Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om ändring i fattigvårdslagens bestämmelser rörande hemortsrätt.

1932-01-29 · 5 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 3 av 5 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1932:5, Utlåtande i anledning av väckt motion om ändring i fattigvårdslagens bestämmelser rörande hemortsrätt.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 5.

1

Nr 5.

Ankom till riksdagens kansli den 29 januari 1932 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om ändring i fattigvårdslagens

bestämmelser rörande hemortsrätt.

I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 253,

vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Edward Larson hemställt,

att riksdagen måtte besluta i skrivelse till Kungl. Hajd hemställa örn utredning

och förslag till ändrade bestämmelser i nu gällande fattigvårdslag rörande

hemortsrätt så att de nu i hög grad florerande fattigvårdsprocesserna

onödiggöras samt att utgifter av fattigvårds karaktär till utom äktenskapet

födda harn och deras mödrar samt personer, som icke haft stadigvarande hemvist

inom den kommun, där han eller hon är skriven, överföras på staten eller

landsting.

Beträffande de skäl, som motionären anfört till stöd för sin hemställan, får

utskottet hänvisa till motionen.

En redogörelse för fattigvårdslagens bestämmelser om hemortsrätt med mera

ävensom en historik beträffande dessa bestämmelser återfinnes i utskottets

förut avgivna utlåtande nr 3, och tillåter sig utskottet hänvisa till detta.

Med anledning av motionärens yrkande beträffande fattigvårdsutgifter till

utom äktenskap födda barn och deras mödrar får utskottet nämna, att fattigvårdslagstiftningskommittén

i sitt den 19 februari 1915 avgivna betänkande

med förslag till lag örn fattigvården uppmärksammade, att till följd av reglerna,

att minderårigt barn utom äktenskap har samma hemortsrätt som modern

och att hustru har samma hemortsrätt som mannen, minderårigt barn utom

äktenskap vid moderns giftermål -— med annan än fadern — erhåller mannens

hemortsrätt. Kommittén uttalade mera generellt, att då en moder, som har ett

minderårigt barn, gifter sig med annan än barnets fader, blir barnet, såvida

det icke är fött i ett moderns föregående äktenskap och dess fader lever, delaktigt

genom modern av mannens hemortsrätt. Med hänsyftning på detta fall

meddelade kommittén, att i den danska fattigvårdslagen funnes införd den bestämmelsen,

att när en kvinna, som har barn, vilkas försörjning påvilar henne,

gifter sig med annan än barnens fader, barnen likväl behålla moderns tidigare

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 9 saimi. 2 avd. 4 haft. (Nr 5.) 1

Historik.

Utomäktenskapliga

barns hemortsrätt

efter det

modern ingått

äktenskap.

opaginerad Kontrollera mot PDF

2 Andru, lagutskottets utlåtande Nr 5.

hemortsrätt, såframt lion under sista året före äktenskapet mottagit fattigvård.

Kommittén uppgav, att denna bestämmelse kompletteras med ett stadgande,

att i sådant fall barn, vilket Ilar egen hemortsrätt, icke får hemsändas

till försörjningskommunen, så länge modern eller hennes man lever, utan skall

i fall av behov erhålla understöd av sistnämnda kommun med belopp, som fastställes

av vistelsekommunen. Kommmittén fortsatte därefter:

Visserligen är det så, att det fattigvårdssamhälle, där mannen har hemortsrätt,

löper en viss risk att få övertaga försörjningen av en familj, som förut

tillhört annat samhälle. Det synes dock vara riktigast, att i detta fall liksom

eljest barn och moder i försörjningshänseende följas åt och ej tillhöra skilda

samhällen. Olägenheterna av ett dylikt åtskiljande skulle med all säkerhet

komma att visa sig större än de, som äro en följd av det förhållandet, att förstnämnda

fattigvårdssamhälle drabbas av en fattigvårdstunga, som, örn äktenskapet

icke ingåtts, skulle stannat på det andra samhället. Skulle, såsom det

uppgives, någon gång hava förekommit, att åtgärd från det sistnämnda samhällets

sida företagits till åstadkommande av överflyttning på denna väg av

en fattigvårdstunga, må det vara ganska naturligt, att man önskat föreskrifter

för att förhindra verkningarna av en sådan åtgärd. Men detta lärer vara att

hänföra till mycket sällsynta undantagsfall, som i framtiden väl få antagas

bliva än mera sällsynta, ja, helt och hållet upphöra, och det synes därför ej

vara av nöden att för den skull införa lagbestämmelser av ovan angivna innebörd.

Förevarande fråga har jämväl berörts i motion vid 1928 års riksdag inom

andra kammaren nr 365 av fru Vessman med flera och i motion vid 1931

års riksdag inom samma kammare nr 24 av fru Nordgren. Motionerna föranledde

icke någon riksdagens åtgärd.

