Utlåtande i anledning av väckt motion angående viss ändring i gällande expropriationslagstiftning.
1932-04-22 · 16 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 15 av 16 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1932:27, Utlåtande i anledning av väckt motion angående viss ändring i gällande expropriationslagstiftning.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.
1
Nr 27.
Ankom till riksdagens kansli den 22 april 1932 kl. 1 e. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion angående viss ändring i gällande
expropriationslagstiftning.
I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 372,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Andersson i Grimbo hemställt,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit måtte anhålla örn utredning
och förslag till sådan ändring av gällande expropriationslagstiftning, att skifteslag
i stället för inteckningshavare i vissa fall må vara berättigat att uppbära
expropriationsersättning.
Beträffande de skäl, som motionären anfört till stöd för sin hemställan, får
utskottet hänvisa till motionen.
Enligt lagen den 12 maj 1917 örn expropriation meddelas expropriationsrätt Lagen om
av Konungen. På ansökning av den, åt vilken expropriationsrätt meddelats be- exPHonl ''a
träffande viss fastighet, utfärdas därefter stämning å fastighetens ägare så
ock å andra ersättningsberättigade, i den mån sådana sakägare uppgivas. Såsom
sakägare betraktas dock icke innehavare av fordringsinteckningar i fastigheten.
Vid rätten skall företes gravationsbevis rörande fastigheten. Då målets förberedande
handläggning vid rätten avslutats, skall, om ej överenskommelse angående
expropriationsersättningen under vissa förutsättningar träffas, inför
rätten tillsättas nämnd för bestämmande av sådan ersättning.
Beträffande expropriationsersättningen är stadgat, att för fastighet, som
exproprieras, skall erläggas löseskilling motsvarande fastighetens fulla värde.
Exproprieras en del av en fastighet och lider återstoden skada eller intrång
genom expropriationen eller den exproprierade delens användande, skall full
ersättning därför gäldas. Uppkommer eljest genom expropriationen skada för
ägaren, skall ock sådan skada fullt ersättas. Expropriationsersättningen skall
bestämmas i penningar, att utgå på en gang. Expropriationsnämndens uppskattning
skall, under vissa förutsättningar, fastställas av rätten.
Expropriationsersättning, som blivit fastställd av rätten, skall nedsättas hos
Kungl. Majlis befallningshavande inom nittio dagar från det rättens utslag
vunnit laga kraft. Vid nedsättningen skall den exproprierande till Kungl.
Bihang till riksdagens protokoll 1932. 9 sami. 2 avd. 23 haft. (Nr 27.) 1
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.
Maj :ts befallningshavande ingiva gravationsbevis rörande fastigheten saint
rättens utslag nied lagakraftbevis. Då expropriationsersättningen blivit inom
behörig tid nedsatt, är expropriationen fullbordad och nye ägaren berättigad
att genast taga fastigheten i besittning. I vissa fall, däribland vid expropriation
för allmänna vägar, har den exproprierande rätt att taga marken i besittning,
sedan stämning i expropriationsmålet utfärdats och vissa särskilda i lagen
angivna förutsättningar uppfyllts. Örn den exproprierande enligt stadgande i
lagen eller medgivande av fastighetens ägare tagit fastigheten i besittning utan
nedsättande av expropriationsersättningen, må sakägare hos Kungl. Maj:ts befallningshavande
påkalla uttagande av den sakägaren tillkommande ersättningen.
Kungl. Maj:ts befallningshavande skall utbetala nedsatta eller uttagna medel
jämte därå upplupen ränta till den, som är till desamma berättigad. Besväras
fastighet av sökt eller beviljad inteckning för fordran, eller kan fastighet
jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken i ägarens hand häfta för ogulden köpeskilling,
skola i fråga örn löseskilling för fastigheten samt, örn endast en del
av fastigheten exproprierats, beträffande ersättning för skada och intrång å
den återstående delen, så ock angående ersättning för upplåtelse av särskild
rätt till sådan fastighet, stadgandena om fördelning hos överexekutor av köpeskilling
för utmätningsvis såld fast egendom hava motsvarande tillämpning.
Sammanträde för fördelningen skall hållas så snart ske kan. Kallelse till sammanträdet
skall genom Kungl. Maj:ts befallningshavandes försorg med posten
sändas till fastighetens ägare samt kända innehavare av fordran, som skall
utgå ur ersättningen, och innehavare av annan särskild rätt till fastigheten.
Då expropriation, vilken ej avsett allenast upphävande av särskild rätt, som
ej är intecknad i fastigheten, blivit fullbordad, åligger det Kungl. Maj:ts befallningshavande
att därom ofördröjligen göra anmälan, på landet hos domaren
och i stad hos rätten. Anteckning örn att fastighet exproprierats eller örn särskild
rätt, som genom expropriation förvärvats, skall göras i inteckningsprotokollet,
på landet å nästa rättegångsdag under lagtima ting och i stad å nästa
rättegångsdag för inteckningsärenden, samt införas i intecknings- eller fastighetsboken.
Utfaller, då en del av intecknad fastighet eller en eller flera av gemensamt
intecknade fastigheter exproprieras eller särskild rätt till intecknad
fastighet genom expropriation förvärvas, vid fördelning av expropriationsersättning
likvid å intecknings huvudstol, åligger det också Kungl. Maj:ts befallningshavande
att därom, sedan fördelningen blivit godkänd eller vunnit laga
kraft, ofördröjligen göra anmälan enligt vad nyss sagts och tillika insända fördelningslängden.
Enligt kungl, förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning
i fast egendom 24 § 2 mom. skall nämligen, örn vid ersättnings fördelning
enligt lagen örn expropriation betalning utfaller å huvudstolen av inteckning
i egendom, inteckningen till motsvarande belopp vara utan verkan.
Till närmare utveckling av reglerna för expropriationsersättningens fördelning
vid expropriation av allenast en del av en fastighet tillåter sig utskottet
Andra lagutskottets utlåtande Nr 87.
3
att från proposition nr 19 till 1927 års riksdag återgiva följande uttalande i
statsråd den 19 februari 1926 av dåvarande chefen för justitiedepartementet
statsrådet Nothin.
Därest vid expropriation allenast en del av en fastighet tages i anspråk,
skall enligt en mening expropriationsersättningen fördelas sålunda, att den
inteckning, som äger den bästa förmånsrätten, först skall erhålla betalning till
hela sitt belopp. Vad som därefter återstår tillägges nästa inteckning o. s. v.
Enligt en annan åsikt skall fördelning av ersättningen ske som örn den exproprierade
delen av fastigheten och den återstående delen därav vore två gemensamt
intecknade fastigheter. Ansvaret för inteckningarna skall sålunda fördelas
mellan dessa fastigheter efter deras värde, och då expropriationsersättningen
får anses såsom köpeskilling för den exproprierade delen, erhåller varje
inteckning betalning allenast för vad å den exproprierade delen belöper av inteckningen.
Örn sålunda den exproprierade delens värde utgör en tredjedel av
hela fastighetens, skall inteckningshavaren utfå allenast en tredjedel av inteckningarnas
hela belopp. Återstoden av ersättningen tillfaller ägaren.
