Sök i Ratio Lex

Utlåtande, angående verkställd granskning av riksbankens styrelse och förvaltning.

1932-05-02 · 41 sidor, varav 41 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 41 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1932:40, Utlåtande, angående verkställd granskning av riksbankens styrelse och förvaltning.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr bO.

1

Nr 40.

Ankom till riksdagens kansli den 2 maj 1932 kl. 12 m.

Utlåtande, angående verkställd granskning av riksbankens styrelse

och förvaltning.

Enligt § 4 i den för bankoutskottet gällande instruktionen bar utskottet att

undersöka och granska riksbankens tillstånd och huru densamma styrd och förvaltad

blivit, och bör utskottet därvid med synnerlig uppmärksamhet följa de

fullmäktiges åtgärder, som avse metalliska kassans upprätthållande samt

myntutväxlingens fortgång och bestånd.

Sedan utskottet numera fullgjort detta uppdrag, får utskottet avgiva berättelse

över den verkställda granskningen.

För granskningens verkställande har utskottet tagit del av dels fullmäktiges

i riksbanken allmänna och särskilda protokoll för tiden från och med den

10 januari 1931, intill vilken dag ansvarsfrihet beviljats för fullmäktiges i protokollen

antecknade beslut och åtgärder, och till början av innevarande års

riksdag, dels vissa av fullmäktiges särskilda protokoll för tiden därefter, dels

de av vederbörande revisorer avgivna berättelserna örn verkställd granskning

av riksbankens såväl huvudkontors som samtliga avdelningskontors i orterna

förvaltning under år 1930, dels ock fullmäktiges med utskottets memorial nr 1

till riksdagen överlämnade berättelse angående riksbankens tillstånd, rörelse

och förvaltning under år 1931 ävensom de av styrelserna för riksbankens avdelningskontor

i avseende å dessa kontors förvaltning under samma år lämnade

redogörelser.

Härjämte har utskottet för ytterligare utredning av vissa frågor dels haft

överläggningar med representanter för fullmäktige, dels ock från fullmäktige

införskaffat kompletterande upplysningar i en del hänseenden.

I fråga örn metalliska kassans ställning, sedelutgivningen, in- och utlåningsrörelsen

ävensom övrig verksamhet vid riksbankens huvud- och avdelningskontor

samt vid Tumba bruk tillåter sig utskottet att för en närmare kännedom örn

hithörande förhållanden hänvisa till de utförliga sifferredogörelser, som lämnats

i de berättelser, vilka avgivits av riksdagens revisorer och fullmäktige i

riksbanken.

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 8 sami. 2b häft. (Nr bO.)

*1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Banlcoutskottets utlåtande Nr \0.

Å sin utlånings- och övriga rörelse under år 1931 har riksbanken erhållit en

vinst av 14,658,815 kronor 96 öre.

I avseende härå hänvisas till de specificerade uppgifter beträffande huvudoch

avdelningskontorens vinst- och förlusträkningar, som förekomma i fullmäktiges

nyssnämnda, av utskottet med memorial nr 1 till riksdagen överlämnade

berättelse.

l:o.

Ang. I sin ovanberörda berättelse hava revisorerna framhållit, att de vid läsningen

^ahitiipolS-8 av fullmäktiges protokoll för tiden efter den 9 januari intill den 1 november

tik m. m. 1931 funnit att, vad den senare delen av denna tidsperiod beträffade, protokolTiden

intill len utvisade vidtagandet av åtgärder, som ägde samband med valutakrisen och

det^a^guld- vilka från riksbankens sida kunde betraktas såsom ännu icke slutförda. Revimyntfoten

i sorenia hade fördenskull funnit det lämpligt att icke ingå i närmare prövning

Sverige. av sag(ja åtgärder.

I enlighet med förenämnda bestämmelse i utskottets instruktion har utskottet

vid granskningen av riksbankens styrelse och förvaltning ägnat särskild

uppmärksamhet åt fullmäktiges behandling av valutafrågan och därvid i främsta

rummet åt de förhållanden, vilka varit avgörande för beslutet örn upphävandet

av riksbankens skyldighet att inlösa sina sedlar med guld. Med det starka

beroende av den internationella utvecklingen, i vilket vårt land på grund av sin

omfattande utrikeshandel står och vilket under de senaste åren avsevärt ökats

genom att Sverige i stor utsträckning kommit att deltaga i den internationella

kreditgivningen, lärer det enligt utskottets mening vara nödvändigt att se utvecklingen

av vår valuta mot bakgrunden av den internationella ekonomiska

utvecklingen. Med avseende härå får utskottet, i nära anslutning

till vad fullmäktige härutinnan anfört i sin den 14 januari 1932 avgivna

berättelse till bankoutskottet (utskottets memorial nr 1), framhålla

följande.

Det konjunkturomslag, som inträffade under år 1929 och som fick ett tydligt

uttryck i sammanbrottet på New Yorks fondbörs under hösten samma år,

blev alltmera framträdande under år 1930. Det prisfall, som inträdde i samband

därmed, fortsatte under sistnämnda år och föranledde en småningom

ökad stagnation inom produktionen med åtföljande arbetslöshet. Den allmänna

depressionen samt motsättningarna mellan Frankrike och Tyskland och ej

minst det inrepolitiska läget i det sistnämnda landet skapade en brist på förtroende,

som i sin tur framkallat obenägenhet för långfristiga kapitalplaceringar.

I Förenta staterna och Frankrike hopades en allt större del av världens

monetära guldförråd, vilket förhållande blev av betydelse för den senare utvecklingen

inom penningväsendet.

Under förra halvåret 1931 blevo dessa förhållanden alltmer utpräglade. Den

11 maj blev det bekant, att en av Österrikes största banker hade råkat i betalningssvårigheter.

Med internationellt stöd kunde verkningarna härav för Österrike

tillsvidare avvärjas, men den österrikiska krisen verkade som en alarmsignal

.för långivare i hela världen och blev upptakten till en verklig kreditkris,

s. 3 Kontrollera mot PDF

Banlcoutslcottets utlåtande Nr 40.

3

som i första hand drabbade Mellaneuropa men sedan sträckte sina verkningar

till allt flera länder och ej heller lämnade England, Förenta staterna och Frankrike

oberörda.

Redan i början av år 1931 började utlandet draga tillbaka stora belopp av de

kortfristiga krediter, Tyskland upptagit, en rörelse, som under maj och juni

alltmera tilltog. Det förslag örn ett ettårigt moratorium för samtliga skadestånds-

och krigsskuldbetalningar, som Förenta staternas president den 20 juni

1931 framställde, fick — på grund av den misstro, som alstrades av de långa

underhandlingarna, innan detsamma ledde till resultat — icke de gynnsamma

verkningar, man hade hoppats. Fortsatta stora uttag ur vissa tyska banker

föranledde, att den 13 juli ett tillfälligt moratorium infördes för bankerna i

Tyskland. Kort därefter upptogos underhandlingar örn en prolongation på 6

månader av utländska bankers fordringar hos de tyska bankerna. Krisläget

framtvingade efter hand betydande diskontostegringar samt införande av alltmer

skärpta begränsningar i valutahandeln.

Under tiden inträdde även på andra håll betydande rubbningar i de internationella

betalningsförhållandena. Frankrike och Amerikas Förenta stater, men

även andra länder, hemtogo sålunda i alltjämt stegrad omfattning sina kortfristiga

utländska fordringar, vilket kännbart berörde framför allt England,

som dessutom hade att kämpa med allvarliga statsfinansiella och ekonomiska

svårigheter. Pundets internationella värdering pressades ned, och Bank of

England tvangs till en omfattande guldexport. För att stödja pundkursen upptog

banken dels själv, dels genom den engelska regeringen stora utländska

lån, vilka emellertid visade sig otillräckliga. Slutligen såg sig engelska regeringen

föranlåten att den 21 september befria banken från skyldigheten att

inlösa sina sedlar med guld. Ett kraftigt fall i pundets internationella värde

blev en omedelbar följd härav.

Först under senare delen av år 1930 fick Sverige känning av den ekonomiska

världsdepressionen, som även här tog sig uttryck i fortsatt prisfall, försvårade

avsättningsmöjligheter och ökad arbetslöshet. Under år 1931 gjorde sig en alltmer

framträdande försämring i konjunkturhänseende gällande, vilken i väsentlig

mån är att hänföra till ovanberörda rubbningar i de internationella betalningsförhållandena.

Till belysning av utvecklingen av det valutapolitiska

läget i vårtland under här ifrågavarande krisperiod

får utskottet i detta sammanhang återgiva vad fullmäktige i detta avseende

anfört i sin ovanberörda berättelse till utskottet:

»Utrikeshandeln, som för år 1929 lämnat ett utförselöverskott å 30 miljoner

kronor, visade för år 1930 ett något minskat värde och ett införselöverskott av

114 miljoner kronor. Handelsomsättningen med utlandet under de senaste månaderna

av år 1930 gav vad saldot beträffar ett normalt resultat. Detsamma

var fallet beträffande januari 1931. Först under februari började utvecklingen

i detta avseende te sig ogynnsam. Utsikterna för skeppningssäsongen voro

i början av 1931 ej alltför mörka, trots att vissa av våra exportindustrier arbetade

med minskade avsättningsmöjligheter och fallande priser.

Resultatet av utrikeshandeln bär tidigare varit dominerande beträffande vår

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bankoutskottets utlåtande Nr hO.

utländska betalningsbalans. Under senare år hava andra förhållanden måst

tillmätas en allt större betydelse. Särskilt har in- och utförseln av svenska och

utländska värdepapper erhållit ökad omfattning.

I detta sammanhang må erinras, att vissa aktier och andelar i Kreugerkoncernens

företag liksom i aktier i andra svenska bolag numera noteras icke blott

å Stockholms fondbörs utan även å flera utländska fondbörser.

Enligt officiella statistiska uppgifter infördes värdepapper under det sista

kvartalet 1930 för ej mindre än 176 miljoner kronor, medan motsvarande utförsel

samma period stannade vid 45 miljoner kronor. Beloppet för införseln

torde dock få anses alltför lågt. då en del av densamma ej torde omfattas av den

officiella statistiken. Under första kvartalet 1931 blev balansen ur betalningssynpunkt

gynnsammare. Införseln uppgick nämligen under sistnämnda tid

till 97 miljoner kronor och utförseln till 82 miljoner kronor.

De utländska värdepapper, som under senare år införts till vårt land, hava i

betydande omfattning utgjorts av tyska obligationer. Dessa hava erbjudit en

särskilt fördelaktig ränteavkastning, men placeringarna i dylika papper blevo,

såsom händelserna utvecklade sig, en fordran på utlandet, som ej kunde disponeras,

när behov av utländsk valuta uppstod. Även andra utländska värdepapper,

som infördes, hava visat sig vara av likartad beskaffenhet.

Fullmäktige ansågo sig redan i början av år 1931 böra göra affärsbankerna

uppmärksamma på önskvärdheten att inskränka inköpen av utländska värdepapper.

Givetvis omfattade såväl införseln som utförseln även förutnämnda å börsen

noterade internationella aktier och andelar. Bland de utförda värdepapperen

hava ingått svenska statsobligationer i tidvis ej obetydlig omfattning.

Riksbanken och även affärsbankerna hava de senaste åren förfogat över

stora utländska behållningar, obligationer häri inberäknade. En viss del av

affärsbankernas placeringar har bland annat på grund av vårt lands omfattande

handelsförbindelser med Tyskland skett hos tyska banker och i tyska

värdepapper.

De svenska affärsbankernas fordringsöverskott gentemot utlandet minskades

emellertid avsevärt från mitten av 1930 genom en då inträdande ökning

av utländska bankers insättningar hos de svenska bankinstituten. Affärsbankerna

fingo sålunda under senare delen av 1930 mottaga insättningar

från utländska banker i en utsträckning, som tidigare icke förekommit. De

oroliga förhållandena i vissa andra länder, särskilt Tyskland, hava föranlett

även andra utländska insättare än banker att placera medel i de svenska bankföretagen.

De svenska bankernas ställning i förhållande till utlandet (tillgångar i

form av obligationer inberäknade) vid utgången av åren 1929 och 1930 belyses

av följande översikt (i miljoner kronor):

vid utgången av

1929

1930

: f

f ä r s b

änke

skulder

(incl. rem-

r n a s

Riksbankens

Summa

obl.

brutto tillgo- dohavanden

fordrings-

överskott

fordrings-

överskott

fordrings-

överskott

bos banker

burser)

135

294

lil

318

265

583

173

236

246

163

390

553

Under januari och februari 1931 ändrades ställningen ej i högre grad. Riksbankens

och affärsbankernas sammanlagda nettotillgodohavande i förhållande

till utlandet utgjorde nämligen ännu vid utgången av sistnämnda månad 505

miljoner kronor.

Ehuru vårt lands reserv av utländska valutor sålunda i början av detta

s. 5 Kontrollera mot PDF

- Bankoutskottets utlåtande Nr 40.

5

år alltjämt var mycket betydande, förbisågo fullmäktige ej de svårigheter,

som kunde uppstå för landets likviditet, örn de utländska kapitalplaceringarna

i Sverige skulle komma att hastigt dragas tillbaka. Riksbanken sökte

i den mån det var möjligt motverka kapitalinströmningen. Den 6 februari

1931 sänkte riksbanken diskontot från 3^2 till 3 procent. Av olika skäl ansågs

en ytterligare sänkning av diskontot ej böra ifrågakomma.

Efter februari visade utrikeshandeln alltjämt ett betydande införselöverskott.

Prisnivån var i långsamt sjunkande.

Det sammanlagda beloppet av riksbankens fordringsöverskott och affärsbankernas

bruttotillgodohavanden i förhållande till utlandet nedgick från utgången

av februari till utgången av maj från 771 miljoner kronor till 677

miljoner kronor. Samtidigt minskades bankernas nettotillgodohavanden i förhållande

till utlandet i betydligt högre grad, nämligen från 505 miljoner kronor

till 300 miljoner kronor. Förklaringen härtill är att söka däri, att affärsbankerna

mottogo ökade insättningar från utländska banker. Dessa stego

från 238 miljoner kronor vid utgången av februari till 343 miljoner kronor

i slutet av maj, då de nådde sitt högsta belopp.

En utveckling i dylik riktning var givetvis ägnad att väcka betänkligheter.

Fullmäktige vidtogo i anledning därav vissa försiktighetsåtgärder. Bankens

utländska tillgångar gjordes i möjligaste mån betalbara vid anfordran. I maj

genomfördes på fullmäktiges förslag ändring av 20 § riksbankslagen, varigenom

riksbanken erhöll möjlighet att upptaga större utländska krediter.

Ovan har berörts, att den internationella kreditkrisen blev i hög grad förvärrad

i och med de österrikiska banksvårigheterna och att den ytterligare

försvårades genom den tyska betalningsinställelsen under förra hälften av

juli månad. De svårigheter, som man redan tidigare kunnat befara, blevo

på grund av dessa händelser betydligt större än som kunnat förutses.

Under juni månad började de utländska bankerna hemtaga betydande belopp

av sina placeringar hos de svenska affärsbankerna. Ungefär samtidigt

minskades valutatillgångama på grund av valutaköp i och för vissa större

finansiella transaktioner. Vid guldmyntfot åligger ju riksbanken att i varje

fall i sista hand ställa utländsk valuta till förfogande. Under sommarens

lopp erhöllo de utländska bankernas indragningar av medel från Sverige en

betydande omfattning. Från utgången av maj till utgången av augusti minskades

affärsbankernas insättningar från utländska banker med ej mindre än

216 miljoner kronor till 127 miljoner kronor.

Riksbankens och affärsbankernas ställning i förhållande till utlandet (tillgångar

i form av obligationer inberäknade) vid utgången av februari, maj

och augusti månader 1931 sammanfattas i nedanstående översikt:

a f

fåret

bruttotillgo-

vid åtgången av

obl.

dohavanden

hos banker

1931 februari . .

169

250

maj . . . .

161

236

augusti . . .

139

190

änke

fnas

Riksbankens

Summa

skulder

fordrings-

fordrings-

fordrings-

(incl. rem- burser)

överskott

överskott

överskott

266

153

352

505

377

20

280

300

157

172

125

297

Utrikeshandelns införselöverskott för året ökades under ifrågavarande tre

månader med 45 miljoner kronor till 225 miljoner kronor.

Däremot synes in- och utförseln av värdepapper hava utvecklats gynnsammare

än förut. Den offentliggjorda statistiken angiver för andra kvartalet

ett utförselöverskott av 16 miljoner kronor, och under tredje kvartalet ett

dylikt överskott å 4 miljoner kronor. Det sistnämnda torde sannolikt i verkligheten

hava varit ej obetydligt större.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bankoutskottets utlåtande Nr 40.

Den 31 juli höjde riksbanken diskontot till 4 procent.

Ytterligare åtgärder blevo givetvis nödvändiga.

Efter förberedande underhandlingar med fullmäktige i riksgäldskontoret

gjorde fullmäktige den 5 september framställning örn upptagande genom riksgäldskontoret

av ett större utländskt statslån för riksbankens räkning. Riksgäldsfullmäktige

uppdrogo därefter åt v. häradshövdingen Marcus Wallenberg

att såsom representant för det svenska bankkonsortium, som förmedlat

de senaste utländska statslånen, föra låneunderhandlingarna. I första hand

fördes underhandlingarna med amerikanska och sedermera även med vissa

franska banker.

I och med Englands frånträdande den 20 september av guldmyntfoten inträdde

krisen för Sveriges vidkommande i ett avgörande skede. Det var från

början uppenbart, att en stark nedgång av pundets värde skulle få vittgående

följder för stora delar av vårt näringsliv. Efter ingående överläggningar, vari

deltogo bland andra representanter för storbankerna, beslöto emellertid fullmäktige

att med till buds stående medel söka upprätthålla guldmyntfoten.

I samband därmed vidtogos följande åtgärder.

