Utlåtande i anledning av väckt motion angående beredande vid avstyckning av skydd för hemmanslott med inägojord mot tilldelning uv mindre skogsmark än lag avser.
1932-04-22 · 15 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 15 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1932:28, Utlåtande i anledning av väckt motion angående beredande vid avstyckning av skydd för hemmanslott med inägojord mot tilldelning uv mindre skogsmark än lag avser.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.
1
Nr 28.
Ankom till riksdagens kansli den 26 april 1932 kl. 11 e. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion angående beredande vid avstyckning
av skydd för hemmanslott med inägojord mot
tilldelning uv mindre skogsmark än lag avser.
I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 137,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Johansson i Edsbyn hemställt,
att riksdagen må besluta i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, det
Kungl. Maj :t måtte ha sin uppmärksamhet fäst på försök, som göras att
kringgå bestämmelserna i lag örn delning av jord å landet av den 18 juni
1926, II avd. örn avstyckning 3 § fjärde stycket, samt låta utreda och för
riksdagen framlägga förslag till ändring eller tillägg i nyssnämnda lag, som
skyddar hemmanslott med inägojord att vid avstyckning bliva tilldelad mindre
skogsmark än vad lagen avser.
Beträffande de skäl, som motionären anfört till stöd för sin hemställan, får
utskottet hänvisa till motionen.
Lagen den 18 juni 1926 örn delning av jord å landet innehåller regler örn
avstyckning i sin II avdelning. Denna inrymmer blott ett kapitel, det nittonde,
vars 3 § lyder:
Jorddelningslagen
19 kap. 3 §.
Agovidd, som avstyckas, skall till omfång och belägenhet samt beskaffenhet
i övrigt vara sådan, att den med hänsyn därtill och till eljest föreliggande
förhållanden lämpligen kan antingen såsom fastighet för sig på varaktigt sätt
användas för det med styckningen avsedda ändamål eller ock, där den skall
sammanläggas med annan fastighet, bilda en fastighet gemensamt med denna.
a Avstyckning må ej ske sålunda, att stamfastigheten ej lämpligen kan bestå
såsom särskild fastighet.
Ej må avstyckning från jordbruksfastighet äga rum med mindre det kan
antagas, att den fastighetsindelning, som genom avstyckningen eller, där avstyckningen
äger rum för sammanläggning, genom avstyckningen och sammanläggningen
skulle uppstå, bereder ökade utkomstmöjligheter för den jordbrukande
befolkningen eller eljest är till gagn för jordbruksnäringen i orten.
Hör till fastighet, varifrån avstyckning skall ske, skogsmark, må avstyckningen
ej ske på sådant sätt, att icke såväl stamfastigheten som avstyckad
del, envar så framt däri ingå åker, äng eller därtill odlingsbar mark av den
Bihang till riksdagens protokoll 1932. 9 sami. 2 avd. 2b haft. (Nr 28.) 1
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.
omfattning, att fastigheten varder tjänlig till jordbruk, i mån av tillgång
erhåller för dess nyttjande för sådant ändamål erforderlig skog; skolande,
då fråga är örn avstyckning av mark för sammanläggning med annan fastighet,
vid beräkningen av behovet av skog tagas hänsyn även till skogstillgången
å den fastighet, varmed den avstyckade delen är avsedd att sammanläggas.
I ort med ringa skogstillgång må dock, där det för skogens bestånd
prövas angeläget eller eljest skäl därtill äro, avstyckning så verkställas, att
skogsmarken i sin helhet tillfaller en i förrättningen ingående jordbruksfastighet.
Yad i tredje och fjärde styckena stadgas skall ej utgöra hinder för avstyckning
av mark för tillgodoseende av behov av mindre lägenheter eller för beredande
av plats för industriell anläggning eller därmed jämförligt ändamål.
Möjligheten att utan skogstilldelning upplåta lägenheter jämväl för annat än
bostadsändamål tillkom efter hemställan av första särskilda utskottet vid 1926
års riksdag, som därvid åberopade, att man å orter med jämförelsevis ringa
skogstillgång icke borde genom alltför stränga bestämmelser örn skogstilldelning
omöjliggöra måhända högst önskvärda upplåtelser av jordbruk.
Lantmäteristyrelsen
med anledning
av
motionen.
över förevarande motion har utskottet, i den ordning § 46 riksdagsordningen
föreskriver, begärt yttrande av lantmäteristyrelsen. Det yttrande, som
i anledning härav kommit utskottet till handa, är av följande lydelse.
Sedan Kungl. Maj:t anbefallt lantmäteristyrelsen att avgiva och till riksdagens
andra lagutskott senast den 1 mars 1932 överlämna yttrande över en
inom riksdagen väckt motion, 11:137, angående beredande vid avstyckning
av skydd för hemmanslott med inägojord mot tilldelning av mindre skogsmark
än lag avser, får lantmäteristyrelsen anföra följande.
Styrelsen bär i ärendet inhämtat yttranden från överlantmätama i Gävleborgs,
Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län.
överlantmätaren i Gävleborgs län framhåller, att inom länet förekommit
något enstaka fall, där bolag genom uppdelning av inägojorden i små lotter
sökt avstycka densamma utan erforderlig skogstilldelning, men att dylika
försök dock torde undantagslöst hava blivit avvisade. Såvitt överlantmätaren
kunnat finna, funnes icke ett enda exempel från Gävleborgs län på
att det i motionen angivna förfaringssättet blivit fullföljt under den tid jorddelningslagen
varit i tillämpning. Tidigare hade däremot förekommit några
fall, där försök gjorts att avskilja stora komplex inägojord uppdelade ^i en
mångfald smärre lotter, överlantmätaren redogör därefter för huru två inom
Voxna socken i närheten av motionärens hemtrakt belägna avsöndringar,
innehållande respektive 471,275 och 395,105 hektar samt avsedda att uppdelas
till egna hem, godkänts av länsstyrelsen den 10 april 1926 eller l3/*
år före jorddelningslagens ikraftträdande, men framhåller, dels att den avsedda
uppdelningen icke kommit till stånd, enär hittills från områdena avskilts
sammanlagt endast fem fastigheter, dels att fortsatt uppdelning mäste
ske under jorddelningslagens kontroll. Detta försök, som synes hava givit
anledning till motionen, torde därför få anses hava misslyckats.
överlantmätarna i de övriga länen meddela, att, såvitt de kunnat utröna,
försök till sådan jorddelning, som angives i motionen, icke förekommit inom
respektive län eller att, därest sådana försök gjorts, de blivit behörigen avvisade.
Lantmäteristyrelsen bär sedan jorddelningslagens tillkomst ägnat särskild
uppmärksamhet åt att få till stånd en riktig tillämpning av lagens bestämmelser
örn avstyckning och skogstilldelning därvid i överensstämmelse med
Andra lagutsTcotiets utlåtande Nr $8.
