Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion angående vissa ändringar i lagen om försäkring för olycksfall i arbete.

1932-05-20 · 28 sidor, varav 28 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 28 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1932:37, Utlåtande i anledning av väckt motion angående vissa ändringar i lagen om försäkring för olycksfall i arbete.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

1

iNr 37.

Ankom till riksdagens kansli den 21 maj 1932 kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående vissa ändringar

i lagen om försäkring för olycksfall i arbete.

I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr

251, vilken behandlats av andra lagutskottet, bär herr Branting yrkat, att

riksdagen måtte anhålla, att Kungl. Majit ville föranstalta örn utredning

i vissa i motionen angivna hänseenden samt örn möjligt till nästa

riksdag framlägga förslag till ändring i dessa avseenden av lagen den

17 juni 1916 örn försäkring för olycksfall i arbete.

Beträffande de skäl, som motionären anfört till stöd för sitt yrkande,

får utskottet, i den mån redogörelse för dem ej lämnas här nedan, hänvisa

till motionen.

Över motionen har utskottet, i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver,

begärt yttrande av riksförsäkringsanstalten, försäkringsrådet,

försäkringsinspektionen och medicinalstyrelsen. Utskottet har därjämte

lämnat de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening tillfälle att yttra

sig över motionen. De yttranden, som i anledning härav kommit utskottet

till handa, finnas såsom bilagor fogade vid detta utlåtande; oöh tillåter

sig utskottet hänvisa till desammas innehåll.

Enligt lagen den 17 juni 1916 örn försäkring för olycksfall i arbete är

envar arbetare, där ej annorlunda stadgas i lagen, försäkrad för skada

till följd av olycksfall i arbetet. Kostnaden för försäkringen bestrides,

med bidrag av statsmedel till omkostnaderna, genom försäkringsavgifter,

som erläggas av arbetsgivaren. Försäkringen äger enligt 4 § i lagen

rum i riksförsäkringsanstalten; dock att, där för ändamålet bildats sådant

ömsesidigt olycksfallsförsäkringsbolag, vars delägare äro arbetsgivare

och för vars förbindelser delägarna svara med obegränsad personlig

ansvarighet, försäkringen av delägarnas arbetare i stället må under vissa

villkor äga rum i detta bolag. I 6 § stadgas, att örn arbetare skadats till

följd av olycksfall i arbetet, skall på grund av försäkringen till honom

i ersättning utgivas: 1) örn olycksfallet medfört sjukdom, som förorsakat

förlust eller nedsättning av arbetsförmågan, erforderlig läkarvård m. m.

samt under vissa förutsättningar sjukpenning; 2) örn olycksfallet, efter

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 9 sami. 2 avd. 32 haft. (Nr 37.) ]

Gällande bestämmelser.

Lagen den 17

juni 1916 om

försäkring för

olycksfall i

arbete.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

Kungörelsen

den 9 november

1928 ang.

anmälan om

olycksfall i

arbete m. m.

upphörande av därav förorsakad sjukdom, medfört under längre eller

kortare tid bestående förlust eller nedsättning av arbetsförmågan, livränta,

under viss förutsättning, eller ett kapitalbelopp i dess ställe samt

därjämte sådan behandling, som må erfordras för böjande av arbetsförmågan.

Enligt 7 § skall, örn olycksfallet medfört arbetarens död, i ersättning

utgivas dels begravningshjälp, dels ock livräntor till efterlevande.

I 21 § stadgas, att där olycksfall medfört eller skäligen kan antagas

medföra påföljd, som enligt 6 eller 7 § föranleder ersättning, det åligger

arbetsgivaren eller arbetsföreståndaren att, sedan lian från den skadade

eller eljest erhållit underrättelse örn olycksfallet, ofördröjligen därom bos

den försäkringsinrättning, i vilken den skadade enligt olycksfallsförsäkringslagen

är försäkrad, göra skriftlig anmälan enligt formulär, som av

försäkringsanstalten fastställts. Då anmälan göres, skall samtidigt eller,

där så ej kan ske, så snart som möjligt därefter till försäkringsinrättningen

insändas genom arbetsgivarens försorg, men på försäkringsinrättningens

bekostnad, anskaffat läkarbetyg enligt formulär, som av medicinalstyrelsen

fastställts, angående skadans beskaffenhet och den skadades

tillstånd eller, där olycksfallet medfört döden, angående dödsorsaken;

kan läkarbetyg ej utan oskälig omgång eller kostnad anskaffas, må i

stället insändas intyg av präst eller annan tjänsteman i orten, av ordföranden

i kommunalstämman eller ordföranden eller ledamot i kommunalnämnden

eller av ledamot i häradsnämnden. Enligt tredje stycket i

samma paragraf skall polismyndighet i orten så fort ske kan föranstalta

örn undersökning rörande olycksfallet, därest sådan undersökning begäres

av försäkringsinrättningen eller försäkringsrådet, samt till inrättningen

eller rådet insända protokoll över undersökningen; begäres ej polisundersökning,

skall undersökning hållas allenast örn polismyndigheten

finner sådan nödig.

över beslut av riksförsäkringsanstalten eller försäkringsbolag, som i

4 § avses, rörande ersättning eller eljest rörande tillämpning av någon i

lagen given bestämmelse, må klagan föras bos försäkringsrådet genom

besvär. Försäkringsrådet äger, ändå att klagan icke förts eller framställning

gjorts, till prövning upptaga ärende, som nu nämnts. Försäkringsrådets

beslut meddelas kostnadsfritt. Klagan må ej föras över försäkringsrådets

beslut.

I kungörelsen den 9 november 1928 angående anmälan örn olycksfall i

arbete m. m. givas ytterligare föreskrifter örn arbetsgivares eller arbetsföreståndares

anmälningsskyldighet. Efter olycksfall av den art, varom

i 21 § olyckfallsförsäkringslagen förmäles, bar enligt § 1 i nämnda kungörelse

arbetsgivaren eller arbetsföreståndaren att, sedan han från den skadade

eller eljest erhållit underrättelse örn olycksfallet, ofördröjligen därom

göra skriftlig anmälan till riksförsäkringsanstalten, ävensom, där den

skadade är försäkrad i ömsesidigt olycksfallsförsäkringsbolag, till detta

bolag. I § 5 av samma kungörelse stadgas, att det åligger arbetsgivaren

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

3

eller arbetsföreståndare!! att samtidigt med den anmälan örn olycksfall,

som enligt § 1 skall göras till riksförsäkringsanstalten, örn olycksfallet

göra anmälan jämväl till polismyndigheten i orten. Polismyndighet, hos

vilken sådan anmälan blivit gjord, har att tillse, att anmälan ägt rum

enligt fastställt formulär, och att i förekommande fall föranstalta örn erforderlig

komplettering av densamma samt att, där undersökning örn

olycksfallet enligt särskild föreskrift skall verkställas eller eljest finnes

nödig, så fort ske kan hålla sådan undersökning. Polismyndigheten åligger

vidare att ofördröjligen insända den inkomna anmälningshandlingen till

vederbörande yrkesinspektör eller bergmästare med tillkännagivande, huruvida

polisundersökning rörande olycksfallet hållits eller är avsedd att

äga rum och, i sistnämnda fall, örn tiden för undersökningen.

I 31 § i lagen den 29 juni 1912 örn arbetarskydd stadgas örn sådana arbetarombud,

som i visst sammanhang äro föremål för omnämnande i motionen.

Å arbetsställe, varest på stadigvarande sätt bedrives industriellt eller

annat arbete av viss beskaffenhet i sådan omfattning, att å arbetsstället i

regel användas minst tio arbetare, böra arbetarna inom sig utse ett eller

flera ombud att företräda dem i frågor rörande arbetets säkerhet eller

sundhet. Ombud må ock å annat arbetsställe kunna av arbetarna utses.

Örn valet böra ombuden underrätta arbetsgivaren och vederbörande yrkesinspektör

eller bergmästare.

Arbetsgivare så ock den, som utövar ledningen av arbete, bör i frågor rörande

arbetets säkerhet eller sundhet söka samråd med arbetarnas ombud.

Ombuden, som hava att göra sig noga underrättade örn de beträffande

arbetets säkerhet och sundhet å arbetsstället rådande förhållanden, böra

verka för främjande av ökad säkerhet och sundhet samt jämväl söka

vinna arbetarnas medverkan därtill. När ombuden genom klagomål eller

eljest erhålla kännedom örn missförhållande, böra de söka få detsamma

avhjälpt genom hänvändelse till den, som utövar ledningen av arbetet i

fråga, eller till arbetsgivaren eller, där rättelse på sådant sätt ej vinnes, till

vederbörande yrkesinspektör eller bergmästare. Har den, som utövar ledningen

av arbete, eller arbetsgivare från ombud mottagit hänvändelse rörande

arbetets säkerhet eller sundhet, har han att inom skälig tid giva

ombudet besked i frågan.

Vid inspektion å arbetsställe, där ombud för arbetarna finnes, bör inspektionsförrättaren

i regel träda i förbindelse med ombudet.

Vederbörande tillsynsorgan är pliktigt att på begäran kostnadsfritt tillhandahålla

arbetarnas ombud avskrift av anvisning, råd eller annat skriftligt

meddelande, som avlåtits rörande arbetets säkerhet eller sundhet å

arbetsstället.

Motionären förklarar i motionen, att han vill fästa uppmärksamheten

på det kausulsammanhang mellan en yttre skada och därav orsakad sjuk
-

Lagen den 29

jani 1912 om

arbetarskydd.

Motionen.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

dom som skall styrkas för att motsvara lagens uttryck i 6 §, att olycksfallet

medfört sjukdomen. Svårigheter att tolka stadgandet uppstå enligt

motionären ofta, då den ursprungliga skadan någorlunda lakes men

det så småningom ur skadan utvecklar sig en följdsjukdom, såsom tuberkulos,

hudexem, svulster, ledförändringar, traumatiska neuroser o. d.

Detsamma gäller enligt motionären även örn det fall, där en av föregående

sjukdom försvagad lem eller kroppsdel drabbas av en yttre skada.

■Enligt motionärens förmenande bör emellertid ersättning tillerkännas

av olycksfall drabbad person, så snart olycksfallet med viss grad av

sannolikhet varit en bidragande orsak till sjukdomen.

I motionen uttalas vidare, i samband med ett omnämnande av 21 §

olycksfallsförsäkringslagen, att det vore önskvärt, att skyldighet att lämna

upplysning örn de sannolika orsakerna till olyckan obligatoriskt åvilade

andra personer än de enligt nämnda lagrum därmed betrodda. Särskilt

lämpliga för detta uppdrag torde enligt motionärens mening de i

lagen den 29 juni 1912 örn arbetarskydd 31 § omtalade arbetarombuden

vara.

Vidare anföres i motionen, att det torde vara önskvärt, att den skadade

eller eventuellt bans efterlevande erhölle samma rätt, som enligt 21 §

tredje stycket tillagts försäkringsinrättningen och försäkringsrådet, att

bos polismyndigheten i orten påkalla undersökning angående olycksfallet.

