Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående ändrad barnavårdsoch ungdomsvårdslagstiftning. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 191 i första kammaren av fröken Hesselgren m. fl. och nr 265 i andra kammaren av fru Nordgren m. fl.

1932-03-08 · 14 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 12 av 14 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1932:19, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående ändrad barnavårdsoch ungdomsvårdslagstiftning. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 191 i första kammaren av fröken Hesselgren m. fl. och nr 265 i andra kammaren av fru Nordgren m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.

1

Nr 19.

Ankom till riksdagens kansli den 8 mars 1932 kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående ändrad barnavårds-

och ungdomsvårdslagstiftning.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen

väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 191 i första kammaren av

fröken Hesselgren m. fl. och nr 265 i andra kammaren av fru Nordgren

m. fl.

I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts, att riksdagen ville

besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Majit skyndsammast

måtte taga under förnyad omprövning frågan örn ungdomens

omhändertagande enligt i motionerna angivna linjer och snarast möjligt

till riksdagen inkomma med förslag till en därpå byggd barnavårds- och

ungdomsvårdslagstiftning, omfattande ungdom upp till 21 års ålder.

Beträffande de skäl, som motionärerna anfört till stöd för sin hemställan,

ävensom beträffande den närmare innebörden av denna får utskottet

hänvisa till motionerna.

Enligt lagen den 6 juni 1924 örn samhällets barnavård, 22 §, har barnavårdsnämnd

att vidtaga åtgärder beträffande barn under 18 år, som befinnes

så vanartat, att särskilda uppfostringsåtgärder krävas för dess tillrättaförande.

Finner barnavårdsnämnden sådant förhållande föreligga, må nämnden,

i den mån omständigheterna därtill föranleda, tilldela föräldrarna förmaning

att bättre uppfylla sina plikter mot barnet, giva barnet varning eller

föreskriva anlitande av lämplig, till stöd för hemuppfostran inrättad anstalt

eller ock barnets hållande till av nämnden bestämd, lämplig sysselsättning.

Barnavårdsnämnden må ock föranstalta örn övervakning av barnets

levnadsförhållanden och uppförande samt örn råd och bistånd vid dess

uppfostran. Prövar barnavårdsnämnden dessa åtgärder vara gagnlösa, eller

hava sådana åtgärder vidtagits utan att rättelse vunnits, bör nämnden

omhändertaga barnet för beredande åt detsamma av en efter dess

egenskaper och utveckling lämpad behandling, s. k. skyddsuppfostran.

Beslut örn barns omhändertagande för skyddsuppfostran skall skriftligen

delgivas föräldrarna. Lämna föräldrarna icke samtycke till beslutets

verkställande eller kunna de icke anträffas, skall nämnden underställa

beslutet länsstyrelsens prövning.

För skyddsuppfostran omhändertaget vanartat barn skall genom barnavårdsnämndens

försorg intagas i skyddshem. Barn, som intagits i skyddsBihang

lill riksdagens protokoll 1932. 9 sami. 2 avd. 15 haft (Nr 19.)

Gällande bestämmelser.

Lagen om

samhällets

barnavård.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.

hem, benämnes skyddshemselev. Vanar tat barn må dock i stället för att intagas

i skyddshem överlämnas till enskilt hem eller barnhem, örn sådant

anses lämpligare lör barnet och våda för andra barns sedliga utveckling

icke kan beiaras därigenom uppkomma.

Barnavårdsnämnd eller dess ordförande samt styrelse eller föreståndare

lör skyddshem äga att, där de så pröva nödigt för vidtagande av åtgärd,

som enligt lagen ankommer på dem, erhålla handräckning av polismyndighet

ävensom biträde av prästerskap och kommunal myndighet. Örn

uppsikt över skyddshemselev, örn disciplinära åtgärder för tillrättavisande

av sådan elev samt örn den rätt till umgänge med elev, som tillkommer

elevens föräldrar, gäller vad därom stadgas i det för skyddshemmet utfärdade

reglementet. Beträffande omhändertaget barn, som ej är skyddshemselev,

tillkommer barnavårdsnämnden eller den, åt vilken nämnden

sådant överlåtit, den rätt att hava uppsikt över barnet och att tukta det,

vilken eljest tillkommer föräldrarna.

För beredande av skyddsuppfostran åt vanartade barn skall för varje

landstingsområde samt för varje stad, som ej deltager i landsting, finnas

anstalt, s. k. skyddshem, med erforderligt antal platser. Skyddshem för

landstingsområde upprättas genom landstingets och för stad, som nyss

sagts, genom stadsfullmäktiges försorg. Skyddshem må jämväl kunna

upprättas av annan än landsting eller stad, som nu är nämnd.

Vanartade barn, vilka på grund av sin ålder eller vanartens beskaffen

het icke lämpligen kunna uppfostras i nu nämnda slags skyddshem, böra,

där så kan ske, intagas i särskilda, för sådana barn avsedda, av staten eller

annan upprättade skyddshem eller avdelningar av skyddshem. Vanartade

barn, som på grund av kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet eller annan

kroppslig eller andlig brist eller svaghet icke lämpligen kunna uppfostras

heller i dessa slags skyddshem och åt vilka ej heller vård kan beredas

å anstalt för specialvård av sjuka och abnorma barn, böra, där så kan

ske, intagas i särskilt för sådana barn avsedda, av staten eller annan upprättade

skyddshem eller avdelningar av skyddshem.

Skyddshemselever över 15 år, som visat särdeles svår vanart, må överlämnas

till allmän uppfostringsanstalt, d. v. s. anstalt, som mottager

unga förbrytare, örn vilka domstol förordnat, att de, i stället för att undergå

dem ådömda straff, skola överlämnas till allmän uppfostringsanstalt.

Dylika anstalter äro anstalterna å Bona, för gossar, och å Viebäck,

för flickor.

