Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning av väckt motion angående åtgärder för lindrande av jordbrukets kreditsvårigheter, i vad den avser viss ändring i lagen örn sparbanker m. m.

1932-06-09 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1932:71, Utlåtande, i anledning av väckt motion angående åtgärder för lindrande av jordbrukets kreditsvårigheter, i vad den avser viss ändring i lagen örn sparbanker m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 71.

1

Nr 71.

Ankom till riksdagens kansli den 9 juni 1932 kl. 1.30 e. m.

Utlåtande, i anledning av väckt motion angående åtgärder för lindrande

av jordbrukets kreditsvårigheter, i vad den avser

viss ändring i lagen örn sparbanker m. m.

I en med anledning av Kungl. Marits proposition nr 256 angående åtgärder

lör lindrande av jordbrukets k r ed i ts v å r i gite te r inom andra kammaren

väckt motion nr 543 av herrar Andersson i Håsjön och Strindlund

har hemställts, »att riksdagen måtte besluta antaga de av jordbruksutredningen

i dess betänkande den 12 april detta år (Statens offentliga utredningar

1932:12) föreslagna åtgärderna till lindrande av jordbrukets

kreditsvårigheter».

Jordbruksutredningens omförmälda förslag innefattar

a) att lånebidrag medgivas jordbrukare, som genom jordbrukskrisen

kommit på ekonomiskt obestånd, för underlättande av ackordsuppgörelser

på det sätt och enligt de grunder, som framgå av vid betänkandet

fogade författningsförslag, att för ändamålet anvisas ett statsanslag av

10 miljoner kronor för budgetåret 1932/1933, samt att skydd mot exekutiva

åtgärder beredes ackordslånetagare i enlighet med hifogat förslag;

b) att till mindre jordbrukare, som på grund av jordbrukskrisen hotas

av ekonomiskt obestånd och som åtaga sig utförandet av vissa förbättringsarbeten

å sina jordbruk, räntefria lån (förbättringslån), för

vilka återbetalningsskyldigheten bortfaller efter nyssberörda arbetens

utförande, utlämnas på det sätt och enligt de grunder, som framgå av

bifogade författningsförslag, samt att för ändamålet ett statsanslag av

9 miljoner kronor anvisas för budgetåret 1932/1933; samt

c) att möjlighet öppnas för sparbankerna att i och för anskaffning

av för jordbrukskredit erforderliga medel erhålla långfristiga lån mot

förstklassiga inteckningar eller annan säkerhet antingen hos postsparbanken

eller i någon redan befintlig statlig fond eller ock i en särskild

för ändamålet upprättad lånefond, att i sistnämnda fall ett belopp av 5

miljoner kronor avsättes till fonden för budgetåret 1932/1933 samt att för

här avsedda upplånings möjliggörande erforderlig ändring i sparbankslagen

provisoriskt genomföres.

Ovanberörda motion hänvisades av andra kammaren till jordbruksutskottet.

Sedan detta utskott inbjudit första lagutskottet att i samman
Bihang

till riksdagens protokoll 1932. S saini. 39 höft. (Nr 71.) I

s. 2 Kontrollera mot PDF

Jordbruks
utredningens
förslag.

2 Bankoutskottets utlåtande Nr 71.

satt utskott behandla, förutom förenämnda proposition nr 256 oell vissa i

samband därmed stående andra motioner, nu förevarande motion i vad

avser de under a) och b) här ovan angivna förslagen och till kammaren

återlämnat motionen, i vad den anknyter till lagen örn sparbanker,

bär kammaren hänvisat motionärernas under punkten c) upptagna framställning

till bankoutskottet.

Jordbruksutredningen har, såsom framgår av dess ovanherörda den 12

april 1932 avgivna betänkande, verkställt undersökning av möjligheterna

för sparbankerna att tillgodose jordbrukets behov av primär och annan

långfristig kredit. Denna undersökning har jordbruksutredningen funnit

giva vid handen, att sparbankerna på senaste tiden i viss utsträckning

kommit i det läge, att tillräckliga likvida medel saknats för fyllande

av jordbrukarnas kreditbehov. Utredningen har ansett uppenbart, att

i den mån sparbankerna icke förmådde att i tillfredsställande omfattning

upprätthålla sin verksamhet på jordbrukskreditens område, härav

mäste följa en avsevärd skärpning av jordbrukets kreditsvårigheter. Utredningen

har funnit nödvändigt, att åtgärder för avhjälpande av ifrågavarande

svårigheter av ena eller andra slaget vidtoges. Till en början

har utredningen härvid gjort gällande, att sparbankerna redan utan

hjälp från statsmakternas sida skulle vara i stånd att i viss mån förbättra

jordbrukets kreditmöjligheter. Utredningen anför härutinnan:

