Betänkande, i anledning av väckt motion angående ändring i kommunalskattelagens bestämmelser rörande rätt till procentavdrag för utarrenderad fastighet.
1932-03-10 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1932:20, Betänkande, i anledning av väckt motion angående ändring i kommunalskattelagens bestämmelser rörande rätt till procentavdrag för utarrenderad fastighet.
Dokumentets text
Bevillningsutskottets betänkande Nr 20.
1
Nr 20.
Ankom till riksdagens kansli den 10 mars 1932 kl. 10 f. m.
Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckt motion angående
ändring i kommunalskattelagens bestämmelser rörande
rätt till procentavdrag för utarrenderad fastighet.
(2: a avd.)
I en inom andra kammaren väckt, till bevillningsutskottet hänvisad
motion, nr 218, har herr Lundqvist i Baggarbo hemställt, »att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville, i samband
med pågående utredningar rörande kommunalbeskattningen, föranstalta
örn undersökning i fråga örn ändrade bestämmelser örn rätt till procentavdrag
för utarrenderad fastighet».
Beträffande motiveringen till detta förslag, i den mån redogörelse härför
ej lämnas i det följande, får utskottet hänvisa till motionen.
Före 1920 års provisoriska kommunalskattereform beskattades inkomst
av fast egendom för kommunal beskattning efter ett i förhållande till taxeringsvärdet
beräknat belopp, nämligen för jordbruksfastighet 6 procent och
för annan fastighet 5 procent av taxeringsvärdet. Genom nämnda reform
kom även den inkomst, som översköt den sålunda beräknade, att
träffas av skatt. Det i förhållande till taxeringsvärdet beräknade beloppet
skulle dock fortfarande vara det minsta, efter vilket skatten skulle
utgå, och erhöll sålunda karaktären av ett i skattehänseende fastslaget
garanterat minimum för inkomsten. Vid beräkning av inkomst av
jordbruksfastighet, av annan fastighet eller av rörelse, i vilken skattskyldig
tillhörig fastighet använts, fick avdrag ske för vad sålunda genom
fastighetsskatt beskattats. I fråga örn utarrenderad jordbruksfastighet
tillkom detta avdrag arrendatorn men icke jordägaren. Såsom
skäl härför anfördes, att arrendatorn enligt dåvarande lagstiftning hade
att till kommunen utgöra skatt efter fastighetens taxeringsvärde.
I proposition nr 102 till 1927 års riksdag med förslag till kommunalskattelag
m. m., enligt vilket förslag skattskyldigheten för utarrenderad
fastighet skulle överflyttas på jordägaren, föreslogs — med utgångspunkt
från att i enlighet med garantiskattesystemets principer tillfälle borde
beredas till procentavdragets utnyttjande i så stor utsträckning som
möjligt — att avdraget i detta syfte borde delas mellan jordägaren och
arrendatorn med hälften å vardera.
Bihang till riksdagens protokoll 19112. 7 sami. 10 haft. (Nr 20—22.)
Utskottet.
Återblick.
1
Motionen.
Utskottets
yttrande.
2 Bevillningsutskottets betänkande Nr 20.
Emellertid fann sig första särskilda utskottet vid 1927 års riksdag icke
kunna förorda den föreslagna uppdelningen av procentavdraget, ehuru utskottet
medgav, att en dylik uppdelning i många fall syntes tillåta ett
bättre utnyttjande av avdraget än dittills gällande bestämmelser. Det
syntes utskottet i stället vara en enklare och naturligare väg att tillerkänna
avdraget åt den, som vore skattskyldig för fastigheten. Med propositionens
bestämmelser skulle det i många fall inträffa, att arrendatorn
över huvud taget icke erlade några utskylder till kommunen, enär den
honom tillerkända andelen i procentavdraget jämte hans ortsavdrag
skulle konsumera hela hans inkomst. Ett dylikt resultat syntes icke vara
önskvärt. Utskottet hade således låtit bestämmelserna om procentavdragets
uppdelning mellan ägare och arrendator utgå.
Den ståndpunkt, som det särskilda utskottet sålunda intagit, blev bestämmande
för 1928 års riksdags beslut angående ny kommunalskattelag.
Enligt 13 § kommunalskattelagen åligger det ägare av fastighet att erlägga
fastighetsskatt och jämlikt 45 § samma lag tillkommer rätten till
ifrågavarande avdrag ägare av jordbruksfastighet men icke arrendator.
I övergångsbestämmelserna till den nya lagen infördes i 2 mom. ett
stadgande, att, där vid lagens ikraftträdande fastighet genom avtal vore
upplåten till annan eller lägenhet avsöndrad på viss tid eller på livstid,
skyldighet att utgöra skatt för fastigheten eller lägenheten för den tid,
avtalet vore gällande eller avsöndringen avsåge, skulle åligga den, som
enligt förut gällande bestämmelser skulle varit skattskyldig till kommunen
för fastigheten eller lägenheten, samt rätt att åtnjuta avdrag enligt
45 § i lagen för samma tid tillkomma den, som enligt förut gällande bestämmelser
skulle ägt rätt till sådant avdrag.