Slutlig utskrivning av barn, som omhändertagits för skyddsuppfostran,

skall äga rum senast, då barnet fyller 18 år. Utskrivning av elev, som

intagits i skyddshem efter fyllda 15 år, må dock uppskjutas, till dess tre

år förflutit från intagandet. Har skyddshemselevs uppförande varit opålitligt,

må med utskrivningen anstå, till dess han fyllt 21 år.

Kommunernas utgifter för samhällets barnavård skola, i den mån de

icke täckas av eljest för ändamålet avsedda medel, bestridas genom till
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 19. 3

skott efter de grunder, som för kommunalutskylders utgörande i allmänhet

äro stadgade. Vissa kostnader enligt lagen bäras av stat eller landsting.

Att märka är, att staten iklätt sig viss betalningsskyldighet för

barn, som omhändertagits för skyddsuppfostran, och att landstingen bidraga

till hemortskommuns avgifter för skyddshemsele vs uppfostran.

Lagen den 12 juni 1885 angående lösdrivares behandling stadgar i sin

1 §, sådan denna lyder enligt lag den 6 juni 1924, att personer under 18 år handling.

ej må behandlas såsom lösdrivare. Personer över nämnda ålder falla

däremot under lösdrivarlagens bestämmelser.

Enligt lagen må varje person över nämnda ålder, som sysslolös stryker

omkring från ort till annan utan medel till sitt uppehälle, där ej omständigheterna

ådagalägga, att han söker arbete, behandlas såsom lösdrivare.

Till enahanda behandling är enligt lagen ock den förfallen, vilken

eljest, utan att äga medel till sitt uppehälle, underlåter att efter förmåga

söka ärligen försörja sig och tillika förer ett sådant levnadssätt,

att våda därav uppstår för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet.

Den som beträdes med lösdriveri må anhållas av krono- eller polisbetjänt

eller tillsyningsman och skall därefter ofördröjligen inställas till

förhör inför landsfiskal eller stadsfiskal. Befinnes vid förhöret sådant

fall vara förhanden, som nyss angivits, må den som håller förhöret meddela

den anhållne varning.

Varder någon, innan två år förflutit sedan honom meddelad varning blivit

kungjord, beträdd med lösdriveri, må han, efter förhör häktas och sändas

till Kungl. Maj:ts befallningshavande, som skall hålla ytterligare förhör

med honom. Finnes därvid den häktade hava gjort sig skyldig till

lösdriveri å tid, som nyss nämnts, må Kungl. Maj:ts befallningshavande

döma honom till tvångsarbete från och med en månad till och med ett år.

Har han förut undergått dylikt tvångsarbete eller straffarbete, eller förekomma

eljest försvårande omständigheter, må tvångsarbetstiden utsträckas

till högst tre år. Prövar Kungl, Maj:ts befallningshavande sådana

mildrande omständigheter vara för handen, att den häktade, ändå att han

befunnits skyldig till lösdriveri, icke skäligen bör dömas till tvångsarbete,

äger Kungl. Maj:ts befallningshavande meddela honom förnyad varning

samt ställa honom på fri fot.

Tvångsarbete skall förrättas i allmän tvångsarbetsanstalt. En dylik

anstalt för män finnes å Svartsjö, och en för kvinnor finnes i Landskrona.

Före tillkomsten av 1924 års lag örn samhällets barnavård gällde, att Historik,

lösdrivarlagen var tillämplig å person över 15 år, medan den då gällande Äldre rätt.

lagen den 13 juni 1902 angående uppfostran åt vanartade och i sedligt

avseende försummade barn i regel ägde tillämplighet blott å barn under

15 år.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.

tiuTalTZs Enligt fattigvårdslagstiftningskommitténs den 19 april 1921 avgivna förtas1

om sam- slag till lag om den offentliga barnavården, vilket ligger till grund för

hallet*.rbdarna'' 1924 års lag om samhällets barnavård, skulle skyddsuppfostran jämlikt

barnavårdslagen beredas åt barn mellan 15 och 18 år, vilka gjort sig skyldiga

till vanart, ity att de förfallit till bettleri eller till ett kringstrykande,

lastbart eller oordentligt levnadssätt. Därunder skulle enligt kommitténs

uppfattning falla all den vanart — för så vitt det ej vore fråga örn brott

— med avseende å vilken något egentligt behov kunde anses hava framträtt

att bereda möjlighet till den vanartades omhändertagande för skydds

uppfostran. Såsom en konsekvens skulle följa, att personer i åldern 15—

18 år borde uteslutas från behandling enligt lösdrivarlagen.

I proposition nr 150 till 1924 års riksdag med förslag till lag örn samhällets

barnavård meddelade föredragande departementschefen i ifrågavarande

avseende bland annat:

Kommitténs förslag om höjning av åldersgränsen för åtgärder i anledning

av vanart hos barn har i allmänhet lämnats utan erinran. I ett

flertal yttranden understrykes det trängande behovet av vanartad ungdoms

omhändertagande intill 18 års ålder. I ett yttrande framhålles, att

omhändertagandet av vanartad ungdom mellan 15 och 18 år kan bliva rätt

betungande, men att, då icke så få av dessa ungdomar i annat fall dock

måhända senare genom en utvecklad brottslighet skulle kommit att åsamka

det allmänna utgifter, kostnaden för denna ungdomsvård torde bliva

mera skenbar än verklig. Liknande synpunkter framföras i ett annat

yttrande. Däremot anföres i ett yttrande, att förslagets genomförande i

denna del skulle medföra alltför stora kostnader, varför stadgandet örn

barns omhändertagande intill 18 år borde utgå ur förslaget.

Departementschefen uttalade att han i likhet med kommittén och flertalet

hörda myndigheter vore övertygad örn önskvärdheten av att höja

åldersgränsen beträffande såväl gossar som flickor till 18 år.

