Sök i Ratio Lex

Betänkande, i anledning av väckta motioner angående ändrade bestämmelser rörande beskattningen av vissa nöjestillställningar.

1932-05-20 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1932:45, Betänkande, i anledning av väckta motioner angående ändrade bestämmelser rörande beskattningen av vissa nöjestillställningar.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 45.

1

Nr 45.

Ankom till riksdagens kansli den 21 maj 1932 kl. 12 m.

Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckta motioner

angående ändrade bestämmelser rörande beskattningen av

vissa nöjestillställningar.

(2:a avd.)

Till bevillningsutskottet hava överlämnats följande tre motioner, avseende

ändrade bestämmelser rörande beskattningen av vissa nöjestillställningar,

nämligen

1) motionen nr 20 i andra kammaren av herr Olsson i Ramsta, däri

hemställts, »att riksdagen ville besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:!

anhålla örn en skyndsam utredning örn uttagande av en särskild skatt på

biograf biljetter att användas för lättande av det kommunala skattetrycket

i hårt skattetyngda kommuner jämte förslag örn hur skatten bör anordnas

och uttagas samt framläggande för riksdagen av de förslag, vartill

utredningen giver anledning»;

2) motionen nr 121 i andra kammaren av herr Olsson i Ramsta, däri

hemställts, »att riksdagen ville besluta att i skrivelse till Kungl. Majit

anhålla örn en skyndsam utredning örn uttagande av en särskild skatt

på nöjestillställningar, som avses i kungl, förordningen örn rätt för kommun

att upptaga särskild avgift för vissa offentliga nöjestillställningar

av den 30 maj 1919, under punkterna a), c), d), e), f) och g), att användas

för lättande av det kommunala skattetrycket i hårt skattetyngda kommuner

jämte förslag hur skatten bör anordnas och uttagas samt framläggandet

för riksdagen av de förslag, vartill utredningen giver anledning»;
3)

motionen nr 352 i andra kammaren av herr Petersson i Lerbäcksbyn

m. fl., däri hemställts, »att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:!,

anhålla om utredning, huruvida och på vad sätt den nuvarande kommunala

nöjesskatten må ombildas till statsskatt».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för dessa yrkanden, får utskottet,

i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande, hänvisa

till motionerna.

Enligt förordningen den 30 maj 1919 om rätt för kommun att upptaga

särskild avgift vid vissa offentliga nöjestillställningar äger kommun,

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 7 sami. 38 höft. IlVr 45.)

Utskottet.

Gällande

bestämmelser.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

Tidigare förslag

angående

ombildning

eller upphävande

av

nöjesskatten.

2 Bevillningsutskottets betänkande Nr 45.

inom vilkens område nöjestillställning försiggår, vartill allmänheten har

tillträde mot avgift, för sådan tillställning uttaga en särskild avgift, benämnd

nöjesskatt.

Nöjesskatten utgår i förhållande till priset på biljett eller annat bevis,

som berättigar till deltagande i nöjestillställning, med följande belopp:

1) vid konsert, opera- och annan musikalisk föreställning, dramatisk

och litterär föreställning, uppvisning i konstnärlig dans samt uppvisning

i icke professionell idrott: 5 öre för biljett, vars pris är högst 50 öre, oell

därutöver 5 öre för varje påbörjat belopp av 50 öre utav biljettpriset;

2) vid biograf föreställning: 5 öre för biljett, vars pris är högst 50 öre,

10 öre för biljett, vars pris överstiger 50 öre men ej 1 krona, och därutöver

10 öre för varje påbörjat belopp av 50 öre utav biljettpriset; samt

3) vid andra i förordningen avsedda tillställningar, däribland danstillställningar:
2

öre för biljett, vars pris är högst 10 öre,

5 » » » » » överstiger 10 öre men ej 25 öre,

10 » » » » » » 25 » » »50 » ,

15 » » » » » » 50 » » » 75 » ,

20 » » » » » » 75» » » 1 krona,

och därutöver 10 öre för varje påbörjat belopp av 50 öre utav biljettpriset.

