Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion angående viss ändring i lagen örn försäkring för olycksfall i arbete.

1932-05-10 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1932:36, Utlåtande i anledning av väckt motion angående viss ändring i lagen örn försäkring för olycksfall i arbete.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

1

ISr 36.

Ankom till riksdagens kansli den 10 maj 1932 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående viss

ändring i lagen örn försäkring för olycksfall i arbete.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 269,

vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Hilding hemställt, att

riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla örn åtgärder

i syfte att sådan ändring sker i lagen örn försäkring för olycksfall i arbete

av den 17 juni 1916, att även barn och närskylda, som arbeta i visst företag,

beredas samma förmåner som andra arbetare, utan att s. k. frivillig försäkring

behöver sökas.

Beträffande de skäl, som motionären anfört till stöd för sin hemställan,

får utskottet hänvisa till motionen.

Över motionen har utskottet, i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver,

begärt yttrande av försäkringsrådet och riksförsäkringsanstalten.

Utskottet har därjämte lämnat de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening

tillfälle att yttra sig över motionen. De yttranden, som i anledning

härav kommit utskottet till handa, finnas fogade såsom bilagor vid detta

utlåtande; och tillåter sig utskottet hänvisa till desammas innehåll.

Enligt lagen den 17 juni 1916 örn försäkring för olycksfall i arbete 1 §

är envar arbetare, där ej i lagen annorlunda stadgas, försäkrad för skada till

följd av olycksfall i arbetet. Kostnaden för försäkringen bestrides, med

bidrag av statsmedel till omkostnaderna, genom försäkringsavgifter, som

erläggas av arbetsgivaren. Yad lagen förstår med arbetare och arbetsgivare

omförmäles i dess 2 §, som har följande lydelse.

I denna lag förstås med arbetare envar, som mot avlöning användes till

arbete för annans räkning utan att i förhållande till honom vara att anse

såsom självständig företagare, så ock envar, som för vinnande av yrkesutbildning

utan avlöning utför dylikt arbete. Med arbetsgivare förstås

envar, för vilkens räkning sådan arbetare användes till arbete, utan att

mellan dem står någon tredje person, vilken såsom självständig företagare

åtagit sig att ombesörja arbetets utförande.

Såsom arbetare enligt denna lag anses ej den, som utför arbetet i sitt

hem eller å arbetsställe som av honom bestämmes, ej heller den, som av

tillfällig anledning användes till arbete av någon, som eljest ej använder

arbetare, ej heller, där arbetet utföres för allenast en arbetsgivares räkning,

dennes make och hemmavarande barn eller adoptivbarn och föräldrar eller

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 9 sami. 2 avd. 31 höft. (Nr 36.) 713 32 1

Lagen

den 17 julli

1916 om försäkring

för

olycksfall i

arbete.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

Förarbetena

till olycksfalls

försäkringslagen

och

olycksfallsförsäkringens

utveckling.

Fråga om

utsträckning

av försäkring

enligt olycksfallsför

säkringslagen

till

vissa icke

hemmavarande

anhöriga.

adoptivföräldrar i förhållande till honom. Utföres arbetet för makars gemensamma

räkning, anses de i förevarande hänseende såsom allenast en arbetsgivare.

I 4 § stadgas, att försäkringen äger rum i riksförsäkringsanstalten; dock

att, där för ändamålet bildats sådant ömsesidigt olycksfallsförsäkringsbolag,

vars delägare äro arbetsgivare oell för vars förbindelser delägarna svara med

obegränsad personlig ansvarighet, försäkringen av delägarnas arbetare i

stället må under vissa villkor äga rum i detta bolag. Enligt 35 § är arbetsgivare

berättigad att i riksförsäkringsanstalten försäkra annan arbetare än i

lagen avses, således de arbetare, som jämlikt 2 § andra stycket äro undantagna

från den obligatoriska försäkringen. Sådan frivillig försäkring kan

även meddelas av bolag, som avses i 4 §, för delägares arbetare.

Under förarbetena till olycksfallsförsäkringslagen gjordes av ålderdomsförsäkringskommittén

och riksförsäkringsanstalten vissa uttalanden örn den

ställning, arbetsgivares anhöriga borde erhålla enligt lagen. Utskottet tilllåter

sig att beträffande dessa uttalanden hänvisa till de vid detta utlåtande

fogade bilagorna A och B (ss. 6 och 9).

