Sök i Ratio Lex

Första hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 22

1932-04-28 · 10 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 9 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

FK 2TU 1932:22, Första hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 22

Dokumentets text

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 22.

7

Nr 22.

Ankom till riksdagens kansli den 12 maj 1932 kl. 11 f. m.

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 22,

i anledning av väckt motion, 1:269, angående viss

ekonomisk samverkan mellan järnvägsföretagen i riket.

I en inom första kammaren väckt och till dess andra tillfälliga utskott

hänvisad motion, nr 269, har herr Forslund hemställt, att riksdagen

måtte i skrivelse till Kungl. Majit hemställa om skyndsam utredning,

huruvida och i vilken utsträckning en sådan ekonomisk samverkan de

olika järnvägsföretagen emellan kan åvägabringas som genom uttagandet

av en särskild utjämningsavgift lämnar möjlighet för bestridandet

av hjälpverksamhet till järnvägsföretag, vilka efter Kungl. Maj :ts prövning

i varje särskilt fall kunna vara i behov av ekonomiskt understöd

för trafikens fortsatta ombesörjande, samt att Kungl. Maj :t måtte för

riksdagen framlägga förslag i ämnet.

Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionen.

Utskottet har i vederbörlig ordning inhämtat yttrande över motionen

av järnvägsstyrelsen, varjämte Svenska järnvägs!öreningen beretts tillfälle

yttra sig över motionen. Utskottet har vidare fått taga del av yttrande,

som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen avgivit till andra kammarens

tredje tillfälliga utskott över den likalydande motionen II: 392.

Yttrandena hava såsom bilagor fogats vid detta utlåtande.

Myndigheterna anföra i huvudsak följande. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

anför bland annat, att motionen icke angåve något

som helst skäl för att de svagaste järnvägarna skulle stödjas just av de

bättre situerade järnvägarna och icke av det allmänna. Genom förslaget

skulle givetvis de senare järnvägarna komma i sämre ekonomisk ställning

än förut och få större svårigheter att för egen del finansiera nödigt

rationaliseringsarbete. För samhället vore säkerligen viktigast, att de

järnvägar, som hade den största betydelsen, vidmakthölles och att icke

genom ökad belastning även en del av dessa järnvägar neddroges till de

tynandes klass. Motionen gåve även osökt anledning till spörsmålet, varför

ej dåliga kommunikationsföretag av annan klass än järnvägar och till

sist alla förlustbringande företag skulle upprätthållas genom subvention.

Slutligen torde förslaget att uttaga en avgift för här ifrågavarande

ändamål vara stridande mot gällande rättsordning.

Motionett.

Yttranden.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första kammarens andra tillfälliga utslcotts utlåtande Nr 22.

Järnvägsstyrelsen framhåller bland annat, att uttalandet i motionen,

att varje järnväg vore för sin trafik till stor del beroende av alla andra,

syntes innebära en påtaglig överdrift. Den ifrågasatta åtgärden skulle

innebära, att en betydande del av kostnaderna för bibehållande av till

sitt bestånd hotade järnvägar skulle överflyttas från dem, som i första

hand hade nytta därav, nämligen invånarna inom det egna trafikområdet,

till personer, för vilka banorna i fråga måhända saknade all betydelse.

— Det föreslagna förfaringssättet måste anses jämförligt med en

sjukdomsbehandling, som riktade sig mot vissa ytliga symtom, under

det att de djupare liggande sjukdomshärdarna lämnades oberörda. Nuvarande

vanskligheter berodde ju i första rummet på, att flertalet järnvägar

fått sin ekonomi mer eller mindre undergrävd genom den motoriserade

landsvägstrafikens ohejdade tillväxt. I fråga om denna järnvägsväsendets

allmänna utarmning kunde ju tillkomsten av en utjämningsfond

icke föranleda någon verklig bättring utan endast jämnare

fördela fattigdomen och därigenom tillsvidare undanskymma de svåraste

bristfälligheterna. — Utan en radikal beskärning av järn vägsförvaltningarnas

befogenheter — och om någon sådan talade icke motionen —

måste den föreslagna anordningen vara samhällsekonomiskt och organisatoriskt

sett skäligen omöjlig, då densamma innebure tillskapandet av

gemenskap i fråga örn utgifterna under delat ansvar. Härmed kunde

nämligen bortfalla anledningen för de svagaste järnvägarna att särskilt

hålla utgifterna nere; en ökning i de samlade driftkostnaderna för dessa

kunde bli följden. Under den tid, som de enskilda företagen finge i

större eller mindre utsträckning driva sin hushållning så att säga på allmän

bekostnad, skulle vidare bortfalla en anledning att söka nå fram

till en större enhetlighet inom landets järnvägsväsen; fondens tillkomst

skulle kunna komma att konservera hittillsvarande dyrbara och i många

hänseenden ofördelaktiga splittring.

