Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion angående vissa ändringar i lagen örn fattigvården.

1932-01-28 · 14 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 13 av 14 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1932:3, Utlåtande i anledning av väckt motion angående vissa ändringar i lagen örn fattigvården.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 3.

1

Nr 3.

Ankom till riksdagens kansli den 29 januari 1932 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående vissa ändringar i

lagen örn fattigvården.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 9, vilken

behandlats av andra lagutskottet, har herr Paulsen hemställt, att riksdagen

måtte besluta i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa örn utredning och förslag

till sådan ändring i gällande fattigvårdslag, att alla nuvarande hemortsbestämmelser

slopas; att i stället för de slopade hemortsbestämmelserna inskrives

i lagen, att varje svensk medborgare har hemortsrätt i Sverige utan angivande

av någon särskild kommun; och att staten betalar alla kostnader för fattigvården,

mot det att kommunen till statsverket insänder fattigvårdens stat, av

stämma eller fullmäktige granskad och godkänd.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för berörda hemställan, får utskottet

hänvisa till motionen.

I 6 § i förordningen den 9 juni 1871 angående fattigvården stadgades, att 1871 års

varje socken å landet samt varje stad eller köping, som hade egen kommunal- förordning

förvaltning, för sig skulle utgöra ett fattigvårdssamhälle. Detta innebar med

andra ord, att det var primärkommunerna, som hade att ombesörja och bekosta

fattigvården. Regeln var visserligen icke utan undantag, men i stort sett var

den offentliga fattigvården en kommunal angelägenhet.

I sitt den 19 februari 1915 avgivna betänkande med förslag till lag örn

fattigvården anförde fattigvårdslagstiftningskommittén följande.

Enligt vad allmänt anses, är fattigvården närmast att betrakta som en

statsuppgift. 1839 års fattigvårdskommitté säger härom: »Fattigvården är ett

statens åliggande, såsom oundviklig för statens bestånd och dess bestämmelse

att lämna möjlighet för varje samhällsmedlems existens.» Det kunde då tilläventyrs

även anses riktigare att lägga fattigvårdens handhavande på staten.

Ett stort antal av de fattigvårdsstyrelse^ vilka begagnat sig av det utav

kommittén givna tillfället att framlägga anmärkningar och önskemål beträffande

fattigvårdens organisation, hava, såsom framgår av den gjorda samman
Bihang

till riksdagens protokoll 193S. 9 sami. Zard. Skaft. (Nr 3—Jt.) 1

Förarbetena

till 1918 år

lag om

fattigvården.

Fattigvårds
lagstiftnings
kommitténs
betänkande
1915.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 3.

ställningen av dessa yttranden (del III sid. 74), uttalat sig för en sådan ordning,

att staten övertager fattigvården. Otvivelaktigt skulle därav följa vissa

praktiska fördelar. En dylik anordning skulle föra med sig en fullständig utjämning

av fattigvårdsbördan, i det varje medborgare bade att bidraga till

fattigvårdskostnadema efter samma grunder, som fastställts för hans skattskyldighet

till staten. Och härmed skulle man på samma gång slippa ifrån det

med rätta så överklagade processandet mellan kommunerna örn skyldighet att

betala utgiven fattigvård.

Emellertid skulle det utan tvivel vara ett missgrepp, örn man av dessa principiella

eller praktiska skäl läte staten övertaga och genom sina organ handhava

fattigvården. Det är icke så i den moderna staten, att denna själv direkt

ombesörjer alla statsfunktioner. I stor omfattning har staten överlämnat åt

medborgarna själva eller sammanslutningar av medborgare att ombesörja dylika

funktioner. Man har funnit, att härigenom framkallas till intresserad verksamhet

för statsändamålet krafter, vilka eljest icke vore att påräkna och vilka

till arbetet föra en anpassning och energi, som statens egna organ mången gång

sakna. Ett av de områden, på vilka detta alldeles särskilt ansetts vara fallet,

är fattigvårdens. Därför har ock fattigvården allmänt i större eller mindre omfattning

undandragits statsorganens direkta verksamhet och överlämnats åt

kommunala eller andra lokala institutioner eller sammanslutningar. Statens

verksamhet inskränkes till att vara förnämligast stödjande och kontrollerande,

ej direkt fattigvårdsgivande.

En verksamhet sådan som fattigvården kan endast till en viss grad med fördel

centraliseras. Arbetet inom fattigvården måste, för att kunna med framgång

bedrivas, så mycket som möjligt individualiseras och göras personligt.

Ur denna synpunkt skulle det utan tvivel vara skadligt och verka förslappande

att lägga fattigvårdens handhavande på statens organ, vilka skulle sakna

tillfälle till och i de flesta fall väl även sinne för ett mera ingående, personligt

utövande av sin uppgift. Visserligen klagas mycket och med skäl över

det sätt, varpå fattigvården för närvarande mångenstädes handhaves. Men utan

tvivel skulle tillståndet dock varit vida sämre, örn fattigvården varit en statsangelägenhet,

som besörjts genom statsanställda tjänstemän. Det synes kommittén

uppenbart, att den offentliga fattigvården för att kunna fylla sin uppgift

måste utföras genom myndigheter och personer, som med de fattiga stå i en

närmare beröring än som kan åstadkommas genom statens egna organ.

Härtill kommer, att fattigvården, örn den skulle handhavas av staten, skulle

bliva betydligt dyrare än den nu är. Huru en statlig organisation på detta område

skulle te sig, är ej lätt att säga. Något utformat förslag till en sådan har

icke varit framlagt. Tvivelsutan skulle det emellertid krävas en både invecklad

och dyrbar organisation med en stor stab av tjänstemän. Men en ännu

större ökning i fattigvårdskostnadema utan motsvarande förbättring i fattigvården

skulle utan tvivel bliva följden av det mera schablonmässiga sätt för

prövningen av fattigvårdsbehovet och utdelning av fattigvård, som oundvikligen

bomme att vidlåda fattigvårdens handhavande genom avlönade statstjänstemän.

Ingenstädes har man, kommittén veterlig^ slagit in på denna väg. Och

kommittén har ej heller funnit tillrådligt att föreslå något dylikt. De fördelar

i praktiskt avseende för utjämning av fattigvårdens tunga och minskande

av fattigvårdstvistema, som man velat ernå genom ifrågavarande förslag, får

man söka vinna på andra vägar.

