Skrivelse till Kungl. Majit med anhållan, att Kungl. Majit måtte taga under övervägande lämpligheten av en sådan ändring i gallande bestämmelser i stadgan angående sinnessjuka, att det under alla förhållanden må fordras särskilt tillstånd av medicinalstyrelsen för att mot betalning eller eljest i förvärvssyfte i enskild vård mottaga sinnessjuk. Beträffande motivering får utskottet hänvisa till motionen.
1932-04-07 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
FK 2TU 1932:8, Skrivelse till Kungl. Majit med anhållan, att Kungl. Majit måtte taga under övervägande lämpligheten av en sådan ändring i gallande bestämmelser i stadgan angående sinnessjuka, att det under alla förhållanden må fordras särskilt tillstånd av medicinalstyrelsen för att mot betalning eller eljest i förvärvssyfte i enskild vård mottaga sinnessjuk. Beträffande motivering får utskottet hänvisa till motionen.
Dokumentets text
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.
1
Nr 8.
Ankom till riksdagens kansli den 7 april 1932 kl. 5 e. m.
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 8, i anledning
av motion, 1:4, angående skärpt kontroll å enskild sinnessjukvård.
I en inom första kammaren väckt och till dess andra tillfälliga utskott hän- Mononen.
visad motion, nr 4, har herr Hellberg m. fl. hemställt, att riksdagen ville besluta
en skrivelse till Kungl. Majit med anhållan, att Kungl. Majit måtte taga under
övervägande lämpligheten av en sådan ändring i gallande bestämmelser i stadgan
angående sinnessjuka, att det under alla förhållanden må fordras särskilt tillstånd
av medicinalstyrelsen för att mot betalning eller eljest i förvärvssyfte
i enskild vård mottaga sinnessjuk.
Beträffande motivering får utskottet hänvisa till motionen.
Utskottet har i vederbörlig ordning inhämtat yttrande över motionen från Yttranden
medicinalstyrelsen, som hort överinspektören for sinnessjuk varder i riket.
Därjämte har tillfälle beretts Svenska läkaresällskapet att yttra sig över motionen,
och har sällskapet med eget uttalande överlämnat ett av dess sektion
för psykiatri och neurologi avgivet yttrande. Samtliga yttranden hava såsom
bilagor fogats vid detta utlåtande.
Av handlingarna i förevarande ärende inhämtas, att den i motionen omnämnde Utskottet.
patienten varit intagen på ett för mer än fem sinnessjuka avsett vårdhem. Ett
sådant hem får enligt nu gällande bestämmelser icke drivas med mindre än att
medicinalstyrelsens tillstånd därtill erhållits och styrelsen förordnat om inspektör
för hemmet; därjämte är stadgat, att å dylikt hem intagen sinnessjuk
skall vårdas under överinseende av legitimerad läkare. Samma bestämmelse
återfanns i förut gällande sinnessjukstadga. Har sålunda i förevarande fall
icke vederbörligt tillstånd erhållits av medicinalstyrelsen, har drivandet av
sagda vårdhem varit ett brott mot gällande bestämmelser i sinnessjukstadgan,
varå bort följa ansvar enligt härför i samma stadga givna bestämmelser.
Vad därefter angår offentlig kontroll över hem, i vilka högst fem sinnessjuka
samtidigt vårdas, finnas i 5 kap. sinnessjukstadgan närmare bestämmelser
härom utfärdade i §§ 125—128. Däri stadgas bland annat, att örn någon mot
betalning eller eljest i förvärvssyfte till vård mottagit sinnessjuk, är han pliktig
att hos medicinalstyrelsen samt hos tjänsteläkaren i orten göra skriftlig anmälan
därom sist två månader efter det verksamheten började. Vidare skall
var och en, som Ilar sinnessjuk i sin vård, omedelbart därom göra skriftlig anmälan
hos pastor i den församling, där den sjuke är kyrkobokförd, vilken senare
har skyldighet att översända dylik anmälan till vederbörande tjänsteläBihang
lill riksdagens protokoll 1932. 12 sami. 2 avd. 4 häll. (Nr 8.) 1
2 Första hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Fr 8.
kare (§ 126). Medicinalstyrelsen, liksom överinspektören för sinnessjnkvården
äger att låta verkställa inspektion av bär avsedd sjukvård (§ 127). Dessutom
är vederbörande tjänsteläkare pliktig att hava sin uppmärksamhet riktad på
att dylik vård av sinnessjuk är tillfredsställande (§ 128). Det åligger honom
att, örn anledning föreligger till antagandet, att så icke är förhållandet, avlägga
besök hos den sjuke samt lämna erforderliga råd och anvisningar beträffande
den sjukes skötsel. Underlåtenhet att göra ovan nämnd anmälan är enligt § 131
belagt med ansvar i form av böter.
