Utlåtande i anledning av väckt motion angående lag om utnyttjande av odling slägenheter å större enskilda domäner.
1932-03-08 · 18 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 17 av 18 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1932:23, Utlåtande i anledning av väckt motion angående lag om utnyttjande av odling slägenheter å större enskilda domäner.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande Nr SS.
1
tfr 23.
Ankom till riksdagens kansli den 10 mars 1932 kl. 4 e. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion angående lag om utnyttjande
av odling slägenheter å större enskilda domäner.
I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 210,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Lindhagen hemställt, att
riksdagen ville:
1) ,på sätt i motionen ifrågasatts, för sin del, efter samarbete med justitiedepartementet
och med stöd av de sociala jordkommissionernas i gångna tider
framlagda grundsatser och lagförslag, antaga en lag örn ett skäligt utnyttjande
ytterst genom tvångsavlösning av obegagnade odlingslägenheter å större
enskilda domäner såsom bidrag till folkförsörjningen,
2) eller ock, örn det ej bifalles, hos Kungl. Majit begära att för nästa riksdag
framlägges förslag till en sådan lagstiftning, som ovan sägs.
Beträffande de skäl, som motionären anfört till stöd för sin hemställan, får
utskottet hänvisa till motionen.
Den av motionären väckta frågan har sedan länge varit föremål för statsmak- Historik.
ternas uppmärksamhet. En utförlig historik över frågans behandling lämnas i
utlåtande nr 1 av sammansatt andra lag- och jordbruksutskott vid 1930 års
riksdag, och tillåter sig utskottet här hänvisa till berörda utlåtande. Utskottet
vill även fästa uppmärksamheten på sitt förut denna dag avgivna utlåtande
nr 21.
Vid 1928 års riksdag väcktes i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr
97 angående den statsunderstödda egnahemsverksamheten ett flertal motioner
med yrkanden örn utredning eller omedelbara åtgärder i syfte att ökade möjligheter
måtte öppnas för de minst bemedlade att förvärva egna jordbruk.
På hemställan av sammansatt andra lag- och jordbruksutskott i utlåtande
nr 2 anhöll riksdagen med anledning av motionerna i skrivelse nr 232 hos
Kungl. Maj :t örn utredning och förslag rörande beredande av ökade möjligheter
för lantarbetare, hemmansägare-, arrendators- och småbrukarsöner samt
andra mindre bemedlade och obemedlade härför lämpliga personer att erhålla
egna jordbruk.
Den 29 juni 1928 anbefallde Kungl. Maj :t statens egnahemsstyrelse att verkställa
den av riksdagen sålunda begärda utredningen samt att därmed ävensom
med förslag i ämnet inkomma till Kungl. Majit.
Den 1928
framförda
frågan om
jordbruk åt
lantarbetare
m. fl.
Riksdagen
1928.
Egnahems
styrelsens
utredning.
Bihang till riksdagens protokoll 19SS. 9 sami. S avd. 19 haft. (Nr SS.)
1
2
Andru lagutskottets utlåtande Nr 23.
Den 9 november 1928 anbefallde Kungl. Maj :t egnahemsstyrelsen att först
färdigställa den del av utredningen, som avsåge anskaffande av mindre arrendegårdar
åt obemedlade lantarbetare eller med dem jämställda med lantbruksarbete
förtrogna personer för förmedlande av deras framtida förvärv av
självständiga fastigheter, samt med utredning och förslag därutinnan inkomma
till Kungl. Maj:t.
Den 5 december 1928 avgav egnahemsstyrelsen utlåtande i denna senare,
enligt Kungl. Maj:ts direktiv sålunda utbrutna del av frågan. Förslaget avsåg
anskaffande av s. k. lantarbetarsmåbruk.
över styrelsens utlåtande inhämtades yttrande från åtskilliga myndigheter
och korporationer, varefter ärendet ånyo anmäldes inför Kungl. Majit den 15
mars 1929. Därvid framhöll departementschefen, bland annat, att det med
hänsyn till i yttrandena framkomna erinringar mot egnahemsstyrelsens förslag
samt vad i övrigt anförts syntes önskvärt, att förslaget gjordes till föremål
för överarbetning.
Den 27 juni 1929 föreskrev Kungl. Majit, att den i egnahemsstyrelsens skrivelse
den 5 december 1928 berörda frågan skulle överlämnas till styrelsen för
att jämte i ämnet avgivna yttranden tagas i övervägande i samband med verkställandet
av det åt styrelsen den 29 juni 1928 givna uppdraget.
Till fullgörande av sistnämnda uppdrag inkom egnahemsstyrelsen den 2
oktober 1929 till Kungl. Majit med yttrande och förslag. Förslaget avsåg beredande
av räntefria jordbrukslån, därvid övertagande av jordbruk såväl under
äganderätt som under arrende (och åborätt) skulle främjas jämsides. Sedan
yttranden över denna utredning inhämtats från ett flertal myndigheter och korporationer,
är ärendet beroende på Kungl. Majits prövning.
framförda 1930 års riksdag väcktes flera motioner om bildande av nya jordbruk.
frågorna om I de likalydande motionerna nr 177 i första kammaren av herr Möller m. fl.
bildande av och nr 272 i andra kammaren av herr Hansson i Stockholm m. fl. hemställdes,
bruk m. m. att riksdagen ville hos Kungl. Majit anhålla örn förnyad utredning och förRiksdagen
slag rörande —• jämte annat — beredande av ökade möjligheter för lantarbetare.
re, skogsarbetare, hemmansägare-, arrendators- och småbrukarsöner samt andra
mindre bemedlade härför lämpliga personer att erhålla egna jordbruk. Frågan
borde, enligt motionärerna, upptagas i hela sin vidd och alla tänkbara utvägar
till en god lösning prövas.
I den av herr Lindhagen väckta motionen nr 205 i första kammaren hemställdes,
att riksdagen ville hos Kungl. Majit anhålla, att övervägandet av den
sociala jordfrågan, som av regeringsmakten väsentligen nedlagts från år 1923,
måtte återupptagas i hela dess vidd, varjämte begärdes, att därvid särskilt
vissa angivna gamla frågor, däribland frågan örn rikets kolonisation, måtte
genom lagstiftning, upplysning, kredit och organisation omsider någorlunda
lösas från grunden. Samme motionär återupptog vidare i motionen nr 208 i
första kammaren ett av honom vid 1929 års riksdag framställt yrkande örn
effektiv rättsordning för bildandet av nya jordbruk.
Herr Herou m. fl. hemställde i motionen nr 34 i andra kammaren, att riks
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.
3
dagen måtte i skrivelse till regeringen begära förslag till sådan expropriationslagstiftning,
som medförde, att större möjligheter bereddes för jordbruksnybildning,
upplåtelse av jordbruk åt obemedlade eller mindre bemedlade lantarbetare
och skogsarbetare.
I sitt utlåtande nr 1 anförde sammansatt andra lag- och jordbruksutskott
med anledning av dessa motioner efter att hava redogjort för frågornas tidigare
behandling:
Såsom i den förestående historiken erinrats begärde riksdagen 1928 utredning
och förslag i syfte att ökade möjligheter måtte skapas för lantarbetare
m. fl. mindre bemedlade och obemedlade att erhålla jordbruk. De med anledning
härav verkställda utredningarna, vilka omhänderhafts av statens egnahemsstyrelse,
hava bekräftat vad som redan vid riksdagsskrivelsens avlåtande
framhölls av vederbörande utskott om detta problems svårigheter. I yttranden,
som avgivits av myndigheter och lokala egnahemsorgan, har dessutom åtskillig
tveksamhet framkommit örn lämpligheten att under rådande konjunkturläge för
jordbruksnäringen ytterligare befordra uppkomsten av mindre jordbruk för
mindre bemedlade eller obemedlade. De framlagda förslagen, mot vilka vissa
erinringar sålunda framställts, hava hittills icke föranlett Kungl. Maj:t att
till riksdagen avlåta framställning i ämnet.
