Utlåtande i anledning av väckt motion örn förbud i vissa fall mot försäljning av utarrenderat jordområde.
1932-03-08 · 17 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 12 av 17 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1932:21, Utlåtande i anledning av väckt motion örn förbud i vissa fall mot försäljning av utarrenderat jordområde.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.
1
Nr 21.
Ankom till riksdagens kansli den 10 mars 1932 kl. 2 e. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion örn förbud i vissa fall mot
försäljning av utarrenderat jordområde.
I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 266, vilken
behandlats av andra lagutskottet, har herr Spångberg m. fl. hemställt, att riksdagen
i avvaktan på revidering av sociala arrendelagen måtte besluta i denna
lag införa förbud för bolag att inom de delar av riket, till vilka den norrländska
arrendelagen utsträcktes genom lag den 27 juni 1927, försälja jordområden,
som upplåtits på arrende, i de fall att vederbörande brukare önskar att fä kvarbliva
som arrendator.
Beträffande de skäl, som motionären anfört till stöd för sin hemställan, får
utskottet hänvisa till motionen.
Lagen den 25 juni 1909 örn arrende av viss jord å landet inom Norrland och Norrländska,
Dalarne, den s. k. norrländska arrendelagen, utsträcktes genom lag den 27 juni arrendelagen
1927 till att gälla även Värmlands län samt vissa socknar av Örebro län, i
samband varmed lagen erhöll rubriken lag örn arrende av viss jord å landet i
Norrland och vissa delar av Svealand. Lagen har avseende å arrende av jord
å landet inom dessa delar av riket, för så vitt arrendet omfattar högst tjugufem
hektar odlad jord och minst fyra hektar inrösningsjord samt jorden vid arrendeavtalets
ingående äges av bolag eller ekonomisk förening eller ock av enskild
person, vilken icke är mantalsskriven å fastigheten eller å fastighet, som är i
sambruk med densamma, och uppenbarligen besitter fastigheten huvudsakligen
i ändamål att därav bereda sig inkomst annorledes än genom jordbruket.
Enligt lagens bestämmelser skall upplåtelse på arrende ske för viss tid, ej
understigande femton år, eller ock för arrendatorns livstid; dock att avtal för
viss tid, vilket varit gällande femton år, må förlängas jämväl för kortare tid
(2 §). Lega kan utsättas i penningar, naturalster eller arbete och skall vara
till beloppet bestämd (5 §). Örn det enligt arrendeavtalet åligger arrendatorn
att utgöra dagsverken eller annat arbete, skola bestämmelserna i 2 kapitlet 7 §
lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom lända till efterrättelse.
I sistnämnda lagrum stadgas, bland annat, att om jordägaren undan
Bihang
till riksdagens protokoll 1982. 0 sami. 2 avd. 17 hafi. (Nr 21.) 1
Andra lagutskottets utlåtande Nr lil.
2
drager sig att tillhandahålla arrendatorn arbete, som denne enligt arrendeavtalet
är skyldig utgöra, eller annat för arrendatorn lika förmånligt arbete,
äger arrendatorn njuta skäligt skadestånd. I den norrländska arrendelagen stadgas
vidare, att, om i arrendeavtalet intagits villkor, som strider mot det nu återgivna
innehållet av lagen, detta villkor skall vara utan verkan (29 §). Om
särskilda omständigheter visas böra föranleda därtill, att skriftligen upprättat
arrendeavtal undantages från tillämpning av lagen, eller någon dess föreskrift,
oell örn avtalet innehåller förbehåll, att medgivande därtill må sökas, ankommer
det på Kungl. Maj :ts befallningshavande i det län, där fastigheten är
belägen, att medgiva sådant undantag (31 §). Såsom sådan omständighet, som
nu sagts, skall särskilt anses, att det arrenderade området till beskaffenhet och
omfattning- icke är sådant, att självständigt jordbruk kan idkas därå, eller att
med hänsyn till eget jordbruk eller skogsbruk det för jordägaren är av synnerlig
vikt att över området äga friare bestämmanderätt än som följer av vad i
lagen är stadgat.
Tidigare behandling
av
frågor röranik
försäljning
av arrendejordbruk.
tord kommissionen
1923.
De spörsmål, som sammanhänga med försäljning av utarrenderade jordbruk,
hava länge varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet. I synnerhet hava
talrika framställningar gjorts örn vidtagande av åtgärder för att skapa bättre
möjligheter till förvärv av sådan jord. En utförlig redogörelse för dessa strävanden
återfinnes i utlåtande nr 1 av sammansatt andra lag- och jordbruksutskott
vid 1930 års riksdag. I den redogörelse, som utskottet nu går att lämna,
inskränker sig utskottet till vissa huvudpunkter i dessa frågors behandling,
I den av Kungl. Majit den 29 november 1918 tillsatta jordkommissionens
uppdrag ingick bland annat att verkställa utredning, huruvida och i vad mån
tvångsavlösning av jord för tillgodoseende av jordbruksändamål, utöver vad
för det dåvarande vore stadgat, borde på lagstiftningens väg genomföras. I anledning
därav meddelade jordkommissionen bland annat i sitt den 28 februari
1923 avgivna betänkande del VI (Statens offentliga utredningar 1923:40)
principutlåtande örn avlösning av vissa arrendejordbruk.
Till grund för detta utlåtande låg en av kommissionen företagen enquéte
rörande södra och mellersta delarna av riket. Redogörelse för denna återfinnes
i kommissionens betänkande del V (Statens offentliga utredningar 1922:48).
I redogörelsen framhölls bland annat följande:
Ehuru någon friköpning i större skala icke förekommit, vore dock en försäljning
av arrendegårdar och torp till deras brukare, icke någon alldeles okänd
företeelse. Särskilt torpen syntes i en ganska stor utsträckning under de sista
årtiondena hava försålts till sina brukare, men även egentliga arrendegårdar
hade, om ock i mindre omfattning, varit föremål för friköpning. Att åtskilliga
tusental jordbruk sålunda friköpts, kunde med ganska stor visshet antagas. I
någon mera utpräglad grad hade emerertid icke hos arrendatorer och torpare
å bolagsegendomar, fideikommiss och andra större jordkomplex framträtt något
intresse att friköpa av dem brukade arrendegårdar och torp. Några utsikter
därtill hade nämligen i regel icke ansetts föreligga. Det största hindret syntes
vara antingen en allmän obenägenhet hos jordägarna mot att frånsälja något
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.
arrendet)rulf eller ock deras begränsade rätt att råda över jordegendomen (fideikommiss).
För flertalet av här ifrågavarande arrendatorer stöde jämväl prisfrågan
som ett oöverstigligt hinder mot friköpning. En arrendator eller torpare
iigde i regel icke sådana ekonomiska resurser, att han kunde komma ut med
att kontant erlägga den höga köpeskilling, som arrendebruket betingat. Inför
valet mellan att skuldsätta sig för att bliva ägare till arrendebruket eller att
sitta kvar som arrendator hade han icke sällan stannat vid det senare alternativet.