Därest dessa bestämmelser noggrant efterlevas, synas de erbjuda en tillfredsställande
trygghet för ändamålsenlig vård. Utskottet vill i detta sammanhang
betona vikten av att bestämmelsernas efterlevnad uppmärksamt kontrolleras
av de olika myndigheter, som därtill äro berättigade och förpliktade, på
det att sinnessjuk icke må utsättas för olämplig behandling eller hans rättssäkerhet
icke må äventyras. En skärpning av bestämmelserna i den riktning,
som av motionärerna föreslagits, finner sig utskottet icke böra förorda med
hänsyn till vad de hörda sakkunniga anfört. Dessutom vill utskottet framhålla,
att nu gällande stadga angående sinnessjukvården i riket trätt i kraft först den
1 januari 1931. Ändringar i densamma synas därför redan nu icke böra vidtagas,
innan något längre erfarenhet först erhållits angående verkningarna av
stadgans bestämmelser. Utskottet anser sig slutligen böra framhålla önskvärdheten
av en utbyggnad av den hjälpverksamhet inom sinnessjukvården, varom
förmäles i § § 93 och följande i sinnessjukstadgan. Genom sådan hjälpverksamhet
skulle utsträckt och förbättrad kontroll över sinnessjuka erhållas och motionens
syfte sålunda tillgodoses.
Utskottet hemställer sålunda,
att förevarande motion icke måtte till någon första kammarens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 7 april 1932.
Å utskottets vägnar:
A. J. GRANSTRÖM.
Närvarande vid beslutets fattande: berrar Granström, Larsén, Valfrid Eriksson, Bengtsson,
Anlon Pettersson, Hjalmarsson och Gottfrid Karlsson.
Första hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 8.
3
Till riksdagens Första kammares andra tillfälliga utskott.
Genom skrivelse den 5 februari 1932 har Kungl. Majit anbefallt medicinalstyrelsen
att avgiva och till Eder överlämna yttrande över en inom kammaren
väckt motion, nr 4, angående skärpt kontroll å enskild sinnessjukvård och utmynnande
i hemställan, att riksdagen ville besluta en skrivelse till Kungl.
Majit med anhållan, att Kungl. Majit måtte taga under övervägande lämpligheten
av en sådan ändring i gällande bestämmelser i stadgan angående sinnessjuka,
att det under alla förhållanden må fordras särskilt tillstånd av medicinalstyrelsen
för att mot betalning eller eljest i förvärvssyfte i enskild vård
mottaga sinnessjuk.
Styrelsen har från överinspektören för sinnessjukvården i riket Ernst Göransson
infordrat och fått emottaga yttrande i ärendet, daterat den 15 februari
1932, jämte ett tillägg den 26 februari 1932, båda här bifogade.
Med åberopande av vad överinspektören därvid anfört angående det i motionen
refererade fallet av vård i enskilt sjukhem får styrelsen beträffande
den med motionen avsedda ändringen i gällande sinnessjukstadga anföra följande.
Sinnessjukvård, förbunden med‘befogenhet till tvångskvarhållande av den
sjuke, är reglerad genom sinnessjuklagens bestämmelser örn sinnessjukhus och
underkastad ingående kontroll. Sinnessjukvård utan nämnda befogenhet kan
ske i vårdhem för sinnessjuka, å fattigvårdsanstalt eller ock i enskilt hem.
Stadgan angående sinnessjukvården i riket reglerar sådan vård. Är den enskild
och avsedd för mer än fem sjuka, av vilka någon är sinnessjuk (enskilt vårdhem),
erfordras tillstånd av medicinalstyrelsen för dess anordnande, och kontroll
utövas av särskild för hemmet förordnad inspektör. Vill någon mot betalning
eller eljest i förvärvssyfte till vård mottaga sinnessjuk och avses vårdande av
högst fem sjuka samtidigt, kräves för vårdens anordnande, såsom av motionärerna
framhålles, endast anmälan därom, som emellertid skall ske dels till
medicinalstyrelse, dels till vederbörande tjänsteläkare eller, där hjälpverksamhet
i anslutning till statens sinnessjukhus finnes anordnad, hjälpverksamhetsläkaren.
