Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning av väckt motion om upphävande av 6 § b) i lagen angående civila tjänstinnehavares rätt till pension.

1932-04-29 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1932:37, Utlåtande, i anledning av väckt motion om upphävande av 6 § b) i lagen angående civila tjänstinnehavares rätt till pension.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 37.

1

Nr 37.

Ankom till riksdagens kansli den 29 april 1932 kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning av väckt motion om upphävande

av 6 § b) i lagen angående civila tjänstinnehavares

rätt till pension.

I en inom andra kammaren väckt, till bankoutskottets förberedande handläggning

hänvisad motion nr 84 har herr Ström hemställt, »att riksdagen

måtte i skrivelse till Kungl. Majit hemställa örn förslag till sådan lagändring,

att stycket b i 6 § i lagen angående civila tjänstinnehavares rätt till

pension föreslås utgå».

Till stöd för yrkandet anföres i motionen följande:

»Lagen angående civila tjänstinnehavares rätt till pension stadgar i 6 §

stycket b, att annan befattningshavare än innehavare av domarämbete må,

vid uppnåendet av den stadgade pensionsåldern, av Konungen eller den myndighet,

som äger att från tjänsten bevilja avsked, kunna medgivas anstånd

med avskedet från tjänsten, dock högst till fyllda sjuttio år.

Ifrågavarande bestämmelse har av myndigheterna tillämpats mycket olika.

Medan en del myndigheter icke alls medgiva dylikt anstånd, lämnas sådant

av andra myndigheter. I de fall då anstånd medgives, torde detta i huvudsak

ske med hänsyn tagen till av den åldrige befattningshavaren uttalad

önskan. Otvivelaktigt medför dock bestämmelsens tillämpande vissa mindre

tillfredsställande förhållanden. Icke minst är så förhållandet, örn man tager

i betraktande det hinder i befordringsförhållandena, som härigenom uppstår.

Då de ordinarie befattningarnas antal ej är så stort, är det också fullt förklarligt,

att ett allmänt missnöje är rådande bland personalen beträffande de

fall, då ifrågavarande bestämmelse blivit tillämpad. Detta är så mycket mer

fallet, då något egentligt statsintresse icke motiverar bestämmelsens bibehållande.

I varje fall är så förhållandet i vad det gäller lägre personal.

Ett förhållande som man i detta sammanhang icke heller kan bortse ifrån

är den rådande arbetslösheten, som ju är särskilt omfattande bland ungdomen.

Ett av det nuvarande samhällets främsta problem är också otvivelaktigt

att söka bereda arbetstillfällen för det uppväxande släktet. Att samtidigt härmed

bibehålla en särbestämmelse, vilken möjliggör för åldriga^ personer, för

vilkas försörjning är ordnat på annat sätt, att genom kvarstående i tjänst

minska arbetstillfällena för yngre och fullt arbetsföra, kan icke vara förenligt

med statens intressen. Några egentliga skäl för ett bibehållande av

bestämmelsen ifråga synas icke heller föreligga, varför jag anser, att den

påtalade bestämmelsen bör utgå.»

Beträffande de befattningshavare, å vilka 1907 års lag angående civila

tjänstinnehavares rätt till pension äger tillämpning, gäller för närvarande

i fråga om skyldighet till avgång från tjänsten, att sådan skyldighet inträder

vid uppnående av den för pensionsrätt stadgade levnadsåldern, Konungen

Bihang till riksdagens protokoll 1332. 8 sami. 22 höft. (Nr 37—38.) C88 32

Utskottet

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bankoutskottets utlåtande Nr 37.

eller, där viss ämbetsmyndighet äger att från tjänsten avskeda, den myndigheten

obetaget att låta med avskedet anstå, därest oell så länge tjänstinnehavaren

prövas kunna i tjänsten på ett tillfredsställande sätt gagna det allmänna,

dock icke i något fall längre än till fyllda sjuttio år. Utskottet bortser

härvid från de särskilda regler, som gälla dels för innehavare av domarämbete,

dels ock för de fall, då avgångsskyldighet före pensionsåldern föreligger

på grund av olycksfall i tjänsten, sjukdom eller minskad arbetsförmåga.