Detta Amre ock ganska förklarligt, då, såsom det allmänt uppgivits, jordegan
avsevärt understege räntan å saluvärdet för en arrendegård. Det vanligaste
syntes vara, att jordegan endast motsvarade hälften av nämnda ränta.
Även andra omständigheter hade förorsakat, att brukarna i allmänhet icke hyste
något intresse att med äganderätt förvärva den legda jorden. Många arrendatorer
och ett än större antal torpare hade icke å sin arrenderade fastighet tillräckligt
med betesmark och ej heller skog i sådan omfattning, att husbehovet fylldes.
Farhågan att brukaren genom friköpning skulle gå miste om den för hans
bärgning nödiga arbetsförtjänst, som han såsom legotagare kunde påräkna hos
jordägaren, hade ävenledes avskräckt mången från tanken på friköpning.
Obenägenheten mot försäljningarna har enligt enquéten framträtt mer eller
mindre starkt hos olika grupper av jordägare. I detta avseende har det framhållits,
att bolagen visat sig mest obenägna mot friköpning.
I fråga örn behovet av lagstiftning om avlösning av arrendebruk anförde
kommissionen i sitt principutlåtande:
Avlösning av vissa mindre arrendejordbruk innefattar en viktig utbyggning
av den sociala arrendelagen. En social arrendelag har till uppgift visserligen
att trygga en arrendator i besittning av jordbruket till gagn både för det senare
och för brukaren och utan skada för jordägaren. Den kan dessutom, såsom
norrlandskommittén erinrade, få den uppgiften att främja frivilliga avtal örn
jordens övergång med självständig rätt till arrendatorn. Detta senare blir i
varje fall målet såsom varande den önskvärda slutliga lösningen på den föreliggande
frågan.
Emellertid kan det befaras, att denna lösning icke skall kunna på frivillighetens
väg uppnås eller icke ske på ett rättvist och tillfredsställande sätt. Svaren
å jordkommissionens frågor äro i det stora hela samstämmiga härutinnan,
att stor obenägenhet råder hos jordägare att avhända sig sina arrendejordbruk
över huvud taget. Det kan, såsom erfarenheten visar, likaledes befaras, att
dylika jordbruk i varje fall icke komma att utbrytas i ett bärkraftigt skick.
Därför erfordras en lag, som medger en av staten främjad och kontrollerad lösningsrätt
till arrendatorernas förmån. Denna lagstiftning blir slutstenen i det
nu förevarande komplexet av jordlagar.
Kommissionens principuttalande var icke enhälligt.
Vid 1925 års riksdag väcktes —— liksom året därförut — motioner i ämnet.
I motionerna nr 166 i första kammaren av herr Lindhagen m. fl. och nr 171 i
andra kammaren av herr Pettersson i Hällbacken m. fl. hemställdes, att riksdagen
ville hos regeringen begära övervägande och förslag till en lagstiftning
om frilösning av arrendejordbruk. Motionerna behandlades av andra lagutskottet,
vilket i sammanhang med dem behandlade tvenne andra motioner. Utskottet
hemställde i utlåtande nr 32, att riksdagen med anledning av motionerna mått!''
besluta att i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn övervägande från regeringens
Riksdagen
li)2ö.
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.
1926 års jord
undersökningskommission.
sida av åtgärder, sorn vore ägnade att främja frilösning av arrendejordbruk i
större utsträckning än för närvarande skedde, därvid jämväl borde komma under
prövning behovet av en särskild lagstiftning för frilösning av arrendejordbruk,
tillhöriga bolag och enskilda spekulanter, ävensom örn framläggande för
riksdagen av de förslag, vartill dessa överväganden kunde föranleda.
Till utskottets hemställan voro fogade reservationer dels av fyra ledamöter,
nämligen greve Spens m. fl., vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att motionerna
icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda, dels av herr Linder
utan angivet yrkande, dels ock av herr Lindhagen, som hemställt, att riksdagen
med anledning av förevarande motioner ville hos regeringen begära övervägande
av en lagstiftning och andra åtgärder för främjande av frilösning av
arrendejordbruk, tillhöriga bolag, ekonomiska föreningar, enskilda spekulanter
och större godsägare.
Riksdagen biföll utskottets hemställan samt avlät skrivelse i ämnet till
Kungl. Majit, nr 309.
Kungl. Majit uppdrog sedermera åt 1925 års kolonisationssakkunniga att
verkställa utredning, i vilken omfattning och under vilka former bistånd borde
av staten lämnas arrendatorer för avhjälpande av de med frilösningen av arrendejordbruk
förknippade finansiella svårigheter. Vidare uppdrogs åt ordföranden
hos de sakkunniga jämte två andra personer att verkställa undersökning rörande
bland annat enskilda jordägares benägenhet att avyttra arrendejordbruk.
Den av de tre sistnämnda bildade kommittén kallades 1925 års undersökningskommission
för upplåtelse av jord.
Denna kommissions uppdrag avsåg undersökning av den benägenhet att frivilligt
avyttra jord, som kunde finnas hos de jordägande bolagen och s. k. enskilda
jordspekulanter. Då kommissionen ansåg det bliva i hög grad vanskligt
att avgöra, huruvida en enskild jordägare skulle betraktas såsom »jordspekulant»
eller ej, fann kommissionen — som i sin redogörelse meddelade, att dylik plan
för arbetets bedrivande på sin tid godkänts av dåvarande chefen för jordbruksdepartementet
— det riktigast att låta frågan örn undersökning av den jordareal,
som eventuellt kunde frånvinnas »enskilda jordspekulanter», anstå i
avbidan på resultatet av en undersökning rörande bolagens benägenhet att frivilligt
avyttra jord för nybildning av självständiga jordbruk.
Kommissionen, vilkens undersökning således var inskränkt att avse bolagsjord,
infordrade, efter samråd med Sveriges skogsägareförbund, uppgifter enligt
vissa frågeformulär från 131 bolag angående bolagens totala innehav av för
jordbruk lämplig jord, denna jords disposition, av bolagen verkställda jordförsäljningar
efter den 1 april 1923 samt i vilken utsträckning och under vilka
villkor, bolagen vöre villiga att frivilligt sälja innehavda jordbruksfastigheter.
Infordrade uppgifter avlämnades av 101 bolag samt bearbetades och sammanställdes
av kommissionen, som enligt egen uppgift jämväl i stor utsträckning
förhandlat med bolagen för ernående av bästa möjliga resultat i fråga örn försäl.
jningserbjudanden. Utredningen slutfördes 1927. En redogörelse för vissa
Andra lagutskottets utlåtande Nr 21. 5
genom utredningen vunna rön lämnas i utskottets samtidigt härmed avgivna
utlåtande nr 23.