Läkaren erhåller beträffande i sådant hem vårdad sinnessjuk kännedom
om den sjukes namn, yrke, födelsedag och hemvist därigenom att föreskriven
uppgift härom till pastor halvårsvis tillställes läkaren.
Läkaren är pliktig att hava sin uppmärksamhet riktad på att vården av
ifrågavarande sinnessjuka är tillfredsställande. Är anledning till antagande,
att så icke är förhållandet, åligger det honom att avlägga besök hos den sjuke,
lämna erforderliga råd och anvisningar för vården, påkalla åtgärder för sinnessjukhusvård,
då behov därav föreligger m. m.
Därjämte skall överinspektören för sinnessjukvården i riket inspektera vardén,
när anmärkning ingått eller eljest anledning därtill förekommer. Och
slutligen äger medicinalstyrelsen låta verkställa inspektion av vården.
Av det anförda framgår, att gällande bestämmelser avseende kontroll över
vården av sinnessjuka i enskilda hem *— mot betalning eller eljest i förvärvssyfte
•— ingalunda kunna anses vara knapphändiga. För kontrollens effei: - tivitet torde en utökning av dessa bestämmelser vara av ringa betydelse i jämförelse
med åtgärder för stärkandet av de resurser, som stå till förfogande vid
4
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 8.
kontrollens utövande, främst genom utvidgning av hjälpverksamheten vid
sinnessjukhusen, samt för åvägabringandet av gynnsammare betingelser folden
enskilda vårdens ersättande med sjukhusvård, där sådan är erforderlig.
Den av motionärerna påyrkade bestämmelsen om tillstånd av medicinalstyrelsen
såsom villkor för rätt att mot betalning eller eljest i förvärvssyfte mottaga
sinnessjuk i enskild vård även i fall, där vården avser allenast en eller några få
sinnessjuka, skulle dessutom, såsom överinspektören i sitt yttrande påvisar,
redan på grund av den ifrågavarande vårdens omfattning komma att innebära
föga bättre garantier för vårdens kvalitet än den för närvarande föreskrivna
anmälningsplikten. Det torde vara uppenbart att en fortgående tillsyn och
kontroll, som härvidlag är det väsentliga, i allt fall icke skulle kunna utövas av
medicinalstyrelsen utan finge, såsom för närvarande, huvudsakligen påvila
tjänsteläkarna eller befattningshavarna vid den ovan berörda hjälpverksamheten.
Styrelsen förmenar därför, att den i motionen ifrågasatta stadgeändringen i
tillämpningen skulle vålla stora svårigheter och ändock bliva föga ägnad att
gagna det av motionärerna avsedda syftet.
Stockholm den 27 februari 1932.
Sedan Kungl, socialdepartementet i skrivelse den 5 februari 1932 anbefallt
medicinalstyrelsen att avgiva och till riksdagens Första kammares andra tillfälliga
utskott överlämna yttrande över inom kammaren väckt motion angående
skärpt kontroll å enskild sinnessjukvård, har styrelsen remitterat ärendet
till mig med anmodan att till styrelsen inkomma med yttrande.
I nämnda motion hemställes,
att riksdagen ville besluta en skrivelse till Kungl. Majit med anhållan
att Kungl. Majit måtte taga under övervägande lämpligheten av en sådan
ändring i gällande bestämmelser i stadgan angående sinnessjuka, att det under
alla förhållanden må fordras särskilt tillstånd av medicinalstyrelsen för att mot
betalning eller eljest i förvärvssyfte i enskild vård mottaga sinnessjuk.
Upptakten till motionen lyder:
»I den medicinska fackpressen har nyligen lämnats en närmare redogörelse
för fall av upprörande vanvård inom den enskilda sinnessjukvården. Detta
har skett uti en av professor Alfred Petrén i Svenska Läkarsällskapets Handlingar
1931, häfte 3, publicerad avhandling med titeln »Örn vikten av att ställa
en säker diagnos vid mera långvarig sinnessjukdom jämte några ord om vådan
av enskild sinnessjukvård utan sakkunnig läkartillsyn.»