De strävanden, som tagit sig uttryck såväl i nämnda riksdagsskrivelse som
i de med anledning härav upprättade förslag ävensom i förevarande motioner,
hava särskilt tagit sikte på den omständigheten, att statens egnahemslånerörelse
i regel icke möjliggör för de minst bemedlade att åtkomma egna jordbruk. De
besparingar, som erfordras, kunna lantarbetare och med deni likställda alltför
sällan åstadkomma. Enligt utskottets mening vore det ur samhällets synpunkt
gagnande, örn ytterligare åtgärder kunde genomföras i syfte att förbättra framtidsutsikterna
för dugliga personer även inom dessa befolkningsgrupper. Den
inneboende önskan att erhålla eget hem och en mera självständig verksamhet,
som här kan finnas, förtjänar att i ökad omfattning få tillfredsställas även för
dem, som härför sakna egna tillgångar men äga goda personliga förutsättningar
att bliva småbrukare. Att åtgärder i dylikt syfte äro behjärtansvärda har
näppeligen bestritts. Däremot hava, såsom framgår av det sagda, delade meningar
kommit till uttryck, huruvida tidsläget lämpar sig för sådana åtgärders
vidtagande ävensom rörande anordningarnas form och omfattning.
Enligt utskottets mening är det berättigat, att man vid omprövning av de
mindre bemedlades jordfråga fäster stor vikt vid spörsmålet örn _ jordbruksnäringens
möjligheter att skänka sina utövare försörjning på drägliga villkor.
En förutsättning för hithörande åtgärders ändamålsenlighet är givetvis, att
flertalet av dem, som förhjälpas till innehav av jordbruk, härå kunna reda sig.
Emellertid finnas, enligt utskottets uppfattning, åtskilliga omständigheter, som
tala för att statens åtgärder på området icke böra allt för starkt påverkas av
intrycket för dagen örn jordbrukets konjunkturläge. Frånsett olämpligheten
av att statens politik på detta område kännetecknas av starka och tvära omkastningar,
bör märkas, att det mindre jordbruket av olika orsaker visat sig
mindre känsligt för konjunkturväxlingarna än det mera affärsmässigt bedrivna
större jordbruket ävensom att igångsättandet av jordbruk under en lågkonjunktur
medför den fördelen, att begynnelsekostnaderna på grund av lägre
jordvärden m. m. bliva mera begränsade och därför för framtiden, särskilt då
en uppåtgång ånyo inträder, lättare att förränta än då nystartandet. sker under
en högkonjunktur. Utan att utskottet härmed åsyfta^ en forcering av hithörande
angelägenhet, vill utskottet med det sagda likväl hava uttalat den
uppfattning, att jordbrukets rådande konjunkturläge icke bör i och för sig för
-
4
Andru lagutskottets utlåtande Nr 23.
anleda nu förevarande utredningsärendes undanskjutande. Men väl bör i samband
med utredningens fullföljande noga utredas de ekonomiska förutsättningarna
för bärighet av mindre jordbruk. Genom att utredningen sålunda även
inriktas på spörsmålet örn de ekonomiska betingelserna för de mindre bemedlade
att reda sig å egna jordbruk sammankopplas föreliggande egnahemsfråga
med den ekonomiska jordbruksfrågan i allmänhet ävensom med spörsmålet örn
rådgivning och handledning åt de nya jordbrukarna.
Enligt utskottets mening bör frågan alltså, inbegripet nyss åsyftade undersökning
rörande den ekonomiska bärigheten, i ett sammanhang upptagas till
fortsatt utredning. Denna bör därvid, utöver vad som åsyftades med riksdagsskrivelsen
1928, avse jämväl skogsarbetarnas jordfråga, icke minst inför
den situation, som kan vara att vänta genom en för Norrlands del påräknelig
rationellare skogsvård. Vid utredningen torde, förutom de uppslag, som givits
i egnahemsstyrelsens båda utlåtanden samt i den vid styrelsens senare utlåtande
fogade reservationen, även andra tänkbara ekonomiska anordningar böra övervägas,
allt i syfte att få denna svårlösta angelägenhet allsidigt belyst och undersökt.
Därest de särskilda åtgärderna för beredande av jordbruk åt de mindre
bemedlade lantarbetarna, skogsarbetarna m. fl. till äventyrs befinnas kräva
någon speciell organisation, bör hithörande organisationsfråga även undersökas.
Den fortsatta utredningen bör så anordnas, att olika synpunkter och intressen
därvid och vid förslagens upprättande få göra sig gällande.
Med hänsyn till det läge, vari utredningsfrågan nu befinner sig, samt vikten
av att förenämnda av utskottet framhållna synpunkter beaktas får utskottet
alltså, i anledning av de väckta motionerna, förorda, att riksdagen i ämnet gör
förnyad hänvändelse till Kungl. Maj:t samt därvid anhåller örn fortsatt utredning
rörande de ekonomiska förutsättningarna för bärighet av mindre jordbruk
och rörande ökade möjligheter för lantarbetare, skogsarbetare, hemmansägare-,
arrendators- och småbrukarsöner samt andra mindre bemedlade härför
lämpliga personer att erhålla egna jordbruk, samt örn framläggande av de förslag,
vartill utredningen kan föranleda.
I den mån förevarande yrkanden i motionerna gå utöver vad utskottet nu
tillstyrkt, finner utskottet ej anledning föreligga ifrågasätta någon riksdagens
åtgärd.
Reservationer mot utskottets utlåtande i denna del anmäldes dels av herr
Lindhagen, vilken ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen beträffande
bildandet av nya jordbruk (rikets kolonisation) ville hos Kungl. Majit
begära förnyat övervägande och förslag till en rättvis och effektiv reform, dels
också av herr Carlström, som ansett, att utskottet bort hemställa, att de ifrågavarande
motionerna, i vad de avsåge frågan örn bildandet av nya jordbruk och
örn jordbruk åt lantarbetare m. fl., icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
På hemställan av utskottet, vilket till behandling förehade även andra motionsvis
framställda yrkanden än de nu nämnda, anhöll riksdagen i skrivelse
nr 276, att Kungl. Majit ville
1) verkställa utredning rörande erfarenheterna vid tillämpningen av nu
gällande arrendelag i vad avsåge arrenden, som folie under den sociala arrendelagstiftningen,
med särskild hänsyn till de delar av riket, till vilka
den norrländska arrendelagen utsträcktes genom lag den 27 juni 1927, ävensom
för rikdsagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda;
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.
5
2) verkställa fortsatt utredning rörande de ekonomiska förutsättningarna
för bärighet av mindre jordbruk och rörande ökade möjligheter för lantarbetare,
skogsarbetare, hemmansägare-, arrendators- och småbrukaresöner samt
andra mindre bemedlade härför lämpliga personer att erhålla egna jordbruk
samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda;
3)
i anslutning till den ovan under 2) nämnda utredning verkställa utredning
rörande de ytterligare åtgärder, som kunde anses ägnade att ekonomiskt
underlätta frilösning av mindre arrendejordbruk, samt för riksdagen
framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda;
4) i anslutning till den ovan under 2) nämnda utredning verkställa utredning
rörande de ytterligare åtgärder, som kunde anses ägnade att främja
utökandet av ofullständiga jordbruk, samt för riksdagen framlägga de förslag,
vartill utredningen kunde föranleda; samt
5) verkställa utredning angående lämpligheten och behovet av ökade anslag
för att bereda ökade möjligheter att erhålla lån för bostadsegnahem på
landsbygden.
