Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av vackt motion angående maximitaxor för arrendeavgifter vid vissa arrendeavtal.

1932-03-08 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1932:22, Utlåtande i anledning av vackt motion angående maximitaxor för arrendeavgifter vid vissa arrendeavtal.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.

1

Nr 22.

Ankom till riksdagens kansli den 10 mars 1932 kl. 10 f. m.

Utlåtande i anledning av vackt motion angående maximitaxor för

arrendeavgifter vid vissa arrendeavtal.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 143, vilken

behandlats av andra lagutskottet, har herr Herou m. fl. hemställt, att riksdagen

måtte besluta hos regeringen begära utredning och förslag angående bestämmelser,

som böra utfärdas för att vid de arrendeavtal, där sociala arrendelagarna

skola lända till efterrättelse, viss maximitaxa må kunna fastställas

för de arrendeavgifter, som erläggas till jordägarna, så att icke betungande

arrendeavgifter avkrävas arrendatorn.

Beträffande de skäl, som motionärerna anfört till stöd för sin hemställan,

får utskottet hänvisa till motionen.

1 lagen den 14 juni 1907 örn nyttjanderätt till fast egendom 2 kapitlet, den

s. k. allmänna arrendelagen, intogs genom lag den 27 juni 1927 särskilda be- ser om y„a

stämmelser örn jordbruksarrenden under bolag och med dem likställda jord- rid arrende.

ägare, vilka bestämmelser återfinnas i 45—54 §§ i kapitlet. Enligt 47 §

skall lega, som utsättes i penningar eller naturalster, vara till beloppet bestämd.

I lagrummet stadgas vidare, att örn i orten inträffar allmän svårare

missväxt, arrendatorn äger njuta skälig nedsättning i legan, där denna är

utsatt i penningar eller naturalster. Där legan är utsatt att utgå i dagsverken

eller annat arbete, träder 7 § i kapitlet i tillämpning, vilken paragraf reglerar

arbets skyldighetens uttagande o. d.

Enligt lagen den 25 juni 1909 örn arrende av viss jord å landet i Norrland

och vissa delar av Svealand, den s. k. norrländska arrendelagen (vilken erhållit

angivna rubrik och den därmed antydda utsträckta tillämpligheten genom

lag den 27 juni 1927) gälla bestämmelser av väsentligen samma innehåll, som

det, vilket nyss återgivits.

Något stadgande har icke givits örn att tvistefråga angående legonedsättning

på grund av missväxt skulle vara undantagen från allmän domstols

prövning.

Bihang till riksdagens protokoll 1982. 9 sami. 2 avd. 18 käft. (Nr 22.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr SS.

Uttalanden Under förarbetena till den nu gällande ordningen i fråga om lega enligt den

arbetena Till ovan omtalade sociala arrendelagstiftningen gjordes beträffande spörsmålet örn

bestämmel- reglering av lega, som utsatts i penningar eller naturalster, bland annat föl8eZl\a7

J''ande uttalanden.

Stiftningen. Jordkommissionen anförde i sitt den 28 februari 1923 avgivna betänkande

del VI (Statens offentliga utredningar 1923: 40), att kommissionen ej ansett

sig böra förorda någon jämkning av den mellan kontrahenterna avtalade legan

för annat fall än vid allmän svårare missväxt i orten. Tvist angående nedsättnings

storlek i dylikt fall borde icke bedömas av domstol, utan det vore lämpligare,

att tvisten i första hand avgjordes av skiljemän. Herr Lindhagen, som

var ledamot av kommissionen, anmälde skiljaktig mening samt hävdade dels

att tillfälle till en prövning av arrendevillkoren under pågående arrendetid borde

beredas även vid andra katastrofer än missväxt, såsom vid våldsamma konjunkturväxlingar,

dels att tvist örn nedsättningens storlek borde avgöras av en

nämnd, sammansatt av ojäviga personer.