Härefter följer ett kort referat av prof. Petréus avhandling rörande fallet X
och den behandling, för vilket denne skulle blivit utsatt å de enskilda sjukhem,
där han varit intagen.
Einae. Edén.
E. Lauritzen
J. Hedquist.
Till Kungl, medicinalstyrelsen.
Första kammarens andrei tillfälliga läskoits utlåtande nr S. 5
Då det ej synes mig lämpligt att i detta sammanhang närmare ingå på •en
medicinsk diskussion av fallet X, vill jag endast relatera följande.
I en till Kungl, Maj :t ställd skrift av den 8 juli 1930 hade X påtalat vissa av
läkaren vid det »småländska sjukhemmet» vidtagna åtgärder under X:s vistelse
därstädes.
Vidare hade X i en till Kungl. Majit ställd, av överläkaren vid Uppsala hospital
och asyl A. Petrén med skrivelse den 16 september 1930 överlämnad skrift
anfört klagomål rörande den behandling såväl X som andra personer undergått
å tvenne av fru C. innehavda sjukhem.
Sedan Kungl, Majit anbefallt medicinalstyrelsen avgiva utlåtande i ärendet
anmodade styrelsen mig att inkomma med yttrande angående de av X anförda
klagomålen.
Med anledning härav avlade jag den 18 oktober 1930 besök å det sjukhem,
fru C. senast innehade i Östergötland. Vid den undersökning, jag då verkställde,
biträddes jag av assessorn i Stockholms Rådhusrätt, H. Lundquist. Jag inhämtade
också upplysningar från de läkare, som haft med sjukhemmet och X
att göra.
Vid den undersökning jag sålunda verkställde, fann jag ej belägg för de av
X påstådda övergreppen, varför jag i en till medicinalstyrelsen inlämnad redogörelse
hemställde, att Xis klagomål icke måtte föranleda vidare åtgärd.
I underdånig skrivelse den 4 november 1930 hemställde medicinalstyrelsen,
att Xis klagomål icke måtte till någon Kungl. Majits åtgärd föranleda (3847).
Ett Kungl, brev den 19 december 1930 meddelar, att Kungl. Majit funnit
förevarande framställning icke föranleda någon Kungl. Majits vidare åtgärd.
Då motionärerna för sin motion sökt stöd av fallet X torde möjligen följande
ytterligare data vara av intresse.
Enligt den angående honom å Ulleråkers sjukhus förda journalen utskrevs
han den 29/11 1930 såsom tillfrisknad, för att övertaga föreståndarskapet i
ett ämbetsverks i Stockholm museum; han återintogs den 28/1 1931 på egen
ansökan; utskrevs den 20/3 1931; huru dant hans tillstånd var vid denna utskrivning
är icke angivet; intogs ånyo den 2/8 på egen begäran; utskrevs den
20/10 såsom frisk. Den 16/11 blev han myndigförklarad. Den 19/12 intogs
han på nytt och utskrevs den 31/12 såsom tillfrisknad.
Enligt meddelande från det verk X tillhör hade hans förut innehavda tjänst
indragits. Xär X i slutet av år 1930 av prof. Petrén förklarats åter kunna inträda
i tjänst, måste han därför beredas anställning å annat håll, och han fick
på försök tjänstgöra å verkets museum och modellsamling. Denna placering
var avsedd att gälla endast under Xis konvalescenstid. Han tjänstgör alltjämt
å nämnda museum. Ifrågavarande befattning å museet inrättades uteslutande
för Xis räkning och skulle icke återbesättas med annan innehavare, därest
X av någon anledning lämnade densamma.
Jag kommer så till motionens egentliga syfte, vilket ju är, att det under alla
förhållanden måtte fordras särskilt tillstånd av medicinalstyrelsen för att mot
betalning eller eljest i förvärvssyfte i enskild vård mottaga sinnessjuka.
Det är litet svårt att förstå, varför fallet X refererats i detta sammanhang,
ty de sjukhem, å vilka X vårdades voro sådana, vilka skulle hava medicinalstyrelsens
tillstånd, fastän innehavarna varit försumliga med att göra vederbörlig
ansökan. Motionen siktar på hem, där 5 eller färre sjuka vårdas (sinnessjukstadgans
125 §). Anmälan härom skall ske till medicinalstyrelsen och
tjänsteläkaren. Särskilt tillstånd meddelas emellertid ej av medicinalstyrelsen.