Kommun kan emellertid — med bibehållande av det inbördes förhållandet

mellan de olika skattesatserna — besluta örn tillämpning av lägre

skattesatser. Vidare äger kommun, när skäl därtill äro, för visst fall eller

beträffande vissa slag av tillställningar medgiva befrielse från skattens

utgörande eller skattebeloppets användande för det ändamål, till vars

främjande tillställningen anordnats.

Förslag örn nöjesskattens ombildning till statsskatt eller införande av

statlig nöjesskatt vid sidan av den kommunala hava tidigare motionsledes

varit väckta vid 1921, 1923, 1927 och 1929 års riksdagar. Yrkandena

härom hava emellertid blivit avvisade av riksdagen. I de av bevillningsutskottet

avgivna betänkanden, som legat till grund för riksdagens beslut,

har utskottet till stöd för sina avstyrkanden huvudsakligen hänvisat

till att nöjesskatten för ett stort antal kommuner har en avsevärd finansiell

betydelse ävensom till att, örn nöjesskatten ombildades till statsskatt,

svårigheter och oskäliga kostnader kunde antagas uppstå för statsmyndigheterna

vid skattens handliavande.

Vidare hava vid 1928 och 1929 års riksdagar motioner väckts örn upphävande

av nöjesskatten. Även dessa motioner hava, enligt hemställan

av bevillningsutskottet, blivit avslagna av riksdagen.

I bevillningsutskottets år 1929 avgivna betänkande i ämnet (nr 18) hava

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 45. 3

lämnats vissa statistiska uppgifter rörande kommunernas utbyte av nöjesskatten.

I motionen nr 20 i andra kammaren Ilar hänvisats till det betungande Motionerna.

skattetrycket i många kommuner oell till behovet att öka tillgängliga

medel för skatteutjämning. Med hänsyn till den oerhörda frekvensen av

biografbesökare och antalet biografer skulle med all säkerhet en väl avpassad

statsbeskattning av biografbiljetterna inbringa några miljoner

kronor, som lämpligen skulle kunna användas till ökat bidrag åt hårt

skattetyngda kommuner. En på så sätt anbringad skatt vore ju fortfarande

av kommunalskattenatur, då den uteslutande skulle användas för

att lätta det kommunala skattetrycket. Härtill komme, att man kunde

starkt ifrågasätta, örn den kommunala nöjesbeskattningen av biografbiljetter

vore en rationellt lagd skatt med hänsyn till att skatteinkomsten

bleve störst i kommuner med låg utdebitering. Av dessa skäl syntes en

höjning av den kommunala beskattningen av biografföreställningar vara

svår att genomföra. Ä andra sidan måste man säga sig, att en ytterligare

beskattning av biografbiljetter med en 15 procent väl kunde försvaras ur

beskattningssynpunkt. Motionären lämnade här alldeles ur räkningen,

vilken verkan en sådan höjd beskattning skulle utöva på besöksfrekvensen

vid biograferna.

Motionen nr 121 i andra kammaren åsyftar, att vid den utredning, varom

i motionen nr 20 hemställts, bör undersökas, huruvida en särskild skatt

för skatteutjämningsändamål jämväl bör uttagas av andra nöjestillställningar

än biografföreställningar.

I motionen nr 352 i andra kammaren har hänvisats till att det offentliga

nöjeslivet i vårt land under senare tid tilltagit i omfattning och intensitet

på ett sätt, som ingåve de allvarligaste bekymmer med hänsyn till ungdomens

välfärd. Största oron väckte det allt ymnigare florerande dansbaneväsendet.

