Första hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 22
1932-04-28 · 10 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 9 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
FK 2TU 1932:22, Första hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 22
Dokumentets text
Första hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 22.
7
Nr 22.
Ankom till riksdagens kansli den 12 maj 1932 kl. 11 f. m.
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 22,
i anledning av väckt motion, 1:269, angående viss
ekonomisk samverkan mellan järnvägsföretagen i riket.
I en inom första kammaren väckt och till dess andra tillfälliga utskott
hänvisad motion, nr 269, har herr Forslund hemställt, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Majit hemställa om skyndsam utredning,
huruvida och i vilken utsträckning en sådan ekonomisk samverkan de
olika järnvägsföretagen emellan kan åvägabringas som genom uttagandet
av en särskild utjämningsavgift lämnar möjlighet för bestridandet
av hjälpverksamhet till järnvägsföretag, vilka efter Kungl. Maj :ts prövning
i varje särskilt fall kunna vara i behov av ekonomiskt understöd
för trafikens fortsatta ombesörjande, samt att Kungl. Maj :t måtte för
riksdagen framlägga förslag i ämnet.
Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionen.
Utskottet har i vederbörlig ordning inhämtat yttrande över motionen
av järnvägsstyrelsen, varjämte Svenska järnvägs!öreningen beretts tillfälle
yttra sig över motionen. Utskottet har vidare fått taga del av yttrande,
som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen avgivit till andra kammarens
tredje tillfälliga utskott över den likalydande motionen II: 392.
Yttrandena hava såsom bilagor fogats vid detta utlåtande.
Myndigheterna anföra i huvudsak följande. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
anför bland annat, att motionen icke angåve något
som helst skäl för att de svagaste järnvägarna skulle stödjas just av de
bättre situerade järnvägarna och icke av det allmänna. Genom förslaget
skulle givetvis de senare järnvägarna komma i sämre ekonomisk ställning
än förut och få större svårigheter att för egen del finansiera nödigt
rationaliseringsarbete. För samhället vore säkerligen viktigast, att de
järnvägar, som hade den största betydelsen, vidmakthölles och att icke
genom ökad belastning även en del av dessa järnvägar neddroges till de
tynandes klass. Motionen gåve även osökt anledning till spörsmålet, varför
ej dåliga kommunikationsföretag av annan klass än järnvägar och till
sist alla förlustbringande företag skulle upprätthållas genom subvention.
Slutligen torde förslaget att uttaga en avgift för här ifrågavarande
ändamål vara stridande mot gällande rättsordning.
Motionett.
Yttranden.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Första kammarens andra tillfälliga utslcotts utlåtande Nr 22.
Järnvägsstyrelsen framhåller bland annat, att uttalandet i motionen,
att varje järnväg vore för sin trafik till stor del beroende av alla andra,
syntes innebära en påtaglig överdrift. Den ifrågasatta åtgärden skulle
innebära, att en betydande del av kostnaderna för bibehållande av till
sitt bestånd hotade järnvägar skulle överflyttas från dem, som i första
hand hade nytta därav, nämligen invånarna inom det egna trafikområdet,
till personer, för vilka banorna i fråga måhända saknade all betydelse.
— Det föreslagna förfaringssättet måste anses jämförligt med en
sjukdomsbehandling, som riktade sig mot vissa ytliga symtom, under
det att de djupare liggande sjukdomshärdarna lämnades oberörda. Nuvarande
vanskligheter berodde ju i första rummet på, att flertalet järnvägar
fått sin ekonomi mer eller mindre undergrävd genom den motoriserade
landsvägstrafikens ohejdade tillväxt. I fråga om denna järnvägsväsendets
allmänna utarmning kunde ju tillkomsten av en utjämningsfond
icke föranleda någon verklig bättring utan endast jämnare
fördela fattigdomen och därigenom tillsvidare undanskymma de svåraste
bristfälligheterna. — Utan en radikal beskärning av järn vägsförvaltningarnas
befogenheter — och om någon sådan talade icke motionen —
måste den föreslagna anordningen vara samhällsekonomiskt och organisatoriskt
sett skäligen omöjlig, då densamma innebure tillskapandet av
gemenskap i fråga örn utgifterna under delat ansvar. Härmed kunde
nämligen bortfalla anledningen för de svagaste järnvägarna att särskilt
hålla utgifterna nere; en ökning i de samlade driftkostnaderna för dessa
kunde bli följden. Under den tid, som de enskilda företagen finge i
större eller mindre utsträckning driva sin hushållning så att säga på allmän
bekostnad, skulle vidare bortfalla en anledning att söka nå fram
till en större enhetlighet inom landets järnvägsväsen; fondens tillkomst
skulle kunna komma att konservera hittillsvarande dyrbara och i många
hänseenden ofördelaktiga splittring.
