Utlåtande i anledning av väckt motion angående vissa ändringar i lagen om försäkring för olycksfall i arbete.
1932-05-20 · 28 sidor, varav 28 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 28 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1932:37, Utlåtande i anledning av väckt motion angående vissa ändringar i lagen om försäkring för olycksfall i arbete.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.
1
iNr 37.
Ankom till riksdagens kansli den 21 maj 1932 kl. 2 e. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion angående vissa ändringar
i lagen om försäkring för olycksfall i arbete.
I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr
251, vilken behandlats av andra lagutskottet, bär herr Branting yrkat, att
riksdagen måtte anhålla, att Kungl. Majit ville föranstalta örn utredning
i vissa i motionen angivna hänseenden samt örn möjligt till nästa
riksdag framlägga förslag till ändring i dessa avseenden av lagen den
17 juni 1916 örn försäkring för olycksfall i arbete.
Beträffande de skäl, som motionären anfört till stöd för sitt yrkande,
får utskottet, i den mån redogörelse för dem ej lämnas här nedan, hänvisa
till motionen.
Över motionen har utskottet, i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver,
begärt yttrande av riksförsäkringsanstalten, försäkringsrådet,
försäkringsinspektionen och medicinalstyrelsen. Utskottet har därjämte
lämnat de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening tillfälle att yttra
sig över motionen. De yttranden, som i anledning härav kommit utskottet
till handa, finnas såsom bilagor fogade vid detta utlåtande; oöh tillåter
sig utskottet hänvisa till desammas innehåll.
Enligt lagen den 17 juni 1916 örn försäkring för olycksfall i arbete är
envar arbetare, där ej annorlunda stadgas i lagen, försäkrad för skada
till följd av olycksfall i arbetet. Kostnaden för försäkringen bestrides,
med bidrag av statsmedel till omkostnaderna, genom försäkringsavgifter,
som erläggas av arbetsgivaren. Försäkringen äger enligt 4 § i lagen
rum i riksförsäkringsanstalten; dock att, där för ändamålet bildats sådant
ömsesidigt olycksfallsförsäkringsbolag, vars delägare äro arbetsgivare
och för vars förbindelser delägarna svara med obegränsad personlig
ansvarighet, försäkringen av delägarnas arbetare i stället må under vissa
villkor äga rum i detta bolag. I 6 § stadgas, att örn arbetare skadats till
följd av olycksfall i arbetet, skall på grund av försäkringen till honom
i ersättning utgivas: 1) örn olycksfallet medfört sjukdom, som förorsakat
förlust eller nedsättning av arbetsförmågan, erforderlig läkarvård m. m.
samt under vissa förutsättningar sjukpenning; 2) örn olycksfallet, efter
Bihang till riksdagens protokoll 1932. 9 sami. 2 avd. 32 haft. (Nr 37.) ]
Gällande bestämmelser.
Lagen den 17
juni 1916 om
försäkring för
olycksfall i
arbete.
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.
Kungörelsen
den 9 november
1928 ang.
anmälan om
olycksfall i
arbete m. m.
upphörande av därav förorsakad sjukdom, medfört under längre eller
kortare tid bestående förlust eller nedsättning av arbetsförmågan, livränta,
under viss förutsättning, eller ett kapitalbelopp i dess ställe samt
därjämte sådan behandling, som må erfordras för böjande av arbetsförmågan.
Enligt 7 § skall, örn olycksfallet medfört arbetarens död, i ersättning
utgivas dels begravningshjälp, dels ock livräntor till efterlevande.
I 21 § stadgas, att där olycksfall medfört eller skäligen kan antagas
medföra påföljd, som enligt 6 eller 7 § föranleder ersättning, det åligger
arbetsgivaren eller arbetsföreståndaren att, sedan lian från den skadade
eller eljest erhållit underrättelse örn olycksfallet, ofördröjligen därom bos
den försäkringsinrättning, i vilken den skadade enligt olycksfallsförsäkringslagen
är försäkrad, göra skriftlig anmälan enligt formulär, som av
försäkringsanstalten fastställts. Då anmälan göres, skall samtidigt eller,
där så ej kan ske, så snart som möjligt därefter till försäkringsinrättningen
insändas genom arbetsgivarens försorg, men på försäkringsinrättningens
bekostnad, anskaffat läkarbetyg enligt formulär, som av medicinalstyrelsen
fastställts, angående skadans beskaffenhet och den skadades
tillstånd eller, där olycksfallet medfört döden, angående dödsorsaken;
kan läkarbetyg ej utan oskälig omgång eller kostnad anskaffas, må i
stället insändas intyg av präst eller annan tjänsteman i orten, av ordföranden
i kommunalstämman eller ordföranden eller ledamot i kommunalnämnden
eller av ledamot i häradsnämnden. Enligt tredje stycket i
samma paragraf skall polismyndighet i orten så fort ske kan föranstalta
örn undersökning rörande olycksfallet, därest sådan undersökning begäres
av försäkringsinrättningen eller försäkringsrådet, samt till inrättningen
eller rådet insända protokoll över undersökningen; begäres ej polisundersökning,
skall undersökning hållas allenast örn polismyndigheten
finner sådan nödig.
över beslut av riksförsäkringsanstalten eller försäkringsbolag, som i
4 § avses, rörande ersättning eller eljest rörande tillämpning av någon i
lagen given bestämmelse, må klagan föras bos försäkringsrådet genom
besvär. Försäkringsrådet äger, ändå att klagan icke förts eller framställning
gjorts, till prövning upptaga ärende, som nu nämnts. Försäkringsrådets
beslut meddelas kostnadsfritt. Klagan må ej föras över försäkringsrådets
beslut.
I kungörelsen den 9 november 1928 angående anmälan örn olycksfall i
arbete m. m. givas ytterligare föreskrifter örn arbetsgivares eller arbetsföreståndares
anmälningsskyldighet. Efter olycksfall av den art, varom
i 21 § olyckfallsförsäkringslagen förmäles, bar enligt § 1 i nämnda kungörelse
arbetsgivaren eller arbetsföreståndaren att, sedan han från den skadade
eller eljest erhållit underrättelse örn olycksfallet, ofördröjligen därom
göra skriftlig anmälan till riksförsäkringsanstalten, ävensom, där den
skadade är försäkrad i ömsesidigt olycksfallsförsäkringsbolag, till detta
bolag. I § 5 av samma kungörelse stadgas, att det åligger arbetsgivaren
Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.
3
eller arbetsföreståndare!! att samtidigt med den anmälan örn olycksfall,
som enligt § 1 skall göras till riksförsäkringsanstalten, örn olycksfallet
göra anmälan jämväl till polismyndigheten i orten. Polismyndighet, hos
vilken sådan anmälan blivit gjord, har att tillse, att anmälan ägt rum
enligt fastställt formulär, och att i förekommande fall föranstalta örn erforderlig
komplettering av densamma samt att, där undersökning örn
olycksfallet enligt särskild föreskrift skall verkställas eller eljest finnes
nödig, så fort ske kan hålla sådan undersökning. Polismyndigheten åligger
vidare att ofördröjligen insända den inkomna anmälningshandlingen till
vederbörande yrkesinspektör eller bergmästare med tillkännagivande, huruvida
polisundersökning rörande olycksfallet hållits eller är avsedd att
äga rum och, i sistnämnda fall, örn tiden för undersökningen.
I 31 § i lagen den 29 juni 1912 örn arbetarskydd stadgas örn sådana arbetarombud,
som i visst sammanhang äro föremål för omnämnande i motionen.
Å arbetsställe, varest på stadigvarande sätt bedrives industriellt eller
annat arbete av viss beskaffenhet i sådan omfattning, att å arbetsstället i
regel användas minst tio arbetare, böra arbetarna inom sig utse ett eller
flera ombud att företräda dem i frågor rörande arbetets säkerhet eller
sundhet. Ombud må ock å annat arbetsställe kunna av arbetarna utses.
Örn valet böra ombuden underrätta arbetsgivaren och vederbörande yrkesinspektör
eller bergmästare.
Arbetsgivare så ock den, som utövar ledningen av arbete, bör i frågor rörande
arbetets säkerhet eller sundhet söka samråd med arbetarnas ombud.
Ombuden, som hava att göra sig noga underrättade örn de beträffande
arbetets säkerhet och sundhet å arbetsstället rådande förhållanden, böra
verka för främjande av ökad säkerhet och sundhet samt jämväl söka
vinna arbetarnas medverkan därtill. När ombuden genom klagomål eller
eljest erhålla kännedom örn missförhållande, böra de söka få detsamma
avhjälpt genom hänvändelse till den, som utövar ledningen av arbetet i
fråga, eller till arbetsgivaren eller, där rättelse på sådant sätt ej vinnes, till
vederbörande yrkesinspektör eller bergmästare. Har den, som utövar ledningen
av arbete, eller arbetsgivare från ombud mottagit hänvändelse rörande
arbetets säkerhet eller sundhet, har han att inom skälig tid giva
ombudet besked i frågan.
Vid inspektion å arbetsställe, där ombud för arbetarna finnes, bör inspektionsförrättaren
i regel träda i förbindelse med ombudet.
Vederbörande tillsynsorgan är pliktigt att på begäran kostnadsfritt tillhandahålla
arbetarnas ombud avskrift av anvisning, råd eller annat skriftligt
meddelande, som avlåtits rörande arbetets säkerhet eller sundhet å
arbetsstället.
Motionären förklarar i motionen, att han vill fästa uppmärksamheten
på det kausulsammanhang mellan en yttre skada och därav orsakad sjuk
-
Lagen den 29
jani 1912 om
arbetarskydd.
Motionen.
4 Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.
dom som skall styrkas för att motsvara lagens uttryck i 6 §, att olycksfallet
medfört sjukdomen. Svårigheter att tolka stadgandet uppstå enligt
motionären ofta, då den ursprungliga skadan någorlunda lakes men
det så småningom ur skadan utvecklar sig en följdsjukdom, såsom tuberkulos,
hudexem, svulster, ledförändringar, traumatiska neuroser o. d.
Detsamma gäller enligt motionären även örn det fall, där en av föregående
sjukdom försvagad lem eller kroppsdel drabbas av en yttre skada.
■Enligt motionärens förmenande bör emellertid ersättning tillerkännas
av olycksfall drabbad person, så snart olycksfallet med viss grad av
sannolikhet varit en bidragande orsak till sjukdomen.
I motionen uttalas vidare, i samband med ett omnämnande av 21 §
olycksfallsförsäkringslagen, att det vore önskvärt, att skyldighet att lämna
upplysning örn de sannolika orsakerna till olyckan obligatoriskt åvilade
andra personer än de enligt nämnda lagrum därmed betrodda. Särskilt
lämpliga för detta uppdrag torde enligt motionärens mening de i
lagen den 29 juni 1912 örn arbetarskydd 31 § omtalade arbetarombuden
vara.
Vidare anföres i motionen, att det torde vara önskvärt, att den skadade
eller eventuellt bans efterlevande erhölle samma rätt, som enligt 21 §
tredje stycket tillagts försäkringsinrättningen och försäkringsrådet, att
bos polismyndigheten i orten påkalla undersökning angående olycksfallet.
