Sök i Ratio Lex

Betänkande, i anledning av väckt motion angående ändring i kommunalskattelagens bestämmelser rörande rätt till procentavdrag för utarrenderad fastighet.

1932-03-10 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1932:20, Betänkande, i anledning av väckt motion angående ändring i kommunalskattelagens bestämmelser rörande rätt till procentavdrag för utarrenderad fastighet.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 20.

1

Nr 20.

Ankom till riksdagens kansli den 10 mars 1932 kl. 10 f. m.

Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckt motion angående

ändring i kommunalskattelagens bestämmelser rörande

rätt till procentavdrag för utarrenderad fastighet.

(2: a avd.)

I en inom andra kammaren väckt, till bevillningsutskottet hänvisad

motion, nr 218, har herr Lundqvist i Baggarbo hemställt, »att riksdagen

måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville, i samband

med pågående utredningar rörande kommunalbeskattningen, föranstalta

örn undersökning i fråga örn ändrade bestämmelser örn rätt till procentavdrag

för utarrenderad fastighet».

Beträffande motiveringen till detta förslag, i den mån redogörelse härför

ej lämnas i det följande, får utskottet hänvisa till motionen.

Före 1920 års provisoriska kommunalskattereform beskattades inkomst

av fast egendom för kommunal beskattning efter ett i förhållande till taxeringsvärdet

beräknat belopp, nämligen för jordbruksfastighet 6 procent och

för annan fastighet 5 procent av taxeringsvärdet. Genom nämnda reform

kom även den inkomst, som översköt den sålunda beräknade, att

träffas av skatt. Det i förhållande till taxeringsvärdet beräknade beloppet

skulle dock fortfarande vara det minsta, efter vilket skatten skulle

utgå, och erhöll sålunda karaktären av ett i skattehänseende fastslaget

garanterat minimum för inkomsten. Vid beräkning av inkomst av

jordbruksfastighet, av annan fastighet eller av rörelse, i vilken skattskyldig

tillhörig fastighet använts, fick avdrag ske för vad sålunda genom

fastighetsskatt beskattats. I fråga örn utarrenderad jordbruksfastighet

tillkom detta avdrag arrendatorn men icke jordägaren. Såsom

skäl härför anfördes, att arrendatorn enligt dåvarande lagstiftning hade

att till kommunen utgöra skatt efter fastighetens taxeringsvärde.

I proposition nr 102 till 1927 års riksdag med förslag till kommunalskattelag

m. m., enligt vilket förslag skattskyldigheten för utarrenderad

fastighet skulle överflyttas på jordägaren, föreslogs — med utgångspunkt

från att i enlighet med garantiskattesystemets principer tillfälle borde

beredas till procentavdragets utnyttjande i så stor utsträckning som

möjligt — att avdraget i detta syfte borde delas mellan jordägaren och

arrendatorn med hälften å vardera.

Bihang till riksdagens protokoll 19112. 7 sami. 10 haft. (Nr 20—22.)

Utskottet.

Återblick.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

Motionen.

Utskottets

yttrande.

2 Bevillningsutskottets betänkande Nr 20.

Emellertid fann sig första särskilda utskottet vid 1927 års riksdag icke

kunna förorda den föreslagna uppdelningen av procentavdraget, ehuru utskottet

medgav, att en dylik uppdelning i många fall syntes tillåta ett

bättre utnyttjande av avdraget än dittills gällande bestämmelser. Det

syntes utskottet i stället vara en enklare och naturligare väg att tillerkänna

avdraget åt den, som vore skattskyldig för fastigheten. Med propositionens

bestämmelser skulle det i många fall inträffa, att arrendatorn

över huvud taget icke erlade några utskylder till kommunen, enär den

honom tillerkända andelen i procentavdraget jämte hans ortsavdrag

skulle konsumera hela hans inkomst. Ett dylikt resultat syntes icke vara

önskvärt. Utskottet hade således låtit bestämmelserna om procentavdragets

uppdelning mellan ägare och arrendator utgå.

Den ståndpunkt, som det särskilda utskottet sålunda intagit, blev bestämmande

för 1928 års riksdags beslut angående ny kommunalskattelag.

Enligt 13 § kommunalskattelagen åligger det ägare av fastighet att erlägga

fastighetsskatt och jämlikt 45 § samma lag tillkommer rätten till

ifrågavarande avdrag ägare av jordbruksfastighet men icke arrendator.

I övergångsbestämmelserna till den nya lagen infördes i 2 mom. ett

stadgande, att, där vid lagens ikraftträdande fastighet genom avtal vore

upplåten till annan eller lägenhet avsöndrad på viss tid eller på livstid,

skyldighet att utgöra skatt för fastigheten eller lägenheten för den tid,

avtalet vore gällande eller avsöndringen avsåge, skulle åligga den, som

enligt förut gällande bestämmelser skulle varit skattskyldig till kommunen

för fastigheten eller lägenheten, samt rätt att åtnjuta avdrag enligt

45 § i lagen för samma tid tillkomma den, som enligt förut gällande bestämmelser

skulle ägt rätt till sådant avdrag.