Motionären övergår därefter till vissa frågor angående förfarandet i

ärenden bos försäkringsrådet. Motionären framhåller såsom önskvärt,

att åtminstone i de fall, då anhållan därom framställes, enskild part i sådant

ärende får motpartens, d. v. s. vederbörande försäkringsinrättnings,

utredning sig delgiven. Örn part företrädes av t. ex. ledamot av advokatsamfundet,

torde det, efter vad i motionen anföres, icke ingiva större

betänkligheter att tillhandahålla denne de från försäkringsbolag ingivna

handlingarna än det möter, att den enskilda partens handlingar tillställas

enskilt försäkringsbolag. I motionen anföres även, att på framställning

i förekommande fall örn bistånd av kommissionär blivit uppgivet,

att försäkringsrådet skulle sakna kommissionär och att part således icke

med säkerhet kunde påräkna att få underrättelse örn ingivandet av motpartens

utredning. Det syntes motionären tydligt, att utredningsarbetet

under dessa förhållanden i hög grad försvårades och möjligheterna i hög

grad ökades för försäkringsinrättningarna att få åberopad utredning

prövad, innan den enskilde parten haft tillfälle att bemöta, beriktiga och

motbevisa, vad som andragits av försäkringsinrättningen.

Slutligen uttalas i motionen, att de enskilda parternas möjligheter i

rättegången inför försäkringsrådet att tillvarataga sina intressen försämrades

jämväl därav, att de enligt hittills gällande praxis icke fått

sina utredningskostnader ersatta, även då enligt försäkringsrådets dom

vederbörande försäkringsinrättning obehörigen vägrat utbetala yrkad ersättning.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37. 5

I nu angivna hänseenden skulle enligt motionärens yrkande riksdagen

anhålla örn utredning.

Vid 1928 års riksdag väckte inom andra kammaren herr Sundström en Fråga vid

motion, nr 288, med hemställan, att riksdagen måtte besluta sådant tillägg 192^rsa^kS

till lagen örn försäkring för olycksfall i arbete, att arbetare, som ådragit muskeistracksig

muskelsträckning i ryggen, bleve tillförsäkrade ersättning enligt olycks- “ingar.

fallsförsäkringslagens grunder och att vederbörande utskott måtte utforma

den för berörda lagändring nödiga lagtexten, eller, örn detta icke

bifolles, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit begära utredning

i ärendet samt förslag till nästföljande års riksdag.

Andra lagutskottet, som behandlade motionen, inhämtade yttrande över

densamma av försäkringsrådet och riksförsäkringsanstalten. I sitt över

motionen avgivna utlåtande, nr 32, anförde därefter utskottet:

Det förslag, som innebålles i motionen, synes avse, att s. k. muskelsträckningar

i ryggen skola i försäkringshänseende alltid anses såsom

följder av olycksfall i arbete. Ett genomförande av förslaget skulle alltså

innebära, att beträffande ifrågavarande skador icke skulle förefinnas

den prövningsrätt, som i berörda hänseende eljest tillkommer vederbörande

försäkringsinrättning. Ett bifall till motionen skulle därjämte föranleda,

att gränserna mellan olycksfallsförsäkringen och sjukförsäkringen

på denna punkt bleve utplånade.

Med anledning av motionen bär på utskottets hemställan verkställts en

ingående undersökning av det föreliggande spörsmålet. Denna utredning

giver vid handen, att vid prövning av ersättningsanspråk beträffande sådana

skador, som avses i den föreliggande motionen, försäkringsinrättningarna

numera hämta ledning av den medicinska sakkunskapens anvisningar

vid bedömandet av frågan, huruvida s. k. muskelsträckningar i ryggen

äro att betrakta som olycksfall eller sjukdomsfall.

Utskottet förklarade, att desamma med hänsyn till de anförda förhållandena

icke hade ansett sig kunna tillstyrka bifall till något av de i motionen

framställda yrkandena, och hemställde därför, att motionen icke

måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd. Däremot reserverade sig

herr Hage, som ansett, att utskottet borde ha föreslagit, att riksdagen

måtte i skrivelse till Kungl. Majit hemställa, att Kungl. Majit måtte

låta verkställa en allsidig och ingående utredning av den i motionen berörda

frågan.

Utskottets hemställan blev bifallen av riksdagen. I

I förevarande motion yrkas, att riksdagen måtte hos Kungl. Majit an- utskottet.

hålla örn utredning och förslag rörande åtskilliga spörsmål på olycksfalls- Motionen i

försäkringens område. De frågor, motionären upptager, gälla dels för- allmänhet,

utsättningarna för att rätt till ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen

skall förefinnas, dels förfarandet för utredande huruvida sådana

förutsättningar äro för handen. I båda dessa hänseenden ifrågasätter

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

motionären ändringar i nu gällande bestämmelser, i syfte att de försäkrade

arbetarnas intressen må bliva bättre tillgodosedda,

i. Kravet på Beträffande förutsättningarna för ersättnings utfående har motionären

"”ansenligt1 herört olycksfallsförsäkringslagens stadgande i 6 §, att till arbetare, som

oiycksfaiUför- skadats till följd av olycksfall i arbetet, skall på grund av försäkringen

sakri roslagen. utgivas sjukpenning m. m. örn olycksfallet medfört sjukdom, som förorsakat

förlust eller nedsättning av arbetsförmågan, samt livränta m. m. örn

olycksfallet efter upphörandet av därav orsakad sjukdom medfört under

längre eller kortare tid bestående förlust eller nedsättning av arbetsförmågan.

Enligt 7 § skall, örn olycksfallet medfört arbetarens död, i ersättning

utgivas begravningshjälp och till vissa efterlevande livräntor. Motionären

fäster uppmärksamheten vid det krav på orsakssammanhang

mellan å ena sidan ett olycksfall i arbete och å andra sidan sjukdom, invaliditet

eller dödsfall, vilket lagen uppställer genom att för rätt till ersättning

fordra, att olycksfallet »medfört» sjukdom, invaliditet eller dödsfall.

Enligt motionen uppstå ofta svårigheter att avgöra, huruvida dylikt

orsakssammanhang är för handen, något som föranlett motionären att

ifrågasätta ändring av olycksfallsförsäkringslagen i denna del.

Svårigheter att fastställa, huruvida orsakssammanhang förefinnes,

göra sig kännbara icke endast vid bedömandet av frågor tillhörande

olycksfallsförsäkringen. Jämväl då fråga är örn ersättning enligt allmänna

skadeståndsrättsliga regler, är det ofta svårt att avgöra, huruvida

orsakssammanhang föreligger. Enligt rättspraxis torde emellertid

kravet på dylikt sammanhang i skadeståndsmål icke fattas så strängt,

att ersättning skulle anses böra utgå endast för sådan skada, som på

bindande sätt kan bevisas vara orsakad av en ifrågakommen handling.

Fastmera torde i praxis den uppfattningen göra sig gällande, att allenast

viss grad av sannolikhet för orsakssammanhang erfordras. Både riksförsäkringsanstalten

och försäkringsrådet hava i sina i ärendet avgivna

yttranden framhållit, att på olycksfallsförsäkringens område icke böra

uppställas strängare fordringar på klarläggande av orsakssammanhang

än vad som följer av allmänna skadeståndsregler. Något krav

på en strängare rättstillämpning inom försäkringsrätten än inom

skadeståndsrätten har således icke ansetts följa av lagens uttryckssätt.

En ändring av lagtexten, varigenom uttryckligen stadgades,

att för rätt till ersättning skulle vara tillräckligt, att skälig anledning

funnes att antaga, att orsakssammanhang vore för handen, skulle knappast

bliva av praktisk betydelse. De av utskottet inhämtade uppgifterna

rörande praxis vid tillämpningen av olycksfallsförsäkringslagen synas

utskottet icke heller innefatta tillräckliga skäl för att utskottet skulle

kunna biträda motionärens yrkande i denna del.

2. Frågor om I fråga örn det förfarande, genom vilket utredning rörande ett olycks''arbetårombuZ

vinnas, ifrågasätter motionären även, som redan antytts, vissa

poiismyndig- ändringar i gällande bestämmelser. Bland annat upptages i motionen

^ utredningen^ frå£a11’ huruvida icke för sådan utredning böra anlitas även andra än

om olycksfall.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37. 7

dem, som enligt gällande bestämmelser hava att taga befattning med

olycksfallet. Motionären framhåller sålunda som sin mening, att det

vöre önskvärt, att skyldighet att efter inträffat olycksfall lämna upplysning

örn de sannolika orsakerna till olyckan måtte åvila också andra personer

än arbetsgivaren eller arbetsföreståndaren och nämner såsom särskilt

lämpade för sådan medverkan till utredning örn olycksfallet de arbetarombud,

örn vilka talas i 31 § lagen den 29 juni 1912 örn arbetarskydd.

Likaså uttalar sig motionären för att den skadade hör äga befogenhet

att påkalla polisundersökning.

Utskottet finner det angeläget, att det genom lämpliga anordningar

sörjes för att inträffande olycksfall bliva i möjligaste mån klarlagda.

Redan i den anmälan örn olycksfall, som enligt 21 § olycksfallsförsäkringslagen

och kungörelsen den 9 november 1928 angående anmälan örn

olycksfall i arbete m. m. skall sändas till riksförsäkringsanstalten, eventuellt

också till annan försäkringsinrättning ävensom till polismyndighet,

böra därför lämnas ingående och noggranna uppgifter. Det synes

utskottet, att det från flera synpunkter skulle vara av värde, att dessa

anmälningar tillställdes jämväl de av motionären nämnda arbetarombuden,

i den mån sådana finnas å arbetsstället. Genom denna anordning

skulle ökad säkerhet vinnas för att innehållet i anmälan blir objektivt

och klargörande. Från arbetarskyddets synpunkt torde det äga betydelse,

att arbetarombuden bliva noggrant underrättade örn olycksfall å

arbetsstället. Därigenom torde ock intresset för ombudsinstitutionen

främjas. Utskottet tillåter -sig därför föreslå riksdagen, att hos Kungl.

Maj:t anhålla örn utarbetande av föreskrifter örn överlämnande av ett

exemplar av de ifrågavarande anmälningarna jämte tillhörande handlingar

till vederbörande arbetarombud. Under hänvisning till denna utskottets

ståndpunkt, vilken innebär, att utskottet i viss mån tillmötesgått

motionärens önskningar, finner sig utskottet icke böra förorda, att, såsom

motionären ifrågasatt, arbetarombuden åläggas att regelbundet medverka

vid avfattandet av anmälningar örn olycksfall. Ej heller anser sig utskottet

böra tillstyrka, att, på sätt i motionen jämväl ifrågasatts, särskilda

föreskrifter meddelas örn rätt för skadad arbetare att påkalla polisundersökning.

Motionären framställer önskemål även beträffande förfarandet hos

försäkringsrådet. Under rådets prövning dragas mål genom besvär, som

skadad arbetare anför över försäkringsinrättnings beslut att icke tilldela

honom begärd ersättning. Motionärens erinringar med avseende å förfarandet

inför försäkringsrådet avse att tillförsäkra den klagande bättre

möjligheter att taga del av det för rådet föreliggande processmaterialet.