Svenska järn vägsföreningen slutligen framhåller för sin del bland
annat, att införandet av den föreslagna anordningen i realiteten skulle
innebära ett beslagtagande av en del av vederbörande företags tillgångar
i ändamål att låta det beslagtagna komma andra liknande företag till
godo. Något sådant kunde icke vara överensstämmande med rättvisa
och billighet, örn det ens läte sig mot bestridande lagligen genomföras.
Föreningen funne det vidare vara absolut otänkbart, att under nuvarande
för järnvägarna i gemen högst bekymmersamma förhållanden kunna
belasta dem med avgifter till ett belopp av sammanlagt 10 miljoner kronor
för år.
Utskottet. För egen del behjärtar utskottet det intresse för vårt kommunikationsväsen,
som tagit sig uttryck i framläggande av förevarande förslag och
finner även motionens egentliga syfte, stärkandet av enskilda järnvä
-
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 22. 9
gars ekonomi, beaktansvärt. Emellertid har utskottet icke kunnat undgå
att taga starkt intryck av de enligt utskottets förmenande vägande
invändningar, som från samtliga de hörda myndigheterna riktats mot det
framlagda förslagets genomförbarhet och verkningar. Det synes av vad
som här framkommit icke vara möjligt att nå motionens syftemål på de
vägar, som i motionen föreslagits, utan detta syftemåls förverkligande
torde böra sökas genom andra åtgärder. En sund reglering av förhållandet
mellan järnvägs- och automobiltrafiken synes utskottet erbjuda större
möjlighet att nå det med motionen avsedda syftemålet. Utskottet får
erinra örn att frågan om vidtagandet av åtgärder i sådant syfte kommer
att underställas riksdagen, nämligen i anledning av dels ett uttalande av
riksdagens revisorer, dels ock i ämnet väckta motioner.
Med stöd av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motion icke måtte till någon första kammarens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 28 april 1932.
På utskottets vägnar:
A. J. GRANSTRÖM.
Närvarande vid beslutets fattande: herrar Granström, Larsén, Valfrid Eriksson, Bengtsson,
Forslund, Anton Pettersson*, Hjalmarsson och Nordborg.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herr Forslund.
10
Första hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 22.
Till Andra kammarens tredje tillfälliga utskott.
Sedan Kungl. Maj :t den 4 mars 1932 anbefallt Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
att till Utskottet avgiva yttrande över en i Andra kammaren
väckt motion, nr 392, åsyftande utredning angående uttagande av
en särskild utjämningsavgift från de enskilda järnvägarna för att med
en sålunda åstadkommen hjälpfond bereda ekonomiskt understöd åt sådana
järnvägsföretag, vilka kunde vara i behov därav för trafikens fortsatta
ombesörjande, får Styrelsen anföra följande.
Den ekonomiska förändring, som skett på järnvägsområdet, lär icke
blott vara en tillfällig depression utan snarare en ekonomisk omvälvning.
