Utlåtande i anledning av väckt motion angående lagstiftning till åstadkommande av mera hygieniska och billigare bostäder.
1932-02-18 · 16 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 14 av 16 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1932:15, Utlåtande i anledning av väckt motion angående lagstiftning till åstadkommande av mera hygieniska och billigare bostäder.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.
1
Nr 15.
Ankom till riksdagens kansli den 22 februari 1932 kl. 1 e. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion angående lagstiftning till
åstadkommande av mera hygieniska och billigare bostäder.
I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 374,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Andersson i Stockholm m. fl.
föreslagit, att riksdagen måtte besluta hos Kungl. Maj:t hemställa örn utredning
och framläggande av lagförslag till 1933 års riksdag angående:
1) minimifordringar som skola ställas på lägenhet, vilken skall användas till
bostad, för att denna ur hälso- och andra synpunkter skall fylla sitt ändamål,
2) genomförande av en effektiv bostadsinspektion för såväl städerna som
landsbygden, vilken övervakar lagens efterlevnad,
3) nedskrivning av alla tomt- och fastighetsvärden, så att alla jobbarevinster
bortskrivas och hyrorna fastställas efter det på sådant sätt beräknade fastighetsvärdet,
4) grunder för hyressättning, vari föreskrives, att hyran högst får sättas så,
att den täcker verkliga omkostnader för fastigheten samt 5 procent ränta på det
verkliga fastighetsvärdet, till vilket räknas endast på godkännbart sätt i fastighet
investerat kapital.
Beträffande de skäl, som motionärerna anfört till stöd för sitt förslag, får
utskottet hänvisa till motionen.
Åtskilliga av de spörsmål, som beröras i föreliggande motion, förekommo till
behandling vid 1930 års riksdag.
I en inom andra kammaren väckt motion, nr 384, hemställde herr Hage m. fl.,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit hemställa, att Kungl. Majit
måtte låta utreda, huruvida och i vilken mån åtgärder, på sätt i motionen antytts
eller på andra vägar, ytterligare kunde vidtagas från det allmännas sida,
för att den genomsnittliga bostadsstandarden i vårt land måtte kunna höjas ur
hygieniska samt andra synpunkter och hyresutgifterna, främst för mindre lägenheter,
hållas inom rimliga gränser.
Den ifrågasatta utredningen borde enligt motionärernas förmenande främst
avse undersökning av vissa huvudproblem, nämligen de frågor som motionärerna
angivit på detta sätt:
Bihang Ull. riksdagens protokoll 1032. 9 sami. 2 avd. 12 haft. (Nr 15.)
Riksdagen
1930.
Höjning av
bostadsstandarden
m. m.
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.
1) om, i vilken mån och på vilket sätt staten bör medverka till att planmässiga
åtgärder vidtagas för att det mindervärdiga och hälsofarliga bostadsbeståndet
— helst efter en undersökning av antalet befintliga bostäder av detta
slag i största möjliga utsträckning kommer bort och genom nyproduktion
ersättes med sunda bostäder, varigenom en av de bidragande orsakerna till
vissa folksjukdomar torde elimineras;
2) om, i vilken mån, eller på vilket sätt staten genom sammankallande av en
konferens av sakkunniga, genom tillsättandet av en kommitté, genom inrättandet
av en central myndighet med uppgift att bl. a. verka för byggnadsverksamhetens
standardisering och rationalisering eller genom anslagsgivande i övrigt, bör
effektivt understödja eller stimulera den verksamhet, som i vissa samhällen
pågår eller planeras, dels för åstadkommande av en rationellt bedriven och
alltså prisbilligare bostadsproduktion, dels ock för att ^experimentera en normaltyp
av goda och sunda bostäder eller en standardisering av byggnadstyper,
främst för byggande av sådana hus, där hyrorna kunde hållas nere i sådana
prislägen, att de fattigare folklagren och särskilt de hyresgäster, som på grund
av sin fattigdom söka sig till de mindervärdiga och hälsofarliga bostäderna,
kunde anskaffa sig sunda bostäder till rimliga hyrespriser;
3) huruvida, i vilken mån och efter vilka grunder staten alltjämt, även efter
tillkomsten av Bostadskreditkassan (som ännu icke trätt i funktion i vissa
delar av landet), bör via kommunerna bedriva en fortsatt låneverksamhet,
främst till bostadskooperativa företag samt till egnahemsbyggare, med för låntagarna
fördelaktiga ränte- och avbetalningsvillkor (samt även eventuellt i
sista hand subventionsverksamhet), dels för att åstadkomma en nedgång i
bostads- och hyrespriser för innehavare av smålägenheter samt dels för tillskapande
av en så stor bostadstillgång, som måste utgöra en av förutsättningarna
för att hyrespriserna så småningom kunna bringas ner till en rimligare nivå;
4) huruvida och i vilken utsträckning statens byggnadsbyrå vid ett eventuellt
fortsättande av statens låneverksamhet skall fortsätta sin verksamhet och
särskilt den del av densamma, som bestått i att till bostadsbyggare lämna normalritningar
m. m.;
5) huruvida staten bör vidtaga sådana åtgärder, att i första hand den kooperativa
bostadsproduktionen och bostadsegnahemsbyggandet — vilka bägge företagsgrenar
i de större samhällena bedriva en verksamhet, som går i linje med
egnahemsverksamheten på landet — dels kan erhålla belåning i bostadskreditkassorna
upp till en högre procentgräns av taxeringsvärdet, än vad som bestämdes
vid 1929 års riksdag, dels kan på rimliga villkor erhålla byggnadskredit,
d. v. s. kredit under den tid, då byggandet av fastighet pågår, dels ock erhålla
s. k. tertiärkredit, dels även erhålla bättre möjligheter till ordnad och för låntagaren
fördelaktig kreditgivning vid bostadsbyggande å mark, upplåten med
tomträtt (samtliga dessa yrkanden framfördes i tvenne vid 1929 års riksdag
väckta motioner, nämligen 1:291 av herr Möller samt 11:442 av herrar Hage
och Curt Larsson och hänvisas rörande motiveringen till nämnda motioner;
6) huruvida och i vilken mån — bl. a. genom effektivt beivrande av användandet
av illojala metoder för undvikande av lagfartskostnader vid köp m. m. —
åtgärder kunna vidtagas för förhindrande eller förminskande av den fördyring
av bostadsbeståndet, vilken icke är föranledd av kostnaderna för byggandet utan
av den omständigheten, att bostadshusen genom köp och överlåtelser flera
gånger och med korta mellanrum vandra ur hand i hand med för varje gång
höjda saluvärden och därmed följande prisförhöjningar (enligt en vid denna
motion fogad bilaga kunde exempelvis med avseende på ett hyreshus i Göteborg
Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.