För att förhindra införsel av värdepapper med åtföljande anspråk på utländsk

valuta beslöt börsstyrelsen stänga fondbörsen den 21 september.

_ Samma dag höjde riksbanken diskontot till 5 procent, och den 25 september

vidtogs en ytterligare höjning till 6 procent.

Laneunderhandlingarna i Amerika och Frankrike påskyndades.

Emellertid utsattes riksbanken omedelbart för utomordentligt starka anspråk

på utländsk valuta. Särskilt blev detta fallet, sedan det blivit bekant,

att låneunderhandlingarna med de amerikanska bankerna ej lett till åsyftat

resultat. Från New York erhölls lördagen den 26 september det slutliga besked,

att under dåvarande kaotiska förhållanden på penningmarknaden någon

kredit icke kunde påräknas. Den 27 september ingick meddelande, att något

långfristigt lån ej kunde erhållas hos franska banker. Möjligen fanns någon

utsikt, att i Frankrike erhålla ett lån på kortare tid, i intet fall dock före kvartalsskiftet.

Riksbankens innehav av guld och utländska valutor minskades den 21—26

september med omkring 100 miljoner kronor. Härav hade en mindre del använts

för stödköp i utlandet av svenska kronor.

Den 27 september disponerade riksbanken över en guldkassa av omkring

198 miljoner kronor och en valutareserv av omkring 30 miljoner kronor.

En fortsatt minskning av guldkassan kunde vid det förestående kvartalsskiftet

göra det omöjligt att iakttaga bestämmelserna i riksbankslagen örn

sedelutgivningsrätten.

Sedan fullmäktige vid konferens med representanter för de norska, danska

och finska centralbankerna blivit ytterligare informerade örn läget i våra grannländer,

beslöto fullmäktige den^27 september att hos Kungl. Majit hemställa,

att riksbanken matte befrias fran skyldigheten att inlösa sina sedlar med guld

och att exportförbud å guld måtte utfärdas.

Genom Kungl. Maj:ts beslut, som fattades samma dag, blev riksbanken

för tiden till och med den 30 november befriad från sedelmlösningsskyldigheten.

_ Samma dag utfärdades utförselförbud å guld. Fritagandet från sedelinlösningsskyldigheten

förnyades genom kungl, kungörelsen den 27 november

till utgången av februari 1932.»

Sedermera har riksbanken erhållit fortsatt befrielse från inlösningsskyldigheten

till och med den 20 maj 1932.

«ppTd*{n-r Vad härefter an£år det valutapolitiska läget efter upphävandet av guld
det

av guld- myntfoten, hava fullmäktige i sin ovanberörda berättelse lämnat följande redomyntfoten.

s. 7 Kontrollera mot PDF

BanTcoutskottets utlåtande Nr 40.

7

görelse, som Ilar avseende väsentligen å utvecklingen av svenska kronans

yttre värde:

»I samband med upphävandet av guldmyntfoten beslöto fullmäktige att höja

diskontot till 8 procent. Åtgärden avsåg att i möjligaste mån minska försämringen

av den svenska kronans värde genom att förhindra en spekulation i

varor och valutor. Fullmäktige uttalade samtidigt, att höjningen finge anses

såsom ett bevis på fullmäktiges bestämda avsikt att bevara valutans inhemska

köpkraft. _

Sedan kvartalsskiftet passerats, sänktes diskontot den 8 oktober till 7 procent.

"Vid nämnda tidpunkt kunde fullmäktige konstatera, att någon tendens ej

längre funnes till spekulativa varuinköp och ej heller till en allmän prisstegring.

Den 9 oktober öppnades åter fondbörsen. Den 19 oktober skedde en ytterligare

räntesänkning till 6 procent, vilket diskonto gällde vid årets ut
g

Genom de omfattande valutaförsäljningarna hade riksbankens utländska tillgodohavanden

såsom ovan nämnts nedgått till omkring 30 miljoner kronor. ^Med

anledning härav ansåg riksbanken sig ej längre böra fastställa kurserna a utländska

valutor. Att riksbanken överlät noteringen åt affärsbankerna innebar

dock ej, att riksbanken avstod från varje ingripande på valutamarknaden.

Sedan vårt land frånträtt guldmyntfoten, inträdde, såsom var att vänta, en

avsevärd stegring av växelkurserna. En jämförelse mellan kurserna den 26

och den 28 september lämnas i följande översikt:

Den 26 september Den 28 september

Pund sterling . . . .

Dollar.......

Riksmark.....

Pariserfrancs . . . .

Belgas.......

Schweizerfrancs . . .

Floriner ......

Kronor (Köpenhamn)

» (Oslo) . . . .

Finska mark ....

14: 50

17

3= 75

4

88: 50

115

14: 70

19

52:15

70

73:40

95

151: 30

193

85: —

99

99:90

100

9: 38

12

Under de båda återstående dagarna av september månad samt under tiden

till och med den 14 oktober inträdde på det hela taget en ej oväsentlig nedgång

i samtliga noteringar, men från och med senare hälften av oktober skedde

ett omslag med stigande kurser, närmast förorsakat av vissa större likvider till

utlandet. . . . .

Såsom ovan berörts, sökte riksbanken vid olika tillfällen reglerande ingripa

på valutamarknaden. Ett av dessa interventionsförsök erhöll en större omfatt
-

Den 17 november noterades en kurs å pund sterling av 18:15. Samma dag

erhöll riksbanken meddelande, att Danmark ämnade införa valutareglering.

Även i Danmark noterades vid nämnda tidpunkt pundet i 18: 15. Detsamma

var fallet i Norge. . . . „ _.

Läget på den svenska valutamarknaden tedde sig i viss man gynnsamt. Uet

var fullmäktige bekant, att vissa extraordinära likvider till utlandet vörö fullgjorda.

Minskad efterfrågan å valutor kunde sålunda väntas inträda, och vidare

kunde förväntas, att innehavare av pundvaluta skulle komma att mera

allmänt försälja sitt innehav vid en kurs av 18: 15. Oaktat riksbankens begränsade

egna resurser ansågos därför förutsättningar vara för handen ätt kunna

förhindra, att parikursen på pundvalutan mera konstant överskredes. Full
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bankoutskotteta utlåtande Nr 40.

mäktige beslöto därför, att riksbanken fran och med den 18 november åter

skulle notera växelkurserna och sälja pund sterling till 18:15. Valuta skulle

dock endast tillhandahållas för sådana ändamål, som kunde anses för landet

önskvärda.

Emellertid hade riksbanken för att stödja den svenska valutan redan den

12 november inlett underhandlingar med affärsbankerna örn vissa kreditinskranknmgar.

Från och med den 18 samma månad påskyndades underhandlingarna,

och den 21 november ledde dessa till det resultat, att svenska bankföreningen

till sina medlemmar avlät en av bankföreningen i samråd med riksbanken

utarbetad promemoria, innehållande riktlinjer för vissa kreditinskränkningar

i avsikt dels att åstadkomma en begränsning av sådan varuimport, som

ej kunde anses oundgängligen nödvändig för Sverige, och dels att söka framkalla

ett ökat utbud av exportvalutor och förhindra spekulation i utländska

valutor och i varor. I samband härmed inställdes riksbankens notering av

växelkurserna.

Under de närmast följande dagarna steg visserligen pundkursen och nådde

den 24 november ett maximum av 19: —. Den föll emellertid därefter snabbt

och noterades redan den 28 november åter till 18:15. Under återstoden av året

har densamma endast under tre dagar överstigit 18:15.

?n>^aT^Ur^e11 nac^e kogsta läge den 8 december, då densamma utgjorde

5:59. Därefter har dollarkursen i stort sett oavbrutet sjunkit och noterades

vid utgången av 1931 till 5:29.

Riksbankens valutareserv sjönk, sedan Sverige frångått guldmyntfoten, nästan

oavbrutet, tills densamma den 21 november nådde ett minimum av 19 miljoner,

kronor. Fran denna tidpunkt har reserven åter stigit och utgjorde vid

årsskiftet 49 miljoner kronor.

Guldkassan ökades från 198 miljoner kronor efter guldmyntfotens upphävande

till 213 miljoner kronor den 24 oktober. Den nedgick åter den 21 november

till 206 miljoner kronor, vid vilket belopp den kvarstod vid årets utgång.

»

Vid anmälan inför Kungl. Maj:t den 27 september 1931 av frågan örn befrielse

för riksbanken från guldinlösningsskyldigheten, varom fullmäktige

samma dag gjort framställning, uttalade chefen för finansdepartementet,

att penningpolitiken syntes böra inriktas på att med till buds stående

medel bevara den svenska kronans inhemska köpkraft. Då

det för fullföljande av detta syfte var nödvändigt för riksbanken att hava tillgång

till ett tillförlitligt och representativt statistiskt material till bedömande av

prisläget i landet på de varor och tjänster, som ingå i allmänhetens konsumtion,

hava fullmäktige, på sätt närmare framgår av deras berättelse till utskottet,

alltsedan den 11 oktober 1931 låtit införskaffa fortlöpande prisuppgifter i

sådant hänseende och med ledning av dessa låtit konstruera en veckoindex för

konsumtionsvarornas genomsnittliga prisnivå. De sålunda genom riksbankens

försorg utförda prisstatistiska undersökningarna hava — i likhet med övriga i

landet utarbetade indexserier — givit vid handen att, trots försämringen av

svenska kronans yttre värde, kronans inhemska köpkraft hittills icke undergått

någon nämnvärd förändring efter upphävandet av guldmyntfoten.

^Fullmäktige hava i sin skrivelse till Kungl. Maj:t den 11 februari 1932 angående

fortsatt befrielse för riksbanken från guldinlösningsskyldighet till och

med den 20 maj 1932 gjort följande uttalande i fråga om riksbankens penningpolitik

med hänsyn till bevarandet av kronans inhemska köpkraft:

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 40.

9

Vid guldmyntfotens upphävande angåvo fullmäktige riksbankens avsikt

vara att bevara kronans inhemska köpkraft. I den mån nämnda köpkraft mates

av riksbankens index, kan konstateras, att någon försämring av köpkraften

hittills ej inträtt.

Fullmäktiges åberopade uttalande bör emellertid ej erhålla den tolkningen,

att fullmäktige åsyfta att bibehålla detaljprisnivån för samtliga konsumtionsvaror

i genomsnitt oförändrad. På grund av prisstegringen å vissa importocb

exportvaror, vilken småningom i större utsträckning kan väntas komma till

uttryck även i detaljhandeln, skulle en penningpolitik av nämnda innebörd

nödvändiggöra en motsvarande nedpressning av priserna å de egentliga hemmamarknadsvarorna,

en utveckling som för vårt land skulle skärpa verkningarna

av den nuvarande krisen. Däremot bör i omförmälda uttalande inläggas den

betydelsen, att riksbanken vill eftersträva att bibehålla genomsnittet av priserna

å hemmamarknadsvaroma och å de viktigare i konsumtionen ingående tjänsterna

på en i huvudsak oförändrad nivå. En penningpolitik enligt sistnämnda

riktlinjer medgiver viss stegring av riksbankens index, nämligen i den mån

en. av växelkursstegringen och prisstegringar i utlandet föranledd höjning av

priserna å import- och exportvaror (och av priser, som direkt sammanhänga

med dessa) skulle giva upphov därtill. Med hänsyn till att en dylik prisförhöjning

endast i mindre grad komme att återverka på levnadskostnaderna, torde

emellertid stegringen av de sistnämnda, vilken avspeglas i riksbankens index,

ej bliva betydande.---Enligt fullmäktiges mening bör en penning
politik

enligt ovan angivna riktlinjer medföra, att levnadskostnaderna blott

inom trånga gränser komma att avvika från genomsnittet av desamma för år

1931.

Av det anförda framgår, att riksbanken vid bedömandet av fluktuationerna

i prisnivån ej kan underlåta att taga hänsyn till orsakerna till de inträdda prisförskjutningarna.

Det är nämligen av betydelse att kunna konstatera, huruvida

prisrörelsernas ursprung är att söka exempelvis i tullförhöjningar, förändrade

växelkurser eller inflationstendenser på den inre marknaden, vilka

framstå såsom primära i förhållande till växelkurserna. Vid en sådan analys

av prisläget komma givetvis att beaktas jämväl andra prisindexberäkningar än

riksbankens ovanberörda konsumtionsindex.

Uppenbart är, att fullmäktige i sin strävan att åstadkomma så stabila förhållanden

som möjligt inom näringslivet taga hänsyn jämväl till andra faktorer

än förändringar i prisnivån, framförallt till produktivitetsförhållanden och

lagerhållning inom olika näringsgrenar.

Det vore givetvis önskvärt, att ett program för riksbankens penningpolitik

kunde uppgöras, som erhölle så stor allmängiltighet som möjligt och kunde avse

en längre tid. Med hänsyn till de många osäkerhetsmoment, som läget alltjämt

rymmer och så beroende som den inhemska ställningen är av vad som kan

inträffa i utlandet, bör dock framhållas, att varje penningpolitiskt program för

närvarande måste angivas att gälla endast tills vidare. Tidpunkten för fastställandet

av ett program på längre sikt, innebärande riktlinjer för vården av

en stabiliserad valuta, har enligt fullmäktiges mening ej ännu inträtt.

Till komplettering av det material, vilket stått till utskottets förfogande Vissa kornför

bedömande av fullmäktiges behandling av valutafrågan, anhöll utskottet Puppiygnfni

skrivelse till fullmäktige den 8 april 1932 om upplysningar i följande hän- gar från

seenden, nämligen fullmäktige.

1) uppgift rörande anledningen till att åtgärder för upptagande av ett valutalån

icke vidtagits tidigare än som skett, med angivande tillika, huruvida

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bankoutskottets utlåtande Nr 40.

det enligt fullmäktiges uppfattning varit möjligt att, om sådant lån erhållits,

upprätthålla guldmyntfot i Sverige;

2) uppgift örn anledningen till att under föreliggande förhållanden åtgärder

för Sveriges frångående av guldmyntfoten icke vidtogos i omedelbart samband

med att England tog ett sådant steg;

3) redogörelse för skälen till och de närmare omständigheterna i samband

med fullmäktiges åtgärd att under tiden den 18—21 november sälja pund

sterling till en fixerad kurs av kronor 18:15; samt

4) redogörelse för det program beträffande penningpolitiken efter guldmyntfotens

frångående, som av fullmäktige uppställts i avseende å kronans

köpkraft såväl inom som utom landet, med angivande av de skäl, som härutinnan

för fullmäktige varit utslagsgivande; i samband härmed borde

diskontopolitiken särskilt belysas.

De sålunda begärda upplysningarna hava av fullmäktige lämnats i en den

14 april 1932 dagtecknad skrivelse.

Vad först angår frågan örn anledningen till att åtgärder för upptagande

av ett valutalån icke vidtagits tidigare än som skett samt betydelsen av ett

sådant lån för upprätthållandet av guldmyntfot i Sverige, hava fullmäktige

i sin berörda skrivelse anfört följande:

»I skrivelse den 10 april 1931 till bankoutskottet hemställde fullmäktige

bland annat örn sådan ändring av lag och reglemente för riksbanken, att riksbanken

skulle erhålla rätt att begagna utländsk kredit utan begränsning av

beloppets storlek. Enligt då gällande bestämmelser var den utländska upplåningen

begränsad till 20 milj. kr. I motiveringen anförde fullmäktige bland

annat, att riksbanken för det dåvarande ej hade behov av utländsk kredit

men att förhållandena i detta avseende, såsom erfarenheten visat, kunde ändras.

Den kredit, som banken ägde använda, syntes ej böra begränsas till så lågt

belopp, att därigenom svårigheter kunde uppstå för riksbanken att tillgodose

behovet av utländska betalningsmedel. Det vore emellertid ej möjligt att på

förhand angiva huru stort belopp, som för sådant ändamål kunde erfordras.

Fullmäktiges förslag tillstyrktes av bankoutskottet och bifölls av riksdagen.

Redan år 1930 hade genomförts sådan ändring av reglementet för riksgäldskontoret,

att riksgäldskontoret bemyndigats att på framställning av fullmäktige

i riksbanken ställa till riksbankens förfogande riksgäldskontorets skattkammarväxlar

eller skuldförbindelser i annan form intill erforderligt belopp

i utländskt mynt med en löptid av högst två år.

Genom nu berörda ändringar av föreskrifterna för riksbanken och riksgäldskontoret

hade de formella förutsättningarna skapats för en upplåning i

utlandet från riksbankens sida mot den bästa säkerhet, som vårt land kan

prestera. Liksom tidigare fanns givetvis därjämte den vägen öppen, att riksgäldskontoret

upptog ett utländskt lån och ställde valutan till riksbankens

förfogande.

Såsom framgår av fullmäktiges den 14 januari 1932 dagtecknade berättelse

till bankoutskottet, vände i juni månad den kapitalström., som dittills tillfört

de svenska affärsbankerna betydande belopp i utländska insättningar. Dessa,

som vid utgången av maj uppgingo till 343 milj. kr., hade vid slutet av juni

nedgått till 303 milj. kr. Efter de tyska banksvårigheterna i juli ökades

s. 11 Kontrollera mot PDF

B anie out slottets utlåtande Nr 40.

11

uttagen starkt. Den sista juli hade de utländska insättningarna minskats till

212 milj. kr. Dessa hemtagningar av utländskt kapital, som medförde en

stark påfrestning på landets tillgång på disponibla utländska betalningsmedel,

inneburo i realiteten en skuldåterbetalning. Under förutsättning att de

svenska placeringarna i utlandet varit tillräckligt likvida, hade denna återbetalning

bort kunna äga rum utan alltför svåra verkningar.

Efter den österrikiska krisen i maj hade riksbanken vidtagit en sådan

omläggning av sina utländska tillgodohavanden, att dessa i möjligaste mån

blevo betalbara vid anfordran. Såsom framgår av fullmäktiges ovannämnda

berättelse till bankoutskottet, hade fullmäktige redan tidigare under året även

fästat affärsbankernas uppmärksamhet på vikten av att ej fastlåsa de utländska

tillgångarna, exempelvis genom inköp av obligationer.

