Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion angående viss ändring i gällande expropriationslagstiftning.

1932-04-22 · 16 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 15 av 16 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1932:27, Utlåtande i anledning av väckt motion angående viss ändring i gällande expropriationslagstiftning.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

1

Nr 27.

Ankom till riksdagens kansli den 22 april 1932 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående viss ändring i gällande

expropriationslagstiftning.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 372,

vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Andersson i Grimbo hemställt,

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit måtte anhålla örn utredning

och förslag till sådan ändring av gällande expropriationslagstiftning, att skifteslag

i stället för inteckningshavare i vissa fall må vara berättigat att uppbära

expropriationsersättning.

Beträffande de skäl, som motionären anfört till stöd för sin hemställan, får

utskottet hänvisa till motionen.

Enligt lagen den 12 maj 1917 örn expropriation meddelas expropriationsrätt Lagen om

av Konungen. På ansökning av den, åt vilken expropriationsrätt meddelats be- exPHonl ''a

träffande viss fastighet, utfärdas därefter stämning å fastighetens ägare så

ock å andra ersättningsberättigade, i den mån sådana sakägare uppgivas. Såsom

sakägare betraktas dock icke innehavare av fordringsinteckningar i fastigheten.

Vid rätten skall företes gravationsbevis rörande fastigheten. Då målets förberedande

handläggning vid rätten avslutats, skall, om ej överenskommelse angående

expropriationsersättningen under vissa förutsättningar träffas, inför

rätten tillsättas nämnd för bestämmande av sådan ersättning.

Beträffande expropriationsersättningen är stadgat, att för fastighet, som

exproprieras, skall erläggas löseskilling motsvarande fastighetens fulla värde.

Exproprieras en del av en fastighet och lider återstoden skada eller intrång

genom expropriationen eller den exproprierade delens användande, skall full

ersättning därför gäldas. Uppkommer eljest genom expropriationen skada för

ägaren, skall ock sådan skada fullt ersättas. Expropriationsersättningen skall

bestämmas i penningar, att utgå på en gang. Expropriationsnämndens uppskattning

skall, under vissa förutsättningar, fastställas av rätten.

Expropriationsersättning, som blivit fastställd av rätten, skall nedsättas hos

Kungl. Majlis befallningshavande inom nittio dagar från det rättens utslag

vunnit laga kraft. Vid nedsättningen skall den exproprierande till Kungl.

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 9 sami. 2 avd. 23 haft. (Nr 27.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

Maj :ts befallningshavande ingiva gravationsbevis rörande fastigheten saint

rättens utslag nied lagakraftbevis. Då expropriationsersättningen blivit inom

behörig tid nedsatt, är expropriationen fullbordad och nye ägaren berättigad

att genast taga fastigheten i besittning. I vissa fall, däribland vid expropriation

för allmänna vägar, har den exproprierande rätt att taga marken i besittning,

sedan stämning i expropriationsmålet utfärdats och vissa särskilda i lagen

angivna förutsättningar uppfyllts. Örn den exproprierande enligt stadgande i

lagen eller medgivande av fastighetens ägare tagit fastigheten i besittning utan

nedsättande av expropriationsersättningen, må sakägare hos Kungl. Maj:ts befallningshavande

påkalla uttagande av den sakägaren tillkommande ersättningen.

Kungl. Maj:ts befallningshavande skall utbetala nedsatta eller uttagna medel

jämte därå upplupen ränta till den, som är till desamma berättigad. Besväras

fastighet av sökt eller beviljad inteckning för fordran, eller kan fastighet

jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken i ägarens hand häfta för ogulden köpeskilling,

skola i fråga örn löseskilling för fastigheten samt, örn endast en del

av fastigheten exproprierats, beträffande ersättning för skada och intrång å

den återstående delen, så ock angående ersättning för upplåtelse av särskild

rätt till sådan fastighet, stadgandena om fördelning hos överexekutor av köpeskilling

för utmätningsvis såld fast egendom hava motsvarande tillämpning.

Sammanträde för fördelningen skall hållas så snart ske kan. Kallelse till sammanträdet

skall genom Kungl. Maj:ts befallningshavandes försorg med posten

sändas till fastighetens ägare samt kända innehavare av fordran, som skall

utgå ur ersättningen, och innehavare av annan särskild rätt till fastigheten.

Då expropriation, vilken ej avsett allenast upphävande av särskild rätt, som

ej är intecknad i fastigheten, blivit fullbordad, åligger det Kungl. Maj:ts befallningshavande

att därom ofördröjligen göra anmälan, på landet hos domaren

och i stad hos rätten. Anteckning örn att fastighet exproprierats eller örn särskild

rätt, som genom expropriation förvärvats, skall göras i inteckningsprotokollet,

på landet å nästa rättegångsdag under lagtima ting och i stad å nästa

rättegångsdag för inteckningsärenden, samt införas i intecknings- eller fastighetsboken.

Utfaller, då en del av intecknad fastighet eller en eller flera av gemensamt

intecknade fastigheter exproprieras eller särskild rätt till intecknad

fastighet genom expropriation förvärvas, vid fördelning av expropriationsersättning

likvid å intecknings huvudstol, åligger det också Kungl. Maj:ts befallningshavande

att därom, sedan fördelningen blivit godkänd eller vunnit laga

kraft, ofördröjligen göra anmälan enligt vad nyss sagts och tillika insända fördelningslängden.

Enligt kungl, förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning

i fast egendom 24 § 2 mom. skall nämligen, örn vid ersättnings fördelning

enligt lagen örn expropriation betalning utfaller å huvudstolen av inteckning

i egendom, inteckningen till motsvarande belopp vara utan verkan.

Till närmare utveckling av reglerna för expropriationsersättningens fördelning

vid expropriation av allenast en del av en fastighet tillåter sig utskottet

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 87.

3

att från proposition nr 19 till 1927 års riksdag återgiva följande uttalande i

statsråd den 19 februari 1926 av dåvarande chefen för justitiedepartementet

statsrådet Nothin.

Därest vid expropriation allenast en del av en fastighet tages i anspråk,

skall enligt en mening expropriationsersättningen fördelas sålunda, att den

inteckning, som äger den bästa förmånsrätten, först skall erhålla betalning till

hela sitt belopp. Vad som därefter återstår tillägges nästa inteckning o. s. v.

Enligt en annan åsikt skall fördelning av ersättningen ske som örn den exproprierade

delen av fastigheten och den återstående delen därav vore två gemensamt

intecknade fastigheter. Ansvaret för inteckningarna skall sålunda fördelas

mellan dessa fastigheter efter deras värde, och då expropriationsersättningen

får anses såsom köpeskilling för den exproprierade delen, erhåller varje

inteckning betalning allenast för vad å den exproprierade delen belöper av inteckningen.

Örn sålunda den exproprierade delens värde utgör en tredjedel av

hela fastighetens, skall inteckningshavaren utfå allenast en tredjedel av inteckningarnas

hela belopp. Återstoden av ersättningen tillfaller ägaren.

