Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner örn vissa ändringar i lagen om arbetarskydd. Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft två inom andra kammaren väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 133 av herr Hermansson m. fl. och nr 61 av herr Karlsson i Grängesberg m. fl.

1932-02-18 · 16 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 16 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1932:14, Utlåtande i anledning av väckta motioner örn vissa ändringar i lagen om arbetarskydd. Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft två inom andra kammaren väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 133 av herr Hermansson m. fl. och nr 61 av herr Karlsson i Grängesberg m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andro, lagutskottets utlåtande Nr lå.

1

Nr 14.

Ankom till riksdagens kansli den 19 februari 1932 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner örn vissa ändringar i

lagen om arbetarskydd.

Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft två inom

andra kammaren väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 133

av herr Hermansson m. fl. och nr 61 av herr Karlsson i Grängesberg m. fl.

I motionen II: 133 har hemställts, att riksdagen måtte för sin del besluta

sådan ändring av nu gällande lag örn arbetarskydd, att första paragrafen i

nämnda lag erhåller följande lydelse:

§ 1.

Denna lag — — — sätt användes.

Från lagens — — — eller icke.

Å arbete inom jordbruket eller till detsamma hörande binäring, vilken icke

bedrives såsom självständigt företag, skola bestämmelserna i 5 § i)—1) samt de

särskilda bestämmelserna rörande minderårigas och kvinnors användande till

arbete icke äga tillämpning.

I motionen 11:61 har hemställts, att riksdagen måtte besluta vidtaga den

ändringen i lagen örn arbetarskydd, att sista stycket i paragraf 1 utgår och att

lagen alltså skall äga tillämpning även beträffande jordbruket, samt att paragraf

5, punkt m, skall erhålla följande lydelse: Åt arbetare, som från årets

början varit anställd hos samma arbetsgivare eller företag, skall å tid mellan

den 15 maj och 16 därpå följande september beredas semesterledighet under

minst 15 dagar.

Beträffande de skäl, som motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden,

får utskottet hänvisa till motionerna.

Den i motionerna berörda 1 § i lagen den 29 juni 1912 om arbetarskydd lyder:

Denna lag äger tillämpning å varje rörelse, industriell eller icke, vari arbetare

användes till arbete för arbetsgivares räkning, så ock å hus-, väg- eller

vattenbyggnad, vattenavledning eller annat dylikt särskilt arbetsföretag, vari

arbetare på sådant sätt användes.

Från lagens tillämpning undantagas dock

a) arbete, som utföres i arbetarens hem eller eljest under sådana förhållanden,

att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets

anordnande,

b) arbete, som utföres av medlem av arbetsgivarens familj, samt

Bihang till riksdagens protokoll 1988. 9 sami. 8 avd. 11 höft. (Nr lå.) 1

Lagen den

29 juni 1912

örn arbetarskydd.

1 §•

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr lJ^,

Frågan om

arbetarskyddslagstiftningens

utsträckande

till jordbruket.

Förarbetena

till arbetarskyddslagen.

Ifrågasatta

ändringar i

arbetarskyddslagen.

Socialstyrelsen

1925.

c) arbete, som utföres av sjöfolk och är att hänföra till skeppstjänst, evad

arbetet utföres ombord eller icke.

Beträffande arbete inom jordbruket skall denna lag äga tillämpning allenast

i vad den åsyftar att förekomma olycksfall vid användande av maskinella

hjälpmedel eller sådana ångpannor, kokare eller andra kärl under tryck,

som genom explosion kunna förorsaka olycksfall.

De i motionen II: 133 nämnda lagrummen i 5 § arbetarskyddslagen innehålla

bestämmelser örn raster, nattvila och veckovila.

Den i motionen II: 61 berörda punkt m) i samma paragraf lyder:

Åt arbetare, som utan avsevärt uppehåll användes till arbete året runt och

varit anställd hos arbetsgivaren eller företaget någon längre tid, bör, i allmänhet

under den varmare årstiden, beredas semesterledighet under minst

fyra söckendagar, vilken ledighet i regel bör vara sammanhängande och förlagd

i omedelbar anslutning till sön- eller helgdag.

Enligt det betänkande med förslag till, bland annat, lag örn arbetarskydd,

som den s. k. yrkesfarekommittén den 9 december 1909 avgav, skulle den föreslagna

arbetarskyddslagen omfatta jämväl jordbruket. Mot jordbrukets inbegripande

under lagen framställdes emellertid talrika anmärkningar. I proposition

nr 104 till 1912 års riksdag med förslag till lag örn arbetarskydd

yttrade föredragande departementschefen, i det han hänförde sig till ett av

kommerskollegium avgivet utlåtande över betänkandet:

Med anledning av de talrika anmärkningar, som framställts mot jordbrukets

inbegripande under lagen örn arbetarskydd, söker kommerskollegium i sitt utlåtande

utreda behovet av skyddsbestämmelser för jordbruksarbetet. Kollegium

kommer härvid, ehuru det ej förbiser, att ett undantagande, örn ock blott

delvis, av en viss näringsgren icke står i överensstämmelse med de allmänna

grunderna för lagförslaget, till det resultat, att det förklarar sig ej hava något

att erinra mot, att lagen i avseende å arbete inom jordbruket får tillämpning

allenast i vad den avser åtgärder till förekommande av olycksfall i arbete vid

användande av maskiner. Då, såsom kollegium framhåller, lagens bestämmelser

i övrigt ej torde vara av något avsevärdare behov påkallade för jordbruksarbetet

och det vidare måste anses angeläget att söka i möjligaste mån begränsa

inspektionsväsendet och kostnaderna för detsamma, har jag ansett mig böra

biträda kollegii mening. I överensstämmelse härmed har jag till paragrafen

fogat en inskränkande bestämmelse beträffande arbete inom jordbruket. Denna

bestämmelse har emellertid givits en något mindre snäv avfattning än kollegii

uttalande, i det »maskiner» utbytts mot »maskinella hjälpmedel» samt därmed

likställts ångpannor, kokare eller andra kärl under tryck.

Den 2 november 1925 överlämnade socialstyrelsen till Kungl. Majk, under

åberopande av givet uppdrag, ett inom styrelsen utarbetat förslag till reviderad

lag örn arbetarskydd jämte motivering (Statens offentliga utredningar

1925:34). Socialstyrelsens förslag innebar i fråga örn arbetarskyddsiagens

tillämpningsområde den utvidgningen, att jordbruksarbetet skulle i sin helhet

omfattas av lagen utan andra inskränkningar, såvitt nu är i fråga, än att de

särskilda bestämmelserna rörande minderårigas och kvinnors användande till

arbete icke skulle äga tillämpning samt att enligt styrelsens förslag ej heller

föreskrifterna angående arbetstiden skulle gälla beträffande jordbruksarbetet.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr lJ^.

3

Med jordbruk skulle likställas till detsamma hörande binäring, vilken icke bedreves

såsom självständigt företag. I övrigt företedde styrelseförslagets 1 §

endast en mindre olikhet mot den nuvarande ordalydelsen.