6
Första hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 8.
Och det förefaller mig, som skulle det vara svårt örn inte omöjligt för medicinalstyrelsen
att påtaga sig det ansvar som ett givet tillstånd skulle medföra. Ej
mindre än 72 vårdare ha hittills anmält sig, och man kan med fog antaga, att
antalet är mycket större. Det bleve icke överkomligt för medicinalstyrélsen att
genom någon sin tjänsteman å ort och ställe göra personlig undersökning angående
vårdares kvalifikationer; man finge till utlåtande från lokala myndigheter,
tjänsteläkare, hälsovårdsnämnd m. fl. Dessa myndigheter ha redan nu skyldighet
att tillse, att enskild vård av sinnessjuka är tillfredsställande.
Én ytterligare mera specialbetonad kontroll är emellertid önskvärd. Och en
dylik ha vi delvis redan i den till trenne statens sinnessjukhus knutna hjälpverksamheten.
Kunde vi få dylik hjälpverksamhet vid alla statens sinnessjukhus
vore det i motionen avsedda önskemålet vunnet. Enligt sinnessjukstadgans
93 | skall hjälpverksamhet anordnas vid de statens sinnessjukhus, som Kungl.
Maj :t bestämmer.
Stockholm den 15 februari 1932.
Ernst Göransson
Överinspektör £ör sinnessjukvården i riket.
Till Kungl, medicinalstyrelsen.
dag anhåller vördsamt att till mitt yttrande den 15 februari 1932 angående
inotion nr 4 i riksdagens första kammare få lämna följande tillägg.
I motionen sägs: »Sedan fru C. förgäves sökt tillstånd att få sitt i det föregående
omnämnda sjukhem godkänt med sig själv som förestånderska, sålde
hon detsamma och avflyttade till annan ort, där hon .— enligt vad som meddelats
.— öppnade ett mindre sjukhem, å vilket hon mottager högst fem sinnessjuka.
Ett dylikt uppenbart missförhållande skulle bliva avhjälpt, därest
tillstånd fordrades för att mot betalning eller eljest i förvärvssyfte för vård
mottaga sinnessjuka, huru ringa antalet vårdplatser än vore.»
Med anledning härav vill jag meddela, att jag redan i oktober förra året hos
vederbörande provinsialläkare gjorde förfrågan angående fru C:s nya hem.
Härpå mottog jag ett den 27/10 1931 daterat svar av följande lydelse.
»Med anledning av dagens skrivelse har jag satt mig i förbindelse, dels med
vederbörande tjänsteläkare •— stadsläkaren i Ulricehamn •—, dels med den
läkare, som Haga sjukhem •säd behov plär anlita, dr E. R. V. Ericsson.
Fru C. har inom föreskriven tid anmält hemmet till stadsläkaren och denne
har vid förfrågningar hos grannar till fru C o. f. d. patienter ej erfarit något
ofördelaktigt om detsamma.
Dr Ericsson meddelar, att aldrig mer än 5 pat. samtidigt vårdats därstädes,
och att av dessa flera varit sinnessjuka eller sinnesslöa. Han har .— åtminstone
hittills .— ej förnummit att någon eller några varit missnöjda med behandlingen.
Själv har jag endast en gång »— vid förfall för dr E-n .— det var i påskhelgen
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 8. 7
i år, besökt en sjuk å hemmet. Då vårdades, utom den, som jag besökte, endast
en annan patient. Av en person, som senare blivit min patient, vilken vårdades
där i somras, har jag vid förfrågan ej hört något ofördelaktigt.»
Med hänsyn till vad provinsialläkaren anfört, har jag ej ansett anledning
förekomma till ytterligare åtgärd från min sida.
Stockholm den 26 februari 1932.
Eenst Göeansson-.
Överinspektör för sinnessjukvården i riket.
8
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.
Till Första kammarens andra tillfälliga utskott.