I de nämnda bilagorna lämnas även i övrigt uppgifter till belysande av

olycksfallsförsäkringens utveckling.

Vid 1920 års riksdag väcktes inom andra kammaren av herr Anderson i

Knapasjö en motion, nr 12, av intresse i detta sammanhang. Enligt den då

gällande lydelsen av 2 § olycksfallsförsäkringslagen voro arbetsgivares barn

eller adoptivbarn och föräldrar eller adoptivföräldrar i förhållande till honom

ej att anse såsom arbetare i lagens mening. I undantagsbestämmelsen fanns

sålunda ej som nu inskjutet ordet hemmavarande. I den nämnda motionen

hemställdes emellertid, att riksdagen måtte besluta sådan ändring i lagen,

att dennas bestämmelser måtte bliva tillämpliga på arbetsgivares barn eller

adoptivbarn, som ej vore hemmavarande.

Andra lagutskottet, till vars behandling motionen överlämnades, begärde

yttrande över densamma av riksförsäkringsanstalten och försäkringsrådet.

Riksförsäkringsanstalten lämnade en kortfattad redogörelse för det av

motionären åsyftade stadgandets tillkomst samt erinrade, att enligt motsvarande

lag i Danmark försäkringen även omfattade medlemmar av arbetsgivarens

familj, endast hustrun undantagen, försåvitt de med hänsyn till beskaffenheten

och omfattningen av deras arbete i arbetsgivarens verksamhet

kunde likställas med andra arbetare samt att motsvarande norsk lag saknade

någon särskilt inskränkande bestämmelse av ifrågavarande innebörd. Riksförsäkringsanstalten

anförde därefter, att en lagändring i åsyftad riktning

kunde synas desto mera påkallad, som ifrågavarande gällande bestämmelse

i lagens 2 § enligt av försäkringsrådet meddelade utslag ansetts böra medföra,

att vid beräknande av skadad persons arbetsförtjänst enligt lagens 9 §

såsom arbetsförtjänst ej skulle medräknas inkomst av arbete, som barn utfört

hos föräldrar eller föräldrar av arbete hos barn.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36. 3

Riksförsäkringsanstalten berörde emellertid också svårigheter, sammanhängande

med försäkringens organisation enligt gällande lagstiftning, som

uppläte försäkringens handhavande åt ett flertal enskilda bolag vid sidan av

riksförsäkringsanstalten, samt med det stora antalet av dem, som genom en

åsyftad lagändring skulle inbegripas under försäkringen, ävensom svårigheten

att i de särskilda fallen erhålla kännedom om vilka barn som intaga den

ställning till föräldrarna, som av motionären åsyftades. liiksförsäkringsanstalten

ansåge sig ur stånd att, så länge anstalten ej ensam vore bärare

av den sociala olycksfallsförsäkringen, tillstyrka bifall till motionärens förslag.

Försäkringsrådet anförde, att rådet icke hade något att erinra mot den

föreslagna lagändringen.

Utskottet anförde i sitt utlåtande nr 33, att utskottet ansåge rättvisan

kräva, att barn och adoptivbarn, som lämnat föräldrahemmet och som därmed

finge anses hava begynt en i ekonomiskt avseende självständig tillvaro,

icke såsom arbetare i förhållande till sina föräldrar, resp. adoptivföräldrar,

uteslötes från de förmåner vid olycksfall, som ifrågavarande lag beredde

annan arbetare. Detta krav vore enligt utskottets förmenande så starkt, att

det icke kunde avvisas allenast med den hänvisning till de huvudsakligen

organisatoriska svårigheter, riksförsäkringsanstalten omnämnt. På grund

av vad sålunda anförts hemställde utskottet, att riksdagen i anledning

av motionen måtte för sin del antaga en lag örn ändrad lydelse av 2 §

i olycksfallsförsäkringslagen. Den av utskottet föreslagna lagen innebar,

att ordet »hemmavarande)- skulle inskjutas framför orden »barn eller adoptivbarn».

Utskottets hemställan bifölls av riksdagen, och lagändringen genomfördes

genom lag den 18 juni 1920.

Av visst intresse för den föreliggande frågan äro även de motioner,

som vid 1928 års riksdag väcktes av herr Sjöblom i första kammaren,

nr 206, och av herr Carlsson i Stockholm i andra kammaren, nr 119. I

dessa motioner, vilka voro likalydande, hemställdes, att riksdagen ville i

skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit måtte låta verkställa

utredning rörande utbyggnad av den frivilliga försäkringen enligt lagen örn

försäkring för olycksfall i arbete samt sedermera för riksdagen framlägga

det förslag, vartill utredningen kunde giva anledning.