Den 4 december 1930 bemyndigade Kungl. Maj :t chefen för jordbruksdepartementet
att tillkalla sakkunniga för verkställande av de i berörda riksdagsskrivelse
ifrågasatta utredningarna samt att inkomma till Kungl. Maj:t därmed
och med förslag i dessa ämnen. Vid ärendets behandling anförde departementschefen
statsrådet von Stockenström efter redogörelse för innehållet i
riksdagens skrivelse:
Den i avseende å arrendelagstiftningen nu begärda utredningen åsyftar närmast
undersökning örn erfarenheterna vid tillämpningen av den sociala arrendelagstiftningen
beträffande arrenden under bolag i Värmland och vissa delar av
Bergslagen. Enligt de motioner, som föranlett riksdagsframställningen i denna
del, skulle vissa missförhållanden hava framträtt på detta område. Sammansatta
andra lag- och jordbruksutskottet, som införskaffat ytterligare upplysningar
om arrendefrågan i Värmland och vissa delar av Bergslagen (utskottets
utlåtande nr 1 sid. 169 ff.), uttalar, att denna fråga vore i sådant läge, att den
ur allmän och social synpunkt ej borde lämnas obeaktad. Därför förordade utskottet
en undersökning, som i främsta rummet borde avse sammanhanget mellan
skogsarbetsfrågan och arrendevillkoren, däribland arrendetidens längd, ävensom
spörsmålet örn kombination av arbetsavtal och arrendeavtal. På grundval
av vad vid dylik utredning framkommit borde, enligt utskottet, förutsättningslöst
övervägas, huruvida och i vad mån åtgärder kunde vara av behovet påkallade,
utöver vad som förhandlingsvis skulle kunna vinnas, i syfte att de
framträdande missförhållandena måtte kunna undanröjas.
Vad härefter angår den av riksdagen ifrågaställda utredningen om jordbruk
åt lantarbetare m. fl., må erinras, att riksdagen i skrivelse nr 232 år 1928 hemställt
om utredning och förslag rörande beredande av ökade möjligheter för
lantarbetare, hemmansägare-, arrendators- och småbrukaresöner samt andra
mindre bemedlade och obemedlade härför lämpliga personer att erhålla egna
jordbruk. De med anledning härav, på uppdrag av Kungl. Maj :t, av statens
egnahemsstyrelse verkställda utredningar och med utlåtanden den 5 december
1928 och den 2 oktober 1929 avgivna förslag hava hittills icke föranlett
Kungl. Majit att till riksdagen avlåta framställning i ämnet. De obemedlades
jordfråga upptogs emellertid genom motioner vid 1930 års riksdag. I
Sociala jordutredningen.
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr 2S.
sammansätta andra lag- och jordbruksutskottets förevarande utlåtande anför
utskottet i detta anine bland annat följande.: Utredningsarbetet beträffande de
mindre bemedlades jordfråga borde fullföljas, och i samband härmed borde de
ekonomiska förutsättningarna för bärighet av mindre jordbruk noga utredas.
Härigenom skulle föreliggande egnahemsfråga sammankopplas med den ekonomiska
jordbruksfrågan i allmänhet och med spörsmålet örn rådgivning och
handledning åt de nya jordbrukarna. Den fortsatta utredningen borde, utöver
vad som åsyftades med riksdagsskrivelsen 1928, avse jämväl skogsarbetarnas
jordfraga. Vid utredningen borde — förutom de uppslag, som givits i egnahemsstyrelsens
utlåtanden samt i den vid styrelsens senare utlåtande fogade
reservationen även andra tänkbara ekonomiska anordningar övervägas, allt
i syfte att denna svårlösta angelägenhet bleve allsidigt belyst och undersökt.
Därest de särskilda åtgärderna för beredande av jordbruk åt de mindre bemedlade
_ lantarbetarna, skogsarbetarna m. fl. till äventyrs befunnos kräva någon
speciell organisation, borde hithörande organisationsfråga även undersökas.
Den fortsatta utredningen borde så anordnas, att olika synpunkter och intressen
därvid och vid förslagens upprättande finge göra sig gällande.
Rörande åtgärder för underlättande av arrendefrilösningar har i förenämnda,
ay riksdagen godkända utskottsutlåtande betonats, att anledning i nuvarande
situation icke förelåge att tillgripa ytterligare lagstiftningsåtgärder, men att
det — i betraktande ay ifrågavarande försäljningars stora omfattning och med
hänsyn till det sociala intresset av att brukaren i första hand finge tillfälle att
tillösa sig den gård, han bebott och brukat — vore av behovet påkallat, att ett
övervägande komme till stånd rörande de ytterligare åtgärder, som kunde anses
ägnade att ekonomiskt underlätta sådan frilösning.
I fråga örn åtgärder till förbättring av ofullständiga jordbruk har utskottet
framhållit, att tvångsåtgärder för markanskaffning åt sådana jordbruk ej borde
i nuvarande situation övervägas, men att ytterligare ekonomiskt biträde borde
kunna ifrågakomma för att främja utökandet av ofullständiga jordbruk, därvid
sådana åtgärder som höjning av tilläggsegnahemslånen och ytterligare upplysningsverksamhet
örn förefintliga hjälpanordningar borde, jämte annat, övervägas.
De sålunda ifrågasatta utredningarna rörande arrendefrilösningar och ofullständiga
jordbruks förbättrande borde, enligt utskottets av riksdagen godkända
uttalanden, ske i samband med den fortsatta utredningen örn de mindre bemedlades
jordfråga.
Det av riksdagen framställda utredningskravet rörande ökade lånemöjligheter
för anläggande av egnahemsbostäder har motiverats med, att för landsbygdens
vidkommande torde dylika kreditmöjligheter, trots att vissa åtgärder
vidtagits för fragans lösning, vara sa begränsade, att anledning funnes överväga
lämpligheten och behovet av ökade låneanslag för ändamålet.
Jag vill tillsyrka, att utredning i de hänseenden och enligt de riktlinjer, som
av riksdagen angivits, nu kommer till stånd. Trots de betydelsefulla och omfattande
åtgärder, som redan vidtagits på hithörande områden, föreligger alltjämt
anledning för det allmänna att ägna särskild uppmärksamhet och intresse
åt de sociala jordfragornas utveckling. Bland de av riksdagen nu ifrågasatta
utredningsspörsmålen bör, enligt min mening, särskild vikt fästas vid den behjärtansvärda,
men svårlösta angelägenhet, som avser beredande av ökade möjligheter
för lantarbetare, skogsarbetare m. fl. mindre bemedlade att erhålla egna
jordbruk. På sätt riksdagen angivit bör denna frågas fortsatta utredning äga
rum i omedelbart samband med undersökning örn de ekonomiska förutsättningarna
för och bärigheten av mindre jordbruk. I närmaste anslutning härtill
böra spörsmålen örn ytterligare åtgärder av ekonomisk-organisatorisk art för
underlättande av arrendefrilösningar och för förbättring av ofullständiga jord
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.
7
bruk upptagas till övervägande. Utredningen bör även omfatta det mera fristående
spörsmålet örn den sociala arrendelagstiftningens verkningar och tillämpning
närmast i Värmland och de andra trakter av landet, till vilka den norrländska
arrendelagen 1927 utsträcktes, så ock den i riksdagsskrivelsen åsyftade
speciella frågan örn ökade kreditmöjligheter för egnahemsbostäder å landsbygden.
I den mån under utredningsarbetets fortgång behov må framkomma att
utvidga utredningen att avse även andra och närliggande sociala jordfrågor,
torde dessa lämpligen böra upptagas i detta sammanhang.