Riksbankens och de svenska affärsbankernas sammanlagda överskott av

utländska tillgångar den sista juli utgjorde enligt bankstatistiken ej mindre

än 351 miljoner kronor. Riksbankens guldkassa utgjorde vid samma tidpunkt

238 miljoner kronor. På grund av storleken av dessa tillgångar ansågs ännu

i början av augusti läget ej kräva omedelbara åtgärder i och för upptagande

av ett utländskt lån. Från svensk sida torde vid nämnda tidpunkt ej på något

håll hava ifrågasatts möjligheten av att erhålla ett svenskt statslån i utlandet.

Det torde i detta sammanhang böra erinras att, i den mån lånefrågan

under augusti månad diskuterades, detta skedde huvudsakligen med hänsyn

till de krav på utländsk valuta, som kunde väntas framkomma under vinterns

lopp framför allt på grund av den ogynnsamma utrikeshandeln. Därav följde,

att lånefrågan ej ansågs kräva så brådskande handläggning, som skulle hava

varit fallet, örn man ansett sig behöva räkna med att förhållandena skulle

utveckla sig så katastrofalt, att England skulle nödgas frångå guldmyntfoten.

Läget försämrades under augusti månad. Hemtagningarna av utländska

insättningar fortsatte i stor omfattning. Handelsbalansen var fortfarande

ogynnsam. Efter bankkrisen i Tyskland och de därefter följande alltmera

skärpta nödförordningarna voro de svenska placeringarna i Tyskland ej längre

disponibla. Riksbankens egna tyska tillgodohavanden voro enligt under de

senare åren tillämpad praxis ej större än den löpande rörelsen krävde.

På grund av berörda omständigheter och med hänsyn till den alltjämt ökade

oron på den internationella penningmarknaden ansågo fullmäktige försiktigheten

bjuda att söka trygga landets likviditet genom utländsk upplåning.

Såsom omförmäles i fullmäktiges ovanberörda berättelse till bankoutskottet,

gjorde fullmäktige den 5 september, efter förberedande förhandlingar med

fullmäktige i riksgäldskontoret, framställning örn upptagande genom riksgäldskontoret

av ett större utländskt statslån för riksbankens räkning. Riksgäldskontoret

uppdrog därefter åt vice häradshövding Marcus Wallenberg

att såsom representant för det svenska bankkonsortium, som förmedlat de

senaste utländska statslånen, föra låneunderhandlingarna.

Annu vid sistnämnda tidpunkt ansågs på ledande affärsbankshåll, att det

ej skulle möta svårigheter för vårt land att .erhålla den önskade utländska

försträckningen. Fullmäktige framhöllo nödvändigheten av, att låneförhandlingarna

borde påskyndas. Härom voro dock meningarna delade hos affärsbankernas

representanter. Från sistnämnda håll framfördes nämligen även

den uppfattningen, att en dylik forcering varken vore lämplig eller behövlig.

Denna mening visade sig sedermera vara oriktig. Förtroendekrisen i världen

var så häftig, att intet land, huru stora dess tillgångar än syntes vara, med

hänsyn till egna — verkliga eller befarade — svårigheter och till sin egen

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

BanlcoutsTcottets utlåtande Nr bO.

likviditet, vågade binda sina medel genom försträckning till ett annat land,

ens örn den erbjudna säkerheten ansågs vara av bästa beskaffenhet.

Till svar å frågan, huruvida det enligt fullmäktiges mening varit möjligt

att, örn ett valutalån erhållits, upprätthålla guldmyntfoten i vårt land, få

fullmäktige framhålla, att endast om ett dylikt lån av mycket betydande storlek

erhållits, det hade varit tänkbart, att vårt land ej behövt frångå guldmyntfoten.

I detta sammanhang anse fullmäktige sig ej hava anledning, att ingå

på frågan, vilka följder ett bibehållande av guldmyntfoten skulle hava medfört

för exporten och för utvecklingen av den inhemska prisnivån.

Örn den utländska upplåningen skett på ett tidigt stadium, exempelvis

i juni eller juli månad, är det emellertid sannolikt, att lånets belopp bestämts

huvudsakligen med hänsyn till det beräknade behovet av utländsk valuta på

grund av den ogynnsamma handelsbalansen och därför sedermera visat sig

otillräckligt. Alltefter som oron på penningmarknaden ökades, blev efterfrågan

på utländska betalningsmedel av allt större omfattning. I all synnerhet

blev detta fallet, sedan England frångått guldmyntfoten. Oron stegrades

därigenom till panik. Stegringen av nämnda efterfrågan berodde då ej längre

enbart på hemtagning av utländska insättningar utan jämväl därpå att man

växlade till sig guldmynt för skrinläggning och köpte utländsk valuta för

täckning av framtida behov. För att möta en sådan spekulation i den svenska

kronans nedgång hade erfordrats mycket betydande utländska tillgångar. Det

är emellertid ej möjligt att ens nu angiva, huru stort lån som skulle hava

erfordrats och ej heller, örn ett lån av betryggande storlek kunnat uppbringas.

»

Med avseende å frågan örn anledningen till att under då föreliggande förhållanden

åtgärder icke vidtogos för Sveriges frångående av guldmyntfoten

samtidigt som England anföra fullmäktige i sin ovanberörda skrivelse följande

:

»I 72 § regeringsformen stadgas, att undantag från skyldigheten att vid

anfordran med guld inlösa av riksbanken utgivna sedlar må för viss tid medgivas,

där sådant med hänsyn till krig, krigsfara eller svår penningkris

prövas oundgängligen nödvändigt. Förutsättningarna för en tillämpning av

nämnda dispensbestämmelse kunde enligt fullmäktiges mening för vårt lands

vidkommande ej utan vidare anses föreligga, när meddelande ingick den 20

september, att England frångått guldmyntfoten. Även örn det kunde antagas,

att vårt land skulle möta stora svårigheter att upprätthålla guldmyntfoten,

kunde det ej med visshet förutses, i vilken omfattning den i andra länder

rådande orosstämningen skulle sprida sig även till svenska medborgare.

Först örn detta skedde, vore det att vänta, att anspråken på landets tillgång

av guld och utländsk valuta skulle bliva övermäktiga. De omfattande och

genomgripande verkningar, som ett upphävande av guldmyntfoten måste medföra,

gjorde det enligt fullmäktiges mening ofrånkomligt, att trots de uppenbara

svårigheterna ett försök gjordes att bibehålla guldmyntfoten. Därför

talade med styrka även den omständigheten, att den 20 september förhandlingar

ännu pågingo örn upptagandet för riksgäldskontorets räkning av utländska

lån, vilkas valuta skulle ställas till riksbankens förfogande.

Efterfrågan på guld och utländska valutor stegrades oavbrutet under dagarna

den 21—24 september. Den 25 september syntes låneförhandlingarna

hava inträtt i ett något gynnsammare läge. Samma dag minskades efterfrågan

på utländska valutor. De förhoppningar, att oron vore i avtagande,

som kunde framkallas därav, grusades följande dag, då efterfrågan åter ökades.

Sedan lördagen den 26 september ingått meddelande, att någon kredit

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr Ao.

13

i Amerika ej kunde erhållas, och söndagen den 27 september från Paris erfarits,

att någon kredit därstädes ej kunde påräknas förrän möjligen tidigast

efter kvartalsskiftet, samt riksbankens förråd av guld och utländska valutor

nedgått i så hög grad, att, därest gulduttagen och efterfrågan på valutor

fortsatte, riksbanken med all sannolikhet icke skulle ha kunnat den 30 september

följa de i lagen givna bestämmelserna angående sedeltäckningen, ansågo

fullmäktige förutsättningarna för den i 72 § regeringsformen medgivna

befrielsen föreligga.»

Beträffande fullmäktiges åtgärd att under tiden 18—21 november 1931

sälja pund sterling till en fixerad kurs av kronor 18:15 hava fullmäktige —

till komplettering av redogörelsen för denna åtgärd i sin den 14 januari 1932

dagtecknade berättelse till bankoutskottet och vad som omförmäles därom i

fullmäktiges protokoll -— i sin nu förevarande skrivelse anfört följande:

»Ifrågavarande åtgärd innebar ett försök att med bibehållande av en fri

valutahandel förhindra, att den svenska kronan noterades lägre än det engelska

pundet. Såsom övre gräns för pundkursen fastställdes därför 18:15,

vilket ungefär motsvarar pariteten under guldmyntfoten. Såsom berördes i

förenämnda berättelse, syntes vid nämnda tidpunkt vissa såväl psykologiska

som materiella förutsättningar för en dylik åtgärd vara för handen. Man

räknade med, att samverkan kunde åstadkommas med övriga banker. Det

syntes nämligen vara ett allmänt intresse att förhindra en sådan försämring

av kronan, att pundkursen komme att överstiga 18:15. Man ansåg sig även

kunna förvänta en allmän anslutning till ett försök att genom. frivillig samverkan

söka undvika risken av valutarestriktioner på lagstiftningens väg.

I och med införandet av frivilliga kreditrestriktioner, åsyftande framför allt

att öka tillgången och minska efterfrågan på utländsk valuta, kunde försöket

att åstadkomma en frivillig samverkan i fråga örn tillhandahållandet av valuta

uppgivas.»

Slutligen hava fullmäktige i sin här ifrågavarande skrivelse lämnat följande

redogörelse för det program beträffande penningpolitiken efter guldmyntfotens

frångående, som av fullmäktige uppställts i avseende å kronans köpkraft

såväl inom som utom landet:

»Vid guldmyntfotens upphävande den 27 september 1931 angåvo fullmäktige

riksbankens avsikt vara att bevara kronans inhemska köpkraft.

Samma dag gjorde statsrådet och chefen för kungl, finansdepartementet

ett uttalande till statsrådsprotokollet för finansärenden rörande den

svenska penningpolitiken, vilket helt överensstämde med vad fullmäktige uttalat.

Det var att vänta att frångåendet av guldmyntfoten hos oss liksom i andra

länder i första rummet skulle framkalla farhågor för inflation. Det deklarerade

penningpolitiska programmet var givetvis ägnat att verka lugnande

i detta avseende. Å andra sidan innebar programmet, att man ville förhindra,

att prisnivån inom Sverige skulle följa den internationella prisutvecklingen i

nedåtgående riktning.

Programmet blev mera utförligt preciserat i fullmäktiges skrivelse till Konungen

den 11 februari 1932 angående fortsatt befrielse från skyldigheten att

inlösa sedlarna med guld.

I skrivelsen erinras, att den egentliga normen för riksbankens penningpolitik

under tiden efter guldmyntfotens upphävande varit en stabilisering

av kronans inre köpkraft. Denna köpkraft har ansetts kunna mätas i första

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

BankoutsTcottets utlåtande Nr bo.

hand genom indextal för den genomsnittliga detaljprisnivån för de varor och

tjänster, som ingå i allmänhetens konsumtion. Den stabilisering av kronans

köpkraft i konsumenternas händer, som fullmäktige sålunda eftersträvat, har

emellertid ej.ansetts innebära en strikt reglering av detaljprisnivån efter en

bestämd prisindex. För att åstadkomma möjligast stabila förhållanden för

det inhemska näringslivet hava fullmäktige ansett sig böra taga hänsyn till

orsakerna till inträffade prisrörelser. Fullmäktige hava exempelvis ej ansett

sig böra hindra en sådan stegring av den allmänna prisnivån, som direkt

orsakats av höjda tullar eller acciser, ej heller en sådan stegring, som

varit en omedelbar följd av höjda växelkurser eller av höjda utlandspriser

på varor, som ingå i vår utrikeshandel. Örn i dessa fall en oförändrad prisnivå

skulle hava bevarats, hade detta förutsatt en nedpressning av priserna

på de egentliga hemmamarknadsvaroma, varigenom depressionens verkningar

skulle hava förstärkts. Fullmäktige hava därför i första hand eftersträvat

en stabilisering'' av priserna å sistnämnda varor. Enligt fullmäktiges mening

skulle en penningpolitik enligt dessa riktlinjer medföra att levnadskostnaderna

blott inom trånga gränser komme att avvika från genomsnittet av desamma för

år 1931.

I fullmäktiges förenämnda skrivelse framhålles vidare, att de för penningpolitiken

angivna riktlinjerna överensstämde med det uttalande i ämnet, som

gjorts av statsrådet och chefen för kungl, finansdepartementet vid föredragning

inför Kungl. Maj:t av finansplan och inkomstberäkning för budgetåret

1932/1933.

Vad beträffar kronans yttre värde, det vill säga dess köpkraft i

förhållande till utländska valutor, har riksbanken i stort sett avstått från att

söka åstadkomma en reglering av detsamma. Orsakerna härtill hava varit,

dels att riksbanken saknat erforderliga resurser för en dylik reglering, dels

att förhållandet mellan de olika utländska valutorna varit så instabilt, att en

fast anknytning till en bestämd utländsk valuta skulle medfört stora olägenheter.

Detta innebar dock ej att riksbanken avstod från varje ingripande på

valutamarknaden. Men i fråga örn de utländska växelkurserna har riksbanken

i huvudsak inskränkt sig till att genom vissa kreditrestriktioner förhindra

en alltför stark stegring av dessa kurser samt att utjämna mindre

kursrörelser. Samtidigt hava fullmäktige sökt skapa en valutareserv, som i

framtiden skulle möjliggöra en mer effektiv valutapolitik.

Att den faktiska prisutvecklingen haft ett förlopp, som överensstämmer

med de av fullmäktige uppställda riktlinjerna, torde framgå av bifogade tabell

över riksbankens konsumtionsprisindex. Sedan september 1931 har sagda

index stigit 1.1 procent. Av denna prisstegring torde cirka 0.66 procent kunna

anses vara orsakad av höjda tullar och acciser.

Även partiprisema hava efter upphävandet av guldmyntfoten visat en hög

grad av stabilitet.

Den av. riksbanken förda, diskontopolitiken har i första rummet bestämts av

ovan angivna penningpolitiska syftemål under samtidigt hänsynstagande, i

den mån så utan fara för valutan kunnat ske, till näringslivets krav på låga

räntesatser.

Såsom ovan berörts var det vid frångåendet av guldmyntfoten närmast att

befara, att allmänhetens farhågor för en kraftig försämring av penningvärdet

skulle föranleda en utveckling i inflationistisk riktning. I själva verket visade

sig. också omedelbart en stark efterfrågan på vissa varuslag. För att från

början förebygga varje tendens till allmän prisstegring beslöto fullmäktige

vidtaga en höjning av diskontot från 6 till 8 procent. Givetvis avsågo fullmäktige

därmed även att motverka spekulationen i en försämring av den

svenska valutans yttre värde.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Banlcoutskottets utlåtande Nr -40.

15

Den starka efterfrågan på vissa varor avtog tämligen hastigt. Sedan kvartalsskiftet

september—oktober passerats och fullmäktige kunnat konstatera

att någon prisstegringstendens ej längre förefanns samt att valutakurserna i

någon mån stabiliserats, sänktes diskontot den 8 oktober till 7 procent och

den 19 oktober ytterligare till 6 procent. Sistnämnda diskonto bibehölls till

den 19 februari 1932, då detsamma nedsattes till 5V2 procent. Det hade redan

före nämnda tidpunkt nied fog kunnat anföras, att den inre prisutvecklingen

ej längre påkallade ett så högt diskonto som 6 procent. Det skäl, som framför

allt varit avgörande för fullmäktiges ståndpunkt att ej tidigare nedsätta

räntan, hade emellertid varit dels hänsyn till penningmarknadens läge, dels

ock nödvändigheten att i så hög grad som möjligt trygga tillgången på utländsk

valuta. När man nu skred till en räntesänkning, ansågs försiktigheten

bjuda, att densamma begränsades till en halv procent, Flertalet av de affärsbanker,

som uttalade sig för en räntesänkning, gjorde detsamma under uttrycklig

förutsättning, att den ej överstege 1/2 procent. Även den meningen

hade dock förespråkare från affärsbankshåll, att man ytterligare någon tid

borde uppskjuta varje räntesänkning. Med hänsyn till de osäkra valutaläget

beslöto fullmäktige att samtidigt med räntesänkningen offentliggöra ett uttalande

av innebörd, att de tillämpade frivilliga kreditrestriktionema fortfarande

skulle iakttagas. Emellertid blev utvecklingen även i fortsättningen

gynnsam, och redan den 3 mars kunde fullmäktige ytterligare sänka diskontot

till 5 procent.»

Såsom bilagor till detta utlåtande har utskottet ansett sig böra foga vissa

sammanställningar dels angående riksbankens och affärsbankernas ställning

under år 1931 och i början av år 1932 m. m. (Bilaga 1), dels angående riksbankens

diskonto under samma tid (Bilaga 2), dels ock angående riksbankens

prisindex för konsumtionsvaror (Bilaga 3).

Vid behandlingen av de penningpolitiska frågorna och fullmäktiges hand- Utskottet.

havande av valutavården torde det vara lämpligt att först beröra förhållandena

intill den tidpunkt, då riksbanken befriades från skyldigheten att inlösa

sina sedlar med guld, för att därefter ingå på det nya läge, som inträtt efter

uppgivandet av guldmyntfoten.