Andra lagutskottet, som behandlade dessa motioner, hemställde i sitt över

desamma avgivna utlåtande, nr 31, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl

Majit anhålla, att Kungl. Majit måtte låta verkställa utredning rörande lämpligheten

av sådan utvidgning av den frivilliga försäkringen enligt lagen om

försäkring för olycksfall i arbete, att denna bomme att omfatta mindre

arbetsgivare och självständiga yrkesutövare, ävensom för riksdagen framlägga

det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Reservation avgavs av herr von Sydow, som ansåg att utskottet bort av

styrka motionen.

Fråga om

utsträckning

av (ten frivilliga

försäkringen

enligt

olycksfallsförsäkringslagen

till

självständiga

yrkesutövare

m. fl.

s. 4 Kontrollera mot PDF

Fråga örn

utsträckning

av den obligatoriska

olycksfallsförsäkringen

att

omfatta varje

person över

viss ålder.

Utskottet.

4 Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

Riksdagen biföll utskottets hemställan och avlät skrivelse i ämnet till

Kungl. Majit, nr 205.

Kungl. Majit anbefallde den 22 juni 1928 riksförsäkringsanstalten att verkställa

den begärda utredningen. Sedan riksförsäkringsanstalten den 29

november 1930 under åberopande av direktiven för 1928 års pensionsförsäkringskommittés

arbete hemställt örn överflyttning av utredningsuppdraget

till nämnda kommitté, meddelade Kungl. Majit den 4 december 1930 beslut

örn dylik överflyttning.

Vid 1931 års riksdag väckte inom andra kammaren herr Osberg motion,

nr 85, däri hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit

hemställa, det Kungl. Majit måtte skyndsamt verkställa utredning örn sådan

ändring av lagen örn försäkring för olycksfall i arbete, att varje person över

viss ålder bleve obligatoriskt försäkrad mot skada till följd av olycksfall i

arbete, under förutsättning att behov förelåge, samt örn statens övertagande

av hela verksamheten, både beträffande förvaltningen och skadeersättningen.

I sitt över motionen avgivna utlåtande, nr 23, hänvisade andra lagutskottet

till den utredning, som begärts i 1928 års ovan nämnda riksdagsskrivelse.

Att riksdagen utan avvaktan av de förslag till utvidgning av den frivilliga

olycksfallsförsäkringen, vartill denna utredning kunde komma att giva anledning,

för det dåvarande skulle påkalla utredning örn möjligheten att genomföra

obligatorisk olycksfallsförsäkring för varje person över viss ålder, synes

utskottet icke vara lämpligt. Utskottet hemställde, att motionen icke måtte

föranleda till någon riksdagens åtgärd. Herr Osberg reserverade sig däremot,

utan angivet yrkande. Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Vid innevarande års riksdag väckte herr Osberg åter motion, nr 39 i

andra kammaren, med bland annat enahanda hemställan som i den nämnda

motionen H: 85 vid 1931 års riksdag. Andra lagutskottet yttrade i utlåtande

nr 1, efter att hava erinrat örn sitt uttalande i anledning av sistnämnda

motion, att utskottet vid företaget övervägande av den förevarande motionen

i de delar, vari den överensstämde med den nästföregående år behandlade,

ej funne anledning att frångå vad utskottet sålunda anfört. Utskottet hemställde,

att motionen icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Denna hemställan bifölls av riksdagen.

Den utredning, som föreligger i ärendet, giver vid handen, att stora svårigheter

äro förknippade med en utvidgning av den obligatoriska olycksfallsförsäkringen

på sätt motionären ifrågasatt. I riksförsäkringsanstaltens yttrande

framhålles med ingående motivering, att avsevärda tekniska svårigheter

möta mot en dylik utvidgning, och i såväl detta yttrande som i det

av försäkringsrådet avgivna betonas, att utvidgningen skulle medföra icke

obetydliga premiekostnader för dem, vilka i sin tjänst hava sådana arbetare

som i motionen åsyftas. Givet är, att starka skäl måste krävas för att det

skulle kunna anses tillrådligt att under nuvarande brydsamma ekonomiska

förhållanden, på sätt i motionen ifrågasättes, införa skyldighet för arbets
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36. 5