Motionären övergår därefter till vissa frågor angående förfarandet i
ärenden bos försäkringsrådet. Motionären framhåller såsom önskvärt,
att åtminstone i de fall, då anhållan därom framställes, enskild part i sådant
ärende får motpartens, d. v. s. vederbörande försäkringsinrättnings,
utredning sig delgiven. Örn part företrädes av t. ex. ledamot av advokatsamfundet,
torde det, efter vad i motionen anföres, icke ingiva större
betänkligheter att tillhandahålla denne de från försäkringsbolag ingivna
handlingarna än det möter, att den enskilda partens handlingar tillställas
enskilt försäkringsbolag. I motionen anföres även, att på framställning
i förekommande fall örn bistånd av kommissionär blivit uppgivet,
att försäkringsrådet skulle sakna kommissionär och att part således icke
med säkerhet kunde påräkna att få underrättelse örn ingivandet av motpartens
utredning. Det syntes motionären tydligt, att utredningsarbetet
under dessa förhållanden i hög grad försvårades och möjligheterna i hög
grad ökades för försäkringsinrättningarna att få åberopad utredning
prövad, innan den enskilde parten haft tillfälle att bemöta, beriktiga och
motbevisa, vad som andragits av försäkringsinrättningen.
Slutligen uttalas i motionen, att de enskilda parternas möjligheter i
rättegången inför försäkringsrådet att tillvarataga sina intressen försämrades
jämväl därav, att de enligt hittills gällande praxis icke fått
sina utredningskostnader ersatta, även då enligt försäkringsrådets dom
vederbörande försäkringsinrättning obehörigen vägrat utbetala yrkad ersättning.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 37. 5
I nu angivna hänseenden skulle enligt motionärens yrkande riksdagen
anhålla örn utredning.
Vid 1928 års riksdag väckte inom andra kammaren herr Sundström en Fråga vid
motion, nr 288, med hemställan, att riksdagen måtte besluta sådant tillägg 192^rsa^kS
till lagen örn försäkring för olycksfall i arbete, att arbetare, som ådragit muskeistracksig
muskelsträckning i ryggen, bleve tillförsäkrade ersättning enligt olycks- “ingar.
fallsförsäkringslagens grunder och att vederbörande utskott måtte utforma
den för berörda lagändring nödiga lagtexten, eller, örn detta icke
bifolles, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit begära utredning
i ärendet samt förslag till nästföljande års riksdag.
Andra lagutskottet, som behandlade motionen, inhämtade yttrande över
densamma av försäkringsrådet och riksförsäkringsanstalten. I sitt över
motionen avgivna utlåtande, nr 32, anförde därefter utskottet:
Det förslag, som innebålles i motionen, synes avse, att s. k. muskelsträckningar
i ryggen skola i försäkringshänseende alltid anses såsom
följder av olycksfall i arbete. Ett genomförande av förslaget skulle alltså
innebära, att beträffande ifrågavarande skador icke skulle förefinnas
den prövningsrätt, som i berörda hänseende eljest tillkommer vederbörande
försäkringsinrättning. Ett bifall till motionen skulle därjämte föranleda,
att gränserna mellan olycksfallsförsäkringen och sjukförsäkringen
på denna punkt bleve utplånade.
Med anledning av motionen bär på utskottets hemställan verkställts en
ingående undersökning av det föreliggande spörsmålet. Denna utredning
giver vid handen, att vid prövning av ersättningsanspråk beträffande sådana
skador, som avses i den föreliggande motionen, försäkringsinrättningarna
numera hämta ledning av den medicinska sakkunskapens anvisningar
vid bedömandet av frågan, huruvida s. k. muskelsträckningar i ryggen
äro att betrakta som olycksfall eller sjukdomsfall.
Utskottet förklarade, att desamma med hänsyn till de anförda förhållandena
icke hade ansett sig kunna tillstyrka bifall till något av de i motionen
framställda yrkandena, och hemställde därför, att motionen icke
måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd. Däremot reserverade sig
herr Hage, som ansett, att utskottet borde ha föreslagit, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Majit hemställa, att Kungl. Majit måtte
låta verkställa en allsidig och ingående utredning av den i motionen berörda
frågan.
Utskottets hemställan blev bifallen av riksdagen. I
I förevarande motion yrkas, att riksdagen måtte hos Kungl. Majit an- utskottet.
hålla örn utredning och förslag rörande åtskilliga spörsmål på olycksfalls- Motionen i
försäkringens område. De frågor, motionären upptager, gälla dels för- allmänhet,
utsättningarna för att rätt till ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen
skall förefinnas, dels förfarandet för utredande huruvida sådana
förutsättningar äro för handen. I båda dessa hänseenden ifrågasätter
6 Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.
motionären ändringar i nu gällande bestämmelser, i syfte att de försäkrade
arbetarnas intressen må bliva bättre tillgodosedda,
i. Kravet på Beträffande förutsättningarna för ersättnings utfående har motionären
"”ansenligt1 herört olycksfallsförsäkringslagens stadgande i 6 §, att till arbetare, som
oiycksfaiUför- skadats till följd av olycksfall i arbetet, skall på grund av försäkringen
sakri roslagen. utgivas sjukpenning m. m. örn olycksfallet medfört sjukdom, som förorsakat
förlust eller nedsättning av arbetsförmågan, samt livränta m. m. örn
olycksfallet efter upphörandet av därav orsakad sjukdom medfört under
längre eller kortare tid bestående förlust eller nedsättning av arbetsförmågan.
Enligt 7 § skall, örn olycksfallet medfört arbetarens död, i ersättning
utgivas begravningshjälp och till vissa efterlevande livräntor. Motionären
fäster uppmärksamheten vid det krav på orsakssammanhang
mellan å ena sidan ett olycksfall i arbete och å andra sidan sjukdom, invaliditet
eller dödsfall, vilket lagen uppställer genom att för rätt till ersättning
fordra, att olycksfallet »medfört» sjukdom, invaliditet eller dödsfall.
Enligt motionen uppstå ofta svårigheter att avgöra, huruvida dylikt
orsakssammanhang är för handen, något som föranlett motionären att
ifrågasätta ändring av olycksfallsförsäkringslagen i denna del.
Svårigheter att fastställa, huruvida orsakssammanhang förefinnes,
göra sig kännbara icke endast vid bedömandet av frågor tillhörande
olycksfallsförsäkringen. Jämväl då fråga är örn ersättning enligt allmänna
skadeståndsrättsliga regler, är det ofta svårt att avgöra, huruvida
orsakssammanhang föreligger. Enligt rättspraxis torde emellertid
kravet på dylikt sammanhang i skadeståndsmål icke fattas så strängt,
att ersättning skulle anses böra utgå endast för sådan skada, som på
bindande sätt kan bevisas vara orsakad av en ifrågakommen handling.
Fastmera torde i praxis den uppfattningen göra sig gällande, att allenast
viss grad av sannolikhet för orsakssammanhang erfordras. Både riksförsäkringsanstalten
och försäkringsrådet hava i sina i ärendet avgivna
yttranden framhållit, att på olycksfallsförsäkringens område icke böra
uppställas strängare fordringar på klarläggande av orsakssammanhang
än vad som följer av allmänna skadeståndsregler. Något krav
på en strängare rättstillämpning inom försäkringsrätten än inom
skadeståndsrätten har således icke ansetts följa av lagens uttryckssätt.
En ändring av lagtexten, varigenom uttryckligen stadgades,
att för rätt till ersättning skulle vara tillräckligt, att skälig anledning
funnes att antaga, att orsakssammanhang vore för handen, skulle knappast
bliva av praktisk betydelse. De av utskottet inhämtade uppgifterna
rörande praxis vid tillämpningen av olycksfallsförsäkringslagen synas
utskottet icke heller innefatta tillräckliga skäl för att utskottet skulle
kunna biträda motionärens yrkande i denna del.
2. Frågor om I fråga örn det förfarande, genom vilket utredning rörande ett olycks''arbetårombuZ
vinnas, ifrågasätter motionären även, som redan antytts, vissa
poiismyndig- ändringar i gällande bestämmelser. Bland annat upptages i motionen
^ utredningen^ frå£a11’ huruvida icke för sådan utredning böra anlitas även andra än
om olycksfall.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 37. 7
dem, som enligt gällande bestämmelser hava att taga befattning med
olycksfallet. Motionären framhåller sålunda som sin mening, att det
vöre önskvärt, att skyldighet att efter inträffat olycksfall lämna upplysning
örn de sannolika orsakerna till olyckan måtte åvila också andra personer
än arbetsgivaren eller arbetsföreståndaren och nämner såsom särskilt
lämpade för sådan medverkan till utredning örn olycksfallet de arbetarombud,
örn vilka talas i 31 § lagen den 29 juni 1912 örn arbetarskydd.
Likaså uttalar sig motionären för att den skadade hör äga befogenhet
att påkalla polisundersökning.
Utskottet finner det angeläget, att det genom lämpliga anordningar
sörjes för att inträffande olycksfall bliva i möjligaste mån klarlagda.
Redan i den anmälan örn olycksfall, som enligt 21 § olycksfallsförsäkringslagen
och kungörelsen den 9 november 1928 angående anmälan örn
olycksfall i arbete m. m. skall sändas till riksförsäkringsanstalten, eventuellt
också till annan försäkringsinrättning ävensom till polismyndighet,
böra därför lämnas ingående och noggranna uppgifter. Det synes
utskottet, att det från flera synpunkter skulle vara av värde, att dessa
anmälningar tillställdes jämväl de av motionären nämnda arbetarombuden,
i den mån sådana finnas å arbetsstället. Genom denna anordning
skulle ökad säkerhet vinnas för att innehållet i anmälan blir objektivt
och klargörande. Från arbetarskyddets synpunkt torde det äga betydelse,
att arbetarombuden bliva noggrant underrättade örn olycksfall å
arbetsstället. Därigenom torde ock intresset för ombudsinstitutionen
främjas. Utskottet tillåter -sig därför föreslå riksdagen, att hos Kungl.
Maj:t anhålla örn utarbetande av föreskrifter örn överlämnande av ett
exemplar av de ifrågavarande anmälningarna jämte tillhörande handlingar
till vederbörande arbetarombud. Under hänvisning till denna utskottets
ståndpunkt, vilken innebär, att utskottet i viss mån tillmötesgått
motionärens önskningar, finner sig utskottet icke böra förorda, att, såsom
motionären ifrågasatt, arbetarombuden åläggas att regelbundet medverka
vid avfattandet av anmälningar örn olycksfall. Ej heller anser sig utskottet
böra tillstyrka, att, på sätt i motionen jämväl ifrågasatts, särskilda
föreskrifter meddelas örn rätt för skadad arbetare att påkalla polisundersökning.
Motionären framställer önskemål även beträffande förfarandet hos
försäkringsrådet. Under rådets prövning dragas mål genom besvär, som
skadad arbetare anför över försäkringsinrättnings beslut att icke tilldela
honom begärd ersättning. Motionärens erinringar med avseende å förfarandet
inför försäkringsrådet avse att tillförsäkra den klagande bättre
möjligheter att taga del av det för rådet föreliggande processmaterialet.