Då man hos oss föreslagit ett statens övertagande av fattigvården, synes man

för övrigt ej heller i allmänhet hava tänkt sig, att staten annat än i mycket

begränsad omfattning skulle själv ombesörja fattigvården. Man har tydligen

förnämligast avsett att genom överförande av fattigvårdskostnadema på staten

befria kommunerna från utgifterna för fattigvården, under det att man väl an
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 3.

3

sett sig kunna låta kommunala myndigheter å statens vägnar ombesörja själva

vården. I viss mån ligger onekligen i detta något berättigat. Redan nu deltager

för övrigt staten i mer än ett avseende i fattigvården, dels direkt genom

att ombesörja vården av en del kategorier av nödställda, såsom sinnessjuka

och vissa slag av abnorma, för vilka, i den mån de ej själva kunna betala för

sig, kommunerna visserligen hava att erlägga en viss avgift, dock icke på

långt när motsvarande vårdkostnaden, dels indirekt genom understödjande av

kommunala och andra inrättningar för en del andra kategorier såsom sinnesslöa,

tuberkulösa m. fl., och dels slutligen genom utbetalning av gottgörelse

till kommunerna för vissa fattigvårdskostnader. Utan tvivel bör denna statens

verksamhet ytterligare utvecklas. Det är på denna väg, bland andra, sorn man

skall bereda en bättre anstaltsvård och åstadkomma en utjämning av fattigvårdstungan

mellan kommunerna. Man kan icke tänka sig att för framtiden

lösa frågan örn fattigvården och dess organisation ur den synpunkten, att på

en viss samhällelig sammanslutning, kommunal eller statlig, lägga att ensam

ombesörja och bekosta fattigvården i dess helhet. Därtill är spörsmålet i våra

dagar alltför invecklat. För att erhålla den ändamålsenligaste vården på det

billigaste och bäst avvägda sättet måste en mångfald av samhälleliga krafter

och myndigheter, däribland även staten själv, medverka. Kommittén kommer

att i annat sammanhang (5 kap.) närmare behandla frågan örn statens medverkan

till vinnande av detta mål. Denna medverkan behöver, såsom där skall

visas, ej gå ut på ett direkt deltagande i fattigvården, utan kan lämnas på områden,

som i viss mån ligga utanför fattigvården, och ändå bidraga till ett lättande

och utjämnande av bördan för kommunerna.

Men härifrån och till statens övertagande av fattigvården är steget långt.

Och det synes ej heller tillrådligt att taga ett sådant steg. Även för detta fall

skulle krävas en statsorganisation av tämligen vidlyftig beskaffenhet. Kommunernas

fullständiga befriande från utgifterna skulle därjämte från deras handhavande

av fattigvården borttaga allt ekonomiskt intresse, vilket återigen skulle

komma att visa sig ödesdigert både ur kostnadssynpunkt och för dess återverkan

på understödstagarna. För att förekomma alltför stora missförhållanden

härav finge man lov att anordna en vidlyftig och ingående kontroll, som

komme att betydligt inskränka de kommunala myndigheternas frihet i handhavandet,

åstadkomma slitningar och minska intresset. Men även med en än

så ingående kontroll komme det att visa sig svårt att förekomma missbruk. Vad

som slutligen även här bör vara, ett avgörande skäl mot en anordning sådan

som den åsyftade är, att det personliga i fattigvården, som är så huvudsakligt

för fattigvårdens framgångsrika handhavande och som nu i den kommunala

fattigvården mångenstädes gjort sig gällande och åstadkommit mycket goda resultat.

vida mindre eggas att framträda och verka än nu. Kommittén anser

sålunda, att ett statens övertagande av fattigvården även i nu angiven form ej

är att förorda.

Vid framläggande av proposition med förslag till lag om fattigvården, nr

135, till 1918 års riksdag yttrade föredragande departementschefen följande.

Ur synpunkterna örn utjämnande av kommunernas fattigvårdsbörda och bortfallande

eller minskande av processerna örn ersättning för himnad fattigvård

skulle naturligen en centralisering av fattigvården medföra väsentliga fördelar,

särskilt örn den kunde drivas därhän, att staten eller landstingsområdena övertoge

fattigvården eller ansvarade för de därför erforderliga kostnaderna. Även

med hänsyn till anstaltsvårdens utveckling skulle centraliseringen medföra

förmåner i flera hänseenden. Emellertid talar, på sätt bland andra svenska

fattigvårdsförbundet anmärkt, hänsynen till den öppna fattigvården emot en

Departe
mentschefen.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 3.

Motion.

dylik stark centralisation. Tillika Ilar man att räkna med nödvändigheten att

skapa nya organisationer för att för statens eller landstingens räkning utföra

eller åtminstone noga kontrollera fattigvårdsförvaltningen. Dessutom bör ej

förglömmas, att den anstaltsvård från statens eller landstingens sida, som påfordras,

ej låter sig med ens genomföra, utan att en utveckling till detta mål

endast kan ske efter hand. Jag finner därför i likhet med kommittén, att man

för närvarande icke bör ifrågasätta, att staten eller landstingen helt övertaga

fattigvården, utan i stället, med bibehållande av kommunerna såsom fattigvårdssamhällen,

låta staten och landstingen kraftigare än hittills hjälpa kommunerna,

särskilt i syfte att bereda större möjligheter till anstaltsvård för understödstagare

samt därmed lätta på kommunernas bördor.

I en i anledning av propositionen inom första kammaren väckt motion, nr

145, uttalade herr Hult, att det varit önskvärt, örn i samband med det framlagda

förslaget till ny fattigvårdslagstiftning Kungl. Maj :t sökt att främja

frågan örn den kommunala skatteutjämningen genom att fördela fattigvårdsbördan

på större områden. Härefter anförde motionären:

