Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag med särskilda bestämmelser örn äldre ägogränser m. m.

1932-05-27 · 23 sidor, varav 23 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 23 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1932:41, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag med särskilda bestämmelser örn äldre ägogränser m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr kl.

1

Nr 41.

Ankom till riksdagens kansli den 31 april 1932 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag med särskilda bestämmelser örn äldre ägogränser

m. m.

Genom en den 16 januari 1932 till riksdagen avlämnad proposition, nr 4,

vilken hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har

Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet

förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

1) lag med särskilda bestämmelser örn äldre ägogränser; och

2) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1926 örn delning

av jord å landet.

l) Lag

med särskilda bestämmelser örn äldre ägogränser.

Med ändring av vad i lag eller särskild författning finnes häremot stridande

förordnas, att beträffande ägogräns, som tillkommit vid lantmäteriförrättning,

vilken fastställts eller eljest blivit lagligen gällande före den 1 januari 1933,

följande särskilda bestämmelser skola gälla:

1 §•

Har tvist örn sträckningen av ägogräns, som i denna lag avses, ej yppats

inom tio år efter lagens ikraftträdande, skall den sträckning, som i laga ordning

blivit utmärkt å marken, anses såsom den rätta, ändå att den ej överensstämmer

med förrättningskartan och därtill hörande handlingar.

2 §.

Under den i 1 § nämnda tid av tio år skall vid laga skifte bestämmande av

ägogräns, varom i sagda paragraf stadgas, icke ske, där det ej påfordras å

någondera sidan och det ej heller finnes nödigt med hänsyn till osäkerhet om

den sträckning, vari gränsen blivit utmärkt å marken.

Om vissa skiften inom Kopparbergs län är .särskilt stadgat.

Bihang till riksdagens protokoll 1982. 9 sami. 2 avd. 80 käft. (Nr kl.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 4i.

3 §.

Yppas inom tid, som i 1 § sägs, tvist örn sträckningen av ägogräns, som i

denna lag avses, och finnas vid förrättning för gränsens bestämmande sådana

förhållanden föreligga, att därvid lämpligen bör prövas jämväl rätta sträckningen

av annan samtidigt tillkommen ägogräns, må förrättningen utvidgas att

avse bestämmande även av sistnämnda gräns.

Uppstår fråga örn dylik utvidgning, skall sammanträde hållas med dem,

vilkas rätt beröres av frågan. Efter utredning angående föreliggande förhållanden

samt överläggning med sakägarna skall beslut meddelas rörande förrättningens

omfattning. Godkännes ej beslutet av samtliga närvarande sakägare,

varde det underställt ägodelningsrättens prövning. Angående kungörelse

om sammanträdet samt kallelse därtill gälle vad i 7 kap. 1 § lagen om

delning av jord å landet stadgas.

4 §.

Bestämmes i anledning av tvist, yppad inom tid som i 1 § sägs, ägogräns

till annan sträckning än den, som i laga ordning blivit utmärkt å marken, vare

avträdare av mark, varå finnes växande skog, berättigad att av den, som erhåller

marken, undfå ersättning för skogen efter ty skäligt prövas.

Örn bestämmande av sådan ersättning gälle i tillämpliga delar vad i lagen

örn delning av jord å landet är stadgat angående ersättning för skog vid laga

skifte, dock att, där särskild förrättning för ersättningens bestämmande företages,

kallelse till sådan förrättning skall utfärdas på sätt i 7 kap. 1 § nämnda

lag sägs.

5 §.

Vid handläggning av ärende, som avses i 3 eller 4 §, skola gode män alltid

närvara.

6 §.

Tvist örn sträckningen av ägogräns skall anses hava yppats, förutom när

talan blivit instämd till ägodelningsrätt, då förrättning för gränsens bestämmande

blivit sökt eller i samband med annan lantmäteriförättning påkallad

eller av förrättingsmännen beslutad.

Är tvist yppad inom tid, som i 1 § sågs, och varder förrättning för gränsens

bestämmande jämlikt 3 § utvidgad att avse även annan gräns, skall tvist jämväl

angående den gränsen anses hava yppats inom nämnda tid.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1933. Bestämmelserna i 3 och 4 §§

skola äga tillämpning även i det fall, att tvisten örn sträckningen av ägogräns

yppats före lagens ikraftträdande men då ännu ej avgjorts av förrättningsmän

eller ägodelningsrätt.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr Jfl.

3

2) Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om

delning av jord å landet.

Härigenom förordnas, att rubrikerna till huvudavdelningen IV och till 21

kap. avdelningen F ävensom 21 kap. 15, 47, 48 och 49 §§ lagen den 18 juni

1926 örn delning av jord å landet skola, 15 § i nedan intagna delar, hava följande

ändrade lydelse:

IV AVD.

Om domstolar oell rättegång i jorddelningsmål, så ock örn fastställelse

av jorddelningsförrättning samt örn rättelse i fastställd jorddel
ningsförrättning.

21 KAP.

15 §.

Till jorddelningsmål hänföras:

1. Skiftesmål, vartill —■—- — fastställt laga skifte;

2. Avstyckningsmål, vartill räknas

a) mål örn tillstånd till avstyckning;

b) mål, däri--— avstyckningsförrättning vidtagits;

c) mål örn--— vid avstyckning;

d) mål örn rättelse i fastställd avstyckning;

3. Mål rörande talan mot och fastställelse av ägoutbyte i sammanhang

med laga skifte samt talan mot och fastställelse av förrättning, varom i 20 kap.

1, 3, 4 och 5 §§ förmäles, så ock mål örn rättelse i fastställd förrättning av

det slag, som i detta stycke avses;

4. Mål örn---ovan avses;

5. Sådan tvist---ägodelningsrättens prövning;

6. Vid avstyckningsförrättning---stycket förmäles;

7. Tvist, som---servitut; och

8. Mål örn---såsom jorddelningsmål.

F. Om rättelse i fastställd jorddelningsförrättning.

47 §.

Har, sedan jorddelningsförrättning blivit genom laga kraft ägande beslut

fastställd, utrönts, att vid förrättningen förelupit fel i mätning eller uträkning

eller vid utmärkande å marken av ägogräns, tillkommen vid förrättningen,

må rättelse sökas hos ägodelningsrätten inom ett år från det kartan utlämnats

till vederbörande sakägare.

Beträffande ansökan örn sådan rättelse skall vad som är stadgat örn besvär

över jorddelningsförrättning äga motsvarande tillämpning.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr bl.

Propositio
nens
tillkomst.

48 §.

Sådan rättelse, varom i 47 § sågs, skall verkställas genom jämkning i förrättningen

på det sätt att minsta rubbning av förrättningen sker. Dock må

under motsvarande villkor, som i 16 kap. 6 § stadgas, rättelse ske genom bestämmande

av vederlag i penningar, och skall beträffande verkställande av

dylik rättelse vad i 16 kap. 5 § andra stycket stadgas äga motsvarande tilllämpning.

Kostnaden för rättelsen så ock utgifterna för ägodelningsrättens sammanträde

i den mån dessa icke utgå av allmänna medel skola, där ej särskilda omständigheter

annat föranleda, gäldas av den lantmätare, som verkställt den

felaktiga förrättningen.

49 §.

I fråga örn utsättande och avslutande av sådan förrättning, som avses i 48 §,

så ock örn fullföljd av talan emot och fastställelse av förrättningen skall vad

är stadgat örn förrättning av det slag, vari rättelse skall verkställas, äga motsvarande

tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1933 men äger icke tillämpning i

fråga örn jorddelningsförrättning, som dessförinnan fastställts.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för förslagen, får utskottet, i den

mån redogörelse för skälen ej lämnas här nedan, hänvisa till propositionen.

I skrivelse den 5 juni 1926, nr 331, anhöll riksdagen i samband med antagandet

av lag örn delning av jord å landet, att Kungl. Maj:t ville dels låta

föranstalta örn utredning rörande frågan örn vidtagande i vissa fall av åtgärder

för samtidigt bestämmande av ett flertal ägogränser inom ett skifteslag samt

för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde giva anledning,

dels låta utreda och för riksdagen framlägga förslag i syfte att bereda sakägare,

som vid rågångsreglering eller liknande förrättning förlorade ståndskog,

växtlig ungskog eller plantering eller mark, varå företagits skogskulturåtgärder,

ersättning härför på sätt som stadgades beträffande likvider i följd av

skifte.

Vid anmälan i statsrådet den 17 februari 1928 av riksdagens skrivelse erinrade

chefen för justitiedepartementet örn det samband, de av riksdagen berörda

spörsmålen ägde med lagstiftningen rörande ägogränser i allmänhet

— en fråga, som dels behandlats i lagberedningens den 9 oktober 1909 avlämnade

förslag till jordabalk, dels sedermera gjorts till föremål för proposition

till 1921 års riksdag utan att då vinna sin lösning — samt hemställde örn bemyndigande

att tillkalla två sakkunniga att inom departementet biträda vid beredningen

av denna lagstiftningsfråga i hela dess vidd. Med stöd av nämnda

bemyndigande blevo såsom sakkunniga tillkallade byråchefen Johan Hamrin

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr -41.

5

och numera revisionssekreteraren Per von Ehrenheim. De sakkunniga avlämnade

den 29 juni 1929 betänkande i ärendet. Detta innehåller dels huvudsakligen

av byråchefen Hamrin utarbetade och enligt hans mening avfattade, av

motiv åtföljda förslag till lagstiftning örn ägogränser med flera därmed sammanhängande

spörsmål, dels särskilt yttrande av revisionssekreteraren von

Ehrenheim.

