Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn viktmärkning i vissa fall av gods som skall inlastas ä fartyg.

1932-02-18 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1932:18, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn viktmärkning i vissa fall av gods som skall inlastas ä fartyg.

Dokumentets text

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

3

Kr 18.

Ankom till riksdagens kansli den 18 februari 1932 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med

förslag till lag örn viktmärkning i vissa fall av gods

som skall inlastas ä fartyg.

Genom en den 30 januari 1932 till riksdagen avlämnad proposition, nr 55,

vilken hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har

Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och

lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

örn viktmärkning i vissa fall av gods som skall inlastas å fartyg.

Härigenom förordnas som följer:

1 §■

Gods med en bruttovikt av ettusen kilogram eller mera, som är avsett att

inom eller utom riket för befordran inlastas å fartyg, skall före inlastningen

eller, där denna skall ske i utländsk hamn, före avsändandet från riket förses

med uppgift örn bruttovikten i kilogram. Sådan uppgift skall på ett

tydligt och varaktigt sätt anbringas å godsets utsida.

Skyldighet att tillse, att godset förses med behörig viktuppgift, åvilar

avlastaren eller, där inlastningen skall ske i utländsk hamn, avsändaren.

2 §•

Tillsyn å efterlevnaden av bestämmelserna i 1 § utövas, under överinseende

och ledning av yrkesinspektionens chefsmyndighet, av yrkesinspektionens

befattningshavare; och skall därvid i tillämpliga delar lända till efterrättelse

vad som finnes stadgat rörande tillsyn å efterlevnaden av lagen örn

arbetarskydd.

a §•

Saknas i fall, som avses i 1 §, viktuppgift, eller är bruttovikten för lågt

angiven, straffes den för viktmärkningen ansvarige med dagsböter; dock vare

han från ansvar fri, där godset, då han mottog detsamma, var försett med

uppgift om bruttovikten och anledning saknats till antagande, att uppgiften

var oriktig.

Ar viktuppgiften icke anbragt på ett tydligt och varaktigt sätt å godsets

utsida, eller avser uppgiften icke bruttovikten i kilogram, straffes den för

405 32

s. 4 Kontrollera mot PDF

Förslagets

tillkomst.

4 Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

viktmärkningen ansvarige med böter från och med fem till och med trehundra

kronor.

Följer å förseelse, som ovan nämnts, ansvar enligt allmän strafflag, skall

straff enligt denna lag icke tillämpas.

4§-

Förseelse, som i 3 § sägs, åtalas vid polisdomstol, där särskild sådan är

inrättad, men eljest hos poliskammare eller, där sådan ej finnes, vid allmän

domstol.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång till

böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1933.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för förslaget, får utskottet hänvisa

till propositionen.

Internationella arbetsorganisationens konferens antog år 1929 ett konventionsförslag

angående angivande av vikten å tyngre kollin, som transporteras

å fartyg. I proposition nr 71 till 1930 års riksdag föreläde Kungl. Maj:t riksdagen

bland annat berörda konventionsförslag för yttrande. Beträffande

detta förslag anförde föredragande departementschefen i propositionen, att

det i och för sig syntes önskvärt, att konventionens bestämmelser bleve gällande

i vårt land. För att konventionen skulle få någon större betydelse för

vårt lands vidkommande fordrades emellertid, att de stater, med vilka Sverige

hade livligare handelsutbyte, ävenledes skrede till ratifikation, en förutsättning,

som ännu ej förelåge. Det förefunnes vidare ännu icke tillräcklig

utredning i den i vissa hänseenden svåra frågan rörande innehållet i den

lagstiftning, som måste bliva en följd av konventionens ratifikation. Under

sådana förhållanden vore departementschefen icke då beredd att förorda,

att konventionen ratificerades från svensk sida.

På hemställan av andra lagutskottet i dess utlåtande nr 17 meddelade

riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit, nr 139, att riksdagen icke ansåge sig

kunna överblicka konsekvenserna av ett biträdande av konventionsförslaget

och att riksdagen därför icke för det dåvarande kunde tillstyrka ratificering.

Enligt riksdagens mening borde emellertid det av konventionsförslaget omhandlade

spörsmålet av Kungl. Majit göras till föremål för ytterligare utredning.

Under det senaste sammanträdet av internationella arbetskonferensen

hölls i Genéve den 11 juni 1931 en officiös sammankomst, i vilken deltogo

representanter för 23 länders regeringar, däribland för Sverige, Danmark,

Finland, Norge, Estland, Frankrike, Holland, Italien, Storbritannien och Tyskland.