Man har härvid, synes det mig, att välja mellan tre vägar. Antingen blir hela

riket ett fattigvårdssamhälle och staten övertar hela fattigvårdsbördan. En lösning

av frågan efter denna linje lärer av flera skäl vara fullkomligt utesluten,

varför denna utväg redan från början bör lämnas ur räkningen. En andra möjlighet

är att låta landstingsområdet utgöra ett enda fattigvårdssamhälle och

ett tredje alternativ är att fortfarande låta de nuvarande primärkommunerna

vara fattigvårdssamhällen men genom landstingets försorg årligen fördela utgifterna

för fattigvården under gångna året så, att varje fattigvårdssamhälle

får betala lika belopp per bevillningskrona. Vilken av dessa två sistnämnda

vägar som bör väljas, kan kanske vid närmare påseende komma ungefär på

ett ut; dock förefaller det, som örn det förslag, som förordats av bland andra

Västmanlands läns landsting och länsstyrelsen i nämnda län, nämligen att

landstingsområdet får utgöra fattigvårdssamhälle, skulle ur flera synpunkter

vara att föredraga, detta enligt min mening med hänsyn till organisation av

inspektion och anläggningar för handhavandet av fattigvården, men under förutsättning

att ändå bibehålla den nuvarande kommunala organisationen för det

omedelbara handhavandet av fattigvårdsbestyret. Men även det tredje alternativet,

som förordas av bland andra fattigvårdsstyrelsen och kommunalnämnden

i Sundbyberg, torde förtjäna komma under övervägande. Genom fattigvårdsutgifternas

fördelning mellan fattigvårdssamhällena inom landstingsområdet

skulle ju en verklig utjämning komma till stånd i ungefär samma utsträckning,

som örn landstingsområdet utgör fattigvårdssamhälle. Vid lösning av frågan

efter denna linje torde det emellertid även bliva av praktiska hänsyn önskvärt,

att inspektion och anläggningar för fattigvårdens handhavande i största möjliga

utsträckning göras till en landstingets angelägenhet, ävensom att processer i

fattigvårdsmål kommunerna emellan inom landstingsområdet såsom överflödiga

förhindras genom regler och bestämmelser i lagen. En fördel med detta alternativ

är, synes det mig, att skatteutjämningen kunde vinnas med bibehållande

av den kommunala organisationen i huvudsak oförändrad.

Motionären hemställde om avslag å Kungl. Maj :ts förevarande proposition

samt att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t göra framställning örn

nytt förslag i ämnet med beaktande av de av motionären framlagda synpunkterna.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 8. 5

I sitt i ärendet avgivna utlåtande, nr 1, anförde andra särskilda utskottet

i denna fråga följande:

Ett undanröjande av de av motionären angivna olägenheterna pfråga om

fattigvårdsbördans ojämna fördelning och fattigvårdsprocesserna måste naturligen

framstå såsom önskemal vid en reform av fattigvardslagstiftningen.

Mot genomförande av det förslag till avhjälpande av nämnda olägenheter, som

motionären i första rummet förordat, nämligen att göra landstingsområdet

till fattigvårdssamhälle, möta emellertid stora betänkligheter. I fråga örn den

öppna fattigvården är det tvivelsutan lämpligast, att denna bibehalles hos

mindre enheter, som själva få bära kostnaden för densamma. Och även den

del av anstaltsvården, som bör ombesörjas a den vanliga fattigvårdsanstalten

(ålderdomshemmet), låter sig ej med. fördel centraliseras i den utsträckning,

som nämnda förslag innebär. Härtill kommer, att landstinget för närvarande

saknar organ för utförande av en sa omfattande verksamhet, som skulle

bliva följden av en dylik omläggning, även örn man därvid begagnade sig

av den nuvarande kommunala organisationen. Genomförande av motionärens

förslag skulle säkerligen ej oväsentligt öka kostnaderna för fattigvården,

vadan någon lättnad i bördan överhuvud taget knappast vore att förvänta.

Vid det av motionären alternativt framförda förslaget att genom landstingens

försorg årligen fördela utgifterna för fattigvården, så att varje fattigvårdssamhälle

finge betala lika belopp per bevillningskrona, skulle primärkommunerna

bibehållas såsom fattigvårdssamhällen. .Sa till vida innebar doc

detta förslag en förändring i den nu bestående ordningen, att primärkommunen

utgör ett fattigvårdssamhälle för sig, som enligt samma förslag en kommun

skulle komma att ansvara ej blott för kostnaderna för sm egen iattigvårdsförvaltning

utan även för viss del av fattigvårdskostnaderna i andra kommuner

inom landstingsområdet. Mot denna anordning mota i stort sett samma

betänkligheter som mot förslaget att göra landstingsområdet till lattigvardssamhälle

med bibehållande av kommunala fattigvårdsstyrelsen såsom landstingets

organ. Man har ej att räkna med samma omtanke vid 1 fattigvårds! orvaltningen,

och det måste inrättas organ ej blott för själva likvideringen utan

även för kontrollen över fattigvårdsmedlens användande. 1 sistnämnda avseende

måste landstinget här gent emot varje enskild kommun utöja kontroll

såsom representant för alla andra kommuner inom landstingsområdet. Denna

anordning med likvidering och därav härflytande kontroll genom landstingets

försorg torde i tillämpningen snart nog framtvinga ett landstingens övertagande

av förvaltningen. Det är vidare att märka, att den utjämning av tattigvårdskostnaderna

liksom av kommunalbördorna i allmänhet, som tor visso

är önskvärd, icke synes böra verka inom varje landstingsområde för sig med

påföljd, att det ena området kan bliva vida mer skattetyngt an det andra, utan

bör ske över landet i sin helhet. . - ,

Med hänsyn till vad sålunda anförts, har utskottet ansett sig ej kunna

förorda bifall till det i motionen framställda yrkandet vars antagande enligt

utskottets mening skulle kunna föranleda, att annu flera ar skulle förflyta,

innan en välbehövlig reform av fattigvårdslagstiftningen komme till stand.

Under den utredning, som föregått det av Kungl. Majit nu framlagda förslaget,

hava olägenheterna av att bibehålla pnmärkommunerna såsom iattigvårdssamhällen

varit föremål för övervägande, och forslaget innehaller åtskilliga

utvägar för att råda bot för dessa olagenheter Da dessa utvagar

efter utskottets mening äro antagliga och även andra åtgärder, sama verka i

samma riktning, torde kunna ifrågakomma, Ilar utskottet funnit anledning

saknas att frångå vad Kungl. Majit föreslagit (i 5 fe).

Kungl. Maj:ts proposition blev i förevarande del av riksdagen bitalien.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Ar,dra lagutskottets utlåtande Nr 3.

^om fattig Enligt lagen om fattigvården den 14 juni 1918 gäller, att varje socken på

vården! landet samt varje stad eller köping, som har egen kommunalförvaltning, utgör

ett fattigvardssamhälle, som har att för sig ordna sin fattigvård (5 §). Hava

två eller flera socknar å landet gemensam kommunalförvaltning, skola de anses

såsom ett fattigvårdssamhälle. Två eller flera kommuner å landet kunna

förenas att tillsammans utgöra ett fattigvårdssamhälle (6 §). Kostnaderna för

fattigvården skola, i den mån de ej kunna täckas med avkastningen av fattigvårdssamhällets

för fattigvården avsedda fastigheter och kapital, inflytande

bötesmedel, gåvor och andra dylika inkomster, bestridas genom tillskott efter

de grunder, som för kommunalutskylders utgörande i allmänhet äro stadgade

(39 §). I vissa fall bestridas fattigvårdskostnader av staten eller av landstingen.