Enligt fattigvårdslagstiftningskommitténs den 21 december 1922 avgivna

förslag till lag örn lösdrivares behandling skulle liksom enligt gällande lag

personer i åldern från och med 18 år och uppåt falla under lösdrivarlagstiftningen

(Statens offentliga utredningar 1923: 2). Samma ståndpunkt

intog det av dåvarande revisionssekreteraren von Koch den 30 juni 1926

avgivna förslaget till lag örn behandling av vissa arbetsovilliga och samhällsvådliga

(Statens offentliga utredningar 1926: 9). Enahanda var förhållandet

med det av tillkallade sakkunniga den 30 maj 1929 framlagda förslaget

till lagstiftning örn åtgärder mot lösdriveri samt åtgärder mot

sedeslöst leverne av samhällsskadlig art (Statens offentliga utredningar

1929: 9). I åtskilliga yttranden över det sistnämnda förslaget hemställdes,

att sedeslösa i åldern 18—21 år måtte uteslutas från tillämpningen av den

föreslagna lagstiftningen och i stället inbegripas under barnavårdslagen

(se prop. 1930 nr 240 s. 209 ff.).

Sakkunnigförslag

ang.

lösdrivarlagstiftningen.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.

Genom proposition nr 240 till 1930 års riksdag föreslog Kungl. Maj:t Riksdagen

riksdagen att antaga en lag om åtgärder mot vanartigt levnadssätt (van- 1930- artslag). Även detta lagförslag var tillämpligt på personer från och med Proposition,

fyllda 18 år. Beträffande personer, vilka fyllt 18 men ej 21 år, gavs i förslaget

en särskild bestämmelse i det att i 3 § stadgades, att vanart skulle

anses föreligga, då sådan person vore hemfallen åt otuktigt leverne i tillfälliga

förbindelser samt till följd därav uppenbar fara vore för handen,

att han icke komme att efter förmåga ärligen försörja sig. Närmaste befattningen

med ärenden enligt lagen skulle jämlikt 4 §, såvitt anginge den

som vore under 21 år, tillkomma barnavårdsnämnden eller i stad med ett

invånarantal av minst 20,000 — örn Konungen på framställning av stadsfullmäktige

därom förordnade — säskild nämnd, sammansatt efter enahanda

grunder som barnavårdsnämnd.

Föredragande departementschefen yttrade i propositionen:

En särskild fråga beträffande lagstiftningens omfattning är den, huruvida

de ungdomliga kategorierna böra innefattas under densamma. Denna

fråga avser närmast, huruvida ungdom i åldern 18—21 år, som är hemfallen

åt sedeslöst leverne, lämpligast bör behandlas enligt barnavårdslagen

eller enligt förevarande lag. Jag vill erinra, att enligt förstnämnda lag

ungdom under 18 år, som av dylik anledning finnes vara i behov av skyddsuppfostran

å hem eller anstalt, intages å sådant skyddshem, som avses i 43

§ i lagen. Kostnaderna för dessa hem åvila kommunerna och landstingen,

varjämte statsbidrag utgår till bestridande av vissa kostnader för sådan

skyddsuppfostran. Det har nu ifrågasatts att utsträcka dessa regler att

omfatta jämväl sedeslös ungdom i nyssnämnda ålder. Om så skulle ske,

erfordras emellertid omläggning och ändring av barnavårdslagen i åtskilliga

punkter. Därjämte skulle kostnadsfrågan bereda svårigheter. När

det gäller fall av sådant samhällsskadligt levnadssätt, som här är i fråga,

vare sig det yttrar sig i sedeslöst leverne eller på annat sätt, bör, på sätt

jag i annat sammanhang kommer att närmare utveckla, statsverket ensamt

vidkännas kostnaderna för den anstaltsvård som enligt myndighets beslut

beredes dessa vanartade. Därest de, såsom antytts, med tillämpning

av barnavårdslagens bestämmelser skulle intagas i nämnda skyddshem,

borde fördenskull kostnaden för deras vård och uppehälle å hemmen — i

motsats mot vad som gäller beträffande övriga å samma hem intagna —

helt bestridas av statsverket, och särskilda regler fordrades alltså för lösande

av denna kostnadsfråga. Även i förevarande lagförslag lägges för

övrigt vid ingripande från samhällets sida huvudvikten på uppfostrande

och hjälpande verksamhet, som i första hand är avsedd just för de ungas

tillrättaförande. Såsom jag i fortsättningen torde få tillfälle att utveckla,

är det också avsett att vid vistelse å allmän arbetsanstalt de yngre åldrarna

skola hållas skilda från det äldre klientelet. I fråga örn de ungas behandling

synes därför ej någon fördel stå att vinna genom att hänföra dem

under bestämmelserna i en utvidgad barnavårdslag. Att ändra denna dithän,

att den skulle omfatta ungdom upp till 21 år. synes dessutom i och för

sig icke lämpligt, allra helst som på sin tid stark tvekan rådde örn att beträffande

lagens tillämplighet sätta åldersgränsen så högt som till 18 år.

Även för vinnande av likformighet och enhetlighet i behandlingen av de

unga i åldern 18—21 år, vare sig de äro vanartade i det ena eller andra hän
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.

seendet, synes det lämpligast att hänföra dem alla under en och samma lag.

Jag har därför ansett mig böra föreslå, att all ungdom i nyssnämnda ålder,

alltså även den, som är hemfallen åt sedeslöst leverne av här avsedd beskaffenhet,

skall behandlas enligt förevarande lagstiftning. Det må i

samband härmed redan här framhållas, att enligt denna lagstiftning personer

i åldern 18—21 år skola behandlas av samma organ, som skulle hava

omhändertagit dem, därest de skulle hava hänförts till barnavårdslagen,

d. v. s. barnavårdsnämnden.

Vid utformandet av förslaget (i denna del) har stor vikt också fästs vid

den nyssberörda frågan örn behandlingen av sådan sedeslös ungdom, som

avses i förslagets 3 §. Såsom jag redan förut nämnt, kan viss tvekan råda,

huruvida ifrågavarande klientel lämpligast bör behandlas enligt barnavårdslagen,

som i sådant fall finge ändras i åtskilliga punkter, eller enligt

förevarande lag. På anförda skäl har jag stannat vid det senare alternativet.