Den har haft till följt, att en del av järnvägarnes lånekapital ej längre kan
räntas, och liksom vid alla stora ekonomiska förändringar det ej lär stå
i samhällets makt att vidtaga åtgärder av sådan räckvidd, att svårartade
följder kunna förhindras, lär ej heller nu någonting kunna åtgöras för
att rädda sagda del av lånekapitalet. I den mån däremot, som förekomsten
av driftförlust vid järnvägarna icke tagit större omfattning än hittills,
kan visserligen tänkas »trafikens fortsatta ombesörjande» genom direkt
understöd. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för sin del betraktar emellertid
som felaktig synpunkten att ovillkorligen vilja hålla de obetydligaste
och svagaste järnvägarna vid liv; utan den nuvarande situationen
på området torde vara sådan att dylika järnvägar borde kunna nedläggas,
utan att krafter sättas i rörelse för ett oekonomiskt räddande av
desamma, exempelvis genom mindre välbetänkta uppoffringar av orten
eller staten eller genom järnvägarnas sammankopplande med relativt
bättre ställda järnvägsföretag, för vilka dylikt sammankopplande ställer
sig oförmånligt. Och att driva förlustbringande företag som nödhjälpsarbeten
torde ej heller vara att i längden tillråda. Det är säkerligen oundvikligt,
att ett och annat järnvägsföretag, som under en gynnsammare
ekonomisk period kunnat hålla sig flytande men under svårare betingelser
blivit avgjort livsodugligt, måste förr eller senare avvecklas. Som alternativ
till fullständig nedläggning av en järnväg kan, särskilt där behov
av godstransporter för vissa industriella anläggningar är förhanden,
tänkas att upphöra med såväl persontrafik som regelbunden godstrafik
och trafikera en obetydlig bana endast som växelspår till den större linje,
vartill den ansluter, för den händelse dylikt tillvägagångssätt kan ställa
sig bärigt med avseende på driften.
Vad beträffar motionens tal om höjande av taxorna för en del järnvägar
för att sätta dem i stånd att inbetala sina avgifter till hjälpfonden,
är detta tydligen ett förslag, som skulle ytterligare försvaga järnvägarnas
ställning i bilkonkurrensen.
Motionen anger intet som helst skäl för att de svagaste järnvägarna
skulle stödjas just av de bättre situerade järnvägarna och icke av det
allmänna. Genom förslaget skulle givetvis de senare järnvägarna komma
Förda kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 22. 11
i sämre ekonomisk ställning än förut och få större svårigheter att för
egen del finansiera nödigt rationaliseringsarbete. För samhället är säkerligen
viktigast, att de järnvägar som hava den största betydelsen vidmakthållas,
och att icke genom ökad belastning även en del av dessa
järnvägar neddragas till de tynandes klass.
Motionen ger även osökt anledning till spörsmålet, varför ej dåliga
kommunikationsföretag av annan klass än järnvägar och till sist alla
förlustbringande företag skulle upprätthållas genom subvention.
Slutligen lär förslaget att »uttaga» en avgift för här ifrågavarande
ändamål vara stridande mot gällande rättsordning.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen kan sålunda icke instämma i motionens
syftemål, utan avstyrker den föreslagna utredningen.
Stockholm den 24 mars 1932.
FR, ENBLOM.
JOHAN ALMQVIST.
Till Riksdagens första kammares andra tillfälliga utskott.
Genom remiss den 5 februari 1932 har järnvägsstyrelsen anbefallts avgiva
och till utskottet överlämna yttrande över en inom kammaren väckt
motion nr 269 av herr Forslund örn utredning och förslag rörande viss
ekonomisk samverkan mellan olika järnvägsföretag, och får styrelsen i
anledning härav anföra följande.
Vad i motionen inledningsvis anföres ifråga om de enskilda järnvägarnas
särställning inom det ekonomiska samhällslivet, föranleder ingen
erinran från järnvägsstyrelsens sida. Styrelsen får också helt instämma
i den förstahandsslutsats, som motionären drager ur anförda yttrande
av 1931 års statsrevisorer, nämligen att åtgärder måste vidtagas för stärkande
av de enskilda järnvägarnas ekonomi.
Styrelsen finner emellertid synnerligen tveksamt, huruvida staten för
vinnande av detta mål skulle kunna beträda en sådan väg, som av motionären
anvisats. Styrelsen anser sig kunna lämna åsido frågan, i vad mån
de ifrågasatta åtgärderna kunna vara förenliga med nuvarande rättsordning
— rörande detta spörsmål torde, om ett förverkligande i övrigt
skulle befinnas önskligt och lämpligt, yttranden i första hand komma att
inhämtas från annat håll. Däremot kan styrelsen icke undgå att framhålla,
att det antagande rörande de enskilda järnvägarnas intressegemenskap,
varå motionärens yrkande i sista hand grundas, är mycket omtvistligt.