I detta sammanhang bör emellertid beaktas, att bestämmelser med det
av motionären angivna syftet lätteligen kunna bidraga till att göra förfarandet
inför försäkringsrådet mera omständligt och kostsamt. Enligt
nu gällande ordning äro handlingarna i målen tillgängliga å rådets ämbetslokal.
Rådet låter sig dessutom, såsom av dess yttrande framgår, an
. Förfarande
hos försäkringsrådet.
4. Fråga om
ersättning för
kostnader å
mål hos försäkringsrådet.
8 Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.
geläget vara att underlätta för klagandena att taga del av handlingarna,
varjämte rådet i stor utsträckning på begäran kostnadsfritt meddelar
skriftliga upplysningar. Sådan denna ordning nu tillämpas, medför den,
såvitt utskottet kunnat finna, för de försäkrade större fördelar än de nackdelar,
som enligt motionärens mening äro förenade med densamma. Utskottet
anser sig därför icke böra biträda vad motionären yrkat i denna del.
Den av motionären till sist berörda frågan örn den klagandes möjlighet
att erhålla ersättning för sina kostnader å målet, för den händelse han
bos försäkringsrådet vinnea- ändring i överklagade beslutet, bar, såsom
av riksförsäkringsanstaltens och försäkringsrådets yttranden synes, varit
föremål för uppmärksamhet i samband med försäkringsrådets inrättande.
Av vad därvid förekom framgår otvetydigt, att frågan är av invecklad
och svårlöst natur. Något mera kännbart behov av bestämmelser
På detta område torde icke framträda, så länge försäkringsrådet följer
sin i rådets yttrande skildrade praxis att ex officio sörja för erforderlig
utredning. En omständighet, som är ägnad att ingiva betänkligheter
mot att ingripa med stadganden på detta område, är, att försäkringsrådets
ställning inom socialförsäkringssystemet ännu icke kan anses slutgiltigt
avgjord. Utskottet är med hänsyn till det sagda icke redo att
tillstyrka riksdagen att uttala sig för bestämmelser örn kostnadsersättning
åt vinnande part eller för verkställande av utredning därom.
På grund av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,
att riksdagen, med anledning av förevarande motion,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Majit ville låta utarbeta bestämmelser örn
skyldighet för arbetsgivare eller arbetsföreståndare
att överlämna ett exemplar av anmälan enligt 21 §
olycksfallsförsäkringslagen jämte tillhörande handlingar
till arbetarombud, varom förmäles i 31 § arbetarskyddslagen,
för så framt sådant ombud finnes å arbetsstället.
Stockholm den 20 maj 1932.
På andra lagutskottets vägnar:
K. G. WESTMAN.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.
9
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från lörsta kammaren: herrar Westman, Linder, Sigfrid Hansson, fröken Hesselgren,
friherre Lagerfelt*, herrar Larsson i Brålanda, Olof Carlsson och P. Sandström;
från andra kammaren: herrar Magnusson i Skövde, Johanson i Hallagården, Pettersson
i Hällbacken, Sandström i Nyland, Björnberg, Hansson i Trollhättan, Ljung och Isacsson.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av berrar Magnusson i Skövde och Sandström i Nyland, vilka anfört:
Den föreslagna anordningen blir säkerligen av ytterst ringa värde och
lär knappast ens uppväga besväret nied riksdagsskrivelsen, utarbetandet
av erforderliga bestämmelser och deras publicerande i svensk författningssamling.
Vi ha därför inom utskottet motsatt oss skrivelseförslaget och
förty ansett, att utskottet bort hemställa örn avslag å motionen I: 251.
10
Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.
Bilaga A.
Riksfursäkringsanst alten.
Till Riksdagens Andra Lagutskott.
I skrivelse den 29 januari 1932 Ilar Utskottet anhållit om riksförsäkringsanstaltens
yttrande över en inom första kammaren väckt motion, nr 251,
angående vissa ändringar i lagen örn försäkring för olycksfall i arbete.
Därefter har Kungl. Maj:t anbefallt anstalten att avgiva och till Utskottet
senast den 10 mars 1932 överlämna sådant yttrande.
Med anledning härav får riksförsäkringsanstalten anföra följande.
Olycksfallsskada och sjukdom.
Motionären avser åvägabringande inom olycksfallsförsäkringen av en
friare och för den skadade förmånligare tillämpning än för närvarande
i fall av följdsjukdomar av en ursprunglig skada samt i fall, när föregående
sjukdom förelegat, som försämrats eller eljest påverkats av ett
olycksfall.
Såsom motionären framhåller, stadgas i olycksfallsförsäkringslagen såsom
förutsättning för rätt till ersättning, att olycksfallet skall hava »medfört»
sjukdomstillstånd, invaliditet eller dödsfall. Beträffande arten av
det kausalsammanhang, som sålunda skall förefinnas mellan olycksfallet
och sjukdomstillståndet, invaliditeten eller dödsfallet, torde det enligt riksförsäkringsanstaltens
mening vara klart, att därutinnan inom den sociala
olycksfallsförsäkringen icke kan eller bör ställas strängare fordringar än
enligt allmänna skadeståndsregler. Sålunda kan givetvis icke fordras ett
omedelbart sammanhang, utan är det tillfyllest, att sammanhanget endast
är medelbart. Däremot synes tvekan kunna uppstå, örn de allmänna skadeståndsreglerna
i nu nämnda avseende skola inom olycksfallsförsäkringen
anses modifierade till den skadades förmån sålunda, att inom denna försäkring
skall vara tillfyllest ett mer avlägset eller i mindre grad påvisbart
eller sannolikt sammanhang än enligt allmänna skadeståndsregler.
En sådan tillämpning inom olycksfallsförsäkringen skulle i så fall befinnas
motiverad, förutom i sin mån av den friare bevisprövning, som där
äger rum, måhända även av försäkringens speciella sociala syftemål.
Utan att ingå på det i motionen berörda av försäkringsrådet avgjorda
fallet, därvid ersättning icke ansetts höra utgå enligt olycksfallsförsäkringslagen
— detta fall har icke avsett någon i riksförsäkringsanstalten
försäkrad — får anstalten framhålla, att anstalten i fråga örn de av motionären
åsyftade följdsjukdomar i stort sett eftersträvat en sådan tilllämpning
av olycksfallsförsäkringslagen, som av motionären framhålles
såsom önskvärd, nämligen att ersättning tillerkännes »så snart en viss
grad av sannolikhet finnes och orsakssammanhanget rent lekmannamässigt
ter sig bindande».
Så till exempel lämnas i praxis ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen,
när en person på grund av olycksfall i arbete, t. ex. skada i ett
ben, intagits å sjukhus eller eljest är sängliggande, och i detta sängläge
inställer sig t. ex. lunginflammation, som medför förlängt sjukdomstill
-
11
Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.
stånd eller död. Likaså utgives i allmänhet ersättning, när efter bestämt
hårdare slag eller stöt uppstått en till en början såsom helt vanlig uppfattad
yttre skada å en lem (t. ex. ett knä) samt sedermera inom rimlig
tid konstateras tuberkulos i den skadade lemmen och det icke kan påvisas,
att denna tuberkulos är av äldre datum. Därest efter yttre skada
inställt sig annan svårare inre sjukdom, t. ex. örn elakartad, svulst uppstått
nära det skadade stället, har även tillerkänts ersättning. Vidare
utgår i allmänhet ersättning, örn t. ex. hjässan träffas av svårare våld
samt sedermera inom begränsad tid inställer sig nerv- eller sinnessjukdom
eller epilepsi.
Rörande den inom olycksfallsförsäkringen tillämpade praxis i förestående
och andra liknande fall ligger en jämförelse nära till hands med. de
av anstalten även tillämpade 1909 och 1927 års förordningar örn ersättning
i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, och det
orsakssammanhang, som där — enligt sistnämnda förordning, när sjukdomen
yppats efter tjänstgöringens slut — avses mellan tjänstgöringen
och den ådragna sjukdomen. För att ersättning skall utgå fordras enligt
1909 års berörda förordning, att »tjänstgöringen skäligen kan antagas
hava till sjukdomen bidragit». Enligt 1927 års förordning skall sjukdom,
som yppats först efter tjänstgöringen, dock anses ådragen under tjänstgöringen,
örn denna »skäligen kan antagas hava väsentligen bidragit till
sjukdomen».
I det ursprungliga förslaget till den förra av dessa förordningar hade
upptagits den bestämmelsen, att ersättning skulle utgå, örn sjukdomen
»visas vara framkallad av tjänstgöringen». Häremot erinrades i den
kungl, propositionen, att det »syntes vara tillräckligt, att så skäligen kunde
anses vara förhållandet». I anslutning härtill framhöll riksförsäkr.ingsanstalten
i det utlåtande och förslag av den 30 december 1918, som ligger
till grund för 1927 års berörda förordning, att det sålunda avsedda orsakssammanhanget
»behöver icke uttryckligen styrkas, men det måste föreligga
verkligt skäl för antagandet av ett sådant sammanhang. Det är,
såsom framgår särskilt av en högsta domstolens dom den 23 oktober 1916
icke tillräckligt, att den möjligheten att sjukdomen orsakats av militärtjänstgöringen
icke är utesluten, utan förhållandena måste vara sådana,
att de lämna verkligt stöd för ett dylikt antagande».--— »Att söka
fastslå några bestämda och mera allmängiltiga regler för avgörandet av
frågan, huruvida i varje särskilt fall det skall kunna med skäl anses, att
militärtjänstgöringen bidragit till sjukdomen, och att således sådant kausalsammanhang
föreligger mellan militärtjänstgöringen och sjukdomen,
att den förra kan anses hava i väsentlig grad medverkat till sjukdomens
uppkomst eller utbrott eller till en mer betydande försämring i övrigt av
den sjukes tillstånd, lärer icke låta sig göra.»
Tillämpningen inom riksförsäkringsanstalten av olycksfallsförsäkringslagen,
i vad angår frågor om det ovan avsedda orsakssammanhanget, ansluter
sig tämligen nära till vad som på sätt nu nämnts gäller inom området
för berörda författningar.
Principiellt sett måste väl inom socialförsäkringssystemet upprätthållas
den huvudregeln, att det är den sociala sjukförsäkringen och den sociala
invaliditetsförsäkringen, som lia att bära riskerna av sjukdom och invaliditet,
vilka ej förorsakas av olycksfall i arbete. Häri ligger sålunda, att
inom en från dessa socialförsäkringsgrenar för sig avskild social olycksfallsförsäkring,
vars kostnader bestridas enligt särskilt för den gällande
12
Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.
grunder, därav betingad försiktighet måste iakttagas såväl i nu berörda
avseende som beträffande de därjämte av motionären åsyftade fall, där
en av föregående sjukdom redan försvagad lem eller kroppsdel genom
olycksfall i arbete drabbas av yttre skada.
