Utlåtande i anledning av väckta motioner angående ändring av lagen örn arbetstidens begränsning. Andra lagutskottet Ilar till behandling i ett sammanhang föreliaft tre inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 189 i första kammaren av herr Möller m. fl., nr 60 i andra kammaren av herr Karlsson i Grängesberg m. fl. och nr 281 i samma kammare av herr Hansson i Stockholm m. fl.
1932-05-10 · 28 sidor, varav 27 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 27 av 28 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1932:35, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående ändring av lagen örn arbetstidens begränsning. Andra lagutskottet Ilar till behandling i ett sammanhang föreliaft tre inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 189 i första kammaren av herr Möller m. fl., nr 60 i andra kammaren av herr Karlsson i Grängesberg m. fl. och nr 281 i samma kammare av herr Hansson i Stockholm m. fl.
Dokumentets text
1
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.
Nr 35.
Ankom till riksdagens kansli den 17 maj 1932 kl 12 m.
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående ändring av lagen
örn arbetstidens begränsning.
Andra lagutskottet Ilar till behandling i ett sammanhang föreliaft tre
inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr
189 i första kammaren av herr Möller m. fl., nr 60 i andra kammaren av
herr Karlsson i Grängesberg m. fl. och nr 281 i samma kammare av herr
Hansson i Stockholm m. fl.
I motionerna 1:189 och II: 281, vilka äro likalydande, har hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn skyndsam
utredning, avseende laglig reglering och begränsning av arbetstiden för
arbetare inom jordbruket, så att dessa därutinnan principiellt likställas
med industriens arbetare, samt för riksdagen framlägga de förslag, till
vilka utredningen kan föranleda.
I motionen 11:60 har hemställts, att riksdagen i skrivelse till regeringen
måtte anhålla örn utarbetande och framläggande för 1933 års riksdag
av förslag dels till sådana ändringar av lagen örn arbetstidens begränsning,
att arbetstiden för arbetare inom industrien i allmänhet fastställes till
högst 7 timmar per dygn eller 42 timmar i veckan och för arbetare i särskilt
tungt eller hälsofarligt arbete och där s. k. skiftgång kontinuerligt
förekommer, samt för arbetare under 18 år till högst 6 timmar per dygn
eller 36 timmar i veckan, dels ock till sådana ändringar att lagens tillämpningsområde
utvidgas att omfatta samtliga arbetargrupper, som nu icke
äro inbegripna under lagens bestämmelser, och att övertidsarbete medgives
endast vid sådana särskilda arbetstillfällen, då genom natur- eller olyckshändelse,
eller annan omständighet, som ej kunnat förutses, fara föreligger
för liv, hälsa eller egendom.
Beträffande de skäl, som motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden,
får utskottet hänvisa till motionerna.
Över motionerna 1:189 och II: 281 har utskottet, i den ordning § 46 riksdagsordningen
föreskriver, begärt yttrande av socialstyrelsen och lantbruksstyrelsen.
De yttranden, som i anledning härav kommit utskottet till
handa, finnas fogade såsom bilagor vid detta utlåtande; och tillåter sig
utskottet hänvisa till desammas innehåll.
Bihang till riksdagens protokoll 1932. 0 sami. 2 ami. 30 hafi■ (Nr 35.)
1
2 Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.
Arbetstids Lagen den 16 maj 1930 örn arbetstidens begränsning lyder i hithörande
,aflen delar:
1 §. Denna lag äger tillämpning å varje rörelse, industriell eller icke, så
ock a lius-, väg- eller vattenbyggnad, vattenavledning eller annat dylikt
särskilt arbetsföretag, för såvitt i rörelsen eller företaget till arbete för
arbetsgivares räkning i regel användas flera än fyra arbetare, häri icke
inräknad arbetare, som användes till arbete, vilket avses i a)—1) här nedan.
Från lagens tillämpning undantagas:
a) arbete, som utföres i arbetarens hem eller eljest under sådana förhållanden,
att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets
anordnande,
b) arbete, som till sin natur är så oregelbundet, att det icke kan förläggas
till bestämda tider,
c) arbete, som bedrives av staten,
d) arbete, som har till ändamål att bereda sjukvård, fattigvård, uppfostran
eller undervisning eller att tillgodose annat därmed jämförligt behov,
e) skeppstjänst, som omförmäles i lagen örn arbetstiden å svenska fartyg,
ävensom fiske,
f) skogsarbete samt kolning i mila, ändock att arbetet icke är att hänföra
till skogsarbete, ävensom flottning,
g) upptagning av torv samt tillverkning av bränntorv och torvströ,
h) jordbruk jämte därtill hörande binäringar, vilka icke bedrivas såsom
självständiga företag, samt byggnadsarbete för jordbruk eller sådan dess
binäring, som mi nämnts, ävensom trädgårdsskötsel och djurskötsel, ändock
att arbetet bedrives utan samband med jordbruk,
i) arbete, som åligger trafikpersonal vid järnväg, som är upplåten för
allmän trafik,
j) arbete, som åligger biträde i handelsbod, rakstuga, frisérsalong eller
badinrättning,
k) sådant arbete i hotell-, restaurang- eller kaférörelse, som är att hänföra
till allmänhetens direkta betjänande, samt
l) arbete, som åligger portvakt och av honom väsentligen förrättas i
hans bostad.
4 §. Arbetsgivare må icke använda arbetare till arbete under längre tid,
raster oräknade, än 8 timmar av dygnet eller 48 timmar i veckan; dock
må, därest nyssnämnda begränsning av arbetstiden för vecka icke därigenom
överskrides, arbetstiden under något eller några av veckans dygn utsträckas
till högst 9 timmar.
Bedrives arbete nied regelbunden skiftindelning, må annan arbetstid än
nyss angivits tillämpas, såvitt därigenom icke uppkommer längre sammanlagd
arbetstid för en tidrymd av högst tre veckor, än att den motsvarar
48 timmar i veckan.
ö §. 1 mom. Är för visst arbete arbetstiden i väsentlig mån beroende av
årstiden eller väderleken eller är den på grund av annat förhållande av
växlande längd, må arbetsrådet, i den mån så prövas påkallat, medgiva,
att arbetstiden, med avvikelse från vad i 4 § stadgas, allenast begränsas
så, att den i genomsnitt för viss angiven tidrymd kommer att uppgå till
högst 48 timmar i veckan.
2 morn. Finnes arbete, som bedrives med tre skiftlag, på grund av synnerliga
skäl böra fortgå jämväl under sön- och helgdagar, må arbetsrådet,
i den mån så prövas påkallat, medgiva därför erforderligt undantag.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.
3
3 mom. Beträffande arbete, som fortgår allenast under kortare tid eller
medför synnerligen ringa ansträngning eller tillgodoser ändamål av synnerligen
stort allmänt intresse, må arbetsrådet, i den mån så prövas påkallat,
medgiva undantag från de i 4 § angivna begränsningar.
4 menn. Skulle i annat fall, än som avses i 1, 2 eller 3 morn., undantag
från bestämmelse i 4 § prövas påkallat till undvikande av allvarligt missförhållande,
äger arbetsrå.det lämna medgivande därtill.
5 mom. Undantag må ock av arbetsrådet medgivas, då det av uttalande
av arbetarnas sammanslutning eller sammanslutningar eller annorledes
framgår, att det stora flertalet av de arbetare, som skulle beröras av undantaget,
finna detsamma önskvärt oell arbetstiden e;j därigenom kommer
att oskäligt utsträckas.
6 §. Har natur- eller olyckshändelse eller annan omständighet, som ej
kunnat förutses, vållat avbrott i ett företags drift eller ock medfört överhängande
fara för sådant avbrott eller för skada å liv, hälsa eller egendom,
må arbetare, i den mån så är nödigt med hänsyn till berörda förhållande,
användas till arbete utöver tid, som angives i 4 § eller kan hava bestämts
med stöd av 5 §. Örn sådant arbete samt dess anledning, omfattning
och varaktighet åligger det arbetsgivaren att senast inom två dygn
från dess början göra anmälan till arbetsrådet.
Arbetet må ieke fortsättas utöver sist angivna tid, utan att tillstånd därtill
sökts hos nämnda myndighet. Angående sådan ansökan har arbetsrådet
att ofördröjligen meddela beslut.
Anmälan eller ansökan, varom här är sagt, må anses gjord, när densamma
i betalt brev avlämnats till allmänna posten.
7 §. 1 mom. Till sådana förberedelse- eller avslutningsarbeten, som för
driftens ohindrade gång nödvändigtvis måste utföras före eller efter den
allmänna arbetstiden, må nödigt antal arbetare, Anika fyllt aderton år, användas
under högst sju timmar i veckan utöver den tid, varunder de enligt
denna lag eller med stöd a\r densamma meddelad eftergift eljest få
amandas till arbete.
2 morn. Finner arbetsgivare i annat fall, än som avses i 6 §, med hänsyn
till särskilt förhållande påkallat att använda arbetare till arbete utöver
tid, som angives i 4 § eller kan lia\m bestämts med stöd aA'' 5 §, Amre därtill
berättigad i avseende å arbetare, som fyllt aderton år, för högst 48 timmar
under loppet aA'' fyra kalenderveckor och 200 timmar under loppet aAT ett
kalenderår.
Utsträckt arbetstid, varom här är fråga, må även, nied iakttagande aA''
motsA''arande begränsning, beräknas för kortare tidrymd än fyra veckor;
åliggande det i sådant fall arbetsgivaren att på förhand i journal eller annan
handling, vari anteckning enligt 8 § skall göras, anteckna ej mindre
dagen, då dylikt utsträckt arbetstid skall börja tillämpas, än även den tidrymd,
för vilken beräkningen skall sko.
3 mom. Är ytterligare eftergift av trängande behov påkallad, må sådan,
dock för högst 150 timmar under loppet av ett kalenderår, meddelas aA''
arbetsrådet.
4 mom. På arbetsrådet ankommer att pröva i Arnd mån den, som fyllt
sexton men ej aderton år, må användas till arbete, som avses i denna paragraf.
5 mom. I fråga örn arbetares skyldighet att utföra arbete, som avses i
denna paragraf, gäller vad därom kan anses vara med arbetsgivaren (iver
-
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.
e askorn niet, men åligger det arbetsgivaren tillse, att icke arbetaren genom
användande till dylikt arbete utsattes för överansträngning eller ohälsa.
10 §. 1 mom. Beträffande annat arbete i hotell-, resturang- eller kaférörelse
än sådant, varom i 1 § k) är sagt, må Konungen, där tillämpningen
av 4 § prövas medföra synnerliga svårigheter, på framställning av arbetsrådet
eller efter dess hörande, föreskriva annan begränsning av tiden för
arbetares användande.
2 mom. Äro sådana rikssammanslutningar av arbetsgivare och arbetare,
som kunna anses företräda flertalet arbetsgivare och arbetare inom visst
verksamhetsområde, ense örn viss eftergift i något avseende, varom stadgas
i 5 § eller 7 § 3 inom., må Konungen, på framställning av arbetsrådet
eller efter dess hörande, förordna, att eftergiften må inom verksamhetsområdet
i fråga allmänt tillgodonjutas.