I 7 kapitlet innehaller lagen örn fattigvården stadganden om hemortsrätt.

Enligt dessa skall i fråga örn fattigvård svensk medborgare anses, med vissa

undantag, hava hemortsrätt i det fattigvårdssamhälle, inom vilket han senast

varit mantalsskriven utan att hava under det år, som mantalsskrivningen avser,

kommit i åtnjutande av fattigvård, som utövar inverkan på förvärv av

hemortsrätt (45 §). Beträffande fattigvård, som utövar dylik inverkan, stadgas,

att därest någon under det år, för vilket han mantalsskrivits inom visst

fattigvårdssamhälle, åtnjutit fattigvård enligt 1 § i lagen (s. k. obligatorisk

fattigvård) eller örn under samma år fattigvård enligt 2 § i lagen (s. k. frivillig

fattigvård) meddelats honom av annat fattigvårdssamhälle än det, där

han mantalsskrivits, vinner han ej hemortsrätt på grund av nämnda mantalsskrivning

(49 §). Vissa slag av fattigvård medföra dock icke berörda verkan.

Hustru har samma hemortsrätt som mannen (47 § 1 morn.). Barn inom äktenskap

har, så länge det är minderårigt, faderns eller, där han är död och modern

lever, moderns hemortsrätt (47 § 2 morn.). Minderårigt barn utom äktenskap

har samma hemortsrätt som modern eller, örn hon är död, den hon senast ägde

(47 § 2 morn.).

Örn fattigvårdssamhällenas inbördes ersättningsskyldighet stadgar lagen, att

fattigvårdssamhälle, som enligt 1 § lämnat fattigvård (obligatorisk fattigvård)

at någon, vilken har hemortsrätt inom annat samhälle, är, frånsett vissa undantagsfall,

berättigat att erhålla ersättning för fattigvården av det senare samhället

(50 och 51 §§). Bestrider hemortssamhället framställt krav, må talan

örn ersättningens utfående anhängiggöras hos Kungl. Maj:ts befallningshavande

(54 §). Örn fattigvårdssamhälle åt någon, som har hemortsrätt i annat fattigvårdssamhälle,

utgivit fattigvård enligt 1 § (obligatorisk fattigvård) under

förhållanden, vilka synas utvisa, att behovet av fattigvård kommer att bliva

varaktigt, äger fattigvårdsstyrelsen i förstnämnda samhälle att hos fattigvårdsstyrelsen

i det andra samhället påfordra hans hemsändande eller därom

själv besörja, sedan fattigvårdsstyrelsen i hemortssamhället lämnats tillfälle

att därmed själv taga befattning (57 §). Hemortssamhälle är pliktigt att ersätta

skälig kostnad för dylik hemsändning. Örn uttagande av ersättningen

gälla i huvudsak enahanda regler som örn ersättning för fattigvård av hemortssamhälle.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 3. "

Vid 1927 års riksdag framlade Kungl. Majit, i proposition nr 109, förslag Riksdagen

till lag om ändrad lydelse av 6, 31 och 90 §§ i 1918 års fattigvårdslag. De

föreslagna ändringarna, vilka föranletts av en utav statens inspektor för fattigvård

och barnavård till Kungl. Majit gjord framställning i ämnet, hade till

huvudsakligt syfte att genom skärpta tvångsmedel främja mindre kommuners

sammanslutning till gemensamt fattigvårdssamhälle eller förening om gemensam

anstalt. .

På hemställan av andra lagutskottet beslöt riksdagen att icke bitalia propositionen.

I skrivelse till Konungen den 12 januari 1928 anförde styrelsen för svenska

landskommunernas förbund — under framhållande av vissa olägenheter, vilka sfyreisen för

enligt styrelsens åsikt vore förbundna med fattigvårdslagens hemortsbestämmeker

— att det syntes styrelsen nödvändigt, att en allsidig utredning före- sinnernäs

foges om möjligheterna för åvägabringande av en bättre sakernas ordning, samt förbund.

att det torde komma att framgå av utredningen, vilka åtgärder som lämpligast

borde vidtagas för avhjälpandet av de patalade missförhållandena.

Ärendet är alltjämt beroende på Kungl. Majits prövning.

I en vid 1928 års riksdag inom andra kammaren väckt motion, nr 366, hem- Riksdagen

ställde fru Ekberg och fru Thuring, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.

Majit hemställa örn utredning angående landstingsområdenas utgörande av fattigvårdssamhälle

samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen

föranledde.

I sitt över motionen avgivna utlåtande, nr 22, anförde andra lagutskottet

efter redogörelse för frågans tidigare behandling:

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår behandlades nu förevarande

spörsmål vid 1918 års riksdag i sammanhang med. antagandet av gällande tattigvårdslag.

Ehuru andra särskilda utskottet vid nämnda riksdag uttalade,

att ett undanröjande av olägenheterna i fråga om^ fattigvårdsbördans ojämna

fördelning och fattigvårdsprocesserna måste framstå såsom önskemal vid en reform

av fattigvårdslagstiftningen, ansåg likväl utskottet,_ att så stora betänkligheter

mötte mot att göra landstingsområdena till fattigvårdssamhällen, att

utskottet ej kunde förorda en sådan ordning.

De invändningar som vid lagens antagande gjordes mot landstingens övertagande

av fattigvården, förtjäna alltjämt beaktande. Den av motionärerna

föreslagna anordningen skulle dessutom numera medföra ett sönderbrytande av

den organisation, som med stora kostnader för vederbörande fattigvardssamhällen

till stor del genomförts enligt nu gällande bestämmelser. Härtill kommer,

såsom statens fattigvårdsinspektör i sitt till utskottet avgivna yttrande iramhållit

att redan en utredning rörande den föreslagna omläggningen skulle i nu

pågående reformarbete på fattigvårdens område leda till ett avbrott, som vöre

högeligen beklagligt. Utskottet tillåter sig för den skull hemställa, att torevarande

motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.