Mantals- Med anledning av motionärens yrkande angående fattigvårdsutgif terna för

betydelse S Pelsoner> sorn icke haft stadigvarande hemvist inom den kommun, där han eller

för hemorts- hon är mantalsskriven, får utskottet erinra, hurusom den före fattigvårdsra

en'' lagen gällande kungl, förordningen den 9 juni 1871 angående fattigvården

såsom huvudregel beträffande hemortsrätten stadgade, att svensk medborgare

skulle anses hava hemortsrätt i det fattigvårdssamhälle, varest han senast författningsenligt

blivit eller bort bliva mantalsskriven.

Vid 1905 års riksdag väcktes av enskilda motionärer förslag örn revison av

fattigvårdslagstiftningen. I anledning av berörda motioner anhöll riksdagen

i skrivelse den 12 maj 1905, nr 131, att Kungl. Majit måtte låta utarbeta och

för riksdagen framlägga förslag till, bland annat, ändrade bestämmelser beträffande

hemortsrätt i fråga örn fattigvård och rörande förhållanden, som

därmed ägde sammanhang, vilka bestämmelser borde upptaga strängare villkor

för hemortsrätts uppkomst än de då i ämnet gällande och vara ägnade att

såvitt ske kunde inskränka och förenkla tvisterna mellan kommunerna örn ersättning

för lämnad fattigvård. Den i 1871 års förordning upptagna grundsatsen,

att envar enligt regeln borde i avseende å fattigvård höra till den

kommun, dit han i allmänhet i borgerligt avseende hörde, syntes riksdagen ej

vidare böra upprätthållas.

Fattigvårdslagstiftningskommittén föreslog i sitt nämnda år 1915 avgivna

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 5.

3

betänkande med förslag till lag om fattigvården, att svensk medborgare skulle

i fråga örn fattigvård hava hemortsrätt i det fattigvårdssamhälle, inom vilket

han senast varit mantalsskriven utan att hava under det år, som mantalsskrivningen

avsåge, kommit i åtnjutande av fattigvård, som, enligt vad i 49 § i kommitténs

lagförslag sades, utövade inverkan på förvärv av hemortsrätt.

Som anledning till att riksdagens direktiv icke följts anförde kommittén,

bland annat, följande. Med hänsyn till de såväl av riksdagen som från annat

håll uttalade önskemålen örn strängare villkor för förvärv av hemortsrätt hade

kommittén ansett sig böra göra ett försök att anordna hemortsrätten på grundvalen

av viss tids vistelse i en kommun. Kommittén hade därför utarbetat ett

förslag till lagbestämmelser örn hemortsrätt, vari såsom huvudregel uppställts,

att en person förvärvade hemortsrätt i det fattigvårdssamhälle, inom vilket

han under en tid av ett år senast varit bosatt, därvid dock detaljerade

föreskrifter måst lämnas örn de förhållanden, som konstituerade en bosättning.

Trots det fullständigare uttryck detta förslag givit åt samhörighetssynpunkten

hade det för kommittén framstått såsom i hög grad tvivelaktigt, huruvida

detta uppvägde de praktiska fördelarna av att bibehålla mantalsskrivningen

såsom utgångspunkt. Tillkomsten av lagen örn allmän pensionsförsäkring

den 30 juni 1913 hade även givit kommittén anledning att taga under övervägande,

huruvida och i vad mån hemortsrättsspörsmålet därigenom kommit i

förändrat läge. I den mån personer, som vore i behov av det allmännas hjälp,

finge sitt behov tillgodosett genom pension i stället för fattigvård, bomme stadga.

ndena örn hemortsrätt att få minskad användning. Örn tvekan förut kunnat

råda, huruvida en omläggning av hemortsrätten enligt ovan angivna grunder

borde äga rum, hade det efter pensionsförsäkringens införande synts kommittén

klart, att tidpunkten ej vore lämplig att föreslå en dylik omläggning av

hemortsrätten, utan att hemortslagstiftningen hos oss allt fortfarande borde

ställas i förbindelse med mantalsskrivningen.

I proposition nr 135 till 1918 års lagtima riksdag med förslag till lag örn

fattigvården m. m. upptogs kommitténs förslag med vissa smärre ändringar i

hithörande paragrafer. Enligt propositionen hade föredragande departementschefen

-—- under anförande, bland annat, att sakläget syntes hava i någon mån

ändrats sedan 1905 års riksdag formulerade sin ståndpunkt i hemortsrättsfrågan

— förklarat, att han ansåge sig böra tillstyrka kommitténs förslag örn mantalsskrivningen

såsom grundläggande för hemortsrätten.

Andra särskilda utskottet, som till förberedande behandling förehade förevarande

proposition, gjorde i sitt utlåtande häröver icke någon erinran mot propositionens

förslag om hemortsrättsbestämmelserna. Endast en ledamot var

skiljaktig.

Propositionen blev av riksdagen på denna punkt i oförändrat skick bifallen.