Det sistnämnda fördelningssättet är, såsom synes, ogynnsammare för innehavarna

av åtminstone de bästa inteckningarna. Det kan nämligen inträffa,

att återstoden av fastigheten icke förslår till gäldande av vad å densamma belöper

av inteckningarna. Av motiven till expropriationslagen synes emellertid

framgå, att fördelningen skall ske på först angivet sätt. Grunden härtill är

att genom expropriationen pantens värde anses försämrat, och ersättningen

härför skall i första hand komma inteckningen med den bästa förmånsrätten

till godo. Såsom en självständig fastighet är den exproprierade delen att betrakta

först sedan expropriationen genom nedsättningen av ersättningen fullbordats.

Även i praxis har detta fördelningssätt ansetts såsom det riktiga

(se Nytt juridiskt arkiv 1925 s. 312).

Erån samma källa tillåter sig utskottet hämta följande uttalande av statsrådet

Nothin beträffande verkan av att innehavare av fordringsinteckning avstår

från honom eljest tillkommande expropriationsersättning.

En fråga, som synes vara föremål för olika meningar vid fördelning av

expropriationsersättning, är, huruvida en inteckningshavare kan avstå från att

lyfta det belopp, som vid fördelningen utfallit å honom, och ändock bibehålla

sin inteckning gällande till fulla beloppet. Då denna fråga har stor betydelse

även för det förfarande, varom nu är fråga, synes densamma här böra

upptagas till prövning. Svaret torde böra utfalla nekande. Avstår nämligen

inteckningshavaren från vad av ersättningen å honom belöper, lärer han vid

senare exekutiv försäljning av återstående fastigheter mötas av invändningen,

att, då han ägt erhålla betalning för viss del av inteckningen men avstått därifrån,

han icke vidare kan göra inteckningen gällande för denna del. Möjligen

kunde tänkas, att inteckningshavaren efter avtal med rättsägarna skulle kunna

avstå från sin andel i ersättningen med bibehållande av inteckningen till hela

dess värde. Denna utväg torde dock vara mindre praktisk, då för ett dylikt

avtal skulle erfordras samtycke av samma rättsägare som vid en relaxation.

Då lagen ej heller omnämner möjligheten av ett sådant avtals ingående inför

Konungens befallningshavande, synes dess rättsliga giltighet böra ifrågasättas.

Numera är i denna fråga att märka jämväl ett i Nytt juridiskt arkiv 1930

s. 536 refererat rättsfall. Sedan en del av ett hemman exproprierats, hade ex
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

propriationsersättningen lämnat tillgång till gäldande av — förutom ränta —- liela huvudstolen av den enda. i hemmanet meddelade inteckningen. Inteckningshavaren,

som ägde fordran å —- förutom ränta — ett kapitalbelopp understigande

nämnda huvudstol, hade låtit hemmansägaren uppbära hela ersättningsbeloppet.

I uppkommet mål rörande frågan, huruvida inteckningen blivit

utan verkan och i så fall till vilket belopp, yttrade högsta domstolen, att de

för fördelning tillgängliga medlen lämnade tillgång till gäldande av, förutom

ogulden ränta å ifrågavarande intecknade fordran, jämväl intecknade huvudstolen

i dess helhet samt att inteckningen förty vore till hela sitt belopp utan

verkan.

Vid expropriation av mark, som är samfälld för flera fastigheter, skall fördelning

av expropriationsersättningen äga rum mellan ägarna av dessa fastigheter,

dock att, såsom vid expropriation av icke samfälld mark, eventuella innehavare

av fordringsinteckningar i dessa fastigheter och vissa med dem likställda

rättshavare skola i första hand njuta utdelning ur expropriationsersättningen.

Ett rättsfall, som belyser tillämpningen av reglerna för ersättningens

fördelning vid expropriation av samfälld mark, finnes refererat i Nytt

juridiskt arkiv 1931 s. 152.

Vissa be- Till jämförelse får utskottet redogöra för innehållet i vissa andra författi

andra för- n^nSar till den del det här kommer i fråga.

fattningar

priations- Enligt lagen den 18 oktober 1907 angående ryttare-, soldat- och båtsmanslagen.

torps befriande i vissa fall från ansvar för inteckningar i stamfastigheten gälLryttare-^

^er 1 huvudsak följande. Är lägenhet avsöndrad från hemman och varder, då

soldat- och lagfart sökes eller eljest, inför vederbörlig domstol styrkt, att lägenheten uttorvshefriän-gör

område, som varit till ständigt ryttare-, soldat- eller båtsmanstorp anslade

i vissa fall get, skall på ansökan av lägenhetens ägare anteckning örn detta förhållande

fför inteck- införas i lagfartsprotokollet. Underrättelse örn sådan anteckning skall intastamfasti

gaS * lanskungörelserna ävensom införas i Post- och inrikes tidningar. Anmäheten.

9 ler innehavare av inteckning i stamhemmanet senast vid det lagtima ting, som

infaller näst efter sex månader från det anteckningen skedde, yrkande att inteckningen

skall fortfarande besvära lägenheten, kommer denna att svara för

inteckningen enligt eljest gällande allmänna regler. Underlåter däremot inteckningshavare

att göra dylik anmälan, blir lägenheten fri från ansvar för

inteckningen, vilken dock oavkortad gäller i återstoden av den intecknade

fastigheten. Underlåtenhet att göra anmälan, som nyss sagts, får ej läggas någon

till last såsom försummelse i bevakande av honom eller annan tillkommande

rättighet. Styrkes inför vederbörlig domstol, att visst till hemman hörande

område utgör eller utgjort ständigt ryttare-, soldat- eller båtsmanstorp, får

på ansökning av hemmanets ägare anteckning därom införas i lagfartsprotokollet,

ändå att området ej fran hemmanet avsöndrats. Har sådan anteckning

skett och varder området avsöndrat, blir den avsöndrade lägenheten fri från

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr Z7.

5

stam fastigheten vidlådande inteckningar, för såvitt inteckningshavaren icke

gjort sådan anmälan, som förut nämnts. Vad som sålunda är föreskrivet örn

avsöndrad lägenhet skall äga motsvarande tillämpning beträffande område,

som avstyckats till särskild fastighet enligt 19 kap. lagen örn delning av jord

å landet eller 5 kap. lagen om fastighetsbildning i stad, dock icke där stamfastigheten

och det avstyckade området ännu äro i samma ägares hand. Befrielsen

gäller icke blott inteckningar för fordran utan även inteckningar för

rätt till avkomst, som åt någon upplåtits att till visst belopp i penningar eller

varor utgå av stamhemmanet eller del därav.

Enligt lagen den 18 juni 1925 örn rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare

att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område, den s. k. ensittarlagen, har nyttjanderättshavare,

som förklarats berättigad till inlösen, att inom viss tid hos

Kungl. Maj:ts befallningshavande nedsätta den för området bestämda löseskillingen.

