Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner örn viss gottgörelse åt häradsdomaren F. Svensson i Ryrane och förre landstingsmannen C. M. Paulsson i Stenstorp.

1932-04-26 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

JoU 1932:63, Utlåtande i anledning av väckta motioner örn viss gottgörelse åt häradsdomaren F. Svensson i Ryrane och förre landstingsmannen C. M. Paulsson i Stenstorp.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 63.

1

Nr 63.

Ankom till riksdagens kansli den 20 april 1932 kl. 4 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner örn viss gottgörelse åt

häradsdomaren F. Svensson i Ryrane och förre landstingsmannen

C. M. Paulsson i Stenstorp.

(2:a avd.)

I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet hänvisade likalydande

motioner, nämligen nr 49 i första kammaren av herr Löfgren m.

fl. och nr 387 i andra kammaren av herrar Lindgren och Gustafson i Kasenberg,

har hemställts, att riksdagen måtte tillerkänna häradsdomaren

F. Svensson i Ryrane och f. landstingsmannen C. M. Paulsson i Stenstorp

en gottgörelse av ej mindre 12,938 kronor 30 öre jämte 5 procent ränta

därå från den 15 april 1926, tills de uppbära beloppet, än även 2,198 kronor

65 öre.

I sitt i ärendet avgivna utlåtande nr 18 anförde utskottet för egen del

följande:

»Då Svensson och Paulsson på grund av i ärendet åberopade lagstiftningsåtgärder

åsamkats förluster, skulle vissa skäl kunna sägas tala för

att de av det allmänna erhölle gottgörelse härför. Med hänsyn emellertid

till att det ej sällan lärer kunna inträffa, att medborgare få på grund

av mellankommande lagstiftning jämväl beträffande andra områden än

det här förevarande vidkännas förluster samt ett beviljande av ersättning

i detta fall alltså — såsom ett flertal av de i frågan hörda myndigheterna

också framhållit — skulle kunna leda till svåröverskådliga konsekvenser

anser sig utskottet icke kunna förorda bifall till motionerna.» Utskottet

hemställde därför, att motionerna 1: 49 och IT: 387 icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Enligt utskottet tillhandakomna protokollsutdrag hava båda kamrarna

visat ärendet åter till utskottet för ny behandling.

Av vad som vid ärendets behandling i kamrarna anförts synes framgå,

att återremissen närmast grundade sig på det förhållandet, att ett inom

första kammaren framställt yrkande — av innebörd att viss del av det i

motionerna begärda gottgörelsebeloppet skulle beviljas — ansågs tarva

ytterligare förberedande behandling av ärendet inom utskottet.

Utskottet har därefter i vederbörlig ordning från centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas

förbund införskaffat utredning rörande värdet den 1

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 10 sami. 23 haft. (Nr 03.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 03.

juli 1919 i fastighetsägarens hand av i motionerna omförmälda 13,207 träd,

med hänsyn därvid tagen till att träden med tillämpning av deli nyssnämnda

dag ikraftträdda lagen örn tillfälliga åtgärder till förekommande

av skovling av skog å fastighet i enskild ägo icke finge avverkas.

Centralrådet har därvid anfört följande.

Av handlingarna i målet framgår, att den ifrågvarande skogen år 1919

omfattade 13,207 träd med en 1921 uppskattad kubikmassa av 1,652 fm::.

På uppdrag av centralrådet Ilar skogsvårdsstyrelsen i Göteborgs och Bohus

läns landstingsområde den 22 mars 1932 genom sin assistent, jägmästaren

Erik Klevenfeldt, låtit verkställa undersökning av skogen. Därvid har

konstaterats, att, sedan G. A. Samuelson inköpte fastigheten, skogen ej gallrats,

liksom ej heller någon nämnvärd avgång genom självgallring ägt

rum. Skogens nuvarande medelålder Ilar befunnits utgöra 50 år. Genom

omfattande mätningar har skogens massatillväxtprocent under de sista tio

åren, eller under perioden 1922—1931 bestämts. Denna uppgår till 3.9 procent.

Med ledning av skogens nuvarande beskaffenhet och på grundval av den

beräknade framtida tillväxten har vidare utrönts, att gallringar borde kunna

företagas åren 1937, 1947 och 1957 samt slutavverkning ske år 1962, varvid

alltså räknats med en omloppstid av 80 år.