Jordsakkunniga anförde i huvudsak följande i sitt den 20 juni 1926 avlämnade

betänkande med förslag till lag örn ändrad lydelse av vissa delar av lagen

den 14 juni 1907 örn nyttjanderätt till fast egendom (Statens offentliga utredningar

1926: 8). Ehuru det torde vara ytterst sällsynt, att legan, där den

skulle utgå i penningar eller naturalster, ej vore till sitt belopp bestämd, hade

de sakkunniga likväl ansett det vara av vikt, att vid arrenden under bolag och

med dem likställda jordägare förebyggdes, att bestämmelserna örn legan avfattades

så svävande, att arrendatorns betalningsskyldighet kunde komma att

ställa sig på ett helt annat sätt än han vid avtalets avslutande haft anledning

att beräkna. Det borde därför stadgas, att lega, som utsättes i penningar eller

naturalster, skall vara till beloppet bestämd. Enligt norrländska arrendelagen

ägde arrendatorn vid allmän svårare missväxt i orten njuta skälig nedsättning

i legan, där denna vore utsatt i penningar eller naturalster. Jordkommissionen

hade i sitt lagutkast upptagit en liknande bestämmelse. Bestämmelsen vore

motiverad av billighetsskäl med hänsyn till de särskilt i Norrland understundom

förekommande missväxtåren. Sådana skäl syntes jämväl de sakkunniga

tala för att vid arrenden under bolag, ekonomiska föreningar och därmed jämställda

enskilda näringsidkare infördes ett motsvarande stadgande. För de

mellersta och södra delarna av landet torde ett dylikt stadgande emellertid vara

av ytterst ringa praktisk betydelse. Med hänsyn härtill och då mången enskild

jordägare torde drabbas lika hårt som hans arrendator av en allmän missväxt,

hade de sakkunniga ansett, att en tvingande bestämmelse av denna innebörd

icke rimligen borde ifrågakomma vid arrenden under andra enskilda jordägare

än förut nämnts. En i jordkommissionen reservationsvis framförd hemställan

om jämkning av arrendevillkoren även vid andra katastrofer än missväxt,

såsom vid våldsamma konjunkturväxlingar, hade de sakkunniga ännu

mindre kunnat biträda.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.

3

Utskottet får erinra om vissa tidigare stadganden angående arrendeavgifters

storlek.

Lagen den 28 juni 1918 med vissa bestämmelser mot oskälig arrendestegring

avsåg det fall, att då arrendator enligt avtal, slutet före den 1 oktober 1917,

vore pliktig att helt eller huvudsakligen utgöra arrende genom avlämnande av

mjölk, smör, fisk eller annat naturalster, å dylikt vederlag efter sistnämnda

dag inträtt sådan prisstegring, som vid avtalets ingående icke lät sig beräkna,

och den utfästa legan i följd därav funnes uppenbart oskälig. I sådant fall

skulle arrendatorn äga rätt att, såvitt anginge vederlag förfallet under tiden

fr. o. m. den 1 oktober 1917 till den 1 juni 1919, påfordra, att skälig andel i

prisstegringen komme honom till godo. Där ej annorlunda åsämjades, finge

denna andel ej överstiga hälften av prisstegringen. Om jordägaren och arrendatorn

icke kunde enas om storleken av den andel i prisstegringen, som skulle

tillkomma arrendatorn, eller om sättet för dess tillgodonjutande, skulle saken

avgöras av en nämnd, bestående av tre personer, av vilka parterna skulle utse

var sin och Kungl. Maj:ts befallningshavande den tredje. Denna lag trädde i

kraft den 6 juli 1918 och gällde till den 1 juni 1919. Regleringen förlängdes

sedermera genom flera varandra avlösande lagar intill den 1 mars 1923.

Den 22 juni 1921 utfärdades jämväl en lag om jämkning i vissa fall av

arrendator åliggande dagsverksskyldighet på grund av oberäknelig prisstegring

efter avtalets ingående. Denna lag trädde i kraft den 24 juni 1921 och

reglerna örn jämkning gällde till följd av förlängning genom senare lag till den

1 mars 1923.

Efter förslag av jordkommissionen framlades för 1920 års riksdag kungl,

proposition, nr 397, med förslag till lag örn förlängning av vissa arrendeavtal.