Socialstyrelsen anförde såsom motivering av sitt ändringsförslag i denna del:

Lagen är, såsom framgår av förevarande paragrafs första stycke, till sin

läggning allmängiltig. Under dess tillämpning inbegripas sålunda en mångfald

verksamhetsgrenar, t. ex. hotell- och restaurangrörelse samt arbete i

butiker och på kontor, vilka icke kännetecknas av någon avsevärd yrkesfara.

I regel få ej heller dessa verksamhetsgrenar någon känning av lagen — inspektioner

företagas ej beträffande dem annat än på särskild anledning —

men yrkesinspektionen är likväl i tillfälle att, därest missförhållanden skulle

yppa sig, ingripa mot dem och åvägabringa rättelse. Mot bakgrunden av

nu antydda tendens ter sig gällande begränsning av lagens tillämplighet i

avseende å jordbruket inkonsekvent och orättvis. Enligt styrelsens mening

torde det sålunda få anses påkallat, att arbetarskyddslagens tillämpning utvidgas

så, att åtminstone dess bestämmelser till förekommande av olycksfall

och ohälsa i sin helhet bliva tillämpliga å jordbruksarbetet.

Här ifrågavarande lagstiftningsåtgärd är emellertid ej blott förestavad av

teoretisk hänsyn till följdriktighetens och rättvisans krav, utan är den jämväl

motiverad med hänsyn till praktiska skyddsbehov. En del inom jordbruket

använda redskap lia nämligen visat sig medföra sådan olycksfallsrisk,

att de borde giva anledning till ingripande från yrkesinspektionens sida, men

då dessa redskap ej kunnat räknas till de i lagen angivna hjälpmedel, hava

yrkesinspektionens befattningshavare saknat befogenhet därtill.

En allmän tendens att i avseende å statens sociala omvårdnad jämställa

jordbruksarbetaren med industriarbetaren har under de senare åren tydligt

gjort sig gällande. För vårt lands vidkommande må i sådant avseende erinras

örn lagen angående olycksfallsförsäkring. I fråga örn de internationella strävandena

kan visas på den serie av beslut, som år 1921 fattades av internationella

arbetskonferensen i ändamål att i olika avseenden på det sociala området

bringa jordbruksarbetarna i nivå med industriens arbetare. _

Vid en överläggning, som styrelsen i förevarande fråga hållit med representanter

för olika intressen inom jordbruket, gjordes från vissa håll bl. a.

gällande, ej blott att den här ifrågavarande utvidgningen av lagens tillämpning

vore obehövlig samt ägnad att leda till omotiverade trakasserier jämte

ökad och fördyrad inspektion utan även att en dylik åtgärd, då lagens bestämmelser

egentligen vore avfattade med hänsyn till industrien, knappast

skulle för jordbrukets arbetare medföra några avsevärda fördelar. Mot här

antydda erinringar genmäldes, utöver vad ovan anförts till utvidgningens

motivering, i huvudsak, att farhågan för trakasserier måste anses obefogad

med hänsyn till det synnerligen varsamma förfarandet vid skyddsbestämmelsernas

genomförande — först överordnad myndighets förbud är straffgaranterat.

Någon ökning eller fördyring av inspektionsväsendet torde ej ^ heller

behöva ifrågakomma, då underinspektörerna redan nu för sin tillsyn å ångpannor

och maskiner m. m. lära relativt ofta besöka det stora flertalet av de

jordbrukets arbetsställen, där utvidgningen skulle kunna påkalla tillsyn från

deras sida. Till stöd för denna mening erinrades bl. a. örn att lagen, i nu gällande

25 §, fritager inspektionsorganen från förpliktelsen att utan särskild anledning

besöka arbetsställen, där yrkesfara eller fara för andra mot lagen stridande

förhållanden i regel kan anses utesluten. Jämväl påpekades, att lagen

icke komme att äga tillämpning på de små jordbruksföretag, som icke använda

främmande arbetskraft. Vad slutligen angår anmärkningen, att lagen ej vore

avpassad för jordbruksarbetets förhållanden, framhölls, att lagens allmänna

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr lå.

bestämmelser mot yrkesfara, i dess 3 §, vore lika väl tillämpliga å jordbruket

som å andra verksamhetsgrenar samt bildade en rättsgrund, på vilken alla

erforderliga skyddsanvisningar eller föreskrifter rörande jordbruksarbetet

kunde stödjas. För övrigt innehölle även de mer speciella skyddsbestämmelserna

i 4 och 5 §§ åtskilligt, som skulle kunna bliva av värde för nämnda

arbete.

Mot kravet på en fullt genomförd likställighet inför arbetarskyddslagen

mellan industriens och jordbrukets arbetare kunna onekligen vissa erinringar

göras. Arbetet inom jordbruket är nämligen i flera hänseenden olika industriarbetet.

Sålunda företer det vanligen ej den enformiga sysselsättningen

i hygieniskt mindre tillfredsställande omgivningar, vilken har ansetts karakterisera

fabriksarbetet och varit den närmaste anledningen till inskränkningarna

i avseende å minderårigas användande inom industrien. Vidare skulle

jordbruksarbetet, som ju är beroende av årstid, väderlek och andra växlande

och tillfälliga omständigheter, knappast låta sig inordna under någon med

industrien likartad arbetstidsreglering. Med hänsyn härtill har styrelsen

också undantagit jordbruksarbetet från tillämpning av lagens bestämmelser

rörande arbetstiden samt rörande minderårigas och kvinnors användande till

arbete.

Såvitt styrelsen kan bedöma, skulle den föreslagna utsträckningen av lagens

tillämpning överhuvud taget i praktiken bli föga märkbar men medföra

den fördelen, att man skulle vinna möjlighet att ingripa mot eventuellt förekommande

missförhållanden.

En ledamot av socialstyrelsen, byråchefen Bergsten, var av skiljaktig mening

och anförde:

•

Med hänsyn till att arbetet inom jordbruket är helt olika industriarbetet

har även socialstyrelsens majoritet funnit lämpligast att undantaga jordbruket

från det komplex av bestämmelser i lagen, som röra arbetstiden samt

minderårigas och kvinnors användande till arbete. Av de återstående bestämmelserna,

vilka avse förekommande av olycksfall och ohälsa samt närmast

hänföra sig till industriens arbetare, torde jämväl flertalet få anses

vara av sådan natur, att de, i betraktande av de säregna arbetsförhållandena

inom jordbruket, icke äro av någon avsevärd betydelse för jordbruksarbetarna.

I den nu gällande arbetarskyddslagen förekommer beträffande arbete

inom jordbruket ej heller någon annan bestämmelse än den, att å sådant arbete

lagen skall äga tillämpning »allenast i vad den åsyftar att förekomma olycksfall

vid användande av maskinella hjälpmedel eller sådana ångpannor, kokare

eller andra kärl under tryck, sorn genom explosion kunna förorsaka olycksfall».