givare att bekosta olycksfallsförsäkring för sina hemmavarande barn eller

föräldrar, för så vitt de arbeta åt honom. Motionens syfte skulle för övrigt

måhända till väsentlig del kunna tillgodoses genom en mera omfattande

upplysningsverksamhet bland allmänheten för att främja en ökad användning

av den frivilliga försäkringen enligt olycksfallsförsäkringslagen. Efter

vad riksförsäkringsanstalten i sitt yttrande anfört, skulle genom dylika åt*

gärder antagligen nås företrädesvis sådana hithörande fall, där verkligt behov

av försäkring förefinnes samt i anslutning därtill vederbörande vill och

kan bära de erforderliga kostnaderna.

Beträffande frivillig olycksfallsförsäkring har riksdagen, som ovan nämnts,

år 1928 anhållit örn viss utredning, nämligen rörande lämpligheten av sådan

utvidgning av den frivilliga försäkringen enligt olycksfallsförsäkringslagen,

att försäkringen komme att omfatta mindre arbetsgivare och självständiga

yrkesutövare. Denna utredning är ännu icke verkställd, och det synes utskottet

redan med hänsyn till densamma mindre lämpligt att nu igångsätta

den tydligen ganska omfattande undersökning, som erfordras för att i vederbörligt

sammanhang utreda den av motionären väckta frågan om utvidgning

på visst sätt av den obligatoriska olycksfallsförsäkringen. Utskottet

vill emellertid begagna tillfället att betona önskvärdheten av att den utredning,

varom anhölls i 1928 års riksdagsskrivelse, snart måtte slutföras.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte föranleda till någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 10 maj 1932.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: lierrar Westman, Sigfrid Hansson, von Geijer, Norman*,

friherre Lagerfelt, Olof Carlsson, P. Sandström och Gottfrid Karlsson;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar*, Hage*, Petersson i Lerbäcksbyn,

Sandström i Nyland, Björnberg*, Hansson i Trollhättan, Gardell i Gans och

Osberg.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

av herr Osberg.

Heservation

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

Bilaga A.

KUNGL. FÖRSÄKRINGSRÅ.DET.

Till riksdagens Andra lagutskott.

Genom remiss den 12 februari 1932 Ilar Kungl. Majit anbefallt Försiikringsrådet.

att till Utskottet avgiva yttrande över en i Andra kammaren

väckt motion, nr 269, angående viss ändring i lagen örn försäkring för

olycksfall i arbete. I anledning härav får Försäkringsrådet anföra följande.

I 2 § andra stycket av nämnda lag stadgas: »Såsom arbetare enligt denna

lag anses ej den, som utför arbete i sitt hem eller å arbetsställe, som av

honom bestämmes, ej heller den, som av tillfällig anledning användes till

arbete av någon, som eljest ej använder arbetare, ej heller, där arbetet utföres

för allenast en arbetsgivares räkning, dennes make och hemmavarande

barn eller adoptivbarn och föräldrar eller adoptivföräldrar i förhållande till

honom. Ftföres arbetet för makars gemensamma räkning, anses de i förevarande

hänseende såsom allenast en arbetsgivare.»

Enligt 35 § är arbetsgivare berättigad att i Biksförsäkringsanstalten försäkra

annan arbetare än i lagen avses, således de arbetare, som jämlikt 2 §

andra stycket äro undantagna från den obligatoriska försäkringen. Sådan

frivillig försäkring kan även meddelas av bolag, som avses i 4 §, för delägares

arbetare.

I motionen hemställes örn skrivelse till Kungl. Majit med anhållan örn

åtgärder i syfte att sådan ändring sker i lagen örn försäkring för olycksfall

i arbete, att även barn och närskylda, som arbeta i visst företag, beredas

samma förmåner som andra arbetare, utan att s. k. frivillig försäkring behöver

sökas.