3
konstateras, att det under loppet av ett år bytt ägare fyra gånger, varje gång
med ökat försäljningspris); samt
7) huruvida och i vilken utsträckning staten bör medverka därtill, att mark,
tillhörande allmänna institutioner, där så anses lämpligt, tillhandahålles på
billiga villkor till bostadsproducenter, vars bostadsproduktion avser åstadkommande
av egnahem eller bostadskooperation samt på vilket sätt billiga tomtpriser
för bostadsbyggande i övrigt skall kunna åstadkommas.
Om vi härtill lägga, att det kunde ifrågasättas, om ej utredningen även borde
omfatta möjligheten att i vårt land införa officiella prisnoteringar med rådgivande
anvisningar rörande hyrans skäliga storlek för bostäder av viss kvalitetsoch
storlekstyp — en anordning som diskuterats i intresserade kretsar — så är
det här nämnda några av de spörsmål, som enligt vårt förmenande i första hand
böra bli föremål för undersökning och utredning. Samtliga dessa utredningar
skulle främst syfta till att förhindra, att hyresnivån i landet ytterligare ginge
uppåt samt att i stället det skulle kunna åstadkommas en nedgång i nämnda
prisnivå samt dessutom framskapas en typ av billiga och enkla men dock tillfredsställande
bostäder.
Men utöver detta bör utredningen, enligt vad vi anse, utsträckas även till
områden, som beröra den sanitära sidan av bostadsfrågan. På detta område
anse vi, att en förutsättningslös och grundlig utredning genom sakkunniga bör
ske, huruvida ej en skärpning bör åstadkommas av bestämmelserna på vissa
punkter men samtidigt ett uppmjukande komma till stånd av bestämmelserna på
en annan punkt.
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskott, som behandlade denna motion,
införskaffade yttrande däröver från socialstyrelsen. Efter redogörelse för läget
å bostadsmarknaden, därvid särskilt berördes nybyggnadsverksamheten och rivning
av äldre bostäder, anförde styrelsen:
Motionärerna sammanfatta i ett antal punkter sina önskemål. I anslutning till
dessa punkter må anföras följande.
1. Att mindervärdiga och hälsovådliga bostäder böra avföras från allmänna
marknaden ligger i öppen dag. Av vad ovan anförts örn rivningar torde framgå,
att den nuvarande situationen innebär en utveckling i sådan riktning, detta till
och med i så hög grad, att avgången av enklare och billigare bostäder på sina
håll ingiver bekymmer. Alldeles självklart är, att det allmännas bostadsinspektion
bör fungera och fylla sina uppgifter, men det aktuella läget i förevarande
hänseende synes näppeligen göra extraordinära åtgärder av behovet påkallade.
2. Frågan om standardisering och typisering kan betraktas nära nog såsom
tidens lösen inom hela industrien. Erinras må om den arbetande s. k. standardiseringskommissionen.
Yad byggnadsindustrien angår, har standardiseringsfrågan
ingalunda varit förbisedd. Med understöd av statsmedel hava träffats
särskilda åtgärder till främjande av standardisering och typisering av såväl
hustyper — statens byggnadsbyrå har utgivit trenne samlingar av typritningar
till smärre bostadshus, vilka synas hava varit till stort gagn — som byggnadsdetaljer
(fönster, dörrar och beslag). Styrelsen kan ej bedöma, i vad mån do
senare strävandena krönts med större framgång. Erinras må, att vid det i vårt
land vanliga, slutna byggnadssättet byggnadskroppen i stor utsträckning är
beroende av stadsplan och tomtindelning, något som i sin tur, i vad rör ej blott
hustyperna utan i stor utsträckning även byggnadsdetaljerna, icke medgiver
eller i allt fall försvårar en standardisering inom byggnadsindustrien av samma
räckvidd, som den man eftersträvar inom andra industrigrenar.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.
3. Riksdagen hade år 1929, med anledning av förslag av Kungl. Maj:t, att
taga ståndpunkt till en för bostadsfrågan mycket betydelsefull kreditfråga,
vilken genom inrättandet av Svenska bostadskreditkassan bragtes en lösning.
Kassan bär nyligen trätt i verksamhet och upplagt sitt första obligationslån.
Vidare har riksdagen innevarande år, med anledning av förslag av Kungl.
Maj :t, att i annat sammanhang haft att taga ståndpunkt till frågan, huruvida
och i vad mån långivningen ur statens bostadslånefond skall fullföljas jämväl
under år 1931 i avvaktan på utbyggandet av det system, som bostadskreditkassan
förutsätter.
4. Statens byggnadsbyrås normalritningar hava, såsom nämnts, enligt vad
styrelsen tror sig veta, varit till stort gagn. Det förefaller därför önskvärt, att
tillhandahållandet av sådana normalritningar ävensom den därmed förknippade
hjälpande och rådgivande verksamheten kunde fullföljas i någon form,
enligt sakens natur helst i direkt anknytning till kreditgivningen på området.
Byggnadsbyråns verksamhet, som varit av provisorisk natur, lärer stå inför
en avveckling inom ej alltför avlägsen framtid. Styrelsen föreställer sig, att
byrån därvid kommer att ägna denna fråga nödig uppmärksamhet.
5. Bostadskooperationen och bostadsegnahemsbyggandet hava utan tvivel
stor social betydelse. Frågan örn främjande genom lämpligt anordnad kreditgivning
av sådant bostadsbyggande angavs också såsom en av huvuduppgifterna
för den utredning, som anförtroddes åt 1926 års bostadskreditsakkunniga.
Dessas år 1928 avgivna betänkande (st. off. utredningar nr 10), vari hithörande
frågor ingående dryftas, ledde år 1929 till bildande av Svenska bostadskreditkassan.
Riksdagen har därmed helt nyligen tagit ståndpunkt till de frågor, som
motionärerna berört under ifrågavarande punkt 5. Någon erfarenhet, huru och
i vad mån kassan skall förmå fylla sina uppgifter i fråga om bostadskooperationen
och bostadsegnahemsbyggandet, föreligger ännu icke. Uppenbart lärer
emellertid vara, att här berörda omständigheter i allt fall mana till en avvaktande
hållning i denna del. Nämnas må blott, att den nybildade kassan redan
— genom sitt nyligen upptagna obligationslån — i privaträttslig väg är oåterkalleligen
bunden vid den struktur, som den erhöll år 1929, och ej kan utvidga
sin verksamhet till de principiellt nya kreditområden, som motionärerna här
vidröra.