Svenska järn vägsföreningen slutligen framhåller för sin del bland

annat, att införandet av den föreslagna anordningen i realiteten skulle

innebära ett beslagtagande av en del av vederbörande företags tillgångar

i ändamål att låta det beslagtagna komma andra liknande företag till

godo. Något sådant kunde icke vara överensstämmande med rättvisa

och billighet, örn det ens läte sig mot bestridande lagligen genomföras.

Föreningen funne det vidare vara absolut otänkbart, att under nuvarande

för järnvägarna i gemen högst bekymmersamma förhållanden kunna

belasta dem med avgifter till ett belopp av sammanlagt 10 miljoner kronor

för år.

Utskottet. För egen del behjärtar utskottet det intresse för vårt kommunikationsväsen,

som tagit sig uttryck i framläggande av förevarande förslag och

finner även motionens egentliga syfte, stärkandet av enskilda järnvä
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 22. 9

gars ekonomi, beaktansvärt. Emellertid har utskottet icke kunnat undgå

att taga starkt intryck av de enligt utskottets förmenande vägande

invändningar, som från samtliga de hörda myndigheterna riktats mot det

framlagda förslagets genomförbarhet och verkningar. Det synes av vad

som här framkommit icke vara möjligt att nå motionens syftemål på de

vägar, som i motionen föreslagits, utan detta syftemåls förverkligande

torde böra sökas genom andra åtgärder. En sund reglering av förhållandet

mellan järnvägs- och automobiltrafiken synes utskottet erbjuda större

möjlighet att nå det med motionen avsedda syftemålet. Utskottet får

erinra örn att frågan om vidtagandet av åtgärder i sådant syfte kommer

att underställas riksdagen, nämligen i anledning av dels ett uttalande av

riksdagens revisorer, dels ock i ämnet väckta motioner.

Med stöd av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon första kammarens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 28 april 1932.

På utskottets vägnar:

A. J. GRANSTRÖM.

Närvarande vid beslutets fattande: herrar Granström, Larsén, Valfrid Eriksson, Bengtsson,

Forslund, Anton Pettersson*, Hjalmarsson och Nordborg.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herr Forslund.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Första hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 22.

Till Andra kammarens tredje tillfälliga utskott.

Sedan Kungl. Maj :t den 4 mars 1932 anbefallt Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

att till Utskottet avgiva yttrande över en i Andra kammaren

väckt motion, nr 392, åsyftande utredning angående uttagande av

en särskild utjämningsavgift från de enskilda järnvägarna för att med

en sålunda åstadkommen hjälpfond bereda ekonomiskt understöd åt sådana

järnvägsföretag, vilka kunde vara i behov därav för trafikens fortsatta

ombesörjande, får Styrelsen anföra följande.

Den ekonomiska förändring, som skett på järnvägsområdet, lär icke

blott vara en tillfällig depression utan snarare en ekonomisk omvälvning.

Den har haft till följt, att en del av järnvägarnes lånekapital ej längre kan

räntas, och liksom vid alla stora ekonomiska förändringar det ej lär stå

i samhällets makt att vidtaga åtgärder av sådan räckvidd, att svårartade

följder kunna förhindras, lär ej heller nu någonting kunna åtgöras för

att rädda sagda del av lånekapitalet. I den mån däremot, som förekomsten

av driftförlust vid järnvägarna icke tagit större omfattning än hittills,

kan visserligen tänkas »trafikens fortsatta ombesörjande» genom direkt

understöd. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för sin del betraktar emellertid

