Utlåtande, i anledning av väckt motion om upphävande av 6 § b) i lagen angående civila tjänstinnehavares rätt till pension.
1932-04-29 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BU 1932:37, Utlåtande, i anledning av väckt motion om upphävande av 6 § b) i lagen angående civila tjänstinnehavares rätt till pension.
Dokumentets text
Bankoutskottets utlåtande Nr 37.
1
Nr 37.
Ankom till riksdagens kansli den 29 april 1932 kl. 1 e. m.
Utlåtande, i anledning av väckt motion om upphävande
av 6 § b) i lagen angående civila tjänstinnehavares
rätt till pension.
I en inom andra kammaren väckt, till bankoutskottets förberedande handläggning
hänvisad motion nr 84 har herr Ström hemställt, »att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Majit hemställa örn förslag till sådan lagändring,
att stycket b i 6 § i lagen angående civila tjänstinnehavares rätt till
pension föreslås utgå».
Till stöd för yrkandet anföres i motionen följande:
»Lagen angående civila tjänstinnehavares rätt till pension stadgar i 6 §
stycket b, att annan befattningshavare än innehavare av domarämbete må,
vid uppnåendet av den stadgade pensionsåldern, av Konungen eller den myndighet,
som äger att från tjänsten bevilja avsked, kunna medgivas anstånd
med avskedet från tjänsten, dock högst till fyllda sjuttio år.
Ifrågavarande bestämmelse har av myndigheterna tillämpats mycket olika.
Medan en del myndigheter icke alls medgiva dylikt anstånd, lämnas sådant
av andra myndigheter. I de fall då anstånd medgives, torde detta i huvudsak
ske med hänsyn tagen till av den åldrige befattningshavaren uttalad
önskan. Otvivelaktigt medför dock bestämmelsens tillämpande vissa mindre
tillfredsställande förhållanden. Icke minst är så förhållandet, örn man tager
i betraktande det hinder i befordringsförhållandena, som härigenom uppstår.
Då de ordinarie befattningarnas antal ej är så stort, är det också fullt förklarligt,
att ett allmänt missnöje är rådande bland personalen beträffande de
fall, då ifrågavarande bestämmelse blivit tillämpad. Detta är så mycket mer
fallet, då något egentligt statsintresse icke motiverar bestämmelsens bibehållande.
I varje fall är så förhållandet i vad det gäller lägre personal.
Ett förhållande som man i detta sammanhang icke heller kan bortse ifrån
är den rådande arbetslösheten, som ju är särskilt omfattande bland ungdomen.
Ett av det nuvarande samhällets främsta problem är också otvivelaktigt
att söka bereda arbetstillfällen för det uppväxande släktet. Att samtidigt härmed
bibehålla en särbestämmelse, vilken möjliggör för åldriga^ personer, för
vilkas försörjning är ordnat på annat sätt, att genom kvarstående i tjänst
minska arbetstillfällena för yngre och fullt arbetsföra, kan icke vara förenligt
med statens intressen. Några egentliga skäl för ett bibehållande av
bestämmelsen ifråga synas icke heller föreligga, varför jag anser, att den
påtalade bestämmelsen bör utgå.»
Beträffande de befattningshavare, å vilka 1907 års lag angående civila
tjänstinnehavares rätt till pension äger tillämpning, gäller för närvarande
i fråga om skyldighet till avgång från tjänsten, att sådan skyldighet inträder
vid uppnående av den för pensionsrätt stadgade levnadsåldern, Konungen
Bihang till riksdagens protokoll 1332. 8 sami. 22 höft. (Nr 37—38.) C88 32
Utskottet
2
Bankoutskottets utlåtande Nr 37.
eller, där viss ämbetsmyndighet äger att från tjänsten avskeda, den myndigheten
obetaget att låta med avskedet anstå, därest oell så länge tjänstinnehavaren
prövas kunna i tjänsten på ett tillfredsställande sätt gagna det allmänna,
dock icke i något fall längre än till fyllda sjuttio år. Utskottet bortser
härvid från de särskilda regler, som gälla dels för innehavare av domarämbete,
dels ock för de fall, då avgångsskyldighet före pensionsåldern föreligger
på grund av olycksfall i tjänsten, sjukdom eller minskad arbetsförmåga.