Vid samma riksdag väcktes i samband med Kungl. Maj :ts propositioner med

förslag till kommunalskattelag med mera motioner, nr 314 i första kammaren

s. 8 Kontrollera mot PDF

Organisa
tionssak
kunniga.

8 Andra lagutskottets utlåtande Nr 3.

av herr Möller med flera oell nr 509 i andra kammaren av herr Hansson i Stockholm

med flera, i vilka motioner bland annat hemställdes, att riksdagen måtte

hos Kungl. Maj :t hemställa örn förnyad utredning av kommunalskattefrågan

i enlighet med i motionerna angivna riktlinjer.

Särskilt utskott, till vars behandling ärendet hänsköts, yttrade i utlåtande

nr 1:

I likhet med motionärerna är utskottet av den uppfattningen, att frågan

örn statens och kommunernas av olika ordning kompetensområden samt kostnadsfördelningen

dem. emellan bör upptagas till prövning. Denna fråga har

länge varit i viss mening aktuell, fastän man under den sista tidsperioden sökt

11?f1 o ^ sl^ ,utfinna en sådan fördelning av beskattningsföremålen och

ett sadant skatteutjämmngsförfarande, att olägenheterna av den naturligt framvuxna,

hävdvunna ordningen skulle minskas. Dessa försök hava åtminstone

ån sa länge ej krönts med framgång, och utsikterna till ett verkligt effektivt

resultat på denna väg torde, enligt vad erfarenheterna från de senaste årens

undersökningar synas giva vid handen, ej vara alltför stora. Undersökningen

synes därför nu böra inriktas på att utreda den lämpligaste fördelningen av

det allmännas, uppgifter och kostnader på staten och på kommuner av olika

slag och ordning. Vid denna utredning bör givetvis uppmärksammas å ena

sidan vinnandet av effektivitet vid uppgifternas handhavande men å andra sidan

nödvändigheten att strängt ekonomisera med det allmännas medel. En närmare.

utveckling av vad dessa krav kunna anses innebära torde här ej vara nödvändig.

Det är emellertid möjligt och önskvärt, att utredningen kommer att

resultera i åtgärder, som komma att undanröja åtskilliga av de mest påfallande

ojämnheterna i det nuvarande hushållningssystemet. Sålunda kan även kommunernas

garantibehov komma att minskas. Det är också möjligt, att en fördelning

av skattebördan i förhållande till vederbörandes verkliga skatteförmåga,

om hänsyn tages till dem åvilande skatter av olika slag, kommer att betyda att

exempelvis landstingets utgiftsbehov helt eller delvis bör tillgodoses genom en

progressiv skatt. Vidare synes ej heller i fortsättningen böra släppas ur ögonsikte

möjligheten att söka åstadkomma en utvidgning av kommunernas fasta

beskattningsunderlag till andra objekt än fastighet. Aven örn en minskning av

kommunernas garantibehov kan inträda, följer ej därav, att icke en utjämning

av underlaget till att omfatta olika slag av beskattningsföremål kan vara påkallad.

Utskottet föreslår följaktligen, att riksdagen hos Kungl. Majit hemställer

örn utredning dels av fragan örn en rationell utjämning av skattetrycket inom

kommunerna, varvid undersökas möjligheterna att nedbringa primärkommunernas

skattebehov genom statsbidrag till den kommunala verksamheten i större

utsträckning än vad nu är fallet eller på annat sätt, dels av frågan i vad män

och pa vad sätt tryggandet åt kommunerna av tillgång till fasta beskattningsunderlag

ma kunna komma att utöver fastighet åvila även andra beskattningsföremål

^såsom näringsföretag och penningkapital, samt likaledes frågan hur

vid en sådan beskattning hänsyn skall kunna tagas till de skattskyldigas olika

skatteförmåga.

I skrivelse nr 344 anhöll riksdagen, att Kungl. Maj:t täcktes med beaktande

av vad särskilda utskottet därom anfört föranstalta utredningar rörande bland

annat de frågor, beträffande vilka utskottet enligt det anförda föreslagit riksdagen

att hemställa örn utredning.

Innan Kungl. Majit vidtog åtgärd med anledning av riksdagens berörda

skrivelse, bemyndigade Kungl. Majit den 26 april 1929 chefen för socialdepar
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 8.

9

temeritet att tillkalla sakkunniga för att inom departementet biträda med

utredning angående den sociala försäkrings- och hjälpverksamhetens organisation.

Vid behandlingen av frågan om tillkallande av dessa sakkunniga, de

s. k. organisationssakkunniga, lämnade föredragande departementschefen statsrådet

Lubeck till en början en redogörelse för tidigare vidtagna åtgärder för

organisation av berörda verksamhet ävensom för olägenheter, som vore förenade

med den nuvarande organisationen, samt anförde därefter:

Vad jag yttrat rörande de allvarliga olägenheter, som äro förenade med den

nuvarande ordningen, synes böra föranleda, att frågan upptages till en allmän

utredning. Vid en dylik utredning möta tydligen två skilda ehuru med varandra

nära sammanhängande problem.

Det ena av dessa är frågan örn åstadkommande av större lokala enheter,

främst för den sociala omvårdnaden men möjligen i anslutning därtill även i

fråga örn handhavandet av vissa andra samhälleliga uppgifter. Det gäller tydligen

här närmast att undersöka möjligheterna för en sådan samorganisation

eller eljest ett sådant samarbete gruppvis mellan primärkommunerna eller i allt

fall de mindre av dessa, att berörda uppgifter kunna handhavas på ett så ekonomiskt

och i övrigt rationellt sätt som möjligt, på samma gång som hänsyn

tages till att verksamhetens syfte och de lokala intressena icke sättas i fara.