Yad däremot angår de befattningshavare vid kommunikationsverken, å

vilka den för dessa verk gällande särskilda pensionslagen av år 1920 äger

tillämpning, är för nämnda befattningshavare i förevarande hänseende stadgat,

att avgångsskyldighet — likaledes frånsett fall av sjukpensionering

m- m- — inträder vid uppnådd pensionsålder, Konungen eller, där Konungen

ej tillsatt befattningen, vederbörande styrelse obetaget att låta med avskedet

anstå, därest och så länge tjänstemannen prövas kunna på ett tillfredsställande

sätt gagna det allmänna, dock icke i något fall längre tid än tre år.

Den starkare begränsning av möjligheterna att medgiva anstånd med avsked

efter uppnådd pensionsålder, som sålunda gäller för kommunikationsverken

i jämförelse med den allmänna civilförvaltningen, tillkom genom

beslut vid 1925 års riksdag på förslag av bankoutskottet. Samtidigt föreslog

utskottet, att en föreskrift av samma innebörd som den för kommunikationsverken

nu stadgade skulle införas i den nya civila tjänstepensionslag,

vartill förslag av Kungl. Majit framlagts för nämnda års riksdag. Nämnda

lagförslag, som i huvudsak biträddes av utskottet, förföll emellertid i sin

helhet genom kamrarnas skiljaktiga beslut.

De båda förslag till civil tjänstepensionslag, som efter frågans behandling

vid 1925 års riksdag avgivits av särskilda sakkunnigberedningar — nämligen

1921 års pensionskommitté och 1926 års pensionsutredning — innehålla

med avseende å rätten för vederbörande ämbetsmyndighet att låta

anstå med avsked för befattningshavare, som uppnått pensionsåldern, stadganden

av enahanda innebörd som den av utskottet år 1925 förordade föreskriften.

I detta sammanhang må erinras, att för de statliga och statsunderstödda

personalgrupper, vilka äro anslutna till statens pensionsanstalt, i förevarande

hänseende gäller som allmän regel, att befattningshavare, vilken uppnått

pensionsåldern, må av vederbörande huvudman tillåtas kvarstå i befattningen,

därest och så länge han prövas kunna på ett tillfredsställande sätt

sköta tjänsten, dock icke längre än under fem år. I allmänhet kräves emellertid

för meddelande av anstånd med avsked, att vederbörande statsmyndighet

därtill lämnat tillstånd. För några personalgrupper — lasarettsläkare,

extra provinsialläkare samt överläkare vid tuberkulossjukvårdsanstalter —

är stadgat, att dylikt tillstånd icke i något fall må medgivas för längre tid

än två år. Sistnämnda begränsning tillkom på förslag av bankoutskottet i

samband med ifrågavarande gruppers införande i pensionsanstalten år 1926.

Enligt utskottets mening kunna goda skäl anföras för införande av en

starkare begränsning än den nuvarande beträffande möjligheten att för civila

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 37.

3

tjänstinnehavare bevilja anstånd med avsked efter uppnådd pensionsålder.

Utskottet anser sig emellertid icke böra tillstyrka att, såsom motionären

torde hava åsyftat, riksdagen skulle taga initiativ till en ändring i detta

syfte av 1907 års civila pensionslag. På sätt av det anförda torde framgå

och såsom i utskottets denna dag avgivna utlåtande nr 36 närmare belysts,

har frågan örn antagande av en helt ny civil tjänstepensionslag sedan flera

år tillbaka stått på dagordningen; och i denna fråga pågår för närvarande ny

utredning genom en den 30 juni 1930 tillsatt sakkunnigberedning, de s. k.

1930 års pensionssakkunniga. I avvaktan på lösningen av frågan örn ny civil

pension slagstiftning hava statsmakterna låtit anstå med prövningen av åtskilliga

aktuella detaljspörsmål beträffande pensioneringen av ordinarie personal

tillhörande den allmänna civilförvaltningen. Bland sådana detaljspörsmål

må nämnas frågorna örn kvinnliga befattningshavares pensionsålder, örn pensions-

och tjänstålder för åtskilliga särskilda befattningshavargrupper, örn

ändrade regler för tillgodoräknande i pensionshänseende av anställningstid

utom statens tjänst, örn nya bestämmelser rörande förtidspensionering av

personal m. m. Ifrågavarande spörsmål hava ansetts böra prövas i samband

med behandling av ärendet örn ny civil pensionslag, vilket ärende —- även

örn det på grund av olika omständigheter ännu icke blivit till slutlig prövning

framfört — dock torde kunna väntas inom en nära framtid bliva underkastat

Kungl. Maj:ts och riksdagens behandling.