De ägogränssakkunnigas betänkande blev sedermera föremål för övervägande

inom justitiedepartementet. Det befanns därvid lämpligt att begränsa

den föreliggande lagstiftningsuppgiften till de spörsmål, som riksdagen berört

i sin skrivelse, jämte den därmed nära sammanhängande frågan örn gränsmärkens

betydelse vid bestämmande av rätta sträckningen av ägogräns. I

enlighet härmed utarbetades inom justitiedepartementet med biträde av generaldirektören

i lantmäteristyrelsen Torsten Nothin en promemoria i ämnet

jämte utkast till dels lag angående ändring i vissa delar av lagen den 18

juni 1926 örn delning av jord å landet, dels lag om rätta sträckningen av

vissa ägogränser.

över lagutkasten jämte promemoria avgåvos utlåtanden av lantmäteristyrelsen,

som före avgivande av sitt utlåtande hört överlantmätarna, samt av

domänstyrelsen, kammarkollegiet, lantbruksstyrelsen, Överståthållarämbetet och

länsstyrelserna. Därjämte inkom Sveriges skogsägareförbund med yttrande.

Med ledning av de avgivna utlåtandena underkastades ärendet inom justitiedepartementet

förnyad granskning, därvid utarbetades förslag till dels lag

med särskilda bestämmelser örn äldre ägogränser och dels lag angående ändring

i vissa delar av lagen den 18 juni 1926 örn delning av jord å landet.

örn gränsmärkens betydelse vid bestämmande av rätta sträckningen av

ägogräns.

De viktigaste slagen av gränser mellan fastigheter å landet äro: 1. rågångar,

d. v. s. av ålder bestående gränser mellan byar, enstaka hemman eller andra

ursprungliga skifteslag, 2. vid laga jorddelningsförrättningar, såsom skifte,

hemmansklyrning, ägostyckning, avstyckning eller avvittring, tillkomna gränser,

3. gränser kring avsöndrade lägenheter. Rågångarna kallas ock primära

gränser. I motsats härtill pläga de under 2. och 3. upptagna gränserna benämnas

sekundära gränser. Rågångarna gå fram mellan vissa kända punkter

på marken; till dessa hänföra sig domar och föreningar samt även vid laga

skiften upprättade kartor. Vid skiften, hemmansklyvningar och awittringar

tillkomna gränser anses åter till sin sträckning bestämda av förrättningskartan

med därtill hörande handlingar (se bl. a. N. J. A. 1912 s. 367 och 1915 s. 32).

Vid dessa slag av jorddelning hava gränserna mellan de olika ägolotterna utmärkts

först å kartan och därefter med ledning av denna å marken. Utmärkandet

av gränserna å kartan har därigenom kommit att betraktas såsom det

väsentliga, utmärkandet på marken såsom en verkställighetsåtgärd. I enlighet

härmed anses kartan äga vitsord framför de på marken utsatta gränsmärkena,

så att, om dessas visning icke överensstämmer med kartans, envar av rågran
-

Gällande

rätt.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr Jfi.

Behovet av

den föreslagna

lagstiftningen
Lantmäteristy

reisen.

narna äger få gränsens sträckning på marken rättad i överensstämmelse med

kartan. Vad beträffar gränser, som tillkommit vid ägostyckning eller avstyckning,

kan förfarandet vid deras tillkomst hava varit detsamma som vid skifte,

men vanligen hava gränserna mellan styckningslotterna av jordägaren eller i

upprättat försäljningsavtal bestämts först å marken och därefter vid förrättningen

avfattats å karta, i vilka fall de på marken angivna märkena torde få

anses avgörande för gränsernas rätta sträckning (jfr N. J. A. 1915 s. 32). För

gräns kring avsöndrad lägenhet slutligen är grundläggande den överlåtelsehandling,

genom vilken lägenheten tillkommit. Någon vid fastställd lantmäteriförrättning

utmärkt gräns omkring dylik lägenhet finnes ej, därest ej särskild

gränsbestämningsförrättning företagits eller lägenheten ingått i skifte och gränsen

därvid erhållit karaktär av skifteslinje.

Förrättningskartans med därtill hörande handlingars vitsord i fråga örn

rätta sträckningen av skifteslinjer och därmed likställda gränser gäller

icke, sedan gränsen varit föremål för gränsbestämningsförrättning enligt stadgandena

i 7 kap. lagen örn delning av jord å landet eller motsvarande äldre

stadganden. Vid dylik förrättning bestämmes nämligen gränsen till viss sträckning

på marken, och denna anses orubblig, sedan förrättningen vunnit laga kraft.

Gränsen kan således icke sedermera — utom i vissa fall genom förening — bestämmas

till annan sträckning än den vid gränsbestämningsförrättningen å

marken utmärkta, även örn det efter förrättningen skulle visa sig, att gränsen

icke blivit utmärkt i överensstämmelse med kartan och handlingarna rörande

den jorddelning, vid vilken gränsen tillkommit (jfr t, ex. N. J. A. 1925 s. 177).

Viss jämkning i utstakningen på marken kan emellertid föranledas utav avfattningen

av beslutet vid gränsbestämningsförrättningen.

Rörande behovet av en ändring utav reglerna om gränsmärkens betydelse vid

bestämmande av rätta sträckningen av ägogräns har lantmäteristyrelsen i sitt

förut omnämnda yttrande anfört:

Tidigare hade inom ett skifteslag, som undergått skifte, kunnat förekomma

ganska avsevärda skiljaktigheter mellan kartan och marken i fråga örn skifteslinjernas

sträckning, utan att detta föranlett rättelse vid sekundära delningsförrättningar.

Hade tydliga gränsmärken funnits, och ingen tvist örn yttergränsernas

sträckning yppats, hade de vanligen följts vid delningen, örn ej skiljaktigheten

varit alltför i ögonen fallande. Ägodelningsrätten, som haft att pröva

förrättningen, hade saknat möjlighet att undersöka den tekniska sidan av förrättningens

handläggning, och så hade förrättningen vanligen blivit fastställd.

Vad som i ett slag förändrat situationen hade varit den omorganisation av lantmäteristaten,

som genomförts år 1909. Genom denna hade förste lantmätarna

förvandlats till byråtjänstemän, vilka fått sig ålagt bland annat att granska de

praktiserande lantmätarnas arbeten, och den 25 januari 1909 hade chefen för justitiedepartementet

utfärdat ett cirkulär till samtliga häradshövdingar och rådhusrätter

i riket, vari framhållits önskvärdheten av att kartor och handlingar rörande

lantmäteriförrättningar före deras prövning och fastställelse underkastades

lantmäteriteknisk granskning genom förste lantmätaren. Ehuru den tekniska

granskningen sålunda icke varit obligatorisk, hade den dock så gott som

omedelbart blivit regel. I lantmäterikontoret hade förste lantmätaren haft tillfälle

att genom jämförelse med kartan rörande den tidigare delningen undersöka,

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr Ul.

7

huruvida delningsobjektets gränser överensstämt med denna, och sålunda upptäckta

avvikelser mellan de primära skifteslinjemas sträckning enligt kartan

och på marken hade blivit en mycket vanlig orsak till vägrad fastställelse och

återförvisning för ny handläggning. En ytterligare skärpning i här berörda avseende

hade tillkomsten av 1920 års mätningsförordning medfört, vangenom i

det svenska lantmäteriet införts vida strängare begrepp i fråga om erforderlig

noggrannhet än tidigare varit rådande.

Efter att hava framhållit, att den tekniska granskningen, som numera enligt

jorddelningslagen vore obligatorisk, otvivelaktigt varit till stor nytta, enär

genom densamma lantmätarna tvungits att vid förekommande jorddelningsförrättningar

ägna vederbörlig omsorg åt ragångsfragornas behandling, uttalar

lantmäteristyrelsen, att den stränga fordran på överensstämmelse mellan

kartan och marken, som numera upprätthölles, på många håll även haft verkningar,

som för vederbörande jordägare varit mindre lyckliga. I denna del anför

styrelsen:

Inom skifteslag, där avvikelser mellan kartan och marken i fråga örn skifteslinjernas

sträckning mera allmänt förekommit, hade i samband med sekundära

delningsförrättnmgar och fristående gränsbestämningar framtvungits

omfattande och dyrbara undersökningar för bestämmande av gränslinjernas

rätta sträckning. Och sedan en gränslinje salunda blivit flyttad till överensstämmelse

med kartan, hade den tappande parten nödgats begära ny gränsbestämning

för att av en annan granne få ersättning för vad han förlorat. Salunda

hade mångenstädes tillskapats en allmän rättsosäkerhet med åtföljande

osämja och vantrevnad. Därtill komme att mången gjort stora förlusteT genom

att han utan ersättning måst avträda sparad ståndskog eller verkställda

odlingar eller genom att honom tillhörig byggnad eller anläggning kommit att

falla utom området för hans fastighet. Till dessa olägenheter komme andra

och svårare, då gränsförflyttningen drabbade en skifteslott, inom vilken tidigare

verkställts sekundär delning, som sålunda rubbades, eller från vilken

genom avsöndring eller avstyckning avskilts områden, vilka genom gränsflyttningen

bleve helt eller delvis liggande utom stamfastighetens område. Slutligen

borde icke heller förbises de avsevärda direkta kostnader, som alla dessa

gränsbestämningar förorsakade landets jordägare. Enligt verkställda beräkningar

hade de årliga kostnaderna sedan år 1910 mer än fördubblats och

kunde nu beräknas uppgå till omkring 500,000 kronor. Därtill komme rättegångskostnader,

som icke läte sig ens tillnärmelsevis beräkna.