Givetvis är det, som motionären säger »i grunden föga rationellt att
betrakta varje järnvägsbolag såsom helt fristående och av andra helt oavhängigt
företag». Åt ett sådant betraktelsesätt torde också, åtminstone
under senare tid, icke från något ansvarigt håll hava givits uttryck. I
12 Första hammarens andra tillfälliga utskotts ut’ätande Nr 22.
praktiken förefinnes ju en högst betydelsefull och mångsidig samverkan
mellan olika järnvägar, och Kungl. Maj :t har därvid i många fall utfärdat
normerande bestämmelser. Denna samverkan har givetvis kommit
till stånd framför allt därför, att en huvudpart av trafiken berör flera
järnvägar. Uttalandet, att varje järnväg är för sin trafik till stor del
beroende av alla andra, synes dock innehålla en påtaglig överdrift. Så
snart det gäller järnvägar utan direkt förbindelse med varandra, torde
det fastmer vara svårt att avgöra, huruvida den ena överhuvud har gagn
av att trafiken å den andra uppehälles. Mellan olika järnvägar och olika
bygder råder ju ofta icke blott samverkan utan jämväl konkurrens. Det
är följaktligen ytterligt svårt att bedöma, i vad omfattning ett nedläggande
av för närvarande till sitt bestånd hotade järnvägar skulle i längden
skada övriga banor. Den ifrågasatta åtgärden synes alltså icke kunna
motiveras enbart med hänvisning till järnvägarnas intressegemenskap.
Densamma skulle tvärtom innebära, att en betydande del av kostnaderna
för bibehållande av nämnda järnvägar skulle överflyttas från dem, som
i första hand ha nytta därav, nämligen invånarna inom det egna trafikområdet,
till personer, för vilka banorna ifråga måhända sakna ail betydelse.
Örn styrelsen alitsa ställer sig mycket tveksam ifråga örn motionärens
hänvisning till järnvägarnas intressegemenskap såsom grundmotiv för
åtgärder, syftande mot en utjämning av de ekonomiska bördorna, så
föijer därmed icke, att styrelsen anser sådana åtgärder obehövliga eller
olämpliga. Styrelsen håller emellertid bestämt före, att desamma kunna
bli till avsedd nytta endast örn de ingå såsom led i en allmän nyordning
av vårt lands transportväsen. — Järnvägsstyrelsen kan följaktligen icke
finna befogat att, på sätt i motionen skett, ställa den angivna möjligheten
till självhjälp i förgrunden. Ett sådant förfaringssätt måste nämligen
enligt järnvägsstyrelsens uppfattning anses jämförligt med en sjukdomsbehandling,
som riktade sig mot vissa ytliga symptom, under det att
de djupare liggande sjukdomshärdarna lämnades oberörda. Nuvarande
vanskligheter bero ju i första rummet på, att flertalet järnvägar fått sin
ekonomi mer eller mindre undergrävd genom den motoriserade landsvägstrafikens
ohejdade tillväxt. Ifråga om denna järnvägsväsen dets allmänna
utarmning kan ju tillkomsten av en utjämningsfond icke föranleda någon
verklig bättring utan endast jämnare fördela fattigdomen och därmed
tillsvidare undanskymma de svåraste bristfälligheterna.
Då det gäller att bedöma förslaget från samhällsekonomisk och organisatorisk
synpunkt, vållas särskilda svårigheter av den omständigheten,
att motionären underlåtit att närmare angiva, huru de till statsverket inbetalda
medlen skulle användas. Det säges blott, att de järnvägar, som
äro i behov av ekonomisk hjälp, skulle erhålla sådan. Konsekvenserna bli
emellertid väsentligt olika, om fondens medel uteslutande eller i huvudsak
skola användas till kapitalökningsändamål eller om de skulle i större eller
mindre utsträckning avses som understöd för täckande av drifts- och
räntekostnader. Av vissa uttalanden anser sig järnvägsstyrelsen kunna
sluta, att det senare alternativet motsvarar motionärens intentioner.