I detta sammanhang bör emellertid beaktas, att bestämmelser med det

av motionären angivna syftet lätteligen kunna bidraga till att göra förfarandet

inför försäkringsrådet mera omständligt och kostsamt. Enligt

nu gällande ordning äro handlingarna i målen tillgängliga å rådets ämbetslokal.

Rådet låter sig dessutom, såsom av dess yttrande framgår, an

. Förfarande

hos försäkringsrådet.

s. 8 Kontrollera mot PDF

4. Fråga om

ersättning för

kostnader å

mål hos försäkringsrådet.

8 Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

geläget vara att underlätta för klagandena att taga del av handlingarna,

varjämte rådet i stor utsträckning på begäran kostnadsfritt meddelar

skriftliga upplysningar. Sådan denna ordning nu tillämpas, medför den,

såvitt utskottet kunnat finna, för de försäkrade större fördelar än de nackdelar,

som enligt motionärens mening äro förenade med densamma. Utskottet

anser sig därför icke böra biträda vad motionären yrkat i denna del.

Den av motionären till sist berörda frågan örn den klagandes möjlighet

att erhålla ersättning för sina kostnader å målet, för den händelse han

bos försäkringsrådet vinnea- ändring i överklagade beslutet, bar, såsom

av riksförsäkringsanstaltens och försäkringsrådets yttranden synes, varit

föremål för uppmärksamhet i samband med försäkringsrådets inrättande.

Av vad därvid förekom framgår otvetydigt, att frågan är av invecklad

och svårlöst natur. Något mera kännbart behov av bestämmelser

På detta område torde icke framträda, så länge försäkringsrådet följer

sin i rådets yttrande skildrade praxis att ex officio sörja för erforderlig

utredning. En omständighet, som är ägnad att ingiva betänkligheter

mot att ingripa med stadganden på detta område, är, att försäkringsrådets

ställning inom socialförsäkringssystemet ännu icke kan anses slutgiltigt

avgjord. Utskottet är med hänsyn till det sagda icke redo att

tillstyrka riksdagen att uttala sig för bestämmelser örn kostnadsersättning

åt vinnande part eller för verkställande av utredning därom.

På grund av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att riksdagen, med anledning av förevarande motion,

måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att

Kungl. Majit ville låta utarbeta bestämmelser örn

skyldighet för arbetsgivare eller arbetsföreståndare

att överlämna ett exemplar av anmälan enligt 21 §

olycksfallsförsäkringslagen jämte tillhörande handlingar

till arbetarombud, varom förmäles i 31 § arbetarskyddslagen,

för så framt sådant ombud finnes å arbetsstället.

Stockholm den 20 maj 1932.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

9

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från lörsta kammaren: herrar Westman, Linder, Sigfrid Hansson, fröken Hesselgren,

friherre Lagerfelt*, herrar Larsson i Brålanda, Olof Carlsson och P. Sandström;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Skövde, Johanson i Hallagården, Pettersson

i Hällbacken, Sandström i Nyland, Björnberg, Hansson i Trollhättan, Ljung och Isacsson.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av berrar Magnusson i Skövde och Sandström i Nyland, vilka anfört:

Den föreslagna anordningen blir säkerligen av ytterst ringa värde och

lär knappast ens uppväga besväret nied riksdagsskrivelsen, utarbetandet

av erforderliga bestämmelser och deras publicerande i svensk författningssamling.

Vi ha därför inom utskottet motsatt oss skrivelseförslaget och

förty ansett, att utskottet bort hemställa örn avslag å motionen I: 251.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

Bilaga A.

Riksfursäkringsanst alten.

Till Riksdagens Andra Lagutskott.

I skrivelse den 29 januari 1932 Ilar Utskottet anhållit om riksförsäkringsanstaltens

yttrande över en inom första kammaren väckt motion, nr 251,

angående vissa ändringar i lagen örn försäkring för olycksfall i arbete.

Därefter har Kungl. Maj:t anbefallt anstalten att avgiva och till Utskottet

senast den 10 mars 1932 överlämna sådant yttrande.

Med anledning härav får riksförsäkringsanstalten anföra följande.

Olycksfallsskada och sjukdom.

Motionären avser åvägabringande inom olycksfallsförsäkringen av en

friare och för den skadade förmånligare tillämpning än för närvarande

i fall av följdsjukdomar av en ursprunglig skada samt i fall, när föregående

sjukdom förelegat, som försämrats eller eljest påverkats av ett

olycksfall.

Såsom motionären framhåller, stadgas i olycksfallsförsäkringslagen såsom

förutsättning för rätt till ersättning, att olycksfallet skall hava »medfört»

sjukdomstillstånd, invaliditet eller dödsfall. Beträffande arten av

det kausalsammanhang, som sålunda skall förefinnas mellan olycksfallet

och sjukdomstillståndet, invaliditeten eller dödsfallet, torde det enligt riksförsäkringsanstaltens

mening vara klart, att därutinnan inom den sociala

olycksfallsförsäkringen icke kan eller bör ställas strängare fordringar än

enligt allmänna skadeståndsregler. Sålunda kan givetvis icke fordras ett

omedelbart sammanhang, utan är det tillfyllest, att sammanhanget endast

är medelbart. Däremot synes tvekan kunna uppstå, örn de allmänna skadeståndsreglerna

i nu nämnda avseende skola inom olycksfallsförsäkringen

anses modifierade till den skadades förmån sålunda, att inom denna försäkring

skall vara tillfyllest ett mer avlägset eller i mindre grad påvisbart

eller sannolikt sammanhang än enligt allmänna skadeståndsregler.

En sådan tillämpning inom olycksfallsförsäkringen skulle i så fall befinnas

motiverad, förutom i sin mån av den friare bevisprövning, som där

äger rum, måhända även av försäkringens speciella sociala syftemål.

Utan att ingå på det i motionen berörda av försäkringsrådet avgjorda

fallet, därvid ersättning icke ansetts höra utgå enligt olycksfallsförsäkringslagen

— detta fall har icke avsett någon i riksförsäkringsanstalten

försäkrad — får anstalten framhålla, att anstalten i fråga örn de av motionären

åsyftade följdsjukdomar i stort sett eftersträvat en sådan tilllämpning

av olycksfallsförsäkringslagen, som av motionären framhålles

såsom önskvärd, nämligen att ersättning tillerkännes »så snart en viss

grad av sannolikhet finnes och orsakssammanhanget rent lekmannamässigt

ter sig bindande».

Så till exempel lämnas i praxis ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen,

när en person på grund av olycksfall i arbete, t. ex. skada i ett

ben, intagits å sjukhus eller eljest är sängliggande, och i detta sängläge

inställer sig t. ex. lunginflammation, som medför förlängt sjukdomstill
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

stånd eller död. Likaså utgives i allmänhet ersättning, när efter bestämt

hårdare slag eller stöt uppstått en till en början såsom helt vanlig uppfattad

yttre skada å en lem (t. ex. ett knä) samt sedermera inom rimlig

tid konstateras tuberkulos i den skadade lemmen och det icke kan påvisas,

att denna tuberkulos är av äldre datum. Därest efter yttre skada

inställt sig annan svårare inre sjukdom, t. ex. örn elakartad, svulst uppstått

nära det skadade stället, har även tillerkänts ersättning. Vidare

utgår i allmänhet ersättning, örn t. ex. hjässan träffas av svårare våld

samt sedermera inom begränsad tid inställer sig nerv- eller sinnessjukdom

eller epilepsi.

Rörande den inom olycksfallsförsäkringen tillämpade praxis i förestående

och andra liknande fall ligger en jämförelse nära till hands med. de

av anstalten även tillämpade 1909 och 1927 års förordningar örn ersättning

i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, och det

orsakssammanhang, som där — enligt sistnämnda förordning, när sjukdomen

yppats efter tjänstgöringens slut — avses mellan tjänstgöringen

och den ådragna sjukdomen. För att ersättning skall utgå fordras enligt

1909 års berörda förordning, att »tjänstgöringen skäligen kan antagas

hava till sjukdomen bidragit». Enligt 1927 års förordning skall sjukdom,

som yppats först efter tjänstgöringen, dock anses ådragen under tjänstgöringen,

örn denna »skäligen kan antagas hava väsentligen bidragit till

sjukdomen».

I det ursprungliga förslaget till den förra av dessa förordningar hade

upptagits den bestämmelsen, att ersättning skulle utgå, örn sjukdomen

»visas vara framkallad av tjänstgöringen». Häremot erinrades i den

kungl, propositionen, att det »syntes vara tillräckligt, att så skäligen kunde

anses vara förhållandet». I anslutning härtill framhöll riksförsäkr.ingsanstalten

i det utlåtande och förslag av den 30 december 1918, som ligger

till grund för 1927 års berörda förordning, att det sålunda avsedda orsakssammanhanget

»behöver icke uttryckligen styrkas, men det måste föreligga

verkligt skäl för antagandet av ett sådant sammanhang. Det är,

såsom framgår särskilt av en högsta domstolens dom den 23 oktober 1916

icke tillräckligt, att den möjligheten att sjukdomen orsakats av militärtjänstgöringen

icke är utesluten, utan förhållandena måste vara sådana,

att de lämna verkligt stöd för ett dylikt antagande».--— »Att söka

fastslå några bestämda och mera allmängiltiga regler för avgörandet av

frågan, huruvida i varje särskilt fall det skall kunna med skäl anses, att

militärtjänstgöringen bidragit till sjukdomen, och att således sådant kausalsammanhang

föreligger mellan militärtjänstgöringen och sjukdomen,

att den förra kan anses hava i väsentlig grad medverkat till sjukdomens

uppkomst eller utbrott eller till en mer betydande försämring i övrigt av

den sjukes tillstånd, lärer icke låta sig göra.»

Tillämpningen inom riksförsäkringsanstalten av olycksfallsförsäkringslagen,

i vad angår frågor om det ovan avsedda orsakssammanhanget, ansluter

sig tämligen nära till vad som på sätt nu nämnts gäller inom området

för berörda författningar.

Principiellt sett måste väl inom socialförsäkringssystemet upprätthållas

den huvudregeln, att det är den sociala sjukförsäkringen och den sociala

invaliditetsförsäkringen, som lia att bära riskerna av sjukdom och invaliditet,

vilka ej förorsakas av olycksfall i arbete. Häri ligger sålunda, att

inom en från dessa socialförsäkringsgrenar för sig avskild social olycksfallsförsäkring,

vars kostnader bestridas enligt särskilt för den gällande

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

grunder, därav betingad försiktighet måste iakttagas såväl i nu berörda

avseende som beträffande de därjämte av motionären åsyftade fall, där

en av föregående sjukdom redan försvagad lem eller kroppsdel genom

olycksfall i arbete drabbas av yttre skada.