Vid nedsättningen skall nyttjanderättshavaren — tidigare undantagslöst

men numera med visst undantag — ingiva gravationsbevis rörande fastigheten

m. m. Kungl. Maj :ts befallningshavande skall utbetala löseskillingen

jämte därå upplupen ränta till den, som är därtill berättigad. Örn fastigheten

häftar för sökt eller beviljad inteckning för fordran eller för rätt till avkomst

eller annan förmån eller örn den enligt 11 kap. 2 § jordabalken kan i ägarens

hand häfta för fordran eller annan rättighet som nu nämnts, skola stadgandena

om fördelning hos överexekutor av köpeskilling för utmätningsvis såld fast

egendom äga motsvarande tillämpning.

Vid 1929 års riksdag genomfördes vissa ändringar i ensittarlagen. I den kungl,

proposition, nr 36, genom vilken ändringsförslagen förelädes riksdagen, anförde

föredragande departementschefen statsrådet Bissmark efter att bland

annat hava redogjort för vissa myndigheters yttranden rörande ifrågasatta

ändringar i lagen:

Då förrättningen berör ett stort antal fastigheter nied olika ägare, vilket ej

sällan är fallet vid inlösen av mark å socken- eller bysamfälligheter, torde anskaffandet

av gravationsbevis beträffande dessa fastigheter understundom betinga

en avsevärd kostnad. Visserligen äger nyttjanderättshavaren få kostnaderna

för lantmäteriförrättningen, fastställande av inlöst områdes avskiljande

och löseskillingens fördelning, inberäknat utgiften för gravationsbevis, bestridda

av allmänna medel, för såvitt han icke äger tillgång till berörda kostnader eller

efter deras utgivande skulle sakna medel, som skäligen må anses erforderliga

för hans eget och hans familjs uppehälle. Men där nyttjanderättshavaren

icke kan påräkna hjälp från det allmänna till bestridande av de med inlösningen

förenade kostnaderna, är det tydligt, att han icke inlåter sig på

ett dylikt företag, om det betingar utgifter, vilka icke stå i rimligt förhållande

till vad han erhåller. De med ifrågavarande bestämmelser förbundna olägenheterna

bliva med all säkerhet ännu mera framträdande, därest de utvidgningar

av lösningsrätten, som nu föreslås, bliva förverkligade. Vill man befrämja

en friköpning av ensittarlägenheter på allmänningar och annan mark,

däri ett flertal äger del, synes det följaktligen nödvändigt, att kostnaderna

Ensittar
lagen.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

för friköpningen och framför allt för anskaffandet av gravationsbevis nedbringas.

Att för detta ändamål meddela bestämmelser, som ytterligare begränsa den

lösen, som är stadgad för dylika bevis, Ilar jag ansett icke böra ifrågakomma.

Med hänsyn till det ofta betungande arbete och den ej sällan betydande risk,

vilka äro förenade med utfärdandet av gravationsbevis, torde den därför stadgade

ersättningen icke kunna anses oskälig. Syftet synes emellertid kunna

enias på annan väg. Såsom i yttrandena erinrats, torde de bestämmelser, som

i lag den 18 oktober 1907 meddelats angående ryttare-, soldat- och båtsmanstorps

befriande i vissa fall från ansvar för inteckningar i stamfastigheten, kunna

i viss mån tjäna till förebild i förevarande fall.

Otvivelaktigt, föreligga nämligen beträffande dessa torp och ensittarlägenheter.

å samfälligheter vissa likheter, vilka kunna utgöra en utgångspunkt vid

lagstiftningen. En ensittarlägenhet på en samfällighet är sålunda liksom ett

icke. avsöndrat knekttorp att anse såsom en oskiftad del av stamfastigheterna.

Varje inteckning, sorn meddelats i någon av dessa fastigheter, belastar också

motsvarande andel av lägenheten. Emellertid torde de flesta långivare vara

okunniga örn eller likgiltiga för huruvida till hemmanet hör någon dylik andel

eller icke. Manga sakna säkerligen ock kunskap örn att en sådan lägenhet

är delaktig i ansvaret för inteckningen. Alla dessa hava lämnat inteckningslan

utan att påräkna någon säkerhet i lägenheten. Beloppet av dennas anpart

i ansvaret för en inteckning i stamhemmanet är även i de flesta fall, då ett

större antal fastigheter äga del i samfälligheten, en ren obetydlighet. Såsom

i yttrandena framhållits, händer det understundom, att den på en fastighet belöpande

löseskillingen utgör allenast några få kronor. En fördelning av ett

dylikt ringa belopp å inteckningshavare är väsentligen ändamålslös och genom

de kostnader, som äro förenade därmed, alltför betungande i förhållande

till resultatet.

Med hänsyn härtill synes det mig att, liksom i fråga örn knekttorp öppnats

en möjlighet att pa ett enklare sätt än vad eljest gäller frigöra torpet från

vissa stamhemmanet besvärande inteckningar, man skulle, då fråga är om inlösen

av område, sorn är samfällt för ett flertal fastigheter, kunna utan risk

för fastighetskrediten införa ett enklare och billigare sätt för dess befriande

från inteckningar i stamfastigheterna än det nu gällande.

Efter att hava närmare redogjort för innehållet i 1907 års lag och jämfört

de av denna reglerade förhållandena med dem, som ensittarlagen avser, anförde

departementschefen ytterligare:

. Med utgångspunkt fran vad nu framhållits synes en tillfredsställande lösning

av förevarande spörsmål kunna vinnas, om det stadgas, att den inteckningshavare,

som vill göra gällande anspråk på löseskillingen, skall någon tid

föle sammanträdet för fördelningen göra anmälan därom hos Konungens befallmngshavande

vid äventyr att. han eljest eventuellt går all rätt till löseskillingen

förlustig. Genom ett dylikt stadgande vinnes den fördelen, att gravationsbevis

icke behöva anskaffas rörande andra fastigheter än dem, beträffande

vilka anmälan göres. Da det torde vara att förutse, att inteckningshavarna

i flertalet fall, varom nu är fråga, finna den ringa utdelning, som kan tillkomma

dem, vara utan betydelse och således icke komma att göra gällande

nagla anspråk, lärer en sadan lagändring böra medföra en avsevärd lättnad

för ensittarna. Samtidigt synes den i tillbörlig mån tillgodose intecknings
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

havarnas rätt. Deri inteckningshavare, som finnér inlösningen inverka pa sm

inteckningssäkerhet, äger möjlighet att erhålla betalning ur loseskillingen,

blott han gör anmälan därom. Anmäler inteckningshavare anspråk a loseskillingen

har Konungens befallningshavande först och framst att före sammanträdet

för fördelningen gå i författning örn införskaffande pa nyttjanderättshavarens

bekostnad av gravationsbevis rörande ifrågavarande fastighet.