Bland de ändamål, vartill fondens medel skulle användas, nämnes nämligen
i första rummet, att företag, som allt fortfarande ha sin uppgift att
fylla som järnväg, skola beredas någon lättnad i den ekonomiska belastning,
som för företaget såsom sådant måste anses för betungande. Först
i andra rummet nämnes användning av fondmedlen för modernisering
Förs a kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 22. 13
av anläggningarna. Vidare framhålles skyldigheten för riksgäldskontoret
att under vissa omständigheter vid exekutiv försäljning inköpa järnväg,
till vilken staten utlämnat lån; genom fondens tillkomst avses uppenbarligen
att hindra uppkomsten av sådana eventualiteter. Det ligger emellertid
i sakens natur, att man icke kan bereda avsedda ekonomiska lättnader
eller uppskjuta den tidpunkt, då ett bolag måste träda i likvidation,
blott genom upptagande av avgifter samt utdelande av låneunderstöd;
sådana åtgärder måste ju fastmer försämra den b ok töring sinäs sig a ställningen
och följaktligen påskynda likvidationen. För att de svaga företagen
skola erhålla väsentlig ekonomisk lättnad, fordras tydligen, att desamma
såsom bidrag till drifts- och räntekostnader erhålla betydligt
större belopp än de egna inbetalningarna. — Att dessa inbetalningar äro
avsedda att finansieras genom taxeförhöjningar torde härvid kunna lämnas
åsido; ifråga om de järnvägar det här gäller, kan man nämligen utgå
från, att desamma i vilket fall som helst erhålla den högsta taxenivå, som
deras trafik kan bära.
Slutligen heter det å sid. 6 i motionen ifråga om storleken av det belopp,
som skall av företagen inbetalas till statsverket, att man med hänsyn till
företagens ekonomiska resultat under de senare åren icke torde kunna få
räkna med lägre belopp än sammanlagt cirka 10 miljoner kronor per år.
— Något längre ned förekommer ordet »utjämningsavgift».
Av allt detta anser sig järnvägsstyrelsen kunna sluta, att en större del
och sannolikt huvudparten av de till statsverket inflytande medlen skulle
avses för utjämning av de enskilda järnvägarnas drifts- och räntekostnader.
Utan en radikal beskärning av järnvägsförvaltningarnas befogenheter
— och örn någon sådan talas ju ej i motionen — måste, enligt järnvägsstyrelsens
uppfattning, en sådan anordning vara samhällsekonomiskt
och organisatoriskt sett skäligen omöjlig, då densamma innebär tillskapandet
av gemenskap ifråga om utgifterna under delat ansvar. Härmed
kan nämligen bortfalla anledningen för de svagaste järnvägarna att särskilt
hålla utgifterna nere; en ökning i de samlade driftkostnaderna för
dessa kan bli följden. Under den tid, som de enskilda företagen finge i
större eller mindre utsträckning driva sin hushållning så att säga på allmän
bekostnad, skulle vidare kunna bortfalla en anledning att söka nå
fram till en större enhetlighet inom landets järnvägsväsen; fondens tillkomst
skulle kunna komma att — under det antal år densamma komme
att äga bestånd — konservera hittillsvarande dyrbara och i många hänseenden
ofördelaktiga splittring.
Till slut må framhållas, att den transportavgift, som motionären ställer
i utsikt, icke heller lär kunna undgå att göra konkurrensen gentemot
motorfordonen ännu mer hopplös för järnvägarna, än vad den under
nuvarande förhållanden är.
Av ordalagen i motionen framgår icke tydligt, huruvida avsikten vore
att låta transportskatten drabba jämväl statens järnvägars trafikanter.
Det anförda beloppet, 10 miljoner kronor, tyckes emellertid tyda på, att
detta är avsikten. För sådant fall komma statens järnvägar att få till den
tänkta fonden inbetala minst 6 miljoner kronor årligen, d. v. s. väsentligt
mer än vad som erfordras för att förränta och amortera samtliga de enskilda
järnvägarnas statslån. — Örn statsmakterna äro beredda att de
facto tillspillogiva dessa lån, kan styrelsen icke finna, vilka fördelar, som
skulle vinnas genom den ifrågasatta maskeringen av denna åtgärd. Än
betänkligare torde måhända vara, att staten genom fondens tillskapande
14 Första hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 22.
tager på sig en moralisk garanti för likvideringen av obligationslån och
reverslån, vilka ju uppgå till mycket större belopp än statslånen.