Under åberopande av vad Sällskapets sektion för psykiatri och neurologi
anfört i bilagda skrivelse och med understrykande av önskemålet om ett snart
anordnande av s. k. social hjälpverksamhet vid samtliga rikets sinnessjukhus,,
varigenom bl. a. möjlighet till sakkunnig lokal kontroll av den enskilda sinnessjukvården
vinnes, får Svenska Läkaresällskapet härmed avstyrka vidtagandeav
sådana författningsändringar, som ifrågasättas i förevarande motion.
Stockholm den 8 mars 1932.
På Svenska Läkaresällskapets vägnar:
Gösta Forssell
/ Gunnar Nilson.-
Avskrift.
Till Svenska Läkaresällskapet.
I skrivelse av den 9 februari 1932 har Svenska Läkaresällskapet till sin sektion:
för psykiatri och neurologi för yttrande och förslag remitterat en från första
kammarens andra tillfälliga utskott avlåten skrivelse med anledning av väckt
motion angående skärpt kontroll å enskild sinnessjukvård.
Den ifrågavarande motionen innehåller en hemställan:
att riksdagen ville besluta en skrivelse till Kungl. Majit med anhållan,
att Kungl. Majit måtte taga under övervägande lämpligheten av en sådan
ändring i gällande bestämmelser i stadgan angående sinnessjuka, att det under
alla förhållanden må fordras särskilt tillstånd av medicinalstyrelsen för att mot
betalning eller eljest i förvärvssyfte i enskild vård mottaga sinnessjuk.
Som motiv för väckande av denna motion ha motionärerna framhållit det
förhållandet, att i den medicinska fackpressen nyligen lämnats en närmare
redogörelse för ett fall av upprörande vanvård inom den enskilda sinnessjukvården.
Detta har skett uti en av professor Alfred Petrén författad och i Svenska
Läkaresällskapets Handlingar 1931, häfte 3, publicerad avhandling under titeln:
»Örn vikten av att ställa en säker diagnos vid mera långvarig sinnessjukdom
jämte några ord örn vådan av enskild sinnessjukvård utan sakkunnig läkartillsyn.
»
Sektionen, som tagit del dels av professor Petréns redogörelse för sjukdomsfallet,
dels av myndigheternas behandling av detsamma, fattar som sin uppgift
att avgiva ett uttalande, huruvida den i motionen föreslagna ändringen i sinnessjukstadgan
är önskvärd och av behovet påkallad.
Första hammarens andra tillfälliga utshotts utlåtande Nr 8. 9
Därvidlag önskar sektionen framhålla vad som även framgår av såväl professor
Petréus som överinspektörens för sinnessjukvården redogörelse av fallet,
nämligen att den i motionen omnämnde patienten varit intagen på ett för mer
än fem sinnessjuka avsett vårdhem. Dylika vårdhem få redan nu icke drivas
med mindre än att medicinalstyrelsens tillstånd därtill erhållits (sinnessjukstadgans
§ 118). Styrelsen skall vidare förordna örn inspektör för hemmet (§121)
och dessutom är stadgat, att å dylikt hem intagen sinnessjuk skall vårdas under
överinseende av legitimerad läkare (§ 119).
Örn i det förevarande fallet icke vederbörligt tillstånd till upprättande av
vårdhem begärts eller erhållits, så har drivandet av nämnda vårdhem varit ett
brott mot sinnessjukstadgan. Dock synes det sektionen, att en dylik försummelse
icke är anledning nog till ändring av nu gällande sinnessjukstadga, alltså
till bifall åt motionen, helst som redan nu ansvarsbestämmelser för dylik försummelse
äro utfärdade (§ 130).
Vad beträffar slutpunkten i motionen: »att det under alla förhållanden må
fordras särskilt tillstånd av medicinalstyrelsen för att mot betalning eller eljest
i förvärvssyfte i enskild vård mottaga sinnessjuk» önskar sektionen framhålla
följande.
Den föreslagna stadgeändringen är avsedd att skapa ökad offentlig kontroll
över sådana hem, i vilka högst fem sinnessjuka samtidigt vårdas.
Börande dylik kontroll finnes redan nu i 5 kap. sinnessjukstadgan närmare
bestämmelser i §§ 125—128. Däri stadgas bland annat, att örn någon mot betalning
eller eljest i förvärvssyfte till vård mottagit sinnessjuk är han pliktig att
hos medicinalstyrelsen samt hos t-jänsteläkaren i orten göra skriftlig anmälan
därom sist två månader efter det verksamheten började. Vidare skall var och
en, som har sinnessjuk i sin vård, omedelbart därom göra skriftlig anmälan
hos pastor i den församling, där den sjuke är kyrkobokförd, vilken senare har
skyldighet att översända dylik anmälan till vederbörande tjänsteläkare (§ 126).