Vad beträffar de sist avsedda fallen hava understundom i utlandet uttryckliga
föreskrifter meddelats örn uppdelning av försäkringsrisken mellan
de ifrågakommande olika försäkringsgrenarna, sålunda att t. ex.
i allmänhet utgående ersättning från olycksfallsförsäkringen skall kunna
nedsättas med hänsyn tagen till visst redan före olycksfallet förefintligt
sjukdomstillstånd. I saknad av sådana föreskrifter kan det efter
riksförsäkringsanstaltens förmenande ej med fog göras gällande, att man
härutinnan hos oss vid olycksfallsförsäkringslagens tillämpning intagit
någon negerande eller rigorös ståndpunkt. Fastmer är det utan tvivel så,
att, delvis till följd av svårigheten att i här berörda hänseende draga en
rättvis och för den, som därav beröres, förståelig gräns, olycksfallsförsäkringen
i tillämpningen fått övertaga risker för sjukdom och invaliditet,
som i strängare mening ej falla inom ramen för denna försäkring.
Enligt fastslagen praxis utgives sålunda till den, vilken lider av åderbråck,
t. ex. i ett ben, och på den grund å platsen för nämnda åkomma
är särskilt ömtålig för en stöt eller ett slag, som under sådana förhållanden
lätt medför sår, vid dylik skada i arbetet en efter det sålunda inträdda
sjukdomstillståndet anpassad ersättning. Örn en person lider
t. ex. av sockersjuka eller viss annan sjukdom, som påverkar ämnesomsättningen,
och läkningen av ett under arbetet ådraget sår på den grund
försvåras eller omöjliggöres eller den sårade lemmen måste bortamputeras,
har full ersättning utgivits från olycksfallsförsäkringen såväl under sjukdomstillstånd
som vid invaliditet. Örn en person är behäftad med mer
eller mindre latent lungtuberkulos, och denna sjukdom aktualiseras genom
bestämt i arbete inträffat yttre våld, brukar även ersättning utgå.
Full ersättning enligt olycksfallsförsäkringen tillerkännes vidare, när
t. ex. en person, som lider av epilepsi, och på grund av denna sjukdom
faller omkull å arbetsplatsen, i fallet ådrager sig viss kroppsskada. Detsamma
gäller generellt örn kroppsskada på grund av svimning eller svindelanfall
på väg till arbetet eller å arbetsplatsen o. s. v.
Såsom motionären framhåller har den medicinska vetenskapen ännu
icke klar kännedom örn sambandet mellan olycksfall och vissa sjukdomar.
Där tvekan råder om de rätta gränserna härutinnan, kan en prövande myndighet
icke komma längre än till en viss grad av sannolikhet. Ett omsorgsfullt,
ofta mycket ingående bedömande får i varje särskilt fall, med
hänsyntagande till alla faktorer, söka träffa ett så tillfredsställande avgörande
som möjligt. Det bistånd, som medicinsk sakkunskap därvid kan
lämna och som den sociala olycksfallsförsäkringens organ har sig tillförsäkrad,
är härvid ett mycket betydelsefullt stöd.
På grund av vad ovan anförts anser anstalten några åtgärder i den
riktning, som motionären i nu berörda avseenden föreslår, icke vara erforderliga.
Viss utsträckt medverkan av arbeta rombud.
Motionären föreslår vidare, att de i lagen örn arbetarskydd nämnda arbetarombuden
skulle åläggas skyldighet att lämna upplysningar örn orsakerna
till inträffade olycksfall. Detta med tanke, förutom på fall av grov
vårdslöshet av den skadade eller vållande av annan person, på, att skade
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 37. 13
ståndsskyldigliet avon kan åligga arbetsgivare, för den händelse lian underlåtit
att vidtaga effektiva skyddsanordningar eller eljest åsidosatt sina
skyldigheter. Då arbetsgivaren har att ifylla de fastställda anmälningsformulären
om olycksfall, kunde han således bliva nödsakad yttra sig om
förhållanden, som äro av betydelse för bedömande av hans eget ansvar för
det inträffade, vilket knappast kunde vara lämpligt.
Jämlikt 25 § olycksfallsförsäkringslagen må sådan ersättning, som avses
i lagens 6 §, skäligen nedsättas, örn olycksfallet föranletts därav, att den
skadade ej ställt sig till efterrättelse gällande anordning eller föreskrift
örn åtgärder för undvikande av olycksfall och omständigheterna äro sådana,
att han därigenom måste anses hava gjort sig skyldig till grov
vårdslöshet. För att detta stadgande — som har karaktären av undantag
från de vanliga reglerna om ersättning — skall komma till tillämpning,
anser anstalten nödvändigt, att den skadade får yttra sig angående hans
förhållande i nämnda hänseende. Om därvid av honom icke lämnas sådant
medgivande eller eljest sådana upplysningar, att ärendet kan avgöras,
verkställes ytterligare utredning. Inkomma därvid nya upplysningar av
arbetsgivaren eller arbetsledningen, höres ånyo den skadade. För särskild
utredning anlitas antingen i första hand anstaltens ortsombud eller ock
polismyndigheten i orten, i vissa fall yrkesinspektören eller den specielle
inspektören eller annan sakkunnig myndighet. Örn härvid något framkommer,
som kan antagas vara av betydelse för olycksfallsrisken inom det
ifrågavarande företaget, går anstalten i författning örn vidtagandet av
de åtgärder, som i olika avseenden kunna därav påkallas.
Rörande frågan örn arbetsgivaren är eller skall anses vara vållande till
inträffat olycksfall på grund av bristande säkerhetsanordningar eller eljest,
har frågan härom visserligen ej någon inverkan på den skadades
rätt enligt olycksfallsförsäkringslagen. För skaderegleringen enligt lagen
saknar det med andra ord betydelse, huruvida i det särskilda fallet dylikt
vållande föreligger eller icke. Däremot kan i så fall den skadade enligt
allmän lag göra anspråk på skadestånd utöver ersättningen enligt olycksfallsförsäkringslagen.
Jämlikt föreskrift i lagen äger ej heller försäkringsinrättningen
återfordra utgiven ersättning på grund av arbetsgivarens
vållande till inträffat olycksfall. (För att så skall kunna ske, fordras,
att arbetsgivaren uppsåtligen förorsakat skadan.)
Detta hindrar emellertid ingalunda, att det vid inträffande olycksfall
är av vikt, att yrkesinspektionen och dess vederbörande funktionär särskilt
uppmärksamma, huruvida olycksfallet kan tillskrivas någon försummelse
från arbetsgivarens sida med avseende å skyddsanordningar eller säkerhetsföreskrifter
eller huruvida dylika eljest äro behövliga samt i så fall
åtgärder påkallas för beredande av bättre säkerhet. Detta är också huvudsakligen
syftet med att den föreskrivna anmälan örn inträffat olycksfall
skall göras även (genom polismyndigheten) till yrkesinspektör eller
bergmästare. Även för försäkringsinrättningen är det av betydelse att
härutinnan följa vederbörande företag med hänsyn till bedömandet av
försäkringsrisken och premiebestämningen. I enlighet härmed finnes också
i det fastställda formuläret till anmälan örn olycksfall till vägledande
upplysning för yrkesinspektören och försäkringsinrättningen för besvarande
intagna vissa frågor, såsom’: »Fanns skyddsanordning vidtagen? Var
den i bruk vid olyckstillfället? Var skyddsanordningen vidtagen efter anvisning
av yrkesinspektionen? Hava åtgärder vidtagits till förekommande
av dylika olycksfall för framtiden? I sådant fall vilka?»
14
Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.
Likasom yrkesinspektören Ilar att ingripa, därest svaren å dessa frågor
eller i övrigt inträffade förhållanden eller lämnade upplysningar därtill
giva anledning, så vinnlägger sig i fråga örn försäkring i riksförsäkringsanstalten
även anstalten om vidtagande med stöd av sagda svar av sådana
åtgärder, som enligt vad nyss nämnts äro av betydelse i dess verksamhet.
I fall, där tredje man är eller kan antagas vara vållande till inträffat
olycksfall, vidtager anstalten på densamma ankommande åtgärder för
återbekommande av enligt olycksfallsförsäkringslagen utgiven ersättning.
Örn därvid förekommer något, som ur förut angivna synpunkt eller eljest
är av vikt i anstaltens verksamhet, förfares såsom i nyss avsedda fall.
Efter av 1930 års riksdag avlåten skrivelse i ämnet har enligt uppdrag
socialstyrelsen efter samråd med riksförsäkringsanstalten den 17 december
1931 avgivit utlåtande örn förslag till effektivisering av yrkesinspektionen.
I detta utlåtande framhålles bland annat, att »olycksfallsanmälningarna
utgöra uppenbarligen, rätt utnyttjade, ett synnerligen viktigt material för
bedömande av inspektionsbehovet och beskaffenheten av de åtgärder, som
böra vidtagas, och därmed ett betydelsefullt medel för ett effektivt bedrivande
av inspektionsverksamheten». »Det är med hänsyn härtill av stor
vikt, att särskilt uppgifterna i anmälningshandlingarna rörande olycksfallens
förlopp och orsaker meddelas så fullständigt och tillförlitligt som
möjligt. I syfte att ernå tillfredsställande resultat härutinnan bör en fortgående
samverkan mellan anstalten och yrkesinspektionen äga rum.»
Riksförsäkringsanstalten håller lika med motionären före, att, när det
gäller förekommande av olycksfall och klarläggande av deras orsaker, behörig
uppmärksamhet bör ägnas de i arbetarskyddslagen omnämnda arbetarombudens
medverkan. När »genom klagomål eller eljest enligt lagen
ombuden erhålla kännedom örn missförhållande, böra de söka få detsamma
avhjälpt genom hänvändelse till den, som utövar ledningen av arbetet i
fråga eller till arbetsgivaren eller där rättelse på sådant sätt ej vinnes,
till vederbörande yrkesinspektör». Där arbetarombud finnas (enligt arbetsfredsdelegationens
år 1929 avgivna rapport funnos år 1928 ombud för
824 arbetsställen), måste alltså härmed deras befattning i förekommande
fall även med inträffande olycksfall anses fastslagen. Denna deras verksamhet
torde också få anses ägnad att främja förverkligandet av det syfte,
som avses med förutberörda i anmälningshandlingen upptagna frågor.
_ Försåvitt emellertid motionären åsyftar, att ombuden skulle omedelbart
tillhandagå vid avfattandet av olycksfallsanmälningarna, ställer sig anstalten
mera tveksam.
Beträffande sådana mindre företag, där arbetarombud ej finnas eller
kunna förväntas bli utsedda, men efter annan erfarenhet behovet av fullständigare
anmälningshandlingar oftast är störst, skulle tydligen härutinnan
ingenting kunna vinnas.
Beträffande för övrigt de fall, där på grund av vållande från arbetarens
sida fråga örn nedsättning av ersättningen enligt olycksfallförsäkringslagen
uppkommer, äro dessa med de stränga krav, som lagen enligt sin ordalydelse
härutinnan uppställer, i förhållande till hela antalet anmälda olycksfall
ett mycket ringa fåtal. Sålunda var bland i riksförsäkringsanstalten försäkrade
andra arbetare än statens hela antalet anmälda olycksfall år 1930
omkring 64,500 och år 1931 omkring 65,500. Vid de å vederbörande arbetsplatser
inträffade olycksfallen ägde av nu angiven anledning jämlikt anstaltens
beslut nedsättning av ersättningen rum endast i 46 respektive 67 fall.