Det sistnämnda fördelningssättet är, såsom synes, ogynnsammare för innehavarna
av åtminstone de bästa inteckningarna. Det kan nämligen inträffa,
att återstoden av fastigheten icke förslår till gäldande av vad å densamma belöper
av inteckningarna. Av motiven till expropriationslagen synes emellertid
framgå, att fördelningen skall ske på först angivet sätt. Grunden härtill är
att genom expropriationen pantens värde anses försämrat, och ersättningen
härför skall i första hand komma inteckningen med den bästa förmånsrätten
till godo. Såsom en självständig fastighet är den exproprierade delen att betrakta
först sedan expropriationen genom nedsättningen av ersättningen fullbordats.
Även i praxis har detta fördelningssätt ansetts såsom det riktiga
(se Nytt juridiskt arkiv 1925 s. 312).
Erån samma källa tillåter sig utskottet hämta följande uttalande av statsrådet
Nothin beträffande verkan av att innehavare av fordringsinteckning avstår
från honom eljest tillkommande expropriationsersättning.
En fråga, som synes vara föremål för olika meningar vid fördelning av
expropriationsersättning, är, huruvida en inteckningshavare kan avstå från att
lyfta det belopp, som vid fördelningen utfallit å honom, och ändock bibehålla
sin inteckning gällande till fulla beloppet. Då denna fråga har stor betydelse
även för det förfarande, varom nu är fråga, synes densamma här böra
upptagas till prövning. Svaret torde böra utfalla nekande. Avstår nämligen
inteckningshavaren från vad av ersättningen å honom belöper, lärer han vid
senare exekutiv försäljning av återstående fastigheter mötas av invändningen,
att, då han ägt erhålla betalning för viss del av inteckningen men avstått därifrån,
han icke vidare kan göra inteckningen gällande för denna del. Möjligen
kunde tänkas, att inteckningshavaren efter avtal med rättsägarna skulle kunna
avstå från sin andel i ersättningen med bibehållande av inteckningen till hela
dess värde. Denna utväg torde dock vara mindre praktisk, då för ett dylikt
avtal skulle erfordras samtycke av samma rättsägare som vid en relaxation.
Då lagen ej heller omnämner möjligheten av ett sådant avtals ingående inför
Konungens befallningshavande, synes dess rättsliga giltighet böra ifrågasättas.
Numera är i denna fråga att märka jämväl ett i Nytt juridiskt arkiv 1930
s. 536 refererat rättsfall. Sedan en del av ett hemman exproprierats, hade ex
-
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.
propriationsersättningen lämnat tillgång till gäldande av — förutom ränta —- liela huvudstolen av den enda. i hemmanet meddelade inteckningen. Inteckningshavaren,
som ägde fordran å —- förutom ränta — ett kapitalbelopp understigande
nämnda huvudstol, hade låtit hemmansägaren uppbära hela ersättningsbeloppet.
I uppkommet mål rörande frågan, huruvida inteckningen blivit
utan verkan och i så fall till vilket belopp, yttrade högsta domstolen, att de
för fördelning tillgängliga medlen lämnade tillgång till gäldande av, förutom
ogulden ränta å ifrågavarande intecknade fordran, jämväl intecknade huvudstolen
i dess helhet samt att inteckningen förty vore till hela sitt belopp utan
verkan.
Vid expropriation av mark, som är samfälld för flera fastigheter, skall fördelning
av expropriationsersättningen äga rum mellan ägarna av dessa fastigheter,
dock att, såsom vid expropriation av icke samfälld mark, eventuella innehavare
av fordringsinteckningar i dessa fastigheter och vissa med dem likställda
rättshavare skola i första hand njuta utdelning ur expropriationsersättningen.
Ett rättsfall, som belyser tillämpningen av reglerna för ersättningens
fördelning vid expropriation av samfälld mark, finnes refererat i Nytt
juridiskt arkiv 1931 s. 152.
Vissa be- Till jämförelse får utskottet redogöra för innehållet i vissa andra författi
andra för- n^nSar till den del det här kommer i fråga.
fattningar
priations- Enligt lagen den 18 oktober 1907 angående ryttare-, soldat- och båtsmanslagen.
torps befriande i vissa fall från ansvar för inteckningar i stamfastigheten gälLryttare-^
^er 1 huvudsak följande. Är lägenhet avsöndrad från hemman och varder, då
soldat- och lagfart sökes eller eljest, inför vederbörlig domstol styrkt, att lägenheten uttorvshefriän-gör
område, som varit till ständigt ryttare-, soldat- eller båtsmanstorp anslade
i vissa fall get, skall på ansökan av lägenhetens ägare anteckning örn detta förhållande
fför inteck- införas i lagfartsprotokollet. Underrättelse örn sådan anteckning skall intastamfasti
gaS * lanskungörelserna ävensom införas i Post- och inrikes tidningar. Anmäheten.
9 ler innehavare av inteckning i stamhemmanet senast vid det lagtima ting, som
infaller näst efter sex månader från det anteckningen skedde, yrkande att inteckningen
skall fortfarande besvära lägenheten, kommer denna att svara för
inteckningen enligt eljest gällande allmänna regler. Underlåter däremot inteckningshavare
att göra dylik anmälan, blir lägenheten fri från ansvar för
inteckningen, vilken dock oavkortad gäller i återstoden av den intecknade
fastigheten. Underlåtenhet att göra anmälan, som nyss sagts, får ej läggas någon
till last såsom försummelse i bevakande av honom eller annan tillkommande
rättighet. Styrkes inför vederbörlig domstol, att visst till hemman hörande
område utgör eller utgjort ständigt ryttare-, soldat- eller båtsmanstorp, får
på ansökning av hemmanets ägare anteckning därom införas i lagfartsprotokollet,
ändå att området ej fran hemmanet avsöndrats. Har sådan anteckning
skett och varder området avsöndrat, blir den avsöndrade lägenheten fri från
Andra lagutskottets utlåtande Nr Z7.
5
stam fastigheten vidlådande inteckningar, för såvitt inteckningshavaren icke
gjort sådan anmälan, som förut nämnts. Vad som sålunda är föreskrivet örn
avsöndrad lägenhet skall äga motsvarande tillämpning beträffande område,
som avstyckats till särskild fastighet enligt 19 kap. lagen örn delning av jord
å landet eller 5 kap. lagen om fastighetsbildning i stad, dock icke där stamfastigheten
och det avstyckade området ännu äro i samma ägares hand. Befrielsen
gäller icke blott inteckningar för fordran utan även inteckningar för
rätt till avkomst, som åt någon upplåtits att till visst belopp i penningar eller
varor utgå av stamhemmanet eller del därav.
Enligt lagen den 18 juni 1925 örn rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare
att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område, den s. k. ensittarlagen, har nyttjanderättshavare,
som förklarats berättigad till inlösen, att inom viss tid hos
Kungl. Maj:ts befallningshavande nedsätta den för området bestämda löseskillingen.