Då utskottet sökt bilda sig ett omdöme örn fullmäktiges åtgöranden under

den utveckling, som ledde fram till att den svenska valutan löstes från sambandet

med guldet, har det icke synts nödvändigt att först taga ståndpunkt

till frågan, huruvida ett fasthållande vid guldmyntfoten under alla förhållanden

skulle hava varit för landet mest önskvärt, en fråga som numera väsentligen

torde hava ett teoretiskt intresse. Utskottet har nämligen att utgå

från att de allmänna riktlinjerna för penningpolitiken fastställas icke av fullmäktige

utan av statsmakterna samt att vidmakthållandet av sedlarnas inlöslighet

med guld alltså varit rättesnöret för riksbanksledningen. Från denna

utgångspunkt har det ålegat fullmäktige att icke utan uppenbart nödtvång

uppgiva guldmyntfoten. Någon invändning synes alltså icke kunna göras mot

att fullmäktige även efter guldmyntfotens fall i England ansett sig böra invänta

resultaten av de igångsatta underhandlingarna örn ett valutalån, innan

framställning gjordes om befrielse från skyldigheten att inlösa sedlarna med

guld.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

BankoutsTcottets utlåtande Nr 40.

Större tveksamhet ingiver frågan, huruvida fullmäktige tidigare än som

skett bort inse de svårigheter, som kunde bliva förenade med upprätthållande

av guldmyntfoten, och därav bort föranledas att söka upplägga ett valutalån

av tillräcklig storlek för att möta tänkbara påfrestningar. Av

vad fullmäktige på denna punkt anfört och utskottet i övrigt kunnat inhämta

synes framgå, att tanken på att ett dylikt lån kunde bliva behövligt framkommit

i diskussionen inom landet först på eftersommaren 1931 eller ungefär vid

samma tid som fullmäktige vidtogo åtgärder i berörda syfte. Avgörande för

bedömandet av fullmäktiges handlingssätt härutinnan torde vara, vilken uppfattning

man haft anledning hysa örn Englands förmåga att hålla fast vid

guldmyntfoten. I den mån ett frångående av guldmyntfoten i England kunde

befaras, måste det nämligen anses ofrånkomligt, att ställningen även för den

svenska valutan skulle bliva svår. Allmänt bekant torde vara, att ännu vid

den engelska regeringskrisen i slutet av augusti 1931 girdin yntfotens upprätthållande

ansågs vara en självklar uppgift för engelsk penningpolitik samt att

man i England icke ansåg sig behöva befara, att omständigheterna kunde

tvinga till guldmyntfotens övergivande. Vid sådant förhållande förefaller det

knappast överraskande, att man icke i vårt land på allvar räknade med det

händelseförlopp, som sedan inträdde. I ljuset av den senare utveckling, som

nu är känd, kan det visserligen synas, som örn kreditkriserna under våren och

sommaren i Mellaneuropa kunnat utgöra en anledning att överväga behovet av

en omfattande utlandskredit. Något omedelbart behov av en dylik kredit förelåg

emellertid icke vid denna tidpunkt. En erinran mot fullmäktige för underlåtenhet

att säkerställa sådan kredit skulle sålunda grundas på, att fullmäktige

bort skrida till ett sådant steg till följd av farhågor för att lånevägen

några månader senare skulle på grund av den alltmer skärpta förtroendekrisen

vara stängd eller svårframkomlig. I betraktande av föreliggande omständigheter

saknar utskottet skäl att giva uttryck åt den uppfattningen, att fullmäktige

brustit i rimligt förutseende, därför att de underlåtit att vid en tidpunkt,

då detta ännu kunnat vara möjligt, upptaga ett valutalån av den omfattning,

som skulle hava varit nödvändigt för att trots Englands uppgivande av guldmyntfoten

upprätthålla den svenska kronans guldvärde.

Den penningpolitiska utvecklingen efter guldmyntfotens upphävande och

fullmäktiges åtgöranden för att fylla sin valutavårdande uppgift synas kräva

mera ingående behandling, bland annat med hänsyn till att de uttalanden, åt

vilka statsmakterna i dessa hänseenden giva sin anslutning, torde kunna få

karaktär av riktlinjer för vår penningpolitik under den

närmaste framtiden. I motsats mot vad ovan sagts örn utvecklingen

före guldmyntfotens upphävande gäller nämligen beträffande utskottets

granskning av fullmäktiges åtgärder under den därefter följande tiden, att

jämväl de grundläggande riktlinjerna för vår valutapolitik falla inom ramen

för granskningsarbetet.

De olika möjligheter, som efter guldmyntfotens upphävande erbjudit sig

vid valet av riktlinjer för vår valutapolitik, torde kunna sammanföras i trenne

s. 17 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 40.

17

huvudgrupper. Den första skulle hava inneburit ett inriktande av riksbankens

strävan på att snarast möjligt; söka ånyo anknyta till guldet,

antingen med kronans gamla guldvärde bevarat eller vid en annan, lägre guldparitet.

Det andra alternativet skulle hava varit att binda den svenska kronan

i fast förhållande till någon främmande valuta, som

icke vilade på guldet, närmast det engelska pundet. Den tredje

utvägen vore slutligen att taga sikte på kronans värde i förhållande till varor

och tjänster samt att till rättesnöre för penningpolitiken välja en strävan

att uppnå eller upprätthålla en viss prisnivå.

På de sålunda angivna alternativen finner utskottet anledning ingå endast

i den mån, de kunna anses för närvarande äga praktisk betydelse. Från denna

synpunkt torde en anknytning till guldet vid en lägre

paritet än den gamla för ögonblicket kunna lämnas ur räkningen.

Krav på åtgärder för att snarast möjligt kunna återknyta kronan

till guldet vid den gamla pariteten hava icke blivit framförda

med någon större styrka. Tydligt är, att en målmedveten strävan att

återföra kronans värde till den gamla guldpariteten under nuvarande förhållanden

skulle nödvändiggöra en utpräglad deflationspolitik. En sådan politik

vill utskottet icke förorda.

En fast anknytning av kronan vid det engelska pundet

synes icke äga sådan aktualitet, att ett närmare övervägande härom nu

skulle vara påkallat.

Örn utskottet sålunda hyser den uppfattningen, att riktpunkten för vår valutapolitik

icke med fördel kunnat eller kan väljas vare sig i en viss guldparitet eller

i en anknytning till det engelska pundet, anser utskottet att strävandena att

reglera kronans värde i stället böra taga till utgångspunkt den inhemska prisnivån

och vårt eget näringslivs behov. Härav följer emellertid icke, att det

av chefen för finansdepartementet till statsrådsprotokollet för den 27 september

1931 och av fullmäktige angivna programmet att med till buds stående medel

bevara den svenska kronans inhemska köpkraft

ensamt kan utgöra grundval för berörda strävanden. Ej heller synes nämnda

program i och för sig vara av så otvetydig innebörd, att det utan närmare

utveckling skulle kunna godtagas såsom rättesnöre för den närmaste tidens

penningpolitik.

Berörda program har också i vissa avseenden blivit föremål för olika meningar,

som jämväl varit företrädda inom utskottet.

Å ena sidan har kritik med en viss skärpa riktats mot riksbankens räntepolitik

och de genomförda kreditrestriktionerna, vilka ansetts medföra alltför

tunga bördor för näringslivet och tolkats såsom uttryck för en deflationistisk

prispolitik. Det har i anslutning härtill påyrkats, att riksdagen skulle i valutafrågan

giva direktiv, som innebure ett avvisande av en sådan politik och

ett förord för en viss höjning av prisnivån — vilken höjning dock icke finge

äga utpräglat inflationistisk karaktär — ävensom ett framhävande av det

önskvärda i lägre räntesatser.

Bihang till riksdagens protokoll 1982. 8 sami. 24 haft. (Nr 40.)

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Bankoutskottets utlåtande Nr bo.

Å andra sidan har man utgått från önskvärdheten att bibehålla i huvudsak

oförändrade levnadskostnader. Samtidigt har dock medgivits, att det starka

prisfall, som ägt rum, haft skadliga verkningar, och man har icke velat motsätta

sig en återhämtning av den för producenterna i främsta rummet betydelsefulla

partiprisnivån, under förutsättning att denna återhämtning hölles

inom sådana gränser, att den kunde med penningpolitiska hjälpmedel behärskas,

och icke medförde en påtaglig höjning av levnadskostnaderna.

Det vill synas, som örn de sålunda från olika sidor framförda meningarna

icke så väsentligt avvika vare sig från varandra eller från förberörda

program, särskilt sådant detta utvecklats i fullmäktiges skrivelse av den 11

februari 1932, att icke nämnda meningar skulle kunna inrymmas inom de allmänna

riktlinjer, som innefattas i programmet. Enligt utskottets uppfattning

torde också ett sådant inrymmande kunna ske under tvenne förutsättningar,

nämligen dels att fullmäktiges uttalande på det sättet kompletteras, att hinder

lika kraftigt resas mot en fortsatt deflation som mot en ursprungligen befarad

inflation, dels ock att den åsyftade återhämtningen av priserna icke

tänkes gå tillbaka till en alltför avlägset liggande prisnivå.

Örn, i enlighet med sistnämnda förutsättning, ansträngningarna icke torde

böra inriktas på att uppnå en mera väsentlig höjning av prisnivån, innebär

detta självfallet icke, att priserna i september 1931 eller under de därefter

förflutna månaderna behöva tillmätas någon särskild grad av okränkbarhet.

I detta hänseende torde det vara skäl att jämväl framhäva innebörden i den

utveckling av riksbankens program, som fullmäktige givit i sin nyssnämnda

skrivelse den 11 februari 1932. Däri framhålles uttryckligen, att avsikten icke

varit eller är att motverka varje stegring av prisnivån, och fullmäktige angiva

särskilt vissa faktorer, vilka böra tillåtas att verka i prishöjande riktning

utan att föranleda motverkande åtgärder. Då utlandsvalutoma stigit i värde

och därmed priserna på importvaror stegrats, måste detta tydligen i och för

sig vara ägnat att verka höjande på den svenska prisnivån. Örn likaledes genom

växelkursernas inverkan svenska exportvaror blivit höjda i pris, blir följden

densamma. En penningpolitik, som åsyftade att bibehålla en oförändrad

prisnivå, måste under sådana förhållanden inriktas på att genom nedtryckning

av andra inhemska priser bevara den gamla jämvikten. Då en sådan

politik tydligen icke åsyftas eller kan åsyftas, måste sålunda prishöjningar av

nyssnämnda båda slag liksom även prishöjningar på grund av tullförhöjningar,

vara förenliga med de av fullmäktige angivna riktlinjerna. Såsom fullmäktige

framhållit, skulle ett motverkande av dylika prisförhöjningar genom nedpressning

av priserna på de egentliga hemmamarknadsvarorna för vårt land

skärpa verkningarna av den nuvarande krisen. Men även priserna på egentliga

hemmamarknadsvaror böra uppenbarligen kunna tillåtas att stiga, försåvitt

detta icke mera kännbart påverkar levnadskostnaderna.

Det torde i detta sammanhang böra understrykas, att penningpolitiken icke

schematiskt bör bindas vid vissa indextal, något som fullmäktige icke heller

torde hava avsett. Vid strävandet att handhava penningpolitiken i hela landets

intresse måste så många faktorer spela in, att en formell och enkel regel

s. 19 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr bo.

19

icke synes kunna uppställas. Med hänsyn härtill vill utskottet, i anslutning

till vad nyss framhävts rörande huvudpunkterna av det i fullmäktiges berörda

skrivelse den 11 februari 1932 angivna programmet, uttala, att inom ramen

för nämnda program bör kunna föras en penningpolitik, som medgiver en

skälig återhämtning av priserna, samtidigt med att trygghet skapas mot de

faror, vilka åtfölja en inflation i detta begrepps vedertagna betydelse.

Men även en utveckling i riktning mot en ytterligare nedtryckning av prisnivån

synes, såsom redan antytts, böra med styrka förhindras. Såvitt utskottet

kunnat finna, har missnöjet med den hittills förda penningpolitiken icke

riktat sig mot det i omförmälda program innefattade hindret för en mera betydande

prisstegring. Vad kritiken tagit sikte på är fastmera, att en återhämtning

av priserna inom av programmet antydda gränser så långt ifrån

ägt rum, att prisnivån synts fortfarande hava varit i sjunkande, att stegringen

i vissa av växelkurserna påverkade priser kompenserats genom nedtryckning

av inhemska priser och att alltså i viss mån en sådan utveckling ägt rum, som

enligt vad fullmäktige själva yttrat vore ägnad att skärpa verkningarna av

den nuvarande krisen. I den mån nämnda utveckling främjats eller icke hindrats

av den förda ränte- och kreditpolitiken, skulle, har det gjorts gällande,

denna alltså hava haft en deflationistisk karaktär till skada för näringslivet.

Utan tvivel föreligga stora svårigheter att fälla ett tillförlitligt omdöme örn

orsakerna till den utveckling, som i detta hänseende försiggått. Den roll,

ränte- och kreditpolitiken härvidlag kan spela, är omstridd, och utskottet har

icke anledning att för sin del giva uttryck åt någon bestämd uppfattning örn

den större eller mindre effektiviteten hos de penningpolitiska medlen, då det

gäller att i en situation som den nuvarande påverka prisnivån. Utgår man

emellertid ifrån, att dessa medel under alla omständigheter måste anses höra

till de betydelsefulla faktorerna, torde det icke saknas fog för den uppfattningen,

att en penningpolitik, som främst tar sikte på att hindra uppkomsten

av en befarad inflationistisk prisstegring, gärna får en tendens att verka i

pristryckande riktning.

Då det av fullmäktige angivna programmet för vår penningpolitik fått sin

ursprungliga form under intrycket av farhågorna för en inflationistisk prisstegring,

är det naturligt, att uppmärksamheten i främsta rummet inriktats

på att möta nämnda farhågor. Mot bakgrunden härav har man att bedöma

de extraordinärt höga räntesatser, som -—- örn med tvingande skäl ma vara

osagt — upprätthållits under någon tid efter guldmyntfotens frångående. Det

torde emellertid vara angeläget att lika uttryckligt fästa uppmärksamheten på

riskerna av ett fortsatt prisfall eller av åtgärder, vilka lägga hinder i vägen för

den önskvärda återhämtning av priserna, som synes förenlig med vad utskottet

här ovan närmare utvecklat. I samband härmed vill utskottet i fråga

örn räntesättningen endast framhålla, att det uppenbarligen måste vara ett

allmänt önskemål, att räntorna inom landet hållas på den lägsta nivå, som

överhuvud taget är möjlig utan att det för penningpolitiken uppställda målet

äventyras.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Bankoutskottets utlåtande Nr k0.

Ang. vissa

krediter föi

Kreugerkoncernen

m. in.

Fullmäktiges

redogörelse

den

11 april

1932.

De reflektioner, till vilka granskningen av fullmäktiges liandhavande av

valutapolitiken sålunda givit anledning, har utskottet härigenom velat för riksdagen
omförmäla.

2 :o.

Vid granskning av fullmäktiges protokoll har utskottet uppmärksammat,

att vid skilda tillfällen under år 1931 betydande krediter lämnats av riksbanken

till Skandinaviska kreditaktiebolaget eller vissa till den s. k. Kreugerkoncernen

anslutna bolag. Ett par av de åtgärder, som i detta avseende vidtagits,

hava icke från början upptagits i fullmäktiges protokoll. Liknande kreditgivning

har, enligt vad som inhämtats av fullmäktiges särskilda protokoll för

gångna månader av år 1932, ägt rum även under sistnämnda år.

Då utskottet ansett det vara av vikt att erhålla en sammanfattande redogörelse

från fullmäktiges sida rörande ifrågavarande kreditgivning, har utskottet

i skrivelse till fullmäktige den 8 april 1932 anhållit örn en dylik redogörelse.

Nämnda redogörelse borde innefatta såväl uppgift örn samtliga de beslut och

åtgärder, som efter utgången av den tid, för vilken ansvarsfrihet av 1931 års

riksdag beviljats fullmäktige, vidtagits av riksbanksledningen —- därvid beträffande

åtgärder, vilka icke grundade sig på protokollförda beslut av fullmäktige,

borde angivas orsaken till att frågan icke gjorts till föremål för dylikt

beslut — som ock en framställning rörande de närmare omständigheter,

vilka vid fullmäktiges ställningstagande till hithörande ärenden varit avgörande.

I skrivelse den 11 april 1932 hava fullmäktige lämnat den sålunda begärda

redogörelsen.

Inledningsvis anföra fullmäktige i nämnda skrivelse, att läget på penningmarknaden

i början av år 1931, i korthet sammanfattat, varit följande:

På grund av stora utländska insättningar hos affärsbankerna hade dessa god

tillgång på rörelsemedel. Bankernas upplåning i riksbanken var ej betydande.

Enligt den officiella bankstatistiken uppgingo de utländska insättningarna i

svenska banker vid utgången av januari 1931 till omkring 265 miljoner kronor.

Samtliga bankers upplåning i riksbanken utgjorde vid samma tidpunkt omkring

103 miljoner kronor, varav ett belopp av 57 miljoner kronor föll på Skandinaviska

kreditaktiebolaget.

Utvecklingen under de fem första månaderna av året gick i samma riktning.

Utlandets förtroende för placeringar i Sverige förblev orubbat, vilket i sin tur

för vårt land medförde en fortsatt god tillgång på penningar.

I denna situation på penningmarknaden hade i februari och april månader

1931 framkommit de kreditanspråk, för vilka i fullmäktiges skrivelse lämnats

följande redogörelse:

Rediskontering srätt för vissa banker i februari—mars 1931 intill ett belopp av

32 miljoner kronor.

»I slutet av januari och under februari 1931 underhandlade bankdirektörerna

Rydbeck och Lauritzen i Skandinaviska kreditaktiebolaget samt ingenjören Ivar

s. 21 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 40.

21

Kreuger med förste deputeraden om en eventuell rediskonteringskredit för Skandinaviska

kreditaktiebolaget, Stockholms Enskilda Bank och Stockholms Intecknings

Garanti Aktiebolag å tillhopa 32 miljoner kronor (fördelad på nämnda

banker med respektive 20, 8 och 4 miljoner kronor), avseende växlar mellan Svenska

Tändsticksaktiebolaget och Polska Tändsticksmonopolbolaget. Förste deputeraden

framhöll därvid, att han principiellt vore emot utländsk kreditgivning.