Rörande antalet inträffade fall av vållande från arbetsgivarens eller ar
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 37. 15
betsledningens sida är anstalten i saknad av uppgifter. Med anledning av
under senare halvåret 1931 inkomna anmälningar örn inträffade olycksfall
bland i anstalten försäkrade har emellertid skriftväxling med arbetsledning
eller yrkesinspektör eller likställd myndighet ägt rum rörande säkerhetsanordningar
i omkring 340 fall. Antalet olycksfall, som förorsakas
av maskinella anordningar, uppgår enligt senast utarbetad statistik till
omkring 25 procent av hela antalet olycksfall i arbete.
Även vid utsträckning av arbetarombudens åsyftade befattning med anmälningar
örn olycksfall ganska långt utöver vad nyss angivna siffror
giva vid handen, skulle det för nående av därmed åsyftade ändamål påtagligen
ej vara erforderligt att söka denna deras medverkan beträffande
det stora flertalet olycksfall, som anmälas från arbetsställen, där ombud
finnas. Skulle så i allt fall ske, skulle sannolikt därav vållas omgång även
för utbekommande av ersättningen. Skulle åter bestämda regler angivas
för en passande begränsning av ombudens nämnda medverkan till endast
en del fall, skulle sannolikt därvid även uppstå praktiska svårigheter.
Givetvis föreligger intet hinder för anlitande i en del fall för erforderliga
upplysningar och utredningar enligt olycksfallsäkringslagen även av
befintliga arbetarombud, något som fastmer synes anstalten kunna äga
rum. I sådant syfte ligger det också nära till hands för anstaltens egna
ortsombud att vid behov träda i förbindelse med befintliga arbetarombud.
Utsträckt rätt till anlitande av polismyndighet.
Motionären föreslår vidare, att den skadade eller i händelse av dödsfall
hans efterlevande erhåller samma rätt som enligt olycksfallsförsäkringslagen
tillkommer försäkringsinrättningen eller försäkringsrådet att hos
polismyndigheten i orten kunna påkalla undersökning angående inträffade
olycksfall. Detta dels med hänsyn till bristfälliga anordningar, som
medföra fara för nya olycksfall, dels för att den skadade av polismyndigheten
skall erhålla bistånd för utredningar örn rätt till skadestånd.
Enligt olycksfallsförsäkringslagen skall polismyndigheten föranstalta
örn undersökning rörande inträffat olycksfall, örn det begäres av försäkringsinrättningen
eller försäkringsrådet. Eljest skall polisundersökning
hållas, allenast örn polismyndigheten finner sådan nödig. Enligt förordningen
örn anmälan örn olycksfall äger jämväl socialstyrelsen samt vederbörande
yrkesinspektör eller bergmästare påkalla polisundersökning. Jämlikt
samma förordning har polismyndigheten även blivit ålagd tillse, att
anmälan ägt rum enligt fastställt formulär, och att i förekommande fall
föranstalta örn erforderlig komplettering av densamma. Polismyndigheten
åligger vidare att ofördröjligen insända det inkomna exemplaret av
anmälningshandlingen till vederbörande yrkesinspektör eller bergmästare.
Den polismyndigheten tillkommande befattning i allmänhet med anmälningar
örn olycksfall i arbete härleder sig från tiden för giltigheten av
1901 års lag örn ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete. Då
som bekant denna lag endast föreskrev omedelbar ersättningsplikt för arbetsgivaren
med rätt för denne till frivillig försäkring, ansågs ett särskilt
lokalt organ nödvändigt bland annat för tillgodoseende av den skadades
rätt. Med det begränsade området för giltigheten av sistnämnda lag och
det enligt densamma jämförelsevis begränsade antalet olyeksfallsanmälningar,
ansågs också polismyndigheten lämpligen kunna fullgöra förutom
annan kontroll en dylik funktion.
Sedan enligt 1916 års olycksfallsförsäkringslag införts obligatorisk för
-
16
Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.
säkring av vida större omfattning, lia i mån av olycksfallsanmälningarnas
fortgående ökning den polismyndigheten tillagda uppgift med avseende å
dem måst bli alltmer summarisk. År 1931 avgåvos tillhopa omkring 118,000
anmälningar örn olycksfall, av vilka emellertid endast omkring en femtedel
torde hava medfört sjukdomspåföljd, som sträckt sig ut över den tidigare
gällande karenstiden. Under dessa förhållanden och med olycksfallsförsäkringens
hos oss centraliserade organisation får polismyndighetens
befattning i stort med de nämnda anmälningarna större betydelse än förr
såsom en understundom behövlig eller nödvändig lokal kontroll, att ett
olycksfall i arbete verkligen föreligger.
Med avseende å frågan örn polismyndighetens ingripande med verkställande
av särskild undersökning torde numera vid olycksfall i arbete ett
dylikt ingripande mera sällan grundas på sådan anmälningshandling, som
nyss nämnts, utan torde, vare sig fråga är örn olycksfall i eller utom arbete,
sådant ingripande bero av annorledes erhållna meddelanden eller
gjorda iakttagelser. Detta i fråga örn olycksfall i arbete så mycket mer,
som föreskriven anmälan därom, särskilt av mindre arbetsgivare, alltför
ofta göres först sedan flera dagar eller längre tid förflutit efter dagen för
olycksfallet.
Vare sig olycksfall föreligger i eller utom arbete anses polismyndigheten
ha skyldighet verkställa särskild undersökning, när därigenom någon person
dödas. Liknande skyldighet föreligger, när i samband med inträffat
olycksfall fråga uppkommit eller kan uppkomma örn brott eller förseelse,
som enligt lag eller särskild författning är belagd med straff och varvid
allmänt åtal kan ifrågakomma. Av denna anledning har polismyndigheten
även att ingripa bland annat exempelvis, så snart fråga är örn tillämpning
av straffbestämmelse enligt gällande stadga om trafiken å vägar och
gator eller enligt den av motionären omnämnda förordningen örn motorfordon.
I alla dylika fall kan alltså vid fråga örn olycksfall i arbete eller
på väg till eller från arbetsstället den skadade eller hans arbetsgivare med
full verkan påkalla polismyndighetens åtgörande.
För biträde vid olycksfallsförsäkringslagens tillämpning, i vad avser
riksförsäkringsanstalten, äro av anstalten i orterna anställda 924 ortsombud,
varjämte i andra orter 21 sjukkassor jämväl utöva viss biträdande
verksamhet för anstaltens räkning. Dessa anlitas av anstalten icke blott
för tillhandagående efter givna direktiv av arbetare och arbetsgivare med
upplysningar och råd, utan i första hand även för utredningar örn förloppet
vid inträffande olycksfall och vad därmed sammanhänger. De hava
sålunda en viktig uppgift bland annat för undanröjande i förekommande
fall, som beröra riksförsäkringsanstalten, av missförstånd och utjämnande
därvid av eventuella misshälligheter mellan arbetare och arbetsgivare.
Det oaktat måste dock under nuvarande förhållanden anstalten i en del
fall begagna sig av polismyndigheten i orten. Detta, förutom i vissa fall,
när vederbörande efter olycksfallet är borta från orten, även där på grund
av fallets beskaffenhet (t. ex. i vissa fall vid frågor örn arbetsgivar- och
arbetarförhållande föreligger eller icke samt örn olycksfall på väg till eller
från arbetsställe) sådan mer ingående eller mer krävande undersökning
måste verkställas, vars utförande mindre väl lämpar sig för vederbörande
ombud. I så fall plägar denne kallas till polisförhöret.
I några få fall har det förekommit, att en skadad person hos anstalten
påkallat polisförhör, vilken begäran anstalten i så fall sökt tillmötesgå.
Genom den förut omförmälda organisationen med arbetarombud vid arbetsplatserna,
vilka, när de erhållit kännedom örn missförhållande darsta
-
17
Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.
des, hava att vidtaga närmare angivna åtgärder för dess avhjälpande, torde
behovet av polismyndighetens omedelbara anlitande beträffande särskilt
arbetets säkerhet vara ytterligare förminskat. I varje fall är tydligen i
normala fall något sådant omedelbart anlitande av polismyndigheten, som
motionären föreslår, icke åsyftat i sagda lagstiftning.
Efter karenstidens borttagande är det ett beaktansvärt önskemål, att
olycksfallsförsäkringen snart skall kunna med eller utan samband med
sjukförsäkringen mer decentraliseras. I så fall är det att antaga, att försäkringens
egna lokala organ skola kunna bli bättre skickade att i orterna
tillhandagå vederbörande samt även övertaga en del av de utredningar
och undersökningar, som med nuvarande organisation av olycksfallsförsäkringen
måste inom denna soeialförsäkringsgren överlämnas till polismyndigheten.
På grund av vad nu anförts får anstalten avstyrka motionärens förslag
i denna del.
Utredning i vissa fall enligt olyc k sfallsförsäk ringslagen
samt parts kostnader därför.
Med avseende å vad motionären framhåller örn utredningen i vissa fall
inför försäkringsrådet får anstalten framhålla, att, efter det hos försäkringsrådet
anförda besvär remitterats till anstalten, anstalten vinnlägger
sig örn att eventuell ytterligare utredning av anstalten verkställes så allsidigt,
att behovet av vidare särskild åtgärd av försäkringsrådet, innan
ärendet slutligt avgöres, skall kunna i möjligaste mån inskränkas. Detta
även därför, att enligt vad förut nämnts härvid i första hand anlitas de
under anstalten lydande ortsombuden. I sin egenskap av mellanhand mellan
arbetare och arbetsgivare på försäkringspliktens och skaderegleringens
m. fl. områden måste anstalten för övrigt noga eftersträva att själv
icke intaga någon partställning.
Vidkommande den av motionären berörda frågan om gottgörelse till part
för vissa kostnader i mål inför försäkringsrådet anföras understundom besvär
även av arbetsgivare, mindre såväl som större, jämväl i skaderegleringsfrågor
och även när arbetsgivaren ej står självrisk. Därest läkarintyg
eller resor till läkare äro erforderliga i anledning av tillämnade eller
anförda besvär av den skadade, utgiver anstalten i vanlig ordning ersättning
därför. För övrigt synes förevarande fråga nära sammanhänga med
frågan om motsvarande ersättning i åtskilliga fall inom sjuk- och pensionsförsäkringen,
rörande moderskapsunderstöd m. m., när jämlikt gällande
författningar dithörande fall efter förd klagan dragas under prövning
av vederbörande högre instans.
I Kungl. Ma.j:ts proposition 1917 nr 228 med förslag till lag örn försäkringsrådet
uttalade föredragande departementschefen, att frågan örn rätt
till ersättning i vissa fall för utgifter i anledning av förd klagan hos försäkringsrådet
syntes honom, oberoende av det föreliggande lagförslaget,
böra göras till föremål för lagstiftning.
I enlighet härmed har anstalten för sin del intet att erinra mot upptagande
av hithörande frågor till undersökning.
T detta ärendes handläggning hava, förutom undertecknade, deltagit byråcheferna
Östrand och Puke samt byrådirektörerna Sidvall, Källström
och Wolff.
Stockholm den 10 mars 1932.
Sigurd Ribbing.
H. v. Schulzenheim.
Bihang lill riksdagens protokoll 1932. i) sunil. 2 avd. .''(2 höft. (Nr 37 J
2
18
Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.
Kungl. Försäkringsrådet.