Ålderdomsförsäkringskommittén upptog i sitt den 19 oktober 1915 avgivna

betänkande med förslag till lag örn försäkring för olycksfall i arbete

frågan, i vilken utsträckning medlemmar av arbetsgivarens familj, därest de

mot avlöning användas till arbete för hans räkning, borde anses såsom arbetare

i lagens mening. Kommittén anförde i detta avseende bland annat:

Enligt kommitténs åsikt borde i allmänhet någon skillnad icke göras mellan

dylika familjemedlemmar och andra arbetstagare, även örn deras avlöning

ofta endast utginge i naturaförmåner. Kommittén hade dock ansett, att så

nära anhöriga till arbetsgivare som hans barn och föräldrar icke borde anses

såsom arbetare i förhållande till honom. I själva verket skulle det i

dessa fall ofta bliva synnerligen svårt att avgöra, huruvida ett egentligt

arbetsförhållande ägde rum, och ej sällan måste dessa nära anhöriga i viss

mån betraktas såsom delägare i verksamheten. I varje fall hade dessutom

barn och föräldrar enligt lag försörjningsplikt gent emot varandra, och en

försäkring vore därför i dessa fall mindre behövlig än i fråga örn arbetare

i mera egentlig mening. Man torde även kunna antaga, att frivillig försäkring

av dessa anhöriga oftare än eljest skulle komma att anlitas.

Att mera exakt beräkna antalet av de personer, som avses i motionen,

låter sig icke göra utan särskild undersökning. Någon uppgift örn, huru

många hemmavarande barn under 15 år, som deltaga i t. ex. jordbruket,

synes icke för närvarande stå till buds. Det kommer emellertid att röra

sig om ett mycket stort antal personer.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

Otvivelaktigt vore det önskvärt, om nu från försäkringen undantagna

familjemedlemmar kunde bliva delaktiga av den obligatoriska försäkringens

förmåner. Flertalet av dem torde tillhöra hem med svag ekonomisk

ställning. Inträffar ett olycksfall i arbetet, kan detta medföra dryga, i många

fall ej överkomliga kostnader för en rationell vård av den skadade. Skadan

kan ock kvarlämna men, som gör den skadade för hans återstående livstid

oförmögen till självförsörjning. Visserligen står den frivilliga försäkringen

till buds, men denna möjlighet har hittills i endast ringa omfattning begagnats,

och utan en mycket energisk propaganda torde den ej komma att begagnas

i någon större utsträckning.

Kostnaden för obligatorisk försäkring av ifrågavarande personer kommer

emellertid att belöpa sig till ett icke obetydligt belopp, som det kan bliva

svårt att bära för de i flertalet fall ekonomiskt svagt ställda företagarna.

Tydligt är, att, därest de i motionen avsedda personerna inbegripas i försäkringen,

detta kommer att medföra åtskilliga administrativa svårigheter, såsom

beträffande kontroll, inkrävande av försäkringsavgifter o. s. v. Vissa begränsningar

torde bliva erforderliga, såsom beträffande ålder o. s. v. Nödvändigt

blir måhända även att åtminstone för vissa grupper kombinera försäkringen

med obligatorisk försäkring för olycksfall utom arbetet.

Örn en utredning kommer till stånd i förevarande avseende, synes den

även böra omfatta övriga enligt 2 § från den obligatoriska försäkringen

undantagna personer. Och det kan ifrågasättas örn ej utredningen borde

utsträckas till att omfatta frågan örn obligatorisk försäkring för mindre företagare,

som i ekonomiskt avseende äro likställda med lönearbetare eller i

många fall sämre ställda än många lönearbetare. Dessa företagare hava nu

icke ens möjlighet att erhålla frivillig försäkring i Biksförsäkringsanstalten

eller de ömsesidiga sociala olycksfallsförsäkringsbolagen. I fråga örn dessa

företagare pågår dock för närvarande utredning angående beredande av

möjlighet för dem att erhålla frivillig försäkring. I anledning av väckta

motioner anhöll nämligen riksdagen i skrivelse den 16 maj 1928 hos Kungl.

Maj:t örn åvägabringande av utredning och förslag rörande utbyggande av

den frivilliga försäkringen enligt lagen örn försäkring för olycksfall i arbete.

Ärendet är för utredning överlämnat till 1928 års pensionsförsäkringskommitté.

Frågan örn utsträckning av den obligatoriska försäkringen till de befolkningsgrupper,

som i motionen avses, blir i sista hand en ekonomisk fråga.

Det gäller ett högst betydande antal personer och försäkringsavgifter, som

sammanlagda uppgå till avsevärt belopp.

I detta ärendes behandling hava Försäkringsrådets samtliga ledamöter

deltagit.

Stockholm den 8 mars 1932.

På Kungl. Försäkringsrådets vägnar:

0. F. Enbom.

/ Gösta Ekeroth.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

SIKS FÖRSÄKRINGS ANSTALTEN''.