Ur såväl ekonomiska som sociala synpunkter kunde de

starkaste skäl anföras för en reglering av den affärsmässigt bedrivna

»nöjesindustrien». Men även andra tungt vägande skäl talade med styrka

härför. Folkbildningsarbetets målsmän klagade över hur det ohämmade

nöjeslivet förkvävde studie- och bildningsintresset. Vidare funnes ur ordnings-

och nykterhetssynpunkt åtskilligt att anmärka. Allra mest nedslående

vore emellertid de erfarenheter, som barnavårds- och fattigvårdsmyndigheterna

gjort av dansbaneväsendets inflytande på det sedliga tillståndet

bland barn och ungdom. Bland de lagstiftningsåtgärder,

som kunde ifrågakomma för motverkande av den påtalade utvecklingen,

vore bland annat en ombildning av nöjesskatten. Tidigare

hade inom riksdagen framhållits, att den nuvarande anordningen

av nöjesskatten såsom en fakultativ kommunal skatt icke

tnedgåve en rättvis fördelning av nöjesskattemedlen mellan kommunerna,

i det att städer och samhällen droge fördel av nöjesskatte
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

Svenska

stadsför
bundets
styrelse.

Viskottets

yttrande.

4 Bevillningsutskottets betänkande Nr 45.

medel, till vilka landsbygdens folk och särskilt dess ungdom finge väsentligen

bidraga. Ännu allvarligare tedde sig under nuvarande förhållanden,

att det i vissa fall kunde bliva ett intresse för de kommunalt beslutande

eller vissa grupper ibland dem att icke vara med örn införande av nöjesskatt,

där starka skäl kunde anföras för att den borde införas, i andra fall

att av hänsyn till nöjesskatten förfara mindre strängt vid antagandet och

tillämpandet av kommunala ordningsstadgor än förhållandet skulle hava

blivit, örn man varit alldeles oberoende av densamma. Det har förefallit

motionärerna, som örn de skäl, vilka på sin tid anförts för att kommunerna

borde frigöras från beroendet av rusdrycksmedlen, nu kunde åberopas för

att kommunerna icke gjordes beroende av nöjesskatten. Denna syntes

alltså böra förvandlas till statsskatt, under vilken förutsättning den givetvis

bleve obligatorisk. Huruvida därvid en höjning av själva skatteproccnten

också borde ifrågakomma, borde tagas under särskilt övervägande.

Vid en omläggning av nöjesskatten borde kommunerna i någon

form erhålla gottgörelse för därigenom minskade inkomster. Uppbörden

av skatten borde alltjämt påvila de kommunala myndigheterna, och kommunerna

borde för dessa besvär äga uppbära viss procent av inflytande

belopp.

I en utskottet tillhandakoinmen skrivelse har svenska stadsförbundets

styrelse utvecklat vissa skäl mot bifall till motionen nr 352 i andra kammaren.

Ifrågavarande skrivelse har i avtryck såsom bilaga fogats vid

detta betänkande.

Beträffande de i motionerna nr 20 och nr 121 i andra kammaren framställda

yrkandena örn utredning i fråga örn uttagande av en särskild

statlig skatt å vissa nöjestillställningar vid sidan av den hittills utgående

kommunala nöjesskatten har utskottet icke funnit tillräckliga skäl att nu

utöka den särbeskattning, som nöjesskatten utgör och som redan för närvarande

i vissa fall kan åsamka de skattskyldiga en kännbar skattebörda.