3 morn. Skulle tillämpningen av denna lag medföra sådana svårigheter
för visst arbete eller företag, att dess fortsatta bedrivande därigenom äventyras,
må Konungen, på framställning av arbetsrådet eller efter dess hörande,
medgiva av förhållandena påkallat undantag från lagens tillämpning.
Historik.
Arbetstiden
för arbetare
inom jordbruket.
Riksdagen
1907.
xlrbetstids
kommittén
1919.
Vid 1907 års riksdag väcktes inom andra kammaren av herr Lindhagen
en motion, nr 161, vari föreslogs, att riksdagen måtte besluta att hos
Kungl. Majit begära en utredning örn lämpligaste sättet för åstadkommandet
av en undersökning och statistisk utredning rörande lantarbetarnas
(småbönders, torpares, statares, drängars och pigors, backstugusittares och
s. k. inhysingars med fleras) bostadsförhållanden samt framläggande för
riksdagen av de förslag, som med anledning därav kunde synas påkallade.
I skrivelse till Konungen, nr 222, uttalade riksdagen med anledning av motionen
bland annat, att det torde kunna anses obestridligt, att det med
hänsyn till avlöning och avlöningssätt, arbetstid, födans beskaffenhet, bostäder
m. m. för jordbrukets arbetare i flera landsdelar gåves mycket, som
påkallade förändringar till det bättre. För att någonting väsentligt därutinnan
skulle kunna göras erfordrades till en början oundgängligen ett
statistiskt material, ägnat att giva en i alla avseenden, såvitt möjligt, fullständig
inblick i de förhållanden, under vilka hela denna arbetarklass
levde och verkade. Riksdagen andolie örn en utredning örn lämpligaste
sättet för åstadkommandet av en undersökning och statistisk utredning rörande
lantarbetarnas levnadsförhållanden samt framläggande för riksdagen
av de förslag, som med anledning därav kunde synas påkallade.
Med föranledande närmast av denna riksdagsskrivelse har alltsedan 1910
anordnats en fortlöpande lantarbetarstatistik.
Genom beslut den 15 februari 1918 uppdrog Kungl. Majit åt en särskild
kommitté, benämnd arbetstidskommittén, att verkställa utredning och avgiva
förslag till lagstiftning rörande arbetstidens längd och förläggning
jämte i samband därmed stående förhållanden. I statsrådsprotokollet angående
kommitténs tillsättande framhölls bland annat, att för jordbruket
av flera skäl vore påkallad en viss undantagsställning i fråga örn arbets
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35. 5
tidens reglering samt att det därför lämpligen borde ankomma på vidare
omprövning, huruvida och i vad mån den ifrågasatta lagstiftningen kunde
vinna tillämpning å det egentliga jordbruksområdet.
Arbetstidskommittén avgav den 25 januari 1919 betänkande med förslag
till lag om begränsning av arbetstiden. Såsom kommittén i sitt betänkande
anförde hade i detta lagförslag i överensstämmelse med berörda uttalande
i statsrådsprotokollet jordbruket helt undantagits från lagens tilllämpning
och i samband därmed jämväl undantagits till jordbruket hörande
binäringar, för så vitt de ej bedreves såsom självständiga företag.
Kommittén yttrade, att sistnämnda utvidgning av undantagen föranletts
av det förhållandet, att arbetet i det egentliga jordbruket och inom dess
binäringar i många fall förrättades av samma personer och ej väl läte sig
särskilja. Enligt kommitténs förslag undantogs från lagens tillämpning
även djurskötsel utan samband med jordbruk, något som kommittén fann
motiverat, förutom av hänsyn till djurskyddet, därav, att ifrågavarande
verksamhet stundom måste bliva i hög grad oregelbunden.
Vid 1919 års lagtima riksdag väcktes inom andra kammaren av herr Lagtima riksCarlström
en motion, nr 252, i vilken bland annat hemställdes örn utred- da?cn 1919>
ning angående möjligheten att även vid jordbruket införa förkortad arbetsdag.
I överensstämmelse med hemställan av jordbruksutskottet i dess
utlåtande nr 27, vari utskottet uttalade, att det vore skäl att avvakta resultatet
av arbetstidskommitténs förslag till arbetstidens begränsning, beslöt
riksdagen, att motionen ej skulle föranleda till någon riksdagens åtgärd.
Ett på arbetstidskommitténs betänkande byggt förslag till lag om arbetstidens
begränsning framlades av Kungl. Majit genom proposition nr 247
till samma riksdag. I samband med propositionen väckte herr Lindhagen
inom första kammaren en motion, nr 214, nied hemställan, att riksdagen
med anledning av propositionen ville hos Kungl. Majit anhålla, att den
nära därmed sammanhängande, i 1907 års riksdags skrivelse inneslutna
frågan rörande begränsning av lantarbetarnas arbetstid måtte örn möjligt
vid nästföljande riksdag framläggas till avgörande. Det genom propositionen
framlagda lagförslaget förföll genom kamrarnas skiljaktiga beslut.
Icke heller herr Lindhagens motion vann riksdagens bifall.
Vid samma riksdag hemställde herr Sjölander i motionen nr 288 i andra
kammaren, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn
skyndsam utredning, huruvida och i vilken utsträckning en maximalarbetstid
måtte bestämmas för arbetare inom jordbruksyrket, samt att
Kungl. Majit därefter måtte för riksdagen framlägga de förslag, vartill
denna utredning kunde föranleda. I anledning av denna och en annan motion
— nr 287 i andra kammaren av herr Lindman m. fl. angående skrivelse
till Kungl. Majit med begäran, att Kungl. Majit måtte låta utreda
1 antarbetarfrågan — hemställde andra kammarens fjärde tillfälliga utskott
i utlåtande nr 8, att andra kammaren för sin del ville besluta, att riksda
-
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35
Urtima riksdagen
ion».
Riksdagen
1923.
yen i skrivelse till Kungl. Majit måtte anhålla, det Kungl. Majit täcktes
låta verkställa en allsidig och sakkunnig utredning av lantarbetarfrågan,
varvid även borde verkställas undersökning angående längden av arbetstiden
inom jordbruket samt huruvida, i vilken utsträckning och på vad
sätt en begränsning av denna arbetstid måtte kunna åstadkommas, samt
för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.
Utskottets hemställan bifölls av andra kammaren, men första kammaren
beslöt därefter, på hemställan av sitt andra tillfälliga utskott, att inskränka
den begärda utredningen till att avse allenast en allsidig och sakkunnig
utredning av lantarbetarfrågan. Då andra kammaren vidhöll sin
ståndpunkt i ämnet, förföll frågan.
Till 1919 års urtima riksdag framlades genom kungl, proposition nr 4
åter ett på arbetstidskommitténs betänkande byggt förslag till lag örn arbetstidens
begränsning. I motion nr l(i i första kammaren hemställde herr
Lindhagen jämväl vid denna riksdag, att riksdagen ville hos Kungl. Majit
anhålla, att den i 1907 års riksdags skrivelse inneslutna frågan rörande
begränsning av lantarbetarnas arbetstid måtte örn möjligt vid nästföljande
riksdag framläggas till avgörande. Andra särskilda utskottet tillstyrkte
i sitt utlåtande nr 1 Kungl. Majlis förslag med vissa ändringar, som
dock ej gällde jordbrukets undantagande från lagens tillämpning. Vidkommande
motionen yttrade utskottet, att lantarbetarnas arbetstids- och
andra förhållanden vore föremål för en fortlöpande, på senare tid i vissa
avseenden fullständigad statistik, som torde vara ägnad att i väsentlig
mån underlätta en sådan åtgärd, som med motionen åsyftades. Säkerligen
komme frågan örn lagstadgad reglering av lantarbetarnas arbetstid att
förr eller senare påkalla statsmakternas ingripande. Enligt utskottets
förmenande vore dock någon tids erfarenhet av den föreslagna lagstiftningen
önskvärd, innan åtgärder vidtoges i ifrågavarande avseende. Med
hänsyn till det anförda, hade utskottet icke ansett sig böra biträda motionärens
hemställan. Utskottet hemställde alltså, att motionen icke måtte
föranleda till någon riksdagens åtgärd. I avgiven reservation hemställde
herr A. C. Lindblad lii. fl., att riksdagen ville hos Kungl. Majit anhålla,
att utredningen av den i 1907 års riksdagsskrivelse inneslutna frågan rörande
begränsning av lantarbetarnas arbetstid måtte påskyndas, så att .
förslag i frågan måtte så snart som möjligt föreläggas riksdagen. Riksdagen
antog det av utskottet förordade lagförslaget samt avlät skrivelse
därom till Kungl. Majit under åberopande av vad som anförts i andra
särskilda utskottets utlåtande. Herr Lindhagens motion bifölls däremot
icke. Lag i enlighet med riksdagens beslut blev sedermera utfärdad.
För 1923 års riksdag framlades, med anledning av att den då gällande
lagen den 22 juni 1921 örn arbetstidens begränsning med 1923 års utgångupphörde
att gälla, kungl, proposition, nr 55, med förslag till ny lag i ämnet.
Herr Olsson i Kamsta m. fl. väckte i anledning av propositionen en
motion, nr 214 i andra kammaren, med yrkande, att från den föreslagna
lagens tillämpning måtte undantagas allt arbete, för vilket arbetstiden i
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.
i
väsentlig män är beroende av årstiden eller väderleken eller där arbetstiden
på grund av annat förhållande är av växlande längd.
Andra lagutskottet anförde, i sitt utlåtande nr 13, beträffande denna
motion:
Från jordbrukets sida hava städse framhållits de olägenheter, som den
lagstadgade arbetstidsbegränsningen måste medföra för byggnadsarbeten,
företagna för tillgodoseende av jordbrukets behov. Uttryck för denna uppfattning
återfinnas jämväl i den av herr Olsson i Ramsta m. fl. väckta motionen,
däri även med styrka framhålles, att lagen å denna punkt ej efterleves.
Förnämligast till förekommande eller lindrande av nu ifrågavarande
olägenheter föreslogs även redan i det förslag till arbetstidslag, som
förelädes 1919 års urtima riksdag, undantagande från lagens tillämpning
av arbetsföretag med i regel högst tre arbetare, ett undantagande som sedan
lett till den nu gällande begränsningen av lagens tillämpning till rörelser
eller företag med i regel flera än fyra arbetare. Ehuru nu berörda
begränsning otvivelaktigt berett en viss lättnad vid utförande av byggnadsarbeten
å landet, lär densamma dock med hänsyn till sitt låga arbetarantal
visat sig ej tillräckligt ägnad att undanröja ovan omförmälda
olägenheter.