Bilaga B.
Till Riksdagens Andra lagutskott.
Genom remiss den 5 februari 1932 bar Kungl. Majit anbefallt Försäkringsrådet
att till utskottet avgiva yttrande över en inom Första kammaren
väckt motion, nr 251, angående vissa ändringar i lagen örn försäkring
för olycksfall i arbete, ock får Försäkringsrådet härmed avgiva yttrande
över vad i motionen anförts. , ....
Beträffande till en början tillämpningen av den i motionen omlormalcla
bestämmelsen i 6 § av lagen örn försäkring för olycksfall i arbete får Försäkringsrådet
anföra följande:
Såsom av motionären framhålles, är det i sådana skadelall, dar nos elen
skadade någon tid efter olycksfallet yppas sjukdom av annan art än den
ursprungliga skadan, ofta förenat med svårighet att avgöra, huruvida
olycksfallet bör anses hava medfört sjukdomen. Tydligt torde vara att
vid bedömandet av ersättningsärenden av ifrågavarande art vägledning i
första hand är att söka hos den medicinska sakkunskapen på området.
Skulle sålunda den medicinska vetenskapen förneka möjligheten av ett
samband mellan olycksfallet och den efteråt uppträdande sjukdomen, torde
vara klart, att densamma icke kan hänföras under olycksfallsförsäkringslagens
ersättningsbestämmelser. Å andra sidan skulle det emellertid icke
stå i överensstämmelse med gällande rättsregler och tillämpad praxis att
för ersättnings utgivande på grund av sjukdomen kräva, att sammanhanget
mellan densamma och olycksfallet medicinskt sett skall vara på ett
bindande sätt klarlagt. Enligt Rådets mening får vid prövning enligt
olycksfallsförsäkringslagen av fråga, huruvida kausalsammanhang bör
anses föreligga mellan olycksfall och därefter uppträdande sjukdom, givetvis
icke tillämpas strängare bevisregler än som enligt svensk rätt få anses
gälla för prövning av dylik fråga vid skadeståndstalan. Att Högsta
Domstolen och Försäkringsrådet i det i motionen åberopade målet kommit
till olika domslut behöver icke bero därpå att Försäkringsrådet vid sin
prövning av målet haft strängare krav på bevisning för sambandet mellan
den ursprungliga skadan och den efteråt uppträdande eksematösa åkomman
än Högsta Domstolen. Den olika utgången kan bero därpå att Högsta
Domstolen beträffande den grad av sannolikhet, som enligt den medicinska
vetenskapen kunde förefinnas för dylikt samband, haft annan uppfattning
än den Försäkringsrådet med stöd jämväl av sin erfarenhet från behandlingen
av likartade ärenden lagt till grund för sitt bedömande av målet.
Att vid bedömandet av gränsfall olika myndigheter kunna komma till
olika resultat även med tillämpning av samma rättsregler, är ju icke
uteslutet.
Då i motionen citerats ett utlåtande, som på begäran av Försäkringsrådet
avgivits i ovannämnda mål av professorn Gustaf Ekehorn, får Rådet
överlämna bestyrkt avskrift av utlåtandet i dess helhet (namnet å den
skadade dock uteslutet).
Vad angår den av motionären berörda frågan örn ersättningsregleringen
enligt olycksfallsförsäkringslagen i sådana fall, där den genom olycksfallet
19
Avdra lagutskottets utlåtande Nr 37.
skadade kroppslemmen redan var försvagad genom föregående sjukdom,
må erinras om att enligt Rådets praxis ersättning skall utgå for hela den
påföljd olycksfallet medfört, även örn densamma blivit mera svårartad
därigenom att skadan drabbat en förut sjuk lem. Ersättningen bestämmes
sålunda icke med hänsyn till den verkan olycksfallet kunde beräknas hava
fått därest detsamma drabbat en frisk lem, utan fastställes med hänsyn till
den''påföljd det medfört just för den skadade. Tydligt torde vara att särskilt
när den sjukdom, varav den skadade vid tiden för olycksfallet led,
•ir av den natur, att densamma skulle hava så småningom försämrats även
örn olycksfallet icke inträffat, svårighet ej sällan måste uppkomma, då
det gäller att bedöma, vilken betydelse olycksfallet haft för sjukdomsförloppet.
I motionen uttalas önskvärdheten av dels att skyldighet att lämna upplysning
örn de sannolika orsakerna till olycksfallet obligatoriskt må tillkomma
även andra personer än arbetsgivare eller arbetsföreståndare, dels
att den rätt att hos polismyndigheten i orten påkalla undersökning angående
ett olycksfall, som enligt 21 § tredje stycket olycksfallsförsäkringslagen
tillagts försäkringsinrättning och Försäkringsrådet, måtte givas
jämväl åt den skadade eller hans efterlevande.. Såsom lämpliga för uppdraget
att lämna upplysning örn orsakerna till ett inträffat olycksfall
angivas de i 31 § av lagen den 29 juni 1912 örn arbetarskydd omförmälda
ombud, som kunna utses av arbetarna och som hava att företräda dem i
frågor rörande arbetets säkerhet eller sundhet.
Ändamålet med tillgodoseendet av dessa önskemål angives vara tvåfaldigt.
nämligen dels att öka intresset för effektiva skyddsanordningar och
få utrönt huruvida i förekommande fall något blivit eftersatt i frågaom
dylika anordningar, dels att få utrönt huruvida omständigheterna i
det särskilda fallet äro sådana, att skadeståndsskyldighet eventuellt kan
åläggas arbetsgivaren eller annan.
T 12 § olycksfallsförsäkringslagen stadgas, att örn någon äger rätt till
ersättning enligt nämnda lag. han därav ej är hindrad att göra gällande
det anspråk på skadestånd utöver ersättningen, som i följd av olycksfallet
må tillkomma honom enligt allmän lag eller särskild författning.
De angivna ändamålen beröra egentligen icke, en skadad arbetares rätt
till ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen, och Försäkringsrådet har
därför ej anledning att närmare ingå på de framställda förslagen.
Naturligen bör emellertid allt göras för att utvinna effektiva skyddsanordningar.
De förutnämnda arbetarombuden hava ju även till uppgift
att verka härför och lära väl fullgöra denna sin uppgift, oavsett örn
det ålägges dem att deltaga i avfattandet av olycksfallsanmälan eller ej.
Dylika ombud förekomma emellertid ej pål alla arbetsplatser. Det ligger
i arbetarnas skön att utse sådana. Flertalet uppgifter i olycksfallsanmälan
grunda sig oftast på den skadades egna meddelanden.
Polisundersökningen påkallas ofta av Försäkringsrådet för att, erhålla
klarhet beträffande motstridande uppgifter i fråga örn ett olycksfalls
förlopp, arbetsinkomstens beräkning o. s. v. Försäkringsinrättningarna
torde härförutom påkalla polisundersökning i en del fall. med hänsyn
till bestämmelsen i 12 § andra stycket olycksfallsförsäkringslagen angående
rätt för dem att söka åter av arbetsgivaren eller annan vad de utgivit,
enligt nämnda lag. I dylikt fall sammanfaller ofta den skadades
inlrcsse med försäkringsinrättningens i fråga örn polisundersökning.
20 Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.
Beträffande motionärens framställning angående delgivning av motparts
utredning får Försäkringsrådet anföra:
Besvärsinlagorna, som ingivas till Försäkringsrådet, innehålla i flertalet
fall allenast en anmälan av missnöje med försäkringsinrättnings beslut.
Från försäkringsinrättningen infordras yttrande över besvären.
Detta yttrande inskränkes i de allra flesta fallen till en hemställan, att
besvären ej måtte föranleda ändring i överklagade beslutet. I regel användes
för yttrandet stämpel med nyssnämnda innehåll. Förekomma i
den föreliggande utredningen motstridiga uppgifter, söker Försäkringsrådet
i möjligaste mån genom ytterligare utredning vinna klarhet i, huru
det i verkligheten förhåller sig. I fall då klaganden i besvärsskriften
eller eljest i skrivelse till Rådet begär att få taga del av viss eller vissa
handlingar, sänder Rådet honom en bestyrkt avskrift därav. Äro handlingarna
av större omfång, plägar Rådet översända dem till magistraten
eller landsfiskalen i orten, hos vilken myndighet de ligga tillgängliga viss
tid. För vederbörande, bosatta i Stockholm eller närmaste trakter däromkring,
finnes tillfälle att i Rådets ämbetslokal taga del av handlingarna.
Härigenom torde vara sörjt för att klagande eller annan vederbörande,
som önskar taga del av viss utredning, erhåller tillfälle härtill.
Någon större risk torde sannolikt icke föreligga att, såsom motionären
ifrågasätter, tillhandahålla t. ex. ledamot av advokatsamfundet de från
försäkringsinrättning i ett ärende ingivna handlingarna. Men erhålla
somliga en dylik förmån, möter alltid olägenhet att icke lämna även
andra samma förmån. Flertalet handlingar i ärendena äro originalhandlingar,
som tillhöra försäkringsinrättningarna.
I detta sammanhang må även erinras om bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen
§ 2 4:o:
_ »Att till försäkringsrådet eller riksförsäkringsanstalten inkomna handlingar,
från nämnda myndigheter utgångna skrivelser samt hos dem förda
protokoll och anteckningar, såvitt de röra enskildas personliga förhållan
den eller avse arbetet i arbetsgivarens rörelse, företag eller verksamhet
eller de förhållanden, under vilka arbetet bedrives, eller arbetarnas antal,
arbetstid och avlöningsförhållanden, ej må utlämnas förrän fem år förflutit
från handlingens datum, därest ej med hänsyn till de förhållanden,
under vilka ett tidigare utlämnande ifrågasättes, trygghet kan anses vara
för handen, att detsamma ej kommer att missbrukas till skada för den,
som i handlingen avses; ägande vederbörande myndighet, då undantag
sålunda medgives, att göra de förbehåll, som prövas erforderliga.»
Såsom i motionen uppgives är ej någon kommissionär anställd hos
Försäkringsrådet. Något stadgande örn skyldighet att hava kommissionär
förordnad hos Rådet finnes icke. Även åtskilliga andra myndigheter
sakna sådan (t. ex. Högsta Domstolen, hovrätt o. s. v.).
Ett icke obetydligt antal skriftliga förfrågningar inkomma till Försäkringsrådet
rörande där anhängiga ärenden m. m. Förfrågningarna
äro ofta ställda till »kommissionären», men de besvaras av Rådet å tjänstens
vägnar och utan kostnad för vederbörande.
Skulle kommissionär anställas, finge denna taga hand örn flertalet av
ifrågavarande skrivelser. Enligt kungl, kungörelsen den 28 maj 1886 angående
anställande av kommissionär hos statsdepartement och vissa ämbetsverk
m. fl. är kommissionären berättigad till ersättning för sitt besvär,
i regel 75 öre för varje åtgärd. Härom stadgas vidare: »Kommissio
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 37. 21
när är berättigad att förskottsvis utbekomma stadgat arvode jämte ersättning
för stämpelpapper, lösen, porto och rekommendationsavgift; vare
dock skyldig att, örn insänt belopp ej uppgår till vad lian sålunda har ratt
att fordra, därom skyndsamt underrätta den, som anlitat honom.» Därest
den, som anlitar kommissionär, med behörigt bevis styrker sin fattigdom,
inskränkes kostnaden till högst postpenningar. .