Fördelning av loseskillingen skall beträffande denna fastighet skeppa vanligt

sätt Först skall alltså gäldas den inteckning, som äger basta ratt, darelter

den näst bästa inteckningen o. s. v. På detta sätt bör förfaras aven örn någon

utdelning icke kan tilläggas den inteckning, som anmälts. Det synes nämligen

icke befogat att i förevarande fall frångå den gällande formansrattsordnmgen,

så att en anmäld inteckning skulle gå före en inteckning, som enligt vanliga

regler äger bättre rätt men vilken ej anmälts. Ej heller torde det vara lämpligt

att låta frågan örn fördelningen förfalla, därest det visar sig, att den

anmälda fordringen icke kan ens till någon del gäldas ur loseskillingen. Detta

skulle blott innebära, att loseskillingen i stället komme stamfastighetens ägare

till <mdo. Aven örn någon utdelning ej tillägges den inteckningshavare, som

äskat sådan, blir en fördelning av loseskillingen å andra inteckningar icke utan

betydelse för honom, då han därigenom vinner ökad möjlighet att ta sm ioidran

täckt ur stamfastigheten. Anmälan, som göres av en inteckningshavare, medför

alltså enligt förslaget samma verkan för övriga mteckningshavare ^om

örn de själva gjort den. I fråga örn de fastigheter, beträffande vilka någon

anmälan ej skett, skola såsom redan är nämnt gravationsbevis icke anskaitas.

Den del av loseskillingen för området, som belöper på en var av sagda fastigheter

skall ej fördelas å inteckningshavarna_ utan skall utbetalas till fastighetsägarna

i den mån ej annat följer av vad jag i det följande kommer att u -

veckla. , . ,

Av vad jag förut anfört framgår, att lagändringen^ enligt min^mening endast

bör avse sådana fall, då inlösen sker av mark å samfällighet, dari ett

större antal fastigheter äga del. I överensstämmelse med vad som föreslagits

beträffande sättet för kallande av delägare i samfällighet har fördens ru

för tillämpligheten av nu omförmälda bestämmelser örn löseskilhngens fördelning

uppställts den betingelse, att den inlösta marken skall hava varit samtal d

för flera än tio fastigheter med olika ägare.

I likhet med vad den förut nämnda lagen den 18 oktober 1901 stadgar Ilar

i förslaget intagits bestämmelse, att underlåtenhet att på grund av inteckning

framställa anspråk å loseskillingen icke må uti nu ifrågavarande fall läggas

någon till last såsom försummelse i bevakandet av honom eller annan tillkommande

rättighet. . , ...

För vinnandet av det syfte, som med denna lagändring avses, eriordras jämväl,

att bestämmelserna i 6 och 14 §§ örn avsändandet av särskilda kallelsebrev

till inteckningshavare eftergivas i förevarande fall. Detta synes hunna

ske utan något men för inteckningshavarna, därest underrättelse örn förhållande,

som i nämnda lagrum avses, bringas till allmänhetens kännedom genom

kungörelse i Post- och inrikes tidningar och tidning inom orten. Jag erinrar,

att liknande kungörelsesätt ansetts vara till fyllest, då fråga är om knekttorps

befriande från ansvar för inteckningar i stamfastigheten. I överensstämmelse

härmed hava vissa jämkningar vidtagits i G och 14 §§ ensittarlagen.

I detta sammanhang synes mig böra tagas under övervägande, huruvida ej

en ytterligare lättnad viel fördelningen av loseskillingen står att vinna, lia

ett stort antal fastigheter hava del i den mark, som löses, kommer, såsom jag

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

redan antytt, av det relativt ringa belopp, som löseskillingen merendels utgör,

att belöpa allenast en obetydlig summa å varje delägare. Därest de lättnader

i lösningsförfarandet jag förordat bliva genomförda, torde anledning vara att

antaga, att dylika fall bliva ganska vanliga. Att fördela en löseskilling, som

kanske icke uppgår till 500 kronor, å ett tusental delägare — ett fall, vilket

ingalunda är otänkbart exempelvis i Dalarna — är uppenbarligen en alltför

omständlig procedur i förhållande till vad varje delägare därigenom erhåller.

Härtill kommer, att det understundom möter stora svårigheter att utreda äganderättsförhållandena

och envar delägares andel i samfälligheten. Enligt min

uppfattning länder det delägarna i en samfällighet till större fördel, örn löseskillingen

för ett inlöst område på samfälligheten i sin helhet användes eller

reserveras för något ändamål, som kan befrämja samfällighetens nytta t. ex.

för skogsodling eller dylikt, än örn varje enskild delägare erhåller en andel

därav, som törhända endast kail räknas i ören. Med utgångspunkt härifrån har

jag ansett mig böra föreslå sådan jämkning i lagen, att jämväl löseskillingens

fördelning på de särskilda delägarna göres beroende av att yrkande därom framställes.

Väckes alltså varken av inteckningshavare eller någon av delägarna

anspråk på löseskillingen, skall fördelning därav ej äga rum, utan löseskillingen

av länsstyrelsen tillhandahållas delägarna för samfälld räkning. Dessa hava

alltså att sammankomma och besluta örn dispositionen av beloppet. Genom

lagen den 13 juni 1921 örn förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämförliga

samfällda ägor och rättigheter är möjlighet beredd för delägarna att,

i den mån så erfordras, ordna förvaltningen av samfälligheten.

Ehuruväl det med visst fog kan ifrågasättas, att den nu förordade bestämmelsens

tillämplighet begränsas till sådana fall. då delägarnas antal

är mycket stort, har jag likväl ansett det bidraga till enkelhet och reda, därest

förutsättningarna bliva desamma, som enligt förslaget skola gälla beträffande

det förenklade ^kallelsesättet och inteckningshavares rätt till löseskillingen,

nämligen att fråga är örn mark, som är samfälld för flera än tio fastigheter

med skilda ägare.

o -För fördelning i fall, som nu avses, skall äga rum, bör delägare påkalla

sådan senast vid det sammanträde, som länsstyrelsen utlyst för detta ändamål.

I kallelsen och kungörelsen rörande sammanträdet bör erinras härom.

Det genom propositionen framlagda förslaget ledde till lag den 5 april

1929. I ensittarlagen infördes en bestämmelse, att örn inlösen avser mark, som

är samfälld för flera än tio fastigheter med skilda ägare, nyttjanderättshavaren

ej skall vara pliktig att ingiva gravationsbevis till Kungl. Maj:ts befallningshavande.

Om i sådant fall för löseskillingens fördelning erfordras att äga

tillgång till dylik handling, må den anskaffas på nyttjanderättshavarens bekostnad.

För nämnda fall infördes också en förenkling i kallelse- och kungörelseförfarandet.

Vidare infördes i lagen särskilda bestämmelser angående fördelning

av löseskillingen i nämnda fall. Om marken är samfälld för flera än tio

fastigheter med skilda ägare, skall sålunda numera betalning ur löseskillingen

icke tilläggas innehavare av fordran eller rättighet, för vilken någon av fastigheterna

häftar, med mindre denne eller annan sådan rättägande i den fastigheten

senast å åttonde dagen före fördelningssammanträdet skriftligen framställt

anspråk därpå hos Kungl. Maj:ts befallningshavande. Underlåtenhet att

väcka dylikt anspråk må ej läggas någon till last såsom försummelse i heva
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

kände av honom eller annan tillkommande rättighet. Framställes ej sådant anspråk

och påyrkar ej heller någon av delägarna i marken senast vid sammanträdet

fördelning av löseskillin gen, skall densamma tillhandahållas delägarna

för samfälld räkning. Göra ej dessa inom tio år från sammanträdet anspråk

på löseskillingen, må densamma lyftas av nyttjanderättshavaren, såframt denne

för sådant ändamål anmäler sig hos Kungl. Maj:ts befallningsliavande under

elfte året efter sammanträdet. Sker ej sådan anmälan, tillfaller beloppet kronan.