. Vid 1921 års riksdag väcktes inom andra kammaren en motion, nr 13, av

herrar Jonsson i Risinge och Westman i Brobygård, i vilken hemställdes, att

riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t måtte vidtaga

åtgärder för åstadkommande av ändring i gällande stadganden i lagen örn

fattigvården rörande förvärv av hemortsrätt i syfte att bringa dessa stadgan
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 5.

den i närmare överensstämmelse med de riktlinjer, som angivits i riksdagens

skrivelse den 12 maj 1905.

I sitt över motionen avgivna utlåtande, nr 5, anförde andra lagutskottet:

Genom att år 1918 antaga fattigvårdslagstiftningskommitténs ifrågavarande

principer för hemortsrättsfrågan har riksdagen frångått sitt år 1905 fattade

beslut i ämnet. I det förhållandet, att så utan nämnvärd meningsskiljaktighet

skedde, finner utskottet bevis för, att riksdagen blivit övertygad av de skäl, som

av kommittén och Kungl. Majit anförts för deras från 1905 års riksdagsskrivelse

skiljaktiga ståndpunkt.

Av motionärerna hava nu inga nya, vid frågans avgörande 1918 obeaktade

synpunkter framförts. Att, såsom motionärerna framhållit, fall kunna förekomma,

då det rådande systemet kan vara obilligt, har aldrig förnekats och kan

ej heller förnekas. Men med ett system, som försvårar förvärvet av hemortsrätt,

följer andra olägenheter. Antagas bestämmelser, som bereda kommunerna

större möjligheter att undgå fattigvårdsberättigades hemortsrättsförvärv av sådan

art, att de kunna verka obilligt, komma samma bestämmelser att försvåra

det för kommunerna att i fattigvårdshänseende bliva utav med personer, vilkas

bristande samhörighet med kommunen är lika uppenbar. Fordran på ökad samhörighet

mellan kommunen och den fattigvårdsberättigade för förvärv av hemortsrätt

torde vidare svårligen kunna lösas utan mera invecklade bestämmelser

än de nuvarande enkla och på den faktiska mantalsskrivningen grundade, varigenom

även ökade möjligheter öppnas för tvister örn hemortsrätt mellan kommunerna.

Men inskränkningar och förenklingar av dessa tvister var även ett

önskemål, som framhölls i 1905 års riksdagsskrivelse.

Utskottet finner därför inga övertygande skäl framförda för upprivande av

1918 års riksdags beslut. Endast en längre tillämpning av den gällande fattigvårdslagen

kan lämna möjlighet till nya erfarenheter på detta invecklade och

svåra område.

Utskottet hemställde, att motionen icke måtte föranleda till någon riksdagens

åtgärd.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Vid 1930 års riksdag yrkade herr Ericson i Boxholm i motion nr 14 inom

andra kammaren, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Majit

begära skyndsam utredning och förslag till sådan ändring, rörande hemortsrättsbestämmelserna

i fattigvårdslagen, att samtliga de kommuner, där den

understödsbehövande har haft hemortsrätt, må, under vissa förhållanden, vidkännas

underhållsplikt. I sin motivering yttrade motionären angående de enligt

fattigvårdslagen grundläggande bestämmelserna örn den faktiska mantalsskrivningen

såsom avgörande för en persons hemortsrätt, att dessa verkade i

många fall nyckfullt och synnerligen orättvist med avseende på kommunernas

underhållningsplikt i fattigvårdshänseende.

Andra lagutskottet avstyrkte i sitt med nr 8 betecknade utlåtande över motionen

bifall till densamma under hänvisning till att frågan örn ändrade hemortsbestämmelser

bragts under Kungl. Majits prövning genom framställning i

ämnet från styrelsen för svenska landskommunernas förbund den 12 januari

1928.

Riksdagen avslog motionen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 5. J

Såsom utskottet i sitt förut avgivna utlåtande nr 3 erinrat, pågår

för närvarande ett omfattande utredningsarbete med avseende å fattigvården

och den sociala hjälpverksamheten överhuvud. Utskottet utgår från

att de i motionen påpekade olägenheterna av fattigvårdslagens hemortsrättsregler

beträffande minderåriga barn utom äktenskap under utredningsarbetet

komma att tilldraga sig den uppmärksamhet, de otvivelaktigt förtjana, samt

att även frågan örn mantalsskrivningens betydelse för hemortsrätten beaktas.

Under sådana omständigheter finner utskottet tillräckliga skäl icke föreligga

för att nu tillstyrka motionärens hemställan örn åvägäbringande av utredning

med förslag örn ändrade bestämmelser i fattigvårdslagen.

Utskottet får fördenskull hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd

föranleda.

Stockholm den 29 januari 1932.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Westman, von Sydow, Sigfrid Hansson, von

Geijer*, Gustaf Tamm och Norman*, fröken Hesselgren och herr Olof Carlsson ;

från andra kammaren: herrar Hage, Johanson i Stockholm*, Johanson i

Hallagården, Petersson i Lerbäcksbyn, Aronson, Pettersson i Hallbacken, bandström

i Nyland och Björnberg.

Utskottet

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.