Från yrkesinspektionens sida har emellertid påpekats, att vissa inom

jordbruket använda redskap och anläggningar jämväl visat sig medföra sådan

olycksfallsrisk att de borde giva anledningar till ingripande, men att, då

dessa redskap och anläggningar ej kunnat räknas till de i lagen angivna

hjälpmedel, yrkesinspektionens befattningshavare saknat befogenhet därtill.

Detta är naturligtvis ett missförhållande, som kräver rättelse, men torde

enklare kunna ske genom ett tillägg till ovannämnda, i lagen nu förefintliga

särbestämmelse för jordbruket än genom att lägga detsamma helt under

lagen.

Ur mera teoretisk synpunkt må det visserligen kunna betraktas som ett

»skönhetsfel» att ej på alla slag av arbete få såvitt möjligt tillämpa uniforma

skyddsbestämmelser, men med hänsyn till de praktiska förhållandena synes

mig i fråga örn jordbruksarbetet en sådan anordning som den ovan antydda

eller en liknande vara att föredraga, varigenom å ena sidan tillfälle beredes

till inspektion, där ett verkligt behov av sådan kan anses föreligga, men som

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr lh. 5

å andra sidan icke, vare sig direkt eller indirekt, inbjuder till överflödig och

onödigt besvärande inspektion.

Av de myndigheter och sammanslutningar, vilka i anledning av remiss uttalat

sig örn styrelseförslaget, avstyrkte det övervägande antalet den föreslagna

utsträckningen av lagens tillämplighet i fråga om jordbruket. Så

var fallet med bl. a. lantbruksstyrelsen, svenska lantarbetsgivarnes centralförening

ävensom samtliga hushållningssällskap utom Västernorrlands läns hushållningssällskap,

som lämnade hela förslaget utan erinran; dock inskränkte sig

Norrbottens läns hushållningssällskap, under erinran att jordbruken inom detta

län i regel sköttes av jordbrukaren och hans familj och att lagen sålunda

för närvarande endast i undantagsfall erhölle tillämplighet inom länet, till att

i princip uttala, att den största försiktighet borde iakttagas i fråga örn jordbruksnäringens

belastande med ytterligare bördor, i det att dess ekonomiska

förhållanden vore så prekära, att den i stället vore i stort behov av stöd

och lättnader. Vidare märkas bland de avstyrkande myndigheterna kommerskollegium,

domänstyrelsen samt Överståthållarämbetet och det stora flertalet

länsstyrelser.

Utlåtanden, som på ifrågavarande punkt tillstyrkte lagförslaget eller lämnade

detsamma utan erinran, avgåvos av riksförsäkringsanstalten samt länsstyrelserna

i Stockholms, Hallands, Skaraborgs, Västmanlands, Västernorrlands

och Västerbottens län ävensom av landsorganisationen.

De skäl, som anfördes mot den föreslagna ändringen beträffande jordbruket,

kunna i kort sammanfattning sägas vara följande. 1) Det hade ej visat sig,

att något behov förelåge av lagens utsträckning till jordbruket. Särskilt vore

en tillämpning av bestämmelserna i 5 § med föreskrifter till förekommande av

ohälsa obehövlig beträffande jordbruket, där arbetsförhållandena i stort sett

vore hälsosamma. — 2) Jordbruksarbete vore av den beskaffenhet, att skydd

åt arbetare i sådant arbete i väsentlig mån icke kunde beredas med hjälp av

skyddsföreskrifter. Härutinnan framhölls föreliggande svårigheter med avseende

å skydd mot djur, vid arbete på öppna fältet, vid huggningsarbete, stenbrytning,

körslor m. m. — 3) De nu i lagen och lagförslaget upptagna särskilda

skyddsföreskrifterna vore avpassade huvudsakligen för industrien och

vore ej lämpliga för jordbruket. Länsstyrelsen i Malmöhus län framhöll särskilt,

att jordbrukets byggnader samt stegar och trappanordningar i foderlador

icke i förevarande hänseende tålde jämförelse med motsvarigheter inom

industrien. Även i övrigt framhölls vid de särskilda punkterna i styrelseförslaget,

bl. a. av svenska lantarbetsgivarnas centralförening, det betungande,

stundom orimliga, i en tillämpning av dessa stadganden å jordbruket. -— 4)

Genom förändringarna skulle nya konfliktanledningar ävensom fara för trakasserier

uppstå. — 5) Inspektionen bleve i en grad, som ej stöde i rätt förhållande

till nyttan därmed, besvärande för jordbrukarna och betungande för

tillsynsorganen. — 6) Farhågor kunde hysas för att de för jordbruket avsedda

tillsynsorganen komma att sakna erforderlig kompetens. — 7) Slutligen skulle

förändringen medföra avsevärda kostnader såväl för det allmänna genom ökad

inspektion som ock för de enskilda jordbrukarna.

Yttranden

över socialstyrelsens

förslag.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr lU.

Riksdagei

1931.

Ett ganska stort antal myndigheter och korporationer — däribland lantbruksstyrelsen,

domänstyrelsen, kommerskollegium samt åtskilliga länsstyrelser

och hushållningssällskap — förordade någon mindre utvidgning av den nuvarande

bestämmelsen i 1 § sista stycket arbetarskyddslagen, i den män behov

därav kunde föreligga. Härvidlag anslöt sig vederbörande i många fall

till byråchefen Bergstens reservation. Lantbruksstyrelsen ifrågasatte, under

uttalande att styrelsen icke vore beredd att härutinnan avgiva något definitivt

förslag, huruvida det ej vore möjligt att under yrkesinspektionens tillsyn

lägga icke blott maskiner, ångpannor och dylikt, utan även alla fasta anläggningar

inom jordbruket, sålunda alla driftsbyggnader, sågverksanläggningar

m. m. Slutligen uttalades, att ett förefintligt behov av ökat arbetarskydd

inom jordbruket lämpligen kunde fyllas medelst åtgärder till förhindrande av

tillverkningen av farliga jordbruksmaskiner, och med liknande syftning förekommo

uttalanden därom, att man medelst i styrelseförslaget förekommande

stadganden rörande förbud mot användande, försäljning och upplåtande av

vissa maskiner och redskap måhända kunde nå det önskade målet.

I proposition nr 40 till 1931 års riksdag med förslag till lag angående ändring

i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 örn arbetsskydd dryftades ingående

Lågan örn arbetarskyddslagens utvidgning till att omfatta jordbruket. Efter

att hava redogjort för yttranden över socialstyrelsens förslag ävensom för verkställda

statistiska undersökningar erinrade föredragande departementschefen

örn att hans företrädare i ämbetet enligt yttrande till statsrådsprotokollet i proposition

till nästföregående års riksdag angående vissa beslut av den internationella

arbetsorganisationens konferens såsom skäl för att icke utsträcka

arbetarskyddslagstiftningens tillämplighet å jordbruket anfört, att tidpunkten

icke vore lämplig för åtgärder, som skulle innebära nya pålagor för denna näring.