Vad angår den i motionen nr 352 i andra kammaren ifrågasatta utredningen,

huruvida och på vad sätt den nuvarande kommunala nöjesskatten

må ombildas till statsskatt, får utskottet hänvisa till att, på sätt

framgår av det föregående, riksdagen vid upprepade tillfällen under senare

år fattat ståndpunkt till denna fråga samt därvid funnit en sådan

ombildning av nöjesskatten icke böra äga rum. Utskottet har nu endast

ansett sig böra erinra örn, att såsom ett huvudskäl för nöjesskattens införande

åberopats kommunernas behov av att under en finansiellt brydsam

tid erhålla någon lättnad i skattetrycket, ett skäl som nu gäller med än

större styrka än tidigare. Det av motionärerna åsyftade målet, nämligen

ett höjande av nöjeslivets nivå, bör för övrigt enligt utskottets mening

i första hand eftersträvas på andra vägar än beskattningens. Såsom

ett steg i antydd riktning torde få betecknas det förslag örn tillämpning

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 45. 5

för riket i dess helhet av vissa bestämmelser i ordningsstadgan för rikets

städer, vilket genom proposition nr 183 framlagts för årets riksdag.

Emellertid är såväl frågan örn rationell utjämning av skattetrycket

inom kommunerna ävensom andra därmed sammanhängande spörsmål

som jämväl frågan örn den kommunala beskattningen föremål för utredning.

Det torde kunna förväntas, att i sammanhang med utredningar av

sistnämnda frågor även spörsmålet rörande en omläggning av nöjesskatten

göres till föremål för övervägande.

Under åberopande av vad salunda anförts får utskottet hemställa,

att motionerna II: 20 och 121 av herr Olsson i Ramsta

samt 11:352 av herr Petersson i Lerbäeksbyn

m. fl., angående ändrade bestämmelser rörande beskattningen

av vissa nöjestillställningar, icke måtte

föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 20 maj 1932.

På bevillningsutskottets vägnar:

JOD. NILSSON.

Närvarande: herrar Nilsson i Kristianstad, Harg, Örne, Wohlin, Åström, Jönsson i Slätåker,

Jönsson i Boa, Olsson i Ramsta, Björklund, Olsson i Golvvasta, Lithander,

Olsson i Gävle, Nilsson i Hörby, Forssberg, Andersson i Boda, Larsson i Örbyhus,

Sjödahl, Ericson i Boxholm, Anderson i Storegården och Blomquist.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets betänkande Nr 45.

Bilaga.

Till riksdagens bevillningsutskott.

Vid innevarande års riksdag har av herr Birger Petersson, Lerbäeksbyn,

m. fl. väckts en motion (nr 352 i andra kammaren) om förstatligande

av den kommunala nöjesskatten, vilken motion hänvisats till bevillningsutskottet

för förberedande behandling. Då ett bifall till motionens utredmngsyrkande

skulle för stadssamhällena kunna komma att medföra konsekvenser

av vittgående innebörd, tillåter sig Svenska stadsförbundets

styrelse härmed för utskottet framhålla några synpunkter på förslaget och

dess motivering.

Då den kommunala nöjesskatten beslutades vid 1919 års riksdag, betonades

det, att denna till sin natur bäst vore lämpad som en kommunalskatt

och att enligt erfarenheter från utlandet den också visat sig väl fungera

som sådan. Då dyrtiden övade sitt hårda tryck jämväl på kommunernas

ekonomi, syntes statens tillfälliga skattebehov icke motivera, att kommunerna

berövades den nära liggande möjligheten att tillgodogöra sig den

inkomstkälla, skatten utgjorde. Vid senare riksdagar framkomna förslag

om nöjesskattens förstatligande hava avvisats.

Årets motionärer hava emellertid motiverat förstatligandet ut från

andra grunder än statskassans behov eller skattetekniska betänkligheter

mot skatten såsom kommunal skatt. Det är i stället det okontrollerade nöjeslivet

på landsbygden, som fått tjäna som utgångspunkt för yrkandet.