Vad beträffar de sist avsedda fallen hava understundom i utlandet uttryckliga

föreskrifter meddelats örn uppdelning av försäkringsrisken mellan

de ifrågakommande olika försäkringsgrenarna, sålunda att t. ex.

i allmänhet utgående ersättning från olycksfallsförsäkringen skall kunna

nedsättas med hänsyn tagen till visst redan före olycksfallet förefintligt

sjukdomstillstånd. I saknad av sådana föreskrifter kan det efter

riksförsäkringsanstaltens förmenande ej med fog göras gällande, att man

härutinnan hos oss vid olycksfallsförsäkringslagens tillämpning intagit

någon negerande eller rigorös ståndpunkt. Fastmer är det utan tvivel så,

att, delvis till följd av svårigheten att i här berörda hänseende draga en

rättvis och för den, som därav beröres, förståelig gräns, olycksfallsförsäkringen

i tillämpningen fått övertaga risker för sjukdom och invaliditet,

som i strängare mening ej falla inom ramen för denna försäkring.

Enligt fastslagen praxis utgives sålunda till den, vilken lider av åderbråck,

t. ex. i ett ben, och på den grund å platsen för nämnda åkomma

är särskilt ömtålig för en stöt eller ett slag, som under sådana förhållanden

lätt medför sår, vid dylik skada i arbetet en efter det sålunda inträdda

sjukdomstillståndet anpassad ersättning. Örn en person lider

t. ex. av sockersjuka eller viss annan sjukdom, som påverkar ämnesomsättningen,

och läkningen av ett under arbetet ådraget sår på den grund

försvåras eller omöjliggöres eller den sårade lemmen måste bortamputeras,

har full ersättning utgivits från olycksfallsförsäkringen såväl under sjukdomstillstånd

som vid invaliditet. Örn en person är behäftad med mer

eller mindre latent lungtuberkulos, och denna sjukdom aktualiseras genom

bestämt i arbete inträffat yttre våld, brukar även ersättning utgå.

Full ersättning enligt olycksfallsförsäkringen tillerkännes vidare, när

t. ex. en person, som lider av epilepsi, och på grund av denna sjukdom

faller omkull å arbetsplatsen, i fallet ådrager sig viss kroppsskada. Detsamma

gäller generellt örn kroppsskada på grund av svimning eller svindelanfall

på väg till arbetet eller å arbetsplatsen o. s. v.

Såsom motionären framhåller har den medicinska vetenskapen ännu

icke klar kännedom örn sambandet mellan olycksfall och vissa sjukdomar.

Där tvekan råder om de rätta gränserna härutinnan, kan en prövande myndighet

icke komma längre än till en viss grad av sannolikhet. Ett omsorgsfullt,

ofta mycket ingående bedömande får i varje särskilt fall, med

hänsyntagande till alla faktorer, söka träffa ett så tillfredsställande avgörande

som möjligt. Det bistånd, som medicinsk sakkunskap därvid kan

lämna och som den sociala olycksfallsförsäkringens organ har sig tillförsäkrad,

är härvid ett mycket betydelsefullt stöd.

På grund av vad ovan anförts anser anstalten några åtgärder i den

riktning, som motionären i nu berörda avseenden föreslår, icke vara erforderliga.

Viss utsträckt medverkan av arbeta rombud.

Motionären föreslår vidare, att de i lagen örn arbetarskydd nämnda arbetarombuden

skulle åläggas skyldighet att lämna upplysningar örn orsakerna

till inträffade olycksfall. Detta med tanke, förutom på fall av grov

vårdslöshet av den skadade eller vållande av annan person, på, att skade
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37. 13

ståndsskyldigliet avon kan åligga arbetsgivare, för den händelse lian underlåtit

att vidtaga effektiva skyddsanordningar eller eljest åsidosatt sina

skyldigheter. Då arbetsgivaren har att ifylla de fastställda anmälningsformulären

om olycksfall, kunde han således bliva nödsakad yttra sig om

förhållanden, som äro av betydelse för bedömande av hans eget ansvar för

det inträffade, vilket knappast kunde vara lämpligt.

Jämlikt 25 § olycksfallsförsäkringslagen må sådan ersättning, som avses

i lagens 6 §, skäligen nedsättas, örn olycksfallet föranletts därav, att den

skadade ej ställt sig till efterrättelse gällande anordning eller föreskrift

örn åtgärder för undvikande av olycksfall och omständigheterna äro sådana,

att han därigenom måste anses hava gjort sig skyldig till grov

vårdslöshet. För att detta stadgande — som har karaktären av undantag

från de vanliga reglerna om ersättning — skall komma till tillämpning,

anser anstalten nödvändigt, att den skadade får yttra sig angående hans

förhållande i nämnda hänseende. Om därvid av honom icke lämnas sådant

medgivande eller eljest sådana upplysningar, att ärendet kan avgöras,

verkställes ytterligare utredning. Inkomma därvid nya upplysningar av

arbetsgivaren eller arbetsledningen, höres ånyo den skadade. För särskild

utredning anlitas antingen i första hand anstaltens ortsombud eller ock

polismyndigheten i orten, i vissa fall yrkesinspektören eller den specielle

inspektören eller annan sakkunnig myndighet. Örn härvid något framkommer,

som kan antagas vara av betydelse för olycksfallsrisken inom det

ifrågavarande företaget, går anstalten i författning örn vidtagandet av

de åtgärder, som i olika avseenden kunna därav påkallas.

Rörande frågan örn arbetsgivaren är eller skall anses vara vållande till

inträffat olycksfall på grund av bristande säkerhetsanordningar eller eljest,

har frågan härom visserligen ej någon inverkan på den skadades

rätt enligt olycksfallsförsäkringslagen. För skaderegleringen enligt lagen

saknar det med andra ord betydelse, huruvida i det särskilda fallet dylikt

vållande föreligger eller icke. Däremot kan i så fall den skadade enligt

allmän lag göra anspråk på skadestånd utöver ersättningen enligt olycksfallsförsäkringslagen.

Jämlikt föreskrift i lagen äger ej heller försäkringsinrättningen

återfordra utgiven ersättning på grund av arbetsgivarens

vållande till inträffat olycksfall. (För att så skall kunna ske, fordras,

att arbetsgivaren uppsåtligen förorsakat skadan.)

Detta hindrar emellertid ingalunda, att det vid inträffande olycksfall

är av vikt, att yrkesinspektionen och dess vederbörande funktionär särskilt

uppmärksamma, huruvida olycksfallet kan tillskrivas någon försummelse

från arbetsgivarens sida med avseende å skyddsanordningar eller säkerhetsföreskrifter

eller huruvida dylika eljest äro behövliga samt i så fall

åtgärder påkallas för beredande av bättre säkerhet. Detta är också huvudsakligen

syftet med att den föreskrivna anmälan örn inträffat olycksfall

skall göras även (genom polismyndigheten) till yrkesinspektör eller

bergmästare. Även för försäkringsinrättningen är det av betydelse att

härutinnan följa vederbörande företag med hänsyn till bedömandet av

försäkringsrisken och premiebestämningen. I enlighet härmed finnes också

i det fastställda formuläret till anmälan örn olycksfall till vägledande

upplysning för yrkesinspektören och försäkringsinrättningen för besvarande

intagna vissa frågor, såsom’: »Fanns skyddsanordning vidtagen? Var

den i bruk vid olyckstillfället? Var skyddsanordningen vidtagen efter anvisning

av yrkesinspektionen? Hava åtgärder vidtagits till förekommande

av dylika olycksfall för framtiden? I sådant fall vilka?»

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

Likasom yrkesinspektören Ilar att ingripa, därest svaren å dessa frågor

eller i övrigt inträffade förhållanden eller lämnade upplysningar därtill

giva anledning, så vinnlägger sig i fråga örn försäkring i riksförsäkringsanstalten

även anstalten om vidtagande med stöd av sagda svar av sådana

åtgärder, som enligt vad nyss nämnts äro av betydelse i dess verksamhet.

I fall, där tredje man är eller kan antagas vara vållande till inträffat

olycksfall, vidtager anstalten på densamma ankommande åtgärder för

återbekommande av enligt olycksfallsförsäkringslagen utgiven ersättning.

Örn därvid förekommer något, som ur förut angivna synpunkt eller eljest

är av vikt i anstaltens verksamhet, förfares såsom i nyss avsedda fall.

Efter av 1930 års riksdag avlåten skrivelse i ämnet har enligt uppdrag

socialstyrelsen efter samråd med riksförsäkringsanstalten den 17 december

1931 avgivit utlåtande örn förslag till effektivisering av yrkesinspektionen.

I detta utlåtande framhålles bland annat, att »olycksfallsanmälningarna

utgöra uppenbarligen, rätt utnyttjade, ett synnerligen viktigt material för

bedömande av inspektionsbehovet och beskaffenheten av de åtgärder, som

böra vidtagas, och därmed ett betydelsefullt medel för ett effektivt bedrivande

av inspektionsverksamheten». »Det är med hänsyn härtill av stor

vikt, att särskilt uppgifterna i anmälningshandlingarna rörande olycksfallens

förlopp och orsaker meddelas så fullständigt och tillförlitligt som

möjligt. I syfte att ernå tillfredsställande resultat härutinnan bör en fortgående

samverkan mellan anstalten och yrkesinspektionen äga rum.»

Riksförsäkringsanstalten håller lika med motionären före, att, när det

gäller förekommande av olycksfall och klarläggande av deras orsaker, behörig

uppmärksamhet bör ägnas de i arbetarskyddslagen omnämnda arbetarombudens

medverkan. När »genom klagomål eller eljest enligt lagen

ombuden erhålla kännedom örn missförhållande, böra de söka få detsamma

avhjälpt genom hänvändelse till den, som utövar ledningen av arbetet i

fråga eller till arbetsgivaren eller där rättelse på sådant sätt ej vinnes,

till vederbörande yrkesinspektör». Där arbetarombud finnas (enligt arbetsfredsdelegationens

år 1929 avgivna rapport funnos år 1928 ombud för

824 arbetsställen), måste alltså härmed deras befattning i förekommande

fall även med inträffande olycksfall anses fastslagen. Denna deras verksamhet

torde också få anses ägnad att främja förverkligandet av det syfte,

som avses med förutberörda i anmälningshandlingen upptagna frågor.

_ Försåvitt emellertid motionären åsyftar, att ombuden skulle omedelbart

tillhandagå vid avfattandet av olycksfallsanmälningarna, ställer sig anstalten

mera tveksam.

Beträffande sådana mindre företag, där arbetarombud ej finnas eller

kunna förväntas bli utsedda, men efter annan erfarenhet behovet av fullständigare

anmälningshandlingar oftast är störst, skulle tydligen härutinnan

ingenting kunna vinnas.

Beträffande för övrigt de fall, där på grund av vållande från arbetarens

sida fråga örn nedsättning av ersättningen enligt olycksfallförsäkringslagen

uppkommer, äro dessa med de stränga krav, som lagen enligt sin ordalydelse

härutinnan uppställer, i förhållande till hela antalet anmälda olycksfall

ett mycket ringa fåtal. Sålunda var bland i riksförsäkringsanstalten försäkrade

andra arbetare än statens hela antalet anmälda olycksfall år 1930

omkring 64,500 och år 1931 omkring 65,500. Vid de å vederbörande arbetsplatser

inträffade olycksfallen ägde av nu angiven anledning jämlikt anstaltens

beslut nedsättning av ersättningen rum endast i 46 respektive 67 fall.