Onekligen tala flera omständigheter för att helt fritaga ifrågavarande
byggnadsarbeten från lagens tillämpning. Dessa arbeten torde ofta vara
av brådskande natur, och i stor utsträckning lära även de därmed sysselsatta
arbetarna vara benägna att genom längre arbetstid påskynda deras
fullbordande. De arbetare, varom här är fråga, hava nämligen i många
fall ej tillfälle till arbete inom byggnadsbransch^! under mer än en kortare
del av året, och det gäller då för dem att söka förskaffa sig så stor arbetsförtjänst
som möjligt. Ofta havn också arbetarna sina hem å andra
orter och äro, åtminstone under arbetsveckans lopp, provisoriskt inkvarterade
vid arbetsplatsen. Tydligtvis kunna de ej under sådana förhållanden
draga åsyftad fördel av sin fritid. Utöver nu berörda omständigheter,
som i viss män torde vara gemensamma för alla tillfälliga arbetsföretag.
kommer beträffande byggnadsarbeten för jordbrukets behov det förhållandet,
att i desamma mycket ofta jämte de främmande byggnadsarbetarna
användas arbetare, tillhörande gårdens eget folk, d. v. s. arbetare anställda
för jordbruksdriften. Att tillämpa olika lång arbetstid för dessa senare
arbetare, allt eftersom de sysselsättas med jordbruks- (‘Iler byggnadsarbete,
låter sig svårligen göra, och att hålla olika arbetstid för de båda kategorierna
av arbetare erbjuder även sina svårigheter.
Enligt utskottets mening förefinnas sålunda ganska starka skäl för ett
tillmötesgående av jordbrukarnas önskemål i förevarande avseende, och
något alltför betydande avsteg från den lagstadgade arbetstidsbegränsningens
princip skulle vill det ifrågasatta undantaget i praktiken icke
innebära. När utskottet till förverkligande av nu föreliggande önskemål
föreslagit, att till de under h) upptagna verksamhetsgrenarna jämväl
skulle fogas »byggnadsarbete för jordbruk eller sådan dess binäring, som
nu nämnts», har utskottet, ehuru i främsta rummet åsyftande husbyggnad,
avsett att under »byggnadsarbete» jämväl inbegripa de övriga i paragrafens
första stycke omnämnda slagen av sådant arbete, nämligen väg och
vattenbyggnadsarbeten, i den mån desamma utföras av eliel'' för respektive
jordbrukare samt ej med hänsyn lill sin omfattning och beskaffenhet i
Riksdagen
1930.
Riksdagen
1931.
8 Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.
förekommande fall redan kunna anses vara att räkna under »jordbruk»
eller sådan dess binäring, som under b) avses.
I anledning av propositionen väckte bland andra jämväl herrar Karlsson
i Grängesberg och Dahlén en motion, nr 220 i andra kammaren, i vilken
framlades ett förslag till lag örn arbetstidens begränsning av annat innehåll
än det kungliga förslagets. I motionärernas lagförslag hade 1 § följande
lydelse.
Denna lag äger tillämpning å varje rörelse, industriell eller icke, vari
arbetare användes till arbete för arbetsgivares räkning, så ock å hus-, vägeller
vattenbyggnad, vattena vledning eller annat dylikt särskilt arbetsföretag,
vari arbetare på sådant sätt användes.
Från lagens tillämpning undantages dock
a) arbete, sorn. utföres i arbetarens hem eller eljest under sådana förhållanden
att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets
anordnande;
b) arbete, som utföres av medlem av arbetsgivarens familj.
Utskottet tillstyrkte det genom propositionen framlagda lagförslaget
med vissa ändringar, däribland den, att byggnadsarbete för jordbruk eller
sådan dess binäring, vilken icke bedrives såsom självständigt företag, enligt
utskottets förslag undantags från lagens tillämpning. Mot detta undantag
reserverade sig herr Linder m. fl.
Kiksdagen godkände utskottets utlåtande, och lag av det innehåll utskottet
förordat utfärdades sedermera.
Vid 1930 års riksdag framlades för riksdagen genom kungl, proposition
nr 31 förslag till lag angående förlängning av den då gällande arbetstidslagen
av den 4 juni 1926. I anledning av propositionen väcktes inom
andra kammaren av herr Karlsson i Grängesberg m. fl. en motion, nr 386,
i vilken bland annat framställdes i huvudsak samma förslag till lag örn
arbetstidens begränsning som i motionen II: 220 vid 1923 års riksdag. Under
åberopande av önskvärdheten att skapa förutsättningar för en svensk
ratifikation av Washingtonkonventionen hemställdes jämväl i motionerna
nr 234 i lörsta kammaren av herr Möller m. fl., och nr 390 i andra kammaren
av herr Hansson i Stockholm m. fl., vilka motioner voro likalydande, att
riksdagen måtte antaga en från den gällande lagen avvikande lag örn arbetstidens
begränsning. Enligt det i sistnämnda båda motioner framlagda
lagförslaget skulle det år 1923 tillkomna undantaget för byggnadsarbete
för jordbruk eller sådan dess binäring, vilken icke bedrives såsom
självständigt företag, bortfalla men momentets innebörd i övrigt vara oförändrad.
Andra lagutskottet avstyrkte i sitt utlåtande nr 15 de tre nämnda
motionerna. Herr Linder m. fl. förordade i avgiven reservation en i anslutning
till motionerna 1:234 och 11:390 omarbetad lag. Utskottets utlåtande
godkändes av riksdagen.
Vid 1931 års riksdag väcktes av herr Karlsson i Grängesberg m. fl. inom
andra kammaren en motion, nr 287, i vilken bland annat hemställdes, att
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.
9
riksdagen i skrivelse till regeringen måtte anhålla om utarbetande och
framläggande för 1932 års riksdag av förslag till sådana ändringar av arbetstidslagen,
att lagens tillämpningsområde utvidgades att omfatta samtliga
arbetargrupper, som nu icke äro inbegripna under lagens bestämmelser.
Andra lagutskottet anförde i sitt med anledning av motionen avgivna
utlåtande nr 16:
Utskottet vill, med hänsyn till vad i motionen anförts örn den rådande
arbetslösheten, erinra om den pågående utredningen rörande arbetslöshetens
omfattning, karaktär och orsaker ävensom åtgärder för dess bekämpande.
Enligt den till innevarande års riksdag avgivna berättelsen örn
vad i rikets styrelse sedan sista lagtima riksdags sammanträde sig tilldragit
är betänkande rörande de delar av utredningens uppdrag, som avse
arbetslöshetens omfattning m. m., att vänta inom den närmaste tiden.
Kommittébetänkandet angående åtgärder för arbetslöshetens bekämpande
torde föreligga under hösten 1931.
Såsom ovan nämnts förekommo de i föreliggande motion framförda önskemålen
i viktiga delar till behandling vid fjolårets riksdag utan att då
vinna beaktande. I vissa avseenden gå de nu framställda yrkandena längre
än det vid 1930 års riksdag framlagda förslaget.
Utskottet finner motionärerna icke hava anfört skäl, som kunna föranleda
utskottet att frångå sin vid fjolårets riksdag i ämnet intagna ståndpunkt.
Utskottet hemställde, att motionen icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.
Reservation avgavs av herr Linder m. fl., vilka yrkade, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Majit hemställa örn skyndsamma åtgärder i
syfte att bringa lagen örn arbetstidens begränsning i sådan överensstämmelse
med den år 1919 av internationella arbetsorganisationens konferens
i Washington antagna konventionen angående begränsning av arbetstiden
i industriella företag, att denna konvention kan av Sverige ratificeras.
Riksdagen biföll utskottets hemställan.
Med anledning av en till samma års riksdag avlämnad kungl, proposition,
nr 40, med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen
den 29 juni 1912 örn arbetarskydd väckte herr Lindhagen inom första kammaren
en motion, nr 206, i vilken hemställdes örn sammanförande i en lag
av samtliga ämnen, som behandlas i lagarna örn arbetarskydd, arbetstid
och förbud mot kvinnligt nattarbete. Enligt denna motion borde den i
lagen föreskrivna vilan i arbetet tillkomma alla lönearbetare utan skillnad
mellan kön eller mellan kroppsarbetare på land och i stad. I motionen
yrkades även bland annat, att riksdagen ville besluta hemställa, att
Kungl. Majit ej måtte alldeles glömma bort ett begrundande, i vad mån
även jordbrukare, hantverkare och andra, som driva sitt yrke utan lejd
fast arbetskraft, samt hemmens hustrur måtte kunna åtminstone i någon
mån skyddas mot deras arbetstids ofrivilliga uppressande till en oskälig
höjd.
iksdagen
1932.
10 Andru lagutskottets utlåtande Nr 35.
Motionen tillstyrktes icke av andra lagutskottet, som i ärendet avgav utlåtande
nr 24, ock bifölls ej heller av riksdagen.
Vid innevarande års riksdag lia väckts likalydande motioner, nr 283 i
första kammaren av herrar von Heland och Pettersson samt nr 408 i andra
kammaren av herr Andersson i Dunker m. fl., i vilka motioner hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn allsidig utredning
rörande lantarbetarnas ekonomiska och sociala ställning samt örn
möjligheterna till åtgärder för dess förbättrande. I motiveringen till dessa
motioner nämnas bland annat lantarbetarnas arbetstidsförhållanden.
Första kammarens andra tillfälliga utskott i sitt utlåtande nr 7 oell andra
kammarens fjärde tillfälliga utskott i sitt utlåtande nr 5 anförde nied anledning
av de inom respektive kamrar väckta motionerna:
Den fråga, som behandlas i förevarande motion, är givetvis av betydelse
och kräver därför beaktande. De svåra ekonomiska förhållanden, som nu
trycka jordbruksnäringen, sträcka naturligtvis sina verkningar jämväl till
i jordbrukarnas tjänst anställda arbetare. Möjligheterna till en i övrigt
såsom önskvärd funnen förbättrad ekonomisk ställning för lantarbetarna
har under nuvarande krisläge försvårats, och därest icke läget skulle förbättras,
bliva svårigheterna än större. Arbetslösheten börjar sprida sig
till de jordbrukande arbetarna, starkare i den mån jordägarna finna det
nödvändigt att rationalisera jordbruksdriften, exempelvis genom att ersätta
den mänskliga arbetskraften med maskinell och genom att i ökad
utsträckning lägga den öppna jorden till betesvall. Ett uppmärksammande
av lantarbetarnas existens- och utkomstmöjligheter är därför av förhållandena
betingat. Emellertid sammanhänga dessa frågor på det närmaste
med jordbruksnäringens ekonomiska ställning. Så har också riksdagen
betraktat denna fråga, då den år 1928 tog ställning till de motioner,
i vilka krävdes åtgärder för förbättring av lantarbetarnas ställning.
Riksdagen uttalade nämligen i sin skrivelse nr 375 i denna fråga bland
annat, att det syntes riksdagen ofrånkomligt, att strävan att förbättra
lantarbetarnas levnadsvillkor måste förknippas med åtgärder till hela
jordbruksnäringens höjande tili större räntabilitet. Och riksdagen hemställde
för den skull om utredning rörande jordbrukets ekonomiska läge
samt angående de åtgärder, som kunde och borde vidtagas i syfte att höja
jordbrukets ekonomiska bärkraft därhän, att förutsättningar skapades
för att jordbrukets arbetare måtte komma i åtnjutande av förbättrade
levnadsvillkor. Den utredningskommitté, som i anledning av denna riksdagens
skrivelse tillsattes jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 18
juli 1928, den s. k. jordbruksutredn ingen, har därför hittills huvudsakligast
haft sin uppmärksamhet riktad på åtgärder till främjande av
jordbruksnäringen, medan den mera socialt betonade frågan om lantarbetarnas
levnadsvillkor hittills icke hunnit bli föremål för närmare prövning.