Enligt detta lagförslag skulle under vissa förutsättningar — däribland

att arrendet icke omfattade odlad jord till en vidd av mera än 25 hektar och

att arrendetiden utginge före den 1 januari 1925 — arrendatorn äga påfordra,

att arrendetiden bleve förlängd t. o. m. den dag under sistnämnda år, som

motsvarade den, å vilken avtalet eljest skolat upphöra att gälla. För det fall

att arrendetiden bleve förlängd i enlighet med lagen, skulle beträffande arrendevillkorens

bestämmande gälla vissa i lagen givna stadganden. Örn jordägaren

ej ville godkänna av arrendatorn påkallad ändring i arrendevillkoren

eller örn jordägaren själv ville påkalla sådan ändring och tvist uppstode, skulle

sålunda tvisten avgöras av en skiljenämnd, bestående av tre personer, av vilka

parterna skulle utse var sin och Kungl. Maj:ts befallningshavande den tredje.

Till motivering av förslaget anförde föredragande departementschefen, att den

föreslagna lagen avsåge att utgöra en förberedande åtgärd, föranledd av tvenne

till jordkommissionens övervägande hänskjutna lagstiftningsproblem, nämligen

frågorna örn en hela riket omfattande social arrendelagstiftning samt örn

tvångsavlösning av jord för tillgodoseende av jordbruksändamål. Det kunde

befaras, att jordägare skulle i större eller mindre omfattning söka genom indragning

av arrenden, som inom de närmaste åren utlöpte, såvitt möjligt und
-

Tidigare

stadganden

om arrendeavgifters

storlek.

Bestämmelser

om

arrendevillkor

i förslag

till lag om

förlängning

av vissa

arrendeavtal.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.

Gällande

bestämmelser

om angald

för

fastighet

upplåten

under åborätt

enligt

1926 års lag.

Frågan om

maximitaxnr

för

arrendeavgifter

vid

1920 års

riksdag.

vika de olägenheter, som för dem kunde tänkas förbundna med en blivande lagstiftning

på nämnda rättsområden. För att förhindra dylika åtgärder från

jordägarnas sida samt förebygga de betydande olägenheter ur social synpunkt,

som måste vara förenade med en indragning i större omfattning av arrenden,

hade lagförslaget tillkommit.

Riksdagen biföll icke propositionen.

Väsentligen samma förslag framlades jämväl i kungl, proposition till 1922

års riksdag, nr 72, men vann icke heller då riksdagens bifall. Motionsvis väcktes

frågan vid 1921, 1923 och 1924 års riksdagar utan att föranleda till någon

riksdagens åtgärd.

Med anledning av att motionärerna hänvisa till det sätt, varpå avgäld bestämmes

enligt lagen den 4 juni 1926 örn upplåtelse under åborätt av viss jord,

får utskottet erinra örn följande av innehållet i nämnda lag. Lagen har endast

tillämpning å kronan tillhörig mark. Avgälden för åbofastighet skall i regel

bestämmas för tjugu år i sänder. Den skall bestämmas i naturaprodukter men

utgå i penningar efter senast bestämda medelmarkegångspris. Avgäldens

bestämmande sker huvudsakligen efter uppskattning av den behållna avkastning,

som under medelgoda år erhålles av fastigheten, därest den brukas på

sätt, som bäst överensstämmer med dess läge, storlek och beskaffenhet. Avgäld

för ny avgäldstid fastställes av en för länet i dess helhet eller viss av

länsstyrelsen bestämd del därav utsedd avgäldsnämnd, vilken skall bestå av

tre med ortens lantbruk och affärsförhållanden förtrogna personer, av vilka

en förordnas av länsstyrelsen samt de övriga utses den ena av landstinget och den

andra av hushållningssällskapets förvaltningsutskott eller, örn hinder därför

möter, bägge av landstinget. -— För så vitt utskottet känner, har något avtal

örn upplåtelse enligt berörda lag ännu icke trätt i tillämpning.