En förberedande åtgärd för en dylik utredning har redan vidtagits genom att

Kungl. Majit på mitt förslag genom beslut den 7 mars 1929 uppdragit åt länsstyrelserna

att uppgöra och till allmän kännedom inom länen förmedla förslag

till en plan för länens uppdelning i kommunalförbund för gemensamma fattigvårdsanstalter

ävensom i gemensamma fattigvårdssamhällen med uppgift att

handhava fattigvården i dess helhet. I direktiven för berörda uppdrag bär

erinrats örn att den behandlade frågan måste ses i samband med vissa andra

för närvarande aktuella spörsmål, i det att stora fördelar skulle stå att vinna,

därest de kommunala sammanslutningar, som bildades för tillgodoseende av

fattigvårdens ändamål, skulle kunna utgöra distrikt eller underlag jämväl för

lokal organisation på andra, närliggande områden. Vid anförande härav syftade

jag närmast på den statliga pensionsförsäkringen men även i viss mån på en

reformerad frivillig sjukförsäkring. Jag anförde tillika, att vid uppgörande av

de anbefallda planerna i regel syntes böra iakttagas, att städer skulle utgöra

egna understödsområden. Vid sammanförande av små landskommuner syntes

hänsyn böra tagas till bland annat följande synpunkter, nämligen befolkningens

storlek, ytvidden, befintliga kommunikationer, redan bildade kommunalförbund

för handhavande av gemensamma ålderdomshem samt eljest redan försiggående

samarbete mellan olika kommuner såsom ingående i samma pastorat eller samma

landsfiskals-, respektive polisdistrikt eller barnmorskedistrikt eller kommunalförbund

för annat ändamål än förut nämnts. Vidare borde i vissa fall beaktas,

att kommuner av likartad struktur, exempelvis av utpräglad jordbruks- eller industrikaraktär,

lämpligen borde samverka med varandra. Endast undantagsvis

syntes invånarantalet i de blivande distrikten böra understiga 1,000; helst

borde det vara betydligt större. Samtidigt framhöll jag emellertid, att fördelarna

med åstadkommande av större lokala enheter alltid måste bedömas med

hänsyn till att man icke borde gå så långt, att den personkännedom, som vöre

av så stor betydelse såväl för vårdens rätta handhavande som i ekonomiskt hänseende,

på ofördelaktigt sätt försvagades. Ehuru den indelningsplan, som sålunda

skall uppgöras, icke är avsedd att på något sätt tvångsvis genomföras

utan endast skall tjäna till ledning vid bedömande av uppkommande indelningsfrågor,

torde densamma kunna bliva av betydelse för den nu ifrågasatta utredningen.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 8.

Den andra av de båda i det föreliggande problemet ingående huvudfrågorna

avser åstadkommandet av större enhetlighet vid förvaltningen inom kommunerna,

respektive nyss avsedda större områden, av ifrågavarande uppgifter.

Den förvaltning, som det här framför allt gäller, är tydligen närmast den, som

avser fattigvård, understöds- och hjälpverksamhet i anledning av arbetslöshet

samt pensionsförsäkring. Därjämte kan, såsom under de sista årens diskussion

i ämnet skett, ifrågasättas anknytning även till en eventuellt blivande

reformerad frivillig sjukförsäkring med centralisering beträffande den lokala

verksamheten; redan förut har det ju varit under övervägande, att styrelserna

för dylika lokala enhetskassor eller distriktssjukkassor skulle övertaga någon

eller några av nyssnämnda uppgifter. Va,d däremot angår barnavårdsnämndernas

verksamhet synes det vara mera tvivelaktigt, örn tillräcklig anledning

finnes till ett sammanförande med övriga organ. Barnavårdsnämnderna handhava

ju huvudsakligen uppfostringsuppgifter, och deras vårdnadsklientel är

väsentligen ett annat än det, som kommer i beröring med övriga här avsedda

hjälporgan. Det är emellertid icke heller utan vidare givet, att alla övriga

här avsedda uppgifter lämpligen böra sammanföras till en enda nämnd eller

styrelse. I enlighet med vad som antytts under diskussionen torde jämte en

sådan lösning andra vägar böra undersökas, exempelvis en sådan organisation,

att visserligen all egentlig understödsverksamhet, alltså verksamhet för

s. k. öppen fattigvård, arbetslöshetshjälp, sjukförsäkring o. s. v., ombesörjes

av ett och samma organ, dit också en hjälpsökande i varje fall skulle hava att

i första hand hänvända sig för erhållande av upplysningar eller understöd, men

att sedan hela det kommunala anstaltsväsendet för fattigvård och andra uppgifter

anförtroddes åt en särskild styrelse. Av väsentlig betydelse är under

alla förhållanden, i enlighet med det förut anförda, att hos ett och samma organ

förenas ali erforderlig personkännedom och att alla anordningar vidtagas, som

kunna tjäna till undvikande av dubbelersättning.

Problemet rörande förhållandet mellan de olika stödformerna, i första hand

pensionsförsäkringen och fattigvården, måste klarläggas i hela sin vidd. Möjligen

visar det sig därvid nödvändigt att omarbeta nuvarande fattigvårdslag i

vissa delar, varvid förhållandet mellan primär- och sekundärkommunerna samt

mellan kommunerna och staten får tagas i förnyat övervägande.

De sakkunniga hava ännu icke slutfört sitt uppdrag.

Skatteut- Under åberopande av riksdagens ovan omtalade skrivelse 1928 hemställde

''''redningen, chefen för finansdepartementet statsrådet Dahl i statsråd den 18 oktober 1929

örn Kungl. Maj :ts bemyndigande att tillkalla sakkunniga med uppdrag att inom

finansdepartementet biträda med utredning av frågan om rationell utjämning

av skattetrycket inom kommunerna ävensom andra därmed sammanhängande

spörsmål, den s. k. skatteutjämningsberedningen. I sitt anförande till statsrådsprotokollet

yttrade departementschefen efter att hava omtalat berörda riksdagsskrivelse

:

Av vad sålunda anförts framgår, att riksdagen med sin förevarande begäran

åsyftat att få till stånd en ingående utredning rörande de olika möjligheter,

som stå till buds för en utjämning av det kommunala skattetrycket. Denna

utredning synes nu böra igångsättas.

Riksdagen torde hava avsett, att i första hand bör tågås under omprövning

frågan örn jämkningar i den nuvarande fördelningen av samhället åliggande

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr g.

11

uppgifter mellan staten samt kommuner av olika ordning. På många områden

saknas för närvarande en klar gränsdragning i detta hänseende. Inom sjukvårdsväsendet

har staten, för att taga ett exempel, i vissa fall åtagit sig att i

det väsentliga ensam sörja för en vårdgren, såsom för sinnessjukvården, medan

i andra fall omsorgen lagts på landstingen eller primärkommunerna. I fall av

senare slaget deltager staten understundom genom kontanta bidrag till anläggning

eller drift eller till bådadera eller genom att å egna anstalter ombesörja

viss del av vården. Då statsbidrag utgår, kan man ofta i fråga örn bidragsvillkor

och bidragsbelopp svårligen spåra några genomgående riktlinjer. På

andra områden föreligga liknande förhållanden. Jag tillåter mig i sådant avseende

erinra örn det, »hälftenbruk» mellan staten och kommun eller mellan

landsting och primärkommuner, som råder inom pensionsförsäkringen, fattigvården,

folkskolan, polisväsendet och väghållningen m. m. Inom dessa och

andra grupper av det allmännas verksamhet gäller, att ej sällan cn allmän, på

utredning grundad plan för uppgifternas och kostnadernas fördelning saknats,

och att det mer elier mindre berott på tillfälliga omständigheter och läget för

ögonblicket, huru fördelningen blivit genomförd.