Det syntes jordbruksutredningen, som örn sparbankerna själva borde

äga vissa möjligheter att genom lämpliga anordningar tillförsäkra sig

ökad tillgång på kapital för utlåning till jordbrukare. Sålunda torde

exempelvis i vissa fall betydande obligationsinnehav stå till deras förfogande,

vilka utan att bankernas likviditet därigenom sattes i fara torde

kunna tillfälligt belånas i andra kreditinrättningar och stundom försäljas.

Vidare torde åtskilligt kunna vinnas genom förbättrat samarbete

mellan sparbanker med samma verksamhetsområde på så sätt, att sparbank

med god tillgång på medel antingen tillfälligtvis utlånade kapital

till eller övertoge lån från sparbank, som lede brist på medel. Framhållas

finge här även, att sparbankerna i händelse av otillräcklig egen

kapitaltillgång för här åsyftade ändamål torde kunna förbättra sina förutsättningar

att tillgodose kreditbehovet genom omplacering av jordbrukaren

till hypoteksföreningarna.

Även i ett annat avseende syntes sparbankerna böra kunna anpassa sig

efter jordbrukets ökade kreditbehov. Förut meddelade uppgifter rörande

fördelningen av sparbankernas medel gåve vid handen, att berörda

medel till vida övervägande delen disponerades för kredit utanför jordbruket.

Ifrågavarande förhållande syntes gälla även sparbanker i jordbruksbygderna

och kunde i viss mån betecknas såsom ett uttryck för den

kapitalsugning från landsbygden till handels- och industriorterna, som

utmärkt de senare årtiondenas utveckling. Här berörda placeringsförfarande

måste för närvarande anses otillfredsställande ur jordbrukets synpunkt,

enär detsamma kunde antagas bidraga till nuvarande knapphet

på medel för kreditbehovets tillgodoseende i vederbörande sparbankers

hemorter, och syntes även stå i strid med föreskriften i sparbankslagens

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 71.

3

26 §, att sparbanks utlåningsrörelse företrädesvis skulle avse bankens

verksamhetsområde. Jordbruksutredningen ansåge därför, att ett strängare

iakttagande av denna föreskrift i nuvarande läge vore påkallat.

För att så vitt möjligt befrämja bär avsedda förändring i utlåningsprinciperna

syntes det erforderligt, att Kungl. Majit fäste vederbörande myndigheters

uppmärksamhet på angelägenheten av att jämväl ur förevarande

synpunkt följa och granska sparbankernas verksamhet.

Jordbruksutredningen har emellertid förmenat, att sparbankerna jämväl

vore i behov av det allmännas stöd för att kunna fylla sin uppgift

på jordbrukskreditens område. Härom anför utredningen:

De stödåtgärder, jordbruksutredningen här ville förorda, skulle bestå

däri, att möjlighet öppnades för berörda banker att genom rebelåning av

förstklassiga inteckningar eller mot annan säkerhet erhålla långfristiga

lån på gynnsamma villkor, i den mån dylik upplåning erfordrades för tillgodoseende

av jordbrukets kreditanspråk. Upplåningen i fråga syntes

böra kunna ske antingen hos postsparbanken eller i någon redan befintlig

fond, t. ex. pensionsförsäkringsfonden, eller oek i en särskild för ändamålet

upprättad, av riksbanken förvaltad lånefond. Skulle upplåningen ske

hos postsparbanken eller i någon redan befintlig fond, torde särskilda direktiv

i ämnet böra av Kungl. Majit meddelas vederbörande förvaltande

myndigheter. Därest det sista alternativet, en särskild lånefond, skulle

anses vara att föredraga, syntes viss avsättning av medel till fonden i

fråga böra ske för budgetåret 1932/1933. Jordbruksutredningen ansåge,

att ett belopp av 5 miljoner kronor borde för ifrågavarande ändamål anvisas

av lånemedel. Vid fondens anlitande för belåning syntes räntan

icke böra bestämmas högre, än att den ungefärligen motsvarade den

ränta, vartill förstklassiga obligationer kunde belånas i riksbanken.