Det är möjligt, att en sådan utjämning, som den avsedda, är tekniskt
genomförbar, men härför torde dock fordras, att förvaltningen av fonden
utrustas med så stor maktbefogenhet, att densamma blir ett statens
organ för förvaltning av egentligen endast till namnet enskilda järnvägar.
Järnvägsstyrelsen vill hålla före, att statsmakterna icke utan yttersta
nödtvång böra avlyfta det primära ekonomiska ansvaret för de enskilda
järnvägarnas drift från de personer och korporationer, som i första hand
äro intresserade av att driften ifråga uppehälles. I den mån de nuvarande
bolagen äro ekonomiskt för svaga för sin uppgift, synes man därför närmast
böra söka få till stånd — icke en riksorganisation, sådan som motionen
syftar till, utan — regionalfusioner.
Såsom motionären framhållit, ligger äganderätten till de enskilda järnvägarna
till huvudsaklig del hos kommunerna, vilka följaktligen indirekt
i huvudsak bestämma över banornas skötsel. Är den form, under vilken
kommunernas inflytande gör sig gällande, icke lämplig, då det blir fråga
om stora företag, synes man måhända därtill i första hand böra undersöka
möjligheten för en fastare organisation av detta inflytande.
Styrelsen har endast kunnat meddela dessa olika fakta och synpunkter
till det värde de kunna erbjuda vid det förestående bedömandet, om den
föreslagna utredningen skall företagas eller icke.
Stockholm den 9 mars 1932.
KUNGL. JÄRNVÄGSSTYRELSEN.
AXEL GRANHOLM.
ERIK MALMKVIST.
Tjf.
Till Riksdagens första kammares andra tillfälliga utskott.
Med skrivelse till Svenska järnvägsföreningen den 30 nästlidne januari
har utskottet, i ändamål att bereda föreningen tillfälle att avgiva yttrande
över densamma, översänt ett exemplar av en inom riksdagens första
kammare av herr Albert Forslund väckt motion, i vilken hemställes, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa örn skyndsam utredning,
huruvida och i vilken utsträckning en sådan ekonomisk samverkan
de olika järnvägsföretagen emellan kan åvägabringas, som genom
uttagande av en särskild utjämningsavgift lämnar möjlighet för bestridandet
av hjälpverksamhet till järnvägsföretag, vilka efter Kungl. Maj :ts
prövning i varje särskilt fall kunna vara i behov av ekonomiskt understöd
för trafikens fortsatta ombesörjande, samt att Kungl. Maj :t måtte
för riksdagen framlägga förslag i ämnet.
Första hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 22. 15
I anledning härav får föreningen härmed äran anföra följande.
För sin del håller föreningen före, att det icke finnes giltig grund för
att beträffande de enskilda järnvägarna, vilka ju var för sig äro självständiga
företag, påfordra eller ifrågasätta en särställning, i jämförelse
med andra företag, därhän att de skola vara skyldiga att efter viss norm
— trafikmängden — lämna bidrag eller med andra ord avstå viss del
av sina tillgångar att användas till hjälp och stöd åt sådana järnvägsföretag,
som kunna vara i behov därav. Den omständigheten att staten
lämnat lån till betydande belopp till enskilda järnvägar samt kan befaras
komma att få vidkännas förluster på dessa lån kan givetvis icke utgöra
bärande rättsgrund för att ålägga järnvägarna en sådan skyldighet. Icke
heller lärer den omständigheten att den verksamhet eller den rörelse, som
järnvägarna bedriva, är av samma slag skäligen kunna läggas till grund
för stadgande av dylik skyldighet. Föreningen kan icke föreställa sig
annat än, att det skulle allmänt och kraftigt reageras mot införande av
en sådan ordning som den av motionären ifrågasatta beträffande exempelvis
rederiföretagen, företagen för drivande av automobiltrafik, spårvägsföretagen,
eller utövarna av annan rörelse.
Införandet av en dylik ordning skulle i realiteten innebära ett beslagtagande
av en del av vederbörande företags tillgångar i ändamål att låta
det beslagtagna komma andra liknande företag till godo. Något sådant
kan enligt föreningens åsikt icke vara överensstämmande med rättvisa
och billighet om det ens låter sig mot bestridande lagligen genomföras.