Lantmäteristyrelsens uppgift örn kostnaderna för gränsbestämningar är

hämtad från ägogränssakkunnigas den 29 juni 1929 avlämnade betänkande.

Däri lämnas följande redogörelse för kostnader och andra olägenheter, som enligt

gällande rätt uppkomma genom gränsbestämningar.

Antalet avslutade fristående gränsbestämningsförrättningar hava i medeltal

årligen under nedan angivna perioder utgjort: åren 1910—1914 597. åren

1915—1920 G99, åren 1921—1925 732 samt åren 1926—1928 795. Till lantmätarna

utgående arvoden för dessa förrättningar hava uppgått till respektive

56,478. 67,406, 108,180 och 121,890 kronor. Den uppåtgående serien är som

synes oavbruten. Kostnaderna för hantlangning och gode män gå minst till

motsvarande belopp. Statens utgifter för lantmätarnas resor och traktamenten

vid ovanstående förrättningar böra beräknas till omkring 80,000 kronor årligen.

Kostnaderna för fristående gränsbestämningsförrättningar böra alitsa

beräknas till i runt tal 300.000 kronor årligen. Det långt övervägande antalet

Ägogräna
sakkunniga.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 4l.

Departe
mentschefen.

av ovanstående förrättningar har avsett gränser, vilka tillkommit vid skiftesförrättningar

och vid vilkas bestämmande enligt hittills gängse rättsuppfattning

karta och handlingar rörande den skiftesförrättning, vid vilken de tillkommit,

skola vara utslagsgivande. Emellertid förekommer bestämmande av

dylika^ gränser även vid klyvnings- och därmed likställda förrättningar. Antalet

sådana kan för perioden 1910—1928 beräknas i medeltal årligen till omkring

tusentalet, och kostnaderna för dem kunna beräknas till ungefärligen

samma belopp, som ovan angivits för fristående gränsbestämningsförrättningar.

På grund^ a_v nu lämnade uppgifter och gjorda beräkningar synes man alltså

kunna utgå ifrån att de årliga kostnaderna för närvarande för bestämning av

sekundära gränser uppgå i runt tal till 500.000 kronor. Härtill bör emellertid

läggas skälig andel i lantmätarnas statsavlöning samt processkostnader, och

bör uppmärksamhet även ägnas ej mindre åt de misshälligheter och olägenheter

i andra avseenden, som äro en följd av den rådande osäkerheten och oredan,

än även åt den skogsförödelse och understundom skogsskövling, som till följd

härav äger rum. De ökade fordringar på behandlingen av gränsfrågorna vid

skiftesförrättningar, som den nya jorddelningslagen föranleder, får antagas

föra med sig, att antalet gränsbestämningar och kostnaderna därför komma

att okas, till följd varav angelägenheten av att åstadkomma ändring i föreliggande

missförhållanden än mera framträder.

Föredragande departementschefen har i propositionen uttalat bland annat

följande angående behovet av en lagändring i nu ifrågavarande avseende.

Någon meningsskiljaktighet torde icke föreligga därom, att den nu rådande

osäkerheten i fråga om rätta sträckningen av äldre skifteslinjer och därmed

likställda ägogränser medför stora olägenheter samt att åtgärder äro i hög

grad av behovet påkallade för att i förevarande hänseende åvägabringa trygghet

och reda. Såsom framgar av den i det föregående lämnade redogörelsen

hava de påtalade missförhållandena sin grund i de skiljaktigheter, som i fråga

örn de genom äldre förrättningar tillkomna sekundära gränserna föreligga mellan

dessas angivande å kartan och samma gränsers utmärkande å marken.

Dessa skiljaktigheter, som i ej ringa grad hava sin förklaring i mindre utvecklade

mätningsmetoder, hava uppenbarligen i allmänhet undgått vederbörande

skiftesdelägares uppmärksamhet. För dem hava de å marken utlagda

gränserna framstatt såsom avgörande i fråga örn varje delägares ägoområde,

och efter hand som gränserna å ömse sidor iakttagits under en lång

följd __ av år hava de för den allmänna uppfattningen alltmer kommit att te

sig såsom orubbliga. Under denna förutsättning torde även fastigheterna gång

efter annan hava bytt ägare. Det förekommer också mera sällan, att någon

skiftesdelägare utan samband'' med annan förrättning under åberopande av

karta och handlingar payrkar ändring i de a marken angivna gränserna. Den

bristande överensstämmelsen mellan kartan och marken har i allmänhet kommit

i dagen vid sekundära delningsförrättningar och, såsom lantmäteristyrelsen

i sitt. yttrande erinrat, huvudsakligen först efter den omorganisation av

lantmäteristaten, som genomfördes år 1909. Med de stränga krav på mätnmgsteknisk

noggrannhet, som numera upprätthållas, hava i fråga örn äldre

förrättningar skiljaktigheterna mellan karta och mark blivit alltmera framträdande

och i talrika fall lett till de å marken utlagda gränslinjernas förflyttning.

Förutom, de kostnader för bestämmande av skifteslinjernas rätta

sträckning, som härigenom åsamkats skiftesdelägarna, hava ej sällan betydande

förluster, uppkommit för särskilda jordägare, då dessa genom skifteslinjes

förflyttning nödgats avsta mark, som av dem i god tro innehafts och

brukats. De förändringar, som salunda avägabragts, måste visserligen anses

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr ål.

9

hava stått i överensstämmelse med den formella rättens fordringar, men helt

visst hava de icke alltid motsvarat billighetens krav eller uppburits av en

allmän uppfattning örn deras materiella rättvisa.

Vad härefter angår gränser, som framdeles komma att tillskapas genom jorddelningsförrättningar,

torde det nuvarande mätningsväsendet skapa trygghet

för att dessa — utom i rena undantagsfall ■— komma att utmärkas på

marken i god överensstämmelse med förrättningskartan. Det vore därför i fråga

örn dem av mindre vikt att fastställa viss tid, efter vilken den på marken verkställda

utmärkningen av gräns ej längre skulle få klandras. Å andra sidan

möta av samma skäl mindre betänkligheter mot en sådan bestämmelse.

I sitt yttrande över lagförslagen i nu ifrågavarande del har lagrådet anfört:

Den möjlighet, som för närvarande står jordägare öppen att utan begränsning

i fråga örn den tid, som förflutit från en jorddelningsförrättning, få en

därvid å marken utmärkt gräns rättad till överensstämmelse med kartan medför

stora olägenheter. Under ärendets beredning har framhållits, att äldre tiders

summariska mätningsmetoder föranlett, att bristande överensstämmelse i stor

utsträckning råder mellan gränsutmärkningen å marken och kartans visning

särskilt i fråga örn ägogränser i skogsmark. Att bringa dessa mer eller mindre

oriktiga gränser i deras rätta läge skulle medföra oerhört arbete och högst betydande

kostnader. Ofta nog skulle arbetet och kostnaderna icke stå i rimligt

förhållande till värdet av de områden å marken, som den nya gränsdragningen

skulle komma att överföra från den ena fastigheten till den andra. Vidare

orsakar ej sällan en ändrad gränsdragning å marken rubbning i sekundära

jorddelningsförrättningar, till stor olägenhet för dem som beröras därav. Det

måste ock medgivas, att icke skiftesområdets fördelning å kartan och i delningsbeskrivningen

utan den å marken verkställda delningen i allmänhet för

jordägarna framstår såsom resultatet av jorddelningsförrättningen. Ett betande

av en långvarig besittning i god tro enligt de å marken utmärkta gränserna

ter sig därför ofta för dem som en materiell orättvisa. Med hänsyn

till den allmänna rättsutvecklingen är det naturligt, att allt större vikt kommit

att fästas vid fastighetsägarnas intresse att ej se sig berövade förmåner, som

de i god tro njutit under en följd av år, således att såvitt möjligt äga trygghet

för att deras ärligen förvärvade och besuttna fastigheter ock få av dem

behållas i orubbat skick eller åtminstone ej utan vederlag förminskas i omfattning

eller värde. Och det har ej sällan visat sig vara en jordägarnas samfällda

önskan att utan avseende å förelupna felaktigheter bibehålla de en gång

å marken utmärkta gränserna.