För att sparbankerna skulle kunna använda sig av den förordade lånemöjligheten

syntes det behövligt att såsom ett av jordbrukskrisen föranlett

provisorium stadga viss undantagsbestämmelse i avseende å nuvarande

föreskrift i sparbankslagens 22 § första stycket. Enligt berörda

föreskrift finge sparbank ej driva annan inlåningsrörelse än å niotboksräkning,

dock att sparbank finge för fyllande av tillfälligt penningbehov

begagna kredit å löpande räkning eller kreditivräkning i riksbanken eller

inländskt bankbolag eller annorledes upptaga lån. Då anförda stadgande

syntes förhindra en upplåning av den art, jordbruksutredningen ifrågasatt,

borde till nyssnämnda paragraf fogas en provisorisk tilläggsbestämmelse

av det huvudsakliga innehåll, att här anförda stadgande icke skulle

utgöra hinder för sparbanks upptagande av långfristiga lån hos postsparbanken

eller i statlig fond, i den mån det gällde för beredande av medel

för jordbrukskredit erforderlig upplåning. Dylikt låneärende torde böra

prövas och avgöras av den myndighet, under vars förvaltning postsparbanken,

respektive den statliga fonden voro ställd, varvid yttrande torde

böra inhämtas från sparbanksinspektionen samt länsstyrelsen i det

län, inom vilket lånesökande sparbank hade sitt verksamhetsområde.

över jordbruksutredningens förslag rörande anskaffande av kapital

åt sparbankerna för utlåning lill jordbrukare hava åtskilliga yttranden

avgivits. I flera yttranden har en avvisande hållning kommit till uttryck

rörande förslaget till ändring av 22 § sparbankslagen för möjlig
-

Yttranden.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bankoutskottets utlåtande Nr 71.

görande att sparbankerna skulle under vissa förutsättningar kunna upptaga

lån för nyss nämnda ändamål.

Sålunda har sparbanksinspektiowen avstyrkt förslaget, därvid inspektionen

anfört:

Bestämmelsen i 22 § första stycket sparbankslagen utginge ifrån, att

inlåningen av sparmedel vore sparbankens primära uppgift. Utlåningen

tillgodosåges, i den mån inlåningen ställde medel till förfogande. Minskades

insättningarna genom klientelens försämrade ekonomi, och vore ej

nedgången av tillfällig natur, borde detta föranleda motsvarande minskning

av utlåningen. Enligt sparbanksinspektionens mening innebure bestämmelserna

örn sparbankernas upplåningsmöjligheter en viktig och, såsom

erfarenheten visat, lämplig begränsning av sparbankernas rörelsefrihet

i detta avseende. En sparbanks rörelse borde vara fri från varje spekulativt

inslag. Kätt till mera fast upplåning skulle möjliggöra för en

sparbank att i större utsträckning än nu vore fallet göra spekulativa placeringar,

exempelvis i värdepapper. Vidare syntes det tänkbart, att möjlighet

att öka rörelsemedlen genom ej tillfällig upplåning på sina håll

kunde medföra en benägenhet att driva upp utlåningen på ett sätt, som

medförde avsevärt större risk än som torde följa med en utlåningsrörelse,

som tillväxte långsamt och under gallring bland ett stort antal placeringsmöjligheter.

Många sparbanker vore visserligen numera av en sådan storleksordning,

att de hade mycket god tillgång på medel och sålunda en

stor rörelsefrihet redan inom ramen av gällande lagstiftning. I stort sett

torde dock gälla, att de nuvarande bestämmelserna örn upplåningen medförde

en sund begränsning av sparbankernas tillgång på medel. Sparbanksinspektionen

ansåge därför, att en bestående ändring av sparbankslagstiftningen

i berörda avseende i varje fall borde grundas på en mera

ingående prövning av frågan, än som kommit densamma till del i jordbruksutredningens

betänkande. Emellertid måste den av jordbruksutredningen

nu föreslagna ändringen anses vara av mindre omfattning. Den

fasta upplåningen skulle begränsas till fem miljoner kronor, ett i förhållande

till sparbankernas antal och omslutning ganska obetydligt belopp.

