angelägenheter för framtiden icke få dragas inför domstol;

att ej heller ifråga örn nu föreliggande tvist driva densamma inför ny

domstolsbehandling, vari jämväl innefattas att vidtagna eller planerade ansökningar

örn konkurs och utmätningar av byggmästare Moberg återkallas

och inliiberas;

att avtal för såväl Nordmaling som Örnsköldsvik i sammanband härmed

undertecknas enligt tidigare från fackföreningarna överlämnade förslag;

att dylika avtal beträffande Örnsköldsvik jämväl undertecknas för murareoch

grovarbetarefacken, så snart det från respektive förbunds avdelningar

så begäres;

att i nu undertecknat avtal fastställda ackordspnslista skall galla tran

arbetenas påbörjande förra året, varvid det vid uppmätningen skall avdragas

kronor 1: 40 pr timma för hittills av tidigare arbetare utförda ackordstimmar,

och att därefter uppkommande överskott skall utbetalas till det nya arbetslaget;
att

i första hand de ovan nämnda 7 träarbetarna skola anställas och

därefter i mån av behov, därest sådana finnas att tillgå, medlemmar av avdelning

nr 146; .

att byggmästare Moberg till avdelning nr 146 i anledning havda kostnader

för domstolsförfarandet omedelbart utbetalar 250 kronor; samt

att parterna äro ense därom att överenskommelse, avtal och ackordsprislista

skola till alla delar tillämpas.

Sedan avtal träffats mellan Örnsköldsviks Byggmästareförening (ansluten

till Svenska Byggnadsindustriförbundet) och Sv. Byggnadsträarbetareförbundets

avdelning nr 146 och byggmästare Moberg erhållit inträde i nämnda

arbetsgivareorganisationer, skall det mellan Örnsköldsviks Byggmästareförening

och avdelning nr 146 för Örnsköldsvik upprättade avtalet gälla från

den dag Moberg företer bevis om medlemskap i nämnda arbetsgivareorga
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

nisationer, dock nied iakttagande av att alla övriga i denna överenskommelse

ingående bestämmelser fortfarande likväl skola gälla och tillämpas.

Sedan detta protokoll och häri nämnda avtal undertecknats och angivna

penningbelopp utbetalats, skall Sv. Byggnadsträarbetareförbundets avdelningar

nr 122 och 146 omedelbart upphäva utfärdade blockader.

Som bevis på träffad överenskommelse skall detta protokoll gälla, av parterna

justerat.

Härmed är denna dag överenskommet, att det mellan Jönköpings Byggmästareförening

å ena sidan, och undertecknade fackföreningar å andra,

gällande avtal och ackordsprislistor, skall hos alla till undertecknad Byggmästareförening

anslutna medlemmars alla ifrågavarande arbeten inom

nämnda avtals giltighetsområde gälla och tillämpas från och med den 10

januari 1928 och så länge ifrågavarande avtal gäller.

Vid anställandet av arbetare skall företräde lämnas sådana, som äro bosatta

och mantalsskrivna inom Jönköping och Huskvarna.

Har byggmästare, som är eller blir medlem av nedanstående byggmästareförening,

förut godkänt och undertecknat avtalsförbindelser med för arbetarna

förmånligare villkor, skall sådan förbindelse tillämpas för vederbörande byggmästares

arbeten, så länge ifrågavarande överenskommelse gäller.

Jönköping den 10 januari 1928.

Vid protokollet:

John Grewin.

Justeras:

G. S. Moberg.

Edvin Hägglund.

Bilaga E.

ÖVERENSKOMMELSE.

Godkännes:

Eör Sv. Grov- & Fabriksarbetareförbundets

avdelning nr 226

A. J. Eklund. K. Printzell.

Svenska Byggnadsträarbetareförbundets

avdelning nr 66

K. L. Johansson. Konrad Lindell.

Godkännes:

För Jönköpings & Huskvarna

Byggmästareförening

Axel Svensson. And. Knutsson.

Godkännes:

Sv. Grov- & Fabriksarbetareförbundet

Ernst Falk.

Svenska Byggnadsträarbetareförbundet

Nils Linde.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

29

Till Bilaga E.

AVTAL

mellan

Jönköpings Byggmästare

oell

Sy. Byggnadsträarbetareförbundets avdelning nr 66 i Jönköping.

Jönköping den 14 april 1924.

För Jönköpings Byggmästareförening

And. Knutson.