3
lagens mening. Detta har skett bland annat genom av styrelsens chef och
ledamöter företagna inspektioner i landets olika delar. I åtskilliga fall, där
man under hand fäst styrelsens uppmärksamhet vid en olämplig jordstyckning,
har det vid undersökning visat sig, att jorddelningen kommit till stånd
och fastställts med tillämpning av äldre lag, fast man å orten uppmärksammat
jordstyckningen först då försäljningar av styckningslotterna senare börjat
äga runi och därför helt naturligt trott, att orsaken vore att tillskriva
en mindre lämplig avfattning av den nya jorddelningslagen. De fall av mindre
god jordstyckning vid tillämpning av nya jorddelningslagen, vilka kommit
till lantmäteristyrelsens kännedom, äro få och torde hava sin grund i sådana
misstag vid tolkning av gällande lagar, som aldrig kunna på något område
helt undvikas och som särskilt vid den första tillämpningen av en ny lag
äro ganska förklarliga.
Hittills vunnen erfarenhet i fråga om tillämpningen av jorddelningslagen
visar enligt lantmäteristyrelsens mening, att lagens bestämmelser äro i stort
sett tillräckliga för att med riktig tillämpning förhindra ett kringgående av
föreskrifterna örn tilldelning av skogsmark till jordbrukslotter vid avstyckningar
från fastigheter, till vilka hör skog. Styrelsen åsyftar därvid närmast
bestämmelserna i lagens 19 kap. 3 § och särskilt bestämmelsen i paragrafens
sista stycke, att endast för tillgodoseende av behov av mindre lägenheter eller
för beredande av plats för industriell anläggning eller därmed jämförligt ändamål
avstyckning från jordbruksfastighet eller från fastighet, till vilken hör
skog, får ske utan uppfyllande av de villkor, som angivas i samma paragrafs
tredje och fjärde stycken.
Ehuru lantmäteristyrelsen således anser, att några ändringar i jorddelningslagen
i förevarande hänseende icke äro erforderliga, torde i varje fall ändringar
i av motionären angiven riktning knappast vara lyckliga. Troligen
skulle därigenom egnahem sverksamheten i hög grad försvåras. Förutsättning
för att en egnahemsbyggare skall kunna ordna sin kredit är, att han fått.lagfarts-
och inteckningsförhållandena ordnade, och förutsättning härför är i sin
ordning, att hans ägolott redan blivit frånskild stamfastigheten genom slutligen
fastställd jorddelningsförrättning. Skulle man, på sätt motionären ifrågasatt.
fordra att ägolott blivit försåld och verkligen tagits i bruk för sitt avsedda
ändamål innan avstyckning finge ske, skulle mångå egnahemsbildningar
omöjliggöras på grund av svårigheten att ordna kreditfrågan. Avstyckning
av inägojord för bostadsändamål eller nybildning av småbruk Hnge ju
ej ske. förrän ägolotten tagits i bruk (bebyggts) för sitt avsedda ändamål: och
detta är för köparen ofta omöjligt innan hans kredit blivit ordnad, vilket i sin
ordning förutsätter fastställd avstyckning jämte lagfart och inteckning.
Även örn detta hinder ej funnes skulle en bestämmelse i den av motionären
förordade riktningen i många fall hava ett resultat motsatt det asyftade. Jorddelningslagen
syftar till att förhindra en olämplig fastighetsdelning^och detta
syfte uppnås i regel. Skulle däremot först försäljning, och ianspraktagande
av jord ske och därefter företagas jorddelning bleve följden ofta nog, att den
legala prövningen av den genom försäljningen uppkomna fastighetsdelningens
lämplighet bleve mera pro forma, då förrättningsmän och ägodelningsrätter
allenast ogärna vilja medverka därtill att en köpare finge se sitt köp ga ater,
sedan han redan nedlagt kostnader för byggnader och dylikt.. Sistnämnda
eventualitet kan visserligen även nu inträffa i de fall, där försäljning redan
skett, men för närvarande torde dock regeln vara att man pakallar avstyckning,
’innan definitivt köp sker och i varje fall innan några väsentliga kostnader
nedläggas å det inköpta området. „
På grund av vad sålunda anförts anser lantmäteristyrelsen, att några åtgärder
i det hänseende, som motionen avser, icke äro påkallade.
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.
Lantmäteristyrelsens
anvisningar
rörande tilllämpningen
av 19 kap.
3 § jorddelningslagen.
Sedan för utskottet blivit upplyst, att motionären närmast åsyftat icke något
av de fall, som beröras i lantmäteristyrelsens ovan intagna yttrande, utan
avstyckningar från fastigheten Fagermo i Alfta socken inom Gävleborgs län,
har utskottet under hand från lantmäteristyrelsen inhämtat de upplysningar
angående dessa, vilka innefattas i följande skrivelse.
Sedan utskottets sekreterare under hand hemställt om lantmäteristyrelsens
medverkan för undersökning av huruvida vissa förhållanden i avseende på
tilldelning av skogsmark vid avstyckning av hemmanslott med inägojord,
vilka närmare angivits i en inom riksdagen väckt motion, II: 137, förekommit
i fråga örn avstyckning från Fagermo inom Alfta socken och Gävleborgs
län, får lantmäteristyrelsen härmed överlämna närslutna från överlantmätaren
inkomna kartskiss med åtecknad beskrivning över föreslagen men ännu ej
slutförd avstyckning från nämnda fastighet. Härav framgår, att avsikten
är att från Fagermo avstycka två ägolotter, litt. A och litt. B, båda utgörande
gamla och särskilt bebyggda arrendetorp. Litt. A skulle erhålla omkring
11.00 hektar åker, 2.50 hektar äng och 28.00 hektar avrösningsjord. Den i
avrösningsjorden ingående skogsmarken har beräknats producera 75 kubikmeter
fast mått årligen. Litt. B skulle erhålla omkring 4.30 hektar åker, 1.00
hektar äng och 10.70 hektar avrösningsjord. Skogsmarken inom avröstningsjorden
har beräknats producera 35 kubikmeter fast mått årligen. Enligt lantmäteristyrelsens
mening innebär förslaget, att båda ägolotterna skulle erhålla
en skogstilldelning, som måste anses fullt tillräcklig för deras nyttjande
som jordbruk. Jämlikt av lantmäteristyrelsen år 1930 utfärdade anvisningar
(cirkulärserien nr 18) skulle det årliga husbehovsvirket kunna skattas, för
ägolotten litt. A till 35 ä 50 kubikmeter och för ägolotten litt. B till 25 ä 35
kubikmeter. Styrelsen anser sålunda, att det uppgjorda förslaget till avstyckning
i förenämnda hänseende står i full överensstämmelse med jorddelningslagens
bestämmelser.