Lagrådet anser sig kunna vitsorda riktigheten av olika myndigheters uttalanden

om ovan berörda olägenheters betydelse och det föreliggande behovet

av lagstiftning i ämnet. Och någon annan utväg att komma ifrån olägenheterna

torde ej finnas än en övergång till att erkänna den å marken i laga

ordning företagna utmärkningen av gränser såsom gällande. En sådan grundsats

innebär visserligen ett brytande med den ståndpunkt, vartill rättsutvecklingen

fört i lagtillämpningen, och det kan ej bestridas, att det är svårt att

till fullo överblicka konsekvenserna därav. A andra sidan har jorddelningslagstiftningen

sedan lång tid tillbaka åsyftat att skapa bestämda gränser och

tryggade ägoförhållanden. Och detta syfte torde icke kunna vinnas, utan

att orubblighet tillerkännes det läge och omfång ägolotterna vid delningens

fastställande hava å marken, något som ju utgör det omedelbart påtagliga

resultatet av förrättningen, även frånsett att det för det stora flertalet markägare

är det enda fullt uppfattbara. Jämväl bör beaktas, att vår tids mät
-

Lagrådet.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr Ul.

ningsmetoder nått den fulländning i förhållande till äldre, att väsentliga avvikelser

mellan den upprättade kartans visning och gränserna å marken ej

längre torde annat än undantagsvis uppkomma. Åtminstone i fråga örn de

jorddelningsförrättningar, som numera företagas eller som ägt rum under det

senaste årtiondet, torde därför en övergång till ovannämnda grundsats ej giva

anledning till allvarligare farhågor. Vidare synes det med skäl kunna åberopas,

att ett fel begånget vid utmärkningen av en gränslinje å marken ej

torde, örn det är av större betjhenhet, vara svårare att upptäcka än ett fel

i mätningen eller uträkningen, för vars rättande för närvarande allenast en

klandertid av ett år står till buds. En klanderrätt under samma tid måste

därför anses giva delägare, som i förevarande avseende lidit förfång, tillräcklig

utväg till rättelse. Vad angår äldre jorddelningsförrättningar kan

det visserligen — såsom ovan framhållits — befaras, att understundom mera

avsevärda fel blivit begångna vid gränsutmärkningarna, men olägenheterna av

en rubbning i bestående besittningsförhållanden äro å andra sidan i fråga

örn äldre gränser än mera betydande. Och enligt lagrådets mening måste den

beträffande dessa gränser föreslagna preklusionstiden av tio år anses öppna

tillräcklig möjlighet för dea jordägare, som anser sin rätt förnärmad, att under

nämnda tid påkalla rättelse. Lagrådet finner sig därför icke hava anledning

framställa erinran mot de huvudgrunder, å vilka den föreslagna lagstiftningen

vilar.

Frågan, huruvida de å marken utsatta gränsmärkena böra tillmätas ökad betydelse,

berördes redan i lantmäteristyrelsens den 12 mars 1912 avgivna utlåtande

över vissa delar av lagberedningens den 9 oktober 1909 avlämnade förslag

till jordabalk. I förslaget till jordabalk, 2 kap., stadgades i överensstämmelse

med gällande rätt, att, därest by undergått skifte, kartan med därtill

hörande handlingar skulle i fråga örn gränsen mellan de särskilda ägolotterna

lända till efterrättelse. I sitt utlåtande framhöll lantmäteristyrelsen, att ett

kraftigt medel mot den rättsosäkerhet, som rådde i fråga örn gränser, tillkomna

genom jorddelning, givetvis vore att övergiva den princip, som läge till grund

för det av lagberedningen ifrågasatta stadgandet, och i stället lämna vitsord

åt den utmärkning, som skett på marken. Denna tanke framfördes sedermera

i skilda sammanhang, såsom i propositionen närmare angives.

De förut omtalade inom justitiedepartementet utarbetade lagutkasten innehöllo

bestämmelser syftande till att för framtiden göra flertalet genom jorddelning

tillkomna ägogränser orubbliga i det läge, vari de en gång utmärkts på

marken. Bestämmelserna avsågo såväl redan förefintliga gränser som framdeles

tillkommande.

I utkastet till ändringar i jorddelningslagen föreslogs i 21 kap. 47 § sådan

ändring, att den däri meddelade bestämmelsen örn tid av ett år för sökande av

rättelse av fel i mätningen eller uträkningen vid fastställt skifte utsträcktes

att gälla även fel i utmärkande av skifteslinje å marken. Med skifte skulle

i avseende å utmärkandet å marken av ägogräns likställas ägoutbyte, utbrytning

av servitut utan sammanhang med skifte och förrättning, som avses i 20

kap. 5 § jorddelningslagen. På marken utmärkt gräns skulle sålunda efter

årets utgång ej kunna ändras utan gälla som rätt gräns, även örn dess sträckning

ej överensstämde med kartans och förrättningshandlingarnas visning.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr hl.

11

Utkastet till lag örn rätta sträckningen av vissa ägogränser innehöll sålunda,

att, därest vid skifte, vilket fastställts före lagens ikraftträdande, gräns mellan

ägolotter utmärkts å marken till sträckning, som ej överensstämde med skifteskartans

och därtill hörande handlingars visning, och denna gränsens sträckning

oklandrad iakttagits under tio år efter lagens ikraftträdande, därvid skulle

förbliva. Under de tio åren däremot skulle jordägare, liksom nu, kunna begära

att få skifteslinje rättad i överensstämmelse med karta och skifteshandlingar.

Motsvarande skulle gälla i fråga örn gräns, tillkommen vid annan lantmäteriförrättning,

vid vilken gräns mellan olika ägoområden skolat utmärkas å marken

efter upprättad kartas visning. Vad sålunda föreslagits skulle icke utgöra

hinder att i vissa fall vid gränsrevision även efter de tio åren bestämma gräns

till annan sträckning än den tidigare utmärkta och hävdade.

De flesta av de över utkasten hörda myndigheterna tillstyrkte de föreslagna

bestämmelserna eller förklarade sig icke hava haft något att erinra mot dem.

I vissa av de avgivna yttrandena framställdes emellertid erinringar eller gjordes

avstyrkande uttalanden.

Enligt det för riksdagen framlagda förslaget upptagas stadganden angående

äldre gränser i en lag med särskilda bestämmelser örn äldre ägogränser.

Denna lag skall äga tillämpning på ägogräns, som tillkommit vid lantmäteriförrättning,

vilken fastställts eller eljest blivit lagligen gällande före den 1 januari

1933. I 1 § av lagen stadgas beträffande dessa äldre ägogränser en preklusionstid

av tio år. Paragrafen föreskriver, att ifall tvist örn sträckningen

av ägogräns, som i lagen avses, ej yppats inom tio år efter lagens ikraftträdande,

skall den sträckning, som i laga ordning blivit utmärkt å marken, anses såsom

den rätta, ändå att den ej överensstämmelser med förrättningskartan och

därtill hörande handlingar. Den i motsvarande bestämmelse i departementsutkastet

till lag örn rätta sträckningen av vissa ägogränser upptagna förutsättningen

för preklusion, att gränsens sträckning å marken under tioårstiden

oklandrad iakttagits, har sålunda bortfallit. Förslagets 6 § innehåller regler

till besvarande av spörsmålet, när tvist örn sträckningen av ägogräns skall

anses hava yppats. I fråga örn jorddelningsförrättning, vilken fastställes efter

den föreslagna lagstiftningens ikraftträdande, föreslås liksom i utkastet, att

den i 21 kap. 47 § meddelade bestämmelsen örn tid av ett år för sökande av rättelse

i fel i mätningen eller uträkningen vid fastställt skifte utsträckes att gälla

även fel i utmärkande av skifteslinje å marken. I det för riksdagen framlagda

förslaget har bestämmelsen dessutom utvidgats att avse jorddelningsförrättningar

i allmänhet. Med anledning av de föreslagna ändringarna i 47 § föreslås

vissa jämkningar i 15, 48 och 49 §§ samt i rubriken till avdelning F.

Till motivering av förslaget har departementschefen anfört:

De anmärkningar, som framställts mot förslaget, avse mindre frågans

principiella sida än vissa praktiska konsekvenser av detsamma i den utformning

det erhållit. Väl har uti några av de avgivna yttrandena kommit till

uttryck en viss betänksamhet mot principen att tillerkänna de å marken utsatta

gränsmärkena vitsord framför karta och handlingar. Denna betänksamhet

grundar sig i huvudsak på den uppfattningen, att kartan i regel skulle

Proposi
tionen.

Förslagets

innehåll.

Departe
mentschefen.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Kr Jil.

utgöra en säkrare grund för gränsbestämning än gränsmärkena, enär dessa

ofta lätt kunde flyttas utan att närmare utredning härom vid en senare

gränsbestämning kunde åvägabringas. Det skall icke bestridas, att ur nu

anförda synpunkt kartan såsom sådan lämnar säkrare ledning för gränsens

bestämmande än enbart märkena. Att emellertid detta förhållande skulle utgöra

vägande skäl mot de föreslagna bestämmelserna torde i ej ringa mån

bero på missuppfattning av dessa bestämmelsers innebörd. Visserligen skall

enligt förslaget efter den fastställda tidens utgång förrättningskartan ej

längre äga vitsord framför den å marken i vederbörlig ordning utmärkta gränsen,

men det är uppenbart, att kartan jämte tillhörande handlingar alltjämt

skall bibehålla sin betydelse såsom bevismedel i händelse av tvist, var gränsen

blivit vid förrättningen utmärkt å marken. Uppstår sålunda tvivel

örn ett gränsmärkes egenskap av ett i laga ordning utsatt märke för viss

gräns, skall kartan fortfarande vara ett av de medel och kanske det viktigaste,

med vars hjälp man har att söka komma till klarhet i frågan. Giva

omständigheterna vid handen att ett gränsmärke blivit flyttat, skall märket

naturligtvis icke utgöra något stöd för var gränsen bör gå, även örn bevisning

icke kan förebringas angående när och av vem gränsmärket flyttats. Finnes

däremot, trots bristande överensstämmelse mellan kartan och den på marken

utmärkta gränslinjen, ej anledning antaga annat än att gränsmärkena blivit i

behörig ordning utsatta, skola dessa och icke kartan utgöra norm för gränsens

rätta sträckning.