Vid nedsättningen skall nyttjanderättshavaren — tidigare undantagslöst
men numera med visst undantag — ingiva gravationsbevis rörande fastigheten
m. m. Kungl. Maj :ts befallningshavande skall utbetala löseskillingen
jämte därå upplupen ränta till den, som är därtill berättigad. Örn fastigheten
häftar för sökt eller beviljad inteckning för fordran eller för rätt till avkomst
eller annan förmån eller örn den enligt 11 kap. 2 § jordabalken kan i ägarens
hand häfta för fordran eller annan rättighet som nu nämnts, skola stadgandena
om fördelning hos överexekutor av köpeskilling för utmätningsvis såld fast
egendom äga motsvarande tillämpning.
Vid 1929 års riksdag genomfördes vissa ändringar i ensittarlagen. I den kungl,
proposition, nr 36, genom vilken ändringsförslagen förelädes riksdagen, anförde
föredragande departementschefen statsrådet Bissmark efter att bland
annat hava redogjort för vissa myndigheters yttranden rörande ifrågasatta
ändringar i lagen:
Då förrättningen berör ett stort antal fastigheter nied olika ägare, vilket ej
sällan är fallet vid inlösen av mark å socken- eller bysamfälligheter, torde anskaffandet
av gravationsbevis beträffande dessa fastigheter understundom betinga
en avsevärd kostnad. Visserligen äger nyttjanderättshavaren få kostnaderna
för lantmäteriförrättningen, fastställande av inlöst områdes avskiljande
och löseskillingens fördelning, inberäknat utgiften för gravationsbevis, bestridda
av allmänna medel, för såvitt han icke äger tillgång till berörda kostnader eller
efter deras utgivande skulle sakna medel, som skäligen må anses erforderliga
för hans eget och hans familjs uppehälle. Men där nyttjanderättshavaren
icke kan påräkna hjälp från det allmänna till bestridande av de med inlösningen
förenade kostnaderna, är det tydligt, att han icke inlåter sig på
ett dylikt företag, om det betingar utgifter, vilka icke stå i rimligt förhållande
till vad han erhåller. De med ifrågavarande bestämmelser förbundna olägenheterna
bliva med all säkerhet ännu mera framträdande, därest de utvidgningar
av lösningsrätten, som nu föreslås, bliva förverkligade. Vill man befrämja
en friköpning av ensittarlägenheter på allmänningar och annan mark,
däri ett flertal äger del, synes det följaktligen nödvändigt, att kostnaderna
Ensittar
lagen.
6 Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.
för friköpningen och framför allt för anskaffandet av gravationsbevis nedbringas.
Att för detta ändamål meddela bestämmelser, som ytterligare begränsa den
lösen, som är stadgad för dylika bevis, Ilar jag ansett icke böra ifrågakomma.
Med hänsyn till det ofta betungande arbete och den ej sällan betydande risk,
vilka äro förenade med utfärdandet av gravationsbevis, torde den därför stadgade
ersättningen icke kunna anses oskälig. Syftet synes emellertid kunna
enias på annan väg. Såsom i yttrandena erinrats, torde de bestämmelser, som
i lag den 18 oktober 1907 meddelats angående ryttare-, soldat- och båtsmanstorps
befriande i vissa fall från ansvar för inteckningar i stamfastigheten, kunna
i viss mån tjäna till förebild i förevarande fall.
Otvivelaktigt, föreligga nämligen beträffande dessa torp och ensittarlägenheter.
å samfälligheter vissa likheter, vilka kunna utgöra en utgångspunkt vid
lagstiftningen. En ensittarlägenhet på en samfällighet är sålunda liksom ett
icke. avsöndrat knekttorp att anse såsom en oskiftad del av stamfastigheterna.
Varje inteckning, sorn meddelats i någon av dessa fastigheter, belastar också
motsvarande andel av lägenheten. Emellertid torde de flesta långivare vara
okunniga örn eller likgiltiga för huruvida till hemmanet hör någon dylik andel
eller icke. Manga sakna säkerligen ock kunskap örn att en sådan lägenhet
är delaktig i ansvaret för inteckningen. Alla dessa hava lämnat inteckningslan
utan att påräkna någon säkerhet i lägenheten. Beloppet av dennas anpart
i ansvaret för en inteckning i stamhemmanet är även i de flesta fall, då ett
större antal fastigheter äga del i samfälligheten, en ren obetydlighet. Såsom
i yttrandena framhållits, händer det understundom, att den på en fastighet belöpande
löseskillingen utgör allenast några få kronor. En fördelning av ett
dylikt ringa belopp å inteckningshavare är väsentligen ändamålslös och genom
de kostnader, som äro förenade därmed, alltför betungande i förhållande
till resultatet.
Med hänsyn härtill synes det mig att, liksom i fråga örn knekttorp öppnats
en möjlighet att pa ett enklare sätt än vad eljest gäller frigöra torpet från
vissa stamhemmanet besvärande inteckningar, man skulle, då fråga är om inlösen
av område, sorn är samfällt för ett flertal fastigheter, kunna utan risk
för fastighetskrediten införa ett enklare och billigare sätt för dess befriande
från inteckningar i stamfastigheterna än det nu gällande.
Efter att hava närmare redogjort för innehållet i 1907 års lag och jämfört
de av denna reglerade förhållandena med dem, som ensittarlagen avser, anförde
departementschefen ytterligare:
. Med utgångspunkt fran vad nu framhållits synes en tillfredsställande lösning
av förevarande spörsmål kunna vinnas, om det stadgas, att den inteckningshavare,
som vill göra gällande anspråk på löseskillingen, skall någon tid
föle sammanträdet för fördelningen göra anmälan därom hos Konungens befallmngshavande
vid äventyr att. han eljest eventuellt går all rätt till löseskillingen
förlustig. Genom ett dylikt stadgande vinnes den fördelen, att gravationsbevis
icke behöva anskaffas rörande andra fastigheter än dem, beträffande
vilka anmälan göres. Da det torde vara att förutse, att inteckningshavarna
i flertalet fall, varom nu är fråga, finna den ringa utdelning, som kan tillkomma
dem, vara utan betydelse och således icke komma att göra gällande
nagla anspråk, lärer en sadan lagändring böra medföra en avsevärd lättnad
för ensittarna. Samtidigt synes den i tillbörlig mån tillgodose intecknings
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.
havarnas rätt. Deri inteckningshavare, som finnér inlösningen inverka pa sm
inteckningssäkerhet, äger möjlighet att erhålla betalning ur loseskillingen,
blott han gör anmälan därom. Anmäler inteckningshavare anspråk a loseskillingen
har Konungens befallningshavande först och framst att före sammanträdet
för fördelningen gå i författning örn införskaffande pa nyttjanderättshavarens
bekostnad av gravationsbevis rörande ifrågavarande fastighet.