Kommissionen sammanfattade resultatet av den gjorda undersökningen i följande
uttalande:
Omfattningen och beskaffenheten av bolagens försäljningserbjudande måste
enligt kommissionens uppfattning godtagas som bevis för, att hos bolagen finnes
en sådan villighet att försälja såväl sina arrendejordbruk som annan för
jordbruksändamål lämplig mark, att den för närvarande kan anses fullt motsvara
rimliga anspråk från det allmännas sida. Ser man dessutom erbjudandet
mot den ansenliga mängd jord bolagen redan tidigare försålt, synes påtagligt,
att bolagen i stor utsträckning under senare år gått in för en jordpolitik, som
överensstämmer med den av statsmakterna understödda, strävan att öka antalet
självägande bönder.
Vid 1928 års riksdag framlade Kungl. Majit i proposition nr 97 förslag till
omorganisation av egnahemsverksamheten. Vad anginge egnahemsorganisationens
medverkan till arrendefrilösningars befrämjande anslöt sig propositionen
till förslag från 1925 års kolonisationssakkunniga, att hushållningssällskapens
egnahemsnämnder borde, på begäran av jordägare eller arrendatorer, söka lämna
låd och biträde vid värdering, bedömande av lotternas storlek och förseende med
jord av skilda slag, köpeavtals ingående, ordnande av lagfarts- och inteckningsfrågor
samt upprättandet av ansökningar om erforderliga och påräkneliga
lån eller bidrag av statsmedel. Skulle visst hushållningssällskap icke vara villigt
att låta sin egnahemsnämnd tillmötesgå från jordägare eller arrendatorer framställda
anspråk på biträde med lämnande av här ifrågavarande råd och hjälp,
borde det i dylikt fall ankomma på statens egnahemsstyrelse att, i mån av
behov och möjlighet, lämna den begärda medverkan. Även i andra fall, såsom
särskilt vid planläggandet av omfattande arrendefrilösningar från exempelvis
större bolagsdomäner, kunde anledning finnas för egnahemsstyrelsen att mera
direkt medverka vid frågans ordnande. Den jordanskaffningsverksamhet i
egnahemsnämndernas egen regi, som enligt förslaget skulle förekomma i vissa
fall, torde understundom komma att till större eller mindre del avse även frilösningar
av torp och andra arrendejordbruk.
I samband med propositionen behandlades vissa motioner, avseende frågan
örn expropriationslagstiftning till stöd för bland annat utbrytning av arrendejordbruk.
Sålunda hemställdes av herr Lindhagen i motion nr 204 i första kammaren,
att riksdagen ville hos Kungl. Majit begära expropriationslagstiftning såsom
ett yttersta medel i strävandena för utbrytning av arrendejordbruk.
Under hänvisning till nämnda motion hemställdes i motion nr 360 i andra
kammaren av herr Hage m. fl., att riksdagen måtte hos Kungl. Majit begära,
att vid övervägandet av jordfrågorna jämväl beaktades behovet av ett expropriationsförfarando
såsom ett yttersta medel i strävandet för utbrytning av
arrendejordbruk.
Riksdagen
1928.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(5
Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.
Riksdagen
192Ö.
A Klare hemställdes i motionen nr 268 i första kammaren av herr Lindhagen,
att riksdagen, med anledning av egnahemspropositionen, såvitt den rörde frilösning
av arrendejordbruk, ville besluta sådana ändringar och tillägg i förslaget,
att, bland annat, på tillämpligt sätt gåves skäliga expropriationsbestämmelser
lör vinnande av erforderliga och rimliga uppgörelser vid den tid, på den
plats, i den omfattning, mot det pris och till förmån för den person som vederborde.
Sammansatt andra lag- och jordbruksutskott, som till behandling förehade
tirendet, tillstyrkte i huvudsak propositionen samt hemställde i utlåtande nr
2 örn avslag å de ovannämnda motionerna.
Tre reservanter, herr Linder m. fl., hemställde, att riksdagen måtte hos
Kungl. Maj :t begära övervägande och förslag till expropriationslagstiftning
såsom ett yttersta medel i strävandena för bildande av nya jordbruk, frilösning
av arrendejordbruk, fulländning av ofullständiga jordbruk samt anskaffande
av tomtmark för nya bostäder och andra erforderliga ändamål.
Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.
Vid samma års riksdag framställde herr Spångberg inom andra kammaren
interpellation angående vissa jordägares försäljningspolitik beträffande arrendegårdar.
Vid besvarande av interpellationen lämnade statsminister Ekman vissa
uppgifter angående bolags försäljande av utarrenderad jord med mera.
Vid 1929 års riksdag hemställdes i motionerna nr 184 i första kammaren
av herr Lindhagen och nr 315 i andra kammaren av herr Wiklund i
Byske m. fl., att riksdagen beträffande frilösning av sociala arrendejordbruk
ville hos Kungl. Majit begära förslag till ändamålets vinnande genom en effektiv
rättsordning, tryggad genom lag, ledd av samhället och stödd av expropriationsrätt.
I utlåtande nr 16 hemställde andra lagutskottet, att motionerna ej måtte
föranleda åtgärd. Utskottets motivering var av följande lydelse.
Från flera håll vitsordas, att såväl bolag som enskilda jordägare numera
visa benägenhet för frivilliga försäljningar av lägenheter, som icke äro för
det av dem drivna jord- och skogsbruket svårmistliga. Anledning finnes också
att antaga, att frilösningar av arrendejordbruk komma att öka i omfattning.
Den numera verkställda utredningen angående jordägarnas benägenhet
att avyttra arrendejordbruk torde givetvis bidraga härtill. Ett mera
allmänt frilösningsförfarande torde vara att förvänta jämväl såsom en
följd av den sociala arrendelagstiftningen, vilken säkerligen kommer att öka
jordägarnas benägenhet att sälja sina arrendegårdar. Att jämväl den reformerade
egnahemsorganisationens jordanskaffningsverksamhet torde komma att
medverka till ökad frilösning förutsattes av 1928 års riksdag och var en av
anledningarna till att årsutlåningen från egnahemslånefonden höjdes från 18
till 20 miljoner kronor. Vissa hämmande faktorer, som tidigare försvårat de
osjälvständiga jordbrukens överförande i brukarens hand, hava numera antingen
avlägsnats eller ock stå åtgärderna härför i begrepp att vinna lösning.
Av betydelse i detta hänseende är, att en reformerad skifteslagstiftning tillkom
vid 1926 års riksdag, att år 1925 genomförts vissa författningsändrin
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande Nr 21. t
gar, som väsentligen nedbringat kostnaden i relaxationsärenden, samt att lindel
5 riksdagens prövning för närvarande ligger en proposition, som avser förenkling
i fråga om avstyckad fastighets frigörande från densamma besvärande
inteckningar i stamfastigheten. Ytterligare är att erinra, att utredning
på riksdagens begäran för närvarande pagar rörande den primära jordbruksfastighetskrediten
med hänsyn särskilt till frågan örn höjning av gränsen för
denna fastighetskredit och till behovet av en ytterligare utveckling av jordbrukshypoteksinstitutionen
i syfte att möjliggöra en ökad utlåningsverksamhet.