Erinran örn vad sålunda stadgats skall i fall, varom nu är fråga, intagas i kallelse

och kungörelse.

Enligt lagen den 29 maj 1931 om avstyckat eller avsöndrat områdes befri- Lagen om

ande från ansvar för inteckning i stamfastighet gäller, att ifall område, som Mer^avstinavstyckats

till särskild fastighet enligt 19 kap. lagen örn delning av jord å landet Urat områdes

eller 5 kap. lagen örn fastighetsbildning i stad, besväras av inteckning i stam- fråJn ansvar

fastighet för fordran eller för rätt till avkomst eller annan förmån det av- för tnteck„

. . ning i stam
styckade

områdets ansvar för sådan inteckning kan begränsas eller avlösas un- fastighet.

der vissa förutsättningar. Örn det avstyckade området utgöres av mark, som

varit samfälld för flera än tio fastigheter med skilda ägare, uppställes av lagen

allenast den förutsättningen, att området överlåtits till annan. Har ägare av

avstyckat område berättigats avlösa områdets inteckningsansvar och vill han

verkställa sådan avlösning, skall han hos Kungl. Maj:ts befallningshavande i

länet nedsätta ett av rätten bestämt belopp. I fråga om utbetalning av det

nedsatta beloppet jämte därå upplupen ränta äga stadgandena örn fördelning

hos överexekutor av köpeskilling för utmätningsvis såld fast egendom motsvarande

tillämpning. Vad sålunda stadgats i avseende å avstyckat område skall

äga motsvarande tillämpning å område, som av mark, samfälld för flera än tio

fastigheter med skilda ägare, utlagts till tomt eller tomtdel och jämlikt 1 kap.

3 § lagen örn fastighetsbildning i stad är att anse såsom avstyckat. Beträffande

område, som avstyckats från avsöndrad lägenhet eller avstyckat område, gälla

under vissa förutsättningar allenast reglerna om begränsning av inteckningsansvaret.

Besväras område, som av mark, samfälld för flera än tio fastigheter med

skilda ägare, avstyckats enligt 19 kap. lagen örn delning av jord å landet eller

5 kap. lagen örn fastighetsbildning i stad, av inteckning i stamfastighet för

fordran eller för rätt till avkomst eller annan förmån, kan det avstyckade

området, där det överlåtits till annan, bliva föremål för ett kungörelseförfarande

för dess befriande från ansvar för sådan inteckning, såframt omständigheterna

utgöra grund för antagande, att inteckningshavares säkerhet icke

därigenom avsevärt minskas. Beträffande detta förenklade förfarande för samfälld

marks befriande från inteckningsansvar anfördes i en under förarbetena

till lagen inom justitiedepartementet utarbetad, i proposition nr 3 till 1931

års riksdag intagen promemoria bland annat följande:

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

I en inom första kammaren väckt motion (nr 50) i anledning av Kungl.

Maj :ts proposition till 1929 års riksdag med förslag till lag örn begränsning

eller avlösning av avstyckat områdes inteckningsansvar hemställdes, att riksdagen

måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning, huruvida reglerna i lagen

den 18 oktober 1907 angående ryttare-, soldat- och batsmanstorps befriande

i vissa fall från ansvar för inteckningar i stamfastigheten kunde göras tilllämpliga

även i sådana fall, då fastighet bildats genom utbrytning av mark,

som varit samfälld för flera fastigheter. Och en annan motion mom samma

kammare (nr 51) avsåg likaledes utredning av frågan i vad man jordområde,

som utgjort samfälld mark, kunde vinna lättnad eller minskning i områdets

inteckningsansvar. I anledning av dessa motioner — vari berördes ett morn

justitiedepartementet redan väckt spörsmål — yttrade första lagutskottet (i utlåtandet

nr 31), att utan tvivel behov ej sällan förelåge att på ett enkelt sätt

kunna erhålla begränsning eller avlösning av sådan fastighets inteckningsansvar

som helt eller delvis bestode av förut samfällda mark, och utskottet sade

sig dela motionärernas uppfattning, att en lagändring för tillgodoseende av

detta behov såvitt möjligt borde komma till stånd. Emellertid hänvisade utskottet

till att denna fråga var uppmärksammad inom justitiedepartementet.

Enär anledning förelåge till antagande, att frågan med det snaraste komme att

göras till föremål för undersökning, ansag utskottet ej nödigt, att riksdagen

avläte en skrivelse till Kungl. Maj :t med begäran om utredning. Utskottet

framhöll dock angelägenheten av att utredningsarbetet bedreves skyndsamt, sa

att förslag i ämnet kunde framläggas för riksdagen inom den närmaste _ framtiden.

Att undersökningen jämväl komme att avse frågan, huruvida det i 1907

års ryttartorp slag föreskrivna förfarandet här skulle komma till användning,

fann utskottet tydligt. . .

I fråga örn inteckning i fastighet, till vilken hör andel i mark, samiäild tor

denna och andra fastigheter, må till en början erinras, att i allmänhet denna

andel är av föga betydelse vid säkerhetens bedömande. Inteckningshavaren

torde i själva verket knappast taga den i beräkning. I detta avseende framhöll

sålunda chefen för justitiedepartementet i samband med viss ändring, som

år 1929 vidtagits i ensittarlagen (se prop. nr 36 till 1929 års riksdag), att

de flesta långivare torde vara okunniga om eller likgiltiga för huruvida till

ett hemman hör dylik andel eller ej, att många för övrigt sakna kunskap örn

att inteckning, som meddelats i någon av de fastigheter, till vilka samfälligheten

hör, belastar också motsvarande andel av ett område, som frånskiljes denna,

samt att beloppet av anparten i ansvaret för sadan inteckning i de flesta fall,

då ett större antal fastigheter äga del i samfälligheten, utgör en ren obetydlighet,

ofta några få kronor.

Att vid ovan angivna förhållanden erhålla vederbörande rättsägares samtycke

till dödning av inteckningen, såvitt den besvärar andelen, kan i och för

sig knappast möta hinder. De svårigheter, som det oaktat i praktiken äro

förenade med dylik relaxation, bero sålunda i regeln blott på den mängd .av

medgivanden från olika rättsägare, som måste införskaffas, särskilt där fastighet,

vartill hör del i samfälligheten, är gemensamt intecknad med annan fastighet!

Ju större antalet av de fastigheter är, som hava del i samfälligheten,

desto mera ökas ock svårigheterna. I mån av ökningen i fastigheternas antal

starkes å andra sidan skälet för antagande att vederbörande rättsägare ej skulle

undandraga sig att lämna erforderligt samtycke.