Medicinalstyrelsen liksom överinspektören för sinnessjukvården äger att låta
verkställa inspektion av här avsedd sjukvård (§ 127). Dessutom är vederbörande
tjänsteläkare pliktig att hava sin uppmärksamhet riktad på att dylik
vård av sinnessjuk är tillfredsställande (§ 128). Det åligger honom, att om anledning
föreligger till antagandet, att så icke är förhållandet, avlägga besök hos
den sjuke samt lämna erforderliga råd och anvisningar beträffande den sjukes
skötsel.
Underlåtenhet att göra här nämnd anmälan är enligt § 131 belagt med ansvar
i form av böter.
Det synes sektionen, som skulle dessa stadganden i sig innebära en tillfredsställande
trygghet för ändamålsenlig vård. Detta dock endast under den förutsättningen
att bestämmelserna noga efterlevas. Den i motionen anvisade vägen
för erhållande av skärpt kontroll över enskild sinnessjukvård kan sektionen dock
icke anse vara att förorda.
Det förefaller nämligen, som skulle det vara olämpligt och i hög grad hindersamt
för sjukvården i det enskilda fallet, om bestämmelser skulle skapas, vilka
nödvändiggjorde inhämtandet av medicinalstyrelsens särskilda tillstånd för
varje gång tillfällig vård åt en i sinnessjukdom hastigt insjuknad person behövde
lämnas, exempelvis hos en i orten boende sjuksköterska eller sjukvårdare.
Bekant är ju hurusom på landsbygden möjligheten att omedelbart bereda plats
på sinnessjukhus åt en nyinsjuknad ofta är synnerligen liten. Oavsett den skadliga
tidsutdräkt, som alltid torde bli förbunden med ett införskaffande av dylikt
10
Första hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.
tillstånd, före vars utfärdande medicinalstyrelsen givetvis måste inhämta upplysningar
av lokal myndighet beträffande hemmet i fråga, så skulle tillämpningen
av en så rigorös stadga som den föreslagna kunna leda till, att den sjuke under
väntetiden antingen bleve fullständigt utan vård eller att den sköterska eller
annan person, som toge hand om det ömmande fallet, måste nekas ersättning för
sitt arbete och sina utlägg. Sett ur den sjukes synpunkt kan det, då fråga är
örn kortvariga eller lindriga sjukdomstillstånd, också ofta vara av för hans framtid
stor betydelse att han besparas obehaget av att få sin sjukdom anmäld
till offentlig myndighet.
Aven på nu anförda grunder måste sektionen förklara den föreslagna ändringen
i sinnessjukstadgan icke vara önskvärd.
Emellertid skulle möjligheter till ytterligare och förbättrad kontroll över sinnessjuka
kunna erhållas genom de särskilda bestämmelser angående hjälpverksamhet
inom sinnessjukvården, varom §§ 93 och följande i sinnessjukstadgan tala.
Enligt dessa bestämmelser skall inom upptagningsområde för de statens sinnessjukhus,
som Kungl. Majit bestämmer, hjälpverksamheten handhavas av en
vid sjukhuset anställd överläkare med biträde dels, där så erfordras, av annan
vid sjukhuset anställd läkare och dels av en eller flera förestånderskor. Dylik
hjälpverksamhet är med gott resultat redan anordnad vid sinnessjukhusen i
Uppsala, Lund och Visby. Det är önskvärt, att denna hjälpverksamhet hastigt
utbygges till att omfatta samtliga statliga sinnessjukhus jämte tillhörande upptagningsområden.
Genom sådana, snarast igångsatta åtgärder anser sektionen
att motionens syftemål, en förbättrad kontroll över den enskilda sinnessjukvården,
bäst och lämpligast står att vinna.
Stockholm den 27 februari 1932.
På sektionens för psykiatri och neurologi vägnar
Henry Marcus
Ordförande
8. Wohlfart
Sekreterare
Rätt avskrivet intyga:
L. Wistrand
Lisa Anderberg
Victor Pettersons Bokindustriaktiebolag,. Stockholm !932
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.