Emellertid har jordbruksutredningen icke därför förbisett denna
sistnämnda fråga, utan uppdragit åt särskild sakkunnig att utreda frågan,
och kommittén anmäler i årets riksdagsberättelse, att den utredning, sorn
sålunda tidigare påbörjats, fortsatts och torde kunna väntas bliva slutförd
under förra delen av år 1932. Utskottet har härom vidare inhämtat
den upplysningen, att utredningen omfattar såväl ekonomiska som sociala
frågor rörande lantarbetarna. Det torde vidare böra påpekas, att
Andia lagutskottets utlåtande Nr 35. 11
utredning jämväl pågår rörande åtgärder till förbättring av lantarbetarnas
bostadsförhållanden och därmed sammanhängande ämnen. Aven
denna utredning synes kunna komma att beröra åtgärder, som bliva ämnade
att förbättra lantarbetarnas sociala ställning. I den man lantarbetarna
kunna hjälpas genom deras övergång till självständiga brukare
eller arrendatorer, synes slutligen den s. k. sociala jordutredningen komma
att lämna bidrag tilllösningen av denna ekonomiskt-sociala lantarbetarfråga.
Sammanfattningsvis finner sig utskottet sålunda kunna konstatera, att
den i motionen berörda utredningen rörande lantarbetarnas ekonomiska
och sociala ställning samt örn möjligheterna till åtgärder för dess förbättrande
pågår på flera håll. Då så är förhållandet och då utskottet anser
lämpligt, att dessa utredningars resultat avvaktas, innan framställning
ånyo göres i frågan till Kungl. Majit, hemställer utskottet, att förevarande
motion icke måtte till någon andra kammarens åtgärd föranleda.
Kamrarna biföllo utskottens hemställan.
I den förut omnämnda, av herr Karlsson i Grängesberg ni. fl. väckta
motionen II: 386 vid 1930 års riksdag hemställdes — förutom att riksdagen
måtte besluta antaga det tidigare omtalade lagförslaget — jämväl, att
riksdagen måtte besluta anhålla örn utredning och framläggande för nästföljande
års riksdag av förslag till sådana ändringar i lagen örn arbetstidens
begränsning, att arbetstiden, för arbetare inom industrien i allmänhet,
fastställdes till högst 7 timmar per dygn eller 42 timmar i veckan, och
för arbetare i särskilt tungt eller hälsofarligt arbete till högst 6 timmar per
dygn eller 36 timmar i veckan.
Andra lagutskottet förklarade i sitt utlåtande nr 15 att det icke funnes
anledning att vidtaga de i motionen föreslagna ändringarna. Det av herr
Linder in. fl. reservationsvis förordade lagförslaget tillmötesgick i vissa
hänseenden motionen.
Riksdagen godkände utskottets utlåtande.
I den likaledes förut omnämnda motionen II: 287 av herr Karlsson i
Grängesberg m. fl. vid 1931 års riksdag hemställdes — förutom vad tidigare
omtalats—att riksdagen i skrivelse till regeringen måtte anhålla om
utarbetande och framläggande för 1932 års riksdag av förslag dels till sådana
ändringar av lagen om arbetstidens begränsning, att arbetstiden för
arbetare inom industrien i allmänhet fastställdes till högst 7 timmar per
dygn eller 42 timmar i veckan och för arbetare i särskilt tungt eller hälsofarligt
arbete samt för arbetare under 18 år till högst 6 timmar per dygn
eller 36 timmar i veckan, dels ock till sådana ändringar att övertidsarbete
medgåves endast vid sådana särskilda arbetstillfällen, då genom natureller
olyckshändelse, eller annan omständighet, som ej kunnat förutses,
fara förelåge för liv, hälsa eller egendom.
Andra lagutskottet avstyrkte, som förut nämnts, motionen, därvid herr
Linder m. fl. reservationsvis framställde ett tidigare omtalat yrkande.
Riksdagen godkände utskottets utlåtande.
Förkortning
av arbetstiden
enligt arbetstidslagen.
Riksdagen
1930.
Riksdagen
1931.
12
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.
Arbetslös
hetsutred
ningen.
iordbruks
utredningen
-
Till kompletterande av vad som anförts örn pågående utredning angående
arbetslösheten i andra lagutskottets ovan intagna utlåtande nr 16 vid
fjolårets riksdag får utskottet meddela, att den år 1927 tillsatta arbetslöshetsutredningen
den 11 juni 1931 avgav ett betänkande örn arbetslöshetens
omfattning, karaktär och orsaker (Statens offentliga utredningar 1931: 20).
Såsom bilagor till betänkandet överlämnades samtidigt dels Bilaga 1: Orsaker
till arbetslöshet, av ledamoten professor Bagge, dels ock Bilaga 2:
Promemoria angående arbetsmarknaden och de faktorer, som bestämma
dess utveckling, av ordföranden generaldirektör Huss (Statens offentliga
utredningar 1931: 21). Arbetslöshetsutredningen överlämnade därefter den
23 december 1931 Bilaga 3: Örn den industriella rationaliseringen och dess
verkningar särskilt beträffande arbetarsysselsättningen, av professor
Gustaf Åkerman (Statens offentliga utredningar 1931: 42). Angående den
till arbetslöshetsutredningens behandling överlämnade frågan örn medel
för arbetslöshetens bekämpande upplyses i den till innevarande års riksdag
avgivna berättelsen örn vad i rikets styrelse sedan sista lagtima riksdags
sammanträde sig tilldragit, att undersökningar påbörjats enligt av
kommittén uppgjord arbetsplan. Kungl. Maj:t har den 16 oktober 1931
medgivit, att utredningens arbete må fortgå tills vidare intill utgången av
juni 1933.
Med anledning av motioner, som vid 1928 års riksdag väcktes inom
andra kammaren, nr 384 och 397, anhöll nämnda års riksdag i skrivelse
till Kungl. Maj:t nr 375, att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning
rörande jordbrukets ekonomiska läge samt angående åtgärder,
som kunna och böra vidtagas i syfte att höja jordbrukets ekonomiska
bärkraft därhän, att förutsättningar skapas för att jordbrukets arbetare
må komma i åtnjutande av förbättrade levnadsvillkor.
Jämlikt bemyndigande av Kungl. Majit den 18 juli 1928 tillkallade sedermera
chefen för jordbruksdepartementet utredningmän, bildande den
s. k. jordbruksutreduingen, att inom departementet verkställa utredning
rörande jordbrukets ekonomiska läge samt angående de åtgärder, som må
kunna vidtagas i syfte att höja jordbrukets ekonomiska bärkraft till förbättrande
av deras ställning, som hava sin utkomst av jordbruksarbete.
I anförande den 18 juli 1928 i statsrådet vid behandlingen av frågan om
de sakkunnigas tillkallande uttalade dåvarande chefen för jordbruksdepartementet
statsrådet von Stockenström, bland annat:
Sådana förhållandena för närvarande äro, synes spörsmålet örn jordbrukets
allmänna ställning nu vara det för jordbruket betydelsefullaste.
En utredning därutinnan synes mig fördenskull i överensstämmelse med
riksdagens förslag böra komma till stånd för att i möjligaste mån klarlägga
den väsentliga anledningen till jordbrukets vid en jämförelse med
många andra näringar ogynnsamma läge samt överväga åtgärder, i syfte
att det må kunna bättre hävda den plats i det ekonomiska systemet, vilken
detsamma med hänsyn till sin samhälleliga betydelse bör intaga. I
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.
13
naturlig anslutning- till en härpå inriktad undersökning bör upptagas
spörsmålet om jordbruksarbetarnas ställning och medlen för dennas förbättrande.
Jordbruksutredningen uppdrog åt t. f. byråchefen Nyström, såsom särskilt
tillkallad sakkunnig, att verkställa en statistisk undersökning rörande
arbetarfrågan inom det svenska jordbruket.
Den 4 mars 1932 överlämnade Nyström till jordbruksutredningen ett
maskinskrivet manuskript med titel »Arbetarfrågan inom det svenska
jordbruket. Statistisk undersökning, på jordbruksutredningens uppdrag
verkställd av Bertil Nyström». Denna utredning innehåller uppgifter örn
jordbruksbefolkningens antal och ställning till yrket, arbetsåtgången
inom jordbruket förr och nu, förskjutningarna på jordbrukets arbetsmarknad,
arbetstiden inom jordbruket, arbetslönen inom jordbruket samt lantarbetarnas
löne- och levnadsstandard. Utredningen föreligger ännu ej i
tryck.
I anslutning till vad som anförts i motionen II: 60 får utskottet nämna,
att internationella arbetsbyråns styrelse vid sammanträde den 13—16 januari
1932 med 15 röster mot 3 godkände en av styrelsens arbetslöshetskommitté
i december 1931 framlagd resolution rörande frågan örn arbetstidens
förkortning såsom medel mot arbetslöshetskrisen. Resolutionen är
av följande lydelse.
Med hänsyn till den tilltagande arbetslöshetskrisen och
med erkännande av att en lösning av krisen endast står att finna i ekonomiska,
finansiella och politiska åtgärder, som sträcka sig utöver internationella
arbetsorganisationens kompetens,
hemställer arbetslöshetskommittén i första rummet till regeringarna,
att de i respektive länder ävensom Aud förhandlingar inom de internationella
institutionerna måtte äkthet fullfölja alla strävanden, som äro ägnade
att skaffa arbete, och
speciellt att den internationella aktion, som inletts för igångsättande arali
manna arbeten, måtte bedrivas med största kraft.
I enlighet med det av styrelsen vid dess oktobersammanträde 1931 fattade
beslutet har kommittén speciellt sysselsatt sig med »möjligheten att
ernå en lämpligare fördelning av arbetstiden genom internationella överenskommelser,
vare sig av allmän karaktär eller industrivis».
Med konstaterande av att i alla industriländer olika åtgärder frivilligt
vidtagits inom flertalet företag för att, i trots av produktionens minskning,
kvarhålla i arbete största möjliga antal arbetare,
anbefaller kommittén i alla industriella sammanslutningars åtanke
efterföljande åtgärder, av Anika en del redan helt eller delvis satts i \rerket.
Kommittén anser, att det under nuvarande förhållanden är mer än
någonsin önskvärt att de internationella konventionerna angående arbetstidens
begränsning oell särskilt Washingtonkonventionen måtte ratificeras
och att i varje fall, i avvaktan på ratifikation, principerna däri måtte
överallt tillämpas, så att de bilda den fasta ramen för alla i det följande
föreslagna åtgärder:
1) Övertidsarbete bär avskaffas. I de undantagsfall, då tekniska hin
-
Resolution av
internationella
arbetsbyråns
styrelse.
14
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.
der, säsongförhållanden eller bestämmelser i leveranskontrakt omöjliggöra
sådant avskaffande, bör övertiden reduceras till det minsta möjliga.
2) Närhelst tekniska förhållanden, personalens sammansättning och
arbetarens personliga förhållanden så medgiva, kan det vara lämpligt att
minska den individuella arbetstiden för hela arbetsstyrkan i stället för att
företaga avskedanden. Denna minskning kan gillia antingen antalet arbetstimmar
per dag eller, företrädesvis, antalet arbetsdagar per vecka.