Enligt uppgift hava några andra avstyckningar från Fagermo icke verkställts
eller ifrågasatts.
Av de av lantmäteristyrelsen åberopade anvisningarna rörande tillämpningen
av 19 kap. 3 § jorddelningslagen får utskottet anföra följande del.
Sedan förrättningsmannen prövat frågan, huruvida såsom villkor för tillstånd
till sökt avstyckning erfordras fördelning av styckningsfastighetens
skogsmark mellan stamfastigheten och avstyckad ägolott, har han vidare, i händelse
dylik fördelning skall äga rum, att bedöma huru stor del av skogsmarken,
som bör tilläggas vardera fastigheten.
I lantmäteristyrelsens tryckta meddelanden (se cirkulärserien nr 14 sid. 4)
har tidigare framhållits, att till husbehovsvirke bör, där ej särskilda förhållanden
annat föranleda, hänföras virke till bränsle, för uppförande och underhåll
av nödiga byggnader, hägnader, hässjor, broar, till täckdikning och slöjd.
Vid beräknandet av den årliga virkeskvantitet, sorn. erfordras för att tillgodose
en brukningsdels behov av husbehovsvirke, är i första hand att taga
hänsyn till dels de klimatiska förhållandena och dels storleken av bruknings
delens
inägojord. .
Enligt en sakkunnigutredning (Nils Schager: Sveriges enskilda skogar; se
vidare cirkulärserien nr 14 sid. 4 not. 1) har den årliga virkesförbrakningen till
husbehov för gårdar med intill 5 hektar odlad jord uppskattats till ungefär
följande belopp i fast mått:
Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.
5
i övre och inre Norrland ........................ 45 å 50 kbm
i mellersta Norrland och norrländska kustlandet .... 40 ä 45 »
i södra Norrland och Dalarna ........ 25 å 30 »
i Bergslagen .................................. 15 å 20 »
i Södra Sverige ................................ 10 å 15 »
Dessa siffror synas emellertid vara väl låga för att läggas till grund för
skogstilldelning vid avstyckning i mellersta och södra Sverige. Därest med
husbehovsvirket skall kunna tillgodoses uppvärmning av någorlunda tillfredsställande
bostadsutrymmen, lärer böra räknas med en årlig minimikvantitet av
12 ä 15 kbm för Götalands kustlandskap samt för Gotland och Öland. För
de inre delarna av Götaland samt för Svealand med undantag av dels övre
.Värmland dels västra och norra delarna av Dalarna bör räknas med en årskvantitet
av 20 ä 25 kbm. För nu nämnda delar av Värmland och Dalarna, för
södra Norrland och norrländska kustlandet kan det årliga husbehovsvirket
i allmänhet skattas till 25 ä 35 kbm. För övriga delar av Norrland måste räknas
med en något högre genomsnittssiffra med en maximigräns vid 40 å 45
kbm.
Domänstyrelsen, som på hemställan av lantmäteristyrelsen införskaffat och ställt till
lantmäteristyrelsems disposition yttranden rörande virkesbehovet för jordbruksfastigheter
från samtliga domänintendenter liksom ock från samtliga Överjägmästare med undantag av
överjägmästarna i övre och nedre Norrbottens distrikt, har för sin del kommit till något
lägre siffror i fråga örn de erforderliga kvantiteterna husbehovsvirke samt ansett att dessa
borde beräknas på följande sätt:
Södra
Dalarna och
Övriga
delarna av
Gävleborgs
delar av
landet;
län;
Norrland;
m3
m3
m3
För jordbruk med intill 5 hektar åker........
10—15
15—20
20—40
För jordbruk med intill 10 hektar åker.......
15—25
20—30
40—60
För jordbruk med intill 20 hektar åker.......
20-30
25-35
För jordbruk med intill 50 hektar åker.......
30-50
35—50
Nu anförda siffror hava avseende å brukningsdelar med en areal åker eller
däremot svarande inägojord upp till 5 hektar. Vid större brukningsdelar måste
givetvis räknas med högre siffror. En någorlunda god utgångspunkt för beräkningen
av årskvantiteten husbehovsvirke torde erhållas, örn den för en brukningsdel
örn 5 hektar beräknade kvantiteten ökas med ungefär 5 % för varje
hektar åker eller däremot svarande inägojord över 5 hektar.
Ovan anförda siffror äro blott ungefärliga genomsnittssiffror, som i de särskilda
fallen kunna böra jämkas såväl uppåt som nedåt.
Utskottet har låtit sig angeläget vara att inhämta upplysningar rörande
förekomsten av missförhållanden av sådan art, som angives i motionen. Efter
den utredning, som lantmäteristyrelsen verkställt, har utskottet emellertid icke
funnit styrkt, att motionären äger skäl för sin farhåga, att jorddelningslagens
bestämmelser skulle kringgås på det i motionen antydda sättet.
TJtskottet.
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr SS.
Utskottet får förty hemställa,
att förevarande motion icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 22 april 1932.
På andra lagutskottets vägnar:
K. G. WESTMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Westman, von Geijer*, Lindhagen, Norman,
friherre Lagerfelt, P. Sandström och Forslund;
från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Johanson i Hallagården*,
Olovson i Västerås, Aronson*, Sandström i Nyland, Björnberg*, Ljung och Molander.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Särskilt yttrande
av herr Lindhagen, som anfört:
»Den förevarande motionen upprullar i själva verket den gamla striden under
nyare tider mellan jordbruket samt industrien och dess klientel örn den svenska
skogen.
Jordbruket behöver i vårt klimat även virke till husbyggnader, bränsle,
gärdsel och redskap och likaså möjligheter till nyodling. De industriella intressena
vilja förklarligt lägga den största möjliga skogsmark under sin ägo.
Statsmakten har måst träda emellan företrädesvis för att skydda den mot
maskinkulturens landvinningar i skogsbygderna försvarslösa modernäringen.
När den industriella utvecklingen blev alltmer hotande för jordbruket i skogsbygderna,
särskilt i norra delarna av riket under slutet av 1800-talet, grep
statsmakten in målmedvetet till skydd för jordbruket, så långt detta kunde ske
genom en riksdag med två olika organiserade men lika berättigade kamrar. Avsevärda
kompromisser vunnos dock såsom avbetalning på vad som måste ske,
och sedan lades det ena stycket av skydd efter det andra på den sålunda vid
sekelskiftet utlagda grunden.
Under tiden gick emellertid industrialismen alltmer ut över världen under inflytande
av den tekniska fulländningen. Aktiebolagen blevo det finansiella
lägets herrar, och genom dem gingo de högre och även lägre ämbetsmannakårerna
med inflytande på lagstiftningen alltmera in under den industriella klientelen.
Jordbrukets behärskande av riksdagens andra kammare försvann, och
det industriella arbetarepartiets växande skaror voro också intresserade av en
Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.