Häremot framhölls emellertid, att penningmarknaden ej ställde hinder i vägen

för kreditens beviljande.

Rörande ändamålet med krediten erhöll förste deputeraden av Kreuger vissa

uppgifter, i huvudsak av följande innebörd.

Kreditbehovet var en följd av ett under hösten 1930 med Polen träffat avtal.

I anledning av förste deputeradens kritik av att en dylik kapitalkrävande transaktion

avslutats under dåvarande osäkra förhållanden anförde Kreuger bland

annat, att större delen av de behövliga medlen skulle anskaffas från utlandet.

Den svenska penningmarknaden skulle behöva tagas i anspråk för ett belopp av

8 miljoner dollars, vilka skulle vara återbetalda före årets slut. Avtalet hade

på sin tid ansetts nödvändigt dels för att ernå en förbättring av ett Tändsticksbolagets

polska monopolavtal, dels för att erhålla förlängning av en koncession

för telefonbolaget L. M. Ericsson, vilken eljest snart skulle utlöpa. Sistnämnda

företag hade därigenom även erhållit vissa leveranser, som beredde möjligheter

till ökad sysselsättning för arbetarna vid de svenska telefonfabrikerna.

Vid samtalet med Kreuger framhölls, att det ur allmänna synpunkter syntes angeläget,

att koncernen sökte göra sin ställning så likvid som möjligt, vilket

Kreuger sade sig skola beakta.

Med hänsyn till de upplysningar, som sålunda erhållits, och i betraktande

av ifrågavarande bankers soliditet ansågo fullmäktige sig böra bevilja de tre

bankerna den begärda rätten till rediskontering av ifrågavarande växlar. För

att understryka, att fullmäktige ansågo krediten mindre önskvärd, och att den

borde tagas i anspråk i så liten omfattning som möjligt, bestämdes, att riksbanken

för den första tremånadersperioden skulle tillämpa en räntesats, som

nied Va procent översteg riksbankens diskonto. Riksbanken förbehöll sig full

frihet beträffande högre ränta vid eventuell omsättning.

Skandinaviska kreditaktiebolaget tog den 28 mars riksbanken i anspråk tor

sin andel av krediten, 20 miljoner kronor. _ Stockholms Intecknings Garanti

Aktiebolag rediskonterade den 1 april 1.75 miljoner kronor av sin andel. Växlarna

löstes den 25 juni. Stockholms Enskilda Bank har ej begagnat sig av

rätten till dylik återbelåning.

Då riksdagen den 5 april detta år behandlade fragan örn en stodaktion tor

Skandinaviska kreditaktiebolaget, utgjorde etet utestående beloppet av denna

kredit för riksbankens vidkommande 20 miljoner kronor.

Rediskontering srätt för Skandinaviska kreditaktiebolaget i april—nuti 1931

intill ett belopp av 74.1 miljoner kronor.

Ända till i juni månad karakteriserades den svenska penningmarknaden av

en riklig penningtillgång. De utländska insättningarna nådde sin toppunkt i

maj. Den sista april uppgick Skandinaviska kreditaktiebolagets rediskontering

och upplåning i riksbanken till omkring 87 miljoner kronor. Motsvarande

belopp utgjorde vid utgången av samma månad åren 1928—1930 omkring

66.73 och 1 miljoner kronor respektive.

I slutet av april 1931 hade den internationella krisen ej ännu fatt den utpräglade

karaktär av förtroendekris, som blev utmärkande för densamma i

och med de österrikiska banksvårigheterna. Dessa inträffade omkring mitten

av maj. Läget på den internationella penningmarknaden var dock redan av

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Bankoutskottets utlåtande Nr kO.

deri art, att.Kreugerkoncernen ånyo hade behov av att få taga den inhemska

marknaden i anspråk.^ Hänvisande till svårigheterna att göra vissa avtalade

emissioner och att erhålla utländsk kredit, gjorde Kreuger i slutet av april en

förfrågan i riksbanken, huruvida vissa av koncernföretagen kunde erhålla kredit

i riksbanken mot säkerhet av tyska obligationer samt, örn så erfordrades,

borgen av Skandinaviska kreditaktiebolaget för viss del av krediten. Han

erhöll det besked, att riksbanken ej ville lämna någon kredit till koncernföretagen.

Om koncernens svenska bankförbindelser ansåge sig böra lämna krediten

och i anledning därav ville förskaffa sig viss rediskonteringsmöjlighet i

riksbanken, finge dessa förhandla därom med riksbanken.

. Några dagar senare upptog Skandinaviska kreditaktiebolaget genom bankdirektör

Lauritzen underhandlingar med förste deputeraden i denna fråga.

Bankdirektör Lauritzen meddelade därvid, att Skandinaviska kreditaktiebolaget

ansåge sig icke kunna undandraga sig att lämna aktiebolaget Kreuger &

Toll och Svenska tändsticksaktiebolaget en kredit på — enligt förste deputeradens

anteckningar — cirka 30 miljoner dollars. Beloppet skulle användas

för viss under föregående år avtalad likvid till tyska staten. Härav kunde

Skandinaviska kreditaktiebolaget tillhandahålla 10 miljoner dollars och sannolikt

även större delen av återstående 20 miljoner dollars. Krediten, som avsåg

en tid av 6 månader, skulle lämnas mot tremånadersväxlar. Som hypotek hade

Skandinaviska kreditaktiebolaget erbjudits tyska 6 % statsobligationer att belånas

efter en kurs av 70 procent. En förutsättning för att Skandinaviska

kreditaktiebolaget skulle lämna krediten vore, att banken erhölle en rediskonteringskredit

att användas i händelse av behov, avseende motvärdet av 20

miljoner dollars.

Då fullmäktige i slutet av april och början av maj hade att taga ståndpunkt

till frågan, huruvida denna framställning skulle beviljas, var läget sådant, att

örn framställningen avslagits, detta säkerligen lett därtill, att Kreugerkoncernen

ej kunnat fullgöra likviden till Tyskland. Det är givetvis omöjligt att

närmare angiva, vilka följder i övrigt ett avslag skulle hava medfört. Otvivelaktigt

torde dock vara, att verkningarna av att likviden uteblivit, skulle

hava blivit synnerligen ingripande, i första hand för Kreugerkoncernen men

även för svenskt bankväsen. Det kunde befaras, att enbart ryktet örn betalnmgssvårigheter

för koncernen skulle, bortsett från andra följder, framkalla

en sådan oro i utlandet beträffande de svenska bankerna, att de utländska

insättarna i forcerat tempo komme att hemtaga sina tillgodohavanden. Därigenom

kunde hava föranletts likviditetssvårigheter, som ej kunnat undgå att

medföra^ menliga verkningar för bankväsendet och för den svenska valutan.

Såvitt då, före den österrikiska krisen, kunde bedömas, var det, örn förhållandena

ej utvecklade sig i alltför ogynnsam riktning, vid ett bifall till framställningen

ej uteslutet, att riksbanken ej skulle behöva anlitas. Fullmäktige vilja

erinra därom, att, trots den österrikiska krisen, Skandinaviska kreditaktiebolaget

först i slutet av juli — efter det tyska bankmoratoriet — behövde börja

att taga krediten i anspråk. Och även örn det skulle visa sig, att Skandinaviska

kreditaktiebolaget behövde falla tillbaka på riksbanken för hela den avtalade

krediten, ansågo fullmäktige sig vid tidpunkten för dess beviljande kunna

räkna med, att det skulle bliva möjligt för koncernen att genom sina planerade

emissioner eller genom realisation av vissa tillgångar återställa sin likviditet.

Sistnämnda synpunkt gjordes med styrka gällande av Skandinaviska

kreditaktiebolaget.

Vad ^beträffår säkerheten för krediten, ansågo fullmäktige sig ej behöva

hysa några farhågor. Krediten skulle lämnas till Skandinaviska kreditaktiebolaget,

som kunde förutsättas vara noggrant orienterat angående koncernens

ställning och som i sin tur skulle erhålla säkerhet, som måste anses betryg
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr bO.

23

gande. Det fanns icke någon anledning att ifrågasätta riktigheten av de bokslut

för Kreugerbolagen, som underskrivits av bolagens styrelser.

På grund av ovan anförda skäl förklarade fullmäktige sig beredda att rnedo-iva

Skandinaviska kreditaktiebolaget rediskonteringsrätt i riksbanken, i den

män så skulle erfordras, för växlar, utställda av Kreuger och accepterade av

Svenska tändsticksaktiebolaget respektive aktiebolaget Kreuger & Toll, till

ett sammanlagt kronbelopp, motsvarande 20 miljoner dollars. Räntan skulle

beräknas efter en räntesats, som med en procent översteg riksbankens diskonto

för tremånadersväxlar. .. . . ,

Krediten började ej användas förrän den 23 juli, da Skandinaviska kreditaktiebolaget

återbelånade växlar till ett belopp av 15 miljoner kronor. Först

i september hade krediten i sin helhet tagits i anspråk.

Den 5 april detta år utgjorde det utestående beloppet av denna kredit för

riksbankens vidkommande 74.7 miljoner kronor.

I fråga örn båda de nu behandlade rediskontenngskrediterna till vissa affärsbanker

gäller, att de föranletts av krediter till Kreugerkoncernen, vilka varit

en följd av avtal, som träffats under åren 1929 och 1930. Först under ar

1931 fick riksbanken kännedom örn de av avtalen vallade fmansiermgssvarigheterna.

Enligt vedertagen praxis har därvid från riksbankens sida ej. föreskrivits,

huru den kreditgivande banken borde handla, För^ den bankmässiga

prövningen av kreditens berättigande hos affärsDanken mäste denna ensam

taga ansvaret. Fullmäktiges ståndpunkt beträffande riksbankens rediskonteringskrediter

har bestämts av de konsekvenser, som kunde antagas bliva idliden

för det svenska bankväsendet av ett handlande enligt det ena eller andra

alternativet.

Beträffande den omständigheten, att ifrågavarande rediskontenngskrediter

ej från början upptagits i fullmäktiges protokoll, vilja fullmäktige erinra, att

det sedan gammalt ej varit bruk att i fullmäktiges protokoll intaga beslut örn

rediskontenngskrediter vid riksbankens huvudkontor. Framställningar idébankerna

örn lån och rediskontering vid huvudkontoret inkomma vid olika tidpunkter

på dagen och måste då omedelbart avgöras. En del av dessa blir det

möjligt att föredraga vid fullmäktiges lånesammanträde samma dag, de inlämnäts

Härvid skola, fyra, fullmäktige vara, närvarande. Samtliga under dagen

inkomna och bifallna framställningar införas i föredragningslistor, vilka

genomgås vid följande dags lånesammanträde. I tveksamma fall har föredragning

av framställning örn rediskonteringsrätt skett under hand för fullmäktige.

Så har ägt rum i bada här omnämnda fall. .

I mitten av juli inträffade de tyska banksvårigheterna. Förtroendekrisen

skärptes därigenom i utomordentlig grad. De utländska insättarna hemtogo i

allt större omfattning sina placeringar i svenska banker. Vid utgången av

maj och juni uppgingo dessa till 343 respektive 303 miljoner kronor. 1 slutet

av juli hade de nedgått till 212 miljoner kronor.

I likhet nied andra större svenska affärsbanker fick Skandinaviska kreditaktiebolaget

vidkännas en stark påfrestning på grund av denna utveckling.

Dessa förhållanden bidrogo till att fullmäktige med särskild uppmärksamhet

följde kreditgivningen till denna bank. Det gällde att i dåvarande ömtaliga

situation såvitt möjligt undvika varje åtgärd, _ som kunde framkalla oro beträffande

det svenska bankväsendet, och samtidigt att pa bästa sätt trygga

riksbankens intresse såsom långivare. .

Fullmäktige, som då liksom tidigare stodo i ständig kontakt med bankmspektören,

fingo av denne bekräftelse pa att, enligt hans uppfattning, bkandinaviska

kreditaktiebolaget erhållit fullt tillräckliga säkerheter för sina krediter

till Kreugerkoncernen, och att Skandinaviska kreditaktiebolagets stauning

i övrigt var fullt betryggande. Med hänsyn till storleken av de kredi
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Bankoutskottets utlåtande Nr 40.

^e^’11som banken erhållit, beslöto fullmäktige emellertid, att realsäkerhet skulle

ställas för de krediter,^ som hade samband med Kreugerkoncernen. Riksbanken

erhöll sedermera sadan i form av polska och tyska statsobligationer.

Tiden efter upphävandet av guldmyntfoten. Kredit till Svenska Tändsticks
aktiebolaget

och Aktiebolaget Kreuger & Toll i oktober 1931 intill ett

belopp av 40 miljoner kronor.

Givetvis var valutaläget efter det att vårt land frångått guldmyntfoten synnerligen

labilt. Valutamarknaden var ytterst känslig, och det kunde befaras,

att den svenska valutans värdesättning i utlandet i hög grad kunde påverkas

av varje orosrykte om svenskt bank- och finansväsen.

I denna situation framkom fran Skandinaviska kreditaktiebolaget en begäran.

örn viss omläggning av formen för de hittills berörda krediterna. Omläggningen

beviljades, sedan bankinspektören förklarat, att ur de synpunkter,

han hade att företräda, ej något vore att erinra mot densamma. Efter genomförandet

av omläggningen vörö krediterna formellt sett lämnade direkt till

koncernföretagen mot Skandinaviska kreditaktiebolagets borgen såsom för

oskuld i stället för

medförde denna omläggning ingen förändring av riksbankens ställning på

grund av dessa, ursprungligen till Skandinaviska kreditaktiebolaget lämnade

krediter.

För att kunna bedöma storleken av de anspråk på utländsk valuta, som kunde

väntas, framträda, sökte fullmäktige införskaffa så fullständiga uppgifter

som möjligt därom från större svenska företag, däribland Kreugerbolagen.

Den 4 september, i samband med undersökningarna örn behovet av ett valutalån,

lämnade Kreuger i närvaro av bankdirektör Lauritzen inför fullmäktige

en redogörelse för koncernens förestående större anspråk på valuta. Av

denna framgick bland annat, att till mitten av maj 1932 något större behov

av utländsk valuta icke vore att förvänta.

Kreuger kalkyler örn penningbehovet visade sig emellertid redan i slutet

av oktober ej hållbara. Detta berodde enligt uppgift på följande omständigheter.

Vissa utländska banker, med vilka tidigare avtal örn kredit träffats, hade

med anledning av marknadens läge förklarat sig icke kunna fullfölja överenskommelsen

Det hade visat sig omöjligt att till svensk valuta eller guldvaluta

overiora tillgodohavanden i vissa, länder, bland andra Tyskland och Ungern.

Vissa utländska acceptkrediter finge icke omsättas utan väsentliga, tidigare

ej inräknade amorteringar. En utbetalning till en stat, där koncernen hade

tandsticksmonopol, mäste fullgöras, ehuru det tidigare ställts i utsikt, att den

skulle ia uppskjutas till en senare tidpunkt.

Med aniedning härav erfordrades en kredit å 40 miljoner kronor för Svenska

landstickaktiebolaget och Aktiebolaget Kreuger & Toll. Som säkerhet erbjöd

.kreuger utländska statsobligationer.

Skandinaviska kreditaktiebolaget hade på grund av bankens förutvarande

stora engagemang.förklarat sig icke kunna tillhandahålla ifrågavarande kredit.

Vid underhandlingarna örn krediten meddelade Kreuger, att han förut konfererat

därom med såväl finansministern som bankinspektören.

I anledning av framställningen överläde förste deputeraden med bankinspektören

och bankdirektör Rydbeck. Bankinspektören framhöll därvid önskvärdheten

av att^ett arrangemang träffades och betonade de stora olägenheter, som

skulle uppstå för svenskt bankväsen, örn aktiebolaget Kreuger & Toll och Svenska

Tändsticksaktiebolaget skulle nödgas inställa betalningarna.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr \0.

25

Den 22 oktober kl. 11 f. m. beslöto fullmäktige att avslå låneansökningen.

Anledning att protokollföra detta beslut ansågs ej föreligga.

Vid ett senare fullmäktigesammanträde samma dag meddelade fullmäktiges

ordförande, att finansministern uttalat sina bekymmer över läget och hemställt,

att man skulle söka finna en väg ur svårigheterna. Under samtalet hade möjligheten

att finna en lösning genom belåning av aktier i Bolidens gruvaktiebolag

berörts.

En framställning av Kreuger om en kredit å 86 miljoner kronor mot säkerhet

av aktier i sistnämnda bolag, varom närmare förmäles i protokollet för den

23 oktober, hade fullmäktige ansett sig icke kunna bifalla.

Sistnämnda dag, den 23 oktober, ägde en konferens rum hos statsministern.

Vid denna närvoro finansministern samt enligt kallelse fullmäktiges ordförande,

förste deputeraden och herr Fehr. Under överläggningen betonades av nämnda

regeringsmedlemmar, att en betalningsinställelse för koncernföretagen i dåvarande

ömtåliga läge kunde medföra oöverskådliga konsekvenser för bankerna

och landet i dess helhet. För att örn möjligt undvika detta vore regeringen villig

upptaga underhandlingar örn förvärv av aktierna i Bolidens gruvaktiebolag.

Någon definitiv ståndpunkt till frågan örn pris och övriga villkor för förvärvet

hade man vid nämnda tidpunkt icke hunnit taga.

På eftermiddagen sammanträdde fullmäktige, därvid finansministern jämlikt

Kungl. Maj:ts särskilt meddelade bemyndigande var närvarande vid överläggningen.

Sedan finansministern, efter att å regeringens vägnar ha gjort viss,

nedan angiven utfästelse, avträtt, beslöto fullmäktige att lämna en kredit å

högst 40 miljoner kronor mot säkerhet av de erbjudna aktierna i Bolidens gruvaktiebolag

och borgen för hela beloppet av Skandinaviska kreditaktiebolaget.