För Sv. Byggnadsträarbetareförbundets avdelning nr 66 i Jönköping

Karl E. Friman. Frans Johansson.

Ordf. Sekr.

Godkännes:

Sveriges Byggmästareförbund

Nils Dahlqvist. F. Holmén.

Svenska Byggnadsträarbetareförbundet

Nils Linde.

Svenska Arbetsgivareföreningen

Bengt Heyman.

Bilaga F.

Undertecknade intyga härmed, att vi lördagen den 21 juni 1930, sedan

det visat sig, att byggmästaren C. Jensen hade vissa svårigheter att utbetala

löner till vid lantbruksutställningen anställda träarbetare, infunno oss på

lantbruksmötets kansli i och för underhandling med byrådirektören Sonesson.

På arbetarnas vägnar fordrade vi ekonomisk garanti för de arbetslöner, som

skulle komma att utgå och redan voro invänta.

Byrådirektören Sonesson förklarade härvid, att ingen av arbetarna skulle

behöva riskera någonting, och yttrade bland annat: »Ni ska inte behöva

befara något, utan få Edra pengar. Vi komma att hålla dem inne.» Byrådirektören

tillkallade jämväl i vår närvaro en kassörska, som han gav order

att icke utbetala någonting till entreprenörerna Jensen och Berglund, utan

i närvaro av undertecknade ombudsmän.

Några dagar efteråt Ängö vi telefonledes meddelande från nämnda kassörska,

att en summa pengar skulle, utbetalas till ingenjör Berglund å viss

tid, vid vilken vi infunno oss. Arbetarna Ängö då en del av sina tillgodohavanden

betalda.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

Vid de senare tillfällen, då utbetalningar gjorts till byggmästare Jensen,

har däremot intet meddelande lämnats, utan ha arbetarna f. n. hos honom

ett tillgodohavande av cirka 15,000 kronor.

Stockholm den 5 september 1930.

G. Hj. Ohlsson. G. E. Malm.

Ombudsmännen G. Hj. Olssons och G. E. Malms egenhändiga

namnteckningar bevittna:

E. L. Eriksson. John Grewin.

Bilaga G.

Till Chefen för Östra Arméfördelningen.

■På, grund av skrivelsen den 3 juni beträffande Bestyrelsens för 23 allmänna

svenska lantbruksmötets beskyllning emot mig, att jag tvärt emot av

mig lämnade uppgifter skulle vara utsatt för blockad, får jag härmed vördsamt

meddela följande:

Vid en viss tidpunkt under förra årets lantbruksmöte uppstodo meningsskiljaktigheter

mellan såväl mig och arbetarna som den omskrivne Jensen

och hans arbetare angående vissa löneanspråk. Lantbruksmötets verkställande

ledamot utfäste sig då att lönerna skulle utbetalas direkt till arbetarna

av lantbruksmötet. Så skedde också beträffande de mig underställda

arbetarna och blockaden emot mig hävdes således efter mycket kort tid.

Beträffande Jensen lämnade denne helt plötsligt arbetsplatsen och lär

enligt vad som sades även vid denna tid ha lämnat landet. Arbetarna

gjorde därför sina anspråk gällande hos Byrådirektör Sonesson, som ännu

en gång lovade hålla dem skadeslösa. Av för mig okänd anledning ändrade

sig emellertid S. sedermera och meddelade arbetarna, att de icke kunde utfå

någon ersättning. Under sådana förhållanden blev givetvis även lantbruksmötet

förklarat i blockad.

Lantbruksmötets påstående, att detsamma utan eget förvållande förklarats

i blockad, synes mig därför icke vara riktig.

Att blockaden mot Jensen fortfarande äger bestånd, torde däremot vara

troligt, enär denne, efter det jag erfarit, ännu icke vare sig kunnat eller

velat utbetala de obetalda arbetslönerna.

o Beträffande blockaden mot mig förefinnes, som nämnts, däremot icke

någon sådan, sedan den ovan omtalade kortvariga blockaden hävts, varför

lantbruksmötesbestyrelsens uppgift i detta fall icke är med sanningen överensstämmande.

Stockholm den 9 juni 1931.

K. E. Berglund.

Ingenjör.

Egenhändig namnteckning bevittna:

Th. Andersson.

E. Lindståhl.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

31

Svenska transportarbetareförlmndet.

Stockholm den 10 februari 1932.