Bilaga B.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Kungl. Majit bar den 12 februari 1932 anbefallt riksförsäkringsanstalten

att avgiva oell till utskottet överlämna yttrande över en inom riksdagens

andra kammare av herr Hilding väckt motion, nr 269, däri yrkats, att riksdagen

måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn åtgärder i

syfte, att sådan ändring sker i lagen örn försäkring för olycksfall i arbete

av den 17 juni 1916, att även barn och närskylda, som arbeta i visst företag,

beredas samma förmåner som andra arbetare, utan att s. k. frivillig

försäkring behöver sökas.

Med anledning härav får riksförsäkringsanstalten anföra följande.

Enligt den ursprungliga lydelsen av 2 § av 1916 års olycksfallsförsäkringslag

voro från den obligatoriska försäkringen undantagna, bland andra, arbetsgivares

barn och föräldrar. Detta undantagsstadgande, som jämlikt lag den

14 juni 1917 gäller även adoptivförhållande, har genom lag den 18 juni 1920

begränsats till att omfatta allenast hemmavarande barn och föräldrar, respektive

adoptivbarn eller adoptivföräldrar. Vidare har genom lag den 18 juni

1926 — i enlighet med redan förut tillämpad praxis — uttryckligen stadgats,

att under ifrågavarande undantagsbestämmelse skall inrymmas jämväl arbetsgivarens

make ävensom att bestämmelsen skall gälla endast, där arbetet utföres

för allenast en arbetsgivares räkning, varvid emellertid för det fall, att

arbetet utföres för makars gemensamma räkning, de i förevarande hänseende

skola anses såsom allenast en arbetsgivare. För de personer, vilka sålunda

äro undantagna från den obligatoriska försäkringen, äger arbetsgivare rätt

att i vederbörande försäkringsinrättning teckna frivillig försäkring.

Enligt befolkningsstatistiken utgjorde vid slutet av år 1920 antalet hemmavarande

barn, mågar, bröder och systrar över 15 år till hemmansägare, övriga

jordägare, brukare, jordtorpare och fiskare ej mindre än 360,000. Antalet

barn i åldrarna 10—15 år inom yrkesgrupperna jordbruk och boskapsskötsel

samt fiske kan antagas hava uppgått till omkring 230,000. En avsevärd

del av nu nämnda personer jämte motsvarande antal inom övriga

yrkesgrupper, rörande vilka emellertid lika detaljerade uppgifter ej kunnat

erhållas, torde beröras av den utav motionären åsyftade utsträckningen av

den obligatoriska försäkringen.

I motiven till ålderdomsförsäkringskommitténs förslag till lag om försäkring

för olycksfall i arbete, vilket ligger till grund för den nu gällande

lagen, anfördes beträffande ifrågavarande undantagsstadgande, att enligt kommitténs

åsikt någon skillnad i allmänhet icke borde göras mellan medlemmar

av arbetsgivarens familj och andra arbetstagare, även örn deras avlöning

ofta utginge i naturaförmåner. Kommittén ansåg dock, att så nära anhöriga

till arbetsgivaren som hans barn och föräldrar icke borde anses såsom arbetare

i förhållande till honom. I själva verket skulle det enligt kommitténs

mening i dessa fall ofta bliva synnerligen svårt att avgöra, huruvida ett

egentligt arbetsförhållande ägde rum, och ej sällan måste dessa nära anhöriga

i viss mån betraktas såsom delägare i verksamheten. I varje fall

hade dessutom barn och föräldrar enligt lag försörjningsplikt gent emot

varandra, och en försäkring vore därför i dessa fall mindre behövlig än i

fråga örn arbetare i mera egentlig mening.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

9

Riksförsäkringsanstalten framhöll i sitt utlåtande över kommitténs förslag,

att detsamma i denna del innebar en inskränkning i förhållande till

då gällande 1901 års lag om ersättning för skada till följd av olycksfall i

arbete, vilken inskränkning mången gång kunde synas orättvis. Av praktiska

skäl ansåg sig dock anstalten böra biträda kommitténs förslag i förevarande

hänseende.

De skäl, vilka såsom av det ovan sagda framgår redan vid lagens tillkomst

anförts mot inrymmandet av ifrågavarande personer under den obligatoriska

försäkringen, förtjäna alltjämt stort beaktande och detta i desto

högre grad som dels genom ovannämnda lag den 18 juni 1926 upphävts det

tidigare gällande undantagsstadgandet, att såsom arbetare ej anses den, som

icke fyllt 12 år, dels ock genom lag den 24 maj 1928 karenstiden bortfallit.