Berörda utfästelse, som finnes intagen i fullmäktiges särskilda protokoll för

den 23 oktober 1931, innebar regeringens åtagande att hos Konungen hemställa

örn proposition till riksdagen örn statens övertagande av de pantförskrivna aktierna,

för den händelse riksbanken bleve nödsakad att på grund av bristande

likvid efter realisation övertaga dem.

Skandinaviska kreditaktiebolaget förklarade sig emellertid ej vilja ikläda

sig borgen för denna kredit. I anledning därav beslöto fullmäktige följande dag

medgiva, att borgen finge begränsas till halva kreditbeloppet, varvid förutsattes,

att borgen skulle tecknas såsom proprieborgen och ej såsom bristborgen. Sedan

fullmäktige meddelat, att villkoret örn en dylik borgen vore oeftergivligt, förklarade

Skandinaviska kreditaktiebolaget sig villigt att lämna en borgensförbindelse

av sådan art. Finansministern hade ej något att erinra mot denna anordning.

Den 5 april detta år utgjorde det utestående beloppet av denna kredit 40

miljoner kronor.

I samband med denna kredit begärdes av riksbanken, att Kreuger skulle komplettera

tidigare lämnade uppgifter rörande koncernen. Dels skedde detta muntligen,

dels avlämnade Kreuger av honom underskrivna, den 5 november 1931

dagtecknade uppgifter på Svenska Tändsticksaktiebolagets och Aktiebolaget

Kreuger & Tolls skulder den 15 oktober 1931 och därför lämnade säkerheter.

Kredit av ett bankkonsortium till Svenska T ändstick saktiebolag et i februari

1932 å ursprungligen 16,680.000 kronor.

Innevarande år hava fullmäktige tillsammans med vissa affärsbanker beviljat

ytterligare en kredit berörande Kreugerkoncernen. Detta skedde i slutet av

sistlidna februari. Beträffande tillkomsten av denna kredit få fullmäktige anföra

följande.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

BanhoutsTcottets utlåtande Nr kO.

Enligt de uppgifter, som riksbanken erhållit rörande Kreugerkoncernens kortfristiga

utländska skulder, förföll den 21 februari 1932 en större acceptkredit,

som ett antal amerikanska banker lämnat Svenska Tändsticksaktiebolaget. Det

hade uppgivits, att avtal träffats örn omsättning av krediten på nio månader

mot en avbetalning å 2 miljoner dollars. Fullmäktige, som med största uppmärksamhet

följde utvecklingen, erhöllo i mitten av februari av såväl bankdirektör

Rydbeck som representanter för Svenska Tändsticksaktiebolaget och

Aktiebolaget Kreuger & Toll meddelande örn att medel anskaffats såväl för

denna avbetalning som för utbetalning av den 1 mars förfallande kupongränta

å aktiebolaget Kreuger & Tolls obligationslån. För sistnämnda utbetalning

erfordrades cirka 1.2 miljoner dollars.

Den 23 februari 1932 (den 21 februari var söndag och den 22 i Förenta staterna

helgdag) meddelade bankdirektör Lauritzen och ingenjörerna ^Littorin

och Bergman i Svenska Tändsticksaktiebolaget. att från amerikanskt håll gjord

utfästelse att tillhandahålla medel för dessa likvider ej infriats. _ Under framhållande

av att Svenska Tändsticksaktiebolaget vore nödsakat inställa betalningarna,

för den händelse kreditfrågan ej ordnades samma dag, hemställdes,

att riksbanken skulle tillhandahålla erforderlig kredit i svenska kronor samt

försälja motsvarande dollarbelopp. Denna framställning avslogo fullmäktige.

Då bankdirektör Lauritzen förklarade, att Skandinaviska kreditaktiebolaget

i varje fall icke ensamt kunde tillhandahålla krediten, hänvisade förste deputeraden

tändsticksbolaget att undersöka möjligheten av att erhålla densamma

genom samverkan mellan Skandinaviska kreditaktiebolaget, Svenska Handelsbanken

och Stockholms Enskilda Bank. _

Underhandlingar rörande krediten pågingo därefter hela dagen mellan representanter

för nämnda tre affärsbanker samt för Svenska tändsticksaktiebolaget

och Aktiebolaget Kreuger & Toll. Därvid visade det sig, att de uppgifter om

Kreugerbolagens ställning, som deras representanter kunde lämna, voro mycket

ofullständiga. På grund därav ansågo bankerna sig böra avböja att lämna den

begärda krediten.

I detta läge ansågs påkallat att, då finansministern var bortrest, lämna statsministern

en redogörelse för situationen. Pa hemställan av fullmäktiges ordförande

infann sig statsministern i riksbanken. Då återstod endast ett par

timmar, innan svaret till New York måste lämnas. Statssekreteraren i finansdepartementet

hade kort förut kommit tillstädes.

Efter diskussion av olika möjligheter framkom slutligen ett förslag, som

innefattade, bland annat, att riksbanken skulle deltaga med hälften, eventuellt

2/3 av den begärda krediten. Två av affärsbankerna skulle övertaga vardera

V''6, och ytterligare Ve skulle eventuellt övertagas av en tredje affärsbank. Som

säkerhet för krediten skulle pantförskrivas utländska statsobligationer och

svenska aktier samt ställas viss borgen.

De närvarande fullmäktige avböjde emellertid för riksbankens del förslaget.

De förklarade sig beredda att förelägga fullmäktige ett förslag om riksbankens

deltagande i krediten endast under förutsättning, att, därest så komme att

av riksbanken påfordras, regeringen ville hos Konungen hemställa örn avlåtande

av proposition till riksdagen, att aktiebolaget Kreditkassan av år 1922

skulle övertaga riksbankens andel av krediten.

Såsom framgår av fullmäktiges särskilda protokoll för sammanträdet den

24 sistlidna februari, gjorde statsministern i anledning härav utfästelse i ovanberört

avseende.

Fullmäktige hava därefter bifallit förslaget om riksbankens deltagande tillsammans

med två andra banker i en kredit till Svenska Tändsticksaktiebolaget

å tillhopa 16,680,000 kronor. Å densamma har genom försäljning av vissa

aktier avbetalts 86,570 kronor.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 40.

27

Den 5 april detta år utgjorde det utestående kapitalbeloppet av denna kredit

för riksbankens vidkommande 11,062,286:07 kronor.

Krediten lämnades i syfte att förebygga en omedelbar betalningsinställelse

för Svenska tändsticksaktiebolaget och Aktiebolaget Kreuger & Toll med därav

följande allvarliga konsekvenser för svenskt bankväsen, särskilt för Skandinaviska

kreditaktiebolaget. Försträckningen gjordes emellertid betalbar efter

en uppsägningstid av 8 dagar.

Såsom ett villkor för krediten uppställdes, att Kreugerbolagen skulle tillhandahålla

de långivande bankernas representanter allt det material, som kunde

erfordras för en fullständig undersökning av Kreugerkoncernens ställning.

En dylik utredning igångsattes också omedelbart, därvid riksbanken representerades

av förste deputeraden och bankofullmäktigen Fehr. Av flera skäl visade

det sig mycket snart oundgängligt, att Kreuger personligen biträdde vid

utredningen. Förste deputeraden lät därför anmoda honom, som då befann

sig i Amerika, att omedelbart hemresa till Europa för att ställa sig till utredningens

förfogande. Det hade överenskommits, att Kreuger, åtföljd av bankdirektör

Rydbeck och koncernens huvudbokförare, skulle söndagen den 13 mars

sammanträffa i Berlin med herr Fehr och bankdirektör Stén, den sistnämnde

såsom representant för Svenska Handelsbanken. Den 15 mars skulle förste

deputeraden inträffa i Berlin för att deltaga i utredningsarbetet. Den 12 mars

på eftermiddagen, dagen innan Berlinsammanträdet skulle hava tagit sin början,

kom underrättelsen, att Kreuger i Paris tagit sig av daga.»

Sammanfattningsvis hava fullmäktige anfört, att av förestående redogörelse

för av riksbanken lämnade krediter, berörande företag, anslutna till Kreugerkoncernen,

framginge följande:

Krediterna å 20 miljoner och 74.7 miljoner kronor hava lämnats direkt till

Skandinaviska kreditaktiebolaget och utestodo den 5 april mot samma banks

borgen såsom för egen skuld. För halva beloppet av krediten å 40 miljoner

kronor har Skandinaviska kreditaktiebolaget iklätt sig borgen såsom för egen

skuld. Den i år lämnade krediten, vari riksbankens andel utgör något över

11 miljoner kronor, har riksbanken beviljat tillsammans med vissa affärsbanker.

Förutom ovannämnda borgen av Skandinaviska kreditaktiebolaget för de

tre största krediterna fanns förenämnda den 5 april 1932 följande realsäkerhet,

som enligt fullmäktige torde få anses betryggande:

för krediten å 20 miljoner kronor:1 20/32 av nominellt 10,800,000 dollars Polska

republikens 6^2 % obligationer per år 1965;

för krediten å 74.7 miljoner kronor:2 obligationer å tillhopa nominellt 29 miljoner

dollars av Tyska rikets 6 % internationella lån av år 1930 (6 % Äussere

Deutsche Reichsanleihe von 1930), vilka obligationer voro pantförskrivna till

riksbanken såsom säkerhet för Skandinaviska kreditaktiebolagets borgen;

för krediten å 40 miljoner kronor:3 84,000 A-aktier å tillhopa nominellt

1 Lämnad mot växlar, utställda av Polska tändsticksmonopolbolaget, accepterade av Svenska

tändsticksaktiebolaget och överlåtna av aktiebolaget Förenade Svenska tändsticksfabriker.

2 Lämnad mot_ växlar, utställda av Ivar Kreuger eller Ivar Kreuger» stärbhus, accepterade till ett

belopp av 41,125,000 kronor av Svenska Tändsticksaktiebolaget och till ett belopp av 30,575,000

kronor av aktiebolaget Kreuger & Toll.

3 Lämnad mot växlar, utställda av Ivar Kreuger eller Ivar Kreuger» stärbhus, accepterade till 20

miljoner kronor av Svenska Tändsticksaktiebolaget och till 20 miljoner kronor av aktiebolaget Kreuger

k Toll.

(De i förestående noter — vilka tillfogats av bankoutskottet — meddelade uppgifterna avse tidpunkten

den 5 april 1932.)

Fullmäktiges

samman
fattning.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Bankoutskottets utlåtande Nr -40.

4,200,000 kronor samt 703,513 B-aktier å tillhopa nominellt 35,175,650 kronor

i Bolidens gruvaktiebolag;

för den i år lämnade krediten/ varav riksbankens andel utgör 11,062,286: 67

kronor:

nominellt 8 miljoner dollars Konungariket Kumäniens monopolinstituts 7 %

obligationer av år 1929,

nominellt 900,000 dollars obligationer av Tyska rikets 6 °/° internationella

lån av år 1930 (6 % Äussere Deutsche Reichsanleihe von 1930),

8,400 aktier i Stora Kopparbergs Bergslags Aktiebolag,

9,322 aktier serie A i aktiebolaget Svenska Kullagerfabriken,

59 aktier serie B i sistnämnda bolag,

4,800 aktier i Kreuger & Tolls byggnadsaktiebolag samt

900 preferensaktier i Fastigbetsaktiebolaget Hufvudstaden.

För sistnämnda kredit finnes dessutom borgen såsom för egen skuld av aktiebolaget

Kreuger & Toll och Ivar Kreuger.

Av redogörelsen torde, yttra fullmäktige, vidare framgå, att riksbanken vid

krediternas beviljande iakttagit de allmänna synpunkter, som riksbanken bör

anlägga på kreditgivningen.

Den första krediten ingick, framhålla fullmäktige, som del i en rediskonteringskredit

åt tre av vårt lands förnämsta affärsbanker. Enligt fullmäktiges

mening var vid den tidpunkt, då krediten beviljades, ett avböjande av

principiella skäl ej motiverat.

Den andra krediten, som utgjorde en rediskonteringskredit åt en av våra

största affärsbanker, ansåg sig riksbanken ej kunna undandraga sig med hänsyn

till de allmänna intressen, som därigenom kunde hava satts på spel.

De två sista krediterna hava, betona fullmäktige, beviljats sedan regeringens

representanter framhållit, att det ur landets synpunkt vore önskvärt, att

desamma lämnades, och i anslutning därtill gjort vissa utfästelser.

Med avseende å Skandinaviska kreditaktiebolaget framhålla fullmäktige i

sammanfattningen, att farhågorna för dess likviditet uppstodo först under sensommaren

1931. Framför allt på grund av uttag av utländska insättningar

blev nämnda bank nödsakad dels att taga i anspråk bela den av majavtalet

berörda krediten, dels även att högst väsentligt öka sin rediskontering av andra

växlar, bankens ordinarie rediskontering.

Skandinaviska kreditaktiebolagets insättningar från utländska banker minskades

under tiden 30 april—31 augusti 1931 från 108 miljoner till 42 miljoner

kronor. Samtidigt steg dess ordinarie rediskontering från 67 miljoner till 122

miljoner kronor. Under tiden 31 augusti—30 september, d. v. s. omedelbart efter

guldmyntfotens upphävande, minskades de utländska insättningarna ytterligare

till 23 miljoner kronor, medan den ordinarie rediskonteringen, delvis

till följd av ultimokraven, ökades till 182 miljoner kronor.

Fullmäktige framförde under hand sina bekymmer till regeringen i anled
1

Lämnad såsom nppsägningslån till Svenska Tändsticksaktiebolaget.

(Den i förestående not — vilken tillfogats av bankoutskottet — meddelade uppgiften avser

tidpunkten den 5 april 1932.)

s. 29 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr A0.

29

ning av Skandinaviska kreditaktiebolagets betydande upplåning i riksbanken.

Även med bankinspektören stodo fullmäktige i kontakt rörande denna fråga.

Erfarenheterna från föregående kriser hava, yttra fullmäktige slutligen,

lärt, att centralbanken under en kris måste öka sin kreditgivning för att krisens

verkningar icke skola bliva alltför ödesdigra. Örn fullmäktige i stället

för att följa denna princip hade vägrat fortsatt rediskontering eller rebelåning

åt Skandinaviska kreditaktiebolaget, hade detta enligt fullmäktiges mening

otvivelaktigt medfört betydande betalningssvårigheter med därav följande

mycket allvarliga konsekvenser. Ansvaret för att under rådande förhållanden

hava framkallat en dylik för landets bank- och penningväsen ödesdiger

situation, ansågo fullmäktige sig ej kunna taga, då ej riksdagen var samlad

och en statlig stödaktion därför ej kunde ifrågakomma. I början av innevarande

år syntes, att döma av förutberörda uppgifter örn Kreugerkoncernens

valutabehov, särskilda åtgärder ej erforderliga med hänsyn till valutan.

Skandinaviska kreditaktiebolagets upplåning i riksbanken minskades från 213

miljoner kronor vid innevarande års början till 193 miljoner kronor den 12

mars. Kreugerkoncernens sammanbrott förändrade emellertid helt och hållet

situationen.

Av fullmäktiges protokoll framgår, att vid de protokollförda sammanträden, I besluten

då beslut fattats rörande ifrågavarande krediter, följande fullmäktige eller full- fullmäktige

mäktigesuppleanter deltagit, nämligen m. m.

den 30 september 1931 (omläggning av formen för krediten å 74.7 miljoner

kronor): herrar af Jochnick, Rooth, Amnér, Widell, Viktor Larsson, Fehr

och Sköld;

den 24 oktober 1931 (beviljande av krediten å 40 miljoner): herrar af Jochnick,

Rooth, Amnér, Widell, Larsson, Fehr och Sköld;

den 28 november 1931 (förlängning av krediten å 74.7 miljoner kronor):

herrar af Jochnick, Amnér, Widell, Larsson, Fehr, Sköld och Wilhelmsson;

den 21 januari 1932 (förlängning av krediten å 40 miljoner kronor): herrar

Rooth, Amnér, Widell, Larsson, Fehr, Sköld och Örne;

den 24 februari 1932 (beslut om deltagande i kredit å belopp, motsvarande

värdet i kronor av 2 miljoner dollars) : herrar af Jochnick, Rooth, Amnér,

Widell, Larsson, Fehr och Sköld;

den 25 februari 1932 (förlängning av krediterna å 74.7 miljoner samt å

40 miljoner kronor): herrar af Jochnick, Rooth, Amnér, Widell, Larsson, Fehr

och Sköld; samt

den 29 februari 1932 (beslut om deltagande i kredit å belopp, motsvarande

värdet i kronor av 1.2 miljoner dollars): herrar af Jochnick, Rooth, Amnér,

Widell, Larsson, Fehr och Sköld.

Enligt vad utskottet inhämtat, beviljades krediten å 74.7 miljoner kronor

genom ett underhandsbeslut av firllmäktige den 5 maj 1931, i vilket deltogo

herrar af Jochnick, Rooth, Amnér, Widell, Larsson, Fehr och C. P. V. Nilsson.

Av fullmäktiges protokoll för den 23 oktober 1931 framgår vidare, att vid

fullmäktiges sammanträde nämnda dag —• därvid behandlats frågan örn förbe
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Bankoutskottets utlåtande Nr åo.

rörda kredit å 40 miljoner kronor — chefen för finansdepartementet deltagit i

överläggning med fullmäktige jämlikt av Kungl. Maj :t för honom utfärdat förordnande

av innehåll, som framgår av ett såsom bilaga till fullmäktiges protokoll

fogat utdrag av statsrådsprotokollet av följande lydelse:

»Utdrag av statsrådsprotokollet över finans är enden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 23 oktober 1931.

I 31 § i lagen den 12 maj 1897 för Sveriges riksbank stadgas, att, om Konungen

på framställning av fullmäktige i riksbanken eller, där Konungen eljest så

prövat nödigt, förordnat ombud att med fullmäktige i något särskilt ärende förhandla,

fullmäktige må med Konungens ombud överlägga.