Vidare skulle upplåningen ske hos en bestämd långivare, postsparbanken

eller en statlig fond. Såsom en tillfällig åtgärd skulle sparbanksinspektionen

därför trots sin principiella inställning till spörsmålet ej vilja avstyrka

den ifrågasatta åtgärden, om mot densamma ej kunde invändas

annat än att den innebure ett av särskilda övergående orsaker betingat

avsteg från en hittills gällande princip för sparbankslagstiftningen. Enligt

inspektionens mening läge dock frågan ej till på sådant sätt. Det

syntes nämligen inspektionen, som om den ifrågasatta åtgärden skulle medföra

en försämring av ställningen för de sparbanker, som komme att begagna

sig av den nya upplåningsmöjligheten, och därigenom minska säkerheten

för insättarna. De medel, sparbank komme att mera fast upplåna,

skulle enligt förslaget disponeras för »primärkredit» till jordbrukare.

Med primärkredit syntes emellertid i betänkandet likställas överhuvudtaget

all långfristig kredit, oberoende av säkerhetens beskaffenhet. Möjligen

utginge man ifrån, att för långfristig kredit säkerheten alltid måste

utgöras av fastighetsinteckning, men man toge uppenbarligen ej hänsyn

till inteckningens läge, medan däremot för sparbanker, liksom för hypoteksföreningar,

i enlighet med gängse språkbruk gällde, att såsom primärkredit

betraktades lån mot säkerhet av inteckning, belägen inom högst

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 71. 5

50—60 procent av fastighetens taxeringsvärde. Av vad nu anförts frainginge,

att de medel, som sparbank skulle fast upplåna mot säkerhet av

fastighetsinteckningar eller obligationer, skulle användas till utlåning mot

sämre säkerhet än den, som pantförskrivits till sparbankens långivare.

Det torde kunna förutsättas, att långivarna kornme att fordra den bästa

säkerhet, sparbanken kunde prestera. För sparbankens övriga fordringsägare,

insättarna, bleve säkerheten försämrad, dels genom att sparbanken

säkerställde en särskild borgenär, och dels på grund av de ökade risker,

som komme att finnas i sparbankens låneportfölj. Utlåning till jordbrukare

mot annan säkerhet än primär fastighetsinteckning syntes för närvarande

vara förenad med mera än sedvanlig risk. Den risk, som vöre

förenad med stödåtgärder av det ena eller andra slaget, borde läggas pa

andra än de enskilda sparbankerna. Ej minst för jordbrukarna själva

torde det vara av stor vikt, att förtroendet för sparbankerna ej rubbades.

Sedan nuvarande jordbruksengagemang kunde möjligen för en eller annan

sparbank innebära riskmoment, som, såvitt inspektionen nu kunde bedöma,

ej torde medföra någon våda för sparbankens insättare, men som

dock ej borde ytterligare skärpas. Den föreslagna lagstiftningen örn inventariebelåning''

kunde för en sparbanks utlåning mot borgen av jordbrukare

medföra avsevärt ökad risk. Sparbanksinspektionen kunde därför

ej tillstyrka sådan ändring av sparbankslagen, att sparbank på sätt

som föreslagits erhölle rätt till upplåning av ej tillfällig natur.

Fullmäktige i riksbanken hava ställt sig synnerligen tveksamma till

den föreslagna lagändringen.

Även svenska bankföreningen har intagit en betänksam hållning samt

i stället för den föreslagna åtgärden ifrågasatt sänkning av postsparbankens

inlåningsränta i den omfattning, som funnes erforderlig för att

i möjligaste mån åstadkomma sparmedlens behållande i de strömfåror,

från vilka desamma kunde av näringslivet direkt tillgodogöras.

Svenska sparbanksföreningen har ställt sig avvisande samt anfört:

Rent principiellt sett kunde mot jordbruksutredningens motivering mycket

vägande invändningar anföras. En alldeles bestämd gensaga måste salunda

först och främst riktas mot den uppfattning, som däri syntes havn

kommit till uttryck, att sparbankernas uppgift skulle förskjutas i så mån,

att kreditgivningen skulle bliva normgivande för verksamheten. Sparbankerna

vore givetvis i främsta rummet sparinrättningar, kreditgivningen

vore således en uppgift, som endast kunde hava den omfattning.

sorn befunnes vara önskvärd och förenlig med insättarnas säkerhet. Från

denna grundsats, som genomginge hela vår sparbankslagstiftning, finge

givetvis något avsteg ej ske.