Under förutsättning att angivna avverkningar komma till stånd, och att

skogens tillväxt på basis av däröver gjorda uppskattningar försiggår på

sätt erfarenheten från liknande skogar i Bohuslän givit vid handen, kan

följande tablå uppställas rörande de sannolika växlingarna i skogens virkesförråd

under perioden 1921—1962.

Kubikmassa år 1921 .......................................... 1,652 fm3

» » 1937 ........................................... 1,652 x 1,03910 = 3,047 fm*

(massatillväxtprocent 3.9)

Avgår gallring år 1937 ....................................................................... 300 »

Återstående kubikmassa år 1937 2,747 fms

Kubikmassa år 1947 ........................................... 2,747 x 1,03510 = 3,875 fm3

(massatillväxtprocent 3.5)

Avgår gallring år 1947 ........................................................................ 350 »

Återstående kubikmassa år 1947 3,525 fm3

Kubikmassa år 1957 ................................................ 3,525 x 1.0310 = 4,737 fm3

(massatillväxtprocent 3.o)

Avgår gallring år 1957 ........................................................................ 1,000 »

Återstående kubikmassa år 1957 3,737 fm3

Kubikmassa år 1962 ................................................ 3,737 x 1.035 = 4,332 fm3

(massatillväxtprocent 3.o).

Av jägmästaren i Uddevalla revir hava uppgifter erhållits rörande vintern

1931—1932 gällande virkespriser å rot å den hemmanet Äng närgränsande

kronoparken Tormoseröd. Med stöd härav torde följande priser kunna åsättas

de kalkylerade avverkningsbeloppen:

1937 års gallring ..................... 300 fm3 å kronor 1: — = 300: — kronor

1947 » » ,..... 350 » » .» 2:— = 700:—- »

1957 » » 1,000 ,» » . » 4:— — 4,000: —

Siutavverkningen år 1962 4,332 » » » 6:— — 25,992: —

»

s. 3 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 63.

3

Prolongeras dessa värden efter 4 % räntefot till sluta vverkningsåret 1962

blir dåvarande värdet av samtliga avverkningar

300 x 1.0486 ----- 800 kronor.

700 x 1.0 4is=x= 1,260 »

4,000 x 1.04:'' = 4,867 »

25,992 = 25,992 »

Summa 32,919 kronor.

Örn därefter detta till 1962 prolongerade värde jämväl efter 4 procent räntefot

diskonteras till 1919, erhålles skogens avkastnings- eller förväntningsvärde

sistsagda år. Detta blir 32,919: 1.044S - 6,096 kronor.

Från detta värde bör emellertid avdrag göras för de förvaltningsomkostnader,

skatter m. m., som skogens ägare kan beräknas få vidkännas under

perioden 1919—1962. I nu ifrågavarade fall torde man emellertid ej behöva

räkna med några egentliga förvaltningskostnader av nämnvärd storlek. Däremot

måste hänsyn tagas till skogens beskattning, d. v. s. å skogens värde

belöpande fastighets-, landstings- och vägskatter, vilka skogsägaren har att

erlägga, och vilka måste betraktas som utgifter för skogens besittande. Efter

skälighetsprövning har centralrådet ansett sig kunna uppskatta dessa skatter

till ett för perioden 1919—1962 genomsnittligt, årligt belopp av 50 kronor.

Det diskonterade värdet år 1919 av denna årliga, under perioden 1919

1962 utgående, ränta uppgår till 1,013 kronor.

Värdet i fastighetsägarens hand den 1 juli 1919 av den ifrågavarande

skogen kan alltså under angivna förutsättningar beräknas ha uppgått till

(6,096—1,013 —) 5,083 kronor eller i runt tal till 5,000 kronor.

Att för nu ifrågavarande ändamål utsträcka kalkylerna till tiden efter

1962 har ej synts centralrådet erforderligt.

Genom kontrakt den 11 mars 1918 uppläto F. Svensson, Ryrane, och

C. M. Paulsson, Stenstorp, till C. G. Ringblom, Alingsås, avverkningsrätten

till viss ståndskog å Svensson och Paulsson tillhöriga fastigheten

4A> mantal Äng i Skee socken av Göteborgs oell Bohus län mot en köpe

summa av 22,000 kronor samt med en avverkningstid av fyra år, räknat

från sagda den 14 mars.