Den kan också genomföras medelst periodiskt ombyte av arbetare för perioder
örn visst antal veckor. Kommittén fäster uppmärksamheten på de
åtgärder, som i vissa länder vidtagits för att underlätta dylika anordningar
genom användandet av arbetslöshetsunderstöd, som utbetalas under
sysslolöshetsperioden.
3) Oaktat mötande allvarliga svårigheter, som likväl synas kunna övervinnas,
och i den män så är möjligt ur teknisk, kommersiell oell finansiell
synpunkt, bör uppmärksamhet ägnas åt principen att tillfälligtvis
minska den individuella arbetstiden i företag nied normal drift för att
möjliggöra anställandet av arbetslösa.
4) Därest man ägnar omsorg åt att på samma gång fördela arbetet
bland största möjliga antal arbetare, tillgodose företagens intresse av
bästa möjliga arbetsfördelning och tillförsäkra varje arbetare en tillräcklig
arbetsinkomst, synas de bästa resultaten under rådande krisförhållanden
ha erhållits genom minskning av den individuella arbetstiden, så att
denna rör sig omkring fyrtio timmar i veckan, fördelade på olika sätt,
men företrädesvis på feni dagar, därest de tekniska förhållandena så medgiva.
5) Kommittén anser sig böra påpeka, att i vissa länder åtgärder vidtagits
för att åtminstone delvis kompensera en eventuell minskning av
veckoinkomsten och att finansieringen härav underlättats genom den
minskning i sociala utgifter, som åstadkommits genom återa^tällander
av visst antal arbetslösa.
6) Kommittén anser sig böra fästa uppmärksamheten på de åtgärder,
som på lagstiftningens väg vidtagits i olika länder för att trygga pensions-
och försäkringsrätten för arbetare, som underkastats ovannämnda
exceptionella arbetstidsanordningar.
Kommittén erinrar, att vissa stater, utan att vilja taga initiativ till
internationella förhandlingar, uttryckt önskan örn avslutande av provisoriska
överenskommelser rörande arbetstidens längd i vissa industrier.
Den anhåller, att internationella ai''betsbyråns direktör måtte låta granska
dessa förslag eller önskemål och i fråga örn olika industrier undersöka,
huruvida läget medgiver att taga under övervägande avslutandet av
internationella överenskommelser, samt i förekommande fall erbjuda sina
bona officia åt vederbörande regeringar för anordnande av konferenser i
syftet.
Kommittén hade vid förevarande sammanträde endast till uppgift att
behandla frågan örn arbetstidens fördelning under kristiden. Den har
emellertid tagit del av den organiserade arbetarrörelsens uttalanden till
förmån för en fyrtio timmars arbetsvecka samt jämväl av den av vissa
industriledare uttalade åsikten, att vid inträdet av bättre tider, en permanent
minskning av arbetstiden skulle vara möjlig inom industrier, där
tekniken gjort mera avsevärda framsteg.
Kommittén uppmanar internationella arbet,sbyrån att vid sina undersökningar
redan nu ägna särskild uppmärksamhet åt denna fråga för att
15
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.
sedermera underställa styrelsen införskaffat upplysningsmaterial. särskilt
vad gäller i vissa fall gjorda erfarenheter.
Utskottet tillåter sig anföra följande under hand inhämtade ungefärliga
uppgifter rörande arbetstidslagens tillämpning år 1931.
Ordinarie arbetstid.
Dagarbetare med 48 timmars arbetsvecka enligt lagen (4 § första st.) 433,700
Skiftarbetare med 48 timmars genomsnittlig arbetsvecka enligt
lagen (4 § andra st.)............................................................................... 50,900
Dagarbetare, för vilka arbetsrådet medgivit 48 timmars genomsnittlig
arbetsvecka (5 § 1 mom.)........................................................ 27,000
Skiftarbetare, för vilka arbetsrådet medgivit i regel 56 timmars
genomsnittlig arbetsvecka (5 § 2 mom.) ............................................ 18,500
Dagarbetare, för vilka arbetsrådet medgivit 54—60 timmars arbetsvecka
(5 § 3—5 moni.) ............................................................................ 5,000
Summa 535,100.
Övertidsarbete.
Arbetare över 18 år, för vilka utsträckt övertid ej medgivits av ar
-
betsrådet ................................................................................................... 464,550
Arbetare under 18 år, för vilka övertid ej medgivits av arbetsrådet 65,050
Arbetare över 18 år, för vilka arbetsrådet medgivit utsträckt övertid
med i medeltal 40 timmar per år (7 § 3 mom.)....................... 4,550
Arbetare mellan 16 och 18 år, för vilka arbetsrådet medgivit övertid
med i medeltal 50 timmar per år (7 § 4 mom.)........................ 950
Summa 535,100.
Till uppgifterna örn övertidsarbete må anmärkas, att såsom av arbetstidslagen
i dess ovan återgivna delar framgår, arbetare under 18 år ej få
utan tillstånd av arbetsrådet användas till övertidsarbete. Arbetare över
18 år få utan tillstånd av arbetsrådet användas till övertidsarbete under
200 timmar per år, när så befinnes påkallat med hänsyn till särskilt förhållande.
För utförande av vissa förberedelse- eller avslutningsarbeten må
ock utan tillstånd av arbetsrådet erforderligt antal arbetare över 18 år användas
under högst 7 timmar i veckan. (Jfr ovan sid. 3.)
Rörande den omfattning, i vilken arbetsrådet under de senaste åren lämnat
medgivande till övertidsarbete, är utskottet i tillfälle att meddela följande
under hand inhämtade uppgifter.
Statistiska
uppgifter om
arbetstidslagens
tilltändning.
16
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.
Utskottet.
19 2 9
19 3 0
19 3 1
Undantag enligt
Antal
lall
Antal
arbetare
Antal
fall
Antal
arbetare
Antal
fall
Antal
arbetare
7 § 3 mom. med tillstyrkande av
vederbörande arbetare eller arbe- tarorganisation ........................
396
5,617
— 306,508
arbetstimmar
336
4,955
= 309,700
arbetstimmar
230
2,635
= 147,905
arbetstimmar
7 § 3 mom. utan sådant tillstyrkande
254
4,166
= 94,315
arbetstimmar
283
4,548
= 96,775
arbetstimmar
142
1,915
= 29,895
arbetstimmar
145
1,282
= 63,724
arbetstimmar
132
1,137
= 61,550
arbetstimmar
121
950
= 46,153 |
arbetstimmar.
Med anledning av de likalydande motionerna 1:189 och 11:281 får utskottet
erinra, att enligt vad ovan nämnts jordbruksutredningen, i vars
uppdrag ingår att upptaga spörsmålet örn jordbruksarbetarnas ställning och
medlen för dennas förbättrande, låtit verkställa en utredning rörande arbetarfrågan
inom det svenska jordbruket. I denna utredning, vilken ännu
ej föreligger i tryck, har frågan örn arbetstiden inom jordbruket behandlats
i det sammanhang, vartill den enligt utskottets mening naturligen
hör, i det att den insatts såsom ett led i den mera omfattande frågan örn
lantarbetarnas levnadsförhållanden över huvud. Sistnämnda fråga, vilken
otvivelaktigt är i hög grad förtjänt av statsmakternas uppmärksamhet,
har, såsom av den ovan lämnade redogörelsen framgår, redan dragits
inför innevarande års riksdag genom motioner, i vilka hemställts örn allsidig
utredning rörande lantarbetarnas ekonomiska och sociala ställning
samt örn möjligheterna till åtgärder för dennas förbättrande. På hemställan
av vederbörande tillfälliga utskott, vilka hänvisat till att utredning
härom pågår, bland annat genom jordbruksutredningen, har riksdagen
dock funnit sig icke böra bifalla nämnda yrkande. Det tryckta läge, vari
jordbruket för närvarande befinner sig, gör det särskilt angeläget, att frågan
örn arbetstiden för lantarbetarna ses i sammanhang med de övriga
omständigheter, som äro av betydelse för lantarbetarnas levnadsstandard.
Utskottet anser sig därför icke böra biträda yrkandet i de nu ifrågavarande
båda motionerna örn skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan örn
skyndsam utredning avseende på visst sätt beskaffad laglig reglering och
begränsning av arbetstiden för arbetare inom jordbruket.
I fråga örn motionen 11:60 kan utskottet hänvisa till det sagda i vad
motionens yrkanden sammanfalla med yrkandena i de nu behandlade motionerna.
Beträffande motionens yrkanden i övriga delar finner utskottet
ej anledning frångå den ståndpunkt, som utskottet genom sitt härovan
å sid. 9 återgivna utlåtande nr 16 vid fjolårets riksdag intog till samma
frågor. Med anledning av vad i motionen anförts örn bekämpande av ar
-
17
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.
betslösheten får utskottet även hänvisa till att arbetslöshetsutredningens
arbete, enligt vad i årets riksdagsberättelse uppgives, nu fortskridit så
långt, att undersökningar rörande frågan om medel för arbetslöshetens
bekämpande påbörjats enligt av kommittén uppgjord arbetsplan samt att
dessa undersökningar enligt Kungl. Maj:ts bestämmelse för närvarande
fortgå.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A) att de likalydande motionerna 1:189 och 11:281
icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd;
samt
B) att motionen 11:60 icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 10 maj 1932.
På andra lagutskottets vägnar:
K. G. WESTMAN.
Vid behandling av motionen 11:60 i vad den rör begränsning av arbetstiden enligt arbetstidslagen
samt övertidsarbete hava närvarit:
från första kammaren: herrar Westman, von Sydowf, Sigfrid Hansson och Tamm*,
fröken Hesselgren*, friherre Lagerfelt och herr Forslund*;
från andra kammaren: herrar Magnusson i Skövde, Magnusson i Kalmar*, Hage*,
Johanson i Hallagården*, Petersson i Lerbäcksbyn, Pettersson i Hällbacken, Sandström i Nyland
och Björnberg*.
Vid behandling av ärendet i övrigt hava närvarit:
från första kammaren: herrar Westman, Linder, Sigfrid Hansson, Frändén, Tamm*,
Larsson i Brålanda, Forslund* och Granström;
från andra kammaren: herrar Magnusson i Skövde, Magnusson i Kalmar*, Pelersson
i Lerbäcksbyn, Olovson i Västerås, Björnberg*, Hansson i Trollhättan, Gardell i Gans och
Ljung.
t Avliden före utlåtandets justering.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering
Bihang till riksdagens protokoll 1932. 9 sami. 2 avd. 30 hafi. (Nr 39.)
18
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.
Reservationer:
1) av herrar Linder, Sigfrid Hansson, Forslund, Magnusson i Kalmar,
Olovson i Västerås och Hansson i Trollhättan, vilka med anledning av motionerna
1:189 och 11:281 hemställt,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
att åtgärder vidtagas så att i samband med
inom jordbruksutredningen pågående undersökningar
angående lantarbetarnas ekonomiska och sociala förhållanden
jämväl måtte verkställas sådan utredning,
att dessa arbetare med avseende på laglig reglering
och begränsning av arbetstiden principiellt likställas
med industrins arbetare, samt att för riksdagen snarast
möjligt framläggas de förslag, till vilka utredningen
kan föranleda.