Det föreligger således anledning att undersöka, örn ej i dessa fall befrielse

kan vinnas på ett enklare sätt. Även om möjligheten att vinna avlösning av in
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

11

teckningsansvaret innebär en betydande lättnad i jämförelse med de vanliga reglerna

för relaxation,. är avlösningen naturligen ändå i följd av det därmed förknippade

värderingsförfarandet jämte nedsättning av ansvarssumman och dennas

fördelning mellan inteckningshavarna förenad med en viss omgång och kostnad

jämte ej obetydligt besvär särskilt för länsstyrelserna. Härtill kommer

olägenheten för områdets ägare, där han ej får disponera köpeskillingen för

nedsättningens fullgörande utan måste på annat sätt anskaffa medel, som för

sådant ändamål erfordras. Och slutligen är det i förevarande fall, där inteckningshavaren

egentligen aldrig har räknat med någon säkerhet i samfälligheten,

angeläget att finna en utväg, varigenom området frigöres från sitt

ansvar utan att därför en motsvarande avkortning sker av inteckningsbeloppet,

såvitt rör återstoden av intecknade fastigheten.

I avseende härå må erinras om. det preklusionsförfarande, som stadgas i

den redan av riksdagen berörda 1907 års lag angående ryttartorp m. m. Enligt

nämnda lag kan beträffande ett visst jordområde på ansökan av ägaren anteckning

ske i lagfartsprotokollet, att det varit anslaget till ständigt ryttare-,

soldat- eller båtsmanstorp. Efter sådan anteckning, som ex officio skall tillkännagivas

i länskungörelserna och i allmänna tidningarna, är området, där

det överlåtits till annan och avsöndrats eller avstyckats till särskild fastighet,

fritt från ansvar för sådan inteckning i stamfastigheten, beträffande vilken

någon rättsägare ej sist vid det lagtima ting, som infaller näst efter sex månader

från anteckningen, till inteckningsprotokollet anmält yrkande, att den

inteckningen skall undantagas från befrielsen.

Väl torde samma förfarande icke låta sig utan vidare användas jämväl i nu

avsedda fall. Anteckning exempelvis därom, att ett avstyckat område utgjort

samfällighet för vissa fastigheter, lärer desto mindre kunna ifrågakomma, som

förhållandet torde framgå redan av de i protokollet och lagfartsboken gjorda

anteckningarna angående fånget. Även av andra skäl torde vara lämpligt föreskriva

ansökan hos rätten om inteckningsbefrielse såsom utgångspunkt för ett

kungörelseförfarande. Kungörelsen bör innehålla en anmaning till rättsägare,

som vill bestrida ansökningen, att inom viss tid göra anmälan därom hos rätten.

Verkan av bestridande bör bliva att området fortfarande skall häfta för

inteckning, med avseende varå ansökningen bestritts, ävensom för övriga inteckningar

i den eller de fastigheter, som besväras av samma inteckning. Befrielsen

bör sålunda gälla allenast ansvar för inteckning i fastighet, som icke

efter vad nu sagts beröres av de gjorda anmälningarna. Bestridandets verkan

utöver den inteckning, för vilken det avgivits, bero på omständigheter, som skola

angivas i specialmotiveringen.

Det nu skisserade prelrlusionsförfarandet bör med hänsyn till de synpunkter,

som ligga till grund för detsamma, icke göras tillämpligt i andra fall än

då område avstyckats från mark samfälld för ett större antal fastigheter. Vilket

antal härvid bör föreskrivas, kan vara föremål för delade meningar. Under

liknande förhållanden har gränsen »flera än tio fastigheter» kommit till användning

inom andra delar av lagstiftningen, exempelvis vid den ändring i ensittarlagen,

som genomfördes år 1929. Lämpligt torde vara att intill dess erfarenhet

vunnits här föreskriva samma gräns. Då huvudfastigheterna äro flera

än tio lärer i allmänhet kunna antagas, att den andel av det avstyckade området,

som belöper å en av huvudfastigheterna, saknar betydelse såsom förstärkning

av vederbörande inteckningshavares säkerhet. Å andra sidan torde rclaxation

i vanlig ordning i området icke kunna genomföras utan stora svårigheter.

Äro huvud fastigheterna tio eller därunder är berörda presumtion mindre stark,

varjämte relaxation under sådan förutsättning lättare kan åvägabringas. Vi
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

dare bör för preklusionsförfarandets tillämplighet fordras att det avstyckade

området av samfällighetens ägare överlåtits å annan. Innan överlåtelse ägt rum

torde i allmänhet ej förefinnas något behov att frigöra området från inteckningar.

Samma villkor är i 1929 års lag uppställt för erhållande av begränsning

eller avlösning av avstyckat områdes inteckningsansvar.

Genom det preklusionsförfarande, som i 1907 års lag föreskrivits, kan befrielse

vinnas från inteckning för fordran ävensom, beträffande inteckning

för rätt till avkomst eller annan förmån, det skadestånd, vartill rättighetens

innehavare må vara berättigad. I fall, varom nu är fråga, torde befrielsen

lämpligen böra avse fordran eller rätt till avkomst eller annan förmån, som

besvärar stamfastighet på grund av inteckning eller enligt 11 kap. 2 § jordabalken.

Att utsträcka befrielsen till övriga intecknade rättigheter torde ej

vara rådligt. Intecknad nyttjanderätt eller servitutsrätt kan ju vidlåda just

det område som skall befrias. Att då låta inteckningens bestånd bero av att

innehavaren uppmärksammar kungörelsen och på grund därav blir i tillfälle

att bevaka sin rätt synes ej vara lämpligt.

I vissa av de yttranden, som med anledning av remiss avgåvos över de till

promemorian hörande lagförslagen, ifrågasattes, huruvida förutsättningen att

marken skulle vara samfälld för flera än tio fastigheter vore tillräcklig för

att tillgodose inteckningshavarnas säkerhet, och i stället föreslogs såsom förutsättning,

att värdet å den samfällda marken skulle visas utgöra allenast en

viss del av stamfastigheternas sammanlagda värde. Föredragande departementschefen

statsrådet Bissmark uttalade med anledning därav i propositionen:

I sakens natur ligger, att ett preklusionsförfarande av den art, varom här är

fråga, för inteckningshavaren ej är lika betryggande som ett förfarande, vari

varje inteckningshavare är tillförsäkrad personlig underrättelse örn sökt befrielse.