Därefter anförde departementschefen:

På sätt förut antytts delar jag den uppfattning, som min företrädare tillkännagivit

rörande den olämpliga tidpunkten för en utvidgning av arbetarskyddslagens

tillämplighet å jordbruket. Utan vidare torde det vara tydligt,

att under nu rådande, för jordbrukets ekonomi bekymmersamma förhållanden

åtgärder som kunna ytterligare belasta denna näring böra undvikas. Ehuru jag

således redan av detta skäl funnit mig icke kunna tillstyrka socialstyrelsens förslag

i förevarande avseende, vill jag dock med hänsyn till den utförliga behandling

denna fråga underkastats i avgivna yttranden något närmare ingå på densamma.

Med avseende å de av socialstyrelsen anförda mera principiella skälen för

den avhandlade utsträckningen av lagens tillämpningsområde må då visserligen

erkännas, att den nuvarande begränsningen i fråga örn jordbruket teoretiskt

sett icke står rätt väl tillsammans med lagens allmänna syftning att

bereda erforderligt skydd åt arbetare, som användas till arbete för främmande

arbetsgivares räkning. Av lantbruksstyrelsen utlåtande och den inom socialstyrelsen

verkställda undersökningen rörande olycksfallsrisken inom jordbruket

framgår också, att vissa olycksfallsrisker inom jordbruket finnas, vilka

icke nås av lagens bestämmelser. Det gäller emellertid även att avgöra, i

vad mån det med hänsyn till föreliggande praktiska och ekonomiska förhållanden

är möjligt och lämpligt att i avseende å jordbruket åt lagen giva en så vidsträckt

tillämpning, som av styrelsen föreslagits. I själva verket lärer mot

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr lh.

7

vissa olycksfallsrisker inom jordbruket något skydd i den ordning, varom här

är fråga, icke rimligen kunna givas. Detta torde exempelvis gälla beträffande

vissa risker under arbete på öppna fältet utan samband med bristfällighet i maskin

eller redskap; vidare beträffande de flesta risker, som härleda från djur,

såsom slag, stötar och bett, skenande hästar m. m. Men vidare lära, vad jordbrukets

byggnader beträffar, förhallandena vara avsevärt olika förhallandena

inom industrien och därmed någorlunda jämförlig verksamhet. Vägande, skäl

synas därför tala för att icke föra jordbrukets byggnader under lagen, i den

mån de ej redan äro underkastade densamma. Visst avseende lärer ock böra

fästas vid den gjorda invändningen, att de i 4 § av lagen och förslaget givna bestämmelserna

till förekommande av olycksfall i arbetet tillkommit med tanke

på industriens och därmed jämförliga verksamhetsgrenars förhållan den. och att

de därför ej väl passa för jordbruket. Vad angår lagens stadganden till förekommande

av ohälsa lära dessa enligt sakens natur icke hava sådan betydelse

för jordbruksarbetet, att en utsträckning till dylikt arbete över huvud bör äga

rum. Jordbruksarbetet torde i regel vara av hälsosam beskaffenhet, och den

omväxling detsamma erbjuder lärer bereda motvikt till ett stundom under kortare

tid förekommande mindre hälsosamt arbete. . o

Till länsstyrelsens i Hallands län yttrande att, i den man jordbrukets drift

mekaniserades och maskiner funne ökad användning därstädes, även jordbrukets

arbete borde vinna ökad trygghet genom arbetarskyddslagen och inspektion,

är att säga, att denna ökade trygghet i huvudsak torde vinnas redan

med det nuvarande stadgandet om jordbruket i lagens 1 §. I de flesta fall

lärer nämligen en mekanisering resultera i ökning av de »maskinella hjälpmedlen»,

och då träder lagen i en däremot svarande grad i vidgad tillämpning.

Vad beträffar de ekonomiska konsekvenserna av socialstyrelsens förevarande

ändringsförslag äro ju dessa för den enskilde jordbrukarens del synnerligen

ovissa och i högsta grad beroende av det sätt, vara inspektionsverksamheten

utövas. I saknad av andra närmare, bestämmelser än de i 4 och 5 §§

av styrelseförslaget givna bleve i allt fall ovissheten så stor, att.även ur denna

synpunkt förslaget ter sig såsom förenat med stora vanskligheter. För

det allmänna skulle efter min mening ganska betydande merkostnader förr

eller senare uppstå vid en utvidgning enligt styrelseförslaget. Inspektion

skulle väl jämlikt förslagets 40 § ej nödvändigtvis behöva förekomma, i särskilt

stor utsträckning, men det lärer kunna antagas, att en utvidgning av

inspektionen med tiden skulle visa sig ofrånkomlig. Det torde icke^med fog

kunna invändas, att, då inspektionsförrättaren ändå befinner sig på platsen

för inspektionen i och för besiktning av maskinella .hjälpmedel m. m., den ökning

av inspektionskostnaden, som bleve följden av inspektionsuppgifternas utökning,

icke komme att bliva väsentlig. Stundom skulle väl nämligen inspektionsbesöket

föranledas just av de nya uppgifterna för inspektionen, och vidare

synes det ligga i sakens natur, att örn inspektionen utsträcktes att omfatta

byggnader, grustag och dylikt, densamma måste kräva betydligt längre

tid och därmed större kostnad, än örn inspektion sker endast i nuvarande omfattning.

_ .

Örn således förslaget örn en mera generell utvidgning, av lagens tillämplighet

på jordbruket icke kunnat av mig godtagas, har jag däremot övervägt

möjligheten av någon lämplig komplettering av uppräkningen i 1 § sista stycket,

varigenom det i praktiken yppade1 behovet av utvidgning kunde i huvudsak

tillfredsställas. Därvid har jag fäst mig vid socialstyrelsens yttrande i lagförslagets

motivering, att en del inom jordbruket använda, redskap, visat sig

medföra sådan olycksfallsrisk, att de borde giva anledning till ingripande

från yrkesinspektionens sida, vartill saknats befogenhet, då de ej kunnat räknas

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr l4.

Statistiska

uppgifter.

till de i lagen angivna hjälpmedlen. Genom ett tillägg i 1 §, varigenom med

maskinella hjälpmedel jämställdes övriga redskap, skulle det angivna behovet

till synes kunna väsentligen tillgodoses. Mot ett dylikt tillägg hade måhända

under normala förhållanden några allvarliga betänkligheter icke behövt möta.

Såsom det ekonomiska läget för närvarande är inom jordbruksnäringen, lärer

det emellertid icke vara lämpligt vidtaga några åtgärder, ägnade att öka de

redan nu stora svårigheter, varmed jordbruksdriften är förenad. Tydligt är,

att även en ändring av den mera begränsade art, som jag nyss antydde, skulle

kunna medföra stegrade utgifter för jordbrukarna. Och i allt fall är en dylik

ändring till sina ekonomiska verkningar svår att med någon större grad av säkerhet

beräkna. På grund härav har jag icke heller kunnat tillstyrka en partiell

ändring av 1 § i lagen, utan lagrummet har i departementsförslaget lämnats i

helt orubbat skick.