Det hos oss gällande automatiska försäkringssystemet innebär, att, dälden

enskilde arbetsgivaren ej träffat avtal örn delägarskap i ömsesidigt bolag,

försäkring av hos honom anställda arbetare skall utan avtal eller anmälan

anses gälla i riksförsäkringsanstalten. Antalet arbetsgivare, som sålunda

hava försäkring i riksförsäkringsanstalten, utgör omkring 500,000,

varav omkring 470,000 äro s. k. mindre arbetsgivare eller arbetsgivare med

mindre än 5 arbetare. För att kunna påföra arbetsgivarne premier måste

anstalten själv införskaffa erforderliga uppgifter rörande antalet arbetare

m. m. I fråga örn mindre arbetsgivare bär anstalten i huvudsak att hålla

sig till de uppgifter härutinnan, som för ifrågavarande ändamål antecknas

i mantalslängderna. Det skulle otvivelaktigt bliva mycket betungande och

ofta förenat med synnerligen stora svårigheter för mantalsskrivningsförrättarna

att införskaffa de upplysningar rörande det mycket betydande antalet

ifrågavarande familjemedlemmar, som erfordras för ett tillnärmelsevis riktigt

avgörande, huruvida sådant arbetsförhållande föreligger, att premiedebitering

skall ske, och i så fall för huru stor del av året premier böra beräknas.

Att märka är härvid, att ej blott inom jordbruk, utan även inom andra

verksamhetsgrenar, såsom hantverk, handel och hushåll, dessa familjemedlemmar

ofta i större eller mindre utsträckning deltaga i arbetet. Uppenbart

synes vara — för att nämna ett exempel — att det måste ställa sig

mycket svårt att fastställa, huruvida och i vad mån en skolflicka, vilken

åtnjuter kost och bostad hos sina föräldrar och i viss utsträckning biträder

i jordbruk, handel eller hushåll, därvid skall anses för föräldrarnas räkning

utföra arbete mot avlöning på sätt i 2 § olycksförsäkringslagen förutsättes.

Yad de ömsesidiga bolagen vidkommer grundas den obligatoriska försäkringen

såsom redan nämnts på försäkringsavtal med varje särskild arbetsgivare,

som har att årligen avgiva redovisning rörande antalet arbetare m. m.

För dessa bolag, vilkas delägareantal uppgår till endast omkring 39,000,

torde inordnandet under den obligatoriska försäkringen av ifrågavarande

familjemedlemmar vad premiedebiteringen beträffar i huvudsak blott medföra,

att arbetsgivaren hade att inräkna dessa i sina uppgifter till respektive

bolag.

Så snart någon skada inträffat, vilken av den närskylde arbetsgivaren

anmäldes såsom olycksfall i arbete, skulle det bliva erforderligt att utöver

den mer allmänna prövning, som måste ske i samband med premiedebiteringen,

verkställa en noggrann undersökning rörande arbetsförhållandet i

det siirskilda fallet med hänsyn till vid tiden för olycksfallet föreliggande

omständigheter. Anstalten har från sin verksamhet riklig erfarenhet av de

stora svårigheter, som föreligga att vid inträffande olycksfall erhålla tillförlitlig

utredning i fråga om arbetsförhållande mellan närskylda. (livet är,

att dessa svårigheter skulle bliva jin avsevärt större, orri den obligatoriska

försäkringen utvidgades på siitt i motionen ifrågasatts. Liknande svårig
Bihang

till riksdagens protokoll H132. !> sami. 2 avd. dl heijl. (Nr 36.) 71332 ä

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

heter skulle göra sig gällande att, utöver den föreliggande anmälningshandlingen,

vid behov erhålla ett objektivt underlag även för bedömandet av

frågan, örn olycksfall i arbete föreligger.