6. Styrelsen känner ej närmare, huruvida och på vad sätt nuvarande lagbestämmelser
lämna rum för tillämpning av illojala metoder för undvikande
av lagfartskostnader. Om så vore fallet, borde bristen givetvis avlägsnas.
Vad angår s. k. jobberi med bostadsfastigheter, kan ej förnekas, att handeln
med fastigheter i en del enskilda fall tager sig mindre tilltalande former, förtjänta
av denna klandrande benämning, liksom ej heller att sådan handel kan
stimulera till hyresstegring intill överkanten av vad läget eljest medgiver.
Men att ombytet av fastighetens ägare i och för sig skulle kunna mera allmänt
och märkbart påverka hyrorna i uppåtgående riktning — lika litet som att
priset på andra varor skulle bestämmas av antalet gånger dessa bytt ägare —
låter sig ej förena med modern uppfattning om prisbildningens natur och
funktioner. Konsekvenserna vore orimliga. Skulle exempelvis tvenne personer
endast genom att upprepade gånger sins emellan köpa och sälja en fastighet
kunna driva hyrorna och därmed fastighetens kapitalvärde i höjden för att
sedan dela vinsten? Sedan tiden före världskriget har vårt penningväsen varit
föremål för en betydande omvälvning, som på alla områden medfört helt
andra priser, i kronor uttryckt. Härtill kommer, att priserna på fastighetsmarknaden
endast långsamt följt prisväxlingarna i övrigt och ännu icke kom
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.
a
mit i stabilt jämviktsläge. Givet är, att man då skall kunna peka på formella
eller verkliga vinster på hithörande marknad. Man får ej förväxla orsak och
verkan. Det är väl snarast så, att förutsättningarna för allmän hyresstegring
framkalla spekulation och icke tvärtom.
Det må vidare ej förglömmas, att handeln med fastigheter är en väg, i
vilken bostadsmarknaden tillföres nödigt kapital. Varje nybyggd bostadsfastighet
övergår såsom regel genom handel från byggherren till ny ägare,
vilken därmed tillför bostadsmarknaden ett kapital, motsvarande den kontanta
köpeskillingen. Byggherren får sitt engagement avvecklat och kan
påbörja ett nytt bygge. Ur de boendes synpunkt lärer sådan handel med
fastigheter, så långt ifrån att vara skadlig, tvärtom vara högeligen önskvärd
och nyttig, ja, nödvändig. Den utgör i själva verket den ekonomiska betingelsen
för att den erforderliga byggnadsverksamheten skall hållas i gång.
7. I denna punkt beröra motionärerna utan tvivel en vittutseende fråga av
stor betydelse med avseende å möjligheten till utveckling mot bättre bostadsförhållanden,
nämligen i de fall, där staten till mera nämnvärd del förfogar
över den för ett samhälles tillväxt erforderliga byggnadsmarken och genom
sin prispolitik beträffande denna kan påverka den allmänna prisbildningen i
fråga om tomtmark, alltså i fråga om en mycket viktig del av bostadskostnaden.
De motsättningar mellan stat och kommun, som förekomma på detta
område, synas ej alltid föredömliga för enskildas handlande i liknande situationer.
Bortsett från de sociala olägenheterna av en restriktiv markpolitik,
som syftar till att genom konstlad tomtbrist ernå högsta möjliga belopp per
ytenhet räknat, kan det ifrågasättas, örn en sådan politik ekonomiskt sett
är riktig. I samma mån som markpriserna fördröja en exploatering, ligger
ju det värde, som marken representerar, räntelöst, och det kan ifrågasättas,
örn ränteförlusten u]>pväges av kapitalstegringen. Det torde vara fördelaktigare
att sälja ett område i dag för ett visst pris än att låta försäljningen
anstå i förhoppningen att efter ett par decennier erhålla den dubbla summan.
Då ju ett kapital med ränta på ränta fördubblas redan inom ungefär halvannat
decennium, vore i själva verket det kapitaliserade nuvärdet av det
fördubblade beloppet, som erhölles efter utgången av en tjugoårsperiod,
mindre än det hälften så stora belopp, som erhölles vid omedelbar försäljning.
Detta i och för sig självklara förhållande undanskymmes emellertid, om man
underlåter att anlägga ett fondmässigt betraktelsesätt på saken.
Med anledning härav må framkastas tanken, att statens innehav av byggnadsmark,
erforderlig för en stads utveckling, ävensom köpeskillingarna för
sådan mark, i den mån den försåldes, finge betraktas som en fond. Därmed
framstode klarare lämpligheten av att fondens tillgångar fortast möjligt så
att säga överfördes från det räntelösa till det räntebärande kontot. På så
sätt vore anordningen synbarligen ägnad främja benägenheten till snabbare
takt i försäljningarna och till hovsammare prissättning.
Bostadsfrågan omspänner en betydande mångfald spörsmål, som till dels äro
av mycket olikartad natur, men som också till dels äro sammanflätade i varandra.
Med hänsyn till denna mångfald och spörsmålens vittutgrenade natur
nödgas styrelsen till sist varna för allmänt hållna utredningar på området.
Man löper fara att drunkna i ett alltför vidlyftigt och enligt sakens natur
synnerligen kostsamt utredningsarbete, vars praktiska värde kanske ej motsvarar
kostnaderna. Även örn man har alt söka bevara överblicken över och
sambandet mellan de olika problemen, synas utredningar, som till äventyrs
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.
påkallas, böra inriktas på någorlunda begränsade, fixerade frågor, i vilka
nian kan skönja inom räckhåll liggande praktiska resultat.
Utskottet yttrade i sitt över motionen avgivna yttrande, nr 10:
Den i föreliggande motion behandlade frågan örn åstadkommande i tillräckligt
stor utsträckning av goda och billiga bostäder är givetvis av stor samhällelig
betydelse. Statsmakterna hava även sedan länge haft sin uppmärksamhet
riktad på denna fråga och vid olika tillfällen genom lagstiftning och
pa annat sätt ingripit stödjande och reglerande på området ifråga.
Motionärerna föreslå nu en synnerligen brett lagd och mycket allmänt hållen
utredning angående ytterligare åtgärder från det allmännas sida i angivet
syfte. I motiveringen häva närmare berörts ett stort antal med bostadsfrågan
sammanhängande spörsmål av mycket olikartad natur. I sitt yttrande över
motionen har emellertid socialstyrelsen beträffande flertalet av dessa spörsmål
påvisat antingen att utvecklingen för närvarande är sådan, att ett statsingripande
icke är av behovet påkallat, eller ock att frågan i viss utsträckning
redan varit eller är föremål för övervägande från det allmännas sida.