I motionen har framhållits, att önskemålet örn procentavdragets utnyttjande

i största möjliga omfattning synnerligen illa tillgodosåges ge:

nom de i kommunalskattelagen meddelade stadgandena i ämnet. I synnerhet

i alla de fall, där enligt bestämmelse i arrendekontrakt skyldigheten

att erlägga kommunalskatt för fastighet överflyttats på arrendatorerna,

vore den omständigheten, att avdragsrätt icke blivit medgiven

dessa, ägnad att verka oskäligt betungande, i det att arrendatorerna hade

att erlägga såväl sin egen inkomstskatt som den å dem överflyttade

fastighetsskatten utan att likväl tillgodonjuta procentavdrag. Att hänsyn

härtill toges vid arrendebeloppens bestämmande vore i praktiken

ingalunda det vanliga. Det borde särskilt uppmärksammas, att jordägaren

ofta icke själv kunde utnyttja procentavdraget och därför icke hade

motsvarande förmån av att avdrag vore medgivet honom i stället för

arrendatorn.

Såsom av det anförda framgår hava olika uppfattningar gjort sig

gällande i frågan örn vem, som vid taxering för inkomst av utarrenderad

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 20. 3

jordbruksfastighet bör äga åtnjuta avdrag för det genom fastighetsskatten

beskattade beloppet. Emellertid har detta avdrag såväl enligt kommunalskatteprovisoriet

som även med gällande lagstiltning tillkommit

den, som gentemot det allmänna har att svara lör kommunalutskyIdema

för fastigheten, ehuru genom 1928 års kommunalskatteiagstiitning denna

skyldighet överflyttats från arrendatorn och lagts på jordägaren. I likhet

med första särskilda utskottet vid 1927 års riksdag har bevillningsutskottet

funnit en dylik anordning vara ur principiell synpunkt riktig.

Motionären har anfört, att ifrågavarande bestämmelse verkat oskäligt

betungande för arrendatorerna framför allt i sådana fall, där arrendatorn

i nyttjanderättskontraktet iklätt sig skyldighet att erlägga fastighetsskatten.

Därest arrendatorn på grund av en sådan bestämmelse erlägger

kommunalutskylderna för fastigheten, äger han givetvis att vid

taxering för inkomst av fastigheten avdraga utskylderna såsom arrendeavgift,

liksom för jordägaren utskyldsbeloppet motsvarar inkomst av arrende.

I själva verket har sålunda vad arrendatorn på grund av ett dylikt

åtagande utbetalar karaktär av arrende. Skattelagstiftningen torde för

övrigt varken kunna eller böra taga hänsyn till den omständigheten, att

skattebördan genom privaträttsliga avtal överflyttas från den direkt skattskyldige

å annan person. Vad beträffar arrendeavtal, som slutits före

kommunalskattelagens ikraftträdande, framgår av det föregående, att procentavdraget

enligt en särskild övergångsbestämmelse tillkommer arrendatorn

under giltighetstiden för avtalet. Även örn genom att procentavdraget

tillerkänts enbart jordägaren den olägenheten ofta uppstår att

avdraget icke kan fullt utnyttjas, skulle dock, såsom det särskilda utskottet

framhållit, icke önskvärda konsekvenser kunna uppstå jämväl genom en

uppdelning av avdraget mellan jordägaren och arrendatorn.

Slutligen har utskottet velat framhålla, att, därest 1930 års kommunalskatteberedning

skulle finna att gällande bestämmelser föranlett

missförhållanden i det av motionären berörda avseendet, beredningen

säkerligen icke torde underlåta att föreslå åtgärder till avhjälpande av

dessa olägenheter.

Under åberopande av vad sålunda anförts far utskottet hemställa,

att motionen II: 218 av herr Lundqvist i Baggarbo,

angående ändring i kommunalskattelagens bestämmelser

rörande rätt till procentavdrag för utarrenderad

fastighet, icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 10 mars 1932.

På bevillningsutskottets vägnar:

JOH. NILSSON.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande Nr 20.

Närvarande: herrar Nilsson i Kristianstad, Boman, Bergman, Åström, Jönsson j Slätåker,

Jönsson i Boa, Lövgren i Nyborg, Nylander i Stockholm, Björklund, Lithander,

Olsson i Gävle, Wahlmark, Forssberg, Andersson i Boda, Hjalmarsson, Sjödahl,

Ericson i Boxholm, Heiding och Svedberg.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.