I anledning av propositionen väcktes inom riksdagen motioner, inom första

kammaren nr 205 av herr Sigfrid Hansson m. fl. och nr 206 av herr Lindhagen

samt inom andra kammaren nr 349 av herr Sävström m. fl. och nr 352

av herr Karlsson i Grängesberg m. fl. I motionen 1:206 yrkades, att samtliga

de begränsningar beträffande lagens omfattning, som förevarande paragraf

nu uppställer, matte försvinna. I motionen 11:352 hemställdes, att lagens

bestämmelser i allo och i motionerna 1:205 och 11:349, att desamma

med de i nu förevarande motion II: 133 angivna undantagen skulle äga tilllämpning

a jordbruket. Motionerna 1:205 och 11:349 överensstämde med

socialstyrelsens förslag utom därutinnan, att socialstyrelsen icke ansett någon

av bestämmelserna örn arbetstiden böra äga tillämpning å jordbruket.

I sitt i ärendet avgivna utlåtande, nr 24, anförde andra lagutskottet:

I fråga om jordbruket är utskottet av den meningen, att lagens föreskrifter

rörande minderårigas och kvinnors användande i arbete samt de föreslagna bestämmelserna

om semester icke lämpligen kunna göras tillämpliga å denna

näring. Vad beträffar den föreslagna utsträckningen i övrigt har den i ärendet

förebragta. utredningen ej övertygat utskottet därom, att någon mera väsentlig

minskning av olycksfallsriskerna skulle stå att vinna genom en dylik

utsträckning. I detta sammanhang vill utskottet erinra örn att det i 7 § 2 mom.

i propositionen upptagna försäljningsförbudet för maskiner, vilket återfinnes

i utskottets förslag, torde vara ägnat att förebygga olycksfall jämväl inom

jordbruket. Med hänsyn till vad sålunda anförts och på de av föredragande

departementschefen_ anförda skäl har utskottet ej funnit sig kunna tillstyrka

den föreslagna utvidgningen. Liksom i propositionen upptages sålunda icke

1 § i utskottets förslag.

Reservation beträffande utskottets utlåtande i denna del anfördes av herr

Sigfrid Hansson m. fl. Reservanterna hemställde, att riksdagen måtte för

sin del antaga en lag angående ändring i vissa delar av arbetarskyddslagen,

enligt vilken 1 § av denna lag skulle erhålla den i nu förevarande motion

II: 133 angivna lydelsen.

Riksdagen godkände utskottets utlåtande i denna del.

Till belysande av olycksfallsrisken inom jordbruket får utskottet här återgiva

en vid proposition nr 40 till förra årets riksdag fogad tabell, kompletterad

med uppgifter för år 1928, vilka delvis hämtats ur den i Sveriges officiella

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr lh.

9

statistik ingående publikationen »Olycksfall i arbete år 1928» och till återstående

del under hand införskaffats av utskottet.

Yrkesgrupp

Antal förlorade

arbetsdagar per

årsarbetare

Antal olycksfall

per 100 års- arbetare

Antal förlorade i

arbetsdagar per

olycksfall

1923

1926 1927

1928

1923

1926

1927

1928

1923

1926

1927

1928

5 a.

Jordbruk och boskaps- skötsel ........

6.97

8.70

6.36

6.80

3.04

3.82

3.96

4.23

229

228

160

161''.

3.

Metallindustri......

6.62

6.87

7.35

9.56

11.67

15.30

16.13

17.23

57

45

46

56 j

8.

Närings-och njutningsämnes- industri........

5.18

5.70

4.36

5.40

4.76

5.88

5.92

6.02

109

97

74

90

9.

Textil- och beklädnadsindu- stri ..........

2.19

2.36

2.20

2.20

1.58

1.82

1.95

2.01

139

130

113

109

10.

Läder-, gummi- och hår- industri ........

2.12

2.68

3.24

2.60

2.80

3.27

3.43

3.28

76

79

94

79

11.

Kemisk-teknisk industri . .

7.44

16.19

6.25

8.88

9.99

8.87

8.86

9.25

74

182

71

96

13.

Kraft-, belysnings- och vat- tenverk ........

2.37

8.62

9.05

11.83

18.7

6.oo

6.71

6.85

126

144

135

173

16.

Samfärdsel utom sjöfart . .

5.39

5.69

6.07

7.96

5.10

5.64

5.87

5.91

106

99

103

135

I berörda proposition nr 40 till 1981 års riksdag meddelas även andra statistiska

uppgifter, beträffande vilka utskottet emellertid tillåter sig hänvisa

till propositionen.

År 1917 väcktes av herr Ström m. fl. i första kammaren och av herr Björling

m. fl. i andra kammaren motioner, nr 92 respektive 809, angående skrivelse

till Kungl. Majit med anhållan örn utredning och förslag beträffande

allmän arbetarsemester. Socialstyrelsen avgav på begäran av vederbörande,

tillfälliga utskott utlåtande i frågan och förordade därvid en allsidig utredning

av densamma. Motionerna biföllos av riksdagen. Sedermera remitterades

riksdagsskrivelsen i ämnet till socialstyrelsen. Efter det arbetstidskommittén

tillsatts, överlämnades till densamma bland andra frågor rörande arbetstiden

även den angående arbetarsemester.

Arbetstidskommittén avgav den 13 mars 1920 ett betänkande med förslag

till lag örn arbetarsemester. I detta lagförslag stadgades, att örn arbetare

utan avbrott varit anställd hos samma arbetsgivare eller företag från och med

den 16 september nästföregående år och han sedan minst en månad användes till

arbete, varå lagen ägde tillämpning, skulle det i regel åligga arbetsgivaren

att å tid mellan den 15 maj och den 16 därpå följande september bereda arbetaren

sammanhängande ledighet (semester) under minst åtta dygn. Kommittén

var emellertid icke enhällig.

Kommittéförslaget remitterades till bland andra socialstyrelsen. Den 2 november

1925 överlämnade socialstyrelsen, som förut nämnts, till Kungl. Majit

ett inom styrelsen utarbetat förslag till reviderad lag om arbetarskydd jämte

Frågan om

arbetarsemester.

Riksdagen

1917.

Arbetstids
kommittén
1920.

Socialstyrelsen

1925.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr lb.

Uttalanden

rörande socialstyrelsens

förslag.

motivering (Statens offentliga utredningar 1925: 34). I detta lagförslag hade

styrelsen upptagit en bestämmelse örn arbetarsemester. Förslagets 18 § innehöll

nämligen, att åt arbetare, som utan avsevärt uppehåll användes till arbete

året runt och varit anställd hos samma arbetsgivare någon längre tid, borde,

såvitt möjligt under den varma årstiden, beredas sammanhängande ledighet

(semester) under minst en vecka med i skälig mån bibehållen avlöning.

Till motivering av detta förslag anförde socialstyrelsen bland annat:

De föreslagna förutsättningarna för rätten till semester avse förhållanden,

som allmänt erkännas som betingelser för sådan rätt, men dessa förutsättningar

ha ej preciserats till vissa mått utan endast angivits i mer allmänt hållna ordalag.