Rörande antalet inträffade fall av vållande från arbetsgivarens eller ar
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37. 15

betsledningens sida är anstalten i saknad av uppgifter. Med anledning av

under senare halvåret 1931 inkomna anmälningar örn inträffade olycksfall

bland i anstalten försäkrade har emellertid skriftväxling med arbetsledning

eller yrkesinspektör eller likställd myndighet ägt rum rörande säkerhetsanordningar

i omkring 340 fall. Antalet olycksfall, som förorsakas

av maskinella anordningar, uppgår enligt senast utarbetad statistik till

omkring 25 procent av hela antalet olycksfall i arbete.

Även vid utsträckning av arbetarombudens åsyftade befattning med anmälningar

örn olycksfall ganska långt utöver vad nyss angivna siffror

giva vid handen, skulle det för nående av därmed åsyftade ändamål påtagligen

ej vara erforderligt att söka denna deras medverkan beträffande

det stora flertalet olycksfall, som anmälas från arbetsställen, där ombud

finnas. Skulle så i allt fall ske, skulle sannolikt därav vållas omgång även

för utbekommande av ersättningen. Skulle åter bestämda regler angivas

för en passande begränsning av ombudens nämnda medverkan till endast

en del fall, skulle sannolikt därvid även uppstå praktiska svårigheter.

Givetvis föreligger intet hinder för anlitande i en del fall för erforderliga

upplysningar och utredningar enligt olycksfallsäkringslagen även av

befintliga arbetarombud, något som fastmer synes anstalten kunna äga

rum. I sådant syfte ligger det också nära till hands för anstaltens egna

ortsombud att vid behov träda i förbindelse med befintliga arbetarombud.

Utsträckt rätt till anlitande av polismyndighet.

Motionären föreslår vidare, att den skadade eller i händelse av dödsfall

hans efterlevande erhåller samma rätt som enligt olycksfallsförsäkringslagen

tillkommer försäkringsinrättningen eller försäkringsrådet att hos

polismyndigheten i orten kunna påkalla undersökning angående inträffade

olycksfall. Detta dels med hänsyn till bristfälliga anordningar, som

medföra fara för nya olycksfall, dels för att den skadade av polismyndigheten

skall erhålla bistånd för utredningar örn rätt till skadestånd.

Enligt olycksfallsförsäkringslagen skall polismyndigheten föranstalta

örn undersökning rörande inträffat olycksfall, örn det begäres av försäkringsinrättningen

eller försäkringsrådet. Eljest skall polisundersökning

hållas, allenast örn polismyndigheten finner sådan nödig. Enligt förordningen

örn anmälan örn olycksfall äger jämväl socialstyrelsen samt vederbörande

yrkesinspektör eller bergmästare påkalla polisundersökning. Jämlikt

samma förordning har polismyndigheten även blivit ålagd tillse, att

anmälan ägt rum enligt fastställt formulär, och att i förekommande fall

föranstalta örn erforderlig komplettering av densamma. Polismyndigheten

åligger vidare att ofördröjligen insända det inkomna exemplaret av

anmälningshandlingen till vederbörande yrkesinspektör eller bergmästare.

Den polismyndigheten tillkommande befattning i allmänhet med anmälningar

örn olycksfall i arbete härleder sig från tiden för giltigheten av

1901 års lag örn ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete. Då

som bekant denna lag endast föreskrev omedelbar ersättningsplikt för arbetsgivaren

med rätt för denne till frivillig försäkring, ansågs ett särskilt

lokalt organ nödvändigt bland annat för tillgodoseende av den skadades

rätt. Med det begränsade området för giltigheten av sistnämnda lag och

det enligt densamma jämförelsevis begränsade antalet olyeksfallsanmälningar,

ansågs också polismyndigheten lämpligen kunna fullgöra förutom

annan kontroll en dylik funktion.

Sedan enligt 1916 års olycksfallsförsäkringslag införts obligatorisk för
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

säkring av vida större omfattning, lia i mån av olycksfallsanmälningarnas

fortgående ökning den polismyndigheten tillagda uppgift med avseende å

dem måst bli alltmer summarisk. År 1931 avgåvos tillhopa omkring 118,000

anmälningar örn olycksfall, av vilka emellertid endast omkring en femtedel

torde hava medfört sjukdomspåföljd, som sträckt sig ut över den tidigare

gällande karenstiden. Under dessa förhållanden och med olycksfallsförsäkringens

hos oss centraliserade organisation får polismyndighetens

befattning i stort med de nämnda anmälningarna större betydelse än förr

såsom en understundom behövlig eller nödvändig lokal kontroll, att ett

olycksfall i arbete verkligen föreligger.

Med avseende å frågan örn polismyndighetens ingripande med verkställande

av särskild undersökning torde numera vid olycksfall i arbete ett

dylikt ingripande mera sällan grundas på sådan anmälningshandling, som

nyss nämnts, utan torde, vare sig fråga är örn olycksfall i eller utom arbete,

sådant ingripande bero av annorledes erhållna meddelanden eller

gjorda iakttagelser. Detta i fråga örn olycksfall i arbete så mycket mer,

som föreskriven anmälan därom, särskilt av mindre arbetsgivare, alltför

ofta göres först sedan flera dagar eller längre tid förflutit efter dagen för

olycksfallet.

Vare sig olycksfall föreligger i eller utom arbete anses polismyndigheten

ha skyldighet verkställa särskild undersökning, när därigenom någon person

dödas. Liknande skyldighet föreligger, när i samband med inträffat

olycksfall fråga uppkommit eller kan uppkomma örn brott eller förseelse,

som enligt lag eller särskild författning är belagd med straff och varvid

allmänt åtal kan ifrågakomma. Av denna anledning har polismyndigheten

även att ingripa bland annat exempelvis, så snart fråga är örn tillämpning

av straffbestämmelse enligt gällande stadga om trafiken å vägar och

gator eller enligt den av motionären omnämnda förordningen örn motorfordon.

I alla dylika fall kan alltså vid fråga örn olycksfall i arbete eller

på väg till eller från arbetsstället den skadade eller hans arbetsgivare med

full verkan påkalla polismyndighetens åtgörande.

För biträde vid olycksfallsförsäkringslagens tillämpning, i vad avser

riksförsäkringsanstalten, äro av anstalten i orterna anställda 924 ortsombud,

varjämte i andra orter 21 sjukkassor jämväl utöva viss biträdande

verksamhet för anstaltens räkning. Dessa anlitas av anstalten icke blott

för tillhandagående efter givna direktiv av arbetare och arbetsgivare med

upplysningar och råd, utan i första hand även för utredningar örn förloppet

vid inträffande olycksfall och vad därmed sammanhänger. De hava

sålunda en viktig uppgift bland annat för undanröjande i förekommande

fall, som beröra riksförsäkringsanstalten, av missförstånd och utjämnande

därvid av eventuella misshälligheter mellan arbetare och arbetsgivare.

Det oaktat måste dock under nuvarande förhållanden anstalten i en del

fall begagna sig av polismyndigheten i orten. Detta, förutom i vissa fall,

när vederbörande efter olycksfallet är borta från orten, även där på grund

av fallets beskaffenhet (t. ex. i vissa fall vid frågor örn arbetsgivar- och

arbetarförhållande föreligger eller icke samt örn olycksfall på väg till eller

från arbetsställe) sådan mer ingående eller mer krävande undersökning

måste verkställas, vars utförande mindre väl lämpar sig för vederbörande

ombud. I så fall plägar denne kallas till polisförhöret.

I några få fall har det förekommit, att en skadad person hos anstalten

påkallat polisförhör, vilken begäran anstalten i så fall sökt tillmötesgå.

Genom den förut omförmälda organisationen med arbetarombud vid arbetsplatserna,

vilka, när de erhållit kännedom örn missförhållande darsta
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

des, hava att vidtaga närmare angivna åtgärder för dess avhjälpande, torde

behovet av polismyndighetens omedelbara anlitande beträffande särskilt

arbetets säkerhet vara ytterligare förminskat. I varje fall är tydligen i

normala fall något sådant omedelbart anlitande av polismyndigheten, som

motionären föreslår, icke åsyftat i sagda lagstiftning.

Efter karenstidens borttagande är det ett beaktansvärt önskemål, att

olycksfallsförsäkringen snart skall kunna med eller utan samband med

sjukförsäkringen mer decentraliseras. I så fall är det att antaga, att försäkringens

egna lokala organ skola kunna bli bättre skickade att i orterna

tillhandagå vederbörande samt även övertaga en del av de utredningar

och undersökningar, som med nuvarande organisation av olycksfallsförsäkringen

måste inom denna soeialförsäkringsgren överlämnas till polismyndigheten.

På grund av vad nu anförts får anstalten avstyrka motionärens förslag

i denna del.

Utredning i vissa fall enligt olyc k sfallsförsäk ringslagen

samt parts kostnader därför.

Med avseende å vad motionären framhåller örn utredningen i vissa fall

inför försäkringsrådet får anstalten framhålla, att, efter det hos försäkringsrådet

anförda besvär remitterats till anstalten, anstalten vinnlägger

sig örn att eventuell ytterligare utredning av anstalten verkställes så allsidigt,

att behovet av vidare särskild åtgärd av försäkringsrådet, innan

ärendet slutligt avgöres, skall kunna i möjligaste mån inskränkas. Detta

även därför, att enligt vad förut nämnts härvid i första hand anlitas de

under anstalten lydande ortsombuden. I sin egenskap av mellanhand mellan

arbetare och arbetsgivare på försäkringspliktens och skaderegleringens

m. fl. områden måste anstalten för övrigt noga eftersträva att själv

icke intaga någon partställning.

Vidkommande den av motionären berörda frågan om gottgörelse till part

för vissa kostnader i mål inför försäkringsrådet anföras understundom besvär

även av arbetsgivare, mindre såväl som större, jämväl i skaderegleringsfrågor

och även när arbetsgivaren ej står självrisk. Därest läkarintyg

eller resor till läkare äro erforderliga i anledning av tillämnade eller

anförda besvär av den skadade, utgiver anstalten i vanlig ordning ersättning

därför. För övrigt synes förevarande fråga nära sammanhänga med

frågan om motsvarande ersättning i åtskilliga fall inom sjuk- och pensionsförsäkringen,

rörande moderskapsunderstöd m. m., när jämlikt gällande

författningar dithörande fall efter förd klagan dragas under prövning

av vederbörande högre instans.

I Kungl. Ma.j:ts proposition 1917 nr 228 med förslag till lag örn försäkringsrådet

uttalade föredragande departementschefen, att frågan örn rätt

till ersättning i vissa fall för utgifter i anledning av förd klagan hos försäkringsrådet

syntes honom, oberoende av det föreliggande lagförslaget,

böra göras till föremål för lagstiftning.

I enlighet härmed har anstalten för sin del intet att erinra mot upptagande

av hithörande frågor till undersökning.

T detta ärendes handläggning hava, förutom undertecknade, deltagit byråcheferna

Östrand och Puke samt byrådirektörerna Sidvall, Källström

och Wolff.

Stockholm den 10 mars 1932.

Sigurd Ribbing.

H. v. Schulzenheim.

Bihang lill riksdagens protokoll 1932. i) sunil. 2 avd. .''(2 höft. (Nr 37 J

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

Kungl. Försäkringsrådet.