Med hänsyn till hithörande spörsmåls mångfald och vittutgrenade natur har
socialstyrelsen vidare varnat för allmänt hållna utredningar på området, enär
man löper fara att drunkna i ett alltför vidlyftigt och enligt sakens natur
synnerligen kostsamt utredningsarbete. I detta socialstyrelsens uttalande kan
utskottet för sin del helt instämma.
På grund av vad sålunda anförts, hemställde utskottet, att motionen icke måtte
föranleda till någon andra kammarens åtgärd.
Reservation avgavs av. herr Lindberg m. fl., vilka ansågo, att utskottet borde
hava hemställt, att andra kammaren för sin del måtte besluta, att riksdagen ville
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t måtte låta utreda, huruvida
och i vilken mån åtgärder, på sätt i motionen antytts eller på andra vägar,
ytterligare kunde vidtagas från det allmännas sida, för att den genomsnittliga
bostadsstandarden i vårt land måtte kunna höjas ur hygieniska samt andra
synpunkter och hyresutgifterna, främst för mindre lägenheter, hållas inom rimliga
gränser.
Utskottets hemställan bifölls av andra kammaren.
I en vid samma års riksdag inom andra kammaren väckt motion, nr 259, yrkade
också herr Hage m. fl., att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit
hemställa, att Kungl. Majit måtte låta utreda, huruvida och på vilket sätt gällande
bestämmelser, som reglera förhållandet mellan hyresvärd och hyresgäst
— hithörande delar av lagen av år 1907 örn nyttjanderätt till fast egendom samt
lagen av den 10 mars 1923 med vissa bestämmelser rörande hyra m. m. — måtte
sammanföras i en modern hyreslag, som samtidigt utformas under hänsynstagande
till nutida förhållanden inom detta område samt i en social och humanitär
anda efter ungefärligen de grundsatser, som i motionen antytts.
Andra lagutskottet, som behandlade denna motion, redogjorde i sitt över
densamma avgivna utlåtande, nr 29, utförligt för tidigare behandling av de i
motionen berörda frågorna, därvid utskottet lämnade en översikt över vissa
Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.
7
åtgärder, som under de senaste åren vidtagits av statsmakterna för åstadkommande
av bättre förhållanden å bostadsmarknaden.
Efter behandling av motionärernas förslag örn hyreslagstiftningens sammanfattande
i en fristående lag och redogörelse för det aktuella läget på bostadsmarknaden
övergick utskottet till behandling av de särskilda spörsmål, som
enligt motionärernas hemställan främst borde komma i beaktande vid en reformering
av hyreslagstiftningen.
Vidkommande frågan, huruvida hyreslagens bestämmelser borde i vidare
utsträckning än nu är fallet vara av tvingande natur, främst då det gäller
hyresvärds skyldighet att hålla lägenhet i gott skick, erinrade utskottet, att
gällande bestämmelser i sistnämnda hänseende återfunnes i 3 kap. 10 och 12 §§
i 1907 års lag. Efter redogörelse för innehållet i dessa lagrum ävensom för
tolkningen av det i 10 § förekommande uttrycket ”brist”, yttrade utskottet:
Såsom av det föregående framgår lämna stadgandena domstol stor frihet
att ingå i prövning, huruvida en lägenhet ”enligt ortens sed eller allmänna
uppfattning” är att anse såsom bristfällig.
Vidare må erinras, att parterna självfallet ej förmå att genom bestämmelser
i avtalet försätta ur kraft hälsovårdsstadgans ovan återgivna offentligrättsliga
bestämmelser rörande hälsovådliga bostäder.
Emellertid torde hyresgästen genom förbehåll i hyresavtalet kunna avsäga
sig den rätt, som stadgandena i 3 kap. 10 och 12 §§ i nyttjanderättslagen tillerkänna
honom. Ehuru utskottet anser betänkligt att genom regler av tvingande
natur alltför myoket inskränka avtalsfriheten på hyresrättens område,
lärer tvekan kunna råda om lämpligheten av full avtalsfrihet i denna speciella
fråga. Utskottet anser likväl det sålunda väckta spörsmålet vara av den beskaffenhet,
att det bör upptagas till utredning endast i ett större sammanhang.
Med hänsyn till vad sålunda och i övrigt anförts fann utskottet tillräckliga
skäl ej anförda för att frågan om en revidering av hyreslagen, på sätt motionärerna
anfört, då upptoges till behandling. Utskottet hemställde fördenskull,
att den då föreliggande motionen icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.
Reservationer avgåvos dels av herrar Hage och Hedvall, dels ock av herr
Sigfrid Hansson m. fl. Reservanterna ansågo, att utskottet borde hava hemställt,
att riksdagen måtte med anledning av motionen i skrivelse till Kungl. Majit
hemställa, att Kungl. Majit måtte låta utreda, huruvida, i vilken utsträckning
och på vilket sätt gällande lagbestämmelser, som reglera förhållandet mellan
hyresvärd och hyresgäst, böra och kunna omformas under hänsynstagande till
nutida förhållanden samt i en social och humanitär anda efter ungefärligen
de grundsatser, som i herrar Hages och Hedvalls reservation antytts.
Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.
Vid 1930 års riksdag förelåg till behandling även en speciell del av den nu
föreliggande frågan, nämligen spörsmålet om lantarbetarnas bostadsförhållanden.
I likalydande motioner, nr 228 i första kammaren av herr Möller m. fl. och
I.antarbo tornas
bostadsförhållanden.
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.
nr 377 i andra kammaren av herr Sävström m. fl. hemställdes, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t begära undersökning av lantarbetarnas bostadsförhållanden
och snarast möjligt för riksdagen framlägga förslag till åtgärder
dels föi avhjälpande av radande bristfälligheter och dels för trvggande
i framtiden av en bättre ordning bland annat genom en med tillräckliga befogenheter
utrustad bostadsinspektion på landsbygden.
I anledning av berörda motioner beslöt riksdagen på hemställan av vederbörande
tillfälliga utskott att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t täcktes föranstalta örn fortsatt undersökning rörande lantarbetarnas bostadsförhållanden
samt utredning om och på vad sätt genom åtgärder från det
allmännas sida bristfälligheter på detta område skola avhjälpas och för framtiden
i möjligaste mån förhindras att uppstå ävensom för riksdagen framlägga
de förslag, vartill denna utredning kan föranleda.
I nämnda skrivelse, nr 188, anförde riksdagen:
Fragan örn lantarbetarnas bostadsförhållanden har sedan länge uppmärksammats,
och värdefulla utredningar hava redan verkställts till belysning av
frågan. Riksdagen får härutinnan hänvisa särskilt till socialstyrelsens i ärendet
avgivna yttrande. Inom nämnda styrelse pågår jämväl för närvarande
kompletterande utredning i ämnet, och styrelsen anser, att denna utredning
bör kunna slutföras inom en nära framtid.