som felaktig synpunkten att ovillkorligen vilja hålla de obetydligaste

och svagaste järnvägarna vid liv; utan den nuvarande situationen

på området torde vara sådan att dylika järnvägar borde kunna nedläggas,

utan att krafter sättas i rörelse för ett oekonomiskt räddande av

desamma, exempelvis genom mindre välbetänkta uppoffringar av orten

eller staten eller genom järnvägarnas sammankopplande med relativt

bättre ställda järnvägsföretag, för vilka dylikt sammankopplande ställer

sig oförmånligt. Och att driva förlustbringande företag som nödhjälpsarbeten

torde ej heller vara att i längden tillråda. Det är säkerligen oundvikligt,

att ett och annat järnvägsföretag, som under en gynnsammare

ekonomisk period kunnat hålla sig flytande men under svårare betingelser

blivit avgjort livsodugligt, måste förr eller senare avvecklas. Som alternativ

till fullständig nedläggning av en järnväg kan, särskilt där behov

av godstransporter för vissa industriella anläggningar är förhanden,

tänkas att upphöra med såväl persontrafik som regelbunden godstrafik

och trafikera en obetydlig bana endast som växelspår till den större linje,

vartill den ansluter, för den händelse dylikt tillvägagångssätt kan ställa

sig bärigt med avseende på driften.

Vad beträffar motionens tal om höjande av taxorna för en del järnvägar

för att sätta dem i stånd att inbetala sina avgifter till hjälpfonden,

är detta tydligen ett förslag, som skulle ytterligare försvaga järnvägarnas

ställning i bilkonkurrensen.

Motionen anger intet som helst skäl för att de svagaste järnvägarna

skulle stödjas just av de bättre situerade järnvägarna och icke av det

allmänna. Genom förslaget skulle givetvis de senare järnvägarna komma

s. 11 Kontrollera mot PDF

Förda kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 22. 11

i sämre ekonomisk ställning än förut och få större svårigheter att för

egen del finansiera nödigt rationaliseringsarbete. För samhället är säkerligen

viktigast, att de järnvägar som hava den största betydelsen vidmakthållas,

och att icke genom ökad belastning även en del av dessa

järnvägar neddragas till de tynandes klass.

Motionen ger även osökt anledning till spörsmålet, varför ej dåliga

kommunikationsföretag av annan klass än järnvägar och till sist alla

förlustbringande företag skulle upprätthållas genom subvention.

Slutligen lär förslaget att »uttaga» en avgift för här ifrågavarande

ändamål vara stridande mot gällande rättsordning.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen kan sålunda icke instämma i motionens

syftemål, utan avstyrker den föreslagna utredningen.

Stockholm den 24 mars 1932.

FR, ENBLOM.

JOHAN ALMQVIST.

Till Riksdagens första kammares andra tillfälliga utskott.

Genom remiss den 5 februari 1932 har järnvägsstyrelsen anbefallts avgiva

och till utskottet överlämna yttrande över en inom kammaren väckt

motion nr 269 av herr Forslund örn utredning och förslag rörande viss

ekonomisk samverkan mellan olika järnvägsföretag, och får styrelsen i

anledning härav anföra följande.

Vad i motionen inledningsvis anföres ifråga om de enskilda järnvägarnas

särställning inom det ekonomiska samhällslivet, föranleder ingen

erinran från järnvägsstyrelsens sida. Styrelsen får också helt instämma

i den förstahandsslutsats, som motionären drager ur anförda yttrande

av 1931 års statsrevisorer, nämligen att åtgärder måste vidtagas för stärkande

av de enskilda järnvägarnas ekonomi.

Styrelsen finner emellertid synnerligen tveksamt, huruvida staten för

vinnande av detta mål skulle kunna beträda en sådan väg, som av motionären

anvisats. Styrelsen anser sig kunna lämna åsido frågan, i vad mån

de ifrågasatta åtgärderna kunna vara förenliga med nuvarande rättsordning

— rörande detta spörsmål torde, om ett förverkligande i övrigt

skulle befinnas önskligt och lämpligt, yttranden i första hand komma att

inhämtas från annat håll. Däremot kan styrelsen icke undgå att framhålla,

att det antagande rörande de enskilda järnvägarnas intressegemenskap,

varå motionärens yrkande i sista hand grundas, är mycket omtvistligt.