För det nu angivna utredningsarbetets bedrivande torde särskilda utredningsmän
böra tillkallas. Deras antal torde kunna begränsas till fem. Med hänsyn
till det nära sambandet mellan vissa delar av förevarande utredningsspörsmål
och statens egnahemsstyrelses uppgifter torde utredningen böra bedrivas under
samråd i mån av behov med styrelsen. I den man utredningen avser spörsmålet
örn bärighet av mindre jordbruk, torde utredningsmännen böra samarbeta även
med den jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 18 juli 1928 tillsatta jordbruksutrednmgen,
som är sysselsatt med vissa närbesläktade frågor i avseende
å jordbrukets ekonomi och avsättningen av jordbruksprodukter m. m. Den del
av utredningsuppdraget, som avser arrendelagstiftningens verkningar inom
Värmland och vissa delar av Bergslagen, torde sannolikt komma att föranleda
behov för utredningsmännen att få tillgång till på detta område speciell sakkunskap
samt att genom resor å ort och ställe inhämta närmare upplysningar i
ämnet. Efter anmälan av utredningsmännen torde härav påkallade särskilda
beslut komma att framdeles fattas.
Sakkunniga för verkställande av berörda utredningar tillkallades sedermera.
Den sålunda bildade kommittén, benämnd sociala jordutredningen, avgav den
5 december 1931 såsom ett första led i utförandet av sitt uppdrag betänkande
med förslag till vissa ändringar i den sociala arrendelagstiftningen (Statens
offentliga utredningar 1932:1; jfr utskottets utlåtande nr 21).
Vid 1931 års riksdag väcktes inom första kammaren av herr Lindhagen en Riksdagen
motion, nr 174, i vilken hemställdes, att riksdagen ville hos Kungl. Majit an- inhålla,
att den sociala jordutredningen måtte erhålla sitt uppdrag utvidgat
med bemyndigande att även överväga organiserandet av en rättsordning, innefattande
en rätt till jorden för den nödlidande lantbefolkningen, oberoende av
bolags och stora jordägares medgivande.
I sitt över motionen avgivna utlåtande, nr 12, anförde andra lagutskottet:
Vid behandling av de motioner, som föranledde 1930 års riksdags ovannämnda
skrivelse, förelåg till övervägande jämväl det i förevarande motion berörda
spörsmålet örn skapande av en effektiv rättsordning för bildande av nya jordbruk.
De önskemål, som i denna riktning framfördes av motionären, vunno
emellertid icke beaktande i vidare mån, än riksdagens skrivelse utvisar.
De direktiv, som av chefen för jordbruksdepartementet lämnats den i anledning
av riksdagsskrivelsen tillsatta kommittén, stå i överensstämmelse med de
i skrivelsen uttalade önskemålen.
Då riksdagen torde sakna anledning att frångå sin under fjolåret intagna
ståndpunkt i ämnet, får utskottet hemställa, att förevarande motion icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Reservationer avgåvos dels av herr Lindhagen, dels av herr Linder m. fl.
Herr Lindhagen hade hemställt, att riksdagen med anledning av motionen ville
hos Kungl. Majit anhålla, att .sociala jordutredningen måtte erhålla sitt upp
-
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.
drag utvidgat med bemyndigande att överväga organiserandet av en rätt till
jorden för den nödlidande lantbefolkningen genom möjligheter även till skälig
tvångsavlösning av jord från bolags och stora jordägares domäner. Den av herr
Linder m. fl. avgivna reservationen var icke åtföljd av något yrkande.
Utskottets utlåtande godkändes av riksdagen.
Tpå9sah(en o ^öranc*e tillgången på salubjuden jord verkställdes en undersökning av 1925
bjuden jord. ars undersökningskommission för upplåtelse av jord, vilket arbete slutfördes
1927. Kommissionen, vars undersökning var inskränkt till att avse bolagsjord,
infordrade, efter samråd med Sveriges skogsägareförbund, uppgifter enligt
vissa frågeformulär från 131 bolag angående bolagens totala innehav av för
jordbruk lämplig jord, denna jords disposition, av bolagen verkställda jordförsäljningar
efter den 1 april 1923 samt i vilken utsträckning och under vilka
villkor, bolagen vore villiga att frivilligt sälja innehavda jordbruksfastigheter.
Infordrade uppgifter hava avlämnats av 101 bolag samt bearbetats och sammanställts
av kommissionen, som enligt egen uppgift jämväl i stor utsträckning
förhandlat med bolagen för ernående av bästa möjliga resultat i fråga örn
försäljningserbjudanden.
Av kommissionens redogörelse inhämtas bland annat följande rörande resultatet
av den sålunda verkställda undersökningen. Beträffande de av kommissionen
anförda uppgifter rörande inrösningsjord torde böra bemärkas, att
i arealerna inrösningsjord inräknats, förutom åker och tomt, jämväl äng och
odlingsmark (även s. k. ströängar).
Av bolagens uppgifter rörande deras fastighet sinnehav framginge, att 91
bolag redovisat en sammanlagd areal inrösningsjord av 180,581 hektar. Rörande
inrösnings jordens disposition förelåge specificerade uppgifter
avseende 168,847 hektar, vilken areal så använts, att 37,205 hektar läge under
bolagens eget bruk, 121,448 hektar utarrenderats till självständigt bruk och
10,194 hektar utarrenderats till fyllnad av annat jordbruk.
54 bolag hade avlämnat uppgifter över försäljningar, som ägt rum under tiden
1 april 1923—31 december 1925. Sålunda hade försålts 854 bebyggda
brukningsdelar örn sammanlagt 36,761 hektar, därav 11,705 hektar inrösningsjord,
allt för en försäljningssumma av 7,153,025 kronor. Härtill komme dels
2,233 hektar icke specificerade fastigheter, sålda för 625,000 kronor, dels
ock fastigheter a 26 hektar, beträffande vilka uppgifter örn försäljningspris
saknades. Vidare hade försålts 504 obebyggda brukningsdelar örn sammanlagt
4,658 hektar, varav 1,994 hektar inrösningsjord. För 465 av dessa
brukningsdelar, örn tillhopa 4,625 hektar, hade försäljningssumman upngått
till 1,022,846 kronor.
101 bolag hade förklarat sig benägna att sälja 202,270 hektar jord, fördelande
sig sålunda:
F
F
astigheter med odlad jord:
till självständiga bebyggda jordbruk.....
» » obebyggda jordbruk . . . .
ej lämplig som självständig brukningsdel (kom
pletteringsjord).
............
ej specificerad odlad jord..........
astigheter med odlingsmark . . .
Antal
bruknings-
delar
Antal
hektar
Därav inrös- ningsjord
hektar
5.393
142,333
59,766
747
10,794
4,440
_
3,719
2,971
—
3,985
—
—
41,439
—
Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.
9
Fastigheterna med odlingsmark innehölle 14,810 hektar odlingsbar torvxnark,
4,990 hektar odlingsbar fastmark, 21,585 hektar skogsmark och 54 hektar ej
specificerad mark.
Bolagen hade i allmänhet avgivit en allmän förklaring örn försäljningspriset
och dess fastställande. Ett 40-tal bolag hade förklarat sig villiga att sälja
efter ett av en särskild nämnd fastställt pris, därvid i regel länets egnahemsnämnd
angivits. I regel skulle denna prissättning ske på så sätt, att en specificerad
värdering gjordes å olika markslag och åbyggnader. Värdering
av ståndskog skulle ske särskilt och efter gällande priser vid värderingstillfället.
Såsom minimipris vid värderingar hade understundom gällande taxeringsvärde
angivits. I de fall, ungefär 20, där bolagen icke förklarat sig villiga
att hänskjuta prissättningen till en särskild nämnd, hade. de i regel uttalat
sig för, att taxeringsvärdet skulle tillämpas såsom försäljningspris, men
jämväl i dessa fall hade i allmänhet undantag gjorts för skogen, vilken skulle
åsättas gällande ortspris. De flesta övriga bolag hade meddelat de pris, som
skulle ifrågakomma vid en eventuell försäljning.