Bilaga B.

Till Riksdagens Andra lagutskott.

Genom remiss den 5 februari 1932 bar Kungl. Majit anbefallt Försäkringsrådet

att till utskottet avgiva yttrande över en inom Första kammaren

väckt motion, nr 251, angående vissa ändringar i lagen örn försäkring

för olycksfall i arbete, ock får Försäkringsrådet härmed avgiva yttrande

över vad i motionen anförts. , ....

Beträffande till en början tillämpningen av den i motionen omlormalcla

bestämmelsen i 6 § av lagen örn försäkring för olycksfall i arbete får Försäkringsrådet

anföra följande:

Såsom av motionären framhålles, är det i sådana skadelall, dar nos elen

skadade någon tid efter olycksfallet yppas sjukdom av annan art än den

ursprungliga skadan, ofta förenat med svårighet att avgöra, huruvida

olycksfallet bör anses hava medfört sjukdomen. Tydligt torde vara att

vid bedömandet av ersättningsärenden av ifrågavarande art vägledning i

första hand är att söka hos den medicinska sakkunskapen på området.

Skulle sålunda den medicinska vetenskapen förneka möjligheten av ett

samband mellan olycksfallet och den efteråt uppträdande sjukdomen, torde

vara klart, att densamma icke kan hänföras under olycksfallsförsäkringslagens

ersättningsbestämmelser. Å andra sidan skulle det emellertid icke

stå i överensstämmelse med gällande rättsregler och tillämpad praxis att

för ersättnings utgivande på grund av sjukdomen kräva, att sammanhanget

mellan densamma och olycksfallet medicinskt sett skall vara på ett

bindande sätt klarlagt. Enligt Rådets mening får vid prövning enligt

olycksfallsförsäkringslagen av fråga, huruvida kausalsammanhang bör

anses föreligga mellan olycksfall och därefter uppträdande sjukdom, givetvis

icke tillämpas strängare bevisregler än som enligt svensk rätt få anses

gälla för prövning av dylik fråga vid skadeståndstalan. Att Högsta

Domstolen och Försäkringsrådet i det i motionen åberopade målet kommit

till olika domslut behöver icke bero därpå att Försäkringsrådet vid sin

prövning av målet haft strängare krav på bevisning för sambandet mellan

den ursprungliga skadan och den efteråt uppträdande eksematösa åkomman

än Högsta Domstolen. Den olika utgången kan bero därpå att Högsta

Domstolen beträffande den grad av sannolikhet, som enligt den medicinska

vetenskapen kunde förefinnas för dylikt samband, haft annan uppfattning

än den Försäkringsrådet med stöd jämväl av sin erfarenhet från behandlingen

av likartade ärenden lagt till grund för sitt bedömande av målet.

Att vid bedömandet av gränsfall olika myndigheter kunna komma till

olika resultat även med tillämpning av samma rättsregler, är ju icke

uteslutet.

Då i motionen citerats ett utlåtande, som på begäran av Försäkringsrådet

avgivits i ovannämnda mål av professorn Gustaf Ekehorn, får Rådet

överlämna bestyrkt avskrift av utlåtandet i dess helhet (namnet å den

skadade dock uteslutet).

Vad angår den av motionären berörda frågan örn ersättningsregleringen

enligt olycksfallsförsäkringslagen i sådana fall, där den genom olycksfallet

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Avdra lagutskottets utlåtande Nr 37.

skadade kroppslemmen redan var försvagad genom föregående sjukdom,

må erinras om att enligt Rådets praxis ersättning skall utgå for hela den

påföljd olycksfallet medfört, även örn densamma blivit mera svårartad

därigenom att skadan drabbat en förut sjuk lem. Ersättningen bestämmes

sålunda icke med hänsyn till den verkan olycksfallet kunde beräknas hava

fått därest detsamma drabbat en frisk lem, utan fastställes med hänsyn till

den''påföljd det medfört just för den skadade. Tydligt torde vara att särskilt

när den sjukdom, varav den skadade vid tiden för olycksfallet led,

•ir av den natur, att densamma skulle hava så småningom försämrats även

örn olycksfallet icke inträffat, svårighet ej sällan måste uppkomma, då

det gäller att bedöma, vilken betydelse olycksfallet haft för sjukdomsförloppet.

I motionen uttalas önskvärdheten av dels att skyldighet att lämna upplysning

örn de sannolika orsakerna till olycksfallet obligatoriskt må tillkomma

även andra personer än arbetsgivare eller arbetsföreståndare, dels

att den rätt att hos polismyndigheten i orten påkalla undersökning angående

ett olycksfall, som enligt 21 § tredje stycket olycksfallsförsäkringslagen

tillagts försäkringsinrättning och Försäkringsrådet, måtte givas

jämväl åt den skadade eller hans efterlevande.. Såsom lämpliga för uppdraget

att lämna upplysning örn orsakerna till ett inträffat olycksfall

angivas de i 31 § av lagen den 29 juni 1912 örn arbetarskydd omförmälda

ombud, som kunna utses av arbetarna och som hava att företräda dem i

frågor rörande arbetets säkerhet eller sundhet.

Ändamålet med tillgodoseendet av dessa önskemål angives vara tvåfaldigt.

nämligen dels att öka intresset för effektiva skyddsanordningar och

få utrönt huruvida i förekommande fall något blivit eftersatt i frågaom

dylika anordningar, dels att få utrönt huruvida omständigheterna i

det särskilda fallet äro sådana, att skadeståndsskyldighet eventuellt kan

åläggas arbetsgivaren eller annan.

T 12 § olycksfallsförsäkringslagen stadgas, att örn någon äger rätt till

ersättning enligt nämnda lag. han därav ej är hindrad att göra gällande

det anspråk på skadestånd utöver ersättningen, som i följd av olycksfallet

må tillkomma honom enligt allmän lag eller särskild författning.

De angivna ändamålen beröra egentligen icke, en skadad arbetares rätt

till ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen, och Försäkringsrådet har

därför ej anledning att närmare ingå på de framställda förslagen.

Naturligen bör emellertid allt göras för att utvinna effektiva skyddsanordningar.

De förutnämnda arbetarombuden hava ju även till uppgift

att verka härför och lära väl fullgöra denna sin uppgift, oavsett örn

det ålägges dem att deltaga i avfattandet av olycksfallsanmälan eller ej.

Dylika ombud förekomma emellertid ej pål alla arbetsplatser. Det ligger

i arbetarnas skön att utse sådana. Flertalet uppgifter i olycksfallsanmälan

grunda sig oftast på den skadades egna meddelanden.

Polisundersökningen påkallas ofta av Försäkringsrådet för att, erhålla

klarhet beträffande motstridande uppgifter i fråga örn ett olycksfalls

förlopp, arbetsinkomstens beräkning o. s. v. Försäkringsinrättningarna

torde härförutom påkalla polisundersökning i en del fall. med hänsyn

till bestämmelsen i 12 § andra stycket olycksfallsförsäkringslagen angående

rätt för dem att söka åter av arbetsgivaren eller annan vad de utgivit,

enligt nämnda lag. I dylikt fall sammanfaller ofta den skadades

inlrcsse med försäkringsinrättningens i fråga örn polisundersökning.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

Beträffande motionärens framställning angående delgivning av motparts

utredning får Försäkringsrådet anföra:

Besvärsinlagorna, som ingivas till Försäkringsrådet, innehålla i flertalet

fall allenast en anmälan av missnöje med försäkringsinrättnings beslut.

Från försäkringsinrättningen infordras yttrande över besvären.

Detta yttrande inskränkes i de allra flesta fallen till en hemställan, att

besvären ej måtte föranleda ändring i överklagade beslutet. I regel användes

för yttrandet stämpel med nyssnämnda innehåll. Förekomma i

den föreliggande utredningen motstridiga uppgifter, söker Försäkringsrådet

i möjligaste mån genom ytterligare utredning vinna klarhet i, huru

det i verkligheten förhåller sig. I fall då klaganden i besvärsskriften

eller eljest i skrivelse till Rådet begär att få taga del av viss eller vissa

handlingar, sänder Rådet honom en bestyrkt avskrift därav. Äro handlingarna

av större omfång, plägar Rådet översända dem till magistraten

eller landsfiskalen i orten, hos vilken myndighet de ligga tillgängliga viss

tid. För vederbörande, bosatta i Stockholm eller närmaste trakter däromkring,

finnes tillfälle att i Rådets ämbetslokal taga del av handlingarna.

Härigenom torde vara sörjt för att klagande eller annan vederbörande,

som önskar taga del av viss utredning, erhåller tillfälle härtill.

Någon större risk torde sannolikt icke föreligga att, såsom motionären

ifrågasätter, tillhandahålla t. ex. ledamot av advokatsamfundet de från

försäkringsinrättning i ett ärende ingivna handlingarna. Men erhålla

somliga en dylik förmån, möter alltid olägenhet att icke lämna även

andra samma förmån. Flertalet handlingar i ärendena äro originalhandlingar,

som tillhöra försäkringsinrättningarna.

I detta sammanhang må även erinras om bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen

§ 2 4:o:

_ »Att till försäkringsrådet eller riksförsäkringsanstalten inkomna handlingar,

från nämnda myndigheter utgångna skrivelser samt hos dem förda

protokoll och anteckningar, såvitt de röra enskildas personliga förhållan

den eller avse arbetet i arbetsgivarens rörelse, företag eller verksamhet

eller de förhållanden, under vilka arbetet bedrives, eller arbetarnas antal,

arbetstid och avlöningsförhållanden, ej må utlämnas förrän fem år förflutit

från handlingens datum, därest ej med hänsyn till de förhållanden,

under vilka ett tidigare utlämnande ifrågasättes, trygghet kan anses vara

för handen, att detsamma ej kommer att missbrukas till skada för den,

som i handlingen avses; ägande vederbörande myndighet, då undantag

sålunda medgives, att göra de förbehåll, som prövas erforderliga.»

Såsom i motionen uppgives är ej någon kommissionär anställd hos

Försäkringsrådet. Något stadgande örn skyldighet att hava kommissionär

förordnad hos Rådet finnes icke. Även åtskilliga andra myndigheter

sakna sådan (t. ex. Högsta Domstolen, hovrätt o. s. v.).

Ett icke obetydligt antal skriftliga förfrågningar inkomma till Försäkringsrådet

rörande där anhängiga ärenden m. m. Förfrågningarna

äro ofta ställda till »kommissionären», men de besvaras av Rådet å tjänstens

vägnar och utan kostnad för vederbörande.

Skulle kommissionär anställas, finge denna taga hand örn flertalet av

ifrågavarande skrivelser. Enligt kungl, kungörelsen den 28 maj 1886 angående

anställande av kommissionär hos statsdepartement och vissa ämbetsverk

m. fl. är kommissionären berättigad till ersättning för sitt besvär,

i regel 75 öre för varje åtgärd. Härom stadgas vidare: »Kommissio
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37. 21

när är berättigad att förskottsvis utbekomma stadgat arvode jämte ersättning

för stämpelpapper, lösen, porto och rekommendationsavgift; vare

dock skyldig att, örn insänt belopp ej uppgår till vad lian sålunda har ratt

att fordra, därom skyndsamt underrätta den, som anlitat honom.» Därest

den, som anlitar kommissionär, med behörigt bevis styrker sin fattigdom,

inskränkes kostnaden till högst postpenningar. .