Motionären har ansett de enskilda järnvägarna i visst avseende böra
jämföras med statens järnvägar och deras olika linjer. I anledning härav
må framhållas, att det ju dock är så, att de olika statsbanelinjerna tillhöra
en och samma ägare, nämligen staten, under det att de enskilda
järnvägarna tillhöra ett stort antal var för sig självständiga ägare. Denna
skillnad gör, att jämförelsen ifråga icke kan tjäna såsom stöd för den
synpunkt, som motionären ansett böra anläggas på frågan om det inbördes
förhållandet järnvägarna emellan.
Enligt motiveringen till motionärens hemställan har motionären tänkt
sig, att järnvägarna skulle för det i motionen angivna ändamålet hava
att inbetala ett belopp av tillsammans omkring 10 miljoner kronor för år.
Det torde i anledning härav icke vara ur vägen att med några siffror
belysa den nuvarande ekonomiska ställningen för de enskilda järnvägarna.
Enligt den av Kungl, järnvägsstyrelsen utgivna publikationen »Allmän
järnvägsstatistik» för år 1930 utgjorde nettobehållningen d. v. s.
behållningen, sedan från bruttoinkomsterna dragits totala utgifterna,
inklusive räntor, för de enskilda järnvägarna, tagna tillsammans, under
sagda år kr. 6.935.931; och enligt häftet 11 av den av Kungl, järnvägsstyrelsen
utgivna publikationen »Järnvägsstatistiska meddelanden» för
år 1931, har rörelsen vid de enskilda järnvägarna under tiden januari—
november 1931 utvisat en förlust för de normalspåriga järnvägarna av
kr. 4.789.000 och för de smalspåriga järnvägarna av kr. 2.702.000 eller
för samtliga enskilda järnvägar en förlust av kr. 7.491.000.
Det vill synas föreningen uppenbart, att man med dessa siffror för
ögonen icke bör kunna ifrågasätta att belasta järnvägarna med skyldighet
att årligen sammanskjuta ett belopp av omkring 10 miljoner kronor.
Hur skola järnvägarna vara i stånd att anskaffa de erforderliga medlen
därtill? Motionären är själv inne på denna fråga; och han anser den
16 Första hammarens andra tillfälliga vtshotts utlåtande Nr 22.
kunna lösas på det sättet, att, om en järnväg icke är i stånd att kunna med
nuvarande taxeinkomster inbetala den av motionären föreslagna avgiften,
det skulle tillkomma Kungl. Maj :t att i vanlig ordning pröva, huruvida
fraktsatserna å lämpliga varuslag borde få förhöjas i motsvarande utsträckning.
Föreningen vill ingalunda bestrida, att taxeförhöjningar kunna vara
erforderliga såsom medel att förhjälpa järnvägarna till ökade inkomster,
men de äro ett medel, som, särskilt under nuvarande förhållanden med
förödande konkurrens mellan olika transportmedel, måste användas med
den största varsamhet. Taxan för en järnväg bör givetvis bestämmas med
hänsyn till järnvägens behov av inkomster, men att höja fraktsatserna i
syfte att kunna betala den av motionären föreslagna avgiften £orde komma
att tagas mycket illa upp av trafikanterna. För övrigt måste vid avvägandet
av taxan hänsyn tagas även till en hel del andra omständigheter
eller faktorer, som äro av väsentlig betydelse exempelvis förefintligheten
av konkurrens från andra transportföretag, trafikens förmåga att bära
ökade frakten o. s. v.
Alldeles frånsett sin uppfattning om det ur principiell synpunkt obilliga
och orättvisa i en anordning, sådan som den av motionären ifrågasatta,
vill föreningen uttala, att föreningen finner det vara absolut otänkbart,
att under nuvarande för järnvägarna i gemen högst bekymmersamma
förhållanden kunna belasta dem med avgifter till ett belopp av sammanlagt
10 miljoner kronor för år.
I anslutning till vad föreningen nu anfört får föreningen härmed
bestämt avstyrka bifall till motionen.
Stockholm den 23 februari 1932.
SVENSKA JÄRNVÄGSFÖRENINGEN.
O. BÄRNHEIM.
Stockholm 1932. O. L. Svanbäcks Boktryckeri
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.