Därest de till grund för detta utredningskrav liggande önskemål komma
att förverkligas, torde detta komma att bliva av betydelse beträffande kreditgivningen
för frilösning av sådana arrendejordbruk, vilkas storlek och värde
icke för närvarande medgiva lämnande av egnahemslån.
Av vad sålunda anförts torde framgå, att anledning saknas att beträffande
frilösning av arrendejordbruk införa någon pa expropriationsrätt stödd rättsordning.
Sex reservanter, herr Thorberg m. fl., yrkade bifall till motionerna.
Riksdagen beslöt enligt utskottets hemställan.
Jämväl vid detta års riksdag interpellerade herr Spångberg rörande försäljning
av utarrenderad jord.
Jämväl vid 1930 års riksdag väcktes motioner av vikt i detta sammanhang.
I de likalydande motionerna nr 167 i första kammaren av herr Sandén och
nr 261 i andra kammaren av herr Sköld m. fl. hemställdes, jämte annat, att
riksdagen ville hos Kungl. Maj :t anhålla, att i samband med ifragasatt undersökning
rörande tillämpningen av 1927 års arrendelagstiftning även matte tagas
i övervägande i vad mån och på vilket sätt arrendator ma tillerkännas förköpsrätt
till av honom brukat ställe. Yrkandet motiverades i huvudsak sålunda:
Vid de försäljningar av arrendegårdar, som hittills förekommit, har i
allmänhet förutvarande arrendatorn först tillbjudits inköpa stället^ Men fall
lia också inträffat, då arrendatorn blivit förbigången. Örn man nu, såsom troligt
är, har att vänta en allt större benägenhet från bolagens sida att sälja arrendegårdar,
kan i många fall komma att inträffa, att arrendatorn blir ställd utanför
vid försäljningen. Han skulle då utan vidare berövas sina förvärvsmöjligheter.
Särskilt i sådana fall, där arrendatorn under många år innehaft stället
på arrende eller där gården under längre tid innehafts av samma släkt, måste
något sådant betraktas såsom ur samhällets synpunkt oriktigt. Åtgärder böra
förty vidtagas för att förhindra dylikt. Bästa sättet att vinna detta vöre nog
att i vissa fall stadga förköpsrätt för arrendatorn, då jordägaren skrider till försäljning
av stället.
[ de likalydande motionerna nr 177 i första kammaren av herr Möller m. fl.
och nr 272 i andra kammaren av herr Hansson i Stockholm lii. fl. hemställdes,
jämte annat, att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla örn förnyad utredning
och förslag rörande ökade möjligheter för arrendatorer under bolag och
därmed jämförliga jordägare att på ekonomiskt överkomliga villkor frilösa sina
ställen, när så kommer på fråga. Ur motiveringen för yrkandet ina följande
här anföras:
De stora bolagen synas icke lia samma intresse som förr av att bibehålla
sina arrendeställen. Man torde ha att räkna med alltmera omfattande
Riksdagen
10:50.
8 Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.
försäljningar av arrendegårdar under bolag. I ett stort antal fall sakna arrendatorerna
ekonomiska resurser att övertaga stället med äganderätt. Icke ens
med tillhjälp av egnahemslån är detta möjligt — åtminstone icke utan en mycket
betydande sänkning i arrendatorernas levnadsstandard. Men arrendatorerna
ha oftast ingen annan utväg än att köpa. Det är följaktligen trängande nödvändigt,
att åtgärder vidtagas för att lämna bolagsarrendatorerna verksam ekonomisk
hjälp, då de tvingas att med äganderätt förvärva sina ställen. Men
manga av dessa arrendatorer, som tvingas mycket mot sin vilja att bli självägande,
ha anledning fråga sig, vad deras kommande öde skall bli. Om de icke
längre kunna påräkna skogsarbete, huru skola de då kunna existera? Troligt
är väl, att ett icke ringa antal jordbrukare i de norra delarna av landet, som
icke besitter stödskog i tillräcklig omfattning och som därför för närvarande
icke kan draga sig fram utan med tillhjälp av skogsarbete åt andra, skall kunna
komma i tillfälle att försörja sig helt och hållet som jordbrukare. Med detta
för ögonen bör det vara angeläget att se till, att brukningsdelarna ha förutsättningar
att kunna drivas som självständiga jordbruk. Då det här gäller de norra
delarna av landet, synes det vara nödvändigt, att brukningsdelarna i allmänhet
äro försedda med nödig husbehovsskog men även att åkerarealen eller åkerarealen
tillsammans med odlingsbar mark är tillräcklig. I de fall, där staten
på ett eller annat sätt ekonomiskt biträder vid frilösning av arrendejordbruk,
bör därför stadgas sådana villkor för statens medverkan, att ovan angivna förutsättningar
verkligen föreligga. Men det ligger också vikt vid, att i detta avseende
träffade bestämmelser i de enskilda fallen efterlevas, så att ej genom
slentrian eller undfallenhet avsikten förfelas.
I en av herr Lindhagen inom första kammaren väckt motion, nr 205, hemställdes,
att riksdagen ville hos Kungl. Maj :t anhålla, att övervägandet av den
sociala jordfrågan, som av regeringsmakten väsentligen nedlagts från år 1923,
matte återupptagas i hela dess vidd, varjämte begärdes, att därvid särskilt vissa
angivna gamla frågor, däribland frilösning av arrendatorshemmen, måtte genom
lagstiftning, upplysning, kredit och organisation omsider någorlunda lösas
från grunden. Samme motionär återupptog vidare i motionen nr 208 i
första kammaren sitt vid 1929 ars riksdag i motion I: 184 gjorda yrkande örn
en effektiv rättsordning för frilösning av sociala arrendejordbruk.
Sammansatt andra lag- och jordbruksutskott anförde med anledning av de
nu nämnda motionerna i sitt utlåtande nr 1:
Frågan örn frilösning av arrendejordbruk har stor betydelse och räckvidd.
I allmänhet måste det anses såsom en önskvärd utveckling, att de självägande
jordbrukarnas antal ökas genom att arrendatorer med äganderätt tillösa sig
den jord, de bruka. Under de senaste aren hava arrendegårdsförsäljningar, särskilt
från större bolag, ägt rum i allt mer vidgad utsträckning. Statsmakterna,
hava också sökt leda utvecklingen i denna riktning genom olika direkta eller
indirekta åtgärder (egnahemsverksamhetens omorganisation, den sociala arlendelagstiftningen,
förenklat förfarande vid inteckningsbefrielse m. m.). I
själva verket torde jordägarnas benägenhet att avyttra arrendegårdar numera,
mångenstädes blivit så stor, att utbuden från vissa större jordägande bolag
snarare över- än understiga arrendatorernas åstundan att köpa.