Av vad som blivit bekant framgår, att lantarbetarnas bostäder under senare
ar rätt väsentligt förbättrats, men att fortfarande på skilda håll inom landet
brister kvarstå att avhjälpa. Omfattningen och arten av dessa brister samt
anledningen till desamma torde bliva bättre kända genom den utredning, med
vilken socialstyrelsen är sysselsatt. Härmed bör emellertid enligt riksdagens
mening utredningsarbetet icke avslutas. Goda bostäder för landsbygdsbefolkningen
äro nämligen av utomordentlig betydelse för folkhälsan i allmänhet och
bidraga därjämte verksamt till att tillräcklig och fullgod arbetskraft stannar
vid jordbruket. Landsbygdens bostadsfråga är därför ett viktigt samhällsintresse,
för vars tillgodoseende det kan finnas skäl att det allmänna inträder.
En undersökning på området synes därför icke böra stanna med socialstyrelsens
utredning, som lärer vara av rent beskrivande art. Om ytterligare utredning
ger vid handen, att bristerna hos de bostäder, som upplåtas åt stora grupper
lantarbetare, äro av den art och omfattning, att särskilda åtgärder böra vidtagas
för deras avhjälpande, bör därför undersökning ske, örn och på vad sätt
det allmänna skall pa annat sätt än nu gällande bestämmelser göra möjligt
ingripa reglerande eller stödjande på området.
Det synes därvid först böra prövas, huruvida icke inom nu gällande lagstiftnings
ram förbättringar kunna ernås exempelvis genom en effektivare tillämpning
av hälsovårdsstadgans bestämmelser och en fastare övervakning av bestämmelsernas
tillämpning. Genom utvidgning av dispensärverksamheten torde
även förbättrade förhållanden kunna ernås. Hemkonsulentverksamheten synes
kunna utvidgas och kraftigare ekonomiskt understödjas och på så sätt sträcka
sin rådgivande uppgift till vidare kretsar än som nu är möjligt.
Härjämte lärer uppmärksamhet böra riktas på anordnande av en särskild
bostadsinspektion på landsbygden. Genom en sådan inspektions sakkunniga
och rådgivande verksamhet kunde säkerligen bättre förhållanden ernås i bland
annat det utan tvivel icke obetydliga antal fall, där ett avhjälpande av före
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.
9
fintliga brister kunde ske utan nämnvärda kostnader. Av betydande värde kunde
även den upplysningsverksamhet i bostadshygieniskt avseende bliva, som en
sådan inspektion borde utöva.
Fordras för erhållande av tillfredsställande bostäder nya byggnader eller
större reparationsarbeten, torde man icke kunna undgå att beakta, att frågan
om reformer rörande bostäder åt de med lantbruk arbetande, såväl självständiga
idkare som anställda, på det närmaste sammanhänger med jordbruksnäringens
allmänna ekonomi. Under nuvarande för jordbruket tryckta förhållanden
synes det ej kunna ifrågasättas, att lantarbetsgivarna skulle kunna
åläggas att för anskaffande av bostäder åt sina arbetare ikläda sig nya kostnader
av sådan omfattning, att dessa komma att kännbart öka jordbruksnäringens
ekonomiska svårigheter. En mycket viktig detalj av den fortsatta utredningen
torde därför bliva att lösa frågan, i vilken utsträckning och på vad
sätt det allmänna i dylika fall bör träda hjälpande emellan.
Såsom i det följande skall omtalas har en utredning av lantarbetarnas bostadsförhållanden
igångsatts.
Vid 1931 års riksdag väcktes av herr Hage m. fl. inom andra kammaren en
motion, nr 298, i vilken yrkades, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa örn utredning, huruvida och på vilket sätt gällande bestämmelser,
som reglera förhållandet mellan hyresvärd och hyresgäst, måtte kunna
utformas, främst i vissa uti motionen särskilt angivna hänseenden, under hänsynstagande
till nutida förhållanden samt i en social och humanitär anda, samt
örn framläggande för riksdagen av de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.
Av motionens innehåll framgår, att motionärerna åsyftade, att den ifrågasatta
utredningen till en början skulle inrikta sig dels på frågan örn åtgärder,
som skulle förhindra hyresvärd att påtvinga hyresgäst orimliga kontrakt eller
kontraktsbestämmelser, dels ock på frågan, örn icke hyreslagens bestämmelser
i större utsträckning borde vara av tvingande natur, främst då det gällde hyresvärds
skyldighet att hålla lägenhet i gott skick.
I sitt över motionen avgivna utlåtande, nr 8, anförde andra lagutskottet efter
redogörelse bland annat för läget å bostadsmarknaden:
Det torde icke råda delade meningar örn att bostadsfrågan, såväl å landsbygden
som i städerna, är ett av de betydelsefullaste samhällsspörsmålen,
förtjänt av statsmakternas oavlåtliga uppmärksamhet. Att åstadkomma goda
bostadsförhållanden är ett önskemål, vars tillgodoseende är av synnerlig vikt.
Det allmännas intresse för denna fråga har också tagit sig uttryck på åtskilliga
sätt. Vid olika tillfällen hava från statsmakternas sida vidtagits åtgärder
i syfte att frambringa goda och ändamålsenliga bostäder. Utskottet vill i
detta sammanhang erinra om den år 1920 upprättade statens bostadslånefond,
vilken numera är under avveckling, samt Svenska bostadskreditkassan, varom
beslut fattades vid 1929 års riksdag.
Vid behandling av bostadsfrågan intager hyreslagstiftningen en framstående
plats. Stora delar av vårt folk äro för tillgodoseende av sitt bostadsbehov
hänvisade till förhyrning av bostadslägenheter. Det torde utan tvekan
böra betecknas som en viktig statsuppgift att genom lagstiftning skydda dessa
befolkningsgruppers berättigade intressen. Under de senaste åren havn även
Riksdagen
1931.
10
Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.
genomförts flera bestämmelser, som avse att trygga hyresgästernas ställning.
Genom 1923 års hyreslag bereddes innehavare av bostadslägenheter, särskilt
mindre sådana, åtskilliga förmåner i fråga om tid och sätt för erläggande av
hyra m. m. År 1925 vidtogos ändringar i utsökningslagen, vilka inneburo
mildring av föreskrifterna örn vräkning från lägenhet. Slutligen är att märka
den år 1930 genomförda lagen örn bostadsrättsföreningar, som berör åtskilliga
frågor, vilka tidigare fallit inom hyresrättens område och vilka varit föremål
för de bostadsintresserades särskilda uppmärksamhet.