Vad anginge frågan örn betalningsvillkoren, vore bolagen i allmänhet ej böjda
för en kreditgivning vid de beramade försäljningarna. Ett flertal bolag hade
dock förklarat sig villiga att medelst viss kredit förhjälpa sina arrendatorer
att förvärva av dem brukade fastigheter.
Så gott som samtliga bolag, som närmare yttrat sig i frågan, hade förklarat,
att vid en eventuell försäljning en ovillkorlig företrädesrätt till köp måste
tillkomma arrendator, örn dylik funnes å fastigheten. Då ungefär 90 procent
av de bebyggda fastigheter, som av bolagen erbjödes till försäljning, innehades
av självständiga arrendatorer, bleve sålunda den överflyttning av inrösningsjord
till enskilda, varom nu vore fråga, till väsentlig del en frilösning
av arrendejordbruk.
Av 96 bolags uppgifter framginge, att dessa bolag hade för avsikt att i sin
ägo behålla följande arealer inrösningsjord.
Under eget
brak
Utarrenderat till
Inrösningsjord
självständigt
brak
fyllnad av
annat bruk
Tillhopa
hektar
hektar
hektar
hektar
Bolagens nuvarande innehav......
Avsedd att erbjudas till salu......
37,205
8,495
|
121,448
48,848 |
10,194
3,802
168,847
61.145
Avsedd att bibehållas.........
28,710
(77 %)
72,600
(60 /)
6,392
(62 %)
107,702
(64 *)
De skäl, som bolagen haft för sin uttalade avsikt att bibehålla inrösningsjord
i sin ägo, vore i huvudsak följande. Rätt betydande arealer inägojord åtgingo
till industritomter, arbetarbostäder och kommunikationsanordningar vid
de industriella verken. I närheten av sina industrisamhällen dreve bolagen
stora jordbruk för tillgodoseende av industriarbetarnas behov av animaliska
livsmedel. Vissa bolag hade anlagt avelscentra för husdjursskötselns utveckling
i orten. Till bostäder och lägenheter för skogstjänsteman och skogsarbetare
toges en betydande areal inägojord i anspråk. Slutligen behölles jord.
som vore förenad med vattenrätt eller erfordrades för anläggandet och underhåll
av flottleder m. m.
Vad de norrländska bolagen anginge, syntes dessa i stort sett till försäljning
erbjudit den inägojord, som icke för dem tjänat något av nyss nämnda spe
-
10
Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.
cielia ändamål. Beträffande bolagen i mellersta och södra Sverige ställde
saken sig däremot något annorlunda. Dessa bolag fasthölle vid att icke genom
försäljning söndersplittra ett större sammanhängande ägoområde. Till
följd härav hade de ej velat till försäljning erbjuda sådana torp och fastigheter,
som lage insprängda i bolagens marker. Men även frånsett arronderingssynpunkten
ansåge bolagen i mellersta och södra Sverige —- i olikhet med
de norrländska bolagen — sig nödsakade att söka bibehålla sådana mindre
jordbruk, som tjänade till bostad för skogsarbetare. De ansåge sig nämligen
ej kunna avvara en fast skogsarbetarstam, med hänsyn till att de numera gått
in för ett mera intensivt skogsbruk.
Kommissionen sammanfattade resultatet av den gjorda undersökningen i följande
uttalande.
Omfattningen och beskaffenheten av bolagens försäljningserbjudande måste
enligt kommissionens uppfattning godtagas som bevis för, att hos bolagen finnes
en sådan villighet att försälja såväl sina arrendejordbruk som annan för
jordbruksändamål lämplig mark, att den för närvarande kan anses fullt motsvara
rimliga anspråk från det allmännas sida. Ser man dessutom erbjudandet
mot den ansenliga mängd jord bolagen redan tidigare försålt, synes påtagligt,
att bolagen i stor utsträckning under senare år gått in för en jordpolitik,
som överensstämmer med den av statsmakterna understödda strävan
att öka antalet självägande bönder.
Statens
låneverksamhet
för
jordanska öfning.
Vid 1904 års riksdag beslöts inrättande av egnahemslånet onden i syfte
att bereda tillfälle för mindre bemedlade personer att erhålla lån för förvärvande
på landsbygden av egna hem. Därvid antogs för första gången allmänna bestämmelser
för den sålunda beslutade statliga egnahemslånerörelsen. Dessa
bestämmelser hava sedermera ändrats. Från och med den 1 januari 1929 gäller
kungörelsen den 8 juni 1928 angående allmänna grunder för den statsunderstödda
egnahemsverksamheten.
Egnahemslån kunna beviljas för förvärv dels av jordbrukslägenheter och
dels av bostadslägenheter. Egnahemslån utlämnas jämväl för utvidgning och
förbättring av jordbrukslägenhet till ett mera bärkraftigt jordbruk, så ock
för bostadslägenhets omläggning till jordbrukslägenhet (tilläggslån). Låneverksamheten
handhaves under överinseende av statens egnahemsstyrelse av
låneförmedlare, vilka på ansökan hos Kungl. Majit årligen tilldelas statslån
ur egnahemslånefonden, att av dem på egen risk och med egen beslutanderätt
användas för utlämnande av egnahemslån till enskilda.
Låneförmedlarna utgöras av hushållningssällskapen, kommuner samt vissa
aktiebolag och föreningar.
Årsutlåningen från fonden har för vart och ett av kalenderåren 1929—1932
bestämts till 20 miljoner kronor, varav 14.5 miljoner kronor för jordbrukslägenheter
och 5.5 miljoner kronor för bostadslägenheter. Beträffande fördelningen
emellan de båda ändamålen har vid bestämmandet av utlåningsbeloppet
för 1932 medgivits, att därest förhållandena skulle giva anledning därtill,
större andel av årsutlåningsbeloppet än den nyss angivna finge tagas i anspråk
för bostadsändamål, i den mån så kunde ske utan förfång för lånerörelsen
för jordbruksändamål. Såsom kapitalökning till egnahemslånefonden
Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.
11
för budgetåret 1931/1932 har riksdagen anvisat 8 miljoner kronor. I statsverkspropositionen
till innevarande års riksdag föreslås för år 1933 enahanda
bestämmelser rörande utlåningen från fonden som de nyss omtalade för 1932
gällande. Såsom kapitalökning för fonden för budgetåret 1932/1933 föreslås
ett anslag av 5 miljoner kronor.
Under åren 1905—1930 har beviljats 59,815 egnahemslån, därav för jordbrukslägenheter
37,407. Sammanlagda beloppet av de beviljade egnahemslånen
under nämnda tid har varit 238,620,251 kronor. Av det för 1930 till låneförmedlarnas
förfogande stående beloppet har ett belopp av 3,375,900 kronor
oanvänt återfallit till fonden.
Vid 1907 års riksdag inrättades jordförmedlingsfonden. De närmare bestämmelser,
som för närvarande reglera utlåningen ur denna fond, återfinnas
i nyssberörda kungörelse den 8 juni 1928. Jämlikt denna må statslån från jordförmedlingsfonden
utlämnas dels såsom jordanskaffningslån åt hushållningssällskap
för användande, under vissa villkor, till inköp av viss fastighet, lämplig
att helt eller delvis användas för bildande av egna hem huvudsakligen
för jordbruksändamål, samt för bestridande av de för fastighetens exploatering
i dylikt syfte förenade kostnader, dels och såsom förlagslån åt i samma kungörelse
omförmälda låneförmedlande aktiebolag och föreningar för användande
såsom rörelsekapital vid inköp och exploatering av fastighet av nyss nämnd
art.