Givetvis är det, som motionären säger »i grunden föga rationellt att

betrakta varje järnvägsbolag såsom helt fristående och av andra helt oavhängigt

företag». Åt ett sådant betraktelsesätt torde också, åtminstone

under senare tid, icke från något ansvarigt håll hava givits uttryck. I

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Första hammarens andra tillfälliga utskotts ut’ätande Nr 22.

praktiken förefinnes ju en högst betydelsefull och mångsidig samverkan

mellan olika järnvägar, och Kungl. Maj :t har därvid i många fall utfärdat

normerande bestämmelser. Denna samverkan har givetvis kommit

till stånd framför allt därför, att en huvudpart av trafiken berör flera

järnvägar. Uttalandet, att varje järnväg är för sin trafik till stor del

beroende av alla andra, synes dock innehålla en påtaglig överdrift. Så

snart det gäller järnvägar utan direkt förbindelse med varandra, torde

det fastmer vara svårt att avgöra, huruvida den ena överhuvud har gagn

av att trafiken å den andra uppehälles. Mellan olika järnvägar och olika

bygder råder ju ofta icke blott samverkan utan jämväl konkurrens. Det

är följaktligen ytterligt svårt att bedöma, i vad omfattning ett nedläggande

av för närvarande till sitt bestånd hotade järnvägar skulle i längden

skada övriga banor. Den ifrågasatta åtgärden synes alltså icke kunna

motiveras enbart med hänvisning till järnvägarnas intressegemenskap.

Densamma skulle tvärtom innebära, att en betydande del av kostnaderna

för bibehållande av nämnda järnvägar skulle överflyttas från dem, som

i första hand ha nytta därav, nämligen invånarna inom det egna trafikområdet,

till personer, för vilka banorna ifråga måhända sakna ail betydelse.

Örn styrelsen alitsa ställer sig mycket tveksam ifråga örn motionärens

hänvisning till järnvägarnas intressegemenskap såsom grundmotiv för

åtgärder, syftande mot en utjämning av de ekonomiska bördorna, så

föijer därmed icke, att styrelsen anser sådana åtgärder obehövliga eller

olämpliga. Styrelsen håller emellertid bestämt före, att desamma kunna

bli till avsedd nytta endast örn de ingå såsom led i en allmän nyordning

av vårt lands transportväsen. — Järnvägsstyrelsen kan följaktligen icke

finna befogat att, på sätt i motionen skett, ställa den angivna möjligheten

till självhjälp i förgrunden. Ett sådant förfaringssätt måste nämligen

enligt järnvägsstyrelsens uppfattning anses jämförligt med en sjukdomsbehandling,

som riktade sig mot vissa ytliga symptom, under det att

de djupare liggande sjukdomshärdarna lämnades oberörda. Nuvarande

vanskligheter bero ju i första rummet på, att flertalet järnvägar fått sin

ekonomi mer eller mindre undergrävd genom den motoriserade landsvägstrafikens

ohejdade tillväxt. Ifråga om denna järnvägsväsen dets allmänna

utarmning kan ju tillkomsten av en utjämningsfond icke föranleda någon

verklig bättring utan endast jämnare fördela fattigdomen och därmed

tillsvidare undanskymma de svåraste bristfälligheterna.

Då det gäller att bedöma förslaget från samhällsekonomisk och organisatorisk

synpunkt, vållas särskilda svårigheter av den omständigheten,

att motionären underlåtit att närmare angiva, huru de till statsverket inbetalda

medlen skulle användas. Det säges blott, att de järnvägar, som

äro i behov av ekonomisk hjälp, skulle erhålla sådan. Konsekvenserna bli

emellertid väsentligt olika, om fondens medel uteslutande eller i huvudsak

skola användas till kapitalökningsändamål eller om de skulle i större eller

mindre utsträckning avses som understöd för täckande av drifts- och

räntekostnader. Av vissa uttalanden anser sig järnvägsstyrelsen kunna

sluta, att det senare alternativet motsvarar motionärens intentioner.