Då det torde vara av vikt, att jordägarna för framtiden kunna fullt lita

på en lagligen utmärkt gräns samt det i fråga örn andra åtgärder under en

jorddelningsförrättning gäller, att begångna fel ej sedan viss tid förflutit få

föranleda ändring i förrättningen, har jag funnit övervägande skäl tala för att

en särskild tid bestämmes jämväl i fråga örn sökandet av rättelse i utmärkandet

av de genom förrättningen tillkomna gränserna. Den föreslagna klandertiden av

ett år, som överensstämmer med den i fråga örn mätning och uträkning gällande,

synes lämplig.

Lagrådet. Lagrådet har beträffande förslagets innebörd anfört:

Förslaget innebär, att varje gränslinje, som en gång blivit i behörig ordning

utmärkt å marken skall efter preklusionstidens utgång äga vitsord såsom utgörande

rätta skillnadslinjen. Och då man torde böra utgå därifrån, att förrättningsmännen

vid den ursprungliga förrättningen fullgjort dem åliggande utmärkningsskyldighet,

skall således, så snart det icke kan anses framgå, att

berörda skyldighet blivit eftersatt, gränslinjen komma att, sedan preklusionstiden

gått till ända, vara fastlåst vid den sträckning, vari den från början utmärkts

å marken, med påföljd att en framtida gränsbestämningsförrättning i

avseende å linjen kommer att gälla bestämmandet av denna sträckning. Säkrast

sker ett dylikt bestämmande naturligen efter de ursprungliga gränsmärkena,

när dessa kvarstå. Därvid komma främst i betraktande rösen och andra råmärken

i gränslinjens änd- och brytningspunkter men även mellan dessa märken

befintliga utliggare och visare, varvid må framhållas, att den i 7 kap. 3 § jorddelningslagen

medgivna föreningsrätten ofta lärer kunna anlitas i syfte att

linjen icke måtte komma att uppvisa alltför många oavsiktligt tillkomna brytningspunkter.

Upphuggning eller utbläckning av gränslinjen, då den framgår

i skogsmark, synes däremot icke kunna äga dylikt direkt vitsord, enär

ett sådant angivande av linjen, med hänsyn till stadgandena i 104 § skiftesstadgan

och numera i 1920 års mätningsförordning, är att anse allenast såsom

ett medel att göra den redan behörigen utmärkta linjen lättare skönjbar. Såsom

bevismedel, då det gäller att återfinna den sträckning, vari gränslinjen

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr kl.

13

ursprungligen blivit utmärkt, kunna likvisst uppliuggningar och utbläckningar

äga betydelse, örn de gamla märkena icke äro kvar. Andra bevismedel utgöras

exempelvis av äldre hägnader och diken ävensom fasta punkter, om vilkas

belägenhet i förhållande till försvunna gränsmärken kännedom kan vinnas.

Av ej ringa betydelse äro likaledes märken i närliggande, samtidigt tillkomna

gränslinjer. Att förrättningskartan med tillhörande handlingar även utgör ett

synnerligen viktigt hjälpmedel är uppenbart. I saknad av märken i gränslinjen

och varje annat bevismedel rörande utmärkningen å marken än kartan

och handlingarna mäste dessas visning helt lända till efterrättelse, d. v. s.

gränsbestämningsförrättningen kommer då att verkställas på samma sätt som

där det kan antagas, att gränslinjen aldrig blivit i laga ordning utmärkt å

marken.

Om eftergift i skyldigheten att vid laga skifte verkställa gränsbestämning.

I 1926 års lag örn delning av jord å landet stadgas, att vid skifte sammanträde

för bestämmande av gränserna kring skifteslagets ägor alltid skall hållas

med rågrannarna å ömse sidor samt att förrättningsmännen, där gräns

förut är i laga ordning bestämd, skola undersöka dess sträckning på marken

under jämförelse med tillgängliga kartor och handlingar (7 kap. 1 och 2 §§).

Något förslag till ändring i nu berörda stadgande i jorddelningslagen innehöll

icke det inom justitiedepartementet 1930 utarbetade utkastet till ändringar

i samma lag. I sitt yttrande över utkastet ifrågasatte överlantmätaren i

Kopparbergs län eftergift i skyldigheten att vid sekundära delningar verkställa

gränsbestämning omkring skifteslaget. Lantmäteristyrelsen fann i sitt

utlåtande över utkastet väl vissa skäl tala för en ändring i den av överlantmätaren

önskade riktningen men ansåg sig icke kunna tillstyrka en sådan.

I förslaget till lag med särskilda bestämmelser örn äldre ägogränser har i

2 § upptagits bestämmelse, att under tio år efter lagens ikraftträdande skall

vid laga skifte bestämmande av ägogräns, som tillkommit vid lantmäteriförrättning,

vilken fastställts eller eljest blivit lagligen gällande före den 1 januari

1933, icke ske, där det ej påfordras å någondera sidan och det ej heller

prövas nödigt med hänsyn till osäkerhet örn den sträckning, vari gränsen blivit

utmärkt å marken. Paragrafen innehåller också en hänvisning till den

genom proposition nr 5 till innevarande års riksdag föreslagna lagen med särskilda

bestämmelser örn delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs

län.

Till motivering av förslaget i nu förevarande del har departementschefen

anfört:

Såsom jag vid behandlingen av frågan örn gränsmärkens betydelse framhållit,

är det vanligen vid gränsbestämning i samband med skifte som spörsmål

angående skifteslinjers och därmed likställda ägogränsers rättande i enlighet

med karta och handlingar uppstå. Det torde därför vara att antaga, att, örn

icke denna källa till gränstvister förelåge, ett vida större antal äldre ägogränser

skulle lämnas oklandrade under preklusionstiden än vad som bleve fallet,

Gällande

rätt.

Förslagets

tillkomst.

Proposi
tionen.

FSrslageta

innehåll.

Departe
mentschefen,

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr ål.

Gällande

rätt.

Förslagets

tillkomst.

därest gränsbestämningsförrättningar i anledning av skiften skulle företagas

under nämnda tid i samma utsträckning som för närvarande. Anser man i

likhet med mig önskvärt, att nu hävdade äldre skifteslinjer i största möjliga

omfattning vinna orubblighet, inställer sig osökt den frågan, huruvida man icke

under preklusionstiden skulle kunna inskränka skyldigheten att vid skifte bestämma

gränserna kring de ägor, som skola delas. Vid övervägande av denna

fråga bör först och främst framhållas, att, då tvekan kan förefinnas örn var

gräns vid sin tillkomst blivit utmärkt å marken, gränsbestämning alltid måste

företagas för att skifteslaget skall till sitt omfång bliva fullt nöjaktigt bestämt.

I de fall åter, då osäkerhet icke råder örn gränsens sträckning å marken,

föreligger ej samma behov att verkställa gränsbestämning. Orsaken till

att gränsbestämning även i dylikt fall alltid skall företagas är önskan att

skapa säkerhet för att de på marken utmärkta gränserna kring skifteslaget

icke i en framtid komma att förflyttas på grund av bristande överensstämmelse

med kartan och därmed en av grunderna för skiftet rubbas. Införes en preklusionstid,

bliva emellertid efter denna tids förlopp gränserna på marken i alla

fall orubbliga, även örn de ej överensstämma med kartan, och det mål, man

genom gränsbestämningen velat vinna, uppnås sålunda på en annan väg. Underlåtenhet

att verkställa gränsbestämning medför dock, såsom lantmäteristyrelsen

antytt, den olägenhet, att ändring i gränsens sträckning kan under preklusionstiden

påkallas, därest det visar sig, att gränsen ej överensstämmer

med kartans visning. Man torde dock endast i undantagsfall behöva räkna med

denna möjlighet. Därtill kommer, att, därest gränsen bliver flyttad, jämkning i

skiftet kan erhållas (se lag örn delning av jord å landet 20 kap. 5).

Om gränsrevision.

Stadganden örn ett samtidigt bestämmande vid en förrättning av ägogränser

för skilda fastigheter, gränsrevision, saknas för närvarande i vår lagstiftning.

En jordägare är sålunda icke skyldig att underkasta sig gränsbestämning i

avseende å sin fastighet i andra fall än då sådan påkallas av rågranne eller föranledes

av skifte å angränsande fastighet.

Fråga örn införande av bestämmelser om gränsrevision var under förarbetena

till lagen örn delning av jord å landet upprepade gånger föremål för uppmärksamhet.

Sålunda uttalade lantmäteristyrelsen redan i sitt utlåtande den 11

augusti 1913 över skifteslagstiftningskommitténs förslag till lag örn skifte av

jord m. m. sympatier för rätt för lantmätare att vid gränsbestämning utsträcka

undersökningen och utstakningen även till andra områden än som berördes av

den ägogräns, varom i varje fall vore fråga.

I det förslag till lag örn delning av jord å landet, som Kungl. Majit föreläde

1926 års riksdag, intogs icke något stadgande i ämnet. Föredragande departementschefen

yttrade emellertid, då frågan örn propositionens avlåtande

anmäldes i statsrådet, att det ur rättssäkerhetens synpunkt syntes i hög grad

önskvärt, att möjlighet bereddes till samtidigt definitivt fastställande av de

särskilda ägogränsernas inbördes läge inom ett skifteslag och att frågan därför

borde upptagas till vidare övervägande.

I anledning av propositionen till 1926 års riksdag med förslag till jorddelningslagen

väcktes ifrån första kammaren av herr Henrik Andersson en mo
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr ål.

15

tion, nr 239, i vilken hemställdes örn införande i jorddelningslagen av visst

utav lantmäteristyrelsen tidigare föreslaget stadgande angående gränsrevision.