2) av herrar Sigfrid Hansson, Forslund, Magnusson i Kalmar, Hage och
Pettersson i Hällbacken, vilka med anledning av motionen II: 60 anfört:
Arbetslösheten och rationaliseringen lia obestridligen aktualiserat arbetstidsproblemet.
En förkortning av arbetstiden under det maximum,
som angivits i den svenska lagen örn arbetstidens begränsning och i den
av internationella ar betskonferensen i Washington 1919 antagna konventionen,
är jämte en begränsning av .övertidsarbetet påkallad såväl i arbetslöshetsbekämpande
syfte som med hänsyn till rationaliseringens sociala
konsekvenser. Åtgärder av detta slag ha också under det senaste året vidtagits
i så gott som alla länder. De ha nödvändiggjorts av den depression,
som drabbat näringslivet, men lia i regel icke vidtagits planmässigt och
med här antydda sociala syfte som ledstjärna. Stort sett ha de haft karaktären
av ett provisorium, betingat av företagens oförmåga att upprätthålla
driften i normal omfattning. Särskilt med hänsyn till effekten av rationaliseringen
med avseende på företagens produktionsförmåga och den
mänskliga arbetskraftens ersättande med maskinell torde emellertid definitiva
arbetsbegränsande åtgärder bli nödvändiga. Såväl inom arbetarevärlden
som i industriledarekretsar är detta problem föremål för stort
intresse. Vi erinra örn, att fackföreningsinternationalen och den socialistiska
arbetareinternationalen inlett en aktion till förmån för kravet på
fyrtio timmars arbetsvecka och att internationella arbetsbyråns styrelse
vid sitt sammanträde den 13—16 januari innevarande år med stor majori
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.
19
tet godkänt en av styrelsens arbetslöshetskommitté framlagd resolution,
vari åberopas den av industriledare uttalade åsikten, »att vid inträdet av
bättre tider en permanent minskning av arbetstiden skulle vara möjlig
inom industrier, där tekniken gjort mera avsevärda framsteg». Vid Svenska
teknologföreningens årsmöte för någon tid sedan gjorde sig föreningens
ordförande till tolk för den uppfattningen, att genomförandet av fem
dagars arbetsvecka i industrin vore en reform, som förtjänade att bli föremål
för allvarligt övervägande.
En generell, i lag föreskriven förkortning av arbetstiden i enlighet med
yrkandet i den nu föreliggande motionen torde icke kunna genomföras
med mindre än att en internationell överenskommelse därom åstadkommes.
Av den av internationella arbetsbyråns styrelse antagna resolutionen
framgår, att undersökningar pågå i syfte att få utrönt, huruvida förutsättningar
finnas för en sådan reform. I avvaktan på resultatet av
dessa undersökningar är det önskvärt, att de redan upprättade konventionerna
angående arbetstidens begränsning och särskilt Washingtonkonventionen
ratificeras. För vårt lands vidkommande ligger det därför närmast
till hands att anpassa gällande lagstiftning på detta område till ifrågavarande
konventioner. Om så sker bli de i den nu föreliggande motionen framförda
önskemålen delvis tillgodosedda. I den mån förutsättningar äro
för handen med avseende på en ytterligare förkortning av arbetstiden och
en begränsning av övertidsarbetet inom t. ex. de rationaliserade företagen
och industrierna torde det lämpligen böra överlåtas åt vederbörande arbetsgivare-
och arbetareorganisationer att därom förhandla och träffa
avtal.
Vi hemställa därför,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla
örn skyndsamma åtgärder i syfte att bringa lagen
örn arbetstidens begränsning i sådan överensstämmelse
med den år 1919 av internationella arbetsorganisationens
konferens i Washington antagna konventionen
angående begränsning av arbetstiden i industriella företag,
att denna kan av Sverige ratificeras.
20
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.
Bilaga. A.
KUNGL. SOCIALSTYRELSEN.
Till Riksdagens andra lagutskott.
Sedan Riksdagens andra lagutskott genom skrivelse den 29 januari 1932
anhållit om yttrande av socialstyrelsen över två inom riksdagen väckta
motioner, dels nr 189 i första kammaren örn laglig reglering och begränsning
av arbetstiden för arbetare inom jordbruket, dels ock nr 281 i andra
kammaren i samma ämne, har Kungl. Majit den 5 februari 1932 anbefallt
socialstyrelsen att avgiva och till nämnda utskott senast den 10 mars
1932 överlämna det av utskottet sålunda begärda yttrandet.
Med anledning härav får styrelsen härmed anföra följande.
Den befolkningsgrupp, som i vårt land ombesörjer jordbruksarbetet,
utgöres till övervägande del av bönder, småbrukare, lägenhetsägare och
deras familjemedlemmar samt blott till mindre del (cirka 1/s) av lönarbetare
i andras tjänst. Av dessa lantarbetare torde omkring halva antalet
vara knutna till det mindre jordbruket, och deras arbetsvillkor lära merendels
icke mycket skilja sig från husbondefolkets, vilka i sin ordning
få sin prägel av det under årets lopp växlande arbetsbehovet för jordbrukssysslornas
ombesörjande och kreaturens vård. Det är egentligen
blott för storbrukets cirka 100,000 lönarbetare, som det kan anses föreligga
en ar betstidsfråga av liknande innebörd som för industriens arbetare.
I den år 1919 antagna provisoriska lagen örn arbetstidens begränsning
undantogs, såsom i nu föreliggande motioner anföres, jordbruket från
lagens tillämpningsområde, vilket motiverades med denna näringsgrens
egenartade arbetsförhållanden och nära beroende av naturförhållandena.
Ehuru under följande riksdagar åtskilliga motioner väckts, som påyrkat
utredning örn införandet av maximalarbetstid även vid jordbruket, lia
några härtill syftande undersökningar rörande lantarbetarnas arbetsförhållanden
hittills icke kommit till stånd i vårt land.
Att jordbrukets arbetstidsfråga sålunda under det senaste årtiondet
blott i ringa mån varit föremål för uppmärksamhet från statsmakternas
sida sammanhänger till väsentlig del därmed, att arbetstidsförhållandena
reglerats på enskild väg, i det att de i stor utsträckning blivit normerade
genom kollektivavtal, ingångna mellan arbetsgivarnas och arbetarnas
organisationer. Den första större avtalsuppgörelsen inom jordbruket
ägde rum hösten 1919, då det upprättades dels ett riksavtal innehållande
allmänna bestämmelser örn arbets- och löneförhållanden, dels fyra
lokalavtal, vilka bland annat innehöllo vissa bestämmelser rörande den
ordinarie arbetstiden. Dessa bestämmelser utvidgades efter hand och
överflyttades 1922 till det riksavtal, som då ingicks för treårsperioden
1922—1925 och sedermera förnyats för följande år och ännu äger giltighet.
I riksavtalet förekomma egentligen blott två arbetstidstyper, nämligen en
mellansvensk oell en skånsk. Enligt den förra utgör den dagliga ordina
-
21
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.
rie arbetstiden (med frånräknande av raster) för: november S, december
7 1/2, januari 8, februari 8 1h, 1 mars—15 april 9, 16 april—30 september
10 och oktober 9 timmar. Efter frånräknande av vissa avtalsenliga fridagar
uppgår den sammanlagda arbetstiden per år inom nämnda avtalsområde
till omkring 2,650 timmar. I Skåne beräknas den årliga arbetstiden
utgöra omkring 2,700 timmar med följande indelning, nämligen under
oktober och november 9 timmar, december—februari 8 timmar samt
mars—september 10 timmar per dag. Nämnas må, att arbetsgivare tillerkänts
rätt att vid uppgörande av personliga avtal träffa överenskommelse
örn förlängning mot viss kontant ersättning av den ordinarie arbetstiden
med högst en, respektive en halv timme per dag under var och
en av högst två, respektive fyra månader under året, dock ej under de
månader, då arbetstiden uppgår till 10 timmar per dag. Körkarlar äro
Skyldiga att före det egentliga arbetets början — även sön- och helgdagsmorgnar
— verkställa rengöring av spiltorna för och rykt av högst tre
hästar. Beträffande djurskötarnas arbete bestämmes i avtalen endast,
att den ordinarie arbetstiden skall utgöra den tid, som erfordras för djurens
rationella skötsel och vård, vilken tid i reg^l ej får överstiga 10 timmar.
Vidare finnes angivet, att kreatursskötare skall vara fri från arbete
var tredje sön- och helgdag. Arbete utöver den sålunda angivna
ordinarie arbetstiden betraktas i regel som övertidsarbete och tjänstgöring
mellan klockan 9 e. m. och 5 f. m. som nattarbete; i båda fallen skall särskild
ersättning utgå därför.
Understrykas må, att en arbetstidsreglering efter sådana _ enhetliga
grunder, som nu angivits, ingalunda förekommer beträffande jordbruket
i dess helhet utan allenast inom vissa områden, företrädesvis lokaliserade
till slättbygderna i Skåne, Östergötland och Mälarprovinserna. Att
döma av tillgängliga uppgifter synes lantarbetarnas arbetstid icke vara
direkt reglerad genom kollektivavtal inom mera än en fjärdedel av rikets
cirka 2,300 landskommuner och inom dessa i huvudsak å de större egendomarna,
men de indirekta verkningarna härav torde sträcka sig vida
längre.
Beträffande riket i dess helhet, ehuru givetvis blott i fråga om lantgårdar
med mera genomförd arbetsfördelning, kan man erhålla närmare
uppgifter rörande jordbrukets arbetstidsförhållanden och förändringarna
däri under senare år genom den inom socialstyrelsen förda årliga lantarbetarstatistiken,
vilken grundar sig på uppgifter, som under åren 1913—
1928 avgivits av landskommunernas kommunalstämmoordförande och
sedermera från hushållningssällskapens lokalavdelningar. Ett sammandrag
av i denna statistik meddelade uppgifter rörande lantarbetarnas
arbetstidsförhållanden meddelas i nedanstående tabell:
22
Ancha lagutskottets utlåtande Nr 35.
Jordbrukets medelarbetstid åren 1913—1929.
Genomsnittlig nettoarbetstid i timmar per dag för
| egentliga jordbruksarbetare j körkarlar j kreatursskötare
Sommar1
Vinter 1 2
Sommar
Vinter
Sommar
Vinter
1913............
10.4
7.9
10.6
8.1
n.i
10.8
1914............
10.4
7.9
10.6
8.i
u.i
10.7
1915............
10.S
7.9
10.5
8.1
n.i
10.7
1916............
10.1
7.9
10.4
8.1
n.i
10.6
1917............
10.1
7.9
10.4
8.1
11.0
10.6
1918............
10.1
7.9
10.3
8.1
11.0
10.6
1919............
9.9
7.8
10.2
8.1
10.3
10.3
1920............
9.8
7.7
10.5 *
8.6 2
10.3
10.1
1921............
9.8
7.8
10.5
8.6
10.4
10.1
1922............
9.8
• 7.8
10.5
8.7
10.1
10.1
1923 ............
9.9
7.8
10.6
8.6
10.4
10.2
1924............
9.8
7.8
10.6
8.7
10.4
10.2
1925 ............
9.8
7.8
10.6
8.s
10.4
10.2
1926...........