Utskottet övergår härefter till frågan örn hyreslagstiftningens tvingande
natur, särskilt vad angår hyresvärds skyldighet att hålla lägenhet i gott
skick. Såsom den föregående utredningen utvisar, medgiver gällande lag
möjlighet för hyresvärd att fritaga sig från skadeståndsskyldighet o. d. på
grund av brister i lägenheten. Endast för det fall, att lägenheten är hälsovådlig,
gälla lagens bestämmelser oberoende av vad parterna avtalat. Som
utskottet vid fjolårets riksdag framhöll, kan tvekan råda om lämpligheten
av full avtalsfrihet på berörda område. Hyreslagstiftningens framsteg förutsätta
emellertid för att få praktiskt gynnsam verkan, att desamma ej ske
snabbare än att de komma att motsvaras av den förbättring av bostadsbeståndet,
som de avse att främja och som till väsentlig del är beroende av det ekonomiska
livets förhållanden. Under erinran om det livliga arbete, som för
närvarande pågar för att förbättra bostadsbeståndet för vårt folk, anser
utskottet rätta tidpunkten icke nu vara inne för att upptaga det lagstiftningsarbete,
som motionärerna önska igångsätta.
Utskottet hemställde, att motionen icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.
Reservationer anmäldes dels av herr Linder m. fl., vilka ansågo, att utskottet
borde hava hemställt örn bifall till motionen, dels ock av herr Aronson.
Riksdagen biföll utskottets hemställan.
Vid 1931 års riksdag väcktes också av herr Andersson i Stockholm m. fl.
inom andra kammaren en motion, nr 293, med förslag, att riksdagen måtte besluta
hos Kungl. Majit hemställa örn utredning och framläggande av lagförslag
till 1932 års riksdag i de hänseenden, som angivas i nu förevarande motion.
Andra lagutskottet yttrade i sitt över motionen avgivna utlåtande, nr 9:
De i föreliggande motion upptagna spörsmålen om fastställande av minimifordringar
ur hälso- och andra synpunkter på lägenheter och genomförande av
effektiv bostadsinspektion äro uppenbarligen av stor samhällelig betydelse.
Såvitt angår förhållandena å landsbygden komma, såsom av den föregående
utredningen framgår, de av motionärerna i berörda avseenden framförda
kraven att beaktas vid den av Kungl. Majit anbefallda utredningen örn lantarbetarnas
bostadsförhållanden m. m.
För städer och stadsliknande samhällen innehålla hälsovårdsstadgan och
byggnadsstadgan bestämmelser, som avse att skapa garantier för att bostadslägenheter
skola motsvara hygienens krav. Jämväl bostadsinspektion är för
städers och därmed jämställda samhällens vidkommande ordnad genom lagstiftning.
Erkännas må, att bostadsförhållandena i stadssamhällen dock ingalunda
äro i allo tillfredsställande. Rörande dessa frågor och de faktorer, som
därvid spela in, får utskottet hänvisa till vad utskottet anfört i sitt denna dag
avgivna utlåtande nr 8.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.
11
De av motionärerna i övrigt framförda önskemålen äro av synnerligen vittomfattande
art. Enligt utskottets förmenande äro motionerna i denna del icke
ägnade att läggas till grund för en utredning.
Med hänsyn till vad sålunda anförts hemställde utskottet, att motionen icke
måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.
Reservationer avgåvos av herr Hage m. fl. och av herr Linder m. fl. De förra
ansågo, att utskottet borde hava hemställt, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit måtte låta utreda, huruvida och
i vilken mån ytterligare åtgärder kunde vidtagas från det allmännas sida för
att bostadsstandarden i vårt land måtte kunna höjas, främst ur hygieniska synpunkter,
samt hyresutgifterna, främst för mindre lägenheter, hållas inom rimliga
gränser.
Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.
I anledning av 1930 års riksdags förenämnda skrivelse anbefallde Kungl.
Majit genom beslut den 11 oktober 1930 socialstyrelsen att i samband med avgivande
av berättelse rörande styrelsen genom tidigare beslut anbefalld utredning
inkomma med yttrande, huruvida med hänsyn till resultatet av nämnda
utredning ävensom vid sidan därav inom styrelsen verkställda undersökningar
sådan ytterligare utredning rörande åtgärder för förbättring av lantarbetarnas
bostadsförhållanden, som i riksdagsskrivelsen ifrågasatts, borde åvägabringas,
ävensom att, därest så befunnes böra bliva fallet, framlägga förslag till plan för
en dylik utredning.
Socialstyrelsen överlämnade sedermera med skrivelse den 5 januari 1931 utredning
uti ifrågavarande hänseende. Efter en sammanfattande redogörelse
för utredningens resultat framlade socialstyrelsen efter samråd med lantbruksstyrelsen
i nämnda skrivelse det förslag, vartill styrelsen ansett utredningen
böra föranleda. Det sålunda framlagda förslaget innebar i huvudsak följande:
De främsta bland de frågor, som borde utredas, vore följande, nämligen
huruvida och i vad mån hälsovårdsstadgans nuvarande bostadsbestämmelser
borde förtydligas, konkretiseras och kompletteras, huruvida periodiska besiktningar
av byggnader och bostäder lämpligen kunde göras till ett åliggande
jämväl för landsbygdens hälsovårdsmyndigheter samt huruvida det vore
lämpligt att vid sidan av och över en dylik kommunal bostadsinspektion
anordna en sådan inspektion för större distrikt, exempelvis landstingsområden.
I samband med dessa frågor borde övervägas, huruvida det kunde
vara lämpligt att utfärda byggnadsbestämmelser i en efter förhållandena
avpassad form även för andra delar av landsbygden, än som förutsattes i ett
för närvarande inom justitiedepartementet under förberedande behandling
varande förslag till ny byggnadsstadga. Vid en eventuell revision av hälsovårdsstadgan
och byggnadsstadgan borde emellertid enligt socialstyrelsen
syftemålet mindre vara att skapa stränga bestämmelser och kontroll med
karaktär av uppsikt från myndigheternas sida än att för landsbygdens del
åstadkomma former och organ för rationell vägledning och upplysningsverksamhet
rörande bostadsförhållandena. En dylik vägledning och upplysning,
som särskilt på senare tid med ''framgång utövats av ett flertal olika befattningshavargrupper
i statens, landstingens, hushållningssällskapens och kom
-
Bosiadsutredningen
för
landsbygden.
