Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13
1932-04-07 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
FK 2TU 1932:13, Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13
Dokumentets text
8
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.
Motionen.
Yttranden.
Utskottet.
Nr 13.
Ankom till riksdagens kansli den 7 april 1932 kl. 5 e. m.
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 13,
i anledning av väckt motion, I: 58, örn föreskrift rörande
sandapparat å motoromnibus, avsedd för passagerartrafik.
I en inom första kammaren väckt och till dess andra tillfälliga utskott hänvisad
motion, nr 58, har herr Lindley hemställt, det riksdagen ville besluta att
i motorfordonsförordningen införa en bestämmelse, att motoromnibus, avsedd
för passagerartrafik, skall vara försedd med sandapparat, vilken kan skötas
från förareplatsen.
Beträffande motiveringen hänvisas till motionen.
Utskottet har lämnat tillfälle att yttra sig över motionen åt Svenska transportarbetarförbundet,
Automobilbesiktningsmännens förening och Sveriges
omnibusägares riksförbund, och hava dessa sammanslutningars yttranden fogats
såsom bilagor vid detta utlåtande.
Såsom framgar av de till utskottet inkomna yttrandena finnes för närvarande
icke någon sandapparat, som på ett driftsäkert sätt löst uppgiften att
förhindra slirningar eller kastningar av automobiler vid dåligt väglag. Erfarenheten
av sandapparater kan vidare för Sveriges vidkommande sägas
vara ytterst ringa. Redan med hänsyn till dessa omständigheter kan utskottet
icke förorda obligatoriskt införande av sandapparater å motoromnibussar utan
hemställer,
att förevarande motion icke måtte till någon första kammarens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 7 april 1932.
Å utskottets vägnar:
A. J. GRANSTRÖM.
Närvarande: se under utlåtandet nr 8.
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.
9
SVENSKA TRANSPORTARBET
AREFÖRB U XDET
Bilaga.
Stockholm den 26 Februari 1932.
Första Kammarens andra tillfälliga utskott,
Stockholm.
Svenska Transportarbetareförbundet som anmodats avgiva yttrande över av
riksdagsman Charles Lindley väckt motion, rörande föreskrifter örn sandapparat
å omnibuss, avsedd för persontrafik, får i anledning härav vördsamt anföra
följande:
Vad angår motionens allmänna syftning, att säkerställa trafiksäkerheten, så
förklara vi av belt naturliga skäl vår fulla anslutning härtill, samtidigt som det
ger föraren av ett dylikt fordon en känsla av säkerhet, när han vet sig ha ett
dylikt trygghetsmoment att tillgå, i sin säkerligen många gånger påfrestande
tjänst.
Trots detta mera allmänna omdöme, över den nytta ett bifall till motionen
kan komma att medföra, så lär dock olika meningar ändå förefinnas örn sandapparats
nödvändighet eller icke. Detta kanske mycket beroende på de olika
förhållanden under vilket busstrafik försiggår i stad och stadsliknande samhällen
och på den rena landsbygden. I städerna äro nog gator och vägförhållanden
i allmänhet sådana, att sandapparat kan anses icke vara fullt så behövlig
som för den rena landsvägstrafiken eller kombinerande stads- och landsvägstrafiken,
där i senare fall den givetvis ur säkerhetssynpunkt har en synnerligen
stor mission att fylla.
Denna synpunkt anse vi dock bör ställas vid sidan om det rent allmänna behovet
av sandapparat å bilomnibussar, vilka nog på de flesta platser i vårt land
lia att taga sig fram på rätt så smala vägar, där vid möte eller annat hinder
då vägen är halkig och isbelagd och snökedjor äro av mindre värde som säkerhet,
ett utskyfflande av sand framför hjulen skulle vara synnerligen betydelsefull
för förekommande av olyckor. Men även för städernas vidkommande kan
sändning exempelvis vid hållplatserna genom en dylik apparat vara synnerligen
värdefull och förebygga olyckor.
Att som det uppgivits från vissa håll, det icke skulle vara möjligt att hålla
en dylik sandapparat i funktion på grund av den smuts som slänges upp under
underredet på en omnibuss, lämna vi, med nutidens tekniska möjligheter som
hjälp, fulständigt åt sitt värde, och kan vi för övrigt genom vidfogade tidningsurklipp
hänvisa till att sandapparat finnes som säkerligen också fungerar.
Med dessa i stort sett av praktiska och allmänmänskliga skäl
framförda synpunkter, som avser att ge såväl bussförare som
10
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.
passagerare och andra vägfarande än starkare trygghet skan sia
för förekommande av olyckor under färd med omnibuss, är
det vår livliga förhoppning att motionen må vinna riksdagens
bifall.
Högaktningsfullt
SV. TRANSPORTARBETAREFÖRBUNDET.
J. A. Mårdh.
AUTOMOBILBESIKTNINGSMÄNNENS
FÖRENING
STOCKHOLM
Till
Första hammarens andra tillfälliga utskott,
Stockholm.