Enligt föreningens mening innebure bestämmelserna örn sparbankernas

upplåningsmöjligheter en viktig och, såsom erfarenheten visat, i regel

lämplig begränsning av sparbankernas rörelsefrihet i detta avseende, vari

ändring ej borde ske. Sparbankerna vore säkerligen ur det allmännas synpunkt

villiga att, även örn dessa bestämmelser bibehöllcs, behjärta jordbrukets

kreditsvårigheter och i mån av förmåga på sina respektive orter

ställa erforderliga medel till förfogande, dock att detta ej finge ske på

bekostnad av säkerheten.

Att sparbank skulle rebelåna sina prima säkerheter för erhållande avtillgång

till ny kreditgivning förefölle från denna senare synpunkt högst

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Bankoutskottets utlåtande Nr 71.

betänkligt. Därigenom kunde nämligen sparbankens likviditet oell möjligen

solvens utsättas för påfrestningar.

Annorlunda ställde sig frågan, örn t. ex. postsparbanken skulle efter

sparbanksinspektionens tillstyrkande oell vederbörande länsstyrelses tillstånd

genom insättning i en viss kapitalbehövande sparbank underlätta

dennas möjlighet att tillgodose jordbrukets primära kreditbehov.

Föreningen ansåge sig emellertid böra framhålla, att det endast undantagsvis

förekomma, att åtminstone våra större sparbanker behövde avvisa

kreditansökningar från jordbrukare, örn säkerheten vore tillfredsställande.

Att jordbruket konsumerat endast en mindre del av sparbankernas

insättarkapital berodde helt och hållet av bristande efterfrågan på

kredit för jordbruksändamål.

I sådana fall, där sparbank ej ägde medel för att tillgodose behov av

kredit för jordbruksändamål, kunde även det alternativet övervägas, att

sparbanken till postsparbanken översände låneansökningar med sitt''yttrande,

varefter postsparbanken prövade, huruvida den ville själv bevilja

lån. I övrigt syntes det vara uppenbart, att disponerandet av statliga medel

för jordbrukskreditändamål vore en uppgift, som ur olika synpunkter

sett borde i första hand ankomma på jordbrukskasserörelsen.

Även vissa av de hushållningssällskaps förvaltningsutskott och länsstyrelser,

som yttrat sig i frågan, hava givit till känna betänkligheter.

Övriga myndigheter och sammanslutningar, som yttrat sig beträffande

denna fråga, hava ej haft något att erinra mot förslaget.

Fragan, var sparbankerna skulle kunna för tillgodoseende av jordbrukets

kreditbehov erhålla långfristiga lån, har i några yttranden upptagits

till behandling.

Generalpoststyrelsen har framhållit, att ur principiell synpunkt erinran

ej torde kunna göras mot förslaget att postsparbanken skulle utlåna

pengar till sparbanker för att dessa skulle kunna ekonomiskt stödja jordbruket.

Styrelsen vore också villig att, i den mån postsparbankens penningtillgångar

det medgåve, lämna sparbanker, som kunde vara i behov

därav, sadan kredit, särskilt som detta torde kunna ske inom ramen av

bestämmelser i gällande reglemente angående de i postsparbanken innestående

medel (Sv. f. sami. 1922: 522). Vidare har styrelsen anfört:

Det torde, såvitt nu kunde förutses, icke möta svårighet för postsparbanken

att under loppet av ett år lämna sådan kredit till ett sammanlagt

belopp av åtminstone 5 miljoner kronor. Det vore önskvärt, att smålån

Iran postsparbanken i möjligaste mån undvekes och att postsparbanken i

stallet finge på en gång ställa en något större kredit till vederbörande

sparbanks förfogande. Härav följde, att styrelsen förutsatte, att postspar.

skulle kunna mottaga andra förstklassiga säkerheter än dem, som

joidbiukare-låntagare överlämnat till sparbanker. Ur postsparbankens

synpunkt mötte givetvis icke något hinder att från sparbank definitivt

övertaga kommunlån eller sådana förstklassiga värdeobjekt, som postsparbanken

hade rätt att själv innehava, örn och i den mån sparbank genom

ett dylikt överlåtande skulle vilja öka sin kontanta penningtillgång.