9.8
7.8
10.6
8.8
10.4
10.3
1927..........
9.8
7.8
10.6
8.8
10.4
10.2
1928.........
9.8
7.8
10.6
8.s
10.4
10.2
1929 ............
9.8
7.8
10.6
8.8
10.4
10.2
Såsom härav framgår, utgör för närvarande arbetstiden för vanliga
jordbruksarbetare med frånräknande av raster i genomsnitt 9.8 timmar
per dag under sommaren och 7.8 timmar under vintern. För körkarlar
tillkommer närmare en timmes rykt per dag. Kreatursskötarnas arbetstid
synes merendels något överstiga 10 timmar per dag året örn. Tillsammans
torde sistnämnda båda arbetargrupper innefatta omkring hälften
av samtliga lantarbetare inom det större jordbruket.
Ser man på tabellens årssiffror för egentligt jordbruksarbete, förkortades
under perioden 1913—1929 nettoarbetstiden örn sommaren med 0.6
timme eller nära 6 procent. Av angivna reducering kom det allra mesta
på de fem åren 1916—1920, under vilka den svenska industrien merendels
kunde glädja sig åt goda konjunkturer. Fabrikerna företogo personalutvidgningar,
som gjorde den redan tidigare flerstädes förefintliga bristen
på lantarbetare ännu kännbarare, och jordbrukets arbetstidsförhållanden
rönte kraftig påverkan av de inom industrien rådande arbetsvillkoren,
vilka då karakteriserades bland annat av successiv nedsättning
av arbetstiden. När efter år 1920 arbetstidsförkortningen inom jordbruket
tills vidare upphörde, synes detta böra sättas i samband med, att den
1 Enligt å frågeformulären lämnade anvisningar avses med sommar de tre månader av
sommarhalvåret, då den ordinarie arbetstiden börjar tidigast och slutar senast (i medeltal),
med vinter de tre månader av vinterhalvåret, då densamma börjar senast och slutar tidigast
(i medeltal).
2 Höjningen fr. o. m. 1920 beror på närmare precisering å frågeformulären av tiden för
rykt m. m.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.
23
tidigare så skarpa konkurrensen om arbetskraften mellan jordbruk och
industri nu väsentligt försvagats under inverkan av 1921—1922 års industriella
arbetslöshetskris och de följande årens »rationaliseringskonjunktur»,
som karakteriserades genom att produktionen ökades i väsentligt
hastigare takt än arbetskraftsbehovet. Den kortare, i huvudsak av
klimatiska förhållanden bestämda vinterarbetstiden har däremot, såsom
tabellen ävenledes utvisar, förblivit praktiskt taget oförändrad under alla
de år, som jämförelsen omfattar.
Med ledning av tillgängliga uppgifter örn arbetsdagens längd under
olika kalendermånader och veckodagar (arbetstiden på lördagar är ofta
Va—1 timme kortare) är det möjligt att approximativt beräkna den genomsnittliga
arbetstiden per vecka under hela året och för årets veckor
tillhopa. De beräknade årsmedeltalen för veckoarbetstiden giva vid handen,
att de egentliga jordbruksarbetarnas genomsnittliga arbetsvecka per
år kan uppskattas till cirka 53 timmar. Körkarlarnas veckoarbetstid
blir 58 timmar eller 10 procent längre och kreatursskötarnas 67 timmar
eller 27 procent längre, om hänsyn tages till djurvårdarnas ordinarie
söndagsarbete. En beräkning av antalet ordinarie arbetstimmar per år
meddelas här nedan:
Östra
Småland
Södra
Västra
Norra
Hela
Sverige
o. öarna
Sverige
Sverige
Sverige
riket
Egentliga jordbruksarbetare
... 2,700
2,650
2,800
2,650
2,590
2,680
Körkarlar .....................................
2,970
2,900
3,000
2,870
2,780
2,950
Kreatursskötare.............................
... 3,500
3,530
3,270
3,470
3,400
3,450
Ifrågavarande tal kunna givetvis ej tillmätas högre grad av exakthet.
Med utgångspunkt från dessa uppgifter torde man dock kunna säga, att
årsarbetstiden vid egentligt jordbruksarbete är baserad på 9 timmars arbetsdag,
medan man inom industrien — örn man bortser från det i vissa
fall rätt omfattande övertidsarbetet — räknar med 8-timmarsdag. Täger
man emellertid hänsyn även till den utsträckta arbetstid, som rykt och
djurskötsel pålägger omkring halva antalet lantarbetare, torde man väl
kunna anse jordbrukets arbetstid vara cirka 25 procent längre än arbetstiden
inom de industriella näringsgrenarna. Detta särskilt örn man
beaktar, att inom dessa den möjliga årsarbetstiden av cirka 2,400 timmar
i verkligheten icke torde fullt uppnås ens under goda konjunkturer,
då det faktiska antalet arbetstimmar per år och arbetare plägar hålla
sig vid i genomsnitt 2,100—2,300.
För den föreliggande frågans bedömande torde det vara av intresse
att även något belysa, huru arbetsvillkoren gestalta sig inom jordbruket
i främmande länder.
Lantarbetarnas arbetstid företer inom olika länder stora skiljaktigheter,
beroende på klimatiska förhållanden, jordbrukets struktur, arbetstraditioner,
lagstiftning m. m. Efter världskrigets slut framträdde en
ganska allmän strävan att genomföra åttatimmarsarbetsdagen icke blott
inom industrien utan även inom jordbruket. Härtill syftande lagförslag
framlades i ett flertal länder, men genomfördes blott i ett mindre antal
fall och blevo bestående för framtiden allenast i ett eller två länder.
Även i dessa lia dock förhållandenas utveckling framtvingat betydande
modifikationer i de ursprungliga bestämmelserna, särskilt under inverkan
av den depression, som efter år 1920 varit rådande inom jordbruket
i snart sagt hela världen. Vid internationella arbetskonferensens tredje
24
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.
sammanträde år 1921 hade spörsmålet örn reglering av arbetstiden inom
jordbruket uppsatts på dagordningen, men frågan upptogs ej till realbehandling.
Oaktat ett samtidigt fattat beslut, att jordbrukets arbetstidsfrågor
skulle uppföras på dagordningen vid en följande konferens, har
så hitintills icke skett, i trots av strävanden särskilt av Internationella
lantarbetarfederationen att åstadkomma en reglering av lantarbetarnas
arbetstid i överensstämmelse med andra arbetargruppers.
Arbetstidsförhållandena inom jordbruket lia emellertid under senare
år varit föremål för utredning genom Internationella arbetsbyrån och
Internationella lantbruksinstitutet i Rom, ävensom av den rådgivande
jordbrukskommitté, som utgör ett organ för samarbete mellan nämnda
båda institutioner. Dessa undersökningar lia framför allt belyst de betydande
olikheter i arbetsvillkoren, som på grund av naturliga och historiska
förhållanden råda i skilda länder.
Ser man på, huru jordbrukets arbetstidsförhållanden för närvarande
gestalta sig i våra grannländer, förefinnes för Norge en detaljerad redogörelse
för arbetstidens längd och fördelning inom jordbruket, vilken
ingår i de undersökningar om jordbrukets driftsförhållanden, som utarbetats
av »Det Kgl. Selskab för Norges Vel». Enligt denna källa utgjorde
inom det norska lantbruket, vilket har utpräglad småbrukskaraktär,
bruttoarbetstiden år 1919 i medeltal 13.o timmar under vårbruket, 13.3
timmar under höslåttern, 12.6 timmar under skördetiden, 12.g timmar eljest
under sommarhalvåret samt 10.4 timmar vintertid, medan efter frånräknande
av raster arbetstimmarna blevo respektive lO.o, 10.3, 9.8, 9.7 och 8.5,
vilket häntyder på en årsarbetstid av drygt 3,000 timmar. Kreaturens
vård beräknas börja tidigt och sluta sent, men av den beräknade bruttoarbetstiden
på 13—13.5 timmar per dag beräknas ej mindre än 6—8 timmar
avgå genom uppehåll i arbetet, varför nettoarbetstiden för skötseln
av de merendels fåtaliga kreatursbesättningarna ej blir mera än i genomsnitt
5.s timmar under sommar- och 7.o timmar under vinterhalvåret.
-— I Danmark utgör enligt kollektivavtal med Dansk Landarbejderforbund
arbetstiden 10 timmar 1 april—31 oktober, 9 timmar 1—14 november,
8 /. timmar 15—30 november, 8 timmar 1 december—28 februari, 9 timmar
1—14 mars och 9 7? timmar 15—31 mars eller tillhopa cirka 2,900 timmar
per år vid vanligt jordbruksarbete. Kreatursskötares arbetstid regleras
på sådant sätt, att han blir berättigad till övertidsbetalning, örn hans
arbetstid överskrider 66 1/2 timmar per vecka eller 10 timmar per dag. —
I Finland lia sedan år 1917 från arbetarhåll framförts krav på att
8-timmarslagen skulle utsträckas till jordbruket, och åtskilliga kommittéförslag
lia framkommit (det senaste av år 1917), innebärande en genomsnittlig
årsarbetstid av cirka 9 timmar per dag med ett maximum av 10
(i nordligaste länet 11) timmar. Någon lagstiftning har dock ej kommit
till stånd. Enligt verkställda undersökningar uppgick år 1920 nettoarbetstiden
inom jordbruket till i medeltal 10—10.5 timmar per dag under sommaren
och 7—8 timmar under vintern.
Vad de baltiska staterna beträffar proklamerades i Estland i november
1918 åttatimmarsdag inom såväl industri som jordbruk. Följande
är lagfästes inom lantbruket en årsarbetstid av 2,250 timmar, vars fördelning
på olika månader uppdrogs åt distriktskommittéer, representerande
såväl arbetsgivare som arbetare. Oaktat systemet efter hand modifierades
på sådant sätt, att 9- i stället för 8-timmarsdagen ladås till
grund för årsarbetstiden, framträdde stora svårigheter i tillämpningen.
25
Andra lagutskottets ''utlåtande Nr 35.
Efter liand upphörde distriktskommittéerna och år 1929 avskaffades de
helt. — I Lettland framlades år 1924 ett lagförslag örn att årsarbetstiden
inom jordbruket i genomsnitt skulle uppgå till 9 timmar per dag,
men förslaget antogs icke. — I Litauen var arbetstiden för arbetare
med stat (Deputat) under åren 1922—29 reglerad på 10-timmarsdagens
grund, men bar därefter varit föremål för fritt avtal. — I Polen regleras
lantarbetarnas arbetstid genom kollektivavtal mellan arbetsgivare
oell arbetare eller, örn överenskommelse ej träffas, genom beslut av förlikningsmyndigheterna.
I genomsnitt utgör årsarbetstiden 9 timmar 20
minuter per dag eller cirka 2,800 timmar, vilka fördelas på årets olika
månader så, att nettoarbetstiden per dag växlar mellan 61/t timmar i
december oell 11 !U timmar i juni och juli.