Bilaga.
Charles Lindley» motion nr 58 om föreskrift rörande
sandapparat å motoromnibus, avsedd för
passageraretrafik.
I anledning av utskottets skrivelse av den 30 jan. d. å. i ovan rubricerade
angelägenhet får styrelsen för Automobilbesiktningsmännens förening uttala
följande:
Styrelsen kan icke dela motionärens uppfattning, att det är att betrakta såsom
ett önskemål att sandapparater för omnibussar bleve obligatoriska. Frågan
är vida mer komplicerad än vad motionären synes föreställa sig. För det första
tinnes, styrelsen veterligt, ej någon sandapparat i marknaden, som på ett driftsäkert
sätt löst uppgiften, och även om en sådan finnes, är den för sin funktion
beroende av, att sanden före användningen undergår en effektiv uttorkning,
enär sanden vid kvarvarande fuktighet, ”klumpar” sig, så att den ej lämnar
apparaten. Då man knappast kan antaga, att denna åtgärd kommer att vidtagas,
finnes anledning befara, att även örn fordonet är försett med sandapparat,
den vid alltför många tillfällen ej kommer att funktionera. Men även andra
och viktigare skäl tala mot dess obligatoriska införande. Den slirning som föraren
vill motverka genom sändning kommer ofta plötsligt och oväntat. På
grund härav kommer sandningen för sent, så mycket mer, som föraren under
den tid, som slirningen eller kastningen pågår, måste odelat ägna sig åt styrningen
och följaktligen ej hinner sätta sandapparaten i funktion, då den som
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13. 11
mest behöves. Motionären synes företrädesvis tänka på simning i stigningar,
men det gives en mängd andra tillfällen, då risken är lika stor. Skola alla dessa
fall mötas, måste sandapparaten, praktiskt taget, vara igång liela tiden, vilket
å andra sidan förutsätter ett sandförråd av betydande vikt. Jämförelsen med
spårvägarna är icke lycklig. Spårvagnarna hava i jämförelse med automobilerna
mycket långa bromssträckor och på grund av den dåliga friktionen vintertid
mellan hjulen och skenorna, blir sandningen ofta en ofrånkomlig nödvändighet.
Styrelsen vill icke förneka, att slirningen vintertid erbjuder stora faror, men
desas avlägsnas först om vägarna sandas genom vägstyrelsernas försorg.
All erfarenhet ger vid handen, att där trafiken med motorfordon brister i
vissa avseenden ur säkerhetssynpunkt där framkomma av sig själv anordningar,
som sträva att avhjälpa dessa brister. Så har det gått med vägriktningsvisare,
vindrutetorkare, stötdämpare och liknande och så kommer det även att gå med
sandapparater, därest de visa sig behövliga. Att göra dem obligatoriska, innan
de ens framkommit på marknaden, synes styrelsen föga välbetänkt.
Stockholm den 1 mars 1932.
AUTOMOBILBESIKTNINGSMÄNNENS FÖRENING.
Å styrelsens vägnar:
Erland Bratt.
Ordförande.
SVERIGES OMNI BUSÄGARES
RIKSFÖRBUND
STOCKHOLM
Bilaga.
Till
Första Kammarens andra tillfälliga utskott.
Med anledning av att Sveriges Omnibusägares Riksförbund beretts tillfälle
att yttra sig över den av Herr Ch. Lindley väckta motionen nr 1: 58 om föreskrift
rörande sandapparat å motor omnibus, avsedd för passageraretrafik, får
Riksförbundet härmed anföra följande.
Sandningsapparater finnas i utlandet av olika typer men lia, såvitt Riksförbundet
har sig bekant, ännu icke avprovats eller kommit till användning i vårt
land. Ehuru en sådan apparat vid vissa tillfällen i halkigt väglag måhända
kan vara till hjälp vid manövreringen av omnibussen, så torde dock stundom
effekten bliva illusorisk på grund av de högst olika väglag, som en landsväg
kan uppvisa och för vilka den erfarne förarens avpassade körsätt bjuder ett
säkrare skydd mot olyckshändelser än mekaniska anordningar av olika slag.
12 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.
Då sandningsapparater ännu endast en kort tid varit i bruk, och då erfarenhet
om deras tillförlitlighet helt saknas i vårt land, vars klimat dessutom torde
fordra speciella konstruktioner, anser Riksförbundet det icke vara tillrådligt
att göra sandningsapparat obligatorisk.
Enär dessutom fara föreligger för att införandet av en säkerhetsapparat för
manövreringen, om vars tillförlitlighet i alla situationer betryggande erfarenhet
här ännu saknas, i stället för att skänka ökad trygghet kunde, på grund av att
föraren förlitade sig på apparaten och rättade sina manövrer därefter, medföra
ökade risker,
får Riksförbundet avstyrka bifall till motionen.
Stockholm den 10 mars 1932.
SVERIGES OMNIBUSÄGARES RIKSFÖRBUND.
Nils J. Wickman.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.