Bland de ändamål, vartill fondens medel skulle användas, nämnes nämligen

i första rummet, att företag, som allt fortfarande ha sin uppgift att

fylla som järnväg, skola beredas någon lättnad i den ekonomiska belastning,

som för företaget såsom sådant måste anses för betungande. Först

i andra rummet nämnes användning av fondmedlen för modernisering

s. 13 Kontrollera mot PDF

Förs a kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 22. 13

av anläggningarna. Vidare framhålles skyldigheten för riksgäldskontoret

att under vissa omständigheter vid exekutiv försäljning inköpa järnväg,

till vilken staten utlämnat lån; genom fondens tillkomst avses uppenbarligen

att hindra uppkomsten av sådana eventualiteter. Det ligger emellertid

i sakens natur, att man icke kan bereda avsedda ekonomiska lättnader

eller uppskjuta den tidpunkt, då ett bolag måste träda i likvidation,

blott genom upptagande av avgifter samt utdelande av låneunderstöd;

sådana åtgärder måste ju fastmer försämra den b ok töring sinäs sig a ställningen

och följaktligen påskynda likvidationen. För att de svaga företagen

skola erhålla väsentlig ekonomisk lättnad, fordras tydligen, att desamma

såsom bidrag till drifts- och räntekostnader erhålla betydligt

större belopp än de egna inbetalningarna. — Att dessa inbetalningar äro

avsedda att finansieras genom taxeförhöjningar torde härvid kunna lämnas

åsido; ifråga om de järnvägar det här gäller, kan man nämligen utgå

från, att desamma i vilket fall som helst erhålla den högsta taxenivå, som

deras trafik kan bära.

Slutligen heter det å sid. 6 i motionen ifråga om storleken av det belopp,

som skall av företagen inbetalas till statsverket, att man med hänsyn till

företagens ekonomiska resultat under de senare åren icke torde kunna få

räkna med lägre belopp än sammanlagt cirka 10 miljoner kronor per år.

— Något längre ned förekommer ordet »utjämningsavgift».

Av allt detta anser sig järnvägsstyrelsen kunna sluta, att en större del

och sannolikt huvudparten av de till statsverket inflytande medlen skulle

avses för utjämning av de enskilda järnvägarnas drifts- och räntekostnader.

Utan en radikal beskärning av järnvägsförvaltningarnas befogenheter

— och örn någon sådan talas ju ej i motionen — måste, enligt järnvägsstyrelsens

uppfattning, en sådan anordning vara samhällsekonomiskt

och organisatoriskt sett skäligen omöjlig, då densamma innebär tillskapandet

av gemenskap ifråga om utgifterna under delat ansvar. Härmed

kan nämligen bortfalla anledningen för de svagaste järnvägarna att särskilt

hålla utgifterna nere; en ökning i de samlade driftkostnaderna för

dessa kan bli följden. Under den tid, som de enskilda företagen finge i

större eller mindre utsträckning driva sin hushållning så att säga på allmän

bekostnad, skulle vidare kunna bortfalla en anledning att söka nå

fram till en större enhetlighet inom landets järnvägsväsen; fondens tillkomst

skulle kunna komma att — under det antal år densamma komme

att äga bestånd — konservera hittillsvarande dyrbara och i många hänseenden

ofördelaktiga splittring.

Till slut må framhållas, att den transportavgift, som motionären ställer

i utsikt, icke heller lär kunna undgå att göra konkurrensen gentemot

motorfordonen ännu mer hopplös för järnvägarna, än vad den under

nuvarande förhållanden är.

Av ordalagen i motionen framgår icke tydligt, huruvida avsikten vore

att låta transportskatten drabba jämväl statens järnvägars trafikanter.

Det anförda beloppet, 10 miljoner kronor, tyckes emellertid tyda på, att

detta är avsikten. För sådant fall komma statens järnvägar att få till den

tänkta fonden inbetala minst 6 miljoner kronor årligen, d. v. s. väsentligt

mer än vad som erfordras för att förränta och amortera samtliga de enskilda

järnvägarnas statslån. — Örn statsmakterna äro beredda att de

facto tillspillogiva dessa lån, kan styrelsen icke finna, vilka fördelar, som

skulle vinnas genom den ifrågasatta maskeringen av denna åtgärd. Än

betänkligare torde måhända vara, att staten genom fondens tillskapande

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Första hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 22.

tager på sig en moralisk garanti för likvideringen av obligationslån och

reverslån, vilka ju uppgå till mycket större belopp än statslånen.