För närvarande utestå lån ur jordförmedlingslånefonden till ett sammanlagt
belopp av omkring 723,000 kronor.
Med anledning av inom riksdagen väckta motioner rörande ändring i gällande
bestämmelser angående statens egnahemslån m. m., vilka motioner avsågo
att med hänsyn till den inträdda allmänna depressionen bereda vissa
kategorier egnahemslåntagare någon lättnad i dem enligt gällande bestämmelser
åliggande skyldigheter beträffande lånens amortering och förräntning,
anhöll 1931 års riksdag i skrivelse nr 280, att Kungl. Majit ville låta skyndsamt
verkställa utredning i vad mån en statlig hjälpaktion i av motionerna angivet
syfte kunde anses erforderlig och lämpligaste sättet för densammas genomförande
samt för 1932 års riksdag framlägga det förslag, vartill utredningen
kunde giva anledning. Vidare anhöll riksdagen i anledning av väckta motioner
i skrivelse nr 318 örn utredning örn och i vad man innehavare av lägenheter
upplåtna å kronans marker i de sex nordligaste länen borde beredas lättnad
i dem åliggande skyldigheter att erlägga avgifter för bidrag av statsmedel
samt örn framläggande för riksdagen av det förslag, vartill utredningen
kunde giva anledning.
I anledning av riksdagens skrivelser beslöt Kungl. Maj :t den 12 juni 1931
uppdraga åt statens egnahemsstyrelse jämte utredningsmän, vilka chefen för
jordbruksdepartementet skulle äga tillkalla, att i enlighet med vissa närmare
riktlinjer verkställa dels den av riksdagen i skrivelse nr 280 begärda utredningen
rörande en statlig hjälpaktion åt vissa egnahemslåntagare, dels ock
den av riksdagen i skrivelse nr 318 begärda utredningen, i vad avsåge innehavare
av kolonat å kronoparker i Norrland och Dalarna.
1931 års
egnahemsutredning
om egnahemsverksamhetens
resultat.
12
Andra lagutskottets utlåtande Nr SS.
Särskilda utredningsmän hava sedermera tillkallats. Arbetet har bedrivits
under namn av »1931 års egnahemsutredning» Den 27 november 1931 avgav
utredningen betänkande med förslag rörande statlig hjälpaktion åt vissa
egnahemslåntagare (Statens offentliga utredningar 1931:37).
Beträffande egnahemslåntagarnas ekonomiska svårigheter, dessas omfattning,
art och orsaker anföra utredningsmännen:
Vad under utredningens lopp framkommit såväl i till utredningsmännen inkomna
yttranden som genom vad utredningsmännen själva iakttagit har bibringat
utredningsmännen den bestämda uppfattningen, att den statliga egnahemslånerörelsen
i stort sett måste anses hava givit tillfredsställande resultat.
Utredningsmännen anse sig sålunda böra understryka den av statens egnahemsstyrelse
uttalade uppfattningen, att egnahemslånerörelsen vilar på en sund
grundval. Det torde vara överflödigt att i detta sammanhang närmare orda
örn den stora betydelse, som en rätt inriktad egnahemslånerörelse äger. En var,
som ägnar spörsmålet någon eftertanke, torde inse det stora värdet ur såväl
social som nationalekonomisk synpunkt av landets fortgående kolonisation.
Med egnahemslånerörelsens hjälp hava nya områden lagts under plogen och
nya hem skapats för innevånarna. De nya arbetstillfällen, som därigenom
även uppstått, torde särskilt i nuvarande tid med dess omfattande arbetslöshet
och därav följande sociala olägenheter, äga en betydelse, som icke bör underskattas.
Utredningsmännen anse sålunda att egnahemslånerörelsen är förtjänt
av allt stöd och att dess syftemål bör, så långt ske kan, med statens
hjälp främjas.
Emellertid torde genom de verkställda undersökningarna få anses ådagalagt,
att även örn egnahemslånerörelsen i det stora hela vilar på en stark
grundval, här och var yppat sig vissa svårigheter för låntagarna att fullgöra
sina åtagna förpliktelser. Dessa svårigheter äro likväl icke artskilda från de
bekymmer, varmed alla jordbrukare i våra dagar kämpa. Svårigheterna kunna
sålunda icke sägas bottna i egnahemslånerörelsens natur eller vara för
egnahemslåntagama speciella, utan deras orsaker torde få sökas i andra omständigheter.
Klart torde vara, att den främsta anledningen till det bekymmersamma
läget hos vissa grupper av egnahemslåntagare ligger i den rådande
depressionen såväl inom jordbruket som inom andra grenar av näringslivet.
Dess verkan kan, åtminstone för egnahemslåntagare med jordbrukslån, sägas
hava varit tvåfaldig. Den har nämligen verkat dels direkt genom försämrade
priser på jordbrukets alster och genom ökade svårigheter att anskaffa förtjänstarbete
utom hemmet, dels indirekt därigenom att industribefolkningens
köpkraft till följd av arbetslöshet minskats. Emellertid torde vissa egnahemslåntagares
ekonomiska bekymmer kunna hänföras även till andra orsaker än
den ekonomiska depressionen. Sålunda torde i en del fall sjukdomar inom
familjen, olyckor med djur och andra liknande, mera tillfälliga omständigheter
hava förorsakat svårigheter. Vidare torde i vissa fall jorden hava inköpts
till för höga priser, vilket medfört, att dessa egnahem redan från början blivit
mindre bärkraftiga. Under den s. k. kristiden hava vidare kostnaderna
för byggnader och inventarier stigit till allt för stora belopp. En annan omständighet,
som i detta sammanhang icke får förbises, är att personer, som i
och för sig måste anses som både dugande och skötsamma, kunna sakna nödig
ekonomisk erfarenhet och förmåga att självständigt sköta sina affärer, de
kunna med andra ord icke planera för sig och råka därigenom trots all arbetsamhet
i svåra bekymmer. Vidare kan det inträffa, att personer som måhända
lång tid arbetat inom jordbruket och därvid visat prov på duglighet, likväl
icke äro i stånd att såsom egna företagare sköta ett jordbruk Slutligen
kan påpekas, att det bland egnahemslåntagama såväl som bland andra grap
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.
13
per av medborgare naturligen förefinnes en och annan, som är mindre duglig
och skötsam och som sålunda icke kan reda sig. Man torde emellertid kunna
säga att låneförmedlarna nedlägga stor omsorg vid utväljandet av låntagare;
att helt undvika icke önskvärda låntagare låter sig däremot näppeligen, göra.
Sammanfattningsvis få utredningsmännen uttala, att egnahemslånerörelsen
på grund av angivna förhållanden för närvarande kämpar med svårigheter. I
detta sammanhang torde även böra uppmärksammas, att annuiteterna för år
1931 ännu icke förfallit till betalning och att man allmänt är av den uppfattningen,
att större svårigheter förestå på grund av den senaste tidens prisfall
å animaliska produkter samt minskade arbetstillfällen. Det torde ligga i öppen
dag, att hänsynen till det allmännas intresse bjuder, att all den hjälp, som
från statens sida rimligen kan lämnas till egnahemslåntagarna, också bör lämnas.
Och detta icke enbart av sociala skäl utan även på den grund att staten,
som investerat stora kapital i rörelsen, i eget intresse bör se till, att de egna
hemmen bli så bärkraftiga som möjligt och att sålunda risken för de utlånta
medlen nedbringas till den minsta möjliga. Den hjälp, som skall lämnas, bör
emellertid icke vara sådan, att den förminskar låneförmedlares och låntagares
intresse att reda sig själva; det bör vara en verklig hjälp till självhjälp och
icke en sådan hjälp, som verkar avtrubbande på låntagarnas känsla av eget
ansvar. Utredningsmännen vilja sålunda i princip uttala sig för vidtagande
av en hjälpaktion åt egnahemslåntagarna; till formerna för hjälpaktionen få
utredningsmännen i det följande komma.