I motionen har framhållits, att önskemålet örn procentavdragets utnyttjande
i största möjliga omfattning synnerligen illa tillgodosåges ge:
nom de i kommunalskattelagen meddelade stadgandena i ämnet. I synnerhet
i alla de fall, där enligt bestämmelse i arrendekontrakt skyldigheten
att erlägga kommunalskatt för fastighet överflyttats på arrendatorerna,
vore den omständigheten, att avdragsrätt icke blivit medgiven
dessa, ägnad att verka oskäligt betungande, i det att arrendatorerna hade
att erlägga såväl sin egen inkomstskatt som den å dem överflyttade
fastighetsskatten utan att likväl tillgodonjuta procentavdrag. Att hänsyn
härtill toges vid arrendebeloppens bestämmande vore i praktiken
ingalunda det vanliga. Det borde särskilt uppmärksammas, att jordägaren
ofta icke själv kunde utnyttja procentavdraget och därför icke hade
motsvarande förmån av att avdrag vore medgivet honom i stället för
arrendatorn.
Såsom av det anförda framgår hava olika uppfattningar gjort sig
gällande i frågan örn vem, som vid taxering för inkomst av utarrenderad
Bevillningsutskottets betänkande Nr 20. 3
jordbruksfastighet bör äga åtnjuta avdrag för det genom fastighetsskatten
beskattade beloppet. Emellertid har detta avdrag såväl enligt kommunalskatteprovisoriet
som även med gällande lagstiltning tillkommit
den, som gentemot det allmänna har att svara lör kommunalutskyIdema
för fastigheten, ehuru genom 1928 års kommunalskatteiagstiitning denna
skyldighet överflyttats från arrendatorn och lagts på jordägaren. I likhet
med första särskilda utskottet vid 1927 års riksdag har bevillningsutskottet
funnit en dylik anordning vara ur principiell synpunkt riktig.
Motionären har anfört, att ifrågavarande bestämmelse verkat oskäligt
betungande för arrendatorerna framför allt i sådana fall, där arrendatorn
i nyttjanderättskontraktet iklätt sig skyldighet att erlägga fastighetsskatten.
Därest arrendatorn på grund av en sådan bestämmelse erlägger
kommunalutskylderna för fastigheten, äger han givetvis att vid
taxering för inkomst av fastigheten avdraga utskylderna såsom arrendeavgift,
liksom för jordägaren utskyldsbeloppet motsvarar inkomst av arrende.
I själva verket har sålunda vad arrendatorn på grund av ett dylikt
åtagande utbetalar karaktär av arrende. Skattelagstiftningen torde för
övrigt varken kunna eller böra taga hänsyn till den omständigheten, att
skattebördan genom privaträttsliga avtal överflyttas från den direkt skattskyldige
å annan person. Vad beträffar arrendeavtal, som slutits före
kommunalskattelagens ikraftträdande, framgår av det föregående, att procentavdraget
enligt en särskild övergångsbestämmelse tillkommer arrendatorn
under giltighetstiden för avtalet. Även örn genom att procentavdraget
tillerkänts enbart jordägaren den olägenheten ofta uppstår att
avdraget icke kan fullt utnyttjas, skulle dock, såsom det särskilda utskottet
framhållit, icke önskvärda konsekvenser kunna uppstå jämväl genom en
uppdelning av avdraget mellan jordägaren och arrendatorn.
Slutligen har utskottet velat framhålla, att, därest 1930 års kommunalskatteberedning
skulle finna att gällande bestämmelser föranlett
missförhållanden i det av motionären berörda avseendet, beredningen
säkerligen icke torde underlåta att föreslå åtgärder till avhjälpande av
dessa olägenheter.
Under åberopande av vad sålunda anförts far utskottet hemställa,
att motionen II: 218 av herr Lundqvist i Baggarbo,
angående ändring i kommunalskattelagens bestämmelser
rörande rätt till procentavdrag för utarrenderad
fastighet, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Stockholm den 10 mars 1932.
På bevillningsutskottets vägnar:
JOH. NILSSON.
4
Bevillningsutskottets betänkande Nr 20.
Närvarande: herrar Nilsson i Kristianstad, Boman, Bergman, Åström, Jönsson j Slätåker,
Jönsson i Boa, Lövgren i Nyborg, Nylander i Stockholm, Björklund, Lithander,
Olsson i Gävle, Wahlmark, Forssberg, Andersson i Boda, Hjalmarsson, Sjödahl,
Ericson i Boxholm, Heiding och Svedberg.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.