Såsom grundval för utredningen synes nu i första hand böra fastställas, vilka

verksamhetsområden i förevarande sammanhang böra komma under omprövning.

En översiktlig sammanställning av gällande ordning för de ifrågavarande

uppgifternas ombesörjande bör åvägabringas, angivande kostnadernas

fördelning mellan staten och olika slag av kommuner. Undersökningen bör

tillika avse att framvisa de faktiska kostnader, som för uppgifternas handhavande

drabba landsting och primärkommuner, samt att belysa dessa kostnaders

betydelse ur skattetryckets synpunkt. I vad mån man härvid kan åtnöja sig

med representativa stickprov, torde få bliva beroende på övervägande under

utredningens fortgång.

Med utnyttjande av det material, som sålunda införskaffas, och med beaktande

av de erfarenheter rörande hithörande frågor, vilka kunna hämtas från

främmande länder, där motsvarande spörsmål äro aktuella, bör sedermera undersökas,

huruvida den verksamhet, varom fråga är, lämpligen bör i större eller

mindre omfattning överflyttas på_ statsverket eller från primärkommunerna

på kommuner av högre ordning. Även jämkningar i motsatt riktning böra

kunna ifrågakomma. I detta sammanhang bör iakttagas, att, örn ökade skyldigheter

skulle komma att åläggas landstingen i visst hänseende, detta kan behöva

medföra, att en del uppgifter, som nu åvila landstingen, men ligga jämförelsevis

fjärran från dessas verksamhetsområde i allmänhet, överflyttas på

statsverket. Tillika bör tagas under omprövning, huruvida i olika fall en utvidgning

av systemet med statliga bidrag för kommunala ändamål eller bidrag

från landsting till primärkommuner kan vara att föredraga framför en direkt

överflyttning av ifrågakommande uppgifter. Undersökningen torde böra avse

varje verksamhetsgren för sig, dock så att överblicken över och sammanhanget

mellan olika grenar icke förloras.

Klart är, att i enlighet med utredningens huvudsyfte synnerlig vikt vid dessa

överväganden bör fästas vid skatteutjämningssynpunkten. Detta får dock icke

innebära, att andra betydelsefulla hänsyn sättas tillbaka. All möjlig uppmärksamhet

bör sålunda ägnas frågan att söka förekomma, att en eventuell

överflyttning av olika uppgifter eller en ändring av grunderna för bidragsväsendet

förorsakar minskad effektivitet vid uppgiftens handhavande eller bristande

sparsamhet med det allmännas medel. Naturligt är, att i den mån en

ökad bidragsskyldighet från statsverkets sida anses böra ifrågakomma, statens

krav på kontroll över medlens användning måste skärpas. Samtidigt bör beaktas

önskvärdheten av att den kommunala självstyrelsens princip i möjligaste

mån lii milas orubbad.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 3.

Framställning

av statens

inspektör

för fattigvård

och

barnavård.

Det lärer näppeligen kunna förnekas, att en bidragande orsak till det ojämna

och mångenstädes betungande skattetrycket är att söka i den särskilt i vissa

delar av landet rådande starka söndersplittringen i ett stort antal smärre kommunala

enheter, av vilka åtskilliga hava ett otillräckligt skatteunderlag i förhållande

till de ökade utgiftskrav, som senare tiders utveckling framför allt på

det sociala området fört med sig. Med hänsyn härtill torde vid en utredning

av den art, som här ifrågasättes, jämväl spörsmålet örn jämkningar i den kommunala

indelningen böra komma under övervägande. Genom ett lämpligt sammanförande

av skilda kommuner för olika ändamål eller genom åstadkommande

på annat sätt av vidgat kommunalt samarbete skulle sannolikt en bättre ekonomi

sering.och en jämnare utgiftsfördelning i många fall stå att vinna. Det

må dock ej förbises, att hänsyn till tradition och historisk utveckling torde

föranleda, att man på detta område bör framgå med försiktighet.

På senare tid hareman, såsom riksdagen framhåller, sökt åstadkomma en

skatteutjämning på sådant sätt, att synnerligen skattetyngda kommuner tillerkänts

särskilda penningunderstöd till skattetryckets lättande. Dessa understöd

hava närmast avsett att utgöra bidrag till täckande av kommunens utgifter

för kyrko-, folkskole-, fattigvårds- och barnavårdsväsen, men samtidigt har

understödens storlek gjorts beroende av den totala utdebiteringen till kommunalskatt,

landstingsskatt och vägskatt inom kommunen.

Örn nu vissa av primärkommunens arbetsuppgifter skulle komma att överflyttas

på staten eller landstingen eller ändrade grunder för statsbidrag genomföras,

bör detta medverka till en minskning och en jämnare fördelning av primärkommunernas

skattetryck. Med all sannolikhet kommer dock alltjämt ett

behov av kontant skatteutjämning att kvarstå, varjämte vissa förskjutningar i

bestämmelserna örn utjämningsbidragens utgående lära bliva påkallade. Det

torde fördenskull böra ingå såsom ett led i utredningen att taga frågan örn reglerna

för denna tekniska skatteutjämning under övervägande.

I den till innevarande års riksdag avgivna berättelsen örn Arnd i rikets styrelse

sedan sista lagtima riksdags sammanträde sig tilldragit upplyses, att

skatteutjämningsberedningens arbete beräknas kunna slutföras under loppet av

år 1932.

Med avseende närmast å frågor, som äro förknippade med i fattigvårdslagen

(50 § 2 mom.) gjorda undantag från regeln, att fattigvårdssamhälle, som enligt

1 § lämnat fattigvård åt någon, vilken har hemortsrätt inom annat samhälle,

är berättigat att erhålla ersättning för fattigvården av det senare samhället,

anförde statens inspektör för fattigvård och barnavård kanslirådet von

Koch i skrivelse till Konungen den 27 november 1930:

Då jag icke är i tillfälle att företaga några undersökningar av den vidlyftiga

art, som äro^ nödvändiga för att kunna på ett tillfyllestgörande sätt bedöma

samtliga på hithörande frågor inverkande omständigheter, har jag för

närvarande icke kunnat intaga någon bestämd ståndpunkt till de nu antydda

spörsmålen.