Därvid antogs en resolution, enligt vilken sammankomsten uttalade

den önskan, att representanterna för de stater, som ännu icke ratificerat

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

konventionen, måtte föreslå sina respektive regeringar att vidtaga erforderliga

åtgärder för försättande i kraft senast den 1 januari 1933 av den reglering,

som utgör konventionens föremål, oell för ratificering snarast möjligt

av konventionen.

Den nordiska socialpolitiska konferens, som på inbjudan av svenska regeringen

bolls i Stockholm den 30 november och den 1 december 1931, gav

också uttryck åt en önskan om konventionens snara förverkligande.

I propositionen meddelas, att konventionen ratificerats av Australien,

Kina, Indien, Irländska Fristaten, Japan och Luxemburg. Enligt vad utskottet

inhämtat, har numera även Estland ratificerat konventionen.

Föredragande tillförordnade departementschefen uttalar i propositionen,

att sedan utredning i ämnet numera verkställts, frågan befinner sig i det

läge, att densamma torde böra upptagas till förnyat övervägande. Departementschefen

yttrar vidare, att han ansett sig böra föreslå, att vårt land måtte

ansluta sig till konventionen, och att han i enlighet med denna uppfattning

låtit inom departementet utarbeta ett förslag till lagstiftning i ämnet. Vid

anmälan i statsråd av lagrådets yttrande över förslaget anförde då föredragande

departementschefen, att det vore hans avsikt att, därest lagförslaget

vunne riksdagens bifall, sedermera hemställa, att Sverige måtte biträda konventionen.

Enligt ifrågavarande lagförslag skall gods med en bruttovikt av ettusen

kilogram eller mera, som är avsett att inom eller utom riket för befordran

inlastas å fartyg, före inlastningen eller, där denna skall ske i utländsk

hamn, före avsändandet från riket förses med uppgift örn bruttovikten i kilogram.

Skyldighet att tillse, att godset förses med behörig viktuppgift, åvilar

avlastaren eller, där inlastningen skall ske i utländsk hamn, avsändaren.

Saknas viktuppgift eller är bruttovikten för lågt angiven, är den för viktmärkningen

ansvarige i regel förfallen till straff.

Dessa föreskrifter hänföra sig allenast till åtgärder för godsbefordran,

vilka vidtagas inom riket. Skyldigheten att tillse, att godset förses med behörig

viktuppgift, är i regel knuten vid inlastning å fartyg, vilken äger rum

inom Sverige. Endast för det fall, att inlastning skall ske i utländsk hamn,

är skyldigheten fäst vid avsändandet av godset från riket.

Ansvarig för viktmärkningens behöriga fullgörande är endast den som

kan betraktas såsom avlastare eller, i vissa fall, den som utan att vara avlastare

är avsändare. I fråga örn gods, som inlastas i svensk hamn, vilai

skyldigheten att tillse, att godset förses med behörig viktuppgift, undantagslöst

å avlastaren. Örn gods, som avsändes fran Sverige, emellertid skall inlastas

först i utländsk hamn, åligger skyldigheten godsets avsändare i Sverige,

han må vara att anse såsom avlastare eller icke. Ansvarsfrihet föreligger,

där godset, då den eljest ansvarige mottog detsamma, var forsett

med uppgift örn bruttovikten och anledning saknats till antagande, att uppgiften

var oriktig.

Begreppet avlastare har icke definierats i den föreslagna lagen. Jämväl

i sjölagen användes beteckningen avlastare utan närmare förklaring, och för
-

jFörslagets

innehåll.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

hållandet är enahanda beträffande det utkast till lagbestämmelser örn befraktning,

som utarbetats inom de nordiska sjölagstiftningskommittéerna

(Statens offentliga utredningar 1930:11). Såsom kommerskollegium i sitt

i propositionen återgivna yttrande meddelat, begagnas ordet avlastare för

att beteckna den person, vilken tillhandahåller fartygsbefälhavaren godset.

Till belysande av de i lagförslaget använda begreppen avsändare och avlastare

får utskottet ytterligare hänvisa till följande delar av föredragande

tillförordnade departementschefens anförande vid förslagets remitterande till

lagrådet.

Den största svårigheten vid utarbetande av lagstiftning i ämnet förorsakar

frågan, på vem skyldigheten till viktmärkning rättvisligen och lämpligen

bör läggas. Konventionen täger icke någon ställning till detta spörsmål

utan förklarar tvärtom i § 1 sista stycket, att det tillkommer den nationella

lagstiftningen att avgöra, huruvida nämnda skyldighet skall åvila

avsändaren eller någon annan.