Fördelning av loseskillingen skall beträffande denna fastighet skeppa vanligt
sätt Först skall alltså gäldas den inteckning, som äger basta ratt, darelter
den näst bästa inteckningen o. s. v. På detta sätt bör förfaras aven örn någon
utdelning icke kan tilläggas den inteckning, som anmälts. Det synes nämligen
icke befogat att i förevarande fall frångå den gällande formansrattsordnmgen,
så att en anmäld inteckning skulle gå före en inteckning, som enligt vanliga
regler äger bättre rätt men vilken ej anmälts. Ej heller torde det vara lämpligt
att låta frågan örn fördelningen förfalla, därest det visar sig, att den
anmälda fordringen icke kan ens till någon del gäldas ur loseskillingen. Detta
skulle blott innebära, att loseskillingen i stället komme stamfastighetens ägare
till <mdo. Aven örn någon utdelning ej tillägges den inteckningshavare, som
äskat sådan, blir en fördelning av loseskillingen å andra inteckningar icke utan
betydelse för honom, då han därigenom vinner ökad möjlighet att ta sm ioidran
täckt ur stamfastigheten. Anmälan, som göres av en inteckningshavare, medför
alltså enligt förslaget samma verkan för övriga mteckningshavare ^om
örn de själva gjort den. I fråga örn de fastigheter, beträffande vilka någon
anmälan ej skett, skola såsom redan är nämnt gravationsbevis icke anskaitas.
Den del av loseskillingen för området, som belöper på en var av sagda fastigheter
skall ej fördelas å inteckningshavarna_ utan skall utbetalas till fastighetsägarna
i den mån ej annat följer av vad jag i det följande kommer att u -
veckla. , . ,
Av vad jag förut anfört framgår, att lagändringen^ enligt min^mening endast
bör avse sådana fall, då inlösen sker av mark å samfällighet, dari ett
större antal fastigheter äga del. I överensstämmelse med vad som föreslagits
beträffande sättet för kallande av delägare i samfällighet har fördens ru
för tillämpligheten av nu omförmälda bestämmelser örn löseskilhngens fördelning
uppställts den betingelse, att den inlösta marken skall hava varit samtal d
för flera än tio fastigheter med olika ägare.
I likhet med vad den förut nämnda lagen den 18 oktober 1901 stadgar Ilar
i förslaget intagits bestämmelse, att underlåtenhet att på grund av inteckning
framställa anspråk å loseskillingen icke må uti nu ifrågavarande fall läggas
någon till last såsom försummelse i bevakandet av honom eller annan tillkommande
rättighet. . , ...
För vinnandet av det syfte, som med denna lagändring avses, eriordras jämväl,
att bestämmelserna i 6 och 14 §§ örn avsändandet av särskilda kallelsebrev
till inteckningshavare eftergivas i förevarande fall. Detta synes hunna
ske utan något men för inteckningshavarna, därest underrättelse örn förhållande,
som i nämnda lagrum avses, bringas till allmänhetens kännedom genom
kungörelse i Post- och inrikes tidningar och tidning inom orten. Jag erinrar,
att liknande kungörelsesätt ansetts vara till fyllest, då fråga är om knekttorps
befriande från ansvar för inteckningar i stamfastigheten. I överensstämmelse
härmed hava vissa jämkningar vidtagits i G och 14 §§ ensittarlagen.
I detta sammanhang synes mig böra tagas under övervägande, huruvida ej
en ytterligare lättnad viel fördelningen av loseskillingen står att vinna, lia
ett stort antal fastigheter hava del i den mark, som löses, kommer, såsom jag
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.
redan antytt, av det relativt ringa belopp, som löseskillingen merendels utgör,
att belöpa allenast en obetydlig summa å varje delägare. Därest de lättnader
i lösningsförfarandet jag förordat bliva genomförda, torde anledning vara att
antaga, att dylika fall bliva ganska vanliga. Att fördela en löseskilling, som
kanske icke uppgår till 500 kronor, å ett tusental delägare — ett fall, vilket
ingalunda är otänkbart exempelvis i Dalarna — är uppenbarligen en alltför
omständlig procedur i förhållande till vad varje delägare därigenom erhåller.
Härtill kommer, att det understundom möter stora svårigheter att utreda äganderättsförhållandena
och envar delägares andel i samfälligheten. Enligt min
uppfattning länder det delägarna i en samfällighet till större fördel, örn löseskillingen
för ett inlöst område på samfälligheten i sin helhet användes eller
reserveras för något ändamål, som kan befrämja samfällighetens nytta t. ex.
för skogsodling eller dylikt, än örn varje enskild delägare erhåller en andel
därav, som törhända endast kail räknas i ören. Med utgångspunkt härifrån har
jag ansett mig böra föreslå sådan jämkning i lagen, att jämväl löseskillingens
fördelning på de särskilda delägarna göres beroende av att yrkande därom framställes.
Väckes alltså varken av inteckningshavare eller någon av delägarna
anspråk på löseskillingen, skall fördelning därav ej äga rum, utan löseskillingen
av länsstyrelsen tillhandahållas delägarna för samfälld räkning. Dessa hava
alltså att sammankomma och besluta örn dispositionen av beloppet. Genom
lagen den 13 juni 1921 örn förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämförliga
samfällda ägor och rättigheter är möjlighet beredd för delägarna att,
i den mån så erfordras, ordna förvaltningen av samfälligheten.
Ehuruväl det med visst fog kan ifrågasättas, att den nu förordade bestämmelsens
tillämplighet begränsas till sådana fall. då delägarnas antal
är mycket stort, har jag likväl ansett det bidraga till enkelhet och reda, därest
förutsättningarna bliva desamma, som enligt förslaget skola gälla beträffande
det förenklade ^kallelsesättet och inteckningshavares rätt till löseskillingen,
nämligen att fråga är örn mark, som är samfälld för flera än tio fastigheter
med skilda ägare.
o -För fördelning i fall, som nu avses, skall äga rum, bör delägare påkalla
sådan senast vid det sammanträde, som länsstyrelsen utlyst för detta ändamål.
I kallelsen och kungörelsen rörande sammanträdet bör erinras härom.
Det genom propositionen framlagda förslaget ledde till lag den 5 april
1929. I ensittarlagen infördes en bestämmelse, att örn inlösen avser mark, som
är samfälld för flera än tio fastigheter med skilda ägare, nyttjanderättshavaren
ej skall vara pliktig att ingiva gravationsbevis till Kungl. Maj:ts befallningshavande.
Om i sådant fall för löseskillingens fördelning erfordras att äga
tillgång till dylik handling, må den anskaffas på nyttjanderättshavarens bekostnad.
För nämnda fall infördes också en förenkling i kallelse- och kungörelseförfarandet.
Vidare infördes i lagen särskilda bestämmelser angående fördelning
av löseskillingen i nämnda fall. Om marken är samfälld för flera än tio
fastigheter med skilda ägare, skall sålunda numera betalning ur löseskillingen
icke tilläggas innehavare av fordran eller rättighet, för vilken någon av fastigheterna
häftar, med mindre denne eller annan sådan rättägande i den fastigheten
senast å åttonde dagen före fördelningssammanträdet skriftligen framställt
anspråk därpå hos Kungl. Maj:ts befallningshavande. Underlåtenhet att
väcka dylikt anspråk må ej läggas någon till last såsom försummelse i heva
-
9
Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.
kände av honom eller annan tillkommande rättighet. Framställes ej sådant anspråk
och påyrkar ej heller någon av delägarna i marken senast vid sammanträdet
fördelning av löseskillin gen, skall densamma tillhandahållas delägarna
för samfälld räkning. Göra ej dessa inom tio år från sammanträdet anspråk
på löseskillingen, må densamma lyftas av nyttjanderättshavaren, såframt denne
för sådant ändamål anmäler sig hos Kungl. Maj:ts befallningsliavande under
elfte året efter sammanträdet. Sker ej sådan anmälan, tillfaller beloppet kronan.