7
bärkraftig industri. Skydd för jordbruket och odlingsxnöjligheterna, som visserligen
fullföljdes även av arbetarepartiet, kunde dock icke räkna med samma
levande intresse, vilket vid sekelskiftet representerades av det lilla jordbrukets
naturliga målsmän inom andra kammaren.
Slutligen nåddes även här bristningsgränsen efter riksdagens beslut i jordfrågan
1924. De gamla jordkommissionema och deras instruktioner upplöstes.
Tankarna och tillämpningarna av expropriationslagar såsom stöd för det hotade
jordbruket och dess utvecklingsmöjligheter lades till handlingarna. Industrialismens
ande böljade för andra gången in över markerna, ämbetsverken och
parlamentarismen.
Emellertid lago vägarna icke lika försvarslösa som i slutet på 1800-talet.
Den sociala lagstiftningens spärrfästningar kunde icke helt stormas. Den nya
invasionen föranledde då och då ett uppflammande av arbetet med utbyggnader
till värn örn individerna och friheten. Den ekonomiska depressionen har till
sist kommit och lagt sin dämpande hand över den merkantila böljegången. Det
nya nederlaget är redan inskrivet i stjärnorna, och frågan är endast örn intressenas
harmoni kommer att återställas med god vilja eller genom omvälvningar.
Jordfrågans problem äro nämligen odödliga. En av huvudfaserna i deras evolution
är som sagt kampen mellan industrien och åkerbruket örn skogen och odlingsmöjligheterna.
Att jordbruket i vårt land även behöver virke och att det rationellare bör
produceras i sambruk med åkern än genom inköp från främmande har hitintills
och fortfarande ansetts såsom en fast punkt i utvecklingen. Skillnaden
mellan tiden före och efter riksdagen 1924 kan företrädesvis sägas vara, att
under den gångna tiden sökte statsmakten trygga åt jordbruket dess nödiga
tillbehör i överkant, under det att den senare tiden och icke minst vår tid söker
uti industrialismens intresse sätta omfattningen av förläningama till jordbruket
i underkant.
Begreppet stödskog såsom innefattande även skog till avsalu, vilken ansetts
erforderlig för de norra delarna av landet, har sålunda alltmer fått stryka på
foten. Redan under den förra perioden nödgades man vid utbrytning av arrendejordbruk
eller skapande av nya jordbruk nöja sig med en tilldelning av allenast
husbehovsskog. Därtill lades dock uttryckligen, utom de redan odlade
ägorna, krav på odlingsmark och mulbete. Man ville ej avbryta jordbrukets
utvecklingsmöjligheter genom nyodlingar, vilka voro erforderliga i all synnerhet
för vidgandet av små jordbruk. Därför gjordes i den sociala jordlagstiftningen
ingen principiell skillnad i skogstilldelning på jordbruk av olika storlek
i åker. Detta framgår ock av Norrlandskommitténs i första bilagan intagna
förslag till social ägostyckningslag.
Industriens segertåg bländade, och dess vinningar lockade. Mångenstädes
kringgingos i praktiken lagarnas avsikter. Tilldelningen av jordbrukets nödvändigheter,
som enligt lagarnas mening borde sättas i överkant, nalkades
mångenstädes i praktiken alltmera underkanten.
Sed, uppbyggd på tidsströmningar, övergår sedan merendels i lagstiftningen.
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.
De sociala jordlagarna kompletterades visserligen i någon man i effektivitet,
när det var ofrånkomligt, men samtidigt reviderades de i huvudpunkter tillbaka
emot principen örn underkanterna.
I detta sammanhang skall endast erinras örn 1926 års lagstiftning om delning
av jord på landet. De långa förarbetena till denna lag anförtroddes väsentligen
för att icke säga uteslutande åt den industriella tidsandans män. Man
skänkte den sociala jordfrågan obetydlig uppmärksamhet. Man blandade
bort korten. Allt jordbruk togs tämligen över en kam, gränslinjerna utsuddades
och eftertanken blev otillräcklig.
Uti den nya lagens 19 kap. 3 §, vars lydelse härmed bifogas (Bil. B.), återfinnes
den nya avstyckningslagens mentalitet. Anvisningarna sakna fasta
konturer och lämna utrymmen för godtycket. Särskilt faller i dagen, att det
förr obetingade kravet på tillägg såvitt möjligt av odlingsmark försvann ur
lagstiftningen. Möjligheterna för de industriella intressena befruktades såsom
tidsandan på höjderna också ville hava det. Den norrländska ägostyckningslagens
klarare bestämmelser, vilka nyligen förut utsträckts att gälla ända
till Mälardalen, avskaffades i lagstiftningen.
I anslutning till väckt motion föreslogs av mig under debatten örn den nya
lagen år 1926 i första kammaren, att till 19 kap. 3 § skulle tilläggas följande
stycke: »Vid avstyckning av fastighets huvudsakliga jordbruk skall avstyckningen,
med hänsyn till såväl denna jords omfattning som ock till den myckenhet
husbehovsskog, odlings- och mulbetesmark, som tilldelas den avstyckade
fastigheten, varda tjänlig för jordbruk, och må ej därvid det utbrutna jordbruket
märkeligen försvagas.» Ordalagen voro lånade från den norrländska
ägostyckningslagen.
Voteringen erbjöd stort intresse. För yrkandet reste sig i det närmaste hela
norrlandsbänkarna och mot detsamma i det närmaste representanterna för Sveaoch
Götaland. Vid begärd rösträkning visade voteringen 67 röster för avslag
och 30 för bifall. Efter omröstningen erhöll motionären på begäran ordet och
anförde: »Herr talman! Jag ber att få till protokollet antecknat ett beklagande
av detta beslut. Därmed har jordfrågan ingått i ett nytt skede, och
det varslar örn vad vi ha att vänta av den sociala jordfrågan under nyare tider.»
Bilagda reservation från år 1931 redogör för de farhågor, som fortfarande
kunna hysas för skapandet av nya ofullständiga jordbruk. Det anförda
exemplet av Lillögda by nr 3 i lappmarken har ock vid undersökning, som
lärer inrapporterats till lagutskottet, bestyrkt att skogstilldelning år 1929
skett minst sagt i underkant. Det för den allmänna uppfattningen ganska
klargörande begreppet impediment bär numera borttagits. Allt som ej är åker
och äng, kallas för avrösningsjord. Inom den rör man sig med begreppet
skogsmark, som även kan vara odlingsbar för kulturväxter. Vidare beräknas
ett områdes avkastning i kubikmeter virke, vilken beräkning visserligen
mer eller mindre osynligt bygges på ett visst ytinnehåll av mark utav olika
bonitet. Dubbla tillfällen till missräkningar synas här kunna ifrågakomma,
och allmänhetens möjligheter till kontroll måste väl härigenom försvåras.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.