Det är möjligt, att en sådan utjämning, som den avsedda, är tekniskt

genomförbar, men härför torde dock fordras, att förvaltningen av fonden

utrustas med så stor maktbefogenhet, att densamma blir ett statens

organ för förvaltning av egentligen endast till namnet enskilda järnvägar.

Järnvägsstyrelsen vill hålla före, att statsmakterna icke utan yttersta

nödtvång böra avlyfta det primära ekonomiska ansvaret för de enskilda

järnvägarnas drift från de personer och korporationer, som i första hand

äro intresserade av att driften ifråga uppehälles. I den mån de nuvarande

bolagen äro ekonomiskt för svaga för sin uppgift, synes man därför närmast

böra söka få till stånd — icke en riksorganisation, sådan som motionen

syftar till, utan — regionalfusioner.

Såsom motionären framhållit, ligger äganderätten till de enskilda järnvägarna

till huvudsaklig del hos kommunerna, vilka följaktligen indirekt

i huvudsak bestämma över banornas skötsel. Är den form, under vilken

kommunernas inflytande gör sig gällande, icke lämplig, då det blir fråga

om stora företag, synes man måhända därtill i första hand böra undersöka

möjligheten för en fastare organisation av detta inflytande.

Styrelsen har endast kunnat meddela dessa olika fakta och synpunkter

till det värde de kunna erbjuda vid det förestående bedömandet, om den

föreslagna utredningen skall företagas eller icke.

Stockholm den 9 mars 1932.

KUNGL. JÄRNVÄGSSTYRELSEN.

AXEL GRANHOLM.

ERIK MALMKVIST.

Tjf.

Till Riksdagens första kammares andra tillfälliga utskott.

Med skrivelse till Svenska järnvägsföreningen den 30 nästlidne januari

har utskottet, i ändamål att bereda föreningen tillfälle att avgiva yttrande

över densamma, översänt ett exemplar av en inom riksdagens första

kammare av herr Albert Forslund väckt motion, i vilken hemställes, att

riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa örn skyndsam utredning,

huruvida och i vilken utsträckning en sådan ekonomisk samverkan

de olika järnvägsföretagen emellan kan åvägabringas, som genom

uttagande av en särskild utjämningsavgift lämnar möjlighet för bestridandet

av hjälpverksamhet till järnvägsföretag, vilka efter Kungl. Maj :ts

prövning i varje särskilt fall kunna vara i behov av ekonomiskt understöd

för trafikens fortsatta ombesörjande, samt att Kungl. Maj :t måtte

för riksdagen framlägga förslag i ämnet.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Första hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 22. 15

I anledning härav får föreningen härmed äran anföra följande.

För sin del håller föreningen före, att det icke finnes giltig grund för

att beträffande de enskilda järnvägarna, vilka ju var för sig äro självständiga

företag, påfordra eller ifrågasätta en särställning, i jämförelse

med andra företag, därhän att de skola vara skyldiga att efter viss norm

— trafikmängden — lämna bidrag eller med andra ord avstå viss del

av sina tillgångar att användas till hjälp och stöd åt sådana järnvägsföretag,

som kunna vara i behov därav. Den omständigheten att staten

lämnat lån till betydande belopp till enskilda järnvägar samt kan befaras

komma att få vidkännas förluster på dessa lån kan givetvis icke utgöra

bärande rättsgrund för att ålägga järnvägarna en sådan skyldighet. Icke

heller lärer den omständigheten att den verksamhet eller den rörelse, som

järnvägarna bedriva, är av samma slag skäligen kunna läggas till grund

för stadgande av dylik skyldighet. Föreningen kan icke föreställa sig

annat än, att det skulle allmänt och kraftigt reageras mot införande av

en sådan ordning som den av motionären ifrågasatta beträffande exempelvis

rederiföretagen, företagen för drivande av automobiltrafik, spårvägsföretagen,

eller utövarna av annan rörelse.

Införandet av en dylik ordning skulle i realiteten innebära ett beslagtagande

av en del av vederbörande företags tillgångar i ändamål att låta

det beslagtagna komma andra liknande företag till godo. Något sådant

kan enligt föreningens åsikt icke vara överensstämmande med rättvisa

och billighet om det ens låter sig mot bestridande lagligen genomföras.