Vid 1930 års riksdag gjorde samma motionärer, som väckt den nu förevarande

motionen, i motion nr 70 i andra kammaren enahanda hemställan som i

förevarande motion.

I utlåtande nr 1 anförde sammansatt andra lag- och jordbruksutskott med

anledning av denna motion:

Mot ett förfarande sådant som det i motionen ifrågasatta måste enligt utskottets

mening resas starka betänkligheter ur principiell synpunkt. Utskottet

har sig icke heller bekant, att sådana missförhållanden i fråga örn arrendeavgifternas

höjd förekomma, att den mycket vanskliga åtgärden med maximiprissättning

genom offentlig myndighet skulle vara av behovet påkallad.

I anledning av andra vid samma riksdag väckta motioner hemställde utskottet,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla örn utredning rörande

erfarenheterna vid tillämpningen av gällande arrendelag i vad avsåge

arrenden, som falla under den sociala arrendelagstiftningen, med särskild hänsyn

till de delar av riket, till vilka den norrländska arrendelagen utsträckts

genom lag den 27 juni 1927, ävensom om framläggande för riksdagen av de

förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Beträffande motionen II: 70

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr SS.

5

hemställde utskottet, att densamma, i den man den icke kunde anses besvarad

genom utskottets nyssberörda hemställan, icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd.

Reservation avgavs i fråga örn denna motion av herr Lindhagen, som anfört,

att då utskottet avstyrkt en av honom väckt motion örn att hänvisa hela den

sociala jordfrågan till förnyat övervägande, han nödgades, för den händelse

riksdagen komrne till samma slut, i stället yrka bifall till ifrågavarande jämte

vissa andra motioner.

Riksdagen godkände utskottets utlåtande.

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen uttalade sig redan år 1930 sammansatt

andra lag- och jordbruksutskott mot ett fastställande av maximitaxor

för arrendeavgifter. Att en dylik åtgärd är ägnad att ingiva starka betänkligheter

torde ock vara tydligt. Såsom framgår av sociala jordutredningens

nyligen avlämnade betänkande, vilket delvis atergivits i utskottets denna dag

avgivna utlåtande nr 21, har den gällande skärpta arrendelagstiftningen i sin

mån föranlett, att skogsbolag numera i stor utsträckning söka avveckla arrendesystemet

och försälja arrendegårdarna. En dylik utveckling är — såsom

motionärerna ock uppmärksammat — under nu radande ekonomiska förhallanden

förenad med olägenheter. Den ytterligare skärpning i arrendelagstiftningen,

varom hemställes i förevarande motion, kunde emellertid befaras ytterligare

pådriva den nämnda utvecklingen. Med hänsyn till jordbrukets nuvarande

osäkra och vanskliga ekonomiska förhållanden samt de ovissa framtidsutsikterna

för denna näring möter det också stora svårigheter att finna skäliga

grunder för fastställande av maximitaxor för arrendeavgifter.

Under åberopande av det anförda far utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte föranleda till någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 8 mars 1932.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Westman, Linder, von Geijer, Frändén*, Lindhagen,

Tamm, Norman och Gottfrid Karlsson;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Skövde, Johanson i Hallagården,

Pettersson i Hällbacken, Sandström i Nyland*, Hansson i Trollhättan, Ljung, Molander

och Osberg*.

Utskottet.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.

Särskilt yttrande

av herr Lindhagen, som anfört:

Utskottet yttrar, att fastställande av maximitaxor för arrendeavgifter är ägnat

att ingiva starka betänkligheter. Såsom av utskottets historik framgår

har det emellertid enligt både propositioner och motioner under senare tid ansetts

vara på sin plats, när skäliga anledningar därtill föreligga. I Finland ägde

en allmän sadan kontroll rum intill dess arrendesystemet där hunnit avvecklas

såsom numera väsentligen skett. Gällande svensk lag föreskriver det ju

också för oss, när det är betingat av svår missväxt. Varför skall det då ej böra

ske, även när andra förödande konjunkturer inställa sig?