På liknande sätt har flertalet av de i semesterrätten inbegripna förmånerna

kommit till uttryck. Endast i fråga örn semesterns varaktighet har en avvikelse

skett, i det densamma satts till minst en vecka. En dylik varaktighet

torde från hygieniska och allmänt sociala synpunkter få anses motsvara en

minimifordran, utan vars uppfyllande de med semestern åsyftade resultaten icke

lära kunna påräknas.

I fråga örn styrelseförslagets bestämning av semesterns längd var inom socialstyrelsen

byråchefen Bergsten av skiljaktig mening och yttrade:

Härvid har, såsom socialstyrelsen själv medgiver, en avvikelse skett från den

riktiga grundsatsen, att dylika principiella bestämmelser böra vara avfattade

i mera allmänt hållna ordalag, i det man fastslagit en minimisemester av en

vecka. Att emellertid, utan hänsynstagande till arbetets eller företagets natur

och beskaffenhet eller andra på saken möjligen inverkande omständigheter,

likformigt binda alla av lagstiftningen omfattade yrkesgrenar vid en sådan bestämmelse,

synes mig varken riktigt eller lämpligt. Det må jämväl erinras,

dels att nära två tredjedelar av de enligt kollektivavtal för närvarande semesterberättigade

arbetarna hava kortare semester än en vecka (vanligen fyra dagar),

dels att, vad utlandet beträffar, lagstadgad arbetarsemester endast förekommer

i Österrike, Polen, Finland, Lettland och Sovjet-Ryssland. Tyvärr föreligga

inga siffror, varigenom man kan jämföra Sverige med andra länder i fråga örn

semesterrättens nuvarande faktiska omfattning bland arbetarna, men säkerligen

skulle Sverige vid en sådan jämförelse stå sig synnerligen väl.

Med hänsyn till vad sålunda anförts anser jag mig böra föreslå, att bestämmelsen

örn semestertidens längd formuleras i samma tänjbara ordalag som villkoren

för åtnjutande av semester och att semesterparagrafen alltså erhåller följande

ändrade lydelse: »Åt arbetare, som utan avsevärt uppehåll apvändes till

arbete året runt och varit anställd hos samme arbetsgivare någon längre tid, bör,

såvitt möjligt under den varmare årstiden, beredas skälig sammanhängande ledighet

(semester) med i skälig mån bibehållen avlöning.» Med en sådan bestämmelse

skulle det vara större möjlighet att så att säga »laga efter lägenheten»

och att något så när kunna avpassa semestern efter såväl verksamhetens

som arbetarnas krav samt med hänsyn tagen jämväl till utvecklingen av semesterförmånen

i utlandet.

Vid sammanträde med sociala rådet ifrågasatte en arbetsgivarrepresentant,

huruvida stadgande örn semester över huvud vore behövlig, enär frågan örn semesterrätten

plägade regleras genom kollektivavtal.

Från ett stort antal såväl myndigheter som enskilda sammanslutningar framställdes

i remissyttranden invändningar mot stadgandet i 18 § av styrelseförslaget.

Den oftast förekommande invändningen mot stadgandet var, att frågan örn

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andril lagutskottets utlåtande Nr l4.

11

semester för arbetarna icke lämpade sig för en reglering i lagstiftningsväg utan

borde lösas genom avtal mellan arbetsgivare och arbetare; en lösning i sådan

ordning hade ock i stor utsträckning förekommit. Dylika synpunkter framfördes

bl. a. av järnkontoret, svenska teknologföreningen, Sveriges industriförbund

och svenska arbetsgivareföreningen. Kommerskollegium ansåg, att stadgandet

borde helt utgå. Järnkontoret anförde, att den föreslagna semestertidens längd

kunde tagas till förevändning för utökning av semestern utöver vad som för närvarande

praktiserades inom den övervägande delen av landets industri. Teknologföreningen

fann en så lång semester som en vecka, med bibehållen avlöning,

utgöra en för arbetsgivarna alltför betungande börda. Föreningen instämde

i byråchefen Bergstens omförmälda reservation. Sveriges verkstadsförening

yttrade — med utgående närmast från den mekaniska verkstadsindustriens

förhållanden och under uppgift att avtalsfäst semester redan lämnades

under fyra dagar —• att nämnda industri icke kunde bära ytterligare belastning

i detta avseende. Arbetsdagarnas antal vore redan nu till följd av mängden

helgdagar och »helgdagsaftnar» mindre än i de med vårt land konkurrerande

stora industriländerna. Sveriges textilindustriförbund, som ifrågasatte,

huruvida bestämmelser av ifrågavarande art hörde hemma i arbetarskyddslagen,

liksom ämnet över huvud icke syntes lämpa sig för lagstiftning, ansåg, att för

den händelse det föreslagna stadgandet dock befunnes böra bliva lag, detsamma

på grund av sin obestämda formulering bomme att medföra en mängd konflikter

rörande semesters införande å nya områden samt örn dess längd och villkoren

i övrigt för densamma. Förbundet ansåge ofrånkomligt att vid ett ordnande

av semesterfrågan i lag samtidigt taga under övervägande möjligheten av

en begränsning av antalet helgdagar och arbetstidens ordnande på helgdagsaftnarna.

Svenska arbetsgivareföreningen uppgav bland annat, att semesterledigheten

inom fabriksindustrien vanligen uppginge till fyra dagar men, att

genom dess förläggande i allmänhet till midsommarveckan bereddes åtta dagars

sammanhängande vila. Föreningen meddelade även, att av de hos föreningens

medlemmar anställda arbetarna 222,676 eller nära 90 % vore berättigade till

semester, såvida de i övrigt uppfyllde stadgade villkor med avseende å levnadsålder

och anställningtid hos företaget, samt att de enda arbetargrupper, vilka

ej ägde rätt till semester, tillhörde företag av säsongindustris karaktär. Ett

lagstadgande i ämnet ansåges skola medföra ett irritationsmoment mellan arbetsgivare

och arbetare.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet hemställde i skrivelse den 8

april 1930, att den föreslagna semestertiden måtte, vad de yngre minderåriga

arbetarna anginge, utsträckas till 14 dagar.

Vid 1930 års riksdag väcktes inom andra kammaren motion, nr 260, av herr Riksdagen

Karlsson i Grängesberg m. fl., i vilken hemställdes, att riksdagen måtte an- 1930.

taga ett av motionärerna framlagt förslag till lag om arbetarsemester. Enligt

detta förslag skulle det, om arbetare varit anställd hos samma arbetsgivare

eller företag från och med den 1 januari, i regel åligga arbetsgivaren

att å tid mellan den 15 maj och den 16 därpå följande september bereda arbetaren

sammanhängande ledighet (semester) under minst femton dygn.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Andra lagutskottets utlåtande Nr 1 h.