9
Nu har å andra sidan lantmäteristyrelsen utfärdat föreskrifter för lantmätarna
om utläggning av husbehovsskog. Sedan lära förrättningarna kontrolleras,
utom å lantmäterikontoret på kartan, även genom stickprov på platsen
av förste lantmätaren eller någon medlem i lantmäteristyrelsen. Därigenom
kan således skapas reda och en viss kontroll.
Genom den nu väckta motionen, utskottets utredning och samspråk vid besök
i lantmäteristyrelsen har för mig emellertid avslöjats en grundskillnad
mellan den gamla tidens och den nya industriella epokens inställning till det
mindre, sociala jordbrukets problem. Det föreföll mig nämligen egendomligt
att de två tillämnade avstyckningarna från Fa ge riri o voro till ägornas ytinnehåll
av vitt skilda storleksgrader men ändå av lantmäteristyrelsen förklarats
stå i full överensstämmelse med jorddelningslagens bestämmelser. Det senare
påståendet är icke oriktigt. Det har däremot bestyrkt de ovannämnda farhågorna,
som uttalades inom första kammaren vid lagens antagande.
Förhållandet visar sig nämligen vara, att enligt lagens dunkla antydningar,
kompletterade med lantmäteristyrelsens klara, örn lagstiftning påminnande
direktiv, husbehovsskogens storlek bestämmes i proportion till den bestående
åkerns ytinnehåll. Det i lagen borttappade kravet på tillägg av odlingsmark
i största möjliga mån har följaktligen icke heller fått bliva något imperativ
för lantmäteristyrelsen. Den gamla jordpolitiken hade däremot som ovan skildrats
en annan syn på saken. Den nya lagen har i industriens intresse fastlåst
den svenska odlingen till vad den är nu för tillfället. Jordbrukens utvidgning
genom nya odlingar har förhindrats icke minst i industriens intresse, som därigenom
kan vidga sina anspråk på skogsområdena.
Ofullständiga jordbruks utvecklingsmöjligheter avklippas. Det blir kommande
generationers sak att skaffa ny odling och mera skog för att fullända
jordbruken. IVår skifteslagstiftning skall ej hjälpa till därmed såsom de gamla
jordkommissionerna och den äldre lagstiftningen väsentligen ville hava det.
Man tillhandahåller efterkommande icke ens expropriationslagar för den börda
samtiden således lägger på dem. Icke ens kristiden och arbetslösheten kan beveka
den industrialiserade statskonsten att falla tillbaka på produktiva möjligheter.
Den nalkas i blindo avgrunden, och även senaste årets riksdag har
avvisat odlingsmöjligheters utnyttjande på större jordägares mark för folkförsörjningen.
Bilden av denna historiska utveckling kompletteras med en annan samordnad
företeelse i statsmaktens bemödanden på förevarande område. Jag frågade i
lantmäteristyrelsen, hur undervisningen för utbildning av lantmätarna vore
avsedd att ordnas och om däri inginge vägledning i social jordbruksetik. Lantmätarna
voro ju i viss mån medlare i en social intressekonflikt av stora mått.
Detta var ej avsett, svarade vederbörande byråchef. Men styrelsen hade hos
regeringen förordat en fristående undervisning i en lantmäterihögskola. Riksdagen
avslog emellertid år 1931 en regeringsproposition därom och förordade
på vederbörande utskotts förslag undervisningens läggande under Tekniska
högskolan i enlighet med ett förslag av högskolans lärarkollegium. Detta förslag
hade framförts motionsvis av professor Forssell i första samt herrar
10
Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.
Wohlin och Thomson i andra kammaren. Tekniska högskolan hade ansett,
att här gällde det företrädesvis en ’mätningsteknisk’ fråga. Den folie inom
högskolans undervisningsområde, och därefter rättade sig, som sagt, riksdagen.
Inför en ifrågasatt professur i juridik, ställde sig riksdagen ock mycket tveksam.
Tekniska högskolan är som bekant i sociala jordspörsmål den maskinella tidens
vapendragare. Den står, enligt vad erfarenheten visat, främmande för de
sociala jordproblemen. ''Även här har således den industriella anden gjort en
landvinning för tillfället. Underkanternas politik står alltmer på dagordningarna.
Under så uppseendeväckande, omsider klarlagda förhållanden synes formuleringen
i Johanssons i Edsbyn slutyrkande uppfordra och giva befogenhet till
en hemställan. Sakens nämnda kärnpunkt hade ej uppenbarats för mig under
utskottsbehandlingen och föranledde där således ej ens någon debatt. Emellertid
har jag dock förbehållit mig reservationsrätt och hemställer således nu,
att riksdagen, med anledning av förevarande motion, ville
hos Kungl. Majit begära förslag till sådan ändring i 3 § av
19 kap. i lagen örn delning av jord å landet, att mindre jordbruk
skola även på skifteslagstiftningens väg fullständigas
och utvidgas i möjligaste mån även med odlingsmark och sålunda
även erhålla en tilldelning av husbehovsskog, som svarar
mot jordbrukets tillämnade utvecklingsmöjligheter.»
Bil. A.
Reservation
av herr Lindhagen vid andra lagutskottets utlåtande nr ål vid 1931 års
riksdag i anledning av väckt motion angående vissa ändringar och
kompletteringar i den s. k. norrlandslag sti fillingen.
I motionen har erinrats, att avstyckningar och sammanläggningar av fastigheter
förekomma, varigenom norrlandslagstiftningen undgås och strävandena
för åstadkommande av självständiga jordbruk åsidosättas. Bristande överensstämmelse
mellan skifteslagstiftningens krav på dylika fastigheter och norrlandslagstiftningen
gjorde också, att sistnämnda lagstiftning i många fall kunde
kringgås.
Tillämpningen ute på marken av avstyckningsförfarandet för bildande av
självständiga jordbruk är höljd i dunkel. Bristen på enhetliga tillräckliga direktiv
i lagarnas tillämpning måste vålla olika praxis. Lagarnas otydlighet
och den nyssnämnda bristande överensstämmelsen lämnar rum för skilda lagtolkningar.
Intressenas mäktiga spel örn jorden och i detta fall särskilt mellan
skogsindustri och jordbruk lämnar under sådana förhållanden spelrum för
det inflytelserikaste intresset att gagna sig på det åsidosatta jordbrukets bekostnad.
Lantmätarnas liksom andra människors vitt skilda individualiteter
beträffande omdöme, erfarenhet, självständighet och uttolkningsförmåga skapa
lätt anarki i bedömandet och avgörandet. Den bristande kontrollen gör slut
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.
11
ligen sitt till att hölja detta brokiga liv som sagt i dunkel. När menige man
frågar svaras emellertid som vanligt, att myndigheterna göra naturligtvis sin
plikt och någon anledning till oro förefinnes således icke.