Då sistnämnda förfarande är uteslutet redan av den grund, att lagen i

praktiken ej skulle medföra den nytta, som med densamma avsetts, gäller frågan

närmast på vad sätt man vid preklusionsförfarandets genomförande skall

kunna behörigen tillvarataga inteckningshavarnas intressen. Att såsom lantmäteristyreisen

föreslagit stadga, att den å envar stamfastighet belöpande

andel av det avstyckade området icke må hava högre värde än en viss bråkdel

av stamfastighetens värde är väl i och för sig tänkbart. Men bortsett från

svårigheten att finna en lämpligt avvägd relation bleve förfarandet varken

enkelt eller billigt. Utredning finge sålunda förebringas angående områdets

värde samt värdet av envar av de stamfastigheter, som vore intecknade. Härför

erfordrades till en början bevis, huruvida någon fastighet vore gravationsfri,

och vidare bevis, huru stor andel av området belöpte å var och en av de

fastigheter, som vore graverade. Då särskilda taxeringsvärden måhända ej

alltid förelåge. kunde särskild värdering beträffande en eller flera egendomar

bliva nödig. Mot ett stadgande i den av lantmäteristyrelsen angivna riktningen

skulle ock kunna invändas, att rätten ofta redan av de ingivna handlingarna

skulle kunna se, att förlust icke kunde tillskyndas någon inteckningshavare genom

områdets frigörande från ansvar. Uppenbarligen måste för sådant fall det

mera omständliga förfarandet synas överflödigt. Å andra sidan skulle rätten

ofta nödgas igångsätta nämnda förfarande, oaktat rätten enligt vad den kunnat

inhämta av handlingarna måste inse, att områdets befrielse skulle medföra fara

för förlust för inteckningshavare. Vad angår den av fastighetsregisterkommis
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

13

siemen ifrågasatta anordningen att från lagens tillämpningsområde undantaga

sådan sam fälld mark, som icke vid jorddelningsförrättning avsatts för gemensamt

ändamål, skulle inteckningshavaren icke därigenom vara tillräckligt skyddad.

Såsom kommissionen påpekat torde även en vid jorddelningsförrättning

avsatt samfällighet kunna hava ett måhända ej alledes obetydligt värde. I

själva verket lärer den i det utremitterade förslaget uppställda förutsättningen,

att den mark, varifrån avstyckning skett, skall vara samfälld för flera

än tio fastigheter, i allmänhet verka så, att från preklusionsförfarandet uteslutas

fall, då fara för förlust genom områdets frigörande uppkommer för inteckningshavaren.

Jag förutsätter därvid, att fastigheterna hava skilda ägare,

varom jag låtit upptaga föreskrift. Men därav följer uppenbarligen icke, att

ej området, ändå att det avstyckats från dylik samfällighet, någon gång kan

hava betydelse för inteckningshavaren till förstärkande av hans säkerhet.

Såsom exempel har nämnts, att området utgöres av ett strömfall, ett strandområde

med tillhörande rätt till vatten, skogsmark eller av mark inom

stadsplanelagt område, som får bebyggas. Huru här en avgränsning

lämpligen skall ske till förekommande å ena sidan att inteckningshavares intressen

trädas för nära, å andra sidan att sådana regler uppställas att lagen

i praktiken blir svårtillämplig och föga användbar, är vanskligt att avgöra.

Att från lagens tillämpning avskära vissa bestämda fall, har visat sig omöjligt.

Enda utvägen har synts vara att lita till domstolens förmåga att på grund

av tillgängliga handlingar och i övrigt lämnade upplysningar bilda sig en mening,

huruvida i det konkreta fallet anledning är att antaga, att inteckningshavares

säkerhet genom det avstyckade områdets befriande från inteckningsansvar

märkligen minskas. En liknande säkerhetsbestämmelse hade upptagits

i det under hösten 1928 till lagrådet remitterade förslaget, som låg till grund

för 1929 års lag örn begränsning eller avlösning. Väl fick bestämmelsen sedermera

efter lagrådets hemställan utgå. De betänkligheter, som inom lagrådet

då framfördes mot ett dylikt stadgande, synas dock knappast behöva möta

här. Dels blir nämligen nu bestämmelsens räckvidd så till vida avsevärt begränsad,

som lagen endast avhandlar avstyckad mark, samfälld för flera än tio

fastigheter med skilda ägare, dels äro de faktorer, som äro bestämmande för

bedömandet av den fråga, det här gäller, mindre svåröverskådliga, dels slutligen

är på förevarande område behovet av en allmän prövningsrätt i domstolens

hand långt större.

Det är redan nämnt, att de bestämmelser, som intogos i lagen angående inteckningsansvars

upphörande efter kungörelse, gällde område, som av mark, samland

för flera än tio fastigheter med skilda ägare, avstyckats enligt 19 kap.

lagen örn delning av jord å landet eller 5 kap. lagen om fastighetsbildning i

stad. Ifall sådant område besväras av inteckning i stamfastighet för fordran

eller lör rätt till avkomst eller annan förmån, kan området, där det (iverlåtits

till annan, enligt lagen göras till föremål för ett förfarande, som avser att befria

detsamma från ansvar för sådan inteckning, såframt omständigheterna utgöra

grund lör antagande att inteckningshavares säkerhet icke därigenom avsevärt

minskas.

Vill ägare av avstyckat område utverka områdets befriande från inteckningsansvar,

skall han göra ansökan därom hos rätten i den ort, där området ligger,

samt visa, dels att lagfart sökts å fånget, dels, där området avstyckats till sär
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

skild fastighet, att fastställelse å avstyckningen meddelats genom beslut, som

vunnit laga kraft, eller, där området avstyckats för sammanläggning med annan

fastighet, att förrättningen avslutats. Örn ansökningen skall anteckning göras

i intecknings- eller fastighetsboken. Möter ej på grund av nu nämnda stadganden

hinder mot ansökningen, utfärdar rätten kungörelse örn densamma. Kungörelsen

skall innehålla att, örn någon, vilkens rätt kan vara beroende av ansökningen,

vill bestrida densamma, han har att vid talans förlust göra anmälan

därom hos rätten sist å den rättegångsdag för inteckningsärenden, som infaller

näst efter sex månader, sedan kungörelsen utfärdats, samt därvid uppgiva

den eller de inteckningar, med avseende å vilka ansökningen bestrides. Domaren

eller rätten har att ofördröjligen låta kungörelsen införas i allmänna tidningarna

och tidning inom orten samt uppläsas i kyrkan i den församling, där

området ligger, och anslås i socken- eller rådstugan eller å annan lämplig plats

inom kommunen.

Underlåtenhet att bestrida ansökningen må ej läggas någon till last såsom

försummelse i bevakande av honom eller annan tillkommande rättighet.

Har ej ansökningen inom den i kungörelsen angivna tiden bestritts, skall området

ej vidare vara besvärat av inteckning i stamfastighet för fordran elier för

rätt till avkomst eller annan förmån. Bestrides däremot ansökningen, häftar

området fortfarande för inteckning, med avseende varå ansökningen bestritts,

ävensom för övriga inteckningar i den eller de stamfastigheter, som besväras

av samma inteckning. Inteckning, för vilken området icke längre skall häfta,

gäller oavkortad i återstoden av intecknad fastighet. Är fråga om avstyckning

för sammanläggning med annan fastighet, gäller befrielsen från inteckningsansvar

under förutsättning, att sammanläggningen kommer till stånd. Där

till följd av sammanläggning inteckning i området kommit att gälla i hela den

nybildade fastigheten, skall befrielsen avse denna. Med tillämpning av vad

nu sagts fastställer rätten, i vilken mån området fortfarande häftar för inteckning

i stamfastighet. Anteckning därom skall göras i intecknings- eller

fastighetsboken.