Därest någon begär att erhålla underrättelse örn när viss utredning inkommit,

erhåller lian meddelande härom. Men han bör göra skriftlig

framställning härom med tydligt angivande av vad han önskar, emedan

eljest lätt missförstånd kan uppstå. ....

Försäkringsrådet har för sin del intet emot att anställa kommissionäi.

Men följden blir att en extra kostnad tillskyndas vederbörande. Visserligen

uppgår den ersättning, vartill kommissionären är berättigad, icke

till något större belopp, men även det lilla beloppet kan i många fall bliva

i hög grad kännbart.

Vid behandlingen i Lagrådet den 26 mars 1917 av upprättat förslag till

lag örn försäkringsrådet anförde en ledamot, att förslaget icke tydligt angåve,

vilken ställning Försäkringsrådet vore avsett att intaga vid avgörandet

av sådana tvister, som det hade att pröva, eller huruvida sålunda

det vore att betrakta som domstol eller såsom skiljenämnd. En följd av

denna oklarhet i förslaget vore, att detsamma icke lämnade någon ledning

för avgörandet bland annat, huruvida bestämmelserna i 21 kap. rättegångsbalken

örn befogenhet och skyldighet för domstol att förplikta tappande

part att ersätta vederpartens kostnader å målet skulle äga till - lämplighet jämväl i fråga örn Försäkringsrådet. Beträffande kostnadsfrågan

anförde vidare ifrågavarande ledamot, att — även örn ay stad

gandet i 23 § av lagen örn försäkring för olycksfall i arbete följde, att

ersättning till vittnen och sakkunniga från klagande parters sida icke behövde

ifrågakomma — densamma icke komme att sakna varje betydelse,

då givetvis särskilt de försäkrade kunde få vidkännas andra utgifter, såsom

till hjälp med besvärsskrifters författande och dylikt, vilka utgifter

syntes böra ersättas dem, örn vederbörande försäkringsinrättning av Försäkringsrådet

funnes hava felaktigt avgjort den föreliggande tvisten.

Övriga ledamöter av Lagrådet anförde, att, därest, såsom lämpligt torde

vara, Försäkringsrådet skulle vid prövning av besvär tillerkänna part

ersättning för hans kostnader i ärendet, en sådan befogenhet syntes höra

lagfästas.

Vid anmälan av Lagrådets utlåtande över förslaget anförde föredragande

departementschefen, att något tvivel icke syntes böra råda därom,

att, då de tvistefrågor rörande rättsförhållandet mellan arbetsgivare och

arbetare med avseende å skada till följd av olycksfall i arbetet, vilka det

enligt förut gällande olycksfallslagstiftning tillhört de allmänna domstolarna

att pröva, med hänsyn till en förändrad, på försäkringsplikt grundad

lagstiftning överflyttades på en huvudsakligen för sådant ändamål

inrättad besvärsmyndighet, avsedd att utgöra högsta instans för avgörandet

av dylika tvister, myndigheten i denna sin funktion vore att anse

som en verklig domstol.

Vad angår frågan örn Försäkringsrådets befogenhet att tillerkänna part

ersättning för hans kostnader i ärendet anförde departementschefen, att

visserligen i allmänhet omständigheterna i de mål, örn vilka vore fråga,

icke vore sådana, att part kunde åläggas ersätta motparts kostnader. I

vissa särskilda fall, såsom t. ex. då sådant ömsesidigt försäkringsbolag,

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

som avsåges i 4 § olycksfallsförsäkringslagen, uppenbart utan skäl undandragit

sig utbetalande av ersättning och den ersättaingsberättigade

nödgades för att komma till sin rätt åsamka sig kostnader för klagan hos

Försäkringsrådet, torde emellertid billigheten fordra, att bolaget jämväl gott

gjorde den klagande vad han i och för ärendet hos Rådet nödgats utgiva.

Vidare torde ej sällan fall kunna tänkas förekomma, där det med hänsyn

till de ifrågavarande målens natur måste framstå såsom något för rättskänslan

stötande, att utbekommandet av det dock för uppehället vanligen

oundgängliga understöd, som ersättning innebure och vartill klaganden

ägt laglig rätt, skulle vara förenat med utgifter, som föranledde ett ofta

rätt kännbart avdrag från ersättningens belopp. I sistnämnda fall torde

kunna ifrågasättas, om ej ersättning borde kunna beredas klaganden av

allmänna medel. Re för nu angivna ändamål erforderliga lagbestämmel

ser torde emellertid, på sätt jämväl Lagrådets flertal syntes hava avsett,

böra göras till föremål för lagstiftning oberoende av genomförandet avlagförslaget.

Genom beslut den 28 september 1917 anbefallde Kungl. Majit Försäkringsrådet

att verkställa utredning beträffande de i samband med Rådets

inrättande stående frågor om ändringar i lagen om försäkring för olycksfall

i arbete den 17 juni 1916 med mera, vilka angivits av föredragande

departementschefen i det vid propositionen till riksdagen med förslag till

lag om försäkringsrådet den 14 april 1917 (nr 228) fogade statsrådsprotokollet

över civilärenden. Bland de frågor, som med remissen åsyftades,

var även frågan om Rådets befogenhet att tillerkänna part ersättningen

för kostnader i ärende.

I sitt den 11 december 1917 med anledning av remissen avgivna yttrande

anförde Försäkringsrådet efter att hava redogjort för vad som,

enligt vad ovan antecknats, yttrats i Lagrådet och av departementschefen

i förevarande hänseende: Då Försäkringsrådet vid avgörandet av tvister,

som komme under dess bedömande, skulle betraktas såsom domstol elier

i varje fall äga domstols befogenheter, torde härav utan vidare följa,

att i de undantagsfall, där sådant skulle kunna ifrågakomma, Rådet

skulle äga pålägga part — således även Riksförsäkringsanstalten eller

annan försäkringsinrättning, som i 4 § olycksfallsförsäkringslagen avsåges

— att ersätta motparts kostnader.

Såsom departementschefen framhållit kunde emellertid fall tänkas inträffa,

då billigheten fordrade, att klagande erhölle ersättning för sina

kostnader hos Försäkringsrådet, utan att vederbörande försäkringsinrättning

skäligen kunde åläggas utgiva sådan ersättning. I sådant fall torde

ersättning lämpligen böra beredas klaganden av allmänna medel från ett

för ändamålet beviljat anslag.

Ärendet synes icke hava blivit föremål för någon Kungl. Maj:ts vidare

åtgärd utan hava avförts i samband med Kungl. Maj:ts beslut den 25

februari 1926 örn proposition (nr 109) till riksdagen med förslag till lag

örn försäkring för olycksfall i arbete m. m.

Jämlikt 33 § i lagen örn försäkring för olycksfall i arbete skall Försäkringsrådets

beslut meddelas kostnadsfritt. Någon direkt bestämmelse härutöver

rörande rättegångskostnad finnes icke beträffande Försäkringsrådet.

Rådet har hittills icke utdömt egentliga rättegångskostnader.

På grund av stadgandet i 6 § sista stycket av olycksfallförsäkringslagen

är den skadade berättigad till ersättning för kostnad, som han fått

vidkännas för anskaffande av intyg, som i nämnda lagrum avses.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37. 23

Enligt lagen den 22 juni 1928 om arbetsdomstol (26 §) äga parterna utan

avgift erhålla utskrift av Arbetsdomstolens dom och protokoll. Vidare

föreskrives (27 §), att i allt, varom ej i lagen är särskilt stadgat, skall

beträffande Arbetsdomstolen och rättegången därstädes lända till efterrättelse

vad i fråga örn rådstuvurätt finnes föreskrivet, där det är tilllämpligt.

Försäkringsrådet ombesörjer självt erforderliga kompletterande utredningar

i förekommande ärenden. Då besvärskrift — som, enligt vad förut

anmärkts, i flertalet fall innehåller allenast en anmälan örn missnöje med

försäkringsinrättnings beslut — inkommit till Rådet, remitteras den till

försäkringsinrättningen med anmodan att inkomma med yttrande och att

i samband därmed översända samtliga handlingar i ärendet. Försäkringsinrättningarna

ändra till klagandes förmån i en del fall med anledning

av verkställd ytterligare utredning sina beslut, och består då yttrandet

till Rådet av ett meddelande härom. I de allra flesta fallen innehåller

yttrandet, såsom även förut nämnts, allenast en hemställan, att

besvären ej måtte föranleda ändring av försäkringsinrättningens beslut.

Sedan ärendet återkommit till Försäkringsrådet, granskas handlingarna.

Då därvid ytterligare utredning finnes erforderlig, införskaffar Rådet

sådan i en del fall direkt genom inhämtande av upplysningar från skadad

arbetare, arbetsgivaren eller annan eller, då motstridande uppgifter

förekomma, genom föranstaltande av polisförhör, o. s. v. I andra fall

anmodar Rådet försäkringsinrättningen att i vissa angivna avseenden

verkställa kompletterande utredning, t. ex. genom anskaffande av utförliga

läkarintyg eller genom inläggande av en skadad på sjukhus för observation

och undersökning o. s. v. I ärenden av medicinsk natur införskaffar

Försäkringsrådet utlåtande av medicinskt sakkunnig, då fallet

ej är klarlagt genom förefintliga läkarintyg. Försäkringsrådet söker sålunda

så långt som är möjligt erhålla ett för ärendets bedömande tillfredsställande

material.

Därest besvärsmålens antal, som under senare åren ökats högst avsevärt,

skulle stiga ytterligare i alltför hög grad, kan det jn tänkas, att

förfarandet måste omläggas och t. ex. åt parterna överlåtas att själva

förebringa all den utredning, som de anse erforderlig för ärendets bedömande,

i vilket fall Rådet — i likhet med vad som i regel gäller beträffande

andra domstolar i fråga örn civila mål -— skulle hava att döma i

huvudsak allenast med ledning av det sålunda hopbragta materialet. I

sådant fall kan frågan örn rättegångskostnader komma i annat läge. Det

kan emellertid med skäl ifrågasättas, örn en dylik omläggning skulle bliva

till fördel för vederbörande. På grund av bristande sakkunskap beträffande

de punkter, i vilka utredning erfordras, skulle i så fall en part kunna

komma att lida rättsförlust.

I detta ärendes behandling hava Försäkringsrådets samtliga ledamöter

deltagit.

Stockholm den 8 mars 1932.

På Kungl. Försäkringsrådets vägnar:

O. F. Enbom.

Gösta Ekeroth.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

Till Kungl. Försäkringsrådet.

Förnyat utlåtande i besvärsmålet nr 2053/1928. Muraren---, född

1871, skadad den 22/11 26.

Fractura comminuta anticrur. sin.

Under hänvisning till mitt föregående utlåtande av den 29/9 1928 får

jag nu anföra följande.