Den norrländska ägostyckningslagen hade sina brister men den var dock i
viss mån tydligare i riktlinjerna än den lagstiftning örn jorddelning och sammanslagning
av jordbruk, som efterträdde den. Kontrollen blev också sämre
med de senare författningarna. Ur kostnads- och bekvämlighetssynpunkt, såsom
det motiverades, bestämdes, att lantmätarens bedömande av jordägarens
önskan skall underställas överlantmätaren. Enligt norrlandslagen skulle lantmätarens
förrättning underställas länsstyrelsen, vilken åtminstone i Jämtland
inhämtade upplysningar från olika håll och även genom syn på stället i man av
behov. De gamla ägostyckningarna voro således enligt författningen^ i viss
mån mera betryggande, men mot dem framfördes i alla fall ofta klagomål från
ortsbefolkningen. Den nuvarande lagstiftningens större brister har lantmäteristyrelsen
sökt gottgöra genom instruktioner till lantmätarna, men klagomål
utebliva icke heller nu.
Det pågår i allt större omfattning: avstyckningar av jordbruket fran skogsindustriens
och skogsspekulanters fastigheter. Skapandet av nya jordbruk
står på de officiella programmen; det har skett försöksvis på kronomark samt
pågått på naturlig väg genom hemmansklyvning på bondehemman. Bildandet
av nya jordbruk på grundvalen av nyodlingar å skogsindustriens och i sydligare
Sverige å de större godsens domäner står däremot stilla därför, att jordägaren
har ett naturligt intresse att motsätta sig det samt någon expropriationslagstiftning
ej finns, som kan bryta motståndet. Fullkomnande av ofullständiga
jordbruk är också ett officiellt krav, men denna angelägenhet har icke
utlöst sig i någon nämnvärd verklighet, likaledes av sist angivna orsaker.
Vad sålunda för närvarande företrädesvis äventyrar jordbruken och deras
självständighet, såvitt på avstyckningen ankommer, är skogsindustriens och
de större godsens utstyckning av sina arrendejordbruk. Skogsindustriens inflytande
i statslivet och dess kamratskap med det senares ämbetsmän ökar faran.
Effektiv vägledning och omutlig kontroll på avstyckningarna vore nog
lika påkallad jämväl för de andra ovannämnda jordbruksbildningarna, som
dock ännu företrädesvis höra framtiden till.
Skogsindustriens naturliga intresse på sin höjd att »befrias från den mägojord,
som den för sin näring ej behöver» gavs fritt spelrum genom 1896 års
ägostyckningslag. En allmän opinion i de hotade skogsbygderna krävde en
förändring. Detta var ett av uppslagen till den så kallade norrlandsfrågan.
Det kom till stånd en lagstiftning, att vid utbrytning av jordbruk skulle följa
i tillräcklig omfattning bland annat inägojord, odlingsmark och skogsmark åtminstone
för husbehovsvirke. Detta programs två sistnämnda krav gingo sålunda
och gå fortfarande emot skogsindustriens intresse. Må man därför ej
förundra sig över, att dess ledande män sökt och fortfarande^ söka med en naturlags
makt kringgå denna lagstiftning eller förlama den pa de margahanda
sätt, som i det levande livet erbjuda sig för ett sådant ändamål..
Uppmärksamhet väckte på sin tid landshövding Widéns strid mot lantmätarna
i Jämtlands län under andra decenniet av detta århundrade. Lantmätarna
hade på den tiden till uppgift att på jordägarens begäran i första hand
upprätta ett förslag, som sedan prövades av länsstyrelsen. Därvid framfördes
mångenstädes anmärkningar över det sätt, varpå en del lantmätare skötte uppdraget.
Så framhölls t. ex. från Jämtlands Ilin, att de upprepade gånger efter
jordägarens önskan tilldelat utbrutna inägojordar områden, särskilt skogsmark,
som enligt länsstyrelsens uppfattning uppenbarligen vore alldeles otillräckliga
och i strid med lagens avsikter. Ofta hade dessa förrättningar skett på ämbetsrummet
utan undersökning på platsen såsom vederbort. Vid de av läns
-
12
Andra lagutskottets utlåtande Nr28.
styrelsen i vissa fall föranstaltade utredningar lia föreslagens otillbörlighet ansetts
blivit till fullo bekräftade. Vid klagomål, som jordägaren anfört hos
regeringsrätten över länsstyrelsens beslut, har lantmätarens uppfattning utom
i några fall, där lantmätarens utredning visat sig allt för underhaltig, i allmänhet
godkänts av regeringsrätten på lantmäteristyrelsens tillstyrkan, under
det länsstyrelsens av egnahemsnämnden och även domänstyrelsen stödda uppfattning
lämnats utan avseende. Widén reste till sist till Stockholm och sökte
hos vederbörande tillrättalägga denna lagtillämpnings oefterrättlighet. En
viss förändring till det bättre lärer därigenom ha åstadkommits. (Se jordkommissionens
betänkande del IV sid. 123.)
Vid jordkommissionens besök vid Gimo-Österby bruks domäner i Uppland
klagades av arrendatorema över tilldelningarna av husbehovsskog under den
allmänna utstyckning av jordbruket å arrendegårdarna, som ägt rum. Kommissionen
besökte två sådana områden. Det ena området bestod av en mark
av småsten med något mager jord emellan stenarna. En del oväxtliga granar,
överväxta av lav, i glest bestånd funnos på området. Det andra området bestod
av en vattendränkt mark, där det växte en del förkomna träd på tuvorna.
Kommissionens i utfärden deltagande medlemmar voro ense örn, att det var
ett stort spektakel.
Riksdagsman _ Tjällgren i första kammaren från Ångermanland har inom
riksdagen både i kammaren och i lagutskottet omnämnt, att ett jordbruk, som
avstyckats^från ett jordbrukshemman i hans hemort, låg på minst en halv mils
avstånd från inägoma och bestod till en del av ett berg med ringa växtlighet
och den andra delen av en myr. Kommunalnämnden hade enhälligt avstyrkt
ägostyckningen, men länsstyrelsen godkände den i alla fall.
I Lillhärdal i Härjedalen lämnades mig år 1929 en förteckning över avstyckningar
från bolagsjord, vilka fått sin husbehovsskog förlagd på ända till tre
mils avstånd från inägorna. Detta vitsordades av flera jordbrukare med tilllägg,
att avståndet kunde vara ända till fyra mil. Man sade, att denna skog
var till ingen nytta för gårdarna. Det bör väl göras något för att ej en socialt
inriktad utstyckning förvandlas till ett dylikt gyckelspel. Även örn en bys
skogsmark till äventyrs var utlagd på ett sådant avstånd från inägorna, att
någon annan avstyckning ej kunde formellt äga rum, borde väl något övervägande
örn utvägar ur ett sådant styckningsförfarande vara önskvärt. I riksdagen
har min erinran örn ett dylikt missförhållande lämnats utan avseende.