Därest någon begär att erhålla underrättelse örn när viss utredning inkommit,
erhåller lian meddelande härom. Men han bör göra skriftlig
framställning härom med tydligt angivande av vad han önskar, emedan
eljest lätt missförstånd kan uppstå. ....
Försäkringsrådet har för sin del intet emot att anställa kommissionäi.
Men följden blir att en extra kostnad tillskyndas vederbörande. Visserligen
uppgår den ersättning, vartill kommissionären är berättigad, icke
till något större belopp, men även det lilla beloppet kan i många fall bliva
i hög grad kännbart.
Vid behandlingen i Lagrådet den 26 mars 1917 av upprättat förslag till
lag örn försäkringsrådet anförde en ledamot, att förslaget icke tydligt angåve,
vilken ställning Försäkringsrådet vore avsett att intaga vid avgörandet
av sådana tvister, som det hade att pröva, eller huruvida sålunda
det vore att betrakta som domstol eller såsom skiljenämnd. En följd av
denna oklarhet i förslaget vore, att detsamma icke lämnade någon ledning
för avgörandet bland annat, huruvida bestämmelserna i 21 kap. rättegångsbalken
örn befogenhet och skyldighet för domstol att förplikta tappande
part att ersätta vederpartens kostnader å målet skulle äga till - lämplighet jämväl i fråga örn Försäkringsrådet. Beträffande kostnadsfrågan
anförde vidare ifrågavarande ledamot, att — även örn ay stad
gandet i 23 § av lagen örn försäkring för olycksfall i arbete följde, att
ersättning till vittnen och sakkunniga från klagande parters sida icke behövde
ifrågakomma — densamma icke komme att sakna varje betydelse,
då givetvis särskilt de försäkrade kunde få vidkännas andra utgifter, såsom
till hjälp med besvärsskrifters författande och dylikt, vilka utgifter
syntes böra ersättas dem, örn vederbörande försäkringsinrättning av Försäkringsrådet
funnes hava felaktigt avgjort den föreliggande tvisten.
Övriga ledamöter av Lagrådet anförde, att, därest, såsom lämpligt torde
vara, Försäkringsrådet skulle vid prövning av besvär tillerkänna part
ersättning för hans kostnader i ärendet, en sådan befogenhet syntes höra
lagfästas.
Vid anmälan av Lagrådets utlåtande över förslaget anförde föredragande
departementschefen, att något tvivel icke syntes böra råda därom,
att, då de tvistefrågor rörande rättsförhållandet mellan arbetsgivare och
arbetare med avseende å skada till följd av olycksfall i arbetet, vilka det
enligt förut gällande olycksfallslagstiftning tillhört de allmänna domstolarna
att pröva, med hänsyn till en förändrad, på försäkringsplikt grundad
lagstiftning överflyttades på en huvudsakligen för sådant ändamål
inrättad besvärsmyndighet, avsedd att utgöra högsta instans för avgörandet
av dylika tvister, myndigheten i denna sin funktion vore att anse
som en verklig domstol.
Vad angår frågan örn Försäkringsrådets befogenhet att tillerkänna part
ersättning för hans kostnader i ärendet anförde departementschefen, att
visserligen i allmänhet omständigheterna i de mål, örn vilka vore fråga,
icke vore sådana, att part kunde åläggas ersätta motparts kostnader. I
vissa särskilda fall, såsom t. ex. då sådant ömsesidigt försäkringsbolag,
22 Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.
som avsåges i 4 § olycksfallsförsäkringslagen, uppenbart utan skäl undandragit
sig utbetalande av ersättning och den ersättaingsberättigade
nödgades för att komma till sin rätt åsamka sig kostnader för klagan hos
Försäkringsrådet, torde emellertid billigheten fordra, att bolaget jämväl gott
gjorde den klagande vad han i och för ärendet hos Rådet nödgats utgiva.
Vidare torde ej sällan fall kunna tänkas förekomma, där det med hänsyn
till de ifrågavarande målens natur måste framstå såsom något för rättskänslan
stötande, att utbekommandet av det dock för uppehället vanligen
oundgängliga understöd, som ersättning innebure och vartill klaganden
ägt laglig rätt, skulle vara förenat med utgifter, som föranledde ett ofta
rätt kännbart avdrag från ersättningens belopp. I sistnämnda fall torde
kunna ifrågasättas, om ej ersättning borde kunna beredas klaganden av
allmänna medel. Re för nu angivna ändamål erforderliga lagbestämmel
ser torde emellertid, på sätt jämväl Lagrådets flertal syntes hava avsett,
böra göras till föremål för lagstiftning oberoende av genomförandet avlagförslaget.
Genom beslut den 28 september 1917 anbefallde Kungl. Majit Försäkringsrådet
att verkställa utredning beträffande de i samband med Rådets
inrättande stående frågor om ändringar i lagen om försäkring för olycksfall
i arbete den 17 juni 1916 med mera, vilka angivits av föredragande
departementschefen i det vid propositionen till riksdagen med förslag till
lag om försäkringsrådet den 14 april 1917 (nr 228) fogade statsrådsprotokollet
över civilärenden. Bland de frågor, som med remissen åsyftades,
var även frågan om Rådets befogenhet att tillerkänna part ersättningen
för kostnader i ärende.
I sitt den 11 december 1917 med anledning av remissen avgivna yttrande
anförde Försäkringsrådet efter att hava redogjort för vad som,
enligt vad ovan antecknats, yttrats i Lagrådet och av departementschefen
i förevarande hänseende: Då Försäkringsrådet vid avgörandet av tvister,
som komme under dess bedömande, skulle betraktas såsom domstol elier
i varje fall äga domstols befogenheter, torde härav utan vidare följa,
att i de undantagsfall, där sådant skulle kunna ifrågakomma, Rådet
skulle äga pålägga part — således även Riksförsäkringsanstalten eller
annan försäkringsinrättning, som i 4 § olycksfallsförsäkringslagen avsåges
— att ersätta motparts kostnader.
Såsom departementschefen framhållit kunde emellertid fall tänkas inträffa,
då billigheten fordrade, att klagande erhölle ersättning för sina
kostnader hos Försäkringsrådet, utan att vederbörande försäkringsinrättning
skäligen kunde åläggas utgiva sådan ersättning. I sådant fall torde
ersättning lämpligen böra beredas klaganden av allmänna medel från ett
för ändamålet beviljat anslag.
Ärendet synes icke hava blivit föremål för någon Kungl. Maj:ts vidare
åtgärd utan hava avförts i samband med Kungl. Maj:ts beslut den 25
februari 1926 örn proposition (nr 109) till riksdagen med förslag till lag
örn försäkring för olycksfall i arbete m. m.
Jämlikt 33 § i lagen örn försäkring för olycksfall i arbete skall Försäkringsrådets
beslut meddelas kostnadsfritt. Någon direkt bestämmelse härutöver
rörande rättegångskostnad finnes icke beträffande Försäkringsrådet.
Rådet har hittills icke utdömt egentliga rättegångskostnader.
På grund av stadgandet i 6 § sista stycket av olycksfallförsäkringslagen
är den skadade berättigad till ersättning för kostnad, som han fått
vidkännas för anskaffande av intyg, som i nämnda lagrum avses.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 37. 23
Enligt lagen den 22 juni 1928 om arbetsdomstol (26 §) äga parterna utan
avgift erhålla utskrift av Arbetsdomstolens dom och protokoll. Vidare
föreskrives (27 §), att i allt, varom ej i lagen är särskilt stadgat, skall
beträffande Arbetsdomstolen och rättegången därstädes lända till efterrättelse
vad i fråga örn rådstuvurätt finnes föreskrivet, där det är tilllämpligt.
Försäkringsrådet ombesörjer självt erforderliga kompletterande utredningar
i förekommande ärenden. Då besvärskrift — som, enligt vad förut
anmärkts, i flertalet fall innehåller allenast en anmälan örn missnöje med
försäkringsinrättnings beslut — inkommit till Rådet, remitteras den till
försäkringsinrättningen med anmodan att inkomma med yttrande och att
i samband därmed översända samtliga handlingar i ärendet. Försäkringsinrättningarna
ändra till klagandes förmån i en del fall med anledning
av verkställd ytterligare utredning sina beslut, och består då yttrandet
till Rådet av ett meddelande härom. I de allra flesta fallen innehåller
yttrandet, såsom även förut nämnts, allenast en hemställan, att
besvären ej måtte föranleda ändring av försäkringsinrättningens beslut.
Sedan ärendet återkommit till Försäkringsrådet, granskas handlingarna.
Då därvid ytterligare utredning finnes erforderlig, införskaffar Rådet
sådan i en del fall direkt genom inhämtande av upplysningar från skadad
arbetare, arbetsgivaren eller annan eller, då motstridande uppgifter
förekomma, genom föranstaltande av polisförhör, o. s. v. I andra fall
anmodar Rådet försäkringsinrättningen att i vissa angivna avseenden
verkställa kompletterande utredning, t. ex. genom anskaffande av utförliga
läkarintyg eller genom inläggande av en skadad på sjukhus för observation
och undersökning o. s. v. I ärenden av medicinsk natur införskaffar
Försäkringsrådet utlåtande av medicinskt sakkunnig, då fallet
ej är klarlagt genom förefintliga läkarintyg. Försäkringsrådet söker sålunda
så långt som är möjligt erhålla ett för ärendets bedömande tillfredsställande
material.
Därest besvärsmålens antal, som under senare åren ökats högst avsevärt,
skulle stiga ytterligare i alltför hög grad, kan det jn tänkas, att
förfarandet måste omläggas och t. ex. åt parterna överlåtas att själva
förebringa all den utredning, som de anse erforderlig för ärendets bedömande,
i vilket fall Rådet — i likhet med vad som i regel gäller beträffande
andra domstolar i fråga örn civila mål -— skulle hava att döma i
huvudsak allenast med ledning av det sålunda hopbragta materialet. I
sådant fall kan frågan örn rättegångskostnader komma i annat läge. Det
kan emellertid med skäl ifrågasättas, örn en dylik omläggning skulle bliva
till fördel för vederbörande. På grund av bristande sakkunskap beträffande
de punkter, i vilka utredning erfordras, skulle i så fall en part kunna
komma att lida rättsförlust.
I detta ärendes behandling hava Försäkringsrådets samtliga ledamöter
deltagit.
Stockholm den 8 mars 1932.
På Kungl. Försäkringsrådets vägnar:
O. F. Enbom.
Gösta Ekeroth.
24
Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.
Till Kungl. Försäkringsrådet.
Förnyat utlåtande i besvärsmålet nr 2053/1928. Muraren---, född
1871, skadad den 22/11 26.
Fractura comminuta anticrur. sin.
Under hänvisning till mitt föregående utlåtande av den 29/9 1928 får
jag nu anföra följande.
Av det utlåtande som inkommit från Dr. Odelberg, daterat den 26/10 28
framgår, att det varit en svår fraktur, belägen på gränsen mellan nedersta
och mellersta tredjedelen av benpiporna, således icke intresserande
lederna. Blodig reposition måste företagas.