I denna situation föreligger enligt utskottets förmenande icke anledning för
statsmakterna att tillgripa ytterligare lagstiftningsåtgärder för arrendefrilös
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 21. 9
ningars forcering. Att pågående frilösningar äga ruin under tillgodoseende av
jordbruksekonomiska och sociala krav är däremot en viktig angelägenhet, som
icke minst med hänsyn till frilösningarnas stora omfattning är värd särskild
uppmärksamhet. I stor utsträckning torde arrendegårdsköp ske med tillhjälp av
statens egnahemslån. Det är därvid av stor vikt, att de med frilösningarna förenade
omständigheterna noga prövas samt att gällande låneföreskrifter örn lägenheternas
lämpliga storlek, prisens skälighet o. d. omsorgsfullt tillämpas. Av
(den här ovan under avdelningen III lämnade) redogörelsen framgår, att statens
egnahemsstyrelse sökt inrikta sin uppmärksamhet härå, därvid bland annat
beaktats spörsmålet, huruvida den förutvarande brukaren vid förestående
arrendegårdsförsäljning i lämplig ordning bör erhålla hembud. Utskottet finner
det vara av stor vikt, att där egnahemslån kan ifrågakomma, tillbörlig uppmärksamhet
från egnahemsorganens sida ägnas däråt, att arrendatorn, därest
han äger de nödiga kvalifikationerna, i första hand beredes tillfälle till köp på
skäliga villkor.
Att på sätt i vissa av motionerna föreslagits överväga särskild lagstiftningom
förköpsrätt för arrendatorer eller örn expropriationsanordningar. för arrendefrilösningars
reglerande finner utskottet varken befogat eller lämpligt. De skäl,
varpå riksdagen vid upprepade tillfällen och senast förra året avvisat förslag
örn expropriationsåtgärder i dylikt syfte, finner utskottet alltjämt äga giltighet.
Den ifrågasatta förköpsrätten skiljer sig i sak icke nämnvärt från expropriation,
framför allt icke om den centrala frågan om köpesumman skall
kunna hänskjutas till avgörande av tredje man (en offentlig nämnd e. d.).
Skillnaden består i sådant fall huvudsakligen däri, att förköpsrätten blir giltig
blott när gården skall säljas, medan expropriationsrätten kan tillämpas även
vid andra tidpunkter. Utskottet har emellertid icke funnit tillräcklig anledning
att tillstyrka åtgärder eller utredning örn vare sig förköps- eller expropriationsrätt.
I betraktande av arrendegårdsförsäljningarnas stora omfattning och med hänsyn
till det nyss angivna sociala intresset av att förutvarande brukare i första
hand får tillfälle att tillösa sig den gård, han bebott och brukat, synes det
utskottet vara av behovet påkallat, att ett övervägande kommer till stånd rörande
de ytterligare åtgärder, som kunna anses ägnade att ekonomiskt underlätta
sådan frilösning. I vissa fall torde nämligen arrendatorn vara i den svaga
ekonomiska ställning, att han icke enbart med egnahemslån mäktar genomföra
friköpningen. Den nu berörda frågan står i omedelbart samband med (det under
avdelning IV här ovan upptagna) spörsmålet om de mindre bemedlades
jordfråga. Anmärkas må, att enligt egnahemsstyrelsens förslag de s. k. räntefria
jordbrukslånen även avsågos kunna utgå vid arrendefrilösningar. Då
utskottet (här ovan) påkallat fortsatt utredning rörande de mindre bemedlades
jordfråga, ligger häri ett ytterligare skäl för utskottet att ifrågasätta
övervägande, under beaktande av förut föreslagna utredning rörande de ekonomiska
förutsättningarna för bärighet av mindre jordbruk, jämväl av nu förevarande
spörsmål örn ökat ekonomiskt bistånd åt mindre bemedlade arrendatorer
vid friköp av arrendegårdar. Dylik utredning, vilken utskottet alltså förordar,
synes icke böra begränsas att blott avse arrendatorer under bolag, utan
den bör omfatta frilösningar även från andra jordägare.
Reservationer anmäldes mot utskottets utlåtande i denna del dels av herr
Eriksson i Ljusdal och fyra andra ledamöter, dels av herr Lindhagen, dels
ock av herr Carlström. Herr Eriksson m. fl. hade ansett, att utskottet bort
opaginerad Kontrollera mot PDF
Hl
Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.
hemställa om ej mindre den utredning, vilken utskottet förordat, än även utredning
angående behovet av och möjligheterna för en lagstiftning, som skulle
syfta till att trygga åt arrendatorer, vilka bruka under den sociala arrendelagstiftningen
hörande ställen, rätt att under vissa omständigheter med äganderätt
tillösa sig av dem brukade ställen, samt örn framläggande för riksdagen
av de förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Herr Lindhagen hade ansett,
att utskottet bort hemställa, att riksdagen beträffande frilösning av arrendejordbruk
ville hos Kungl. Majit begära: l:o) förnyat övervägande och
förslag till en rättvis och effektiv reform; och 2:o) övervägande och förslag
till förköpsrätt för arrendator vid arrendejordbrukets försäljning till främmande.
Herr Carlström lät icke sin reservation åtföljas av något yrkande.
Vid samma riksdag hemställde herr Sandén i motion nr 168 i första kammaren
och herr Sköld m. fl. i motion nr 262 i andra kammaren, att riksdagen
ville hos Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit måtte utfärda sådana
föreskrifter, att under den tid i motionerna I: 167 och lii 261 påkallad utredning
påginge, återhållsamhet iakttoges vid utlämnande av statliga egnahemslån
i samband med försäljning av arrendegårdar, för vilka norrländska arrendelagen
eller allmänna arrendelagens bestämmelser örn jordbruksarrenden under
bolag m. m. gälla. . . .
Yrkandet motiverades i huvudsak sålunda:
Örn riksdagen beslutar påfordrad utredning rörande reformering av gällande
arrendelagar, följer därav att en skärpning i vissa punkter av dessa arrendelagar
kan komma att bli resultatet. Inför dessa utsikter har man anledning att
frukta dels att bolagen skola forcera sina försäljningar på ett för arrendatorerna
ofördelaktigt sätt och dels att de skola påtvinga arrendatorerna ogynnsamma
arrendekontrakt under hot örn försäljning. Då försäljningshotet med
arrendatorerna s obenägenhet att köpa är ett fruktansvärt tvångsmedel i bolagens
hand, är det icke mer än naturligt, att detta medel i största utsträckning berövas
bolagen under den tid utredningen pågår. Någon större möjlighet för bolagen
att försälja arrendegårdar torde icke föreligga, om ej från statens sida
egnahemslån beviljas för transaktionens genomförande. Det är en bitter sanning,
att de statliga egnahemslånen i månget fall gjort det möjligt för bolagen
att tvinga arrendatorn till underkastelse. Örn från statens sida en viss
återhållsamhet iakttoges i fråga örn utlämnandet av egnahemslån vid försäljning
av arrendegårdar under den sociala arrendelagstiftningen under den tid,
här avsedda utredning pågår, skulle tvångsförsäljningarnas antal säkerligen
komma att högst betydligt förminskas. Att stadga förbud mot varje utlämnande
av egnahemslån för här angivet ändamål skulle dock vara att gå för långt.