I fråga örn^avstyckningarna efter 1926 års skifteslagstiftning har till mig
inberättats från olika håll missförhållanden vid tillämpningen. Nyligen erhöll
jag tablå över en avstyckning av lappmarkshemmanet Lillögda nr 3 i
Åsele socken inom Västerbottens län. Det hade vid avvittring år 1884 tilldelats
11,677 hektar såsom gåva av kronan. Genom avstyckning fastställd
1929, uppdelades hemmanet i 16 lotter. En lott, innehållande något över en
hektar åker, 768 hektar äng och 10,000 hektar avrösningsjord, bibehölls av
bolaget. Återstoden avstyckades i 15 lotter med tillsammans 27 hektar åker,
65 hektar äng, 76 hektar odlingsmark och 513 hektar avrösningsjord.
Skogstilldelningen bär sagts mig vara mycket dålig. Åv tablån finner jag
att de 15 jordbruken tilldelats vardera åker från 0.7—2.9 hektar, äng från 1.6—
8.5 hektar, odlingsmark från 1.4—9.4 hektar och i ett fall 13 hektar samt i »avrösningsjord»
å de respektive lotterna i runda tal: 47, 40. 27. 47, 22. 32, 49,
25, 46, 34, 42, 22, 23, 28 och 22 hektar. Slutsummorna i tablån ■—- inberäkna!
avsöndrade lägenheter (11 hektar), till kronan indragna ströängar (26
hektar) och undantag av mark för samfällt behov (5 hektar) -— slutade på
11,677 hektar. Därav framgar, att i avrösningsjorden ingår även impediment,
vilket val ej alldeles saknats. Hur mycket som utgjort impediment uppgives
emellertid icke, icke heller beskaffenheten i övrigt av skogstilldelningen. Även
Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.
13
om hela de uppgivna arealerna avrösningsjord bestått av medelgod skogsmark,
ställer sig dock skogstilldelningen för de flesta lotterna vida under vad norrlandskommittén
ansåg böra »minst» tilldelas i dessa trakter.
I norrlandskommitténs ägostyckningslag hade nämligen på förslag av ledamoten,
byråchefen i domänstyrelsen Kinberg efter samråd med andra sakkunniga
föreslagits följande stadganden:
»2 §. Varje hemmanslott, som erhåller inägojord, skall därutöver tilläggas
husbehovsskog, odlingsmark och mulbete på sätt i 3, 4 och 5 §§ föreskrives.
3 §. Såsom husbehovsskog skall avsättas: inom Norrbottens och Västerbottens
lappmarker ovan odlingsgränsen samt Frostvikens, Hotagens, Offerdals,
Kalls, Åre, Undersåkers, Storsjö, Tännäs, Hede, Vemdalens, Klövsjö, Linsells
och Lillhärdal socknar i Jämtlands län minst 50 hektar; inom övriga
delar av Norrbottens och Västerbottens län, Tåsjö socken i Västernorrlands
län samt Alanäsets, Ströms, Laxsjö, Gåxsjö, Föllinge, Alsens, Mörsils, Mattmars,
Hallens, Marby, Ovikens, Myssjö, Bergs, Åsarnes, Rätans och Svegs
socknar i Jämtlands län minst 40 hektar; inom övriga delar av Västernorrlands
och Jämtlands län samt Lös och Ramsjö socknar i Gävleborgs län minst 27
hektar, och inom övriga delar av Gävleborgs län minst 20 hektar medelgod
skogsmark, oberäknat inom dessa områden fallande för skogsbörd oduglig
mark, samt, där skogsmarken är av sämre beskaffenhet, ett i förhållande därefter
ökat område. Styckas inägojorden till olika hemmanslotter, och lämnar
ej hemmanets skogsmark tillgång till husbehovsskog på sätt nu är sagt, varde
skogstilldelningen därefter jämkad.
Är virkesförrådet å avsatt skogsområde så anlitat, att ur skogen ej genast
kan årligen uttagas ett virkesbelopp, motsvarande vad den skogsareal, som bort
minst tilldelas såsom husbehovsskog, beräknas kunna under uthålligt bruk avkasta,
, skall hemmanslotten tilläggas rättighet att under erforderlig lid fylla
bristen efter utsyning å hemmanets övriga skog, i den mån densamma med iakttagande
av vad ovan stadgats därtill lämnar tillgång.
4 §. Till hemmanslott, som erhåller inägojord, skall ock läggas den för odling
tjänliga mark, som lämpligen kan med hemmanslotten förenas.»
Lantmäteristyrelsens förenämnda instruktioner till lantmätare innehålla beträffande
storleken av marktilldelning för husbehovsskog enligt utskottets referat
i betänkandet nr 19 för år 1931:
»I lantmäteristyrelsens tryckta meddelanden har tidigare framhållits, att
till husbehovsvirke bör, där ej särskilda förhållanden annat föranleda, hänföras
virke till bränsle, för uppförande och underhåll av nödiga byggnader,
hägnader, hässjor, broar, till täckdikning och slöjd.
Vid beräknandet av den årliga virkeskvantitet, som erfordras för att tillgodose
en brukningsdels behov av husbehovsvirke, är i första hand att taga
hänsyn till dels de klimatiska förhållandena och dels storleken av brukningsdelens
inägojord.
Enligt en sakkunnigutredning har den årliga virkesförbrukningen till husbehov
för gårdar med intill 5 hektar odlad jord uppskattats till ungefär föl
-
jande belopp i fast mått:
i övre och inre Norrland ........................ 45 å 50 kbm
i mellersta Norrland och norrländska kustlandet .... 40 » 45 »
i södra Norrland och Dalarna .................. 25 » 30 »
i Bergslagen . . . ............... 15 » 20 »
i södra Sverige ................................ 10 » 15 »
Dessa siffror synas emellertid vara väl låga för att läggas till grund för
skogstilldelning vid avstyckning i mellersta och södra Sverige. Därest med
14
Andra lagutskottets utlåtande Nr g8.
husbehovsvirket skall kunna tillgodoses uppvärmning av någorlunda tillfredsställande
bostadsutrymmen, lärer böra räknas med en årlig minimikvantitet
av 12 å 15 kbm för Götalands kustlandskap samt för Gotland och
Öland. För de inre delarna av Götaland samt för Svealand med undantag
av dels övre Värmland dels västra och norra delarna av Dalarna bör räknas
med en årskvantitet av 20 ä 25 kbm. För nu nämnda delar av Värmland
och Dalarna, för södra Norrland och norrländska kustlandet kan det årliga
husbehovsvirket i allmänhet skattas till 25 ä 35 kbm. För övriga delar av
Norrland måste räknas med en något högre genomsnittssiffra med en maximigräns
vid 40 ä 45 kbm.