Betänkandet utmynnar i hemställan om vidtagande av vissa åtgärder. Egnahemsutredningen
hemställer bland annat, att Kungl. Maj:t måtte i proposition
till 1932 års riksdag föreslå riksdagen att besluta, att räntan å efter år 1919
utlämnade egnahemslån måtte nedsättas att från ingången av år 1932 utgå å
jordbrukslån under hela lånetiden efter 3''6 % samt å bostadslån under amorteringstiden
efter 45 %, ävensom att för genomförande av de föreslagna räntesänkningarna
nödiga medel ställas till förfogande (jfr prop. nr 149 till 1932
års riksdag).
Vid betänkandet finnes fogat särskilt yttrande av ledamoten i statens egnahemstyrelse
Adler, vilken anfört bland annat:
Utredningens förslag örn nedsättande av räntan för lån ur egnahemslånefonden
till 3-6 % kan jag icke tillstyrka. Enligt min mening skulle en dylik
åtgärd icke i och för sig komma att vara till nytta för dem, som i framtiden
med hjälp av dylika lån ämna förskaffa sig egna hem. En dylik låg ränta
kommer, såsom erfarenheten givit vid handen, att diskonteras av jordsäljaren
i ett högre jordpris. Räntesatsen i fråga skulle därigenom verka förhindrande
på den anpassning av jordvärdet efter jordbrukets avkastning, -som givetvis
i längden måste i jordbrukets intresse ske. En annan sak vore, örn samhället
ville gå in för att skaffa sig rätt till expropriation av jord för egnahemsändamål,
särskilt i syfte att göra de många allt för små brukningsdelarna större
och bärkraftigare, förenad med möjligheter att så reglera jordpriset, att opåkallade
stegringar på grund av statens villkor för egnahemslånen kunde förhindras.
Jag har i utredningen framställt yrkande örn förslag till Kungl.
Majit i dylik riktning men icke vunnit anslutning därtill.
Vid många tillfällen har inom riksdagen framförts det kravet, att statsmakterna
skulle kraftigare än hittills skett främja tillkomsten av nyodlingar. Så
Utskottet.
14
Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.
var fallet vid 1930 års riksdag, då kravet vann riksdagens beaktande i den
mån den ovan återgivna riksdagsskrivelsen nr 276 utvisar. I skrivelsen anhöll
riksdagen bland annat, att Kungl. Maj:t ville verkställa fortsatt utredning
rörande de ekonomiska förutsättningarna för bärighet av mindre jordbruk och
rörande ökade möjligheter för lantarbetare, skogsarbetare, hemmansägare-, arrendators-
och småbrukarsöner samt andra mindre bemedlade härför lämpliga
personer att erhålla egna jordbruk samt för riksdagen framlägga de förslag,
vartill utredningen kunde föranleda. Riksdagen anhöll därjämte i skrivelsen,
att Kungl. Maj :t ville i anslutning till den nämnda utredningen verkställa utredning
rörande de ytterligare åtgärder, som kunde anses ägnade att främja
utökandet av ofullständiga jordbruk, samt för riksdagen framlägga jämväl de
förslag, vartill denna utredning kunde föranleda. En kommitté, sociala jordutredningen,
har tillsatts för undersökning av dessa och andra spörsmål, vilkas
utredande riksdagen samtidigt begärde. Den av motionären väckta frågan örn
ett skäligt utnyttjande av obegagnade odlingslägenheter å större enskilda domäner
faller sålunda i viss mån inom ramen av en i enlighet med riksdagens
begäran igångsatt utredning. Det torde icke förefinnas tillräckliga skäl för
att riksdagen nu skulle, såsom motionären föreslår, intaga en annan ståndpunkt
än år 1930 till frågan örn lämpligheten av en expropriationslagstiftning för
främjandet av nyodlingar. Vad särskilt beträffar de ekonomiska förutsättningarna
för jordbrukets bärighet hava förhållandena icke ändrat sig på ett sätt,
som kunde föranleda därtill.
Utskottet får fördenskull hemställa,
att förevarande motion icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.
Stockholm den 8 mars 1932.
På andra lagutskottets vägnar:
K. G. WESTMAN.
Vid ärendets behandling: hava närvarit:
från första kammaren: herraT Westman, Linder, von Geijer, Frändén*, Lindhagen,
Tamm, Norman och Gottfrid Karlsson;
från andra kammaren: herrar Magnusson i Skövde, Johanson i Hallagården,
Pettersson i Hällbacken, Sandström i Nyland*, Hansson i Trollhättan, Ljung, Molander
och Osberg*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.
15
Reservation
av herrar Linder, Lindhagen, Norman, Pettersson i Hällbacken, Hansson i
Trollhättan och Molander, vilka hemställt, att riksdagen i anledning av förevarande
motion ville till Kungl. Maj :t avlåta skrivelse i det syfte, som angives
i punkt 2) av motionärens hemställan.
Till stöd för denna hemställan har herr Lindhagen åberopat motionens motivering
och därutöver anfört följande.
»I dessa tider av ekonomisk nedgång gäller det att uppmobilisera vårt lands
produktiva krafter till värn mot kristiden. Det är ej nog med att inskränka
sig till ett ytterligare uttömmande av näringslivets resurser genom pålagor.
En produktiv utväg, som ej bör försummas, är att bereda folket möjligheter att
kunna odla jorden samt därigenom bereda sysselsättning åt arbetslösa och bidrag
till livsmedelsanskaffningen. I de små jordbrukarehemmen går ungdomen
liksom annorstädes sysslolös. Där kan således givas åtminstone denna ungdom
liksom även arbetslösa föräldrar tillfälle att odla jorden. Önskningar
därom uttalas ock allmänt och särskilt i Norrland bland dessa nödlidande. Det
gäller då att bereda dem tillfälle därtill och på samma gång tillförsäkra deni
rätt till den jord, som av dem uppodlas. Härigenom skulle tillika just i den
nuvarande situationen lämnas ett uppslag till komplettering av ofullständiga
jordbruk, vilket ju på sistone ansetts vara en viktig uppgift även för svenska
statsmakten.
De av utskottet åberopade ekonomiska förutsättningarna för jordbrukets bärighet
har föga att skaffa med det ovannämnda nödläget. Det bär sig i varje
fall bättre att låta en arbetslös jordbrukarebefolkning syssla med odling av jorden
än att låta den gå sysslolös och helt underhållas genom skattemedel. Arbetslöshetsunderstöd
beviljas i stor utsträckning för att i visst produktivt syfte
skapa nya vägar särskilt i Norrland, varav detta landskap är i så stort behov.
Skulle då ej med hänsyn till den rikare tillgången på odlingsmark i Norrland
den nuvarande ekonomiska situationen kunna produktivt utnyttjas till ett betydelsefullt
inslag i det av statsmakterna ostridigt fastslagna viktiga ändamålet
att komplettera ofullständiga jordbruk.
örn det gamla programmet för en på lag byggd organisation för skapande
av nya jordbruk kommit till stånd för att vara till hands vid erforderliga tillfällen,
så skulle en sådan författning nu kunnat omedelbart tjäna ovannämnda
ändamål, som för dagen är det mest aktuella. Utskottet bär ej ens uttalat något
intresse för denna aktualitet. Nödläget uppfordrar emellertid till påminnelser
örn bemödanden för vad som bör ske just nu. Tillskapandet skyndsammast
möjligt av en sålunda försummad organisation bör givetvis uppbyggas
så, att den även kan tjäna uppgiften att skapa nya jordbruk. Dess viktigaste
uppgift blir emellertid just nu att bereda tillfälle för arbetslösa att genom odlingsarbete
komplettera små ofullständiga jordbruk.