Erinran örn vad sålunda stadgats skall i fall, varom nu är fråga, intagas i kallelse
och kungörelse.
Enligt lagen den 29 maj 1931 om avstyckat eller avsöndrat områdes befri- Lagen om
ande från ansvar för inteckning i stamfastighet gäller, att ifall område, som Mer^avstinavstyckats
till särskild fastighet enligt 19 kap. lagen örn delning av jord å landet Urat områdes
eller 5 kap. lagen örn fastighetsbildning i stad, besväras av inteckning i stam- fråJn ansvar
fastighet för fordran eller för rätt till avkomst eller annan förmån det av- för tnteck„
. . ning i stam
styckade
områdets ansvar för sådan inteckning kan begränsas eller avlösas un- fastighet.
der vissa förutsättningar. Örn det avstyckade området utgöres av mark, som
varit samfälld för flera än tio fastigheter med skilda ägare, uppställes av lagen
allenast den förutsättningen, att området överlåtits till annan. Har ägare av
avstyckat område berättigats avlösa områdets inteckningsansvar och vill han
verkställa sådan avlösning, skall han hos Kungl. Maj:ts befallningshavande i
länet nedsätta ett av rätten bestämt belopp. I fråga om utbetalning av det
nedsatta beloppet jämte därå upplupen ränta äga stadgandena örn fördelning
hos överexekutor av köpeskilling för utmätningsvis såld fast egendom motsvarande
tillämpning. Vad sålunda stadgats i avseende å avstyckat område skall
äga motsvarande tillämpning å område, som av mark, samfälld för flera än tio
fastigheter med skilda ägare, utlagts till tomt eller tomtdel och jämlikt 1 kap.
3 § lagen örn fastighetsbildning i stad är att anse såsom avstyckat. Beträffande
område, som avstyckats från avsöndrad lägenhet eller avstyckat område, gälla
under vissa förutsättningar allenast reglerna om begränsning av inteckningsansvaret.
Besväras område, som av mark, samfälld för flera än tio fastigheter med
skilda ägare, avstyckats enligt 19 kap. lagen örn delning av jord å landet eller
5 kap. lagen örn fastighetsbildning i stad, av inteckning i stamfastighet för
fordran eller för rätt till avkomst eller annan förmån, kan det avstyckade
området, där det överlåtits till annan, bliva föremål för ett kungörelseförfarande
för dess befriande från ansvar för sådan inteckning, såframt omständigheterna
utgöra grund för antagande, att inteckningshavares säkerhet icke
därigenom avsevärt minskas. Beträffande detta förenklade förfarande för samfälld
marks befriande från inteckningsansvar anfördes i en under förarbetena
till lagen inom justitiedepartementet utarbetad, i proposition nr 3 till 1931
års riksdag intagen promemoria bland annat följande:
10
Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.
I en inom första kammaren väckt motion (nr 50) i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition till 1929 års riksdag med förslag till lag örn begränsning
eller avlösning av avstyckat områdes inteckningsansvar hemställdes, att riksdagen
måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning, huruvida reglerna i lagen
den 18 oktober 1907 angående ryttare-, soldat- och batsmanstorps befriande
i vissa fall från ansvar för inteckningar i stamfastigheten kunde göras tilllämpliga
även i sådana fall, då fastighet bildats genom utbrytning av mark,
som varit samfälld för flera fastigheter. Och en annan motion mom samma
kammare (nr 51) avsåg likaledes utredning av frågan i vad man jordområde,
som utgjort samfälld mark, kunde vinna lättnad eller minskning i områdets
inteckningsansvar. I anledning av dessa motioner — vari berördes ett morn
justitiedepartementet redan väckt spörsmål — yttrade första lagutskottet (i utlåtandet
nr 31), att utan tvivel behov ej sällan förelåge att på ett enkelt sätt
kunna erhålla begränsning eller avlösning av sådan fastighets inteckningsansvar
som helt eller delvis bestode av förut samfällda mark, och utskottet sade
sig dela motionärernas uppfattning, att en lagändring för tillgodoseende av
detta behov såvitt möjligt borde komma till stånd. Emellertid hänvisade utskottet
till att denna fråga var uppmärksammad inom justitiedepartementet.
Enär anledning förelåge till antagande, att frågan med det snaraste komme att
göras till föremål för undersökning, ansag utskottet ej nödigt, att riksdagen
avläte en skrivelse till Kungl. Maj :t med begäran om utredning. Utskottet
framhöll dock angelägenheten av att utredningsarbetet bedreves skyndsamt, sa
att förslag i ämnet kunde framläggas för riksdagen inom den närmaste _ framtiden.
Att undersökningen jämväl komme att avse frågan, huruvida det i 1907
års ryttartorp slag föreskrivna förfarandet här skulle komma till användning,
fann utskottet tydligt. . .
I fråga örn inteckning i fastighet, till vilken hör andel i mark, samiäild tor
denna och andra fastigheter, må till en början erinras, att i allmänhet denna
andel är av föga betydelse vid säkerhetens bedömande. Inteckningshavaren
torde i själva verket knappast taga den i beräkning. I detta avseende framhöll
sålunda chefen för justitiedepartementet i samband med viss ändring, som
år 1929 vidtagits i ensittarlagen (se prop. nr 36 till 1929 års riksdag), att
de flesta långivare torde vara okunniga om eller likgiltiga för huruvida till
ett hemman hör dylik andel eller ej, att många för övrigt sakna kunskap örn
att inteckning, som meddelats i någon av de fastigheter, till vilka samfälligheten
hör, belastar också motsvarande andel av ett område, som frånskiljes denna,
samt att beloppet av anparten i ansvaret för sadan inteckning i de flesta fall,
då ett större antal fastigheter äga del i samfälligheten, utgör en ren obetydlighet,
ofta några få kronor.
Att vid ovan angivna förhållanden erhålla vederbörande rättsägares samtycke
till dödning av inteckningen, såvitt den besvärar andelen, kan i och för
sig knappast möta hinder. De svårigheter, som det oaktat i praktiken äro
förenade med dylik relaxation, bero sålunda i regeln blott på den mängd .av
medgivanden från olika rättsägare, som måste införskaffas, särskilt där fastighet,
vartill hör del i samfälligheten, är gemensamt intecknad med annan fastighet!
Ju större antalet av de fastigheter är, som hava del i samfälligheten,
desto mera ökas ock svårigheterna. I mån av ökningen i fastigheternas antal
starkes å andra sidan skälet för antagande att vederbörande rättsägare ej skulle
undandraga sig att lämna erforderligt samtycke.