Enligt verkställd överslagsberäkning hava blott omkring 560 arbetsgivare

med omkring 900 årsarbetare begagnat sig av möjligheten att teckna frivillig

försäkring för sådana familjemedlemmar, varom här är fråga. Att den frivilliga

försäkringen ej vunnit större anslutning, torde såsom motionären

framhåller till stor del bero på okunnighet örn lagens stadganden i hithörande

avseenden ävensom på bristande företagsamhet. Det torde emellertid

ej heller få förbises, att mången — han må vara arbetsgivare i lagens

nuvarande mening eller icke — kan förutsättas knappast vilja eller kunna

bära de kostnader, försäkringen av ifrågavarande familjemedlemmar skulle

betinga. I detta sammanhang förtjänar nämnas, att premien för en under

helt år sysselsatt manlig jordbruksarbetare i regel uppgår till 15 ä 20 kronor.

Med hänsyn till ovan anförda svårigheter i olika hänseenden synes det

anstalten vara mindre sannolikt, att obligatorisk försäkring av ifrågavarande

familjemedlemmar skulle kunna inrymmas inom det system, på vilket försäkringsplikten

enligt gällande olycksfallsförsäkringslag vilar.

Det måste även stöta på beaktansvärda olägenheter att för inrangerande

av dessa grupper av personer inom den obligatoriska olycksfallsförsäkringen

icke blott fastställa lämpliga med avseende å dem erforderliga inskränkningar

i försäkringspliktens omfattning, utan även tillskapa lägliga organisatoriska

anordningar. Härutinnan erforderliga föreskrifter måste vara praktiskt användbara

för såväl ett effektivt uttagande av prestationskostnaderna, försäkringsavgifterna,

som vid avgörande av uppkommande ersättningsfrågor. Aven

med ganska långt gående sådana inskränkningar, som nyss nämnts, måste

det antagas, att den praktiska tillämpningen av en utsträckt försäkringsplikt

enligt motionärens förslag skulle komma att medföra förhållandevis betydande

ökning av anstaltens förvaltningskostnader.

Med hänsyn till nu antydda svårigheter och olägenheter, som skulle vara

förenade med införande av obligatorisk försäkring för ifrågavarande familjemedlemmar,

finner anstalten motionens syfte lämpligare böra tillgodoses

genom vidtagandet av särskilda anordningar i syfte att främja deras anslutning

till den frivilliga försäkringen. Riksförsäkringsanstalten håller före,

att genom lämpliga åtgärder i sådant syfte en ej obetydlig ökning av den

nuvarande anslutningen till denna försäkring skulle stå att vinna — åtgärder,

vilka riksförsäkringsanstalten hittills bland annat av kostnadsskäl ansett

sig icke böra vidtaga. Härigenom nås också antagligen företrädesvis sådana

hithörande fall, där verkligt behov av försäkring förefinnes samt i anslutning

därtill vederbörande vill och kan bära de erforderliga kostnaderna.

Till en frivillig försäkring av ifrågavarande personer för olycksfall i arbete

kan lämpligen anslutas dylik försäkring för olycksfall utom arbete.

Därest emellertid dylika åtgärder icke anses tillräckliga, utan särskild

utredning befinnes böra verkställas örn utsträckning av den obligatoriska

försäkringen i enlighet med motionärens förslag, synes det anstalten vara

av vikt, att utredningen i fråga erhåller tillräckligt omfattande karaktär, så

att samtliga med förevarande spörsmål sammanhängande omständigheter

komma under bedömande.

I handläggningen av detta ärende inom riksförsäkringsanstalten hava,

förutom undertecknade, deltagit byråcheferna Östrand, v. Schulzenheim och

Puke samt byrådirektören Sidvall.

Stockholm den 10 mars 1932.

Sigurd Ribbing.

Harald Wolff.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

11

DE ÖMSESIDIGA SOCIALFÖRSÄKRINGSBOLAGENS

FÖRENING.

Bilaga C.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Sedan utskottet genom skrivelse den 5 februari 1932 berett de ömsesidiga

socialförsäkringsbolagens förening tillfälle att avgiva yttrande i anledning

av en av herr Hilding i andra kammaren avgiven motion angående viss

ändring i lagen örn försäkring för olycksfall i arbete, får föreningen vördsamt

meddela, att föreningen ej bar någon erinran att göra i fråga örn motionens

syfte, då detta syfte är synnerligen behjärtansvärt, och därjämte ett

förverkligande av förslaget synes komma att minska en del svårigheter vid

avgörande av frågor rörande försäkringens omfattning, samt att föreningen

därför anser lämpligt, att motionärens förslag göres till föremål för ytterligare

utredning.

Stockholm den 10 februari 1932.

And. Lindstedt.

Linar Frydén. Trygve Lovén. C. Bergström. P. E. Brolin.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.