Av det utlåtande som inkommit från Dr. Odelberg, daterat den 26/10 28

framgår, att det varit en svår fraktur, belägen på gränsen mellan nedersta

och mellersta tredjedelen av benpiporna, således icke intresserande

lederna. Blodig reposition måste företagas.

Men frakturen har läkt på ett gynnsamt sätt, fast benläkning i lätt vinkelställning

med vinkeln öppen framåt. Det fattas endast 10° i att frakturstumparna

befinna sig i rät linie mot hvarandra. Denna lindriga vinkelställning

har ingen betydelse.

Läkningen av såväl brottet som hudsåret har inträdt fullt aseptiskt

(utan anmärkning). Det finnes således icke något direkt eller omedelbart

samband emellan exanthemet å ena sidan samt frakturen och operationen

å andra sidan. Hela läkningsprocessen har försiggått på fullt normalt

sätt. Exanthemet uppkom först den 14/5 28 alltså 11h år efter

olyckshändelsen och 1 år 2 månader efter det pat. utskrevs från sjukhuset.

Dessutom hade icke något abnormt förekommit å huden förr än i maj

1928.

Enligt min mening kan den skadade knappast vara berättigad till någon

ersättning för tiden 14/5 28—27/6 28. Till någon livränta efter denna

tid är han givetvis icke berättigad.

Dr. Odelberg anser det icke osannolikt, att exanthemet är en sen följd

av skadan. Man kan visserligen resonera som så, att hade icke olycksfallet

inträffat, så hade möjligen eller sannolikt icke exanthemet uppkommit.

Huden kan möjligen hava varit mera ömtålig efter olycksfallsskadan.

Även örn man utgår härifrån och på grund derav anser den skadade

berättigad till ersättning för tiden 14/5 28—27/6 28, så bör likväl

ingen ersättning utöver denna tid utgå.

Jag för min del är, såsom redan nämnts, av den mening, att ingen anledning

till ändring av överklagade beslutet torde förefinnas.

Stockholm den 14 november 1928.

Gustaf Ekehorn.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

25

De ömsesidiga socialförsäkringsbolagens

förening.

Bilaga C.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Genom skrivelse den 29 januari 1932 Ilar utskottet berett de ömsesidiga

socialförsäkringsbolagens förening tillfälle att avgiva yttrande i anledning

av en av herr Branting i första kammaren avgiven motion angående

vissa ändringar i lagen om försäkring för olycksfall i arbete.

Med anledning härav får föreningen vördsamt anföra följande.

Vad först beträffar den av motionären upptagna frågan i vad mån ersättning

på grund av olycksfall i arbete bör utgå även där olycksfallet

allenast kan anses hava varit en bidragande orsak till därefter inträdande

sjukdom eller annan åkomma, anser sig föreningen böra göra det uttalande,

att med den tolkning av lagbestämmelserna i fråga som numera

tillämpas, ersättning i sådana fall, som i motionen avses, i så stor utsträckning

tillerkännes den skadade, att någon lagändring ej synes erforderlig.

Rörande det av motionären anförda fallet, där försäkringsrådet

och högsta domstolen kommit till olika resultat, kan föreningen självfallet

ej uttala sig.

Motionären finner det vidare önskvärt, att vid uppgörande av den

skriftliga anmälan om olycksfall även annan person än arbetsgivaren

skulle vara skyldig lämna upplysningar angående orsaken till olycksfallet.

Föreningen har för sin del visserligen funnit, att arbetsgivarna fullgöra

den ifrågavarande skyldigheten tillfredsställande. Föreningen

skulle dock, med hänsyn till nyttan i skyddshänseende av direkt medverkan

av arbetarerepresentant vid anmälans uppgörande, kunnat tillstyrka

en dylik anordning, därest det ej kunde befaras, att genom densamma

olycksfallsanmälans insändande till försäkringsinrättningen skulle, till

men för ersättningsfrågans snabba avgörande, i många fall väsentligen

försenas, och att, vid uppgiftens avgivande, huvudvikten mera komme

att läggas på frågan, huruvida arbetsgivaren skulle kunna göras skadeståndsskyldig,

än på frågor, som ägde samband med det samhälleligt sett

viktigare skyddsarbetet och frågan om lagersättningen.

Beträffande motionärens förslag, att den skadade eller eventuellt hans

efterlevande skulle erhålla samma rätt, som tillagts försäkringsinrättning

och försäkringsrådet, att hos polismyndigheterna påkalla undersökning

angående olycksfallet, har föreningen ingen annan erinran att

göra, än att, med anledning av motionärens påstående, att sådant polisförhör

i regel endast förekommer, då skäl till antagande förelegat, att

den skadade genom egen grov vårdslöshet medverkat till skadan, det må

framhållas, att de flesta fall, där sådan undersökning påkallas, sirö sådana,

där det gäller att utröna, örn och i vad mån annan person än den

skadade varit vållande till olycksfallet. Föreningen anser sig i detta

sammanhang även böra erinra, att den av motionären berörda bestämmelsen

i olycksfallsförsäkringslagen om nedsättning av ersättningen, dä den

skadade ej ställt sig till efterrättelse gällande anordning eller föreskrift

och därigenom gjort sig skyldig till grov vårdslöshet, av försäkringsinrättningarna

ansetts böra tillämpas för att tjäna som led i dessa inrättningars

sedan flera år energiskt bedrivna skyddsarbete. Ben direkta eko
Biliang

till riksdagens protokoll 1932. sami. 2 avd. 32 haft. (Nr 31.) ii

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

nomiska innebörden av ifrågavarande bestämmelses tillämpning är nämligen

av så obetydlig beskaffenhet, att det måste anses uteslutet, att någon

försäkringsinrättning av finansiella skäl skulle tillämpa densamma.

Stockholm den 11 februari 1982.

And. Lindstedt.

Einar Frydén.

G. Bergström.

Trygve Lovén.

P. Elof Brolin.

Bilaga D.

Kungl. Försäkringsinspektionen.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Genom beslut den 5 februari 1932 har Kungl. Maj:t anbefallt försäkringsinspektionen

att avgiva och till Riksdagens andra lagutskott senast

den 10 innevarande mars inkomma med yttrande över en inom första

kammaren väckt motion, nr 251, angående vissa ändringar i lagen om

försäkring för olycksfall i arbete; och får försäkringsinspektionen med

anledning härav anföra följande.

De spörsmål, som motionären behandlat i förevarande motion, falla

utanför försäkringsinspektionens ämbetsområde, varför inspektionen saknar

möjlighet att ingå på ett närmare bedömande av desamma. Till belysning

av den av motionären först behandlade frågan må emellertid erinras

örn den uppfattning, som kommit till uttryck i den privata olycksfallsförsäkringens

allmänna försäkringsvillkor. Enligt dessa villkor gäller

bland annat följande: »Har 1’edan vid olycksfallet förefunnits sjukdom,

sjukligt anlag eller lyte eller har sjukdom tillstött efteråt utan att

äga något samband med olycksfallet, utgår i händelse olycksfallet medfört

döden ej ersättning för dödsfallet, örn antagas kan, att omständigheten

ifråga medverkat till dödsfallet. Har vidare omständighet, som nu

är nämnd, medA7 erkat till att den försäkrade drabbas av invaliditet eller

övergående arbetsoförmåga, utgår ersättning endast för den skada, som

med Ausshet kan beräknas haA7a uppstått oberoende av nämnda omständighet.

»

Såsom villkor för ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen stadgas

i 6 §, att olycksfallet skall hava medfört sjukdom, som förorsakat förlust

eller nedsättning av arbetsförmågan. Enligt motionärens mening bör denna

bestämmelse uppmjukas i så måtto, att ersättning tillerkännes, så

snart olycksfallet med viss grad av sannolikhet varit en bidragande orsak

till skadan. Utan att närmare ingå på innebörden av detta ändringsförslag

vill försäkringsinspektionen endast framhålla, att en ändring av

denna art givetvis innebär icke endast en viss utvidgning av ersättningsområdet

för den nuvarande olycksfallsförsäkringen — ett förhållande,.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37. 27

som torde stå i full överensstämmelse med motionens syfte — utan även

en uppluckring av gränserna mellan olycksfallsförsäkringen och sjukförsäkringen.

En utveckling i denna riktning synes emellertid strida mot

principer, som kommo till uttryck i riksdagens skrivelse den 16 maj 1928,

nr 206, avseende frågan örn en genomgripande omgestaltning av den allmänna

folkpensioneringen, och som även åberopades av statsrådet och

chefen för socialdepartementet i hans uttalande till statsrådsprotokollet

vid tillsättandet av 1928 års pensionsförsäkringskommitté. Han anförde

nämligen där bland annat följande: »På sätt riksdagen framhållit, böla

således tillgodoses å ena sidan behovet av effektivt samarbete mellan^socialförsäkringens

olika grenar och a andra sidan önskemålet att erhålla

en klar avgränsning såväl mellan dessa grenar inbördes som i möjligaste

mån mellan socialförsäkringen och annan försäkringsverksamhet»

Stockholm den 9 mars 1932.

O. A. Åkesson.

Per Hasselrot.

Ragnar Wollert.

Bilaga E

Kungl. Medicinalstyrelsen.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Genom Socialdepartementets ämbetsskrivelse den 5 februari 1932 har

Kungl. Majit anbefallt Medicinalstyrelsen att avgiva och till Eder senast

den 10 mars 1932 överlämna av Eder begärt yttrande över en inom riksdagens

första kammare väckt motion nr 251 angående vissa ändringar i

lagen örn försäkring för olycksfall i arbete.

Med anledning härav får Medicinalstyrelsen anföra följande.

Efter tillkomsten av 1916 års lag örn försäkring för olycksfall i arbete

har Medicinalstyrelsen icke så sällan blivit av försäkringsmyndigheterna

satt i tillfälle att avgiva yttrande i vissa svårtolkade fall, där t. ex. olika

läkares mening stått mot varandra. Vid avgivandet av dylika yttranden

har styrelsen med biträde av medlemmar i sitt vetenskapliga råd

åstadkommit utredning örn fallet så långt det på vetenskapens nuvarande

ståndpunkt varit möjligt. I icke så få fall har styrelsens yttrande varit

så klarläggande för fallets försäkringstekniska bedömande, _ att försäkringsmyndigheterna

utan tvekan kunnat avgöra örn ersättning till den

skadade skulle utgå eller icke.

Medicinalstyrelsen kan sålunda icke finna att motionären anfört tillräckliga

skäl för sitt påstående att läkarvetenskapens nuvarande ståndpunkt

i detta avseende »leder till ohållbara konsekvenser för de skadade».

Å andra sidan kan det naturligen tänkas att en utsträckt rätt till ersättning

för sjukvårdskostnader rn. m. på sätt som av motionären antydes

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

kan i vissa fall medföra önskvärda fördelar för de försäkrade i form av

tidigare och bättre behandling för skada.

Med hänsyn härtill har Medicinalstyrelsen intet att erinra mot att den

föreslagna utredningen kommer till stånd.

Stockholm den 5 mars 1982.

John Byttner.

Einar Edén.

A. E. Bastman.

821611. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1932.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1932:274 Skrivelse till Konungen i anledning av väekt motion angående vissa ändringar i lagen om försäkring för olycksfall i arbete. a1 i texten