Större delen av motionen har ägnats åt en intressant och till synes mycket

vederhäftig skildring av »dansbaneeländet», och man väntar sig vid genomläsning

av denna del av motionen, att densamma skall utmynna i ett

yikande på en kraftigare kontroll över nöjeslivet. När motionärerna

emellertid komma med ett helt annat yrkande, eller utredning örn nöjesskattens

förstatligande, har sammanhanget mellan yrkandet och motiveringen

kunnat uppehållas endast på det sättet, att man påbördat nöjesskatten

en viss skuld till de påtalade missförhållandena, just emedan den

utgår till kommunerna. Då dessa genom skatten, menar man, lia ekonomisk

fördel av t. ex. danstillställningar, sakna de intresse att söka ingripa

reglerande i nöjeslivet. Ett försök i den vägen kunde lätt resultera

i, att en grannkommun i stället finge mottaga nöjesanordningarna och

övertaga skatten. De skäl, som på sin tid anfördes för, att kommunerna

borde frigöras från beroendet av rusdrycksmedlen, anse motionärerna

nu kunna åberopas för att kommunerna icke göras beroende av nöjesskatten,

som därför borde förvandlas till en obligatorisk statsskatt. Då

motionärerna framföra argumentet om kommunernas frigörelse från nöjesskattemedlen,

synas de lia helt förbisett, att ett sådant »frigörande»

knappast kan sägas vara aktuellt för städernas del. En landskommun

kan visserligen enligt § 6 i lagen örn kommunalstyrelse på landet antaga

ordningsstadgar, genom vilka den t. ex. kan förbjuda upplåtande av lokal

lör danstillställning. Men för städernas vidkommande är förhållandet ett

helt annat. Tillstånd till danstillställning meddelas där av polismyndigheten.

_ När kommunalfullmäktige i en landskommun lia att taga ställning

till ett förslag örn förbud mot att upplåta lokal för danstillställ
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillning sutskottets betänkande Nr 45.

7

ningar, kan det ju vara en viss frestelse för deni att taga hänsyn till

den nöjesskatteinkomst, som kommunen kan gå miste örn i händelse dylikt

förbud stipuleras. För städernas del existerar däremot ingen dylik kombination.

På beviljandet av den ena eller andra danstillställningen lia

stadens beslutande myndigheter intet inflytande.

Det framgår av motionen, att cirka 5/e av nöjesskatten uppbäras i städerna.

Redan denna omständighet visar, bur oskäligt oc*h orimligt det

vore, örn landskommunernas »frigörelse» från nöjesskatten skulle få motivera,

att städerna berövades densamma. Enligt vad i pressen meddelats,

föreligger nu ett förslag utarbetat inom socialdepartementet, enligt

vilket också för landsbygdens del kommunerna skulle belt avkopplas från

befattningen med lämnande av tillstånd till nöjestillställningar. Vinner

detta förslag statsmakternas bifall, synes därmed motionärernas argumentering

komma att mista även den ringa grad av berättigande, som nu kan

tillmätas densamma. Oavsett örn detta förslag uppböjes till lag eller

icke, måste det som sagt synas i hög grad oskäligt mot städerna att beröva

dem nöjesskatteinkomsterna för syften, vilka därigenom icke kunna

ens i någon mån realiseras. Att nu upptaga frågan örn »kompensation»

för skatten genom statens övertagande av utgifterna för något socialt

ändamål av synnerlig betydelse för kommunerna eller landstingen, synes

också mindre lämpligt, då frågan örn skatteutjämning är under utredning.

De ovan refererade skälen för nöjesskattens konstruerande som en kommunal

skatt synas alltjämt föreligga. Liksom 1919 tyngas även nu kommunerna

av samma svårigheter som staten. I första häftet av Svenska

stadsförbundets tidskrift 1932, vilket bär bilägges, återfinnas å sid. 32—33

och 57—58 uppgifter örn städernas kommunalskatter år 1932, uppgifter

som till fullo torde styrka påståendet, att städerna mer än väl behöva

bibehålla de inkomster, nöjesskatten ger dem. Rörande omfattningen av

dessa inkomster må hänvisas till en i samma tidskriftshäfte, sid. 34—35,

intagen sammanställning av städernas nöjesskatteinkomster under år

1931. För städerna utgör nöjesskatten en så väsentlig inkomstkälla, att

dess försvinnande skulle nödvändiggöra en betydligt ökad utdebitering.