Vad sålunda stadgas i avseende å avstyckat område skall äga motsvarande

tillämpning å lägenhet, som genom avsöndring för alltid upplåtits av mark,

samfälld för flera än tio fastigheter med skilda ägare. Samma bestämmelser

gälla i fråga örn område, som av mark, samfälld för flera än tio fastigheter med

skilda ägare, utlagts till tomt eller tomtdel och jämlikt 1 kap. o § lagen om

fastighetsbildning i stad är att anse såsom avstyckat.

Vad i lagen är stadgat med avseende å inteckning gäller jämväl fordran eller

rätt till avkomst eller annan förmån, för vilken stamfastighet jämlikt 11 kap.

2 § jordabalken häftar.

Grimestad- Det må erinras därom, att i gruvestadgan den 16 maj 1884 31 §, vattengas»

m. fl. lagen den 28 juni 1918 9 kap. 69 §, lagen den 22 juni 1921 örn ströängars

ringar. indragande till kronan 60 § och lagen den 8 april 1927 örn inteckningshavares

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

rätt till betalning- ur ersättning, som utgår på grund av brandförsäkringsavtal,

2 § finnas bestämmelser örn fördelning av ersättning, vilka väsentligen hänvisa

till stadgandena örn fördelning av köpeskilling för utmätningsvis såld fast

egendom. Indirekt hänvisar även lagen den 19 juni 1919 örn flottning i allmän

flottled, 13 §, till dessa stadganden.

Det synes utskottet otvivelaktigt, att den i expropriationslagen föreskrivna Utskottet,

ordningen för fördelning av expropnationsersättning under vissa omständigheter

kan medföra avsevärda olägenheter. Utskottet syftar på de i motionen berörda

fall, då expropriationen avser mark, som är samfälld för ett stort antal

fastigheter. Skyldigheten att anskaffa gravationsbevis för samtliga de fastigheter,

vilka hava del i det exproprierade området, kan i dessa fall åsamka den

exproprierande betydande kostnader. För vederbörande myndighet, på landet

domhavanden, är i dylika fall utfärdandet av erforderligt antal gravationsbevis

ett stundom betungande och för de löpande sysslorna hinderligt arbete. Likaledes

kan själva fördelningsförfarandet i de nu åsyftade fallen vara synnerligen

tidsödande och krävande för personalen inom länsstyrelserna.

De kostnader och det arbete, som nedläggas på att åstadkomma en lagenlig

fördelning av expropriationsersättningen, synas emellertid icke alltid uppvägas

av däremot svarande resultat. För innehavare av fordringsinteckningar är det

ofta olägligt att erhålla avbetalning å huvudstolen av den intecknade fordringen,

därest den efter expropriationen återstående delen av det intecknade erbjuder

fullt betryggande säkerhet för fordringen i dess helhet. Sådant fall kan lätt

inträffa örn den andel av expropriationsersättningen, som belöper å en ifrågavarande

intecknad fastighet, utgör ett ringa belopp. Över huvud torde kunna

påstås, att i de fall, i vilka ett stort antal fastigheter hava del i det exproprierade

området och expropriationsersättningen icke uppgår till ett högt belopp,

de, som i första hand äga rätt till andel i expropriationsersättningen, nämligen

innehavarna av fordringsinteckningar i fastigheterna, ofta stå likgiltiga inför

utsikten att erhålla betalning vid fördelning av ersättningen eller hysa önskan

att icke behöva mottaga dylik avbetalning.

Såsom framgår av den ovan i detta utlåtande lämnade redogörelsen hava

beträffande den s. k. ensittarlagen förhållanden motsvarande de nu antydda

trätt i dagen och föranlett vissa lagändringar. Örn den mark, som enligt ensittarlagen

löses, är samfälld för flera än tio fastigheter med skilda ägare, skall betalning

ur löseskillingen icke tilläggas innehavare av fordran eller rättighet,

för vilken någon av fastigheterna häftar, med mindre denne eller annan sådan

rättsägare i den fastigheten inom viss tid framställt anspråk därpå hos Kungl.

Maj :ts befallningshavande. Örn anspråk ej framställes inom den angivna tiden

och ej heller någon av delägarna i marken senast vid sammanträdet för fördelning

av löseskillingen påyrkar fördelning av denna, skall den tillhandahållas

delägarna för samfälld räkning, och dessa hava att inom tio år göra anspråk på

densamma. De ovan återgivna skäl, som vid tillkomsten av dessa ändringar i

ensittarlagen anfördes av föredragande departementschefen, synas utskottet till

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

väsentliga delar vara tillämpliga jämväl på fall av expropriation enligt expropriationslagen,

för så framt expropriationen avser allenast ett obetydligt område.

Vad beträffar de betänkligheter mot att för expropriationslagens del införa

ett förenklat förfarande liknande det numera för nämnda fall i ensittarlagen

stadgade, som kunna ligga i farhågor för att innehavare av fordringsinteckningar

och med dem likställda rättsägare skulle hilva utsatta för rättsförlust,

må erinras örn lagen den 29 maj 1931 örn avstyckat eller avsöndrat områdes

befriande från ansvar för inteckning i stamfastighet. Enligt denna lag gäller,

att område, som avstyckats från mark, samfälld för flera än tio fastigheter med

skilda ägare, genom ett kungörelseförfarande kan bliva befriat fran ansvar för

fordringsinteckningar i stamfastigheterna, såframt omständigheterna utgöra grund

för antagande, att inteckningshavares säkerhet icke därigenom avsevärt minskas.

Det tillkommer enligt lagen domstol att avgöra, huruvida sådana omständigheter

föreligga. Genom att domstols medverkan alltid kräves för expropriation,

är en förutsättning för handen för att i expropriationslagen upptaga

enahanda villkor för ett förenklat förfarande.

Vid övervägande av de nu anförda omständigheterna finner utskottet skäl

att förorda en utredning angående möjliga förenklingar av förfarandet för

expropriationsersättningens fördelning vid expropriation med avseende å mark,

som är samfälld för ett flertal fastigheter. Givet är, att vid utredningen bör

iakttagas att rättsägarnas rätt icke får äventyras. I den mån beträffande andra

lagar än expropriationslagen föreligga spörsmål av nu ifrågavarande slag,

synes utredningen böra avse även dessa lagar.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion, ville i

skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn utredning, huruvida

och på vad sätt nu gällande regler örn fördelning av expropriationsersättning

ävensom de andra regler örn ersättningsfördelning,

som kunna komma i fråga, må kunna förenklas i

vad de avse ersättning beträffande mark, som är samfälld

för ett flertal fastigheter, samt för riksdagen framlägga de

förslag, till vilka utredningen kan föranleda.

Stockholm den 22 april 1932.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Westman, von Geijer*, Norman och P. Sandström;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Johanson i Hallagården*,

Olovson i Västerås, Aronson*, Sandström i Nyland, Björnberg*, Ljung och Isacsson.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1982. Kungl. Hovboktryckeriet Idnns Tryckeri A.-B

326069

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.