Riksförsäkringsanstalten har beträffande upplåning ur olycksfallsförsäkrmgsfonden

intagit en mera avvisande hållning samt framhållit, att hin
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 71. 7

der av formell art visserligen ej kunde anses möta mot utlåning till sparbanker

mot säkerhet av goda inteckningar eller obligationer men att, åtminstone

vad anginge utlåning mot säkerhet av inteckningar i jordbruksfastighet,

sådan utlåning i de fall, där lån ej kunde erhållas i liypoteksinrättning,

icke vore lämplig för riksförsäkringsanstaltens del.

Fullmäktige för pensionsförsäkringsfonden hava på angivna skäl motsatt

sig utlåning från fonden till sparbanker mot säkerhet av inteckning

i jordbruksfastighet,

I fråga örn de övriga åtgärder, som jordbruksutredningen förordat till

främjande av sparbankernas möjlighet att tillgodose jordbrukets kreditbehov

— såsom belåning eller försäljning av sparbanks obligationer, samarbete

mellan sparbanker och mellan sparbanker och hypoteksföreningar i

fråga örn tillgängliga medels disponering och omplacering av lån m. m.

— har i flera yttranden uttalats anslutning till jordbruksutredningens

förslag, därvid dock från vissa håll erinrats, att dylika åtgärder vore

beroende av sparbanksstyrelsernas eget beprövande. Från flera håll har

emellertid framhållits angelägenheten av att åtgärder ej vidtoges, som

kunde försvaga sparbankernas likviditet.

Vad angår jordbruksutredningens uttalande att sparbankernas kreditgivning

ej till förfång för jordbrukarna i orten borde utsträckas utom

sparbankens verksamhetsområde, hava däri instämt flera av de myndigheter

och sammanslutningar, som yttrat sig i frågan. Emellertid har

erinrats, att många sparbanker hade sådana verksamhetsområden, att

de omfattade både land och stad, i vilka fall det alltid stötte på svårigheter

att avgöra örn sparbanken tillgodosåge lånebehov från staden till

förfång för landsbygdsområdet eller tvärtom. I detta sammanhang har

sparbanksinspektionen förklarat, att dess granskning av sparbankernas

verksamhet givetvis alltid skedde med hänsyn jämväl till föreskriften i

26 § sparbankslagen, att sparbanks utlåningsrörelse företrädesvis skulle

avse sparbankens verksamhetsområde.

Svenska sparbanksföreningen har beträffande de av jordbruksutredningen

framförda önskemål örn vidtagande av ytterligare åtgärder — utöver

den föreslagna ändringen i 22 § sparbankslagen —- i syfte att förbättra

sparbankernas förutsättningar att tillgodose jordbrukets kreditbehov,

framhållit, att deras förverkligande givetvis vore i främsta rummet

beroende av de ansvariga sparbanksledningarnas prövning från fall till

fall. Vidare har föreningen anfört:

Med den talrika representation av jordbrukare i sparbankernas styrelser

och huvudmanskorporationer, som vore utmärkande för alla egentliga

jordbruksbygder, syntes man härvidlag med säkerhet kunna utgå från

att jordbrukets kreditbehov hade att påräkna största möjliga tillmötesgående

från sparbankernas sida, under förutsättning att soliditet och likviditet

ej genom dess tillgodoseende försvagades. Att så ej skedde vore

givetvis av allra största vikt, icke minst ur synpunkten av jordbrukare
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

Utskottet.

8 Bankoutskottets utlåtande Nr 71.

befolkningens eget välförstådda intresse av att sparbankernas betalningsberedskap

vore under alla förhållanden säkerställd.

Den föreslagna åtgärden, att Kungl. Majit, i och för tillgodoseende av

att sparbanks utlåningsrörelse företrädesvis avsåge sparbankens verksamhetsområde,

skulle utfärda direktiv till vederbörande tillsyningsmyndigheter

att ur denna synpunkt följa oell granska sparbankernas verksamhet,

syntes ej påkalla särskilt yttrande från föreningens sida.

Chefen för jordbruksdepartementet har vid föredragning av det förslag

till åtgärder för lindrande av jordbrukets kreditsvårigheter, som

innefattas i ovanberörda proposition nr 256 — med hänsyn till vad som

anförts i de avgivna yttrandena — funnit jordbruksutredningens förslag

icke böra föranleda vidare åtgärd. I samband härmed har departementschefen

uttalat önskvärdheten av att sparbankerna, där så kunde

visa sig erforderligt och med iakttagande av att sparbankernas likviditet

icke därigenom försvagades, sökte inom gränsen för en sund kreditgivning

i görligaste mån så ordna sin verksamhet, att det av jordbruksutredningen

angivna syftet uppnåddes.