Utskottet synes emellertid mena, att det för tillfället är äventyrligt. En

rimlig arrendelagstiftning till skydd för den svaga har nämligen givit åtskilliga

bolag i Värmland anledning att söka komma ifrån både en skälig arrendelagstiftning

och en hotande rationell, under samhällets hägn företagen frilösning

av arrendejordbruk genom att försälja jordbruk utan arrendatorernas

samtycke, utan tillräckligt tillbehör och med följd tillika, att arrendatorerna

berövas sin arbetsförtjänst i skogarna. Bolagen hava sin egen industri att

tänka på i främsta rummet, och det är således ej något överraskande eller ens

klandervärt, att de skynda sig att undgå förpliktelser, som hota deras ekonomiska

fördel.

Fullt klart är det dock icke, hur det nu förhåller sig med denna tendens i den

omförmälda trakten. I utskottets utlåtande sägs att vissa bolag »söka» försälja

arrendegårdarna, I utlåtandet nr 21 står, att de dock icke kunnat finna

köpare, vilket ju vore ett lyckligt förhållande. Under överläggningen upplystes

i utskottet av ordföranden att det egentligen endast är ett bolag, Hellefors,

som söker forcera dylika försäljningar. Detta skulle ha föranletts därav,

att bolaget är finansierat av en statsinrättning, benämnd kreditkassan, vars

styrelse skulle från detta finansinstituts sida påfordrat ett sådant förfarande.

Någon mäste emellertid fastställa taxorna för arrendeavgifterna. Detta sker

nu ensidigt från bolagens sida, då ju arrendatorerna enligt sakens natur icke

träffa ett fritt avtal utan i brist på annat levebröd oftast få som vanligt godtaga

den starkare partens betingelser.

Det upplystes vid utskottets överläggning att sociala jordutredningen hos

bolagen inhämtat deras grunder för arrendenas bestämmande och att utredningen

funnit beräkningen skälig. Häremot stå arrendatorernas missnöje, vilket

närmast mäste bero på att arrendebeloppen i alla fall överstiga deras förmåga

och således ur deras synpunkt icke är skälig. Denna oförmåga beror väl åter

på att det lilla jordbruket kanske icke ens avkastar mer än som erfordras för

familjens livsmedelsbehov samt att de kontanta inkomster, varmed bland annat

arrendena skola betalas ur arbetsförtjänst i bolagens skogar, icke heller

räcka till.

Man kan för övrigt icke säga, att ett arrende är skäligt bestämt, då vid beräkningen

icke tages hänsyn också till den dåliga betalning, som i följd av kon
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.

7

junkturerna för närvarande betalas för det med arrendet sammanhängande

skogsarbetet. Det lämnar för närvarande, såsom ofta beklagas, icke rimligt

överskott i förhållande till arbetet och kanske i många fall icke ens något nämnvärt

överskott utöver vad som åtgår till betäckande av kostnaden för underhåll

av människor, djur och redskap, som arrendatorn skall bestå. På min

fråga i utskottet örn vid sociala jordutredningens bedömande av arrendenas

skälighet enligt bolagens försäkringar tagits hänsyn även till detta förhållande,

lämnades icke något svar.

Motionärernas förevarande förslag omfattar således en viktig del i arrendelagstiftningen,

som tidigare blivit vid skilda tillfällen uppmärksammad och

även vunnit viss tillämpning uti den gällande sociala arrendelagen. Vanskligheten

med förslaget är däremot att det söker bryta ut denna enstaka del ur

den vidare ram, som innefattas i uppbyggandet av en effektiv rättsordning på

detta område, utmynnande i en effektiv social arrendelagstiftning och dess utflöde

i en målmedveten frilösning av arrendejordbruken. I sin ensamhet skulle

denna detalj lätt gå till spillo utan skyddet av det stora organiserade sammanhang,

av vilket den utgör en organisk del.

Med denna uppfattning är jag ej beredd att yrka bifall till motionen annat

än som en integrerande del av punkterna 1) och 4) i motionen nr 213, vilken

framförts såsom en ofrånkomlig opinionsyttring, intill dess bladet åter vänt

sig i den svenska statsmaktens bemödanden i jordfrågan.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.