Nu anförda siffror hava avseende å brukningsdelar med en areal åker
eller däremot svarande inägojord upp till 5 hektar. Vid större brukningsdelar
måste givetvis räknas med högre siffror. En någorlunda god utgångspunkt
för beräkningen av årskvantiteten husbehovsvirke torde erhållas, om
den för en brukningsdel örn 5 hektar beräknade kvantiteten ökas med ungefär
5 % för varje hektar åker eller däremot svarande inägojord över 5 hektar.
Ovan anförda siffror äro blott ungefärliga genomsnittssiffror, som i de
särskilda fallen kunna böra jämkas såväl uppåt som nedåt.»
Såvitt av denna redogörelse framgår, synas de av lantmäteristyrelsen förordade
talen i kubikmeter ej vara ställda i jämförelse med någon motsvarande
areal, sorn kan beräknas frambringa den angivna virkesmassan. Lantmätarkåren
i olika grader är väl i regel ej särskilt förfaren i skogsvård och dess
matematik. Norrlandskommitténs vägledning synes mig därför mera lättilllämplig
och även vida mer försvåra undervärderingar och medgiva kontroll.
Trakterna äro i kommitténs anvisningar också tydligt angivna till sina gränser,
vilket i varje fall likaledes försvårar godtycke och ökar kontrollmöjligheterna.
Här framträder tydligt, vilket rikt fält för olika bedömanden av skilda anledningar
är fritt överlåtet åt lantmäteristaten. Att bygga för framtiden bestående
jordbruk på en så lös grund, ropar på kontroll omedelbart eller periodvis
på marken av alla dylika jordbruk genom självständiga, rättvisa, ojäviga
och för social välfärd nitälskande synesmän. Därigenom skulle ock större aktsamhet
vinnas. Allt till gagn för framtida släkten. Att nöja sig med infordrande
av omdömen från dem, som själva äro mer eller mindre engagerade i
saken eller från myndigheter, som äro vana att instämma i vad experterna
anse, det kan väl ej vara tillfyllest.
För att nu återgå till hemmanet Lillögda, som blott är ett exempel, vilket
fallit mig i händerna, måste det vara av största intresse att erhålla upplysning,
i vad män uti den tilldelade avrösningsjorden ingår impediment och
»medelgod skogsmark», samt om odlingsmark, som kunnat utan avsevärd olägenhet
tilläggas lotterna, un dantagits.
Vidare, visar det sig å andra sidan en tendens i allmänhet att staten får
släppa till mera skogs- och odlingsmark än enskilda jordägare? Inom domänstyrelsen
beklagar man sig över att lantmäteristatens oerfarenhet i skogshushållning
visar sig genom att lantmätarna tillägga från kronomark utbrutna
jordbruk för stor skogstilldelning. Kan det bero på, att vi alla gärna tycka
att staten gärna kan betala eller därpå att domänstyrelsen ej undgår jordägareintresset
att få släppa till så litet som möjligt?
Hur förf ares, när skogsmarken är mer eller mindre avverkad?
Enligt lantmäteristyrelsens instruktion skall skogstilldelningen ökas i mån
av storleken av dess inägojord. Därigenom inträffar dock, att jordbruk, som
tillika erhållit odlingsmark, i framtiden, då denna mark uppodlats, erhållit för
liten skogsmark.
Det har mången gång förefallit mig som vederbörande ogärna såge en kon
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr £8.
15
troll ute på marken å fullbordade avstyckningar genom en självständig, fristående
kontroll. Enhetliga, vetenskapliga direktiv samt betryggande föreskrifter
örn organiserandet av den självständiga kontrollen äro ock oundgängliga.
Det är marken ensam som talar sanningens språk men icke papperen och
kartorna.
På grund härav får jag hemställa,
att riksdagen ville, i anledning av motionens andra yrkande,
begära en självständig undersökning — framför allt ute på
murken — av norrlandslagarnas och jorddelningslagens ömsesidiga
tillämpning i syfte att bibehålla och skapa självständiga
jordbruk, därvid undersökningen särskilt bör omfatta de
avstyckade ägornas mångsidighet, belägenhet, areal och produktiva
beskaffenhet för att kunna, såvitt möjligt, tillhandahålla
jordbruket efter ortens förhållanden tillräckligt med inägojord,
odlingsmark samt skogsmark för husbehovsvirke, ävensom
framläggande skyndsammast för riksdagen av de förslag,
vartill undersökningen i berörda och därmed sammanhängande
ämnen kan föranleda.
Bil. B.
Lydelsen av 19 Kap. 3 § i lagen den 18 juni 1926 örn delning arn jord å landet.
Ägovidd, som avstyckas, skall till omfång och belägenhet samt beskaffenhet
i övrigt vara sådan, att den med hänsyn därtill och till eljest föreliggande
förhållanden lämpligen kan antingen såsom fastighet för sig på varaktigt sätt
användas för det med styckningen avsedda ändamål eller ock, där den skall
sammanläggas med annan fastighet, bilda en fastighet gemensamt med denna.
Avstyckning må ej ske sålunda, att stamfastigheten ej lämpligen kan bestå
såsom särskild fastighet.
Ej må avstyckning från jordbruksfastighet äga rum med mindre det kan antagas,
att den fastighetsindelning, som genom avstyckningen eller, där avstyckningen
äger rum för sammanläggning, genom avstyckningen och sammanläggningen
skulle uppstå, bereder ökade utkomstmöjligheter för den jordbrukande
befolkningen eller eljest är till gagn för jordbruksnäringen i orten.
Hör till fastighet, varifrån avstyckning skall ske, skogsmark, må avstyckningen
ej ske på sådant sätt, att icke såväl stamfastigheten som avstyckad del,
envar så framt däri ingå åker, äng eller därtill odlingsbar mark av den^ omfattning,
att fastigheten varder tjänlig till jordbruk, i mån av tillgång erhåller för
dess nyttjande för sådant ändamål erforderlig skog; skolande, då fråga är örn
avstyckning av mark för sammanläggning med annan fastighet, vid beräkningen
av behovet av skog tagas hänsyn även till skogstillgången å den fastighet,
varmed den avstyckade delen är avsedd att sammanläggas. I ort med ringa
skogstillgång må dock, där det för skogens bestånd prövas angeläget eller eljest
skäl därtill äro, avstyckning så verkställas, att skogsmarken i sin helhet tillfaller
en i förrättningen ingående jordbruksfastighet.
Vad i tredje och fjärde styckena stadgas skall ej utgöra hinder för avstyckning
av mark för tillgodoseende av behov av mindre lägenheter eller förberedande
av plats för industriell anläggning eller därmed jämförligt ändamål.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.