Tyskland lick år 1919 en »provisorisk lantarbetsordning», vilken
fastställde arbetstimmarna till 8 i fyra månader, 10 i fyra andra och 11 i
de fyra återstående, tillhopa motsvarande i normala fall 9 Vs timmar per
dag eller 2,900 per år. I praktiken regleras dock arbetstiden i jordbruket
genom kollektivavtal, vilka genom beslut av vissa myndigheter kunna
göras allmänt förpliktande inom ett visst område. Avtalen stipulera i
vissa fall något längre arbetstid än den nyss angivna normaltiden, men
i allmänhet kortare, ned till 2,700 timmar. För kreatursskötare är arbetstiden
längre och likaså för ogifta tjänare, som åtnjuta bostad och kost
i bondens bus och vanligen få rätta sin arbetstid efter vad gårdsarbetet
kräver. Dock plägar för tjänstefolket fastställas en vilotid örn 8—10 timmar
per dygn. — I Österrike utgöra bestämmelser örn dylik vilotid
huvudinnehållet i de arbetstidsförordningar, som förefinnas i de särskilda
»länderna». Arbetstidens faktiska längd bestämmes dock i huvudsak
genom kollektivavtal, vilka merendels fastställa årsarbetstider örn 2,800
å 2,900 timmar. — Tjeckoslovakien torde numera vara det enda
land, där lagen fastställer S-timmarsdag för jordbruket — örn man bortser
från Italien, där den genom dekret år 1923 införda 8-timmarsdagen
sedan år 1926 utökats till 9 timmar eller t. o. m. mera. Den tjeckoslovakiska
arbetstidslagen av år 1928 jämte senare förordningar medger
undantag för tjänare i husbondens kost, kreatursskötare m. fl., varigenom
arbetstiden för betydande lantarbetargrupper i verkligheten är ordnad
på grundvalen av icke 8-timmars- utan 12-timmarsdag. Närmare bestämmelser
örn arbetstidens längd fastställas merendels genom kollektivavtal,
vilka bland annat pläga innehålla den ur arbetstidssynpunkt viktiga bestämmelsen,
att för daglönare den nionde och tionde timmen betalas efter
samma grunder som de föregående 8 och att särskild övertidsbetalning
först ges fr. o. m. den elfte arbetstimmen. Numera kan 8-timmarslagen
därför knappast anses lia mer än formell giltighet inom det tjeckoslovakiska
jordbruket, såsom belyses av följande allmänt använda arbetstidsschema
för statavlönade körkarlar: januari—februari 8 timmar, mars
—maj 9 timmar, juni—september 10 timmar, oktober 9 timmar, november
—december 8 timmar.
Inom det schweizisk a bondebruket förekommer icke någon reglering
av arbetstiden, vare sig genom lag eller kollektivavtal. Enligt de
undersökningar, som under professor Ernst Laurs ledning verkställts genom
schweiziska bondesekretariatet, utgjorde år 1930 genomsnittliga arbetstiden
(med frånräknande av raster) för stallpersonal 12.25 timmar på
våren, 13.45 timmar under höskörden, 13.io timmar eljest under sommaren,
12.io timmar under hösten oell lino timmar under vintern, medan för andra
Bihang lill riksdagens protokoll 10.12. 9 saini. 2 avd. 3)) haft. t Nr 35.)
3
26 Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.
manliga lantarbetare motsvarande timsiffror voro respektive 11.25, 13.30,
12.45, II.20 och IO.00. I genomsnitt utgjorde arbetstiden för de båda arbetargrupperna
respektive 12.15 och 11.25 timmar, vilket är något mer än
före kriget, då motsvarande medeltal år 1909 voro respektive 12.oo och
11.15 timmar. — Liknande sjönas förhållandena vara i Frankrike.
Arbetstiden uppges här växla betydligt i olika trakter. I Sydfrankrike
uppges vinbergsarbetarna arbeta 6.7 å 8 timmar allt efter årstiden, medan
i jordbruksbygderna i mellersta och norra Frankrike de dagliga arbetstimmarna
lära vara 10—11 på sommaren och 9 på vintern. — Angående
arbetstidsförhållandena i Belgien är ej mycket bekant, men
för H o 11 a n ds del kunna vissa upplysningar hämtas av de kollektivavtal,
som här i stor utsträckning reglera arbetsvillkoren inom jordbruket
och trädgårdsskötseln. Arbetstiden bestämmes dock efter skäligen
oenhetliga grunder, i det att avtalen än fastställa en enhetlig arbetsdag
örn 10 å 10 V2 timmar året runt, än en efter årstiderna växlande arbetsdag
örn 8—11 timmar. I allmänhet synes årsarbetstiden ligga vid 2,700—
3,000 timmar per år, men för kreatursskötare och herdar kan den stiga
upp till 3,500 å 3,900 timmar.
England har beträtt sin egen väg för arbetstidens reglering inom
jordbruket genom att möjliggöra bestämmande av ett visst timantal såsom
grundval för de veckolöner, som fastställas av paritetiskt sammansatta
lönenämnder i enlighet med 1924 års lagstiftning örn minimilöner
inom jordbruket. Denna normalvecka har i allmänhet fixerats till 50—
54 timmar under sommaren och 48 timmar under vintern, men avvikelser
så väl uppåt som nedåt förekomma i de olika grevskapen, övertidsarbete
medges mot särskild ersättning. För kreatursskötare, kördrängar
och fårherdar är dock arbetstiden i allmänhet längre, ofta 60—62 timmar.
Nu angivna arbetstider gällde i England ännu i början av år 1931, men
under loppet av detta år har, såsom ett led i vissa lönenedsättningssträvanden,
framträtt en tendens att förlänga den ordinarie veckoarbetstiden
i syfte att därigenom reducera den faktiska arbetskostnaden per timme.
Av denna redogörelse framgår, dels att arbetstiden inom det svenska
jordbruket näppeligen kan anses vara längre än inom flertalet andra
jämförliga länder, dels att försöken att reglera jordbrukets arbetstid ‘på
lagstiftningens väg mött stora svårigheter, och att dessa knappast på
något håll hitintills erhållit någon mera definitiv lösning.
Gunnar Huss.
Bertil Nyström.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.
27
Bilaga B.
KUNGL. LANTBRUKSSTYRELSEN.
Till Riksdagens andra lagutskott.
Sedan kungl, lantbruksstyrelsen anbefallts att avgiva yttrande över två
inom riksdagen väckta, likalydande motioner, nr 189 i första kammaren
och nr 281 i andra kammaren örn laglig reglering oell begränsning av
arbetstiden för arbetare inom jordbruket, får lantbruksstyrelsen i ärendet
anföra följande.
Motionärerna erinra, att när 1919 års riksdag fattade beslut örn provisorisk
reglering av arbetstiden för flertalet arbetskorporationer, undantag
gjordes ifråga örn arbetare i jordbrukets tjänst, men att i statsrådsprotokollet
till den kungl, propositionen i ämnet ifrågasattes en senare omprövning
av frågan angående reglering jämväl av jordbruksarbetarnas arbetstid.
Motionärerna göra nu gällande, att under den tid, som förflutit sedan
dett£ riksdagens beslut fattades, åtskilligt inträffat, som gjorde jordbrukets
undantagsställning i detta avseende inom näringslivet mindre
markerad. I sådant avseende framhålles, att de förändringar av arbetsförhållanden
och arbetsformer, som maskinteknikens utveckling medfört,
åtminstone i vad anginge storbruket, väsentligt minskat skillnaden mellan
industriens och jordbrukets driftsformer.
Det synes lantbruksstyrelsen emellertid, som örn motionärerna tillmätt
den ökade motoriseringen allt för stort inflytande på lantbrukets driftsformer.
Ifråga örn det medelstora jordbruket, vartill den vida övervägande
delen av Sveriges jordbruk — örn den brukade arealen avses — är att
räkna, har motoriseringen, enligt vad lantbruksstyrelsen kan finna, under
den gångna tiden icke medfört några egentliga förändringar av sådan natur,
att arbetsformerna därav påverkats. Icke heller ifråga örn det egentliga
storbruket, som omfattar något mer än 10 procent av Sveriges jord,
synes denna motorisering annat än på vissa starkt begränsade arbetsområden
hava medfört avsevärda ändringar uti förevarande avseende. I
stort sett kvarstå således enligt lantbruksstyrelsen förmenande de skäl,
som år 1919 medförde en undantagsställning ifråga om jordbrukets arbetare,
oförändrade.
Jordbrukets beroende av årstidernas växlingar och kanske ännu mer av
väderleken nödvändiggör för dess utövare en betydligt mera elastisk arbetstid,
än som antagligen skulle kunna inrymmas inom lagligen fastställda
regler. Särskilt svårt synes det lantbruksstyrelsen att inom sådana regler
inrymma djurskötares verksamhet. Dessas arbetstid är delvis beroende
av oberäkneliga faktorer, såsom sjukdomsfall m. m., vilka knappast möjliggöra
en lagbunden reglering av densamma.
Lantbruksstyrelsen är fullt medveten, att jordbrukets arbetare i fråga
örn arbetstid, speciellt när det gäller djurskötare, äro sämre lottade än industriarbetare.
De skäl, som framtvingat en begränsning av arbetstiden för
industriens arbetare, göra sig dock icke i samma grad gällande ifråga om
28
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.
deni, som sysselsättas inom jordbruket. Jordbrukets folk arbetar under helt
andra, mera naturliga förhållanden och deras yrke medför i allmänhet icke
samma hälsovåda, som ej sällan det industriella arbetet. Att jordbrukets
folk — såväl arbetare som självständiga utövare — tillmätts en helt annan
och lägre levnadsstandard än andra näringars är emellertid tydligt. Lantbruksstyrelsen
håller före, att jordbrukets arbetande folk i första hand är i
behov av en förbättrad levnadsstandard och en med andra näringsutövare
mer likställd ekonomisk tillvaro. Lantbruksstyrelsen anser sig böra ifrågasätta,
huruvida en reglering av arbetstiden för jordbrukets arbetare icke
skulle komma att verka i rakt motsatt riktning. Det under ekonomiskt betryck
arbetande jordbruket skulle genom en begränsning av arbetstiden
nödgas anställa ett större antal arbetare, det vill säga tvingas till ökade utgifter,
varigenom dess ekonomiska ställning komme att än ytterligare försämras.
Då jordbrukets inkomster äro begränsade, medför enligt lantbruksstyrelsens
förmenande varje ökning av dess utgifter ökade svårigheter
att bereda dess arbetare en tillfredsställande inkomst. Lantbruksstyrelsen,
som behjärtar de svårigheter, varunder jordbrukets arbetare leva, finner
under sådana förhållanden i första hand åtgärder till jordbrukets ekonomiska
stödjande vara av behovet påkallade. Arbetstidsfrågan synes styrelsen
vara en andrahandsfråga.
Motionärernas hemställan utmynnar i ett yrkande på utredning av frågan.
Då lantbruksstyrelsen, såsom av det ovan sagda torde framgå, ej kan
finna åtgärder avseende arbetstidsreglering inom jordbrukets område för
närvarande möjliga att genomföra, utan att jordbruksnäringen samtidigt
åsamkas kännbar olägenhet, saknar lantbruksstyrelsen anledning för närvarande
tillstyrka, att utredning i motionernas syfte kommer till stånd.
Stockholm den 5 mars 1932.
Erik Insulander.
Georg von Zweigbergk,
3215*3. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1932:.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.