Mindre tvekan synes med denna utgångspunkt böra förefinnas beträffande

valet av det organ, som bör handhava den närmaste behandlingen av

detta ungdomsklientel. Detta torde nämligen lämpligast anförtros åt barnavårdsnämnden.

I motsats till vad som är fallet vid inskridande mot

äldre vanartade i förslagets bemärkelse, vilket inskridande till mycket väsentlig

del förestavas av det samhälliga skyddsintresset, sker ingripandet

mot här åsyftade sedeslösa ungdom huvudsakligen ur synpunkten av individens

egen omvårdnad. Det behöver visst icke förutsättas, att den unge

begått några brottsliga eller andra för samhället direkt besvärande handlingar,

vilka kunde föranleda medverkan från ordningsmaktens sida vid

behandlingen. Vidare må erinras, att samhällets inskridande mot sedeslös

ungdom ofta inledes, redan innan den unge nått aderton års ålder. Inskridandet

sker då jämlikt barnavårdslagen genom barnavårdsnämnden.

Omhändertagande, som skett i sådan ordning, kan enligt lagen utsträckas,

till dess den unge fyller tjuguett år. Barnavårdsnämnderna hava alltså

redan nu att i viss utsträckning taga befattning med ifrågavarande klientel.

Det förefaller då helt naturligt, att så även i övrigt får bliva fallet.

Det synes mig vidare i och för sig riktigt, att inskridande av varsammare

natur städse bör ske, där förfallet är mindre framskridet, då utsikterna

för ett tillrättaförande äro relativt goda samt fara för menliga följder

för individen av ett kraftigare ingripande förefinnes. Emellertid är

det förenat med synnerlig svårighet att omsätta en dylik allmän norm i en

praktiskt användbar, klar och tydlig regel. En sådan synes likvisst påkallad.

Ehuru det måste medgivas, att bland ungdom i åldern 18—21 år

kunna finnas långt avancerade, synnerligen svårbehandlade typer, som

knappast ingiva förhoppning örn tillrättaförande, likaväl som det kan finnas

vanartade i högre åldersklasser, vilka kunna vara vida lättare att påverka

och att återföra till hederlig självförsörjning, torde man dock kunna utgå

från att motsatsen är regel eller i allt fall vida vanligare. Jag har därför,

eventuella undantagsfall till trots, trott mig kunna uppställa klientelets

ålder såsom allmän norm i förevarande hänseende och tjuguett års ålder

såsom gräns för barnavårdsnämndens kompetens att ingripa enligt förevarande

lag. I 4 § föreslås sålunda, att den närmaste befattningen med all

vanartad ungdom, som fyllt aderton men icke tjuguett år -— alltså icke

blott de sedeslösa, örn vilka jag nyss talat — skall tillkomma barnavårdsnämnd.

Denna regel har i varje fall den obestridliga fördelen av reda och

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.

7

klarhet. Jag föreställer mig också, att den sedeslösa kvinnliga ungdomen,

vilken under alla förhållanden synes böra behandlas av barnavårdsnämnder,

kommer att utgöra en väsentlig del av dessa nämnders hithörande

klientel.

Att jämväl ett annat vare sig för ändamålet inrättat eller förut befintligt

rent kommunalt organ skulle taga befattning med någon annan särskild

grupp av klientelet synes mig ej böra ifrågasättas. Däremot lärer

det i större städer kunna tänkas, att barnavårdsnämnden redan nu är eller

framdeles bliver så tyngd av sina uppgifter enligt barnavårdslagen, att

befattningen med ärenden enligt varnårtslagen icke lämpligen bör åvila

denna nämnd. Särskilt tänker jag därvid på städer, där prostitutionen

bland ungdom kan hava nått sådan omfattning, att alldeles särskilda åtgärder

finnas påkallade. Jag har därför föreslagit den fakultativa anordning

med en särskild nämnd, som angives i 4 § tredje stycket. Emellertid

är att märka, att, örn denna lagstiftning kommer till stånd, barnavårdsnämndens

sammansättning sannolikt kommer att anpassas efter de nya

uppgifterna på de orter, där dessa bliva av större betydelse. Behov av

särskild nämnd lärer därför endast undantagsvis framträda.

Inom riksdagen väcktes i anledning av propositionen motioner. Bland

dessa märktes motionen i första kammaren nr 326 av herr Möller m. fl. och

den därmed likalydande motionen i andra kammaren nr 534 av herr Hansson

i Stockholm m. fl., i vilka motioner hemställdes, att riksdagen måtte

avslå propositionen samt hos Kungl. Majit anhålla, att vid utarbetande

av nytt lagförslag i ämnet vissa i motionerna angivna erinringar måtte

komma under beaktande. I motionerna uttalades bland annat, att det

hade varit önskligt, att ungdom under 21 år helt överförts till barnavårdslagens

område. Motionärerna ansåge, att 3 § i lagförslaget och de med

detta stadgande sammanhängande övriga bestämmelserna borde utgå

samt att i stället sådana ändringar borde göras i barnavårdslagen, att anförda

ålderskategorier infördes under densamma, vilken sålunda skulle

utsträckas att omfatta jämväl ungdomsvård. Bland de i anledning av

propositionen väckta motionerna märkes vidare en i första kammaren av

fröken Hesselgren väckt motion, nr 332, i vilken bland annat yrkades, att

den föreslagna lagen måtte få tillämpning endast å personer, som fyllt 21

år, ävensom att riksdagen måtte besluta begära, att Kungl. Majit till 1931

års riksdag ville inkomma med förslag till sådan ändring av lagen om

samhällets barnavård, att denna lags tillämpning komme att utsträckas till

ungdom under tjugoett år, och att, i händelse det genom propositionen

framlagda lagförslaget icke antoges, gällande lösdrivarlags tillämpningsområde

ändrades från 18 till 21 år.

Andra lagutskottet, till vars behandling frågan överlämnades, ingick

icke i saklig behandling av ärendet utan hemställde under hänvisning till

den framskridna tiden i utlåtande nr 36 örn avslag å propositionen och motionerna,

i den mån dessa innehöllo annat än avslagsyrkanden.