Det föreligger således anledning att undersöka, örn ej i dessa fall befrielse
kan vinnas på ett enklare sätt. Även om möjligheten att vinna avlösning av in
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.
11
teckningsansvaret innebär en betydande lättnad i jämförelse med de vanliga reglerna
för relaxation,. är avlösningen naturligen ändå i följd av det därmed förknippade
värderingsförfarandet jämte nedsättning av ansvarssumman och dennas
fördelning mellan inteckningshavarna förenad med en viss omgång och kostnad
jämte ej obetydligt besvär särskilt för länsstyrelserna. Härtill kommer
olägenheten för områdets ägare, där han ej får disponera köpeskillingen för
nedsättningens fullgörande utan måste på annat sätt anskaffa medel, som för
sådant ändamål erfordras. Och slutligen är det i förevarande fall, där inteckningshavaren
egentligen aldrig har räknat med någon säkerhet i samfälligheten,
angeläget att finna en utväg, varigenom området frigöres från sitt
ansvar utan att därför en motsvarande avkortning sker av inteckningsbeloppet,
såvitt rör återstoden av intecknade fastigheten.
I avseende härå må erinras om. det preklusionsförfarande, som stadgas i
den redan av riksdagen berörda 1907 års lag angående ryttartorp m. m. Enligt
nämnda lag kan beträffande ett visst jordområde på ansökan av ägaren anteckning
ske i lagfartsprotokollet, att det varit anslaget till ständigt ryttare-,
soldat- eller båtsmanstorp. Efter sådan anteckning, som ex officio skall tillkännagivas
i länskungörelserna och i allmänna tidningarna, är området, där
det överlåtits till annan och avsöndrats eller avstyckats till särskild fastighet,
fritt från ansvar för sådan inteckning i stamfastigheten, beträffande vilken
någon rättsägare ej sist vid det lagtima ting, som infaller näst efter sex månader
från anteckningen, till inteckningsprotokollet anmält yrkande, att den
inteckningen skall undantagas från befrielsen.
Väl torde samma förfarande icke låta sig utan vidare användas jämväl i nu
avsedda fall. Anteckning exempelvis därom, att ett avstyckat område utgjort
samfällighet för vissa fastigheter, lärer desto mindre kunna ifrågakomma, som
förhållandet torde framgå redan av de i protokollet och lagfartsboken gjorda
anteckningarna angående fånget. Även av andra skäl torde vara lämpligt föreskriva
ansökan hos rätten om inteckningsbefrielse såsom utgångspunkt för ett
kungörelseförfarande. Kungörelsen bör innehålla en anmaning till rättsägare,
som vill bestrida ansökningen, att inom viss tid göra anmälan därom hos rätten.
Verkan av bestridande bör bliva att området fortfarande skall häfta för
inteckning, med avseende varå ansökningen bestritts, ävensom för övriga inteckningar
i den eller de fastigheter, som besväras av samma inteckning. Befrielsen
bör sålunda gälla allenast ansvar för inteckning i fastighet, som icke
efter vad nu sagts beröres av de gjorda anmälningarna. Bestridandets verkan
utöver den inteckning, för vilken det avgivits, bero på omständigheter, som skola
angivas i specialmotiveringen.
Det nu skisserade prelrlusionsförfarandet bör med hänsyn till de synpunkter,
som ligga till grund för detsamma, icke göras tillämpligt i andra fall än
då område avstyckats från mark samfälld för ett större antal fastigheter. Vilket
antal härvid bör föreskrivas, kan vara föremål för delade meningar. Under
liknande förhållanden har gränsen »flera än tio fastigheter» kommit till användning
inom andra delar av lagstiftningen, exempelvis vid den ändring i ensittarlagen,
som genomfördes år 1929. Lämpligt torde vara att intill dess erfarenhet
vunnits här föreskriva samma gräns. Då huvudfastigheterna äro flera
än tio lärer i allmänhet kunna antagas, att den andel av det avstyckade området,
som belöper å en av huvudfastigheterna, saknar betydelse såsom förstärkning
av vederbörande inteckningshavares säkerhet. Å andra sidan torde rclaxation
i vanlig ordning i området icke kunna genomföras utan stora svårigheter.
Äro huvud fastigheterna tio eller därunder är berörda presumtion mindre stark,
varjämte relaxation under sådan förutsättning lättare kan åvägabringas. Vi
-
12
Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.
dare bör för preklusionsförfarandets tillämplighet fordras att det avstyckade
området av samfällighetens ägare överlåtits å annan. Innan överlåtelse ägt rum
torde i allmänhet ej förefinnas något behov att frigöra området från inteckningar.
Samma villkor är i 1929 års lag uppställt för erhållande av begränsning
eller avlösning av avstyckat områdes inteckningsansvar.
Genom det preklusionsförfarande, som i 1907 års lag föreskrivits, kan befrielse
vinnas från inteckning för fordran ävensom, beträffande inteckning
för rätt till avkomst eller annan förmån, det skadestånd, vartill rättighetens
innehavare må vara berättigad. I fall, varom nu är fråga, torde befrielsen
lämpligen böra avse fordran eller rätt till avkomst eller annan förmån, som
besvärar stamfastighet på grund av inteckning eller enligt 11 kap. 2 § jordabalken.
Att utsträcka befrielsen till övriga intecknade rättigheter torde ej
vara rådligt. Intecknad nyttjanderätt eller servitutsrätt kan ju vidlåda just
det område som skall befrias. Att då låta inteckningens bestånd bero av att
innehavaren uppmärksammar kungörelsen och på grund därav blir i tillfälle
att bevaka sin rätt synes ej vara lämpligt.
I vissa av de yttranden, som med anledning av remiss avgåvos över de till
promemorian hörande lagförslagen, ifrågasattes, huruvida förutsättningen att
marken skulle vara samfälld för flera än tio fastigheter vore tillräcklig för
att tillgodose inteckningshavarnas säkerhet, och i stället föreslogs såsom förutsättning,
att värdet å den samfällda marken skulle visas utgöra allenast en
viss del av stamfastigheternas sammanlagda värde. Föredragande departementschefen
statsrådet Bissmark uttalade med anledning därav i propositionen:
I sakens natur ligger, att ett preklusionsförfarande av den art, varom här är
fråga, för inteckningshavaren ej är lika betryggande som ett förfarande, vari
varje inteckningshavare är tillförsäkrad personlig underrättelse örn sökt befrielse.