Motionären har ansett de enskilda järnvägarna i visst avseende böra

jämföras med statens järnvägar och deras olika linjer. I anledning härav

må framhållas, att det ju dock är så, att de olika statsbanelinjerna tillhöra

en och samma ägare, nämligen staten, under det att de enskilda

järnvägarna tillhöra ett stort antal var för sig självständiga ägare. Denna

skillnad gör, att jämförelsen ifråga icke kan tjäna såsom stöd för den

synpunkt, som motionären ansett böra anläggas på frågan om det inbördes

förhållandet järnvägarna emellan.

Enligt motiveringen till motionärens hemställan har motionären tänkt

sig, att järnvägarna skulle för det i motionen angivna ändamålet hava

att inbetala ett belopp av tillsammans omkring 10 miljoner kronor för år.

Det torde i anledning härav icke vara ur vägen att med några siffror

belysa den nuvarande ekonomiska ställningen för de enskilda järnvägarna.

Enligt den av Kungl, järnvägsstyrelsen utgivna publikationen »Allmän

järnvägsstatistik» för år 1930 utgjorde nettobehållningen d. v. s.

behållningen, sedan från bruttoinkomsterna dragits totala utgifterna,

inklusive räntor, för de enskilda järnvägarna, tagna tillsammans, under

sagda år kr. 6.935.931; och enligt häftet 11 av den av Kungl, järnvägsstyrelsen

utgivna publikationen »Järnvägsstatistiska meddelanden» för

år 1931, har rörelsen vid de enskilda järnvägarna under tiden januari—

november 1931 utvisat en förlust för de normalspåriga järnvägarna av

kr. 4.789.000 och för de smalspåriga järnvägarna av kr. 2.702.000 eller

för samtliga enskilda järnvägar en förlust av kr. 7.491.000.

Det vill synas föreningen uppenbart, att man med dessa siffror för

ögonen icke bör kunna ifrågasätta att belasta järnvägarna med skyldighet

att årligen sammanskjuta ett belopp av omkring 10 miljoner kronor.

Hur skola järnvägarna vara i stånd att anskaffa de erforderliga medlen

därtill? Motionären är själv inne på denna fråga; och han anser den

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Första hammarens andra tillfälliga vtshotts utlåtande Nr 22.

kunna lösas på det sättet, att, om en järnväg icke är i stånd att kunna med

nuvarande taxeinkomster inbetala den av motionären föreslagna avgiften,

det skulle tillkomma Kungl. Maj :t att i vanlig ordning pröva, huruvida

fraktsatserna å lämpliga varuslag borde få förhöjas i motsvarande utsträckning.

Föreningen vill ingalunda bestrida, att taxeförhöjningar kunna vara

erforderliga såsom medel att förhjälpa järnvägarna till ökade inkomster,

men de äro ett medel, som, särskilt under nuvarande förhållanden med

förödande konkurrens mellan olika transportmedel, måste användas med

den största varsamhet. Taxan för en järnväg bör givetvis bestämmas med

hänsyn till järnvägens behov av inkomster, men att höja fraktsatserna i

syfte att kunna betala den av motionären föreslagna avgiften £orde komma

att tagas mycket illa upp av trafikanterna. För övrigt måste vid avvägandet

av taxan hänsyn tagas även till en hel del andra omständigheter

eller faktorer, som äro av väsentlig betydelse exempelvis förefintligheten

av konkurrens från andra transportföretag, trafikens förmåga att bära

ökade frakten o. s. v.

Alldeles frånsett sin uppfattning om det ur principiell synpunkt obilliga

och orättvisa i en anordning, sådan som den av motionären ifrågasatta,

vill föreningen uttala, att föreningen finner det vara absolut otänkbart,

att under nuvarande för järnvägarna i gemen högst bekymmersamma

förhållanden kunna belasta dem med avgifter till ett belopp av sammanlagt

10 miljoner kronor för år.

I anslutning till vad föreningen nu anfört får föreningen härmed

bestämt avstyrka bifall till motionen.

Stockholm den 23 februari 1932.

SVENSKA JÄRNVÄGSFÖRENINGEN.

O. BÄRNHEIM.

Stockholm 1932. O. L. Svanbäcks Boktryckeri

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.