Enligt utskottets mening måste det anses mindre lämpligt att, där ej

tvingande skäl föreligga, från det större komplexet av principiella pensionsfrågor

utbryta särskilda detaljspörsmål till separat behandling. I överensstämmelse

med denna uppfattning har utskottet också under senare år avstyrkt

framkomna detaljförslag, vilkas omedelbara lösning icke ansetts vara

oundgängligen nödvändig. Ej heller den här förevarande frågan kan enligt

utskottets mening anses vara av den trängande beskaffenhet, att icke prövningen

av densamma kan uppskjutas i avvaktan på en blivande behandling

av frågan örn ny pensionslagstiftning. Fastmera synes ett dylikt uppskov i och

för sig vara påkallat, enär frågan örn anstånd med avsked efter uppnådd pensionsålder

lämpligen synes böra ses i samband med bestämmandet av den

normala avgångsåldern för olika befattningshavargrupper och med frågan örn

ändrade regler för förtidspensionering i vissa fall m. m.

Då utskottet i överensstämmelse med här angiven uppfattning avstyrker

åtgärder från riksdagens sida i anledning av den föreliggande motionen,

innebär detta emellertid icke, att enligt utskottets åsikt de nu gällande bestämmelserna

— vare sig för allmänna civilförvaltningen eller för kommunikationsverken

— böra utnyttjas för ett medgivande i större utsträckning av

anstånd med avsked efter uppnådd pensionsålder. Hedan i samband med

sin behandling av frågan vid 1925 års riksdag uttalade utskottet, att med

hänsyn till statens intresse av effektivitet i tjänstgöringen anstånd med avsked

endast i undantagsfall borde ifrågakomma. Denna mening vidhåller

utskottet fortfarande. Huruvida de nuvarande bestämmelserna tillämpas på

ett sätt, som ur statsintressets synpunkt kan anses mindre tillfredsställande,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bankoutskottets utlåtande Nr 37.

kan givetvis icke bedömas utan en närmare undersökning, varom utskottet

icke ansett nödigt att i detta sammanhang föranstalta. Utskottet vill emellertid

erinra örn att för en eller annan personalgrupp den normala avgångsåldern

för närvarande enligt den civila pensionslagen är bestämd på sådant

sätt, att anstånd med avsked för fullt tjänstedugliga befattningshavare i vissa

fall kan finnas vara ur statsekonomisk synpunkt väl motiverat. Detta gäller

dock rena undantagsfall, och såsom regel böra föreliggande möjligheter att

medgiva anstånd med avsked begagnas med den största varsamhet.

Utskottet vill slutligen framhålla, att man vid en blivande behandling av

frågan örn ytterligare begränsning av rätten att medgiva anstånd med avsked

efter uppnådd pensionsålder näppeligen synes kunna gå så långt, som

i motionen åsyftas, nämligen till ett fullständigt borttagande av möjligheten

till dylikt anstånd. Vid en reglering av hithörande förhållanden torde statens

intresse böra i främsta rummet beaktas, och det vill då synas, som örn

staten icke borde avhända sig möjligheten att i särskilda fall begagna sig

av en befattningshavares arbetskraft för någon kortare tid efter uppnådd

åldersgräns. Det må erinras, att de förslag, som vid de under senare år

pågående utredningarna framkommit rörande ändrade regler för förtidspensionering,

åsyftat att vinna en smidigare anpassning av pensioneringen efter

förhållandena i varje särskilt fall, och det synes knappast vara välbetänkt att,

samtidigt med möjliggörande av en dylik anpassning beträffande avgångsskyldigheten

före uppnådd pensionsålder, åvägabringa en alldeles ovillkorlig

åtstramning av reglerna för avgångsskyldigheten efter nämnda åldersgräns.

Sistnämnda synpunkt är emellertid ägnad att ytterligare framhäva önskvärdheten

av att den här föreliggande frågan behandlas i samband med närliggande

spörsmål på pensionsväsendets område.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motion II: 84 icke må till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 29 april 1932.

På bankoutskottets vägnar:

C. E. SVENSSON.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:

från första kammaren: herrar C. E. Svensson, Gustafsson i Stensholm,

Lindgren, Johansson i Östersund, Johansson i Friggeråker, Ström i Lidköping, Stendahl

och Berling;

från andra kammaren: herrar Svensson i Betingetorp*, Wikström, Höglundi

Göteborg, Ryberg, Carlsson i Solberga, Leffler, Törnkvist i Bjuv* och Paulsen*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herr Höglund i Göteborg, som yrkat bifall till motionen.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.