16
Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.
För att kunna förhindra en sådan sak, påkallad av tidsförhållandena, har
utskottet nödgats falla tillbaka på följande tre förhinder, varigenom till skydd
för ''äganderättens helgd’ skulle fortfarande undvikas de enda effektiva åtgärderna.
Först gäller det således att visa att jord finns ''tillräckligt till salu’. I det
syftet spökar i utskottets betänkande som alltid i förevarande angelägenhet
på uppfordran av en undersökningskommission för några år sedan avlämnade
anbud från 101 bolag att frivilligt försälja vissa jordbruksfastigheter.
I anbudet ingår odlingsmark med: 14 810 hektar odlingsbar torvmark
och 4 990 hektar odlingsbar fastmark. Det finnes ingen uppgift på
läget eller beskaffenheten av marken. Den må ligga var som helst, klart är
att man ej kan flytta dessa bitar och placera dem invid ofullständiga
jordbruk, som innehavarna vilja utvidga medelst odlingar under arbetslösa tider.
Icke heller har man hört talas örn att denna mark på något sätt blivit
tagen i anspråk för det nämnda ändamålet. Givetvis ingår däri icke den myckenhet
jord i övrigt, som kail utnyttjas för ovannämnda ändamål på grund
av lämpligt läge och god beskaffenhet.
Det vitsordas allmänt att intresset för odlingar är omfattande åtminstone
i Norrland. Själv har jag både vid besök förliden höst och genom brev fått
påminnelser örn önskningar både från arbetslösa och och andra i förenämnda
syfte. Vid remissdebatten i andra kammaren 1932 yttrade herr Hage från
Luleå följande:
''Utöver detta skulle vi ha särskild anledning kräva, att vi finge, så långt
möjligt, ökade anslag för utökning av den odlade jorden. Det förhåller sig
säkerligen på det sättet, att behov härav föreligger, och det är en uppfattning
man möter över allt däruppe (kurs. av C. L.), när möjligheten för halvbönder
och småbönder att skaffa sig sysselsättning inom industrien och skogen
tryter. Från dessa samhällslager gör man då gällande, att det skulle vara
ganska rimligt, örn man kunde få ägna sin arbetskraft och den tid, som man
får över, åt att uppodla den egna torvan och utöka den; och man håller före,
att örn så kunde ske, skulle man kanske på det hållet från dessa halvbönders
eller småbrukares sida ha större möjlighet att på ett bättre sätt möta en kommande
kris, därför att man då åtminstone skaffat sig försörjning in natura.
och man hade tak över huvudet, och så finge man försöka att därjämte skaffa
sig någon liten extra inkomst; och denna kunde givetvis vara något mindre,
örn man ordnat på det sättet, att den uppodlade jorden blivit något utökad för
dessa småbönder.’
Äganderättspartiema pläga bekvämligen förneka den s. k. jordhungern.
Det är också sant, att någon omfattande ’jordhunger’ ej är inregistrerad i länsstyrelsernas,
jordbruksdepartementets eller andra lagutskottets diarier och
allra minst i våra samvete^ Ingen sådan inregistrering kommer heller framdeles
att äga rum. Man må vänta därpå hur länge som helst. Ingen hungrar
efter den jord, som han ej kan få, eller efter den jord, som kan fås endast
för penningar, vilka ej finnas, eller efter den jord, vars iordningställande för
jordbruk och utnyttjande därtill i främmande omgivningar ej kan ske i brist
på möjlighet att kunna leva. Men behovet av jordbruk, på vilka man kan
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande Nr SS.
n
uppehålla livet, är i stort sett lika omfattande, som de talrika befolkningslager,
som behöva tillgodoses därmed.
Detta behov av jordbruk anmäler sig icke. Det tiger och lider i det tysta.
Det måste uppsökas, vägledas och skänkas förhoppningar.
För det andra betonas av utskottet den av 1930 års riksdag begärda utredningen
om de ekonomiska förutsättningarna för bärighet av mindre jordbruk.
Detta saknar, föreställer jag mig, den sociala jordutredningen möjligheter att
''undersöka’. Uppdraget tillkom för att mobilisera även tvivlet på jordbrukets
bärighet såsom ett skäl för att kunna bevisa tvångsavlösnings obehövlighet.
Jorden bär i alla fall även nu sina skördar och därpå leva vi. Utredningen är
för övrigt alldeles obefogad, örn det gäller att bevisa, såsom dock synes vara
meningen, att arbetslösa jordbrukarfamiljer få mera livsuppehälle och landet
mer produktivt gagn av att beskattningsvis uttages arbetslöshetsunderstöd åt
dem i stället för dem beredas möjligheter att kunna själva förbättra sitt ofullständiga
jordbruk och därmed få både sysselsättning och bidrag till uppehället.
Ja, i många fall skulle säkerligen även i dessa tider kunna med eget
arbete och egen handafärdighet utan betungande avbränningar till leverantörer
skapas nya jordbruk på arbetsfria stunder.
Slutligen för det tredje åberopar utskottet, att riksdagen skrivit i saken
1930 med avståndstagande från expropriationsvägen. För övrigt hade de ekonomiska
förutsättningarna icke ändrat sig, sedan skrivelsen avläts. Därmed
förglömmes den viktiga nyheten att kristiden pålägger landet att uppmobilisera
sina möjligheter och därvid bland annat odlingen av jorden.
Det sades i utskottet som mångenstädes eljest att tvångsavlösning såsom ett
hjälpmedel för att bereda folket tillträde till jorden i mån av behov endast
är avsett för allmänna ändamål. Så är dock icke förhållandet. På grund av
jordägares ovillighet har stiftats en lag örn lösningsrätt till tomtmark för uppförande
av samlingslokaler, och nu hör man icke vidare talas om jordägares
ovillighet.
Ett ännu mer prejudicerande exempel är ensittarlagen. Den instiftades på
grund av jordägares ovillighet att låta husägare på annans mark för att trygga
sitt hem och sin självständighet tillösa sig erforderlig tomtmark till huset.
Nu hör man icke vidare talas om jordägares ovillighet. Tvist uppstår blott
någon gång örn husägarens befogenhet att begagna sig av lagen ifrågasättes
och tvist ibland även kan uppstå om ersättningens belopp. Denna lag har sitt
upphov i en riksdagsmotion av Magnusson i Tumhult, således ett konservativt
initiativ. Inför denna nyhet ställde sig även då lagutskottet avböjande med
undantag av en ledamot. Andra kammaren biträdde denna reservation med
stor majoritet. På detta underlag gick lagen sedan fram till sitt förverkligande.
Obebyggd tomtmark kan ock i vissa fall invid städer exproprieras.
Varför skall då icke även jordbrukshem i anspråkslös omfattning kunna få
fullkomnas eller nydanas genom lösningsrätt till oodlad jord, som ligger till
ingen nytta?
*
Bihang till riksdagens protokoll 1 OSS. 9 sami. S avd. 19 käft. (Nr SS.) 2
18
Andra lagutskottets utlåtande Nr 2tl.
Jag har sålunda instämt i förevarande reservationsvis framställda yrkande.
Närmare översatt och utvecklat innebär det hemställan: att riksdagen med
anledning av motionen ville hos Kungl. Maj.-t begära framläggande för nästa
riksdag av en författning i syfte ätt — ytterst med stöd av tvångsavlösning —
skäligen bereda smärre jordbrukare, flottnings- och skogsarbetare, arbetslösa
och vederlikar tillfälle att å större enskilda domäner uppodla och bruka obegagnade
odlingslägenheter såsom bidrag till folkförsörjningen.»
Stockholm 1932. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.
320719.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.