Yad däremot angår de befattningshavare vid kommunikationsverken, å
vilka den för dessa verk gällande särskilda pensionslagen av år 1920 äger
tillämpning, är för nämnda befattningshavare i förevarande hänseende stadgat,
att avgångsskyldighet — likaledes frånsett fall av sjukpensionering
m- m- — inträder vid uppnådd pensionsålder, Konungen eller, där Konungen
ej tillsatt befattningen, vederbörande styrelse obetaget att låta med avskedet
anstå, därest och så länge tjänstemannen prövas kunna på ett tillfredsställande
sätt gagna det allmänna, dock icke i något fall längre tid än tre år.
Den starkare begränsning av möjligheterna att medgiva anstånd med avsked
efter uppnådd pensionsålder, som sålunda gäller för kommunikationsverken
i jämförelse med den allmänna civilförvaltningen, tillkom genom
beslut vid 1925 års riksdag på förslag av bankoutskottet. Samtidigt föreslog
utskottet, att en föreskrift av samma innebörd som den för kommunikationsverken
nu stadgade skulle införas i den nya civila tjänstepensionslag,
vartill förslag av Kungl. Majit framlagts för nämnda års riksdag. Nämnda
lagförslag, som i huvudsak biträddes av utskottet, förföll emellertid i sin
helhet genom kamrarnas skiljaktiga beslut.
De båda förslag till civil tjänstepensionslag, som efter frågans behandling
vid 1925 års riksdag avgivits av särskilda sakkunnigberedningar — nämligen
1921 års pensionskommitté och 1926 års pensionsutredning — innehålla
med avseende å rätten för vederbörande ämbetsmyndighet att låta
anstå med avsked för befattningshavare, som uppnått pensionsåldern, stadganden
av enahanda innebörd som den av utskottet år 1925 förordade föreskriften.
I detta sammanhang må erinras, att för de statliga och statsunderstödda
personalgrupper, vilka äro anslutna till statens pensionsanstalt, i förevarande
hänseende gäller som allmän regel, att befattningshavare, vilken uppnått
pensionsåldern, må av vederbörande huvudman tillåtas kvarstå i befattningen,
därest och så länge han prövas kunna på ett tillfredsställande sätt
sköta tjänsten, dock icke längre än under fem år. I allmänhet kräves emellertid
för meddelande av anstånd med avsked, att vederbörande statsmyndighet
därtill lämnat tillstånd. För några personalgrupper — lasarettsläkare,
extra provinsialläkare samt överläkare vid tuberkulossjukvårdsanstalter —
är stadgat, att dylikt tillstånd icke i något fall må medgivas för längre tid
än två år. Sistnämnda begränsning tillkom på förslag av bankoutskottet i
samband med ifrågavarande gruppers införande i pensionsanstalten år 1926.
Enligt utskottets mening kunna goda skäl anföras för införande av en
starkare begränsning än den nuvarande beträffande möjligheten att för civila
Bankoutskottets utlåtande Nr 37.
3
tjänstinnehavare bevilja anstånd med avsked efter uppnådd pensionsålder.
Utskottet anser sig emellertid icke böra tillstyrka att, såsom motionären
torde hava åsyftat, riksdagen skulle taga initiativ till en ändring i detta
syfte av 1907 års civila pensionslag. På sätt av det anförda torde framgå
och såsom i utskottets denna dag avgivna utlåtande nr 36 närmare belysts,
har frågan örn antagande av en helt ny civil tjänstepensionslag sedan flera
år tillbaka stått på dagordningen; och i denna fråga pågår för närvarande ny
utredning genom en den 30 juni 1930 tillsatt sakkunnigberedning, de s. k.
1930 års pensionssakkunniga. I avvaktan på lösningen av frågan örn ny civil
pension slagstiftning hava statsmakterna låtit anstå med prövningen av åtskilliga
aktuella detaljspörsmål beträffande pensioneringen av ordinarie personal
tillhörande den allmänna civilförvaltningen. Bland sådana detaljspörsmål
må nämnas frågorna örn kvinnliga befattningshavares pensionsålder, örn pensions-
och tjänstålder för åtskilliga särskilda befattningshavargrupper, örn
ändrade regler för tillgodoräknande i pensionshänseende av anställningstid
utom statens tjänst, örn nya bestämmelser rörande förtidspensionering av
personal m. m. Ifrågavarande spörsmål hava ansetts böra prövas i samband
med behandling av ärendet örn ny civil pensionslag, vilket ärende —- även
örn det på grund av olika omständigheter ännu icke blivit till slutlig prövning
framfört — dock torde kunna väntas inom en nära framtid bliva underkastat
Kungl. Maj:ts och riksdagens behandling.