Denna hemställan bifölls av riksdagen.

Vid 1931 års riksdag framlades åter proposition, nr 100, med förslag till

lag örn åtgärder mot vanartigt levnadssätt (vanartslag). Jämväl enligt

Motioner.

Andra lagutskottet.

Itiksdagen.

Riksdanen

1931.

Proposition.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.

detta lagförslag skulle personer i ålder från och med 18 år och uppåt

falla under den föreslagna lagen. De fyra första paragraferna i lagförslaget

hade följande lydelse.

1 §. Till skydd mot sådant samliällsskadligt levnadssätt, som i denna

lag betecknas såsom vanart, och för tillrättaförande av dem, vilka göra

sig skyldiga därtill, skola åtgärder vidtagas i enlighet med vad nedan är

stadgat.

2 §. Vanart föreligger, då någon, som fyllt aderton år, undandrager sig

att efter förmåga ärligen försörja sig och tillika

1. under kringstrykande eller eljest för ett liv, som giver grundad anledning

till antagande, att han, annorledes än genom leverne som avses i

3 §, på ohederligt sätt förskaffar sig medel till sitt uppehälle, eller som

innebär fara för allmän ordning eller säkerhet; eller

2. gör sig'' förfallen till bettleri eller tillåter barn, som står under hans

vårdnad eller uppsikt, att bettla eller använder barn eller andra att bettla

för sin räkning.

3 §. Vanart föreligger jämväl,

1. då någon, som fyllt aderton år, är hemfallen åt otuktigt leverne i

tillfälliga förbindelser och därjämte till otukt förleder ungdom eller genom

sitt leverne åstadkommer särskild fara för sådant förledande eller genom

inbjudan till otukt väcker anstöt å ställe, som i 11 kap. 15 § strafflagen

sågs, eller genom sitt leverne verkar störande för närboende eller

andra,

eller

2. då någon, som fyllt aderton men ej tjuguett år, är, utan att sådana

särskilda omständigheter föreligga som avses under 1, hemfallen åt otuktigt

leverne i tillfälliga förbindelser samt till följd därav uppenbar fara

är för handen, att han icke kommer att efter förmåga ärligen försörja sig.

4 §. Närmast befattningen med ärenden enligt denna lag tillkommer,

såvitt angår den, som är under tjuguett år, barnavårdsnämnden samt beträffande

den, som fyllt tjuguett år, skyddsnämnd.

Skyddsnämnd skall finnas i värjo stad och landsfiskalsdistrikt, så ock i

köping med egen polischef. I annan köping och i municipalsamhälle

skall ock skyddsnämnd inrättas, så framt det av länsstyrelsen prövas erforderligt.

Beträffande stad med ett invånarantal av minst 20,000 må Konungen,

på framställning av stadsfullmäktige, förordna, att befattningen med de

ärenden, som barnavårdsnämnd enligt denna lag har att handlägga, skall

tillkomma en särskild nämnd. Angående sammansättningen av sådan

nämnd skall gälla vad örn barnavårdsnämnd finnes stadgat. Konungen

meddelar de närmare bestämmelser rörande nämnden, som må finnas

nödiga.

Föredragande departementschefen anförde i propositionen:

Spörsmålet örn lagstiftningens ställning till dem, som äro under 21 år,

avser, såsom framgår av det föregående, två frågor: förutsättningarna

för ingripande samt formerna därför, närmare bestämt huruvida ingripande

bör ske enligt vanartslagen eller enligt en utvidgad barnavårdslagstiftning.

Tydligen är den förra frågan fristående från den senare,

enär något hinder ej föreligger att, därest så skulle befinnas önskvärt, i

vanartslagen införa samma förutsättningar för rätten att ingripa, som

i barnavårdslagen äro stadgade.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 19. 9

Enligt 22 § c) i lagen om samhällets barnavård kunna åtgärder vidtagas

beträffande barn under 18 år, som befinnes vara så vanartat, att särskilda

uppfostringsåtgärder krävas för dess tillrättaiörande. Av en jämförelse

med lagrummen i vanartslaglörslaget framgår, att rätten till ingripande

enligt barnavårdslagen icke är bunden vid sådana preciserade

förutsättningar som i nämnda förslag. Enligt 46 § 2 mom. i fattigvårdslagstiitningskommitténs

förslag till lag örn den offentliga barnavården

(1921) fordras emellertid för ingripande, att barn visat vanart, i ty att

det förfallit till bettleri eller till ett kringstrykande, lastbart eller oordentligt

levnadssätt. Kommittén anförde, att kommittén, med hänsyn bland

annat till angelägenheten av att för rätten till omhändertagande för

skyddsuppfostran uppställa så bestämda regler som möjligt, funnit sig

böra begränsa denna rätt till vissa angivna slag av vanart, nämligen sådana

förhållanden, som hos en vuxen person skulle föranlett hans behandling

såsom lösdrivare. I propositionen (1924 nr 150) gavs åt lagrummet

dess nuvarande lydelse, därvid såsom orsak till ändringen bland annat angavs,

att propositionens stadgande angående rätt till ingripande i olikhet

med kommittéförslaget omfattade samtliga vanartade barn, oavsett deras

ålder, och att det begagnade uttrycket ansågs lämpa sig även för barn

över 15 år (s. 122). Att nu gå ett steg längre och låta nämnda onekligen

ganska vaga förutsättning gälla för ingripande även mot dem, som fyllt

18 men ej 21 år, synes mig ej tillrådligt. Den av fattigvårdslagstiftningskommittén

framhållna synpunkten gör sig naturligen med så mycket större

styrka gällande i fråga örn dessa personer, vilka visserligen äro omyndiga

men dock intaga en mera självständig ställning; de äro vuxna och

kunna i allmänhet försörja sig själva. Jag kan således icke förorda en.