Med hänsyn till de allvarliga betänkligheter, som framkommit mot jordbruksutredningens

här avsedda förslag och vilka utskottet delar, har utskottet

ansett sig icke kunna tillstyrka bifall till förslaget, så mycket

mindre som chefen för jordbruksdepartementet vid prövning av frågan

örn åtgärder till lindring av jordbrukets kreditsvårigheter funnit detsamma

icke böra föranleda någon åtgärd. Utskottet avstyrker alltså bifall

till motionen i här förevarande del och hemställer,

att förevarande motion 11:548, i vad densamma nu

är föremål för prövning, icke må till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 9 juni 1932.

På bankoutskottets vägnar:

C. E. SVENSSON.

Vid förestående ärendes slutbehandling inora utskottet hava närvarit:

från första kammaren: herrar C. E. Svensson, Lindgren, Ström i Lidköping, Forssell

och Bodin;

från andra kammaren: herrar Winkler, Bäcklund*, Svensson i Betingetorp, Höglund i

Göteborg, Ugberg*, Carlsson i Solberga och Paulsen.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 71.

9

Särskilt yttrande

av herr Forssell, som anfört följande:

»Med instämmande i utskottets avslagsyrkande, finner jag, att i motiveringen

därtill bort inryckas följande.

Frågan, huruvida en så ingripande och farlig åtgärd som här föreslagen

ändring av lagen örn sparbanker bör vidtagas, är beroende av omfattningen

och arten av de kreditsvårigheter som föreligga.

I jordbruksutredningens betänkande VII uppgives beträffande det

svenska jordbrukets skuldsättning följande, i avrundade siffror:

Skulder till: Affärsbanker ........................ 360 miljoner

» » Postsparbanken.................... 10 »

» » Hypoteksföreningar ............ 400 »

» » Jordbrukskassor.................... 280 »

» » Sparbanker............................ 570 »

Summa 1,620 miljoner.

Härtill komma lån från enskilda. Dessa äro ej undersökta av jordbruksutredningen.

Den lämnar däremot uppgiften, att i Finland dessa

jordbrukarnas skulder till enskilda utgöra 27 -procent av deras sammanlagda

skuldbörda. I brist på andra uppgifter må antagas, att samma värde

gäller även i Sverige. Detta giver cirka 600 miljoner skulder till enskilda.

I jordbruksutredningens betänkande meddelas vidare (sid. 17), att det

kapital, som av jordbruksbefolkningen placerats hos sparbankerna, utan

risk för misstag kan antagas betydligt överstiga den utlämnade jordbrukskrediten.

Av skuldbeloppen ovan bör således strykas minst beloppet 570

miljoner till sparbankerna, såsom täckt av insättningsfordran. Förmodligen

förekomma dylika insättningar av jordbrukare även i andra banker.

En sammanlagd skuldbörda för jordbruket örn cirka 1,650 miljoner kronor

är därför högt räknad.

Gent emot denna skuldbörda står taxerat jordbruksfastighetsvärde å

5 miljarder kronor (exklusive skogsvärden) samt därutöver levande och

döda inventarier. Dessa senare kunna enligt uppgift räknas till minst 10

procent, sannolikt 20 procent av fastighetsvärdet. Jordbrukarnas skuldsättning

är således endast cirka 30 procent av deras tillgångar och cirka

33 procent av fastighetsvärdet.

Dessa siffror synas stå i bjärt motsats till det allmänna talet örn jordfiihana

till riksdagens protokoll 1932. 8 sami. 39 höft. (Nr 71.)

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bankoutskottets utlåtande Nr 71.

brukets kreditsvårigheter. Jordbruksutredningen lämnar dock andra uppgifter,

som gå i riktning att bekräfta den allmänna uppfattning, som

framgår av ovanstående siffror. Sålunda äro utestående hypotekslån endast

8 procent av fastighetsvärdet, medan belåningsgränsen är 55 procent

av detta. Inför den starka klagan, som för jordbrukarnas del framförts

över för höga växelräntor, skulle man kunna väntat, att de ur räntesynpunkt

förmånliga hypotekslånen i största möjliga utsträckning skulle

tagits för åstadkommande av billigt driftskapital, i stället för dyra

växlar.