Med föranledande av motionen avlät riksdagen den skrivelse, nr 331, med begäran

örn utredning i frågan, som inledningsvis berörts och som föranledde tillkallandet

av de s. k. ägogränssakkunniga.

Det inom departementet upprättade utkastet till lag angående ändringar i

jorddelningslagen innehöll bestämmelser örn gränsrevision i två fall: 1. då för

bestämmande av rågång eller annan ägogräns den i 7 kap. 2—4 §§ jorddelningslagen

föreskrivna undersökning måste utsträckas jämväl till annan ägogräns

(7 kap. 5 § och 11 § första stycket); 2. då anledning funnes att antaga,

att gräns, vilken tillkommit vid samma förrättning som den gräns, som

vore föremål för bestämmande, icke hävdades till sin rätta sträckning;

detta även örn det ej i och för sig vore erforderligt att utsträcka undersökningen

till denna gräns (7 kap. 11 § andra stycket). För avgörande av frågan

örn gränsbestämningsförrättnings utvidgande skulle sammanträde hållas med

alla, vars rätt därav kunde vara beroende, och förrättningsmännen skulle vid

sammanträdet i första hand söka åvägabringa förening mellan närvarande sakägare

örn förrättningens omfattning. Ansåge förrättningsmännen nödigt att

giva större omfattning åt förrättningen än sakägarna önskade, skulle de besluta

härom och deras beslut underställas ägodelningsrättens prövning.

De över förslaget avgivna yttrandena gåvo uttryck åt olika meningar i nu

förevarande del. Lantmäteristyrelsen förklarade, att styrelsen vöre av den

uppfattningen att en lagstiftning angående gränsrevisioner skulle bliva ett värdefullt

medel att åstadkomma ordning och reda i de på vissa orter mycket tilltrasslade

gränsförhållandena. Styrelsen ansåg sig dock icke kunna tillstyrka

en lagstiftning om gränsrevisioner utan att tillika medel skapades att på ett

ändamålsenligt och för rättskänslan tillfredsställande sätt i ett sammanhang

bestämma samtliga osäkra ägogränser inom det område, som berördes av revisionen.

Detta mål fann styrelsen ej kunna nås, utan att gränsrevisionen omlades

till ett kombinerat gränsbestämnings- och skiftesförfarande.

Det genom propositionen framlagda förslaget till lag med särskilda bestämmelser

örn äldre ägogränser bygger i nu ifrågavarande del på departementsutkastet.

I sin 3 § upptager förslaget följande stadganden örn gränsrevision.

Yppas inom tio år efter lagens ikraftträdande tvist om ägogräns, som tillkommit

vid lantmäteriförrättning, vilken fastställts eller eljest blivit lagligen

gällande före den 1 januari 1933, och prövas vid förrättning för gränsens bestämmande

sådana förhållanden föreligga, att därvid lämpligen bör prövas

jämväl rätta sträckningen av annan samtidigt tillkommen ägogräns, må förrättningen

utvidgas att avse bestämmande även av sistnämnda gräns. Uppstår

fråga om dylik utvidgning, skall sammanträde hållas med dem, vilkas rätt

beröres av frågan. Efter utredning angående föreliggande förhållanden samt

överläggning med sakägarna skall beslut meddelas rörande förrättningens omfattning.

Godkännes ej beslutet av samtliga närvarande sakägare, skall det

underställas ägodelningsrättens prövning. Angående kungörelse om samman
-

Proposi
tionen.

Förslagets

innehåll.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr Jfl.

Departe
mentschefen.

trädet samt kallelse därtill skall gälla vad i jorddelningslagen stadgas om

sammanträde för bestämmande av rågångarna kring ett skifteslags ägor. Vid

handläggning av ärende, som avses i den nu återgivna 3 §, skola enligt förslagets

5 § gode män närvara, även örn fråga om gränsrevision uppstår i samband

med avstyckning.

Till motivering av förslaget har departementschefen anfört:

Det ligger i öppen dag, att då gränslinjerna inom skifteslaget mera allmänt

avvika från kartas och handlingars visning eller då kartan ej överensstämmer

med marken, det kan vara svårt, för att icke säga omöjligt, att tillfredsställande

bestämma en enstaka skifteslinjes läge utan att samtidigt företaga utredning

och mätning rörande de övriga. Kostnaden härför kan bliva betydande

och bör i varje fall icke drabba rågrannarna ensamma, då jämväl övriga skiftesdelägare

hava nytta därav. Har en undersökning av gränserna inom skifteslaget

ägt rum, är det uppenbarligen till allas fördel ur såväl kostnadssom

andra synpunkter, att en allmän gränsbestämning också kommer till stånd.

Så länge möjlighet icke föreligger att få kostnaderna fördelade på ett flertal

skiftesdelägare, nödgas förrättningsmännen ofta att på grundval av en utredning,

örn vars brister de själva äro medvetna, för all framtid bestämma en

gräns’ läge på marken. Olägenheterna härav framträda så mycket starkare,

som, enligt vad förut nämnts i stora delar av landet ofta föreligger

bristande överensstämmelse mellan karta och mark i fråga örn äldre ägogränser.

Också råder i det stora hela enighet därom, att det skulle vara önskvärt,

om lagstiftningen lämnade möjlighet till ett samtidigt bestämmande av flera,

av varandra beroende ägogränser. Behovet av bestämmelser i sådan riktning

gör sig särskilt gällande, därest ett preklusionsförfarande, såsom jag i det föregående

förordat, införes. Det är nämligen att antaga, att just inom skifteslag,

där en allmän förskjutning med avseende å gränsernas läge förefinnes, gränsbestämning

till förhindrande av preklusions inträde kommer att påkallas av en

eller flera skiftesdelägare och att därmed frågan örn läget jämväl av övriga

skifteslinjer kommer att väckas.

Enligt min mening lärer ett gränsrevisionsförfarande av den begränsade omfattning,

utkastet avser, i huvudsak tillgodose det föreliggande behovet. De

fördelar, som onekligen stå att vinna även med detta förfarande, synas mig

så stora, att de av lantmäteristyrelsen uttalade farhågorna för mindre tillfredsställande

resultat i vissa hänseenden icke böra stå i vägen för ett godtagande

av förfarandet.

Emellertid synes mig anledning föreligga att åtminstone icke för närvarande

definitivt införliva det med vår lagstiftning. I det föregående har jag erinrat,

att behovet av gränsrevison torde komma att göra sig särskilt gällande vid

gränsbestämning till förhindrande av preklusions inträde. Sedan preklusionstiden

tilländagått och gränsmärkena på marken sålunda komma att i allmänhet

bliva avgörande för skifteslinjernas sträckning, blir uppenbarligen behovet

vida mindre. I avvaktan på erfarenhet, huru förhållandena härutinnan och

jämväl i avseende å verkningarna av det utav mig ifrågasatta gränsrevisionsförfarandet

komma att utveckla sig, synes det mig lämpligt att nu endast införa

bestämmelser av mera provisorisk natur.

I fråga örn förslagets närmare utformning vill jag till en början framhålla,

att — såsom lantmäteristyrelsen påpekat — den i departementsutkastet föreslagna

bestämmelsen om förening angående företagande av° gränsrevision torde

vara mindre lämplig. Det synes mig bäst att helt överlåta åt förrättnings
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr hl.

17

männen att fatta beslut om gränsrevision. Godkännes deras beslut av samtliga

närvarande sakägare, torde tillräcklig garanti vara vunnen för beslutets lämplighet.

I brist på dylikt godkännande torde beslutet böra underställas ägodelningsrättens

prövning.

Om ersättning rågrannar emellan i anledning av gränsbestämning.

I gällande rätt saknas bestämmelser örn ersättning rågrannar emellan i anledning

av att ägogräns vid gränsbestämningsförrättning blivit bestämd till

annan sträckning än den tidigare hävdade.

Det vid 1926 års riksdag framlagda förslaget till jorddelningslag upptog

icke — lika litet som något av de tidigare i ämnet utarbetade förslagen — bestämmelser

örn ersättning i anledning av gränsbestämning. Drågan bragtes

• emellertid motionsledes under riksdagens prövning. I en inom första kammaren

av herr Frändén väckt motion, nr 236, hemställdes nämligen örn införande

i jorddelningslagen av en bestämmelse, att vad i lagen vore stadgat örn ersättning

vid laga skifte åt den, som miste skog eller mark, därå skogskulturåtgärder

vidtagits, skulle i tillämpliga delar gälla även när vid bestämmande

av rågång rågranne miste skog eller mark med vidtagna skogskulturåtgärder.

Vidare hemställdes i en av herr Smedh m. fl. inom andra kammaren väckt

motion, nr 361, örn sådana ändringar i förslaget, att sakägare, som vid rågångsreglering

eller liknande förrättning förlorade ståndskog, växtlig ungskog

eller plantering eller mark, varå företagits skogskulturåtgärder, måtte på ansökan

få prövat, örn ersättning därför borde tilläggas honom, samt att i de

fall, ersättning ansåges berättigad, förrättningsmännen måtte företaga därför

erforderlig förrättning i likhet med vad som stadgats beträffande likvider

som följd av laga skifte. Riksdagen beslöt avlåta den inledningsvis berörda

skrivelsen, nr 331, vari anhölls, att Kungl. Maj:t ville skyndsamt utreda och

för riksdagen framlägga förslag i det syfte motionen 11:361 avsåg.