12
Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.
munernas tjänst, borde avse dels det ur hygieniska och ekonomiska synpunkter
lämpligaste sättet för ny- och ombyggnad av boningshus och dels
metoder för husägarna att med minsta möjliga omkostnader hålla lägenheterna
i tillfredsställande och trivsamt skick, varjämte upplysning borde meddelas
husmödrarna beträffande bostadsvårdens grunder.
Vid utredningen borde även beaktas frågan rörande de former, under vilka
lantarbetarbostäderna upplåtas av vederbörande arbetsgivare; för bostadsfrågan
vore det nämligen av stor betydelse, att lantarbetarna i detta hänseende
erhölle en tryggare ställning.
Ett ytterligare område, som närmare borde undersökas, vore enligt socialstyrelsen
åstadkommande av anordningar av positivt hjälpande natur såsom
komplettering till ifrågasatta lagstiftnings- och inspekt] onsåtgärder.
Bland anordningar, som i detta syfte borde övervägas, påpekar styrelsen
användande av de medel ur rusdrycksmedelsfonden, som tidigare disponerats
av statens byggnadsbyrå såsom lån till förmån företrädesvis för stadssamhällena,
till utlåning som stöd för strävandena att förbättra bostadsförhållandena
på landsbygden. Genom en dylik kreditgivning skulle enligt styrelsen,
bland annat, arbetslösheten i olika hänseenden komma att motverkas.
Slutligen anför socialstyrelsen i sin skrivelse, att styrelsen lika litet som
lantbruksstyrelsen förfogade över all den speciella sakkunskap, vilken vore
nödvändig för framläggande av förslag i de sålunda angivna hänseendena.
För utarbetande av dylika förslag erfordrades alltså enligt ämbetsverkens
mening tillskapande av ett särskilt tillfälligt organ, förfogande över tillräcklig
sakkunskap på olika områden.
Den 6 februari 1931 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för socialdepartementet
att tillkalla utredningsmän för att inom nämnda departement biträda med
utredning rörande åtgärder till förbättring av lantarbetarnas bostadsförhållanden
och därmed sammanhängande ämnen. Därvid redogjorde departementschefen
för, bland annat, förenämnda riksdagsskrivelse och socialstyrelsens i
anledning därav avgivna yttrande ävensom de i vissa motioner vid 1931 års
riksdag framförda kraven på upprättande av en lånefond för lantarbetarbostäder
och den nyss omtalade motionen II: 293 vid samma års riksdag, såvitt densamma
avsåg utredning örn minimifordringar på lägenheter och örn bostadsinspektion.
Departementschefen anförde därefter:
Den i det föregående behandlade utredningsfrågan med alla de särskilda
däri ingående momenten är givetvis ur olika synpunkter av den största betydelse.
Det numera föreliggande materialet lärer sålunda på ett otvetydigt
sätt hava bekräftat, att bostadsförhållandena för lantarbetarna och med dem
jämställda kategorier mångenstädes äro sådana, att en snar och genomgripande
förbättring är ur skilda synpunkter i hög grad önskvärd. Olika utvägar
för ernående av en dylik förbättring synas därför utan uppskov böra
övervägas. Givetvis kan det anföras, att tidpunkten för omprövning av
dylika åtgärder för närvarande icke är lämplig, detta med hänsyn till det
svåra läge, vari jordbruksnäringen i vårt land för närvarande befinner sig.
Dessa förhållanden göra onekligen den föreliggande frågan mera invecklad
och svårlöst. Såsom torde hava framgått av redogörelsen för socialstyrelsens
skrivelse, synas emellertid utsikter finnas för att, även med fullt beaktande
av angelägenheten av att under det nuvarande läget inom jordbruket icke
ytterligare i avsevärd mån betunga denna näring, vissa åtgärder skulle kunna
Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.
13
vidtagas, som ledde till verklig förbättring av ifrågavarande befolkningsgruppers
bostadsförhållanden.
Av det sålunda anförda framgår, att jag delar socialstyrelsens och lantbruksstyrelsen
uppfattning därom, att i anslutning till de av riksdagen år
1930 uttalade önskemålen en utredning bör komma till stånd angående vad
som på förevarande område står att uträtta, vilken utredning, på sätt ämbetsverken
förordat, torde böra verkställas genom särskilt tillkallade utredningsmän.
Därvid böra givetvis samtliga i riksdagsskrivelsen och socialstyrelsens
skrivelse påpekade moment upptagas till skärskådande, liksom även de i
berörda riksdagsmotioner framställda kraven böra beaktas, i den mån de
icke bliva föremål för omprövning i annan ordning. . Emellertid delar jag
ämbetsverkens uppfattning även därom, att en dylik utredning, som för att
bliva fullständig skulle behöva omspänna mycket vidsträckta områden och
således bliva av tidsödande natur, bör begränsas till undersökning rörande
sådana åtgärder, som i nuvarande läge och utan längre uppskov kunna vara
praktiskt genomförbara. Att närmare precisera utredningsuppdraget lärer
för närvarande icke kunna eller böra ifrågakomma. I samband med en sådan
begränsning av utredningen, som nyss förordats, lärer även kunna fordras,
att densamma skall verkställas med all skyndsamhet.
Sakkunniga för verkställande av berörda utredning hava tillkallats. Utredningsmännen
hava antagit benämningen ”bostadsutredningen för landsbygden”.
Enligt den till årets riksdag avgivna berättelsen om vad i rikets styrelse sedan
sista lagtima riksdags sammanträde sig tilldragit lia under år 1931 hållits
sammanträden och företagits studieresor, varjämte utredningen införskaffat författningstexter
m. m. för studier angående utländsk lagstiftning i ämnet ävensom
genom utsända frågeformulär inhämtat uttalanden och upplysningar från
ett stort antal personer och korporationer samt bearbetat det sålunda inkomna
materialet. I riksdagsberättelsen upplyses vidare, att uppdraget kan beräknas
vara avslutat tidigast vid utgången av år 1932.
Den i det föregående omnämnda svenska bostadskreditkassan bedriver sin
verksamhet med stöd av kungl, förordningen den 3 augusti 1929 örn svenska
bostadskreditkassan och om bostadskreditföreningar. För kassan och föreningarna
gäller vidare Kungl. Maj:ts reglemente den 18 oktober 1929. Det kreditinstitut,
som svenska bostadskreditkassan med därtill anslutna föreningar utgör,
tillhandahåller lån mot inteckningar i bebyggda, huvudsakligen för bostadsändamål
anordnade fastigheter i städer och stadsliknande samhällen. Kreditinstitutet
består dels av ett centralorgan, svenska bostadskreditkassan, dels av
lokala anstalter, bostadskreditföreningarna, vilka i regel organiserats länsvis.
Enligt vad utskottet inhämtat omfattade verksamheten vid 1931 års utgång femton
bostadskreditföreningar med en sammanlagd utlåningssumma av omkring
35''lz miljoner kronor.