I anledning av ett tidigare förslag örn nöjesskattens förstatligande gjordes

inom bevillningsutskottet 1928 vissa utredningar örn de belopp, med

vilka kommunalskatten måst böjas per skattekrona vid nöjesskattens

eventuella bortfallande (bevillningsutskottets betänkande nr 13 för år

1928).

Ökningen varierar mellan 9 och 39 öre per skattekrona och håller sig

vanligen omkring 20 å 25 öre. En ökning av städernas utdebiteringsprocent

med 20 å 25 öre per skattekrona utöver den ökning, som av andra

skäl påkallas, måste i tider som de nuvarande te sig som ett synnerligen

skrämmande perspektiv. Det klagas icke så sällan och säkerligen icke

utan allt fog i våra kommuner över statsmakternas benägenhet att från

stat till kommun övervältra för det allmänna ofrånkomliga utgifter. Ett

indragande just nu av den städerna en gång tillförsäkrade nöjesskatten

skulle så mycket mera komma att betraktas såsom ett nytt utslag av berörda

tendens, som motiveringen för beslutet, på sätt ovan visats, måste

anses vara av en särdeles teoretisk art.

De inkomster, städerna baft av nöjesskatten, ha kommit till rätt olika

användning. En tendens bar dock gjort sig gällande att i allt större utsträckning

låta nöjesskattemedlen gå till kulturella, sociala eller idrottsliga

ändamål. Skillén därtill äro flera. De krav, sorn under senaste åren

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Bevillningsutskottets betänkande Nr 45.

ställts på städernas kassor, ha nödvändiggjort den största sparsamhet.

Vid avvägningen emellan olika utgiftsändamål har man främst måst reservera

medel för oundgängliga utgifter. »Kulturbudgeten» t. ex. har

fått stå i efterhand, och reduceringar på densamma skulle varit oundvikliga

eller måst göras än kännbarare, örn nöjesskattemedlen icke funnits

tillgängliga. Principiella motståndare mot skatten ha biträtt beslut örn

dess fortsatta upptagande enbart under förutsättning, att den ginge till

kulturella ändamål. Behovet av sparsamhet torde för de närmaste årens

budgetregleringar göra sig ytterligare gällande, och efter ett borttagande

av nöjesskatten skulle städerna i än högre grad nödgas knappa in på sina

kulturella utgifter.

Särskilda olägenheter skulle nöjesskattens förstatligande innebära för

städerna därigenom, att dessa i många fall gått in för ett planmässigt utnyttjande

av skatten för på längre sikt ställda ändamål. Sedan tidigare

förslag örn skattens förstatligande avslagits, ha städerna naturligt nog

räknat med nöjesskatten som en permanent inkomst. De lia därför beslutat

dess användning för ändamål, som för sitt förverkligande kräva

nöjesskatteinkomster under flera år. Där städerna engagerat sig för sociala

eller kulturella institutioners upprättande eller vidmakthållande och

ytterligare utveckling, skulle en förlust av nöjesskatten komma att gå ut

över dessa institutioner, till stor skada för städernas invånare. I andra

fall åter torde städerna engagerat sig för sagda inrättningar på ett sätt,

som icke längre medger en avveckling av det kommunala understödjandet

utan måste förutsätta en mot skatteförlusten svarande utdebitering.

Med vad ovan sagts har styrelsen sökt i korthet utveckla de skäl, som

synas tala mot ett bifall till ifrågavarande motion, och vill styrelsen uttala

den förhoppningen, att utskottet vid behandlingen av ärendet ville

taga skälig hänsyn till vad sålunda anförts.

Stockholm den 27 februari 1932.

För Svenska stadsförbundets styrelse

A. Borgström.

Dess ordförande.

j Henning Karlsson.

321 599. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1932.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.