Som förut omtalats föranledde nämnda riksdagsskrivelse tillkallandet av

de s. k. ägogränssakkunniga.

Det inom justitiedepartementet upprättade utkastet till lag örn ändringar i

jorddelningslagen innehöll utförliga bestämmelser om skyldighet att utgiva avkastning

eller ersättning vid förflyttning av ägogräns.

Av de över departementsutkastet hörda myndigheterna hade ingen något att

erinra mot införande i och för sig i lagstiftningen av bestämmelser örn rätt att

vid gränsbestämning behålla avkastning och erhålla ersättning, såvitt ej gällde

växande skog. Till frågan om ersättning för växande skog intogo myndigheterna

olika ståndpunkter.

Det genom propositionen framlagda förslaget till lag med särskilda bestämmelser

om äldre ägogränser stadgar i 4 §, att örn i anledning av tvist, yppad

inom tio år efter lagens ikraftträdande, ägogräns bestämmes till annan sträckning

än den, som i laga ordning blivit utmärkt å marken, skall avträdare av

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 9 sami. 2 avd. 36 käft. (Nr hl.) 2

Gällande

rätt.

Förslagets

tillkomst.

Proposi
tionen.

Förslagets

innehåll.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande Nr ål.

Departe
mentschefen.

mark, varå finnes växande skog, vara berättigad att av den, som erhåller marken,

undfå ersättning för skogen efter ty skäligt prövas. Örn bestämmande av

sådan ersättning skall, med visst undantag beträffande kallelse, i tillämpliga

delar gälla vad i jorddelningslagen är stadgat angående ersättning för skog

vid laga skifte. Vid handläggning av ärende, som avses i denna paragraf,

skola enligt 5 § gode män närvara, även om fråga angående ersättning uppstår

vid bestämmande av gräns i samband med avstyckning.

Departementschefen har till motivering'' av förslaget i nu förevarande del

anfört:

Den av riksdagen år 1926 i samband med antagandet av ny jorddelningslag

gjorda begäran örn utredning och förslag i ämnet avser allenast, såsom framgår

av det föregående, ersättning för växande skog och för mark, varå företagits

skogskulturåtgärder. Härmed har riksdagen tydligen åsyftat att träffa

de enligt dess mening praktiskt viktigaste fallen, och de yttranden i frågan,

som de ägogränssakkunniga låtit införskaffa, hava visat, att något behov av

reglerande bestämmelser utöver vad av riksdagen ifrågasatts knappast kan

anses föreligga. Medan sålunda i dessa yttranden en nära nog fullständig enighet

råder angående angelägenheten av regler om skogslikvid vid gränsbestämning,

har frågan örn ersättning i andra avseenden allmänt förklarats vara av

underordnad betydelse. Anledningen till att så funnits vara förhållandet ligger

i öppen dag. Den bristande överensstämmelse mellan karta och mark i avseende

å ägogränsers sträckning, som enligt vad jag förut berört råder i stora

delar av landet, föreligger så gott som uteslutande i fråga örn skogsmark,

medan gränslinjerna för inägor i regel äro utmärkta i god överensstämmelse

med kartorna. Rubbning i gränsernas sträckning torde således i stort sett kunna

förekomma allenast beträffande gränslinjer i skog. Härtill kommer, att ersättning

för skog ofta kan uppgå till stora belopp, under det att rätt till ersättning

i andra fall, där sådan kan ifrågakomma, sällan har någon större

ekonomisk betydelse.

Med hänsyn till vad jag sålunda anfört är jag icke beredd att nu föreslå

fullständiga bestämmelser örn ersättning rågrannar emellan vid gränsbestämning.

Däremot har jag funnit det önskvärt, att särskilda regler örn ersättning

för växande skog meddelas. Nyss berörda invändningar drabba icke en därtill

begränsad lagstiftning. Ersättning för skog kan ej ifrågakomma vid klander.

Bestämmandet av sådan ersättning kräver icke vittnesbevisning utan i huvudsak

allenast ett uppskattande av värdet av ett vid gränsbestämningstillfället

å marken befintligt skogsbestånd, en uppgift, för vilken förrättningsmännen

uppenbarligen äro väl lämpade. Den i ärendet föreliggande utredningen

har bibragt mig den övertygelsen, att det skulle stå väl samman med

den allmänna rättsuppfattningen, att jordägare, som i anledning av gränsbestämning

mister mark, varå finnes växande skog, i allmänhet erhåller ersättning

för denna. Befogenheten av en dylik rätt framträder särskilt påfallande,

då jordägare vid samtidigt rättande av ett flertal skifteslinjer, i fråga örn vilka

en allmän förskjutning skett, får sitt ägoområde endast förflyttat och sålunda

avstår och erhåller mark i samma proportion. Uppenbarligen bör jordägaren

i dylikt fall ej göra någon förlust på förflyttningen, vilken närmast ter

sig som ett omskifte. Avstår han sålunda å ena sidan av sitt skifte exempelvis

skogbevuxen mark och erhåller i utbyte samma areal kalavverkad å skiftets

andra sida, synes det mig klart, att han bör vara berättigad till ersättning för

den växande skogen å det område han avträder. Men någon avgörande skillnad

synes knappast föreligga mellan nämnda fall och det, då jordägare till

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr hl.

19

följd av felaktig gränsutstakning nödgas avstå mark utan att i dess ställe

äga rätt till motsvarande areal å annat håll. Väl må det vara riktigt, såsom

lagberedningen på sin tid framhållit, att en jordägare vid nyttjandet av sin

fastighet skall iakttaga dess begränsning å marken och förty icke hava anspråk

på att vid underlåtenhet härav bedömas mindre strängt än envar annan,

som gör intrång på en fastighets område. Men enligt min mening måste

en jordägare anses hava fyllt de krav, som skäligen kunna ställas å honom,

därest han hävdar sin fastighet i enlighet med en vid laga förrättning verkställd

utmärkning av gränserna. I allt fall lärer en annan uppfattning svårligen

låta sig förena med den ståndpunkt, som jag i det föregående intagit

till frågan örn gränsmärkenas betydelse och i enlighet med vilken jag föreslagit,

att för framtiden sträckningen å marken skall hava vitsord framför

kartans visning. Vinner detta förslag godkännande och den däri stadgade

preklusionstiden går till ända, utan att tvist yppas örn gräns sträckning, kommer

fastighetsägaren att få behålla både skog och mark, även örn marken enligt

kartan icke tillkommer honom. Frågan gäller alltså allenast, huru det

bör förfaras, därest fastighetsägaren under preklusionstiden nödgas att frånträda

mark på grund av att gräns rättas till överensstämmelse med karta.

För dylikt fall låter det sig visserligen säga, att likaväl som fastighetsägaren

utan ersättning skall lämna från sig den enligt kartan med orätt innehavda

marken, likaväl bör han icke vara berättigad till ersättning för den därå växande

skogen. Enligt vad framgår av de över utkastet avgivna yttrandena synes

det emellertid vara en allmän mening, att hänsynen till den, som måhända under

en lång följd av år hävdat en fastighet i enlighet med lagligen utsatta märken,

kräver, att han erhåller ersättning för skogen. Även mig synes det förenat

med rättvisa och billighet, att sådan ersättning utgår. I likhet med lantmäteristyrelsen

anser jag, att i princip ersättningen bör avse all skog och

beräknas efter samma grunder, som tillämpas vid skogslikvid i samband, med

skifte. Understundom kunna dock förhållandena ge fog för en jämkning i

ersättningsbeloppet. Har exempelvis en jordägare i enlighet med nu gällande

rätt vid förskjutningen av ägolott fått utan ersättning avstå skogsmark å ena

sidan av sitt skifte, torde denna omständighet böra komma i betraktande vid

utmätandet av den ersättning, som han enligt den nya lagstiftningen kan hava

att erlägga för skog å område, som han till gengäld erhåller å skiftets andra

sida. Att giva en allmän regel till grund för bestämmandet av ersättningens

storlek torde sålunda icke låta sig göra. Det synes därför böra överlåtas åt

förrättningsmännen att med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet

bestämma ersättningens storlek efter ty skäligt prövas.

Enligt gällande rätt äger, på sätt ovan i detta utlåtande närmare utvecklats, Utskottet,

beträffande sträckningen av skifteslinjer och med dem likställda gränser förrättningskartan

med därtill hörande handlingar i regel vitsord framför den på

marken utmärkta gränsen. Den ståndpunkt, som gällande rätt intager i detta

avseende, har, såsom under förevarande lagstiftningsärendes gång från flera

håll intygats, givit upphov till allvarliga olägenheter. Det mindre noggranna

sätt, på vilket gränsutstakningen förr ofta skedde, har medfört, att i betydande

utsträckning större eller mindre skiljaktigheter förefinnas mellan kartans visning

och de å marken utsatta gränsmärkena. I den mån denna bristande överensstämmelse

på grund av nutida utvecklade lantmäterimetoder träder i dagen,

föranledas av densamma nya gränsdragningar, verkställda antingen i samband

med jorddelning eller genom fristående förrättningar. Uppgiften att bringa

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande Nr hl.

de ifrågavarande gränserna till överensstämmelse med kartans visning kräver

utan tvivel högst betydande arbete och stora kostnader. I många fall skulle

arbetet och kostnaderna säkerligen icke stå i rimligt förhållande till värdet

av de områden på marken, som den nya gränsdragningen skulle komma att

överföra från den ena fastigheten till den andra. Att märka är ock, att en

rättelse av gränsutstakningen efter kartans visning på många håll skulle leda

till skogsskövling. För fastighetsägarna innebär möjligheten, att de å marken

hävdade gränserna kunna befinnas felaktiga och i behov av rättelse, ett visst

osäkerhetsmoment. Med hänsyn till det anförda synes det utskottet tydligt,

att på ifrågavarande område föreligga missförhållanden, som påkalla lagstiftarens

uppmärksamhet.