bestämmelse sådan som den i barnavårdslagen 22 § c) upptagna. En annan

fråga är åter, huruvida ingripande bör medgivas i vidsträcktare omfattning

än som skett i vanartslagförslaget. Egentlig betydelse lärer

denna fråga hava allenast beträffande de unga sedeslösa och närmast

beträffande kvinnorna. I fråga örn unga sedeslösa personer finnes enligt

förslaget möjlighet till ingripande, då någon är hemfallen åt otukt:gt leverne

i tillfälliga förbindelser och till följd därav uppenbar fara är för

handen, att han icke kommer att efter förmåga ärligen försörja sig. I

förhållande till nu gällande lag är rätten att vidtaga åtgärder så till

vida mera vidsträckt, att den inträder oberoende av örn vederbörande underlåter

att efter förmåga ärligen försörja sig. A andra sidan erfordras,

att uppenbar fara för bristande framtida försörjning på ärligt sätt är för

handen. Huruvida sistnämnda förutsättning jämväl bör uppställas, kan

synas tveksamt. Det kunde tyckas vara fullgiltigt skäl att ingripa, örn

en ung man eller kvinna vore hemfallen åt otuktigt leverne i tillfälliga

förbindelser. Emellertid synes ett sådant levnadssätt, örn än av moraliska

skäl förkastligt, icke ur samhällets synpunkt böra påkalla ett inslå klaude,

såframt icke andra särskilda skäl motivera detta. Att en begränsning

således här liksom då det gäller ingripande mot äldres sedeslösa leverne

synes böra iakttagas, är naturligen löranlett av insikten örn nödvändigheten

att på detta i hög grad ömtåliga område framgå med stor försiktighet.

Ett sådant särskilt skäl för inskridande föreligger — förutom då

fråga är örn fall, som avses i 2 § under 1 — när för individen själv på

grund av hans levnadssätt inträtt en fara att han icke kommer att efter

förmåga ärligen försörja sig. På grund av vad jag sålunda anfört har

jag stannat vid att jämväl i denna del ansluta mig till den ståndpunkt,

Bihang lill riksdagens protokoll 19.12. !> sand. 2 avd. 19 höft. fKr !''■>.)

opaginerad Kontrollera mot PDF

I() Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.

som innefattas i det för 1930 års riksdag framlagda förslaget. Huruvida

i tillämpningen någon större skillnad skulle föreligga, örn den i barnavårdslagen

eller förslaget till vanartslag upptagna förutsättningen för ingipande

valdes, synes kunna sättas i fråga. Det torde nämligen kunna

antagas, att de fall då en ung, sedeslöst levande person kan sägas vara

så vanartad, att särskilda åtgärder krävas för hans uppfostrande, utan att

samtidigt fara för hans framtida hederliga självförsörjning föreligger,

skola bliva ganska sällsynta.

Vidkommande därefter frågan, örn ingripande, när de fastställda förutsättningarna

föreligga, bör äga rum enligt vanartslagstiitningen eller

en utvidgad barnavårdslagstiftning, vill jag till belysande av de olikheter,

som föreligga mellan de båda lagstiftningarna, erinra örn följande.

I 17 § barnavårdslagen meddelas allmänna bestämmelser angående rätt

för vem som helst att göra anmälan örn förhållanden, som böra påkalla

nämndens ingripande. Vidare är skyldighet härutinnan stadgad för vissa

myndigheter och befattningshavare. 16 § i förevarande förslag till vanartslag

ålägger ock vissa myndigheter anmälningsskyldighet beträffande

fall av vanart, som avses i 3 § — således jämväl beträffande de fall, varom

nu närmast är fråga. Enligt såväl barnavårdslagen som förslaget

till vanartslag äger barnavårdsnämnden vidare, när anledning därtill föreligger,

till handläggning upptaga a nämnden ankommande fråga örn

vidtagande av åtgärder enligt lagarna. Kätt till anhållande medgives endast

undantagsvis i vanartslagen beträffande fall av vanart, som nyss

nämnts, safrand fråga ej är örn ärendes överlämnande till högre myndighet.

Både barnavårdslagen och förslaget till vanartslag innehålla bestämmelser

örn undersökning samt upptaga vidare stadganden örn den

felandes kallande till inställelse, eventuellt hans hämtande. Enligt barnavårdslagen

är dylikt hörande obligatoriskt, allenast då fråga är örn

barns omhändertagande för skyddsuppfostran, och kunna i dylikt fall

jämväl föräldrar kallas eller hämtas till förhör. Beslut örn omhändertagande

för skyddsuppfostran ankommer enligt barnavårdslagen å barnavårdsnämnd,

men beslut härom skola underställas länsstyrelses prövning,

dock allenast därest samtycke till åtgärden icke lämnas av föräldrarna.

Motsvarande åtgärd enligt förslaget, intagning å arbetsanstalt,

kan icke vidtagas av barnavårdsnämnd utan allenast av det överordnade

organet; föräldrars ställning till frågan örn intagning saknar naturligen

i denna lagstiftning betydelse. Angående förfarandet vid länsstyrelsen

äro i barnavårdslagen meddelade vissa bestämmelser rörande barns och

föräldrars rätt att yttra sig, förhör med barn och föräldrar, vittnesförhör

vid domstol, barnavårdsnämnds representerande vid förhör, då sådant

hålles, och nämndens rätt att få bemöta avgivna yttranden. I vanartslagförslaget

finnas beträffande ärendenas behandling hos myndigheten

i andra instans bestämmelser angående förhör med den felande, biträde åt

honom, särskild förundersökning, vittnesförhör vid domstol, rätt att taga

i förvar m. m.

I fråga örn de åtgärder, som kunna vidtagas enligt barnavårdslagen

och förslaget till vanartslag, torde i stort sett samma möjligheter till

hjälpåtgärds anordnande std till buds enligt de båda lagstiftningarna.