Kungl. Majit finner gott förordna statsrådet och chefen för finansdepartementet

Felix Hamrin att förhandla med fullmäktige i riksbanken rörande vissa

åtgärder i samband med den ekonomiska krisen.

Tillika förordnar Kungl. Majit, att utdrag av statsrådsprotokollet i detta

ärende skall tillställas fullmäktige i riksbanken.

Ur protokollet:

Einar Regnér.-»

Stödaktio- I detta sammanhang vill utskottet erinra, att innevarande års riksdag i anondina

^e<^ng av framställning av Kungl. Majit (bankoutskottets utlåtande nr 22)

viska kredit- beslutat en stödaktion för stärkande av Skandinaviska kreditaktiebolagets likaktiebolaget.

vidi tet. Enligt riksdagens beslut skulle detta ske på det sätt, att staten genom

riksgäldskontoret dels tecknade förlagsbevis till ett belopp av 100 miljoner

kronor, dels ock tillhandahölle bolaget ett långfristigt lån å intill 115 miljoner

kronor. Villkor för stödaktionen skulle vara, att ett antal svenska affärsbanker

på depositions- och kapitalräkning hos Skandinaviska kreditaktiebolaget

på viss tid insatte 40 miljoner kronor. Det har förutsatts, att såsom

säkerhet för lånet å 115 miljoner kronor skulle pantförskrivas vissa i riksbanken

av bolaget belånade förbindelser och att valutan för förlagsbevisen skulle

av bolaget användas för infriande av andra förbindelser, för vilka bolaget såsom

gäldenär eller på grund av borgen häftade i ansvar till riksbanken.

Utskottet. Av den lämnade redogörelsen framgår, att riksbanken vid olika tillfällen

under år 1931 samt början av år 1932 för Kreugerkoncernens behov beviljat

krediter -—■ antingen i form av rediskonteringsrätt för Skandinaviska kreditaktiebolaget,

såsom koncernens huvudbankförbindelse, jämte ett par andra

banker, eller direkt till företag, anslutna till koncernen — intill ett belopp av

tillhopa omkring 158 miljoner kronor, varav emellertid högst utnyttjats omkring

146 miljoner kronor. Ifrågavarande krediter hava avsetts för fullgörande

av Kreugerkoncernen åvilande betalningsförpliktelser i utlandet.

s. 31 Kontrollera mot PDF

BankoutsTcottets utlåtande Nr 40.

31

Enligt utskottets mening lämna riksbankens ifrågavarande åtgöranden rum

för anmärkningar i vissa avseenden.

Hedan den omständigheten, att ett så stort kreditbelopp som det, varom här

är fråga, tillhandahållits ett enda affärsintresse — och därtill ett starkt spekulativt

inriktat sådant — måste vara ägnat att väcka mycken uppmärksamhet.

Det må framhållas, att i nämnda kreditbelopp icke ingår någon del av

Skandinaviska kreditaktiebolagets betydande ordinarie rediskontering hos

riksbanken, vilken i avsevärd mån torde hava betingats av bankens försträckningar

till Kreugerkoncernen.

Den viktigaste grunden för en kritik mot riksbankens ifrågavarande åtgärder

synes utskottet emellertid ligga däri, att nyssberörda särskilda försträckningar

lämnats för finansiering av krediter eller av andra likvider till utlandet, sammanhängande

med kapitaltransaktioner, av vilka flertalet vid ifrågavarande

tillfällen icke kunnat täckas på den internationella penningmarknaden. Det

borde hava beaktats, att riksbankens ifrågavarande kreditgivning måste medföra

en kännbar minskning i vårt lands likvida kapitaltillgångar och därigenom

vara ägnad att till förfång för legitim svensk företagsamhet föranleda en högre

räntenivå än som eljest behövde ifrågakomma samt en avsevärd inskränkning

av kreditmöjligheterna för produktionen inom landet. I själva verket

har också efter utskottets uppfattning den här avsedda kreditgivningen

utgjort en väsentlig anledning till de kreditrestriktioner och de höga

räntesatser, som under det senaste halvåret måst upprätthållas. Då den ifrågavarande

åderlåtningen av det svenska kapitalet i första hand drabbat riksbankens

utländska valutareserver och då riksbanken icke i samband med den på

våren 1931 utlovade krediten å 74.7 miljoner kronor vidtagit åtgärder för att

genom upplåning i utlandet bereda ersättning för den minskning av valutareserven,

som på grund av nämnda kredit måste förutsättas förr eller senare

inträda, framstår också sagda kredit såsom en bidragande orsak till att vårt

land i september 1931 nödgats frångå guldmyntfoten.

Vad vidare angår sistnämnda kredit å 74.7 miljoner kronor, synes det ägnat

att förvåna, att fullmäktige ansågo sig vid denna tidpunkt, i början av maj

1931, böra utlova en så stor försträckning för ett utländskt betalningsändamål.

Utredningen visar, att det även för fullmäktige stått klart, hurusom Kreugerkoncernen

redan vid detta tillfälle saknat möjligheter att utomlands uppbringa

det belopp, som erfordrades för ifrågavarande betalningar. Det framgår jämväl,

att den rikliga penningtillgång, som vid denna tid ännu förefanns i Sverige,

hade sin väsentliga orsak i utländska penningplaceringar av beskaffenhet

att när som helst kunna hem tagas. Fullmäktige hade ock själva redan i början

av år 1931 ansett sig böra göra affärsbankerna uppmärksamma på önskvärdheten

av att inskränka inköpen av utländska värdepapper i syfte att minska

den svenska kapitalexporten. En omständighet, som jämväl bort i detta sammanhang

mana till försiktighet, var det starkt stegrade importöverskottet för

vårt land redan i början av år 1931.

Bortsett från de förhållanden, som nu antytts, har det synts utskottet vara

i och för sig otillfredsställande, att säkerheter av den ringa likviditetsgrad,

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Banlcout-ikotteLs utlåtande Nr J^O.

varom det här till övervägande del är fråga, lagts till grund för betydande

krediter i riksbanken. Det må omnämnas, att de såsom säkerhet för krediten

å 74.7 miljoner kronor pantförskrivna tyska statsobligationerna äro utställda

i belopp örn 500,000 dollars stycket och icke få utbytas mot mera säljbara valörer

förrän efter den 29 maj 1934. Bindandet av så avsevärda belopp i dylika

mindre likvida tillgångar måste — även örn det, såsom uppenbarligen avsetts,

skedde för en kortare tid -—- självfallet vara ägnat att försvaga riksbankens

ställning och därmed även försvåra den valutavårdande verksamhet, som är

dess viktigaste ändamål såsom centralbank. Den uppgift, som riksbanken i

förevarande fall -— med avsteg från likviditetskravet —- påtagit sig, torde i

själva verket närmast överensstämma med vad som ankommer på en stödinstitution

av den karaktär, vilken representeras exempelvis av aktiebolaget Kreditkassan

av år 1922. Framhållas må, att vid tidpunkten för beviljandet av

krediten å 74.7 miljoner kronor riksdagen var samlad och att alltså tillfälle

förelåg att omedelbart bringa frågan örn en stödaktion under statsmakternas

prövning. Efter Kreugerkoncernens sammanbrott har det visat sig nödvändigt

att genom särskilda åtgärder från statsmakternas sida avlyfta från riksbanken

huvuddelen av de engagemang, vilka densamma iklätt sig.

Mot vad förut anförts angående riksbankens kreditgivning till Kreugerkoncernen

har visserligen invänts, att de ifrågavarande krediterna till en början formellt

icke lämnats till nämnda koncern utan haft karaktären av rediskonteringsrätt

för koncernens huvudbankförbindelse i Sverige. Såsom ovan nämnts, voro

emellertid krediterna redan från början avsedda att tillgodose koncernens behov,

och efter den på hösten 1931 verkställda omläggningen av formen för de

första krediterna blevo dessa även formellt sett lämnade direkt till koncernen.

Vid nu angivna förhållanden hade det enligt utskottets mening varit påkallat,

att kreditgivningen — i första hand vad angår nyssnämnda försträckning å

74.7 miljoner kronor — föregåtts av en ingående undersökning rörande koncernens

ställning och kreditvärdighet samt att en finansplan införskaffats beträffande

tillgodoseendet av koncernens kapitalbehov under den närmaste framtiden.

För dylika åtgärder förelåg, som det vill synas, särskild anledning

bland annat i kreditbeloppets storlek och säkerheternas mindre likvida beskaffenhet

samt i den omständigheten att, såsom förut berörts, det behövliga

beloppet icke kunde av koncernen upplånas på den internationella marknaden.

Av utredningen framgår, att fullmäktige först i samband med den i februari

1932 beviljade krediten vidtagit åtgärder för den ingående undersökning rörande

koncernens ställning, som enligt utskottets mening bort föregå prövningen

av den i maj 1931 föreliggande kreditfrågan.

Vid bedömandet av förevarande spörsmål har utskottet icke förbisett, att

förhållandena vid den tid, då fullmäktige haft att taga ställning till desamma,

givetvis tett sig i avsevärd mån annorlunda än nu. Jämväl har utskottet

beaktat vad fullmäktige erinrat örn angelägenheten av att undvika en betalningsinställelse

för Kreugerkoncernen med därav följande skakningar av det

svenska näringslivet, örn Skandinaviska kreditaktiebolagets uppfattning rörande

koncernens kreditvärdighet, örn bankinspektionens uttalade mening angående

s. 33 Kontrollera mot PDF

Bankoutslcottets utlåtande Nr bö.

33

nämnda banks soliditet samt örn de utfästelser, som av ledamöter av statsrådet

gjorts i samband med vissa av krediterna. Det vill dock synas utskottet, som

om hänsynen till riksbankens huvuduppgift såsom vårdare av landets valuta

bort föranleda fullmäktige att icke, på sätt som skett, engagera riksbanken i

en stödaktion av här förevarande art, till vilken det närmast bort ankomma på

Kungl. Maj:t och riksdagen att taga ställning.

Slutligen har utskottet ansett sig böra framhålla det önskvärda i att riksbanksledningens

behandling av kreditärenden av den viktiga beskaffenhet,

varom här är fråga, sker vid fullmäktigesammanträden samt att besluten därvid

antecknas i fullmäktiges protokoll i stället för att, såsom i detta fall i

viss utsträckning ägt rum, föredragning verkställes under hand. Det förfaringssätt,

som här tillämpats, är givetvis ägnat att försvåra den granskning

av fullmäktiges förvaltning, vilken det åligger riksdagens vederbörande organ

att verkställa. Jämväl vill utskottet påtala att, enligt vad utskottet inhämtat,

villkoren för de båda första krediterna icke redan i samband med riksbankens

utfästelse gjorts till föremål för skriftligt avtal mellan riksbanken

och vederbörande bank, ett förhållande som föranlett meningsskiljaktighet med

avseende å den räntesats, vilken enligt utfästelsen skulle tillämpas.

Vad i detta ärende i här angivna avseenden förekommit har synts utskottet

vara så anmärkningsvärt, att utskottet ansett sig icke kunna underlåta att detsamma

för riksdagen

omförmäla.

3 :o.

Revisorerna hava under § 16 i sin berättelse angående riksbanken (sid. 22

och 23) anfört följande:

»Revisorerna hava fäst sin uppmärksamhet vid storleken av Tumba bruks

inneliggande förråd, vilka såsom av ovanstående räkenskapsutdrag framgår

den 31 december 1930 voro bokförda till ett värde av kr. 258,184: 13. Större

delen av dessa förråd utgöres av för pappers- och papptillverkningen inköpt

lump. Sålunda innehade bruket vid utgången av nedannämnda år förråd av

lump till följande myckenheter och värden:

kg kr.

1926 ........... 191,098 217,076: —

1927 ........... 170,932 196.263: —

1928 ........... 198,429 217,250: —

1929 ........... 170,283 174,964: —

1930]........... 167,470 171,486: —

Under åren 1927—1930 har brukets anskaffning och förbrukning av lump

uppgått till:

Inköp Förbrukning

kg

kr.

kg

kr.

under år

1927 . .

. 71,311

68,902: —

89,509

113,000: —

» »

1928 . .

. 123,963

114,680: —

93,756

114,907: —

» T>

1929 . .

. 59,473

33,069: —

85,616

97,507: —

> »

1930 . .

. 79,537

72,908: —

80,554

96,539: —

Bihang till riksdagens protokoll 1932

8 sami. 2b

haft- (Nr

bO.)

Äng. Tumba

bruks förråd

av lump.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Bankoutslcottets utlåtande Nr 4ö.

Revisorernas

uttalande.

Ang1, protokoll

och

berättelser.

För brukets papp- och papperstillverkning erforderlig lump har sålunda under

ifrågavarande tidsperiod i stort sett täckts genom verkställda uppköp under

det att inneliggande förråd av lump under samma tid uppgått till praktiskt

taget dubbla årsförbrukningen.

Revisorerna hava vidare inhämtat, att i brukets lumpförråd ingår ett parti

örn c:a 60 ton gammal oblekt linnelump, bestående av kasserade postsäckar,

som för mer än tio år sedan inköpts från postverket. Detta lumpparti, vilket

den 31 december 1930 bokförts efter ett pris av 70 öre per kg och sålunda

bland brukets tillgångar representerar ett värde av i runt tal 42,000 kronor,

är enligt av inspekterande fullmäktigen vid Tumba bruk till fullmäktiges protokoll

lämnade upplysningar på grund av föroreningar mindervärdigt och näppeligen

användbart för annat ändamål än för tillverkning av skrivstämpelpapper.

På vissa skäl har inspekterande fullmäktigen emellertid ansett, att anledning

knappast syntes föreligga att härvid beräkna någon kostnad för den

vid dylik tillverkning använda lumpen av ifrågavarande parti.

Av vad ovan anförts torde framgå, att brukets förråd av lump är anmärkningsvärt

stort i förhållande till årsförbrukningen samt att detsamma icke är

bokfört till sitt verkliga värde. Med hänsyn härtill finna revisorerna sig böra

framhålla nödvändigheten av att inköp av för papp- och papperstillverkningen

erforderlig materiel icke verkställes i större utsträckning än som betingas

för driftens behöriga uppehållande, ävensom vikten av att erforderliga nedskrivningar

å förrådens bokföringsvärden i vederbörlig ordning verkställas.

I anledning av vad revisorerna sålunda framhållit hava fullmäktige i riksbanken

i utlåtande den 23 januari 1932 anfört följande:

»Vad först beträffar storleken av inneliggande förråd anse fullmäktige det

vara erforderligt, att detsamma motsvarar ett ä två års förbrukning. De

av revisorerna anförda siffrorna utvisa ock, att denna uppfattning gjort sig

gällande under en följd av år. Med hänsyn till det stora antalet kvaliteter

av lump, ungefär ett tiotal, som erfordras för framställning av sedelpapper,

måste givet förråden bliva förhållandevis stora. Frånsett det i förrådet ingående

partiet gammal oblekt linnelump, som för övrigt tillkommit på grund

av särskilda förhållanden, synes därför inneliggande förråd icke vara större

än som måste anses nödvändigt för en rationell papperstillverkning.

Beträffande frågan örn erforderliga nedskrivningar å förrådens bokföringsvärden

verkställas sådana, i den mån de befinnas vara av omständigheterna

betingade. Vad särskilt angår det av revisorerna omnämnda partiet gammal

oblekt linnelump, som under år 1931 bokförts till kronor 37,525:20 efter ett

pris av 69.76 öre för kilogram, har detta i samma års bokslut efter nedskrivning

upptagits till kronor 13,447:75 efter 25 öre för kilogram.»

Vad i detta ärende förekommit har utskottet, som funnit fullmäktiges förklaring

tillfredsställande, allenast velat för riksdagen

omförmäla.

4:o.

Vid granskning av ovannämnda protokoll och berättelser har utskottet i övrigt

ej funnit något förhållande, som påkallat särskilt yttrande från utskottets

sida; vilket utskottet härmed får för riksdagen

anmäla.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 40.

35

5:o.

Efter granskning av riksbankens räkenskaper för år 1930 hava riksdagens

senast församlade revisorer i sin därom avgivna berättelse meddelat, att med

avseende på riksbankens förvaltning under den tid, granskningen omfattat, revisorerna

ej funnit anledning till erinran utöver vad i berättelsen förekommit,

samt att de för sin del ansåge, att ansvarsfrihet borde fullmäktige beviljas.

De revisorer, som, valda av riksdagen, granskat avdelningskontorens i orterna

förvaltning år 1930, hava likaledes i sina berättelser tillstyrkt ansvarsfrihet

för kontorens styrelser.

I enlighet med föreskriften i § 4 av den för utskottet gällande instruktionen

vill utskottet meddela, att med avseende å riksbankens tillstånd, styrelse och

förvaltning under den tid, granskningen omfattat, utskottet ej funnit anledning

till erinran utöver vad förut blivit anfört samt att utskottet för sin del

anser, att ansvarsfrihet bör beviljas fullmäktige.

Utskottet hemställer alltså,

att ansvarsfrihet må fullmäktige i riksbanken beviljas dels

för förvaltningen under år 1930 av bankens såväl huvudkontor

som samtliga avdelningskontor i orterna, dels ock för

de beslut och åtgärder, som finnas antecknade i fullmäktiges

protokoll från och med den 10 januari 1931 till och med

den 10 januari innevarande år.

Stockholm den 2 maj 1932.

På bankoutskottets vägnar:

C. E. SVENSSON.

Vid förestående ärendes behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar G. E. Svensson, Gustafsson i Stensholm, Johansson

i Östersund, Johansson i Friggeråker, Ström i Lidköping, Stendahl, Möller

och Forssell; dock att vid behandlingen av den under punkt 5:o) angivna frågan

herr Lindgren* deltagit i stället för herr Forssell;

från andra kammaren: herrar Bäcklund, Lovén, Wikström, Wigforss, Leffler,

Svedman, Edberg och Olson i Göteborg; dock att vid behandlingen av den under

punkt 5:o) berörda frågan herr Höglund i Göteborg* deltagit i stället för herr

Bäcklund.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Äng.

ansvars
frihet.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Banleoutslcnttets utlåtande Nr JfO.