Andra lagutskottet yttrade i sitt nied anledning av motionen avgivna utlåtande,

nr 20:

Frågan örn arbetarsemester har under det senaste årtiondet varit föremål för

icke ringa uppmärksamhet i vårt land. Sålunda avgav den s. k. arbetstidskommittén

år 1920 betänkande med förslag till lag i ämnet. Spörsmålet har

därefter varit upptaget till behandling av socialstyrelsen i dess år 1925 avgivna

förslag till reviderad lag örn arbetarskydd. Styrelsen förordade härvid, att

åt arbetare, som utan avsevärt uppehåll användes till arbete året runt och

varit anställd hos samma arbetsgivare någon längre tid, borde, såvitt möjligt

under den varmare årstiden, beredas semester under minst en vecka med i

skälig nian bibehållen avlöning. Vidare är att erinra, hurusom på grundval

av frivilliga överenskommelser mellan arbetsgivarnas och arbetarnas organisationer

arbetarsemester numera fått en mycket betydande utbredning i vårt land,

även örn semestertiden i allmänhet är relativt kort.

Som bekant har socialstyrelsens förslag till reviderad arbetarskyddslag ännu

icke varit föremål för riksdagens prövning. Utskottet har emellertid med

anledning av en vid innevarande riksdag i ämnet väckt motion (I: 245) ansett

lämpligt föreslå riksdagen att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att ifrågavarande

revisionsarbete så påskyndas, att förslag i ämnet inom en nära

framtid kan föreläggas riksdagen.

Slutligen är att märka, att spörsmålet örn internationell reglering av frågan

örn lagstadgad arbetarsemester förväntas komma att upptagas till behandling

av internationella arbetskonferensen.

Utskottet hemställde, att motionen icke måtte föranleda till någon riksdagens

åtgärd.

Denna hemställan bifölls av riksdagen.

Riksdagen I proposition nr 40 till 1931 års riksdag med förslag till lag angående

1931'' ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 örn arbetarskydd anförde föredragande

departementschefen:

Att en årligen återkommande semesterledighet är av synnerligen stor betydelse

för bevarande av hälsa och arbetskraft, samt att detta gäller snart

sagt alla dem, som året runt äro träget sysselsatta i arbete, torde vara förhållanden,

som numera knappast behöva bliva föremål för diskussion. För

arbetarnas del är ett vägande vittnesbörd för riktigheten härav att hämta

från den utveckling semesteridén redan vunnit i avtalen. Vad de organiserade

arbetarna angar, har nämligen en betydande del av de arbetare, som tillhöra

annan industri än säsongindustri, för närvarande semester sig tillförsäkrad

genom avtal._ Det kan då synas som skulle här, liksom i fråga örn nattoch

söndagsvilan, vara föga plats för samhällets inskridande med lagbestämmelser.

För min del anser jag det emellertid så betydelsefullt, att principen

örn arbetarnas rätt till semester inskrives i lagstiftningen, att redan

på grund därav bestämmelser i ämnet böra komma till stånd. Men även av

praktiska skäl äro sådana lagbestämmelser önskvärda. Liksom i fråga örn

föreskrifterna beträffande natt- och söndagsvila äro de nämligen särskilt påkallade

beträffande ^ arbetsavtal, som kunna sägas ligga mera i periferien av

det stora arbetsområdet och som därtill stundom ingås under sådana omständigheter,

att arbetarna svårligen kunna fullt göra sina berättigade intressen

gällande. I flertalet fall torde det vara fråga örn oorganiserade arbetare.

I det förhållandet, att för det stora flertalet fall avtalsfäst rätt till semester

för arbetare är för handen, finner jag snarare ett särskilt stöd för en önskan

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr li.

13

att medelst lagbestämmelse låta samma rätt komma även övriga arbetare till

del än ett hinder mot ett dylikt förfarande.

De svårigheter, som möta för en fullständig reglering i lag av semesterfrågan

för arbetare, torde framgå av arbetstidskommitténs arbete, varom socialstyrelsen

i sin motivering lämnat uppgifter. En lyckligare och lättare

framkomlig väg till frågans lösning synes socialstj^relsen hava valt genom

uppställande av stadgandet i 18 § av sitt förslag. Här liksom Aud de förut

diskuterade närliggande frågorna har man givit en allmänt hållen regel, som

torde möjliggöra en anpassning efter de särskilda fallen. Det lärer beträffande

semesterfrågan kanske ännu mer än beträffande dessa andra frågor ligga

i sakens natur, att den uppställda bestämmelsen måste bliva synnerligen allmänt

hållen, detta enär de grundläggande faktorerna — behovet av semester

å ena sidan och förmågan att ekonomiskt uppbära denna tunga för arbetsgivaren

å andra sidan — äro mer än i de andra fallen växlande. Så komplicerade

som de till grund för frågans lösning liggande förhållandena äro i de

särskilda fallen, torde det vara av största vikt att icke genom rigorösa föreskrifter

forcera den utveckling av semesteridén, som sedan länge kunnat

skönjas vara för handen. Det synes därför, som örn lagstiftaren pa detta

område borde för när\Tarande begränsa sig till att söka bringa de _ förmåner,

varom den stora mängden arbetsgivare och arbetare redan enat sig, jämväl

övriga arbetare till del.

Med denna utgångspunkt lärer icke höra stadgas semester av längre varaktighet

än den som nu gäller för flertalet arbetare. För närvarande torde

av de arbetare, som enligt kollektivavtal äga rätt till semester — utgörande

sannolikt omkring 3/4 av de arbetare, som beröras av avtalen — ungefär 2/3

hava en semester understigande en vecka. Den vanligaste tidslängden synes

vara fyra dagar, låt vara att den faktiska ledigheten ofta blir längre genom

att driften inställes på en helgdagsafton mellan två helgdagar. Det kunde

ifrågasättas att, såsom en reservant inom socialstyrelsen föreslagit, i lagen alls

icke fixera någon minimitid utan allenast stadga rätt till semester under skälig

tid. Att märka är emellertid, att ett stadgande örn rätt till semester lärer

böra åtföljas av föreskrifter, som möjliggöra dess upprätthållande, och att

härför erfordras, att stadgandet icke blir så obestämt som det i reservationen

föreslagna. Mot ett dylikt stadgande synes mig ock kunna invändas, att

detsamma inbjuder till meningsutbyten. Det lämpligaste torde vara att i

lagen fixera semestertidens minimum, dock till allenast fyra dagar. Att därATid,

såsom svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet påyrkat, föreskriva

särskild längre gående semestertid för yngre minderåriga arbetare har jag.i

frågans nuvarande läge ej funnit mig kunna förorda. Bestämmes viss minimitid

för semestern, synes det emellertid också angeläget föreskriva en sådan förläggning

av densamma, att största möjliga utbyte därav erhålles. I sådant

syfte har i departementsförslaget -— 5 § punkt m) — stadgats, att semesterledigheten

skall utgöra minst fyra söefcew-dagar samt att ledigheten bör vara

sammanhängande och »förlagd i omedelbar anslutning till sön- eller helgdag».

Det har dock medelst insättande i detta sammanhang av orden »i regel»

antytts, att från reglerna örn sammanhängande semesterdagar och örn dessas

förläggande avvikelse kan ske, när omständigheterna undantagsvis därtill föranleda.

Genom att en arbetsfri sön- eller helgdag inträffar ^efter^ exempelvis

två semesterdagar, kan, örn därefter omedelbart följa de återstående två

semesterdagarna, rimligen icke något avbrott sägas hava skett i semesterledigheten.