Medan omhändertagande för skyddsuppfostran kan beslutas utan att

hjälpåtgärd föregått, kan dock intagning å arbetsanstalt i regel icke äga

runi, med mindre fråga är örn återfall i vanart; barnavårdslagstiftningen

är således här strängare än vanartslagförslaget. Beträffande anstalts
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr lif. U

''väsendet förefinnes naturligen för närvarande en viss skiljaktighet. Vad

särskilt flickor angår, är statens tvångsarbetsanstalt i Landskrona tydligen

av strängare karaktär än skyddshemmen. Att märka är emellertid,

att särskilda anstalter äro avsedda att inrättas för ungdom, som omhändertages

enligt vanartslagen, och att vården å dessa anstalter givetvis

bör anordnas på sätt som är bäst ägnat att främja de ungas tillrättaförande.

Framhållas må ock, att enligt 48 § barnavårdslagen skyddshemselever

över 15 år, som visat särdeles svår vanart, må överlämnas till allmän

uppfostringsanstalt och att sådana anstalter förutsatts skola erkännas

såsom allmänna arbetsanstalter för ungdom, därest platstillgången

medgåve intagande där av vanartiga enligt vanartslagen. Någon bestämdare

avgränsning elter de olika lagstiftningarna är således icke avsedd

att upprätthållas beträffande vården av unga vanartiga.

Av vad jag nu aniört framgår, att någon avsevärdare skillnad med avseende

å löriarande eller åtgärder icke förefinnes mellan barnavårdslagen

och iörslaget till vanartslag. Med hänsyn härtill och då jag, på sätt senare

skall nämnas, i likhet med min företrädare finner det lämpligt, att

det organ, som i första instans skall handlägga ärenden beträffande dem,

som äro under 21 år, utgöres av barnavårdsnämnd, torde det vara av

mindre betydelse, huruvida den ena eller den andra lagstiftningen göres

tillämplig. Att, såsom i motionerna av herr Möller m. fl. och herr Hansson

i Stockholm m. fl. gjorts gällande, de ungas hänförande under vanartslagstiftningen

skulle kunna leda till bristande enhetlighet i behandlingen

torde på grund av vad jag bär nämnt icke behöva befaras. I samma

motioner har jämväl framiörts den invändningen mot vanartslagens

tillämpning, att en behandling enligt vanartslagen lätt skulle kunna

åsätta särskilt de unga flickorna en mindervärdighetsstämpel, som skulle

motverka deras återgång till ett ordentligt liv. Även fröken Hesselgren

har i sin motion antytt denna synpunkt. Vad sålunda anförts förtjänar

otvivelaktigt särskilt beaktande. Emellertid torde det förhålla sig så,

att i den allmänna meningen avseende mindre fästes vid vilken lag, som

tillämpas, än vid vilken myndighet, som omhänderhar tillämpningen. Då

det är barnavårdsnämnden, som skall handlägga ärenden angående nu

ifrågavarande personer, torde de åtgärder, som vidtagas enligt vanartslagen,

i det allmänna föreställningssättet sannolikt icke komma att räknas

de felande mera till last än åtgärder enligt barnavårdslagen. Vidare

är att märka, att den vård, som skall beredas de enligt vanartslagen intagna,

och den eftervårdande verksamhet, för vilken de skola bliva föremål,

bör så anordnas, att någon mindervärdighetsstämpel icke kommer

att vidlåda de intagna. Vid nu nämnda förhållanden torde den anförda

synpunkten icke behöva föranleda en omläggning av behandlingen av

unga vanartiga. Å andra sidan tala åtskilliga skäl mot en överflyttning

av ärendena till barnavårdslagen. I detta hänseende tillåter jag mig hänvisa

till vad min företrädare härutinnan anfört.

I anledning av propositionen väcktes inom riksdagen motioner, bland

annat inom första kammaren nr 218 av herr lleuterskiöld m. fl., nr 233 av

herr Möller m. fl. och nr 234 av fröken Hesselgren samt inom andra kammaren

nr 387 av herr Lindgren m. fl. oell nr 891 av herr Hansson i Stockholm

m. fl.

I de av herr Möller m. fl. och herr Hansson i Stockholm m. fl. väckta

motionerna samt i fröken Hesselgrens motion framhölls, att vanartslagen

Motioner.

s. 12 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottet.

12 Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.

icke borde vara tillämplig å ungdom under tjuguett år. Sådan ungdom

borde enligt dessa motionärers mening behandlas enligt en utvidgad barnavårdslag.

Fröken Hesselgren yrkade i sin motion jämväl, att därest det

framlagda lagförslaget icke antoges, riksdagen måtte hos Kungl. Majit

hemställa örn förslag till 1932 års riksdag, att gällande lösdrivarlags tilllämpningsområde

ändrades från 18 till 21 år. I de av herr Reuterskiöld

m. fl. och herr Lindgren m. fl. väckta motionerna anfördes, att det kunde

ifrågasättas, huruvida ej den »sociala vanart», som är annat än lösdriveri,

överhuvud taget kunde bekämpas annat än genom en speciellt därpå inriktad

barnavårds- och ungdomsvårdslagstiftning, helt oberoende av lösdrivarlagstiftningen

och av den »vanarts» lagstiftning, varom fråga vöre..

I sitt med anledning av propositionen avgivna utlåtande nr 36 uttalade

sig andra lagutskottet i frågan örn den föreslagna lagstiftningens tillämplighet

å person under 21 år. Utskottet yttrade, att vägande skäl anförts

för båda de meningar, som hävdats beträffande detta spörsmål. Därefter

anförde utskottet:

Utskottet har emellertid ansett sig böra förorda den meningen, att ifrågavarande

åldersgrupper böra uteslutas från tillämpningen av vanartslagen

och i stället hänföras till en utvidgad barnavårds- och ungdomsvårdslagstiftning.

Då utskottet intagit denna ståndpunkt, har därtill i främsta

rummet bidragit, att en uppfostrande verksamhet enligt en ungdomsvårdslagstiftning

synts utskottet vara bättre ägnad att leda till målet, individernas

tillrättaförande, än en behandling jämlikt vanartslagen. Tydligt

är jämväl, att den stämpel av mindervärdighet, som måhända enligt förslaget

skulle vidlåda personer, vilka varit föremål för åtgärder enligt en

vanartslag, lättare skall undvikas, därest ingripande sker enligt en lagstiftning

örn ungdomsvård.