Genom antagande av de lagförslag, som framläggas för riksdagen i förevarande

proposition, skulle den nu gällande regeln örn kartans vitsord framför

den å marken verkställda gränsutstakningen övergivas och den å marken

utmärkta gränsen tillerkännas rättsligen avgörande betydelse. Någon annan

utväg att undgå de nyss angivna olägenheterna torde, såsom lagrådet uttalat,

icke finnas. Den vikt, som enligt den föreslagna lagstiftningen tillägges gränsmärkena

på marken, är väl i och för sig ägnad att ingiva betänkligheter. I

betraktande av de fördelar, som lagstiftningen skulle medföra, synas emellertid

betänkligheterna böra vika. I detta sammanhang bör för övrigt framhållas,

att enligt den föreslagna lagstiftningen karta med tillhörande handlingar

skall bibehålla ett betydande värde, nämligen för bedömande i förekommande

fall var viss gräns blivit i laga ordning utmärkt å marken.

För att gränsutstakningen på marken skall bliva gällande, fordras enligt

propositionen förlopp av viss tid, olika lång i skilda fall. Beträffande äldre

ägogränser — eller gränser, som tillkommit vid lantmäteriförrättning, vilken

fastställts eller eljest blivit lagligen gällande före den 1 januari 1933 — skall

enligt förslaget till lag med särskilda bestämmelser örn äldre ägogränser den i

laga ordning utmärkta sträckningen å marken äga vitsord framför kartans

visning, för så vitt tvist örn gränsens sträckning ej yppats inom tio år

efter lagens ikraftträdande, d. v. s. före den 1 januari 1943. Om förrättning

för gränsens bestämmande sökes före sistnämnda tidpunkt, skall kartan med

tillhörande handlingar äga vitsord, såsom för närvarande gäller. I fråga om

gränser, som bestämmas vid framtida jorddelningsförrättningar, införes enligt

förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1926 örn

delning av jord å landet i sistnämnda lag stadgande av innebörd, att rättelse

i fel vid utmärkande å marken av sådan ägogräns skall sökas inom ett år från

det kartan utlämnats till vederbörande sakägare.

De anförda bestämmelserna örn viss tids förlopp, innan gränsdragningen å

marken blir gällande, synas utskottet väl avvägda och ägnade att tillgodose

skäliga anspråk i fråga örn möjligheten att vinna rättelse i den gränssträckning,

som de å marken befintliga märkena utvisa.

Den rättsändring med avseende å gränsmärkens betydelse, som de återgivna

bestämmelserna innesluta, kompletteras av vissa ytterligare stadganden i den

föreslagna lagen med särskilda bestämmelser om äldre ägogränser. De åsyf
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr hl.

21

tade stadgandena hava avseende allenast å gränser, som tillkommit vid lantmäteriförrättning,

vilken fastställts eller eljest blivit lagligen gällande före

den 1 januari 1933. För att icke den i jorddelningslagen givna föreskriften

örn obligatorisk bestämning vid laga skifte av gränserna kring skifteslagets

ägor må giva anledning till gränstvister i fall, beträffande vilka eljest den

nyss omtalade preklusionstiden av tio år skulle gå till ända utan att gränstvist

yppades, har enligt förslaget gränsbestämningen under nämnda tidrymd gjorts

icke obligatorisk. Genom införande av bestämmelser örn gränsrevision underlättas

under samma tid för den enskilde fastighetsägaren att, örn han så önskar,

erhålla prövning av gränserna kring den av honom ägda fastigheten, i

det att därmed öppnas möjlighet att i ett sammanhang anordna en omfattande

undersökning av även andra fastigheters gränser med kostnaderna fördelade på

ett flertal fastighetsägare. Genom de föreslagna reglerna örn skogslikvid i

anledning av gränsbestämning stadgas, att därest en fastighetsägare under den

nämnda preklusionstiden nödgas frånträda mark på grund av att gräns rättas

till överensstämmelse med karta, han, efter ty skäligt prövas, skall vara berättigad

att undfå ersättning för skogen av den, som erhåller marken. Detta

stadgande innebär ett erkännande av den å marken dragna gränsens betydelse

redan före preklusionstidens utgång och är ägnat att minska intresset av att

åberopa karta för att vinna rättelse i en på marken utmärkt gräns.

De nu omtalade bestämmelserna föranleda icke heller ändringsförslag från

utskottets sida. Enligt utskottets mening äro bestämmelserna ägnade att underlätta

övergången till principen om gränsutstakningen på marken såsom giltig

framför karta och förrättningshandlingar. Bestämmelserna örn gränsrevision

och skogslikvid tillmötesgå ock önskemål, som föranlett en av 1926 års

riksdag avlåten skrivelse. Utskottet vill emellertid betona angelägenheten av

att anvisningar givas i syfte att erna, att fragan, huruvida i ett givet fall

gränsrevision skall äga rum, ägnas omsorgsfull prövning, sa att a ena sidan

tillbörlig hänsyn tages till det intresse, som vissa fastighetsägare kunna hava

av att gränsrevision verkställes, och å andra sidan tillses, att övriga skiftesdelägare

icke oskäligt betungas med deltagande i gränsrevisionen.

Under åberopande av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att förevarande proposition måtte bifallas av riksdagen.

Stockholm den 27 maj 1932.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Andra lagutskottets utlåtande Nr hl.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Westman, Linder*, von Geijer*, Frändén, Lindhagen,

Norman, P. Sandström och Granström;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Skövde*, Andersson i Rasjön, Johanson

i Hallagården, Olovson i Västerås, Aronson*, Pettersson i Hällbacken, Ljung*

och Molander*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Särskilt yttrande

av herr Lindhagen, som anfört:

Den ifrågavarande lagstiftningen avser en brytning med hitintills gällande

grundsatser att vid laga skifte karta med tillhörande handlingar är bestämmande

för en rågångs eller annan gränsskillnads rätta sträckning och icke den

gränsutstakning, som tidigare utan effektiv kontroll och med ofullkomliga hjälpmedel

verkställts. Inför en sådan nydaning gäller det att ställa sig betänksam,

innan steget tages till den nya grundsatsen, om vilken även lagrådet förklarat

»att det är svårt att tillfullo överblicka konsekvenserna därav».

Genom lagen 1881 örn tjuguårig hävd bestämdes av enahanda bevekelsegrunder

en viss preskriptionstid för överklagande av fång till fast egendom.

Där gällde det besittningen av en hel fastighet och således än större värden än

som i det förevarande fallet stå på spel. Det mest ingripande i 1881 års lag

var, att därunder innefattas även fång, varigenom kronan ofta på lösa grunder

frånhänts äganderätt eller kontroll på jordbruk, skogar och vattenfall. Vid

tiden för lagens tillkomst fortsatte den ekonomiska liberalismen med sin jordpolitik

riktad mot det allmännas innehav såsom en sämre form för jordbesittning

än det enskilda intresset i jordens utnyttjande. Äventyrligheterna i en sådan

uppfattning började emellertid också göra sig påminda. Man skulle därför

kunna säga, att 1881 års lag framfördes såsom en kupp i lagstiftningen, varigenom

dylika vaknande erinringar örn vakthållning kring statens jordegendom

omöjliggjordes. Ur denna synpunkt har lagen också verkat till förekommande

av återvinning från kronans sida av betydande skogsmarker och vattenfall.

Även denna erfarenhet uppfordrar till att betänka örn denna lagstiftning, som

nu förelagts riksdagen, kan vara ägnad att komma med liknande överraskningar.

Särskilt gäller det äldre gränsskillnader på marken, som kommit till stånd på

ett otillfredsställande sätt.

Det får därvid icke förbises, att de mäktige förr i tiden icke minst genom sina

relationer haft utsikter att skaffa sig fördelar av olika slag vid skiftesförrättningar

på bekostnad av de mindre delägarna. Det skulle kunna inträffa med

den nu tillämnade lagstiftningen, att sådana illegala förvärv kunna vinna bestånd.

Och vidare, att där undantagsvis ett mäktigt industriellt eller godsägarintresse

av en tillfällighet ej blivit behörigt tillgodosett, detta intresse med ut
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr hl.

23

nyttjande av sina större ekonomiska resurser skyndar sig att genom rättegång

anställd under preklusionstiden återvinna sin juridiska rätt från de mindre

delägarna.

En annan betänklighet mot lagstiftningen ligger onekligen däri, att vid en

ny gränsreglerng även gränserna till andra jordägares besittningar skola i

vissa fall kunna indragas under förrättningen. Därigenom tillskyndas de senare

kostnader och äventyr utan att någon skiftesförrättning blivit av dem

påkallad.

Å andra sidan bör denna lagstiftning, som påkallats av uppenbara missförhållanden

av avsevärd utsträckning, kunna vara ägnad att avhjälpa de sålunda

uppmärksammade olägenheterna. Då dessa tillika äro påtagliga realiteter,

under det att ovannämnda ovissa skickelser äro grundade allenast på förmodanden

för vissa undantagsfall, har jag saknat anledning att motsätta mig den nu

ifrågasatta lagstiftningen.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.