Reservationer:

vid punkten l:o) (angående riksbankens valutapolitik m. m.):

av herrar Gustafsson i Stensholm, Johansson i Friggeråker, Stendahl, Forssell,

Leffler, Edberg och Olson i Göteborg, vilka ansett, att utskottets yttrande

under denna punkt bort hava följande lydelse:

»Vid behandlingen av frågan om riksbankens valutapolitik torde det vara

lämpligt att först beröra fullmäktiges åtgöranden i valutapolitik t anseende

under den tid, utskottets granskning omfattat, för att därefter ingå på frågan

örn de riktlinjer, som böra uppställas för valutapolitiken under den närmaste

framtiden.

Vid sin granskning av fullmäktiges penningpolitik har utskottet till en början

funnit anmärkningsvärt, att fullmäktige underlåtit att, medan möjlighet

därtill förefanns, vidtaga åtgärder för säkerställande av landets

behov av utländska valutor. Redan i slutet av april 1931 måste

det hava stått klart för fullmäktige, att betydande sådana behov skulle komma

att yppa sig under året. Vid nämnda tidpunkt erhöllo fullmäktige — som

redan i februari ställt stora belopp till förfogande för betalningar i utlandet för

Kreugerkoncernens räkning — kännedom om förestående ytterligare utländska

likvider för nämnda koncern, vilka likvider, tillhopa 35 miljoner dollars, avsågos

komma att till avsevärd del täckas med användande av vårt lands utländska

tillgodohavanden. Det måste förutsättas, att genom disponerande av

den av fullmäktige, på sätt under nästföljande punkt omförmäles, i början

av maj 1931 utlovade krediten för Kreugerkoncernen å 74.7 miljoner kronor,

riksbankens valutareserver förr eller senare komme att tagas i anspråk. Visserligen

kunde dessa reserver vid nämnda tidpunkt förefalla avsevärda, men

hänsyn hade bort tagas till, att ett allvarligt riskmoment ur valutasynpunkt

f relåg i den omständigheten, att hos privatbankerna innestodo betydande utländska

insättningar, vilka när som helst kunde hemtagas. Ett annat förhållande,

som tillika pekade mot ökade behov av utländska valutor, var den

alltmera framträdande passiva inriktningen av landets handelsbalans, som

tog sig uttryck i ett stort importöverskott under årets första månader, vartill

jämväl kom en avsevärd nedgång i handelsflottans fraktinkomster. I

betraktande av dessa omständigheter förelågo enligt utskottets mening starka

skäl för vidtagande av åtgärder till mötande av de påfrestningar, som redan

på våren kunde förutses. Under sommarmånaderna framträdde behovet av sådana

åtgärder ännu tydligare dels i allmänhet genom att till följd av de uppträdande

kreditkriserna i Mellaneuropa hemtagningar av utländska tillgodohavanden

i de svenska affärsbankerna i avsevärd omfattning ägde rinn dels

ock särskilt när den i maj för Kreugerkoncernen beviljade krediten i slutet av

juli började tagas i anspråk.

Under alla förhållanden synes det visa brist på förtänksamhet, att fullmäktige

först så sent som den 5 september 1931 funno läget vara sådant, att

uttryckligt beslut fattades örn inledande av underhandlingar rörande kredit i

utlandet. Utöver vad som förut nämnts må i detta sammanhang erinras att,

s. 37 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr JtO.

37

såsom framgår av vad fullmäktige i sin under nästföljande punkt omförmälda

skrivelse den 11 april 1932 meddelat, fullmäktige hade sig bekant, att den utländska

kapitalmarknaden redan i april månad 1931 varit stängd för Kreugerkoncernen,

en omständighet som vid bedömande av möjligheterna att tillfredsställa

landets lånebehov bort tillmätas stor vikt. Det hade varit påkallat, att

fullmäktige redan på våren eller försommaren, med begagnande av svenska statens

utan tvivel då ännu goda kreditmöjligheter, vidtagit åtgärder för att säkerställa

erforderlig utländsk kredit. Det må erinras, att riksdagen genom i

början av maj på framställning av fullmäktige beslutade, omedelbart ikraftträdande

ändringar i riksbankslagen och i bankoreglementet lagt i fullmäktiges

hand erforderlig lånefullmakt.

Den utländska kredit, som sålunda enligt utskottets mening bort i tid anskaffas,

torde icke hava behövt erhålla formen av ett vanligt långfristigt valutalån.

Närmast synes hava kunnat ifrågakomma en större utländsk trasseringskredit,

ställd på viss tid, exempelvis två år.

Med vad här anförts har utskottet icke tagit ställning till frågan, huruvida

fullmäktige bort — med förutseende av de svårigheter, som kunde bliva

förenade med upprätthållande av guldmynt-foten — i tid vidtaga åtgärder

för mötande av tänkbara påfrestningar i sådant hänseende, ett spörsmål, på

vilket utskottet icke finner anledning att närmare ingå. Uppenbart är emellertid

att, därest fullmäktige vid tidpunkt, som förut angivits, säkrat från dåvarande

utgångspunkter erforderlig utländsk trasseringskredit, detta överhuvud

taget skulle hava medfört gynnsamma återverkningar i skilda hänseenden på

vårt lands ekonomiska ställning.

Med avseende å fullmäktiges räntepolitik under tiden före guldmyntfotens

övergivande har utskottet ansett sig böra framhålla, att — därest överhuvud

riksbankens avsikt att efter Englands frångående av guldmyntfoten

fortfarande upprätthålla guldvaluta i Sverige skulle kunna genomföras —

riksbanken hade bort omedelbart i samband med Englands övergång till pappersvaluta

vidtaga en jämförelsevis stark höjning av räntan, så att denna legat

något över eller i varje fall i paritet med Englands diskonto. Riksbankens

diskonto hade alltså bort omedelbart fixeras till 6^2 eller minst 6 procent. Riksbanken,

som från och med den 31 juli 1931 höjt diskontot från 3 till 4 procent,

vidtog från och med den 21 september, samma dag som England frånträddc

guldmyntfoten, ny räntehöjning men stannade därvid vid 5 procent. Senare

nödgades riksbanken öka diskontot från och med den 25 september till 6 procent

samt från oell nied den 28 september, i samband med guldmyntfotens upphävande

i Sverige, till 8 procent. Ett så högt diskonto hade sannolikt icke behövt

tillgripas, därest räntehöjningen den 21 september blivit riktigt avvägd. Felgreppet

härutinnan kan sålunda anses såsom en bidragande orsak till att näringslivet

under tiden efter guldmyntfotens övergivande i Sverige nödgats bära

onödigt tunga räntebördor.

Vidare finner utskottet den från riksbankens sida vidtagna åtgärden att under

tiden den 18—21 november 1931 sälja pund sterling till en

fixerad kurs av kronor 18:15 giva anledning till berättigad erinran.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Bankoutslcottets utlåtande Nr 40.

Syftet med denna åtgärd, nämligen att förhindra en sådan försämring av kronans

värde, att pundkursen komme att överstiga 18:15, synes i och för sig

från dåvarande utgångspunkter kunna diskuteras. Under alla förhållanden

hade dock åtgärden enligt utskottets mening med hänsyn till riksbankens egna

begränsade resurser icke bort vidtagas utan att fullmäktige på förhand säkrat

sig örn den medverkan, som erfordrades för ett gynnsamt resultat. Så som

åtgärden genomfördes, var den från början dömd att misslyckas, och dess igångsättande

var föga ägnat att gagna riksbankens anseende.

Vad i här berörda hänseenden förevarit har utskottet funnit vara av den

anmärkningsvärda beskaffenhet, att utskottet icke kunnat underlåta att detsamma

för riksdagen

omförmäla.

Vidkommande härefter frågan örn riktlinjerna för vår penningpolitik

under den närmaste framtiden får utskottet i

detta avseende anföra följande.

De olika möjligheter--- — uppställda målet äventyras (lika med utskottets

yttrande, sid. 16—19).

De reflektioner, till vilka utskottet sålunda med avseende å riktlinjerna för

penningpolitiken under den närmaste framtiden funnit anledning, har utskottet

velat likaledes för riksdagen

omförmäla»; samt

vid punkten 2:o) (angående vissa krediter för Kreugerkoncernen m. m.):

av herrar C. E. Svensson, Johansson i Östersund, Ström i Lidköping, Möller,

Bäcklund, Lovén, Wikström och Wigforss, vilka ansett, att utskottets uttalande

under denna punkt bort hava följande lydelse:

»Den lämnade redogörelsen giver vid handen, att riksbanken genom ifrågavarande

kreditgivning — utskottet bortser härvid från den rediskonteringskredit

å intill 32 miljoner kronor, som lämnades i februari 1931 — faktiskt örn ock

ej formellt påtagit sig en statlig stödaktion i syfte bland annat att i rådande

ömtåliga läge förebygga oro beträffande det svenska bankväsendet med därav

orsakade menliga följder i olika hänseenden. Denna karaktär hos de ifrågavarande

åtgärderna framhäves bland annat av de utfästelser, som, på sätt i

redogörelsen omförmälts, av ledamöter av statsrådet gjorts i samband med vissa

av krediterna.

Med hänsyn till ifrågavarande stödaktions omfattning och speciella karaktär

synes det enligt utskottets mening hava förtjänat övervägas, örn icke redan

då fråga i april 1931 väcktes örn den sedermera medgivna krediten å 74.7 miljoner

kronor fullmäktige bort hänvisa Skandinaviska kreditaktiebolaget att

bringa frågan örn det begärda stödet under Kungl. Maj:ts prövning. Den

uppfattning, som fullmäktige, enligt vad i ovanintagna skrivelse framhållits,

hyste rörande de verkningar, till vilka ett avslag å framställningen örn stödet

kunde väntas leda beträffande det svenska bank- och penningväsendet, kunde

efter utskottets åsikt motiverat en dylik åtgärd.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Banlcoutskitlets utlåtande Nr -ho.

39

Vad här yttrats får givetvis icke tolkas såsom åsyftande en begränsning i och

för sig av riksbankens frihet att under en kristid öka sin kreditgivning i den

omfattning, som kan finnas påkallad av det rådande läget och som med hänsyn

till kreditgivningens syfte samt säkerheternas beskaffenhet prövas överensstämmande

med riksbankens uppgift såsom centralbank.

Då utskottet funnit den ställning, som fullmäktige i förevarande ärenden intagit,

icke föranleda vidare yttrande från utskottets sida än vad här angivits,

innebär detta icke, att ej fullmäktiges åtgärder kunna efteråt göras till föremål

för erinringar ur en eller annan synpunkt. Utskottet har dock ansett sig

icke kunna förbise, att förhållandena vid den tid, då fullmäktige haft att

taga ståndpunkt till kreditärendena, tett sig i avsevärd mån annorlunda än nu

ävensom att fullmäktige såväl i ett allmänt intresse att undvika en betalningsinställelse

för Kreugerkoncernen med därav följande skakningar av det svenska

bankväsendet som ock i Skandinaviska kreditaktiebolagets uppfattning om

koncernens kreditvärdighet, i bankinspektionens uttalade mening angående

nämnda banks soliditet samt i nyssnämnda utfästelser från ledamöter av statsrådet

haft stöd för de vidtagna åtgärderna. Ej heller får det förbises, att fullmäktige

icke haft anledning att ifrågasätta riktigheten av Kreugerkoncernens

bokslut eller av erhållna uppgifter angående koncernens ställning.

Utskottet vill slutligen allenast framhålla önskvärdheten av att riksbanksledningens

behandling av kreditärenden av särskild vikt sker vid fullmäktigesammanträden

samt att besluten därvid antecknas i fullmäktiges protokoll i

stället för att, såsom i detta fall i viss utsträckning ägt rum, föredragning

verkställes under hand. Visserligen bliva behandlade kreditärenden under alla

förhållanden föremål för anteckning å föredragningslistor samt, i den mån beviljade

krediter tagas i anspråk, i liggare över låneärenden, men frånvaron av

protokollförda fullmäktigebeslut i ärenden av här avsedd betydelse är givetvis

ägnad att försvåra den granskning, vilken det åligger riksdagens vederbörande

organ att verkställa.

Vad i detta ärende förekommit har utskottet velat för riksdagen

omförmäla.»

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Éankoutskattets utlåtande Nr

Bilaga 1. Vissa uppgifter angående riksbankens och affärsbankernas

Vid slutet

av

Riksbanken

Affärsbankernas ställning

Guld-

kassa

Utländska

valutor

saldo

Tillgångar

Skul-

Ford-

ringar

och

växlar

Obliga-

tioner

Samma

Av ut- ländska

banker

insatta

medel

1931

Jan...........

240.6

369.9

255.6

167.9

423.5

265.4

Fehr...........

240.3

351.9

249.7

168.9

418.6

238.5

Mara..........

240.0

302.0

229.9

172.6

402.5

262.2

April..........

239.8

296.1

213.6

170.3

383.9

278.6

Maj ..........

239.4

280.2

235.6

161.4

397.0

343.3

Juni..........

238.2

294.7

216.9

155.6

372.5

302.6

Juli..........

237.8

220.9

230.2

141.4

371.6

211.8

Äng...........

229.9

125.4

190.1

138.5

328.6

127.4

Sept...........

198.6

32.5

187.9

137.3

325.2

66.0

Okt...........

213.5

24.6

162.1

133.5

295.6

52.0

Nov...........

205.8

25.4

173.7

128.0

301.7

44.8

Dec...........

205.8

49.2

176.8

126.4

303.2

38.1

1932

Jan...........

205.8

80.6

175.2

116.1

291.3

39.5

Febr...........

205.9

91.4

163.7

114.5

278.2

38.0

Mars..........

205.9

112.5

150.9

107.3

258.2

33.2

Bilaga 2. Riksbankens diskonto.

1931: ‘/i—1Va....................

•/»—''■»h....................

3l/7-20/»....................

“/•—«/•....................

“/«—”/9....................

*8/»—VlO....................

8/io—‘"/lo....................

io/,o—‘®/t 1932 .................

1935: ‘»/»—*/»....................

3 /.- ....................

>) 34 %

3 %

4 *

5 %

6 *

8 %

7 *

6 *

5J %

5 »1

) Pr. 0. m. den 3 april 1930.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Bankoulskottets utlåtande Nr 40.

41

ställning under Ar lidi oell i början ar år 1932 lii. lii. (i milj. kr.).

till utlandet

Riksbankens

och affärs-

Affärs- bankernas

rediskon- tering

hos riks- banken

der

bankernas

fordrings-

Import- överskott

å. utrikes- handeln

Ay affärs- bankerna

npplänta

medel

Summa

Netto-

tillgodo-

havande

överskott

gentemot

utlandet

(obligationer

inberäknade)

Vid slutet av

25.5

290.9

132.6

502.5

90.5

19.9

1931

Jan.

27.5

266.0

152.6

504.5

108.5

35.2

Febr.

26.8

289.0

113.5

415.5

153.9

46.5

Mars

29.3

307.9

76.0

372.1

150.6

52.4

April

33. C

376.9

20.1

300.3

191.3

25.6

Maj

27.9

330.5

42.0

336.7

218.1

13.7

Juni

29.4

241.2

130.4

351.3

200.3

12.5

Juli

29.5

156.9

171.7

297.1

270.1

19.9

Ang.

28.2

94.2

231.0

263.5

382.1

29.4

Sept.

24.8

76.8

218.8

243.4

283.5

22.4

Okt.

27.5

72.3

229.4

254.8

299.9

29.9

Nov.

24.7

62.8

240.4

289.6

326.3

4.6

Dec.

22.1

61.0

229.7

310.3

287.3

26.7

1933

Jan.

21.1

59.1

219.1

310.5

244.9

17.8

Febr.

17.5

50.7

207.5

320.0

307.8

37.5

Mars

Rilnga 3. Riksbankens prisindex flir konsumtionsvaror.

Föregående

veckas

indextal

= 100

Septem- ber 1931

= 100

Föregående

veckas

indextal

= 100

Septem- ber 1931

= 100

*7io-

-"/a . . .

. . 99.39

99.39

1933: »Vi—“/i . .

. . . 100.25

100.24

18/io-

-**/«. . . .

. . 99.96

99.34

”/l—3S/i • ■

. . . 99.89

100.13

—31/l0 . . .

. . 100.06

99.40

2*/l—80/l ■ •

. . . 100.05

100.18

V.a-

-7n . . .

. . 99.97

99.37

al/l ''»/i • •

. . . 100.52

100.70

* ii-

-u/ll. . .

. . 100.23

99.60

’/l—*8/s . .

. . . 100.10

100.81

16/n-

-21/n ■ • •

. . 100.09

99.70

. . . 100.13

100.94

**/n-

-s8/n . . .

. . 100.25

99.96

»l/,_l»/l . .

. . . 100.11

101.05

-6/l2 • ■ •

. . 100.04

99.99

“/i-*/. . •

. . . 100.08

101.13

Ä/li-

->»/>» • • •

. . 100.07

100.06

73—''7» • ■

. . . 99.95

101.08

13/lJ-

-''•/» . . .

. . 99.97

100.03

13/«—18/a ■ •

. . . 100.02

101.10

“/ll-

-“/». . .

. . 99.98

100.01

*"/:i—86 s . .

. . . 100.00

101.10

«/lt-

-8/i 1932 .

. . 100.04

100.06

•Vs—v. . .

. . . 99.98

101.08

7i-

-7. • - •

. . 99.94

100.00

*/«—•/* ■ ■

. . . 100.08

101.11

Bihang till riksdagens protokoll 193S. 8 sami. Så haft. (Nr 40.) 4

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1932:202 Skrivelse till fullmäktige i riksbanken, angående verkställd granskning av riksbankens styrelse och förvaltning. s. 1 i texten