Då sålunda övervägande skäl synas utskottet tala för dessa ungas uteslutande

från vanartslagstiftningen, har utskottet därmed icke velat uttala,

att den nu för ingripande beträffande barn under 18 år stadgade förutsättningen

— att barnet befinnes vara så vanartat, att särskilda uppfostringsåtgärder

krävas för dess tillrättaförande — skall gälla även i

fråga örn dem, som äro över 18 år. Tvärtom delar utskottet den av föredragande

departementschefen yttrade meningen, att det ej är tillrådligt

att låta nämnda onekligen ganska vaga förutsättning gälla beträffande

dem, som äro i åldern 18—21 år. Vilka betingelser åter, som böra uppställas,

är naturligen svårt att närmare angiva. Det gäller att finna en

formulering, som på en gång medgiver ingripande på ett tidigt stadium

och innebär så ringa risk för godtycklig behandling som möjligt. Såvitt

utskottet kunnat finna, är den i fråga örn sedeslös ungdom särskilt stadgade

förutsättningen — uppenbar fara för underlåtenhet att framdeles ärligen

försörja sig — ur båda nämnda synpunkter mindre tillfredsställande.

Frågan torde böra bliva föremål för förnyat övervägande från Kungl.

Maj:ts sida.

Vad angår yrkandet av fröken Hesselgren om hemställan till Kungl.

Majit, att därest förevarande lagförslag ej antages, Kungl. Majit skulle

för 1932 års riksdag framlägga förslag örn ändring av lösdrivarlagens tilllämpningsområde

till att avse allenast personer över 21 år, vill utskottet

framhålla, att om en reformerad lösdrivarlagstiftning inom den närmaste

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 19. 13

framtiden kan förväntas bliva genomförd, tillräcklig anledning torde saknas

att dessförinnan i denna punkt vidtaga någon ändring. Synes åter en

revision icke för närvarande kunna åvägabringas, vill utskottet förorda

ett övervägande, om icke en reform, som allenast tager sikte på kategorierna

mellan 18 och 21 år, snarast möjligt borde komma till stånd. Vikten

av att ingripa på ett tidigt stadium och därigenom öka utsikterna för ett

tillrättaförande är allmänt erkänd. Enighet råder också därom, att nuvarande

lösdrivar lag erbjuder alltför ringa möjlighet till uppfostrande

och eftervårdande verksamhet. Särskilt hava olägenheterna av den bestående

ordningen framträtt med hänsyn till de unga, något som bland

annat kommit till uttryck i en obenägenhet hos myndigheterna att tilllämpa

lösdrivarlagen å dem. Enligt utskottets tanke skulle ett ej oväsentligt

steg till vinnande av bättre förhållanden på detta område tagas, därest

de unga uteslötes från behandling jämlikt lösdrivarlagen och i stället bleve

föremål för uppfostrande verksamhet enligt en lagstiftning örn ungdomsvård.

Helt visst kan det förväntas, att dessa synpunkter bliva föremål

för beaktande vid lagstiftningsfrågans fortsatta behandling.

Utskottet hemställde i sitt utlåtande, att propositionen icke måtte bifallas

av riksdagen och att motionerna, i den män de icke kunde anses därigenom

besvarade, icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Reservationer avgåvos bland annat av herrar Granström och Andersson

i Rasjön, vilka ansett, att utskottet bort tillstyrka propositionen.

Vid ärendets behandling i riksdagens kamrar bifölls utskottets hemställan

med uteslutande av motiveringen.

Såsom utskottet vid fjolårets riksdag uttalade i sitt ovan återgivna

utlåtande i anledning av det då framlagda förslaget till vanartslag, anser

utskottet, att ungdom i åldern 18—21 år bör uteslutas från behandling

jämlikt lösdrivarlagen och i stället i mån av behov bliva föremål

för uppfostrande verksamhet enligt en utvidgad barnavårds- och ungdomsvårdslagstiftning.

Beträffande skälen för denna uppfattning och

de linjer, efter vilka en dylik lagstiftning enligt utskottets mening bör

anordnas, tillåter sig utskottet hänvisa till sitt berörda utlåtande. Önskvärt

vore, att den förevarande frågan kunde vinna sin lösning i samband

med en allmän revision av lösdrivarlagstiftningen. Då emellertid anledning

synes föreligga att befara, att genomförandet av en allmän reform

av lösdrivarlagstiftningen icke kan beräknas vara nära förestående, finner

sig utskottet böra förorda, att riksdagen nu hos Kungl. Majit anhåller

örn särskild och förnyad prövning av de nämnda ålderskategoriernas

ställning i ifrågavarande avseende.

Utskottet får förty hemställa,

att riksdagen, i anledning av förevarande motioner,

måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl.

Majit ville under förnyad prövning taga frågan örn

en utvidgad barnavårds- och ungdomsvårdslagstift

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 9 sami. 2 avd. tr> höft. iNr 19.)

Eikeda?eis.-

Utskottet

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.

ning, omfattande ungdom i åldern upp till 21 år,

ävensom för riksdagen framlägga de förslag, till vilka

prövningen kan föranleda.

Stockholm den 8 mars 1932.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Westman, Linder. von Geijer. Frändén*, Lindhagen,

Tamm och Norman samt fröken Hesselgren*;

fran andra kammaren: herrar Magnusson i Skövde, Hage, Johanson i Hallagården,

Olovson i Västerås, Sandström i Nyland*, Hansson i Trollhättan, Ljung och Osberg*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Magnusson i Skövde och Frändén, som ansett, att utskottet

bort uttala att tillräckliga skäl ej föreligga för utbrytande av denna detalj

ur vanartslagstiftningen — varav också följer risk att hela denna

betydelsefulla sociala lagfrågas definitiva lösning ytterligare undanskjutes

— och att motionerna 1:191 och 11:285 förty bort avstyrkas.

330880. Slockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1932.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1932:83 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner angående ändrad barnavårdsoch ungdomsvårdslagstiftning. s. 1 i texten