Men frakturen har läkt på ett gynnsamt sätt, fast benläkning i lätt vinkelställning
med vinkeln öppen framåt. Det fattas endast 10° i att frakturstumparna
befinna sig i rät linie mot hvarandra. Denna lindriga vinkelställning
har ingen betydelse.
Läkningen av såväl brottet som hudsåret har inträdt fullt aseptiskt
(utan anmärkning). Det finnes således icke något direkt eller omedelbart
samband emellan exanthemet å ena sidan samt frakturen och operationen
å andra sidan. Hela läkningsprocessen har försiggått på fullt normalt
sätt. Exanthemet uppkom först den 14/5 28 alltså 11h år efter
olyckshändelsen och 1 år 2 månader efter det pat. utskrevs från sjukhuset.
Dessutom hade icke något abnormt förekommit å huden förr än i maj
1928.
Enligt min mening kan den skadade knappast vara berättigad till någon
ersättning för tiden 14/5 28—27/6 28. Till någon livränta efter denna
tid är han givetvis icke berättigad.
Dr. Odelberg anser det icke osannolikt, att exanthemet är en sen följd
av skadan. Man kan visserligen resonera som så, att hade icke olycksfallet
inträffat, så hade möjligen eller sannolikt icke exanthemet uppkommit.
Huden kan möjligen hava varit mera ömtålig efter olycksfallsskadan.
Även örn man utgår härifrån och på grund derav anser den skadade
berättigad till ersättning för tiden 14/5 28—27/6 28, så bör likväl
ingen ersättning utöver denna tid utgå.
Jag för min del är, såsom redan nämnts, av den mening, att ingen anledning
till ändring av överklagade beslutet torde förefinnas.
Stockholm den 14 november 1928.
Gustaf Ekehorn.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.
25
De ömsesidiga socialförsäkringsbolagens
förening.
Bilaga C.
Till Riksdagens andra lagutskott.
Genom skrivelse den 29 januari 1932 Ilar utskottet berett de ömsesidiga
socialförsäkringsbolagens förening tillfälle att avgiva yttrande i anledning
av en av herr Branting i första kammaren avgiven motion angående
vissa ändringar i lagen om försäkring för olycksfall i arbete.
Med anledning härav får föreningen vördsamt anföra följande.
Vad först beträffar den av motionären upptagna frågan i vad mån ersättning
på grund av olycksfall i arbete bör utgå även där olycksfallet
allenast kan anses hava varit en bidragande orsak till därefter inträdande
sjukdom eller annan åkomma, anser sig föreningen böra göra det uttalande,
att med den tolkning av lagbestämmelserna i fråga som numera
tillämpas, ersättning i sådana fall, som i motionen avses, i så stor utsträckning
tillerkännes den skadade, att någon lagändring ej synes erforderlig.
Rörande det av motionären anförda fallet, där försäkringsrådet
och högsta domstolen kommit till olika resultat, kan föreningen självfallet
ej uttala sig.
Motionären finner det vidare önskvärt, att vid uppgörande av den
skriftliga anmälan om olycksfall även annan person än arbetsgivaren
skulle vara skyldig lämna upplysningar angående orsaken till olycksfallet.
Föreningen har för sin del visserligen funnit, att arbetsgivarna fullgöra
den ifrågavarande skyldigheten tillfredsställande. Föreningen
skulle dock, med hänsyn till nyttan i skyddshänseende av direkt medverkan
av arbetarerepresentant vid anmälans uppgörande, kunnat tillstyrka
en dylik anordning, därest det ej kunde befaras, att genom densamma
olycksfallsanmälans insändande till försäkringsinrättningen skulle, till
men för ersättningsfrågans snabba avgörande, i många fall väsentligen
försenas, och att, vid uppgiftens avgivande, huvudvikten mera komme
att läggas på frågan, huruvida arbetsgivaren skulle kunna göras skadeståndsskyldig,
än på frågor, som ägde samband med det samhälleligt sett
viktigare skyddsarbetet och frågan om lagersättningen.
Beträffande motionärens förslag, att den skadade eller eventuellt hans
efterlevande skulle erhålla samma rätt, som tillagts försäkringsinrättning
och försäkringsrådet, att hos polismyndigheterna påkalla undersökning
angående olycksfallet, har föreningen ingen annan erinran att
göra, än att, med anledning av motionärens påstående, att sådant polisförhör
i regel endast förekommer, då skäl till antagande förelegat, att
den skadade genom egen grov vårdslöshet medverkat till skadan, det må
framhållas, att de flesta fall, där sådan undersökning påkallas, sirö sådana,
där det gäller att utröna, örn och i vad mån annan person än den
skadade varit vållande till olycksfallet. Föreningen anser sig i detta
sammanhang även böra erinra, att den av motionären berörda bestämmelsen
i olycksfallsförsäkringslagen om nedsättning av ersättningen, dä den
skadade ej ställt sig till efterrättelse gällande anordning eller föreskrift
och därigenom gjort sig skyldig till grov vårdslöshet, av försäkringsinrättningarna
ansetts böra tillämpas för att tjäna som led i dessa inrättningars
sedan flera år energiskt bedrivna skyddsarbete. Ben direkta eko
Biliang
till riksdagens protokoll 1932. sami. 2 avd. 32 haft. (Nr 31.) ii
26 Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.
nomiska innebörden av ifrågavarande bestämmelses tillämpning är nämligen
av så obetydlig beskaffenhet, att det måste anses uteslutet, att någon
försäkringsinrättning av finansiella skäl skulle tillämpa densamma.
Stockholm den 11 februari 1982.
And. Lindstedt.
Einar Frydén.
G. Bergström.
Trygve Lovén.
P. Elof Brolin.
Bilaga D.
Kungl. Försäkringsinspektionen.
Till Riksdagens andra lagutskott.
Genom beslut den 5 februari 1932 har Kungl. Maj:t anbefallt försäkringsinspektionen
att avgiva och till Riksdagens andra lagutskott senast
den 10 innevarande mars inkomma med yttrande över en inom första
kammaren väckt motion, nr 251, angående vissa ändringar i lagen om
försäkring för olycksfall i arbete; och får försäkringsinspektionen med
anledning härav anföra följande.
De spörsmål, som motionären behandlat i förevarande motion, falla
utanför försäkringsinspektionens ämbetsområde, varför inspektionen saknar
möjlighet att ingå på ett närmare bedömande av desamma. Till belysning
av den av motionären först behandlade frågan må emellertid erinras
örn den uppfattning, som kommit till uttryck i den privata olycksfallsförsäkringens
allmänna försäkringsvillkor. Enligt dessa villkor gäller
bland annat följande: »Har 1’edan vid olycksfallet förefunnits sjukdom,
sjukligt anlag eller lyte eller har sjukdom tillstött efteråt utan att
äga något samband med olycksfallet, utgår i händelse olycksfallet medfört
döden ej ersättning för dödsfallet, örn antagas kan, att omständigheten
ifråga medverkat till dödsfallet. Har vidare omständighet, som nu
är nämnd, medA7 erkat till att den försäkrade drabbas av invaliditet eller
övergående arbetsoförmåga, utgår ersättning endast för den skada, som
med Ausshet kan beräknas haA7a uppstått oberoende av nämnda omständighet.
»
Såsom villkor för ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen stadgas
i 6 §, att olycksfallet skall hava medfört sjukdom, som förorsakat förlust
eller nedsättning av arbetsförmågan. Enligt motionärens mening bör denna
bestämmelse uppmjukas i så måtto, att ersättning tillerkännes, så
snart olycksfallet med viss grad av sannolikhet varit en bidragande orsak
till skadan. Utan att närmare ingå på innebörden av detta ändringsförslag
vill försäkringsinspektionen endast framhålla, att en ändring av
denna art givetvis innebär icke endast en viss utvidgning av ersättningsområdet
för den nuvarande olycksfallsförsäkringen — ett förhållande,.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 37. 27
som torde stå i full överensstämmelse med motionens syfte — utan även
en uppluckring av gränserna mellan olycksfallsförsäkringen och sjukförsäkringen.
En utveckling i denna riktning synes emellertid strida mot
principer, som kommo till uttryck i riksdagens skrivelse den 16 maj 1928,
nr 206, avseende frågan örn en genomgripande omgestaltning av den allmänna
folkpensioneringen, och som även åberopades av statsrådet och
chefen för socialdepartementet i hans uttalande till statsrådsprotokollet
vid tillsättandet av 1928 års pensionsförsäkringskommitté. Han anförde
nämligen där bland annat följande: »På sätt riksdagen framhållit, böla
således tillgodoses å ena sidan behovet av effektivt samarbete mellan^socialförsäkringens
olika grenar och a andra sidan önskemålet att erhålla
en klar avgränsning såväl mellan dessa grenar inbördes som i möjligaste
mån mellan socialförsäkringen och annan försäkringsverksamhet»
Stockholm den 9 mars 1932.
O. A. Åkesson.
Per Hasselrot.
Ragnar Wollert.
Bilaga E
Kungl. Medicinalstyrelsen.
Till Riksdagens andra lagutskott.
Genom Socialdepartementets ämbetsskrivelse den 5 februari 1932 har
Kungl. Majit anbefallt Medicinalstyrelsen att avgiva och till Eder senast
den 10 mars 1932 överlämna av Eder begärt yttrande över en inom riksdagens
första kammare väckt motion nr 251 angående vissa ändringar i
lagen örn försäkring för olycksfall i arbete.
Med anledning härav får Medicinalstyrelsen anföra följande.
Efter tillkomsten av 1916 års lag örn försäkring för olycksfall i arbete
har Medicinalstyrelsen icke så sällan blivit av försäkringsmyndigheterna
satt i tillfälle att avgiva yttrande i vissa svårtolkade fall, där t. ex. olika
läkares mening stått mot varandra. Vid avgivandet av dylika yttranden
har styrelsen med biträde av medlemmar i sitt vetenskapliga råd
åstadkommit utredning örn fallet så långt det på vetenskapens nuvarande
ståndpunkt varit möjligt. I icke så få fall har styrelsens yttrande varit
så klarläggande för fallets försäkringstekniska bedömande, _ att försäkringsmyndigheterna
utan tvekan kunnat avgöra örn ersättning till den
skadade skulle utgå eller icke.
Medicinalstyrelsen kan sålunda icke finna att motionären anfört tillräckliga
skäl för sitt påstående att läkarvetenskapens nuvarande ståndpunkt
i detta avseende »leder till ohållbara konsekvenser för de skadade».
Å andra sidan kan det naturligen tänkas att en utsträckt rätt till ersättning
för sjukvårdskostnader rn. m. på sätt som av motionären antydes
28 Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.
kan i vissa fall medföra önskvärda fördelar för de försäkrade i form av
tidigare och bättre behandling för skada.
Med hänsyn härtill har Medicinalstyrelsen intet att erinra mot att den
föreslagna utredningen kommer till stånd.
Stockholm den 5 mars 1982.
John Byttner.
Einar Edén.
A. E. Bastman.
821611. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1932.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1932:274 Skrivelse till Konungen i anledning av väekt motion angående vissa ändringar i lagen om försäkring för olycksfall i arbete. a1 i texten