Vidare har i departementsförslaget utsatts, att semestern »i allmänhet»

bör förläggas till den varmare årstiden, medan styrelseförslaget i

stället för de citerade orden har uttrycket »såvitt möjligt». Med jämkningen

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Andra lagutskottets utlåtande Nr 1-4.

Ilar avsetts att bereda något större frihet i fråga örn. tidpunkten för semesters

förläggande.

Beträffande villkoren för semesters åtnjutande har jag kunnat väsentligen

ansluta mig till styrelseförslaget. Dock har jag utbytt villkoret att hava

varit »anställd hos samma arbetsgivare någon längre tid» mot att hava varit

»anställd hos arbetsgivaren eller företaget någon längre tid». Detta har skett

dels för att förekomma den tolkningen, att den senaste arbetsgivaren skulle

kunna betungas med semestern även i fall, där arbetaren varit anställd hos

honom blott en kortare tid, dels för att förhindra, att företagets överlåtande

å annan arbetsgivare skulle befria från eljest föreliggande skyldighet att bereda

semester. Motsvarighet till orden »eller företaget» fanns i 1920 års förslag

till lag örn arbetarsemester. Vidare bör i fråga örn uttrycket »arbetare,

som utan avsevärt uppehåll användes till arbete året runt» anmärkas, att härmed

avses att beteckna arbetare, vilkens sysselsättande, i olikhet mot vad fallet

är särskilt med säsongarbetare, är av mera stadigvarande natur. En arbetare,

som under någon längre tid innehaft anställning av mera stadigvarande

natur, lärer i regel inbegripas under det nämnda uttrycket, även örn han före

anställningen någon tid varit arbetslös.

Vad slutligen angår frågan örn avlöning under semester torde det böra undvikas

att i lagstadgandet beröra denna fråga. Benämnes den åsyftade ledigheten

»semesterledighet», lärer i allt fall härav enligt allmän åskådning framgå,

att arbetaren under vanliga förhållanden bör under ledigheten åtminstone

tili huvudsaklig del åtnjuta avlöning.

Genom propositionen föreslogs, att i arbetarskyddslagen skulle införas ett

stadgande i 5 § punkt m) av den lydelse detta lagrum nu äger.

Inom riksdagen väcktes i anledning av propositionen motioner, nr 205 i

första kammaren av herr Sigfrid Hansson m. fl., nr 349 i andra kammaren

av herr Sävström m. fl. och nr 352 i samma kammare av herr Karlsson i Grängesberg

m. fl. I motionerna 1: 205 och II: 349, vilka voro likalydande, yrkades,

att semesterledigheten måtte, i enlighet med vad socialstyrelsen föreslagit,

bestämmas till minst en vecka med i skälig mån bibehållen avlöning.

I motion 11: 352 hemställdes, att stadgandet örn semester måtte givas den

avfattningen, att åt arbetare, som från årets början varit anställd hos samma

arbetsgivare eller företag, skulle å tid mellan den 15 maj och den 16 därpå följande

september beredas semesterledighet under minst 15 dagar, med skäligen

bibehållen avlöning.

I sitt i ärendet avgivna utlåtande, nr 24, yttrade andra lagutskottet:

På de skäl, som anförts av föredragande departementschefen, har utskottet

icke funnit sig kunna förorda längre lagstadgad minimitid för semestern än

den i propositionen upptagna. Bortsett från semestertidens längd torde det ej

förefinnas någon egentlig skillnad mellan propositionen och motionerna 1:205

och II: 349. I likhet med departementschefen anser nämligen utskottet, att

om den åsyftade ledigheten benämnes semester därav lärer framgå, att vederbörande

under ledigheten åtminstone till huvudsaklig del bör åtnjuta avlöning.

Skulle bestämmelser meddelas om rätt till lön under semesterledighet, skulle

detta innebära en inskränkning i lagen av begreppet semester till att avse ledighet

utan avlöning, något som icke vore lämpligt.

Det lagförslag, som utskottet förordade, skilde sig i nu ifrågavarande del

icke från det genom propositionen framlagda.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 14.

15

Mot utskottets utlåtande i denna del reserverade sig herr Sigfrid Hansson

m. fl. samt fröken Hesselgren, vilka tillstyrkte yrkandet, att den lagstadgade

ledigheten borde avse minst en vecka.

Utskottets utlåtande godkändes i förevarande del av riksdagen.

Jämväl vid fjolårets riksdag väcktes fråga örn utsträckande av arbetar- Utskottet

skyddslagens tillämplighetsområde till jordbruket. Riksdagen biföll dock icke

de yrkanden, som framställdes örn dylik utvidgning av arbetarskyddslagstiftningen.

Några därvid ej uppmärksammade skäl hava icke åberopats i de nu

förevarande motionerna. Med hänsyn till att frågan befinner sig i väsentligen

samma skick som förra året anser utskottet sig icke böra tillstyrka riksdagen

att frångå sitt då fattade beslut i ämnet.

Även beträffande yrkandet med avseende å semesterledighet åt arbetare

gäller, att frågan förra året var föremål för riksdagens prövning. Riksdagen

avslog då motion med väsentligen enahanda yrkande som det i förevarande

motion II: 61 framställda, och enligt utskottets mening saknar riksdagen anledning

att nu ändra sin sålunda intagna ståndpunkt.

Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,

A) att motionen II: 133 icke måtte föranleda till någon

riksdagens åtgärd; samt

B) att motionen II: 61 icke måtte föranleda till någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 18 februari 1932.

På andra lagutskottets vägnar:

HJALMAR VON SYDOW.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar von Sydow, Sigfrid Hansson, Frändén1 och

Norman, fröken Hesselgrenb friherre Lagerfelt, herrar Larsson i Brålanda och

Olof Carlsson;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Magnusson i Skövde1 2,

Hage, Aronson3, Björnberg, Hansson i Trollhättan, Gardell i Gans, Ljung och Skoglund1.

1 Ej närvarande vid utlåtandets justering.

2 Deltog ej i behandlingen av motionen II: 133.

3 , > , > > >11: 61.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr Z-4.

Reservation

av herrar Sigfrid Hansson, Norman, Olof Carlsson, Magnusson i Kalmar,

Hage och Hansson i Trollhättan, vilka inom utskottet under punkt A) yrkat

bifall till motion II: 133 av herr Hermansson m. fl. och alltså hemställt,

att riksdagen i anledning av förevarande motion måtte för

sin del antaga följande

Lag

om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 29 juni 1912 (nr

206) om arbetarskydd.

Härigenom förordnas, att 1 § i lagen den 29 juni 1912 (nr

206) örn arbetarskydd skall erhålla följande ändrade lydelse:

1 §•

Denna lag-----sätt användes.

Från lagens-----eller icke.

Å arbete inom jordbruket eller till detsamma hörande binäring,

vilken icke bedrives såsom självständigt företag, skola

bestämmelserna i 5 § i)—1) samt de särskilda bestämmelserna

rörande minderårigas och kvinnors användande till arbete

icke äga tillämpning.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Stockholm 1932. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

320567

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.