Då sistnämnda förfarande är uteslutet redan av den grund, att lagen i
praktiken ej skulle medföra den nytta, som med densamma avsetts, gäller frågan
närmast på vad sätt man vid preklusionsförfarandets genomförande skall
kunna behörigen tillvarataga inteckningshavarnas intressen. Att såsom lantmäteristyreisen
föreslagit stadga, att den å envar stamfastighet belöpande
andel av det avstyckade området icke må hava högre värde än en viss bråkdel
av stamfastighetens värde är väl i och för sig tänkbart. Men bortsett från
svårigheten att finna en lämpligt avvägd relation bleve förfarandet varken
enkelt eller billigt. Utredning finge sålunda förebringas angående områdets
värde samt värdet av envar av de stamfastigheter, som vore intecknade. Härför
erfordrades till en början bevis, huruvida någon fastighet vore gravationsfri,
och vidare bevis, huru stor andel av området belöpte å var och en av de
fastigheter, som vore graverade. Då särskilda taxeringsvärden måhända ej
alltid förelåge. kunde särskild värdering beträffande en eller flera egendomar
bliva nödig. Mot ett stadgande i den av lantmäteristyrelsen angivna riktningen
skulle ock kunna invändas, att rätten ofta redan av de ingivna handlingarna
skulle kunna se, att förlust icke kunde tillskyndas någon inteckningshavare genom
områdets frigörande från ansvar. Uppenbarligen måste för sådant fall det
mera omständliga förfarandet synas överflödigt. Å andra sidan skulle rätten
ofta nödgas igångsätta nämnda förfarande, oaktat rätten enligt vad den kunnat
inhämta av handlingarna måste inse, att områdets befrielse skulle medföra fara
för förlust för inteckningshavare. Vad angår den av fastighetsregisterkommis
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.
13
siemen ifrågasatta anordningen att från lagens tillämpningsområde undantaga
sådan sam fälld mark, som icke vid jorddelningsförrättning avsatts för gemensamt
ändamål, skulle inteckningshavaren icke därigenom vara tillräckligt skyddad.
Såsom kommissionen påpekat torde även en vid jorddelningsförrättning
avsatt samfällighet kunna hava ett måhända ej alledes obetydligt värde. I
själva verket lärer den i det utremitterade förslaget uppställda förutsättningen,
att den mark, varifrån avstyckning skett, skall vara samfälld för flera
än tio fastigheter, i allmänhet verka så, att från preklusionsförfarandet uteslutas
fall, då fara för förlust genom områdets frigörande uppkommer för inteckningshavaren.
Jag förutsätter därvid, att fastigheterna hava skilda ägare,
varom jag låtit upptaga föreskrift. Men därav följer uppenbarligen icke, att
ej området, ändå att det avstyckats från dylik samfällighet, någon gång kan
hava betydelse för inteckningshavaren till förstärkande av hans säkerhet.
Såsom exempel har nämnts, att området utgöres av ett strömfall, ett strandområde
med tillhörande rätt till vatten, skogsmark eller av mark inom
stadsplanelagt område, som får bebyggas. Huru här en avgränsning
lämpligen skall ske till förekommande å ena sidan att inteckningshavares intressen
trädas för nära, å andra sidan att sådana regler uppställas att lagen
i praktiken blir svårtillämplig och föga användbar, är vanskligt att avgöra.
Att från lagens tillämpning avskära vissa bestämda fall, har visat sig omöjligt.
Enda utvägen har synts vara att lita till domstolens förmåga att på grund
av tillgängliga handlingar och i övrigt lämnade upplysningar bilda sig en mening,
huruvida i det konkreta fallet anledning är att antaga, att inteckningshavares
säkerhet genom det avstyckade områdets befriande från inteckningsansvar
märkligen minskas. En liknande säkerhetsbestämmelse hade upptagits
i det under hösten 1928 till lagrådet remitterade förslaget, som låg till grund
för 1929 års lag örn begränsning eller avlösning. Väl fick bestämmelsen sedermera
efter lagrådets hemställan utgå. De betänkligheter, som inom lagrådet
då framfördes mot ett dylikt stadgande, synas dock knappast behöva möta
här. Dels blir nämligen nu bestämmelsens räckvidd så till vida avsevärt begränsad,
som lagen endast avhandlar avstyckad mark, samfälld för flera än tio
fastigheter med skilda ägare, dels äro de faktorer, som äro bestämmande för
bedömandet av den fråga, det här gäller, mindre svåröverskådliga, dels slutligen
är på förevarande område behovet av en allmän prövningsrätt i domstolens
hand långt större.
Det är redan nämnt, att de bestämmelser, som intogos i lagen angående inteckningsansvars
upphörande efter kungörelse, gällde område, som av mark, samland
för flera än tio fastigheter med skilda ägare, avstyckats enligt 19 kap.
lagen örn delning av jord å landet eller 5 kap. lagen om fastighetsbildning i
stad. Ifall sådant område besväras av inteckning i stamfastighet för fordran
eller lör rätt till avkomst eller annan förmån, kan området, där det (iverlåtits
till annan, enligt lagen göras till föremål för ett förfarande, som avser att befria
detsamma från ansvar för sådan inteckning, såframt omständigheterna utgöra
grund lör antagande att inteckningshavares säkerhet icke därigenom avsevärt
minskas.
Vill ägare av avstyckat område utverka områdets befriande från inteckningsansvar,
skall han göra ansökan därom hos rätten i den ort, där området ligger,
samt visa, dels att lagfart sökts å fånget, dels, där området avstyckats till sär
-
14
Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.
skild fastighet, att fastställelse å avstyckningen meddelats genom beslut, som
vunnit laga kraft, eller, där området avstyckats för sammanläggning med annan
fastighet, att förrättningen avslutats. Örn ansökningen skall anteckning göras
i intecknings- eller fastighetsboken. Möter ej på grund av nu nämnda stadganden
hinder mot ansökningen, utfärdar rätten kungörelse örn densamma. Kungörelsen
skall innehålla att, örn någon, vilkens rätt kan vara beroende av ansökningen,
vill bestrida densamma, han har att vid talans förlust göra anmälan
därom hos rätten sist å den rättegångsdag för inteckningsärenden, som infaller
näst efter sex månader, sedan kungörelsen utfärdats, samt därvid uppgiva
den eller de inteckningar, med avseende å vilka ansökningen bestrides. Domaren
eller rätten har att ofördröjligen låta kungörelsen införas i allmänna tidningarna
och tidning inom orten samt uppläsas i kyrkan i den församling, där
området ligger, och anslås i socken- eller rådstugan eller å annan lämplig plats
inom kommunen.
Underlåtenhet att bestrida ansökningen må ej läggas någon till last såsom
försummelse i bevakande av honom eller annan tillkommande rättighet.
Har ej ansökningen inom den i kungörelsen angivna tiden bestritts, skall området
ej vidare vara besvärat av inteckning i stamfastighet för fordran elier för
rätt till avkomst eller annan förmån. Bestrides däremot ansökningen, häftar
området fortfarande för inteckning, med avseende varå ansökningen bestritts,
ävensom för övriga inteckningar i den eller de stamfastigheter, som besväras
av samma inteckning. Inteckning, för vilken området icke längre skall häfta,
gäller oavkortad i återstoden av intecknad fastighet. Är fråga om avstyckning
för sammanläggning med annan fastighet, gäller befrielsen från inteckningsansvar
under förutsättning, att sammanläggningen kommer till stånd. Där
till följd av sammanläggning inteckning i området kommit att gälla i hela den
nybildade fastigheten, skall befrielsen avse denna. Med tillämpning av vad
nu sagts fastställer rätten, i vilken mån området fortfarande häftar för inteckning
i stamfastighet. Anteckning därom skall göras i intecknings- eller
fastighetsboken.