Mången gång kan helt visst det vara en önskan från arrendatorns sida att få
köpa. I ett dylikt fall bör icke egnahemslån förvägras. Men om det däremot
skulle visa sig, att bolaget på ett eller annat sätt trugat arrendatorn att köpa
mot hans vilja, bör lån icke beviljas. Lån bör även vägras, då köparen är annan
person än arrendatorn och den senare visserligen ej önskar köpa men väl
att sitta kvar som arrendator. Ansökningar örn lån böra följaktligen noga prövas
från fall till fall, varvid bör tillses, att de, som lia att vidtaga dessa undersökningar,
kunna anses skickade att opartiskt gå till värvet. Detta kan
Andra lagutskottets utlåtande Nr 21. 11
t. ex. knappast påräknas, när egnahemsombudet är tjänsteman hos vederbörande
bolag.
I sitt berörda utlåtande nr 1 yttrade sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet
med anledning av dessa motioner:
Utskottet har icke blivit övertygat örn lämpligheten av den i förevarande
motioner ifrågasatta åtgärden. Det bleve synnerligen vanskligt att efter ett
verkställt köp objektivt klarlägga de med köpet förenade omständigheter, som
enligt motionärernas mening borde tillmätas betydelse vid avvisande av ansökan
örn egnahemslån. Härtill kommer, att det ingalunda är säkert, att ett
dylikt avvisande komme att få den av motionärerna åsyftade verkan, utan
följden bleve måhända i vissa fall i stället den, att köparna måste anlita annan
och sämre kredit än egnahemslånen. Utskottet finner sig följaktligen böra
föreslå riksdagen att ej bifalla motionerna.
Mot utskottets utlåtande i denna del reserverade sig herr Lindhagen, som
hemställt, att motionerna måtte bifallas, ävensom herr Sköld, vilken icke framställt
något yrkande.
Utskottets utlåtande, som innehöll yttrande jämväl över andra vid 1930 års
riksdag väckta motioner, godkändes av riksdagen. I skrivelse nr 276 anhöll riksdagen
under åberopande av utlåtandet, att Kungl. Majit ville:
1) verkställa utredning rörande erfarenheterna vid tillämpningen av gällande
arrendelag i vad avsåge arrenden, som folie under den sociala arrendelagstiftningen,
med särskild hänsyn till de delar av riket, till vilka den norrländska
arrendelagen utsträcktes genom lag den 27 juni 1927, ävensom för
riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda;
2) verkställa fortsatt utredning rörande de ekonomiska förutsättningarna
för bärighet av mindre jordbruk och rörande ökade möjligheter för lantarbetare,
skogsarbetare, hemmansägare-, arrendators- och småbrukaresöner samt andra
mindre bemedlade härför lämpliga personer att erhålla egna jordbruk samt
för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda;
3) i anslutning till den ovan under 2) nämnda utredning verkställa utredning
rörande de ytterligare åtgärder, som kunde anses ägnade att ekonomiskt
underlätta frilösning av mindre arrendejordbruk, samt för riksdagen
framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda;
4) i anslutning till den ovan under 2) nämnda utredning verkställa utredning
rörande de ytterligare åtgärder, som kunde anses ägnade att främja
utökandet av ofullständiga jordbruk, samt för riksdagen framlägga de förslag,
vartill utredningen kunde föranleda; samt
5) verkställa utredning angående lämpligheten och behovet av ökade anslag
för att bereda ökade möjligheter att erhålla lån för bostadsegnahem på
landsbygden.
Jämlikt bemyndigande av Kungl. Majit den 4 december 1930 har chefen
för jordbruksdepartementet tillkallat utredningsmän att verkställa de av riks
-
Sociala jord
utredningen
1931
12
Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.
dagen i berörda skrivelse ifrågasatta utredningarna samt att inkomma till
Kungl. Maj:t därmed och med förslag i förevarande ämnen.
Den sålunda bildade kommittén, som antagit namnet »sociala jordutredningen»
har såsom ett första led i fullgörandet av sitt uppdrag den 5 december 1931
avgivit betänkande med förslag till vissa ändringar i den sociala arrendelagstiftningen
(Statens offentliga utredningar 1932:1).
Sociala jordutredningen, som i sitt betänkande redogör för vissa av utredningen
verkställda undersökningar ävensom för en av utredningen företagen
studieresa i Värmlands m. fl. län, anför i betänkandet:
Den skärpta arrendelagstiftningen, icke minst skadeståndsbestämmelserna
i 7 § (i 2 kap. av lagen örn nyttjanderätt till fast egendom), ha i sin mån
föranlett, att skogsbolagen, som tidigare ogärna velat avhända sig sina arrendeställen,
numera i stor utsträckning söka avveckla arrendesystemet och försälja
arrendegårdarna.
Under det att det tidigare från arrendatorshåll med styrka framträtt en
strävan att få friköpa arrendejordbruken har med nuvarande ekonomiska förhållanden
hos arrendatorerna ett motsatt intresse gjort sig märkbart. De flesta
arrendatorer, varom här är fråga, äro för sitt uppehälle till stor del beroende
av det arbete med kolning, skogskörning, huggning o. dyl., vartill bolaget
kan bereda tillgång. I egenskap av arrendator känner skogsarbetarn sig tryggare
för den nödvändiga arbetstillgången än örn han med äganderätt förvärvade
sitt ställe. Ett annat skäl, som under nuvarande ekonomiska förhållanden
ur arrendatorns synpunkt talar mot frilösning, är, att räntorna på
köpeskillingen och övriga med äganderätten förenade årliga utgifter ofta betydligt
överstiga den arrendeavgäld, som för närvarande utgår. Arrendatorerna
se därför i många fall numera med bekymmer på bolagens stora utbud
av arrendeställen.
Att ändra lagens bestämmelse, att arrendetiden vid jordbruksarrenden under
bolag och med dem likställda jordägare skall vara 15 år, eller att eljest vidtaga
andra genomgripande ändringar i den vid 1927 års riksdag tillkomna
sociala arrendelagstiftningen torde för närvarande icke vara lämpligt bland
annat därför att lagstiftningen på många håll redan skapat förhållanden, som
man icke utan allvarliga olägenheter kan rubba. Det nuvarande ekonomiska
läget synes därjämte lägga hinder i vägen för att för närvarande genomföra
vissa från olika håll påyrkade reformer. Men å andra sidan torde statsmakterna
icke böra underlåta att redan nu vidtaga de mindre ändringar i lagstiftningen,
som erfarenheten visat vara behövliga.
De sakkunniga hava sålunda funnit det önskvärt, att jämkningar vidtagas
i lagstiftningen i syfte att ernå dels att dess bestämmelser icke skola utgöra en
särskild anledning för bolagen att inom den närmaste tiden i ökad omfattning
skrida till försäljningar av sina arrendegårdar, dels att bolagen skola anse sig
kunna bibehålla sitt förutvarande ekonomiska system med kombination av
arrende- och arbetsavtal, dels att anledningarna till dispens skola i största
möjliga utsträckning bortfalla.