Sociala meddelanden för år 1931 innehåller s. 889 ff. en artikel örn bostadsmarknaden
i rikets städer vid oktoberflyttningen 1931. Ur denna artikel tillåter
sig utskottet anföra följande brottstycken, därvid bör märkas att med större
städer i artikeln avses städer med över 10,000 invånare.
Svenska bostadskreditkassan.
Bostadstillgdng
och
hyresnivå,
huvudsakligen
i städerna.
14
Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.
Större städer. Följande sifferrader utgöra en sammanfattning av de
inkomna uppgifterna angående bostadstillgången i 39 större städer vid 1931
års oktoberflyttning:
I nedanstående antal större städer har tillgången uppgivits vara:
för smålägenheter för medelstora lägenheter för större lägenheter
(t. o. m. 2 rum o. kök) (3—5 rum o. kök) (6 o. fl. rum o. kök)
god tillr. knapp otillr. god tillr. knapp otillr. god tillr. knapp otillr.
Äldre lag..... 4 14 14 7 24 14 1 — 24 13 2 —
Nybyggda lag. 6 15 13 5 12 25 1 1 12 21 — 1
Sorn synes, är det nästan endast i fråga örn smålägenheter med högst 2 rum
och kök, som man kan tala örn verklig brist, i det tillgången på dylika anses
vara otillräcklig inom 5—7 städer. Knapp tillgång på smålägenheter anses
råda inom 13—14 orter. Däremot anses tillgången på medelstora och större
lägenheter — särskilt sådana av äldre typ — nästan överallt motsvara eller
överstiga behovet.
Mindre städer. Att bostadsfrågan f. n. å de flesta mindre orter torde
ha upphört att vara något mera brännande socialt problem synes i viss mån
bestyrkas av efterföljande sifferrader, vilka utgöra en sammanställning av
de erhållna upplysningarna örn bostadstillgången, som till denna utredning
erhållits från 73 orter:
I nedanstående antal mindre städer har tillgången uppgivits vara:
för smålägenheter
(t. o. m. 2 rum o. kök)
god tillr. knapp otillr.
Äldre läg..... 17 35 16 5
Nybyggda läg. 11 30 18 9
för medelstora lägenheter för större lägenheter
(3—5 rum o. kök)
god tillr. knapp otillr.
26 41 4 2
15 41 7 4
(6 o. fl. rum o. kök)
god tillr. knapp otillr.
30 35 3 2
18 33 4 5
Beträffande hyresnivåns utveckling uppgives i berörda artikel, att i de flesta
större städer hyrorna enligt de på området sakkunniga lokalmyndigheternas
uppfattning icke förete någon mera utpräglad rörelsetendens. Å de orter, där
hyresnivån uppgives vara stadd i förskjutning, synas sänkningar vara vanligare
än stegringar, och särskilt gäller detta i fråga om större och äldre lägenheter.
Endast i fråga örn nybyggda smålägenheter framträder i viss mån ett
motsatt förhållande. Uppgifterna i artikeln beträffande mindre städer giva,
ehuru i något mindre utpräglad form, samma bild av läget på hyresmarknaden
som motsvarande siffror för de större städerna.
I Sociala meddelanden 1931 s. 779 ff. lämnas en redogörelse för byggnadsverksamheten
år 1930 i städer och stadsliknande orter. Utskottet får därav anföra:
Ställas uppgifterna om avgångna hus, lägenheter och rum i relation till de
tillkomna inom motsvarande kategorier, erhålles byggnadsverksamhetens nettoresultat.
Resultaten av ifrågavarande beräkningar ha sammanställts i följande
tablå, varvid till jämförelse meddelas motsvarande siffror för år 1929:
Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.
15
År 1929
År 1930
Nettotillskott
Nettotillskott
Brutto- och nettotillskott i stä- t, ,,
der, köp. o. mun.-sarah.
pr
antal 10 000
i % av
brutto
Brutto-
tillskott
pr
antal 10 000
i % av
brutto
inv.
inv.
Boningshus........................... 2 908
2 622 11
90-2
3 531
3 255 14
92-2
Bostadslägenheter|t o m fr 12 292
13 964 61
86-5
21 785
19 738 84
906
10 750 47
87-5
17 223
15 827 68
91-9
Boningsrum och kök ............ 46 647
40 055 174
85-9
59 900
53 451 228
89-a
En uppfattning om vad byggnadsverksamheten under en rad föregående år
betytt för bostadsbeståndets ökning erhålles i följande tablå:
Stadssamh. Samtl. orter
1913 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1929 1930
Nettotillskott av
rum (o. kök) 25250 21029 32505 36987 39211 40933 40324 41911 40055 53451 41646 55598
pr 10000 inv. 145 102 157 175 184 185 179 185 174 228 •
Under år 1930 ökades nettotillskottet eldstäder med 33-5 % eller med 31 0 %,
om siffrorna sättas i relation till folkmängden.
Väsentligen samma yrkande som de, vilka genom förevarande motion bragts
under riksdagens prövning, framställdes i en vid förra årets riksdag väckt motion.
I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 9 hemställde andra lagutskottet,
att denna motion icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd. Beträffande
de skäl, som därvid voro bestämmande för utskottets ståndpunktstagande,
tillåter sig utskottet hänvisa till sitt berörda utlåtande, vilket återgivits härovan,
s. 10 f.
En omständighet, som torde böra nämnas i detta sammanhang, är tillkomsten
av byggnadsstadgan den 20 november 1931, vilken i motsats till den förut gällande
byggnadsstadgan under vissa förutsättningar är tillämplig även beträffande
den egentliga landsbygden. De i den nya byggnadsstadgan meddelade
bestämmelserna om byggande ingripa reglerande i större utsträckning än motsvarande
äldre bestämmelser.
Som några skäl av beskaffenhet att giva utskottet anledning att frångå sin
tidigare intagna ståndpunkt i ämnet icke blivit förebragta, får utskottet hemställa,
att förevarande motion icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.
Stockholm den 18 februari 1932.
Utskottet.
På andra lagutskottets vägnar:
HJALMAR von SYDOW.
16
Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar von Sydow, Sigfrid Hansson, Frändén* och
Norman, fröken Hesselgren*, friherre Lagerfelt, herrar Larsson i Brålanda
och Olof Carlsson.
från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Magnusson i Skövde,
Hage, Björnberg, Hansson i Trollhättan, Gardell i Gans, Ljung* och
Skoglund.*
*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.
av herr Hage.
Reservation
Slockholm 1932. A.-B. Hasse W. Tullbergs boktr.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.