Vad sålunda stadgas i avseende å avstyckat område skall äga motsvarande
tillämpning å lägenhet, som genom avsöndring för alltid upplåtits av mark,
samfälld för flera än tio fastigheter med skilda ägare. Samma bestämmelser
gälla i fråga örn område, som av mark, samfälld för flera än tio fastigheter med
skilda ägare, utlagts till tomt eller tomtdel och jämlikt 1 kap. o § lagen om
fastighetsbildning i stad är att anse såsom avstyckat.
Vad i lagen är stadgat med avseende å inteckning gäller jämväl fordran eller
rätt till avkomst eller annan förmån, för vilken stamfastighet jämlikt 11 kap.
2 § jordabalken häftar.
Grimestad- Det må erinras därom, att i gruvestadgan den 16 maj 1884 31 §, vattengas»
m. fl. lagen den 28 juni 1918 9 kap. 69 §, lagen den 22 juni 1921 örn ströängars
ringar. indragande till kronan 60 § och lagen den 8 april 1927 örn inteckningshavares
15
Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.
rätt till betalning- ur ersättning, som utgår på grund av brandförsäkringsavtal,
2 § finnas bestämmelser örn fördelning av ersättning, vilka väsentligen hänvisa
till stadgandena örn fördelning av köpeskilling för utmätningsvis såld fast
egendom. Indirekt hänvisar även lagen den 19 juni 1919 örn flottning i allmän
flottled, 13 §, till dessa stadganden.
Det synes utskottet otvivelaktigt, att den i expropriationslagen föreskrivna Utskottet,
ordningen för fördelning av expropnationsersättning under vissa omständigheter
kan medföra avsevärda olägenheter. Utskottet syftar på de i motionen berörda
fall, då expropriationen avser mark, som är samfälld för ett stort antal
fastigheter. Skyldigheten att anskaffa gravationsbevis för samtliga de fastigheter,
vilka hava del i det exproprierade området, kan i dessa fall åsamka den
exproprierande betydande kostnader. För vederbörande myndighet, på landet
domhavanden, är i dylika fall utfärdandet av erforderligt antal gravationsbevis
ett stundom betungande och för de löpande sysslorna hinderligt arbete. Likaledes
kan själva fördelningsförfarandet i de nu åsyftade fallen vara synnerligen
tidsödande och krävande för personalen inom länsstyrelserna.
De kostnader och det arbete, som nedläggas på att åstadkomma en lagenlig
fördelning av expropriationsersättningen, synas emellertid icke alltid uppvägas
av däremot svarande resultat. För innehavare av fordringsinteckningar är det
ofta olägligt att erhålla avbetalning å huvudstolen av den intecknade fordringen,
därest den efter expropriationen återstående delen av det intecknade erbjuder
fullt betryggande säkerhet för fordringen i dess helhet. Sådant fall kan lätt
inträffa örn den andel av expropriationsersättningen, som belöper å en ifrågavarande
intecknad fastighet, utgör ett ringa belopp. Över huvud torde kunna
påstås, att i de fall, i vilka ett stort antal fastigheter hava del i det exproprierade
området och expropriationsersättningen icke uppgår till ett högt belopp,
de, som i första hand äga rätt till andel i expropriationsersättningen, nämligen
innehavarna av fordringsinteckningar i fastigheterna, ofta stå likgiltiga inför
utsikten att erhålla betalning vid fördelning av ersättningen eller hysa önskan
att icke behöva mottaga dylik avbetalning.
Såsom framgår av den ovan i detta utlåtande lämnade redogörelsen hava
beträffande den s. k. ensittarlagen förhållanden motsvarande de nu antydda
trätt i dagen och föranlett vissa lagändringar. Örn den mark, som enligt ensittarlagen
löses, är samfälld för flera än tio fastigheter med skilda ägare, skall betalning
ur löseskillingen icke tilläggas innehavare av fordran eller rättighet,
för vilken någon av fastigheterna häftar, med mindre denne eller annan sådan
rättsägare i den fastigheten inom viss tid framställt anspråk därpå hos Kungl.
Maj :ts befallningshavande. Örn anspråk ej framställes inom den angivna tiden
och ej heller någon av delägarna i marken senast vid sammanträdet för fördelning
av löseskillingen påyrkar fördelning av denna, skall den tillhandahållas
delägarna för samfälld räkning, och dessa hava att inom tio år göra anspråk på
densamma. De ovan återgivna skäl, som vid tillkomsten av dessa ändringar i
ensittarlagen anfördes av föredragande departementschefen, synas utskottet till
16
Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.
väsentliga delar vara tillämpliga jämväl på fall av expropriation enligt expropriationslagen,
för så framt expropriationen avser allenast ett obetydligt område.
Vad beträffar de betänkligheter mot att för expropriationslagens del införa
ett förenklat förfarande liknande det numera för nämnda fall i ensittarlagen
stadgade, som kunna ligga i farhågor för att innehavare av fordringsinteckningar
och med dem likställda rättsägare skulle hilva utsatta för rättsförlust,
må erinras örn lagen den 29 maj 1931 örn avstyckat eller avsöndrat områdes
befriande från ansvar för inteckning i stamfastighet. Enligt denna lag gäller,
att område, som avstyckats från mark, samfälld för flera än tio fastigheter med
skilda ägare, genom ett kungörelseförfarande kan bliva befriat fran ansvar för
fordringsinteckningar i stamfastigheterna, såframt omständigheterna utgöra grund
för antagande, att inteckningshavares säkerhet icke därigenom avsevärt minskas.
Det tillkommer enligt lagen domstol att avgöra, huruvida sådana omständigheter
föreligga. Genom att domstols medverkan alltid kräves för expropriation,
är en förutsättning för handen för att i expropriationslagen upptaga
enahanda villkor för ett förenklat förfarande.
Vid övervägande av de nu anförda omständigheterna finner utskottet skäl
att förorda en utredning angående möjliga förenklingar av förfarandet för
expropriationsersättningens fördelning vid expropriation med avseende å mark,
som är samfälld för ett flertal fastigheter. Givet är, att vid utredningen bör
iakttagas att rättsägarnas rätt icke får äventyras. I den mån beträffande andra
lagar än expropriationslagen föreligga spörsmål av nu ifrågavarande slag,
synes utredningen böra avse även dessa lagar.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen, i anledning av förevarande motion, ville i
skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn utredning, huruvida
och på vad sätt nu gällande regler örn fördelning av expropriationsersättning
ävensom de andra regler örn ersättningsfördelning,
som kunna komma i fråga, må kunna förenklas i
vad de avse ersättning beträffande mark, som är samfälld
för ett flertal fastigheter, samt för riksdagen framlägga de
förslag, till vilka utredningen kan föranleda.
Stockholm den 22 april 1932.
På andra lagutskottets vägnar:
K. G. WESTMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Westman, von Geijer*, Norman och P. Sandström;
från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Johanson i Hallagården*,
Olovson i Västerås, Aronson*, Sandström i Nyland, Björnberg*, Ljung och Isacsson.
*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Stockholm 1982. Kungl. Hovboktryckeriet Idnns Tryckeri A.-B
326069
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.