Otvivelaktigt är det med billighet och rättvisa överensstämmande att, därest
arrendatorn i arrendeavtalet ålägges visst arbete till jordägaren, denne också
bör vara skyldig att tillhandahålla arrendatorn arbetet. Undandrager sig
jordägaren detta, har ju en av de väsentliga förutsättningarna för arrende
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 21. 13
avtalet bortfallit. Den rätt att i dylikt fall erhålla skadestånd av jordägaren,
som den nuvarande lagen tillförsäkrar arrendatorn, har emellertid, enligt vad
utredningsmännen erfarit, på många håll missuppfattats. På grund av lagtextens
knapphet synas särskilt bolagen hava kommit till den uppfattningen,
att skadeståndsskyldigheten vore betydligt mera omfattande än vad ovan angivits.
Enligt utredningsmännens mening torde det därför vara erforderligt
att i lagtexten uttryckligen angiva, att arrendatorns rätt till skadestånd ej inträder
då förändrade förhållanden i fråga örn bärighet eller drift av rörelse,
för vilken arrendatorns arbete varit avsett, eller därmed jämförlig omständighet
föranlett jordägaren att icke tillhandahålla arrendatorn arbete av den
beskaffenhet, som avtalats, eller annat för arrendatorn lika förmånligt arbete.
Utredningsmännen anse sig därjämte böra föreslå, att i lagen jämväl införes
rätt för arrendatorn att uppsäga arrendet, därest jordägaren ej tillhandahåller
arrendatorn arbete, som denne enligt avtalet är skyldig utgöra, eller annat
för arrendatorn lika förmånligt arbete.
Såsom motiv för ansökningarna örn dispens lia såsom ovan nämnts i stor
utsträckning åberopats de skärpta bestämmelserna i 7 § allmänna arrendelagen,
men även andra skäl hava i vissa fall anförts. Det har därför synts de
sakkunniga lämpligt att i ett sammanhang upptaga frågan om omformulering
av gällande dispensbestämmelser och därvid med ledning av erfarenheten utforma
de dispensgrunder, som skäligen böra bibehållas, och utesluta dem, som
visat sig mindre motsvara berättigade hänsyn.
De normalfall, som i praxis visat sig vara av betydelse, torde med hänsyn
till det olika bedömande, som till synes föreligger hos länsstyrelserna i
riket, böra så fullständigt som möjligt exempelvis angivas i lagen. Rätten
för länsstyrelse att även i andra, icke uppräknade fall meddela dispens, där
särskilda omständigheter visas, torde alltjämt böra kvarstå.
De sakkunniga föreslå, att det skall angivas, att såsom dispensgrund särskilt
skall anses, att fastigheten är avsedd att försäljas, eller, i fråga örn
undantag från stadgandet örn arrendetid, att arrendatorn med hänsyn till ålder,
hälsotillstånd eller dylikt eller på grund därav att han ingått avtal örn
köp eller arrende av annan fastighet förklarar sig vilja avsluta avtal om arrende
på kortare tid än femton år, eller att med hänsyn till eget jordbruk eller
skogsbruk det för jordägaren är av synnerlig vikt att över området äga friare
bestämmanderätt än som följer av lagens stadganden.
Av sociala jordutredningens ovan återgivna uttalanden framgår, att skogsbolag
numera i stor utsträckning söka avveckla arrendesystemet och försälja
arrendegårdarna. Ehuru det sedan länge för statsmakterna framträtt som ett
eftersträvansvärt önskemål att genom försäljning av arrendejordar den självägande
jordbrukande befolkningens antal ökas, torde det ej kunna förnekas, att
en försäljning av arrendejordbruk under de ekonomiska förhållanden, som nu
råda inom jordbruket, kan medföra olägenheter för arrendatorerna och andra
eventuel köpare. Enligt vad utskottet inhämtat, har emellertid sedan någon
tid dylika försäljningar i större omfattning icke kommit till stånd. Svårig
-
Utskottet
14
Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.
heten att för närvarande erhålla köpare torde utgöra ett betydande hinder mot
försäljningar av ifrågavarande slag. Utskottet anser sig böra erinra därom, att
för närvarande föreligger ett av sociala jordutredningen utarbetat förslag att
vidtaga jämkningar i den sociala arrendelagstiftningen i syfte att ernå, dels
att dennas bestämmelser icke skola utgöra en särskild, anledning för bolagen
att inom den närmaste tiden i ökad omfattning skrida till försäljningar av sina
arrendegårdar, dels ock att bolagen skola anse sig kunna bibehålla sitt förutvarande
ekonomiska system med kombination av arrende- och arbetsavtal. Utskottet
finner icke sådana skäl föreligga, att de kunde motivera den föreslagna,
ur principiell synpunkt betänkliga, åtgärden att för Värmland och vissa delar
av Örebro län stadga förbud för bolag att försälja utarrenderad jord.
Utskottet får förty hemställa,
att förevarande motion icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.
Stockholm den 8 mars 1932.
På andra lagutskottets vägnar:
K. G. WESTMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Westman, von Geijer, Frändén*, Lindhagen, Tamm,
Norman och Gottfrid Karlsson;
från andra kammaren: herrar Magnusson i Skövde, Wallerius*, Petersson i Lerbäcksbyn,
Olovson i Västerås, Björnberg, Hansson i Trollhättan, Gardell i Gans och
Molander.
*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Särskilt yttrande
av herr Lindhagen, som anfört:
Motionen innefattar en utbruten del av det komplex av jordlagar, som framlades
av norrlands-kommittén, jordundersökningen, som ej medhann mer än
Värmland, samt jordkommissionen, vars instruktion omfattade hela riket. I
motionen nr 210 i första kammaren vid 1932 års riksdag och utförligare i motionen
nr 162 i samma kammare vid 1925 års riksdag med flera motioner och
utskottsreservationer mellan år 1924 och 1931 har redogjorts för den omkast
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.
15
ning i regeringarnes jordpolitik, som senare ägt ruin elter riksdagen 1924. Den
grundväsentliga skillnaden mellan dessa två skeden i jordpolitiken var, att den
förra byggde på skapandet av en rättsordning och den senare på en hänvändelse
till välgörenheten.
Den äldre jordpolitiken ville således åstadkomma en lagstiftning, som gav
medborgarna en rätt till jorden och samtidigt möjligheter att under samhällets
hägn kunna göra denna rätt gällande och utbygga den för det ändamål, som
jorden skulle tjäna. Såsom i alla tidsåldrar och i alla länder erfordras därtill
bland de olika hjälpmedlen även en rätt till tvångsavlösning såsom det yttersta,
medlet. En rättsordning är nämligen till för alla och nöjer sig ej med en valhänt
välgörenhet, som slumpvis och godtyckligt kan skänka ett fåtal något.
En sådan rätt till tvångsavlösning behöver enligt erfarenheten sällan uttagas
genom processer. Lagen skall nämligen även taga skälig hänsyn till jordägaren
och under hägnet av en sådan lag kommer i regel frivilliga avtal till stånd.