Med hänsyn till deras stora betydelse såväl för de vårdbehövande som ock för

kommunerna får jag under åberopande av den i ärendet förebragta utredningen

i underdånighet hemställa, att Eders Kungl. Majit ville föranstalta örn en allsidig

och förutsättningslös utredning av frågan om upphävande av bestämmelserna

i 50 § 2 mom. lagen örn fattigvården och däremot svarande föreskrift i

lagen om samhällets barnavård ävensom av övriga i samband därmed stående

frågor.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 3.

13

Vid 1931 års riksdag väcktes inom andra kammaren motion, nr 191, av herr

Björnberg angående centralisering av fattigvården. Motionären, som i sin motivering

yttrade, att de enskilda eller gruppvis förenade kommunerna väl borde

hålla lokaler för fattigvården men den huvudsakliga kostnaden för denna bestridas

av landstingsområdet eller av staten, föreslog, att riksdagen måtte besluta,

det Kungl. Maj :t läte verkställa en. skyndsam och allsidig utredning med

syfte att centralisera fattigvården genom att låta kostnaderna för densamma

bli enhetliga för större områden och sedan för riksdagen framlägga förslag i

antydd riktning.

Andra lagutskottet, till vars behandling motionen hänvisades, anförde i sitt

över motionen avgivna utlåtande, nr 11, efter att hava redogjort för tidigare

behandling av frågan, följande.

Det nu föreliggande spörsmålet behandlades, såsom av den ovan lämnade

redogörelsen framgår, redan under förarbetena till gällande fattigvårdslag.

Från skilda håll framfördes därvid det önskemålet, att man vid en reformering

av fattigvårdslagstiftningen borde söka undanröja de olägenheter, som på grund

av anordningen med primärkommunerna som fattigvårdssamhällen förelåge i

fråga örn fattigvårdsbördans ojämna fördelning och fattigvårdsprocessema.

Framställda förslag att i detta syfte helt överflytta fattigvårdskostnaderna på

staten eller landstingsområdena vunno emellertid icke statsmakternas bifall.

Däremot genomfördes bestämmelser, enligt vilka staten och landstingen kraftigare

än dittills varit fallet skulle bidraga till minskande av primärkommunemas

kostnader för fattigvård. Vidare skapades möjlighet för kommuner att

förena sig till större fattigvårdssamhällen. Möjligheterna för kommuner att

sammansluta sig för ordnande av fattigvården hava sedermera utökats genom

den 1919 antagna lagen örn kommunalförbund.

De utvägar, som lagstiftningen sålunda anvisat för skapande av större fattigvårdsområden,

hava i viss mån utnyttjats. Enligt vad utskottet inhämtat hava

visserligen sammanslutningar av kommuner till gemensamma fattigvårdssamhällen

förekommit endast i ett fåtal fall, men kommunalförbund för handhavande

av fattigvård hava bildats i ganska stor utsträckning. Vid 1930 års

utgång funnos i riket, huvudsakligen i landets mellersta och södra delar, 161

sådana kommunalförbund, omfattande sammanlagt 599 kommuner. Vid samma

tid voro under bildning 18 dylika förbund, vilka voro avsedda att omfatta tillhopa

66 kommuner.

Frågan att sammanföra primärkommunerna till större lokala'' enheter för

handhavande, bland annat, av fattigvården är, som ovan nämnts, för närvarande

föremål för utredning av de s. k. organisationssakkunniga. Dessa sakkunniga

hava även bemyndigats att till behandling upptaga det i föreliggande

motion berörda spörsmålet örn förhållandet i fattigvårdshänseende mellan primär-

och sekundärkommunerna samt mellan kommunerna och staten.

Med hänsyn härtill får utskottet ■— som anser sig icke böra i sakens nuvarande

läge taga ställning till de olika möjligheter för att åstadkomma en

jämnare fördelning av fattigvårdsbördan, som i motionen berörts — hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens utgärd föranleda.

Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.

Som av den ovan lämnade redogörelsen framgår, har åt de organisationssakkunniga

uppdragits att verkställa utredning av den sociala försäkrings- och

hjälpverksamhetens organisation. Vederbörande departementschef yttrade vid

Riksdagen

1931.

Utskottet.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 3.

behandling av frågan om de sakkunnigas tillkallande, att problemet rörande

förhållandet mellan de olika samhälleliga stödformerna måste klarläggas i hela

sin vidd samt att det möjligen därvid skulle visa sig nödvändigt att omarbeta

fattigvardslagen i vissa delar, varvid förhållandet mellan primär- och sekundärkommunema

samt mellan kommunerna och staten finge tagas i förnyat övervägande.

I direktiven för skatteutjämningsberedningen uttalas, att det bör

undersökas, huruvida kommunal verksamhet bör i större eller mindre omfattning

överflyttas pa statsverket samt huruvida i olika fall en utvidgning av

systemet med statliga bidrag för kommunala ändamål kan vara att föredraga

framför en direkt överflyttning av ifrågakommande uppgifter. Även i annat

sammanhang torde Kungl. Maj:t, såsom den lämnade redogörelsen utvisar, få anledning

att överväga spörsmålet, vem fattigvårdskostnadema skola åvila. Den

ekonomiska kris, som nu är sa starkt kännbar inom vårt näringsliv, gör det synnerligen

önskvärt, att de förslag, vartill de nyss nämnda utredningarna rörande

omorganisation av vår sociala hjälpverksamhet kunna föranleda, framläggas

för riksdagen sa snart detta under beaktande av de ändrade tidsomständighetema

är möjligt. Med hänsyn till det läge, vari det pågående utredningsarbetet

för närvarande befinner sig, anser utskottet icke lämpligt, att riksdagen

nu gör något uttalande i den av motionären väckta frågan.

Utskottet får förty hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd

föranleda.

Stockholm den 28 januari 1932.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Westman, von Sydow, Sigfrid Hansson, von

Geijer, Hagman* och Gustaf Tamm, fröken Hesselgren och herr Olof Carlsson;

från andra kammaren: herrar Hage, Johanson i Hallagården, Petersson i

Lerbäcksbyn, Aronson, Pettersson i Hällbacken, Sandström i Nyland, Plombera och

Gardell i Gans.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.