Riksdagens andra lagutskott.

Får härmed avgiva följande utlåtande över till oss remitterad motion nr

187 i första kammaren.

När arbetsgivareorganisationen lockouterar stora arbetaregrupper, med

vilka de icke lia något otalt eller någon tvist, sker detta uteslutande i syfte

att åstadkomma svårigheter på arbetaresidan. Man utgår från att dessa

arbetaregrupper äro sympatisörer och möjligen blivande understödjare av

den eller de arbetaregrupper, med vilka arbetsgivareorganisationens ledamöter

kunna befinna sig i konflikt. Någon tredje mans rätt vill man vid

dylika tillfällen icke erkänna.

Någon dylik stridstaktik har aldrig praktiserats på arbetarehåll. Det inträffar

dock att enskilda utomstående kunna bliva invecklade eller lidande.

Detta är ett beklagligt men ofrånkomligt förhållande i alla konflikter. Arbetarnas

angrepps- och solidaritetsaktioner måste emellertid, i olikhet med

arbetsgivarnas, ske inför öppet forum med anlitande av tidningspressen,

vilket gör att deras åtgärder bliva mera uppmärksammade och utsatta för

kritik. Såväl arbetsgivare som arbetare göra sig ibland skyldiga till åtgärder

vilka med fog kunna betraktas såsom övergrepp och skulle endast vårt

förbund kunna framlägga en ansenlig dossier varje år som fullt ut kan mäta

sig med de svartmålade fall som motionärerna ha hopplockat.

Till belysning av det åberopade fallet »Skoglund», berörande Svenska

transportarbetareförbundet och dess medlemmar, måste vi tillbakavisa motionärernas

framställning såsom icke sanningsenlig i vissa betydelsefulla

detaljer.

För det första har blockaden mot »Skoglund» inget samband med konflikten

vid hotell Britannia i Östersund, ty någon sympatiarbetsnedläggelse

har aldrig ifrågasatts från stadsbudens sida. Arbetsnedläggelsen från stadsbudens

sida och för vilket de blevo uppkallade till magistraten gällde en

aktion för att tvinga »Skoglund» att underteckna det i staden gällande expressrörelseavtalet.

Skoglund bedriver nämligen — enligt till oss inkomna

meddelanden — fortfarande express- och åkerirörelse, ty gruskörning och

större transporter ingå icke i stadsbudsrörelsen.

Motionärerna lämna själva bevis härför i deras åberopade fall beträffande

flyttsaker tran sporten från Östersund till Stockholm. "Visserligen är det icke

förbjudet för stadsbud att åtaga sig flyttningar, men någon skyldighet föreligger

icke, enär ingen fastställd taxa härför förefinnes. Det är sant att

organisationen i Östersund meddelade sina kamrater i Stockholm örn denna

transport, varpå dessa senare vägrade att taga vidare befattning med godset.

Men motionärerna lia uraktlåtit meddela att hänvändelse sedermera gjordes

till härvarande stadsbudskontor, vars medlemmar likaledes vägrade att taga

befattning med ifrågavarande flyttsaker och vilka av denna anledning blevo

anmälda till polismyndigheterna samt instämda till Polisdomstolen, men

frikända, enär ifrågavarande godsparti översteg den maximivikt på 150 kg.

som de voro skyldiga att enligt fastställd taxa transportera. Partiet vägde

cirka 3,000 kg.

Nu kan det visserligen sägas att dessa jägmästare blivit oskyldigt inblandade

i pågående konflikt. Bevis härför kan emellertid icke presteras.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

Varför just anlita en firma mot vilken konflikt pågår? Örn någon av de

stridande parterna härför kan göras ansvarig, så måste det väl vara herr

Skoglund^ Har han upplyst jägmästarna eller uppdragsgivaren örn att konflikt

pågår och att svårigheter kunna befaras vid framkomsten? Tvärtom

har han även efter detta åberopade fall åtagit sig liknande flyttningar, överlämnande

åt tredje man att själv klara sig ur svårigheterna.

Det inträffar förövrigt ganska ofta att arbetareorganisationerna nödgas

göra undantag för fall där tredje man på liknande sätt ha blivit försatt i

ett tvångsläge och nödgas vi därför tillbakavisa de mot vår rörelse riktade

anklagelserna.

Högaktningsfullt

För Svenska transportarbetareförbundets styrelse

Charles Lindley.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.