Med denna ordning följer, att samhället framträder som målsman för den
svagare parten i alla erforderliga fall samt lagar att individen tillhandahålles
vad lagstiftningen avsett. Rättsordningen såsom princip har även den fördelen,
att en lagstiftning finnes till hands, som kan tillämpas allt efter behovet. Lösningarna
bliva som sagt på samma gång effektiva och undvika i möjligaste man
de kringgående rörelser från den mäktigare parten, vilka alltid kunna befaras
med lösliga, ofullständiga uppslag i syfte att undgå ett fullkomnat system med
effektivitet till slutresultat.
De senare årens regeringspolitik har som sagt övergivit detta system. Dess
mångå problem ha knappast beaktats och dess landvinningar i sinnena ha tillspillogivits.
Jordanskaffningen får hädanefter ske endast »på frivillighetens
väg*. Liksom mot påkallade frigörelser från militärväsendets ofärd uppmobiliseras
fältropet »försvaret främst», så uppmobiliseras nu mot det jordlösa folkets
anspråk på rätt till en flik av ett fädernesland det triumferande maktspråket
»äganderättens helgd framför allt». Sedan må det bära eller brista.
De stora jordbesittningarna hava av begripliga, mänskliga skäl sällan avstått
godvilligt från någon del av sin besittning och allraminst från bättre
delen. Jordfrågans uppbyggande på denna ovilliga frivillighet såsom ett jordprogram
betyder således en katastrof för folkets rätt till jorden och effektiva
åtgärder för ändamålet. Därmed minskas också möjligheterna för det allmänna
att framträda såsom målsman för verket och överlämna det i fullkomnat skick
till den hjälplösa människa, som vederbör. Den svagare, som slumpvis på ett
eller annat ställe skall begåvas med jord och erhålla lån av samhället för att
därmed betala jorden och bygga upp hemmet, blir i väsentliga delar fortfarande
hänvisad till egna bemödanden i författningarnas labyrinter och bekostandet
av rättsbiträden för att leta sig fram i desamma.
Denna skiljaktighet i de båda systemen leder också till en påfallande skillnad
i metoderna för inhämtande av kunskap örn de verkliga förhållandena. Rättsordningens
förtroendemän måste höra i främsta rummet de båda motsatta in
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande Nr %1.
1K
tressenterna anén framför allt omedelbart utforska svårigheterna och tänkesätten
hos den svagare parten, vilken det är meningen att skydda. Även de
statliga, och kommunala ämbetsmannakårerna trots sina antisociala benägenheter
ju längre man kommer upp på rangskalan rådfrågas. Det blir vidare nödvändigt
att i orterna sammankalla möten särskilt med den i ämnet intresserade
ortsbefolkningen samt bereda denna tillfälle att utan fruktan för mäktigare
intresse kunna fritt diskutera ämnet med ledning av utredningsmännens på
förhand formulerade uttömmande frågor.
Den frivilliga välgörenhetens organisatörer däremot synas mera föranledda att
sätta sin lit företrädesvis till de statliga och kommunala befattningshavarnas
opinion samt medföra från sina resor ofta nog endast intryck från planlösa
samtal här och var och hur som helst. Däremot underlåtas icke mångfrestande
»undersökningar», vilka alla skola börja från början, som örn ingenting förut
varit undersökt. På detta sätt blir föga avsevärt gjort annat än statistik. Livet
och dess konjunkturer ropa fortfarande förgäves efter utvägar.
Människornas rätt till jorden såsom en utväg sedan gammalt i nödlägen kan
förmodligen i längden icke stanna vid en sådan handfallen organisation av densamma.
De mänskliga rättigheterna ha visat sig äga förmåga att underifrån
genom egen kraft bryta sig igenom. Då kommer kanske frivilligheten att få
offras på mer betungande villkor än som under senare tider ifrågasatts. Nöden
har nämligen ingen lag.
Den ifrågavarande motionen är som sagt ett utbrutet inslag ur det jordprogram,
som ville bygga på en rättsordning. Den inskränker sig också till en
viss trakt.
I denna specialfråga byggde det för tillfället övergivna jordprogrammet på
den uppfattningen, att en total frigörelse av de permanent utarrenderade jordbruken
bör komma till stånd. Detta dock endast på det sättet, att den arrendatorsfamilj,
som satt på ett sådant arrende, skulle tillförsäkras företrädesrätt
till jordbruket och skyddas mot att det såldes till utomstående, förrän arrendatorn
fann sig skäligen i stånd att själv förvärva detsamma. Vidare kunde
icke utbrytning medgivas annat än så, att jordbruket bleve försett med alla behöriga
tillhörigheter. Det övergivna systemet ville sålunda förekomma det arrenderade
jordbrukets försäljningar, förrän genom samhällets medverkan dessa
två förutsättningar voro för handen. Men där dessa voro för handen, vilket
det allmänna fick makt att själv ordna med stöd av en allsidig lagstiftning,
som även inbegrep rätt till tvångsavlösning, kunde och borde utbrytning ske
omedelbart. Motionen passar in fullständigt i detta system genom sitt krav på
förbud att försälja arrendejordbruk, då dessa två förutsättningarna icke finnas.
Behörig tillsyn, att jordbruket blir försett med behöriga ägor finnes föga
möjlighet för närvarande att effektivt kontrollera. Man vet för övrigt att alla
de arrendejordbruk, som bolag i Värmland före 1917 utstyckade på lager för
att undgå den norrländska ägostyckningslagens tillämpning, nu kunna säljas
Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.
17
utan någon som helst husbehovsskog. Det var väl därför, som vid ett arrendatorsmöte
1930 i orten förklarades, att arrendatorerna ej ville köpa bland
annat av den anledningen, att de erbjudna jordbruken saknade skog eller tillräcklig
skog. Sedan har ytterligare alltmer tillkommit, att de i sådant fall
limka äventyrade att förlora sin arbetsförtjänst i skogarna, vilket särskilt under
nuvarande tid icke kunde undvaras trots den låga ersättningen. Detta senare
är således också ett av de skäl, som enligt den övergivna jordpolitikens
första ovannämnda förbehåll borde föranleda ett förhindrande av köp.
Motionärernas förevarande förslag sammanfaller således med ett huvudsyfte
i ett jordprogram, byggt på skapandet av en rättsordning. Vanskligheten med
förslaget är, att det söker bryta ut denna del, som förmodligen i sin ensamhet
skulle lätt gå till spillo. Den blir nämligen ej infogad i den vida ram, som ensam
är i stånd att skydda även ett sådant förhindrande av försäljningar, som
måste iakttagas för att få behöriga försäljningar till stånd.
Med denna uppfattning är jag ej i tillfälle att yrka bifall till motionen annat
än såsom en integrerande del uti den hemställan uti punkten 1) i motionen
nr 213, som måste återkomma som en ofrånkomlig opinionsyttring, intill dess
bladet ånyo vänt sig i svenska statens jordpolitik.
Bihang till riksdagens protokoll 1982. 9 sami. 2 avd. 17 haft. (Nr 21.) 2
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.