Den så att säga mest fullständiga anordningen i förevarande avseende

skulle väl ernås genom att lägga skyldigheten på alla, som med vetskap

örn den förestående sjötransporten avlämna godset för befordran, d. v. s.

från och med den egentlige primäre avsändaren, exempelvis tillverkaren,

till och med — med inbegripande av samtliga eventuella mellanhänder —

stuverifirman, som bringar godset ombord å fartyget. En dylik anordning

skulle emellertid tydligtvis knappast kunna anses rättvisligen grundad eller

praktiskt lämplig. Mellanhänderna, t. ex. åkeri- och järnvägsföretag, intaga

nämligen i rättsligt hänseende som regel icke en sådan ställning i förhållande

till godset, att man skäligen kan ålägga dem någon ansvarighet i förevarande

avseende. ^ Bristande kännedom örn godsets vikt och saknad av tid skulle

också i många fall för dem lägga hinder i vägen för märkningspliktens fullgörande.

Sannolikt skulle en dylik månghövdad förpliktelse även vara

ägnad att åvägabringa oreda i avseende å ansvarsbegreppen och verka avtrubbande

på ansvarskänslan.

Med hänsyn till vad sålunda anförts torde det vara lämpligast att till

ansvarighetens uppbärande utvälja endast en av dem, som medverka till

godsets överbringande till sjötransporten. Av dessa synes stuvaren vara att

jämställa med mellanhänderna och följaktligen böra undantagas från skyldighet

att svara för märkningens fullgörande. De enda, på vilka valet skäligen

synes kunna falla, äro den egentlige primäre avsändaren och avlastaren.

Vid övervägandet av nu berörda fråga bär jag ansett mig böra stanna

vid att förorda, att avlastaren skall vara pliktig att bära ansvaret för viktmärkningens

fullgörande, dock med undantag för det fall, att inlastningen

skall äga rum utom Sverige, i vilket fall den, som avsänder godset till ort

utom riket, synes böra hava nämnda skyldighet. I detta fall torde visserligen

stundom, exempelvis då genomgående konossement till bestämmelseorten

utfärdas, här i riket finnas någon, som kan anses såsom avlastare

och å vilken viktmärkningsskyldigheten således skulle kunna läggas. Ofta

nog är förhållandet emellertid det motsatta. I sådana fall torde avsändaren

böra svara för viktmärkningen. Det förefaller då vara mest lämpligt och

redigt. att låta avsändaren städse bliva den för märkningen ansvarige, så

snart inlastningen icke äger rum i svensk hamn.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18. 7

Med hänsyn till att speditörer i många fall uppträda såsom avlastare vid

styckegodsbefraktning skulle märkningsplikten ej sällan komma att åvila

dem.

I lagförslaget meddelas vidare föreskrifter angående sättet för viktmärkningens

utförande och ansvarsbestämmelser, som hava avseende därå.

I likhet med departementschefen anser utskottet den utredning, vilken

numera föreligger rörande de sannolika verkningarna av en lag sådan som den

föreslagna, vara ägnad att undanröja de tidigare yppade betänkligheterna mot

en lagstiftning av detta slag. Särskilt beaktansvärt är det av departementschefen

påpekade förhållandet, att enligt vad utredningen giver vid handen

viktmärkning redan nu i avsevärd utsträckning tillämpas inom landet beträffande

gods, som skall transporteras å fartyg. Då därtill kommer, att ett

sötört antal stater förväntas inom en snar framtid biträda ifrågavarande

konvention, finner utskottet en lagstiftning i anslutning till konventionen

böra komma till stånd.

Yad de särskilda bestämmelserna i förslaget angår har utskottet icke

funnit anledning till erinran mot desamma.

Utskottet får förty hemställa,

att förevarande proposition måtte bifallas av riksdagen.

Stockholm den 18 februari 1932.

På andra lagutskottets vägnar:

HJALMAR von SYDOW.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar von Sydow, Sigfrid Hansson, von Geijer* Norman,

Larsson i Brålanda, Olof Carlsson och P. Sandström;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Hage, Wallerius, Johanson

i Hallagården, Petersson i Lerbäcksbyn, Sandström i Nyland, Björnberg och Hansson

i Trollhättan.

Utskottet.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1932:62 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om viktmärkning i vissa fall av gods som skall inlastas å fartyg. a1 i texten