Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2
1932-02-18 · 3 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 3 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
AK 3TU 1932:2, Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2
Dokumentets text
Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2.
3
Nr 2.
Ankom till riksdagens kansli den 18 februari 1932 kl. 3 e. m.
Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 2, i
anledning av väckt motion angående tvångspensionering
vid viss tidig ålder av motorförare i yrkesmässig trafik.
I en inom andra kammaren väckt och till dess tredje tillfälliga utskott hänvisad
motion, nr 310, har herr Olsson i Mellerud hemställt, att riksdagen måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa örn snar utredning i trafiksäkerhetens
intresse rörande tvångspensionering vid tidigare ålder än den allmänna
folkpensioneringen förutsätter av motorförare i yrkesmässig motortrafik
och att för riksdagen framläggas de förslag, till vilka utredningen må
föranleda.
Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionen.
Motionären utgår i föreliggande motion från den förutsättningen, att motorförare
i yrkesmässig motortrafik genom detta yrkes beskaffenhet bliva utsatta
för så hård påfrestning på nerver och fysisk motståndskraft, att de bliva förbrukade
fortare än inom de flesta andra yrken. En trafikchaufför, anför motionären,
i åldern (iver 55 år måste redan till följd av helt naturliga orsaker vara
mindre lämplig för sitt ytterst ansvarsfulla yrke. Hade hans nerver slitits genom
ovanliga påfrestningar och vore hans förmåga till ständigt spänd vaksamhet
slappad genom många års oavbrutna nötning, så måste hans lämplighet
vara ännu mindre. Trafiksäkerheten fordrade, att de äldre chaufförerna finge
lämna sitt yrke för att ersättas med yngre krafter. Men då måste det allmänna
medverka till att de överåriga chaufförerna bereddes en tillfredsställande försörjning
vid en ålder, som med hänsyn till förhållandena måste bli lägre i detta
yrke än i de flesta andra. Detta borde ske genom införandet av obligatorisk
tjänstepensionering för ifrågavarande yrkesgrupp.
Då utskottet nu går att taga ställning till det sålunda framlagda förslaget,
får utskottet till en början framhålla, att motionären synes hava i alltför hög
grad förenklat den föreliggande frågan. Då exempelvis i motionen förutsättes,
att pensioneringen skulle bekostas av företagarna, d. v. s. arbetsgivarna,
Motionen
Utskottet
4 Andra^kammarens tredje tillfälliga utskotls^utlåtande Nr 2.
och motorförarna eller de anställda med hälften vardera, synes motionären
hava förbisett, att ett mycket stort antal personer yrkesmässigt ägna sig åt
förande av motorfordon i egenskap av självständiga företagare. Särskilt gäller
detta ifråga örn lastbilstrafik och på landsbygden även beträffande trafik nied
taxeautomobil. Ett genomförande av det i motionen framlagda förslaget torde
— om anordningen skall kunna motiveras med kravet på ökad trafiksäkerhet
— nödvändiggöra en liknande anordning avseende nu nämnda yrkesutövare.
Jämväl ifråga örn vissa andra yrkesgrupper skulle samma skäl föreligga för
införandet av tvångspensionering vid den ålder, som skulle komma att fastställas.
Utskottet tänker då närmast på det stora antal huvudsakligen i merkantil
tjänst anställda personer, vilka för utövandet av sin verksamhet äro
hänvisade till att fortskaffa sig med motorfordon i kanske lika stor utsträckning
som en motorförare i yrkesmässig trafik.
Beträffande samtliga ovan berörda kategorier torde man med ledning av all
erfarenhet rörande lagstadgad pensionering kunna utgå ifrån, att kostnaderna
för pensioneringen, särskilt om pensionsåldern sättes så lågt som till 55 år men
även örn en något högre pensionsålder fastställes, skulle bliva så höga, att anordningens
genomförande skulle komma att kräva icke oväsentliga bidrag från
det allmännas sida.
Ett följdriktigt utdragande av konsekvenserna av ett bifall till motionen synes
för övrigt utskottet icke kunna resultera i annat än förbud för personer
över viss ålder att överhuvudtaget framföra motorfordon, vilket knappast synes
kunna ifrågasättas.
Utskottet får vidare framhålla, att det föreliggande förslaget enligt utskottets
mening icke kan betraktas enbart såsom en trafiksäkerhetsfråga utan även
måste ses ur den synpunkten, att det utgör ett detaljspörsmål i den synnerligen
omfattande frågan om lagstadgad tjänstepensionering av anställda. Statsmakterna
hava ännu icke i något fall ansett sig böra ålägga arbetsgivare och anställda
att bidraga till dylik pensionering. Då så skett ifråga örn statens egna
befattningshavare, har staten uppträtt uteslutande i egenskap av arbetsgivare,
som i anställningsvillkoren meddelat föreskrifter i förevarande avseende. Att
på sätt, det i motionen framlagda förslaget måste anses innebära, taga ett
första steg mot införandet av obligatorisk tjänstepensionering med de konsekvenser,
som därav kunna följa och som i nu förevarande sammanhang icke
kunna ens till en mycket ringa del överblickas, anser utskottet icke kunna
ifrågasättas.
Den kommunikationsverksamhct, som närmast torde åsyftas i motionen, är
av jämförelsevis mycket ungt datum. Det torde icke vara uteslutet, att förhållandena
inom denna verksamhet i det avseende, varom här är fråga, så
småningom sedan verksamheten vunnit tillräcklig stadga komma att utan ingripande
från statsmakternas sida regleras på sådant sätt, att tjänstepension
vid lämplig pensionsålder herodes de anställda så som förhållandet exempelvis
är vid de enskilda järnvägarna.
Andra kammarens tredj elilif Miga1''utskotts utlåtande Nr 2. 5
Då utskottet i det föregående icke närmare berört det synnerligen behjärtansvärda
syftet i den föreliggande motionen, nämligen vinnandet av ökad
trafiksäkerhet, har detta varit beroende därpå, att utskottet senare får anledning
att i annat sammanhang mera ingående behandla detta spörsmål.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motion icke måtte till någon andra kammarens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 18 februari 1932.
På utskottets vägnar:
G. W. KÄLLMAN.
Närvarande: herrar Kållman, Lundquist i Rotebro, Andersson i Malmö,* Andersson
i Lindome, Wiklund i Byske, Johansson i Fårekulla, Ström, Näslund
och Andersson i Falkenberg.
* Ej närvarande vid justeringen.
Reservation
av herr Ström, som ansett, att fjärde stycket i utskottets utlåtande, d. v. s.
satsen ”Beträffande samtliga -----det allmännas sida.”, bort utgå.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.