Något hinder däri, att hypoteksföreningarna tilläventyrs skulle sakna

möjlighet att sälja sina obligationer, finnes icke. Jordbruksutredningen

meddelar (sid. 24), att Sveriges allmänna hypoteksbank förklarat, att svårigheter

hittills icke mött att på förmånliga villkor uppbringa erforderligt

kapital för föreningarnas utlåningsrörelse ävensom att en ökad omfattning

av ifrågavarande rörelse sannolikt icke skidle medföra någon ändring

i anförda förhållande’.

Jordbruksutredningen förklarar den ringa användningen av hypotekslån

(sid. 18) bland annat sålunda: ’En dylik omständighet torde ligga däri,

att många jordbrukare i förhoppning att inom kortare tid kunna infria

sina skuldförbindelser finna det mindre tilltalande att binda sig för långvariga

lån och underkasta sig de med deras erhållande förenade formaliteterna’.

Detta omdöme är underskrivet av sex med jordbrukets förhållanden

väl förtrogna män och tyder icke på att några verkligt allvarliga

penningbekymmer skulle mera allmänt föreligga bland jordbrukarna.

Yttranden hava införskaffats från banker över affärsläget bland jordbrukarna.

Därav inhämtas följande (Kungl. Majrts prop. nr 256, sid. 4

och 5.):

Sparbanker:

Mellersta Sverige: Flertalet ange att någon ökning av jordbrukarnas

kreditbehov under senaste tid icke förmärkts, några yttranden framföra

en motsatt uppfattning.

Norra och mellersta Småland: Nämnvärd ökning av jordbrukarnas kreditbehov

har icke ägt rum.

Södra Sverige: Kreditsvårigheter hava gjort sig gällande. Vissa sparbanker

hava trots medgivna betalningsanstånd måst vidtaga indrivningar

av fordringar.

Västra Sverige: Ökning av jordbrukarnas kreditsvårighet har på senare

tid förmärkts.

Norrland: Kreditanspråken ha i någon mån ökats på sista tiden.

Flertalet sparbanker i olika delar aV landet uppgiva att jordbrukarna i

ökad grad uttagit sina hos sparbankerna innestående medel, vilket ansetts

tyda på en skärpning av jordbrukskrisen.

Affärsbanker:

Östergötland: Vissa bankkontor ange att ökning av jordbrukarnas kreditanspråk

icke förmärkts.

Andra bankkontor ange att kreditanspråken tilltagit, särskilt växelkrediten,

liksom svårigheter vid likvidering av förfallna växlar m. m.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 71.

11

Jordbrukarnas tillgodohavanden i bankerna visa fortgående minskning.

Skåne: Jordbrukets läge betecknas såsom bekymmersamt.

Västergötland: Flertalet ange, att några bestämda tecken till en mera

avsevärd försämring av jordbrukarnas ekonomiska läge på senaste tiden

icke framträtt. Vissa bankkontor ange väsentlig försämring jämfört med

1930.

Norrlund: Jordbrukarna i skogsdistrikten synas icke liava att kämpa

med samma svårighet som jordbrukarna i de mera utpräglade jordbruksdistrikten,

enär de äro inriktade på självförsörjning.

Till belysande av den ekonomiska situationen bland jordbrukarna tjänar

uppgiften, att sammanlagda antalet konkursansökningar för jordbrukare

för hela riket utgjort 302 stycken under tiden 1 oktober—31 december

1931. I betraktande av att jordbrukarnas antal är 350,000 stycken, synes

denna siffra icke visa på en särskilt hård jordbrukskris, även örn den är

väsentligt högre än förut (169 stycken samma tid 1930).

Av den sålunda förebragta utredningen framgår uppenbart, att jordbrukets

soliditet fortfarande är mycket god. Skulderna äro blott cirka

30 procent av tillgångarna. I vissa trakter av landet föreligga kreditsvårigheter,

i andra delar icke. De möjligheter, som redan föreligga till

erhållande av långfristiga, billiga lån, äro icke utnyttjade av jordbrukarna,

och om dessa föreliggande möjligheter tagas i anspråk, föreligga inga

svårigheter för hypoteksbankerna att utvidga sin rörelse på ordinärt sätt.

Något behov av ändring i sparbankslagen i här avsett syfte förefinnes

därför ej.»

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.