Enligt utskottets mening måste det anses mindre lämpligt att, där ej
tvingande skäl föreligga, från det större komplexet av principiella pensionsfrågor
utbryta särskilda detaljspörsmål till separat behandling. I överensstämmelse
med denna uppfattning har utskottet också under senare år avstyrkt
framkomna detaljförslag, vilkas omedelbara lösning icke ansetts vara
oundgängligen nödvändig. Ej heller den här förevarande frågan kan enligt
utskottets mening anses vara av den trängande beskaffenhet, att icke prövningen
av densamma kan uppskjutas i avvaktan på en blivande behandling
av frågan örn ny pensionslagstiftning. Fastmera synes ett dylikt uppskov i och
för sig vara påkallat, enär frågan örn anstånd med avsked efter uppnådd pensionsålder
lämpligen synes böra ses i samband med bestämmandet av den
normala avgångsåldern för olika befattningshavargrupper och med frågan örn
ändrade regler för förtidspensionering i vissa fall m. m.
Då utskottet i överensstämmelse med här angiven uppfattning avstyrker
åtgärder från riksdagens sida i anledning av den föreliggande motionen,
innebär detta emellertid icke, att enligt utskottets åsikt de nu gällande bestämmelserna
— vare sig för allmänna civilförvaltningen eller för kommunikationsverken
— böra utnyttjas för ett medgivande i större utsträckning av
anstånd med avsked efter uppnådd pensionsålder. Hedan i samband med
sin behandling av frågan vid 1925 års riksdag uttalade utskottet, att med
hänsyn till statens intresse av effektivitet i tjänstgöringen anstånd med avsked
endast i undantagsfall borde ifrågakomma. Denna mening vidhåller
utskottet fortfarande. Huruvida de nuvarande bestämmelserna tillämpas på
ett sätt, som ur statsintressets synpunkt kan anses mindre tillfredsställande,
4
Bankoutskottets utlåtande Nr 37.
kan givetvis icke bedömas utan en närmare undersökning, varom utskottet
icke ansett nödigt att i detta sammanhang föranstalta. Utskottet vill emellertid
erinra örn att för en eller annan personalgrupp den normala avgångsåldern
för närvarande enligt den civila pensionslagen är bestämd på sådant
sätt, att anstånd med avsked för fullt tjänstedugliga befattningshavare i vissa
fall kan finnas vara ur statsekonomisk synpunkt väl motiverat. Detta gäller
dock rena undantagsfall, och såsom regel böra föreliggande möjligheter att
medgiva anstånd med avsked begagnas med den största varsamhet.
Utskottet vill slutligen framhålla, att man vid en blivande behandling av
frågan örn ytterligare begränsning av rätten att medgiva anstånd med avsked
efter uppnådd pensionsålder näppeligen synes kunna gå så långt, som
i motionen åsyftas, nämligen till ett fullständigt borttagande av möjligheten
till dylikt anstånd. Vid en reglering av hithörande förhållanden torde statens
intresse böra i främsta rummet beaktas, och det vill då synas, som örn
staten icke borde avhända sig möjligheten att i särskilda fall begagna sig
av en befattningshavares arbetskraft för någon kortare tid efter uppnådd
åldersgräns. Det må erinras, att de förslag, som vid de under senare år
pågående utredningarna framkommit rörande ändrade regler för förtidspensionering,
åsyftat att vinna en smidigare anpassning av pensioneringen efter
förhållandena i varje särskilt fall, och det synes knappast vara välbetänkt att,
samtidigt med möjliggörande av en dylik anpassning beträffande avgångsskyldigheten
före uppnådd pensionsålder, åvägabringa en alldeles ovillkorlig
åtstramning av reglerna för avgångsskyldigheten efter nämnda åldersgräns.
Sistnämnda synpunkt är emellertid ägnad att ytterligare framhäva önskvärdheten
av att den här föreliggande frågan behandlas i samband med närliggande
spörsmål på pensionsväsendets område.
På grund av det anförda får utskottet hemställa,
att förevarande motion II: 84 icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 29 april 1932.
På bankoutskottets vägnar:
C. E. SVENSSON.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar C. E. Svensson, Gustafsson i Stensholm,
Lindgren, Johansson i Östersund, Johansson i Friggeråker, Ström i Lidköping, Stendahl
och Berling;
från andra kammaren: herrar Svensson i Betingetorp*, Wikström, Höglundi
Göteborg, Ryberg, Carlsson i Solberga, Leffler, Törnkvist i Bjuv* och Paulsen*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herr Höglund i Göteborg, som yrkat bifall till motionen.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.