Enligt köpekontrakt den 28 december 1918 försålde sedermera bemälda

Svensson och Paulsson ovannämnda fastighet till G. A. Samuelsson, Furusund,

varvid från försäljningen undantogs bland annat den i förberörda

avverkningskontrakt den 14 mars 1918 omförmälda ståndskogen, och

skulle köparen inträda i säljarna tillkommande rättigheter och skyldigheter

enligt sagda kontrakt.

Genom en lag den 28 juni 1918 hade inletts den serie av tillfälliga lagar

i skogsvårdande syfte, som gällde under tiden den 11 juli 1918—den 30

juni 1923 (se 1918 års lag, 1, 2, 4 §§). Lagen gällde under tiden den 11 juli

1918—den 30 juni 1919 och var alltså i kraft då Svensson och Paulsson försålde

egendomen till Samuelsson. Härefter följde närmast lagen den. 13

juni 1919, som gällde under tiden den 1 juli 1919—den 30 juni 1920 och lagen

den 11 juni 1920, som gällde under tiden den 1 juli 1920 -den 30 juni

1921. Sagda skogslagstiftning innebar bland annat i fråga örn ungskog.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 63.

att såsom regel dylik skog icke fick avverkas. I fråga om avverkningsrätt,

som upplåtits före tillkomsten av lagstiftningen, förekom vissa övergångsbestämmelser,

men dessa gällde icke beträffande ungskog.

Ringblom avled den 31 oktober 1918.

Sedan vederbörande länsjägmästare samt skogsvårdsstyrelsen inom Göteborgs

och Bohus läns landstingsområde, jämlikt bestämmelserna i förenämnda

lagar den 13 juni 1919 oell den 11 juni 1920 örn tillfälliga åtgärder

till förekommande av skovling av skog å fastighet i enskild ägo, meddelat

vissa föreskrifter rörande avverkningen å ifrågavarande fastighet

idet första meddelandet synes lia skett i april 1919 samt därefter vid

flera tillfällen under åren 1920 och 1921) samt Ringbloms stärbhusdelägare,

under anförande att sagda föreskrifter förhindrat avverkning

av viss virkesmängd, värderad till 8,885 kronor 44 öre, instämt ovanbemälda

Svensson, Paulsson och Samuelsson till domstol med yrkande örn

återbetalning av nämnda belopp utav den för avverkningsrätten å fastigheten

erlagda köpesumman, har Kungl. Maj:t i högsta domstolen, dit

talan i målet fullföljts, genom dom den 27 januari 1926 — med ogillande

av den mot Samuelsson förda talan i målet — förklarat, att, enär Ringbloms

stärbhusdelägare på grund av vid senare tidpunkt tillkommen skogslagstiftning

förhindrats tillgodogöra sig viss del av den upplåtna skogen,

dessa stärbhusdelägare vore berättigade att av Svensson och Paulsson

återbekomma, vad av köpeskillingen belöpte å de träd, som de sålunda

förhindrats avverka, i följd varav Paulsson och Svensson förpliktades att

till stärbhusdelägarna utgiva 8,885 kronor 44 öre jämte 5 procent ränta

därå från den 3 januari 1922, tills betalning skedde, ävensom ersättning

för rättegångskostnader med 2,150 kronor.

Sedan Paulsson och Svensson jämlikt ovannämnda dom till vederbörande

guldit ett belopp av tillhopa 12,938 kronor 30 öre, instämde de Samuelsson

under yrkande örn åläggande för Samuelsson att till dem utgiva

sagda belopp jämte ränta. Häradsrätten fann kärandenas talan icke kunna

bifallas, under det att Göta hovrätt, som lämnade utan avseende av Samuelsson

gjord invändning därom, att Paulssons och Svenssons i målet

förda talan blivit slutligt prövad genom högsta domstolens dom den 27

januari 1926, fann lika med häradsrätten Paulsson och Svensson icke lagligen

kunna å köpekontraktet den 28 december 1918 grunda någon rätt

till ersättning av Samuelsson för vad de på grund av samma dom förpliktats

utgiva till Ringbloms rättsinnehavare, men förpliktade däremot

Samuelsson att till Paulsson och Svensson utgiva gottgörelse för den vinst

han på deras bekostnad gjort med skäligen ansedda 4,000 kronor jämte

ränta. Högsta domstolen slutligen fann genom dom den 7 december 1929,

att Svenssons och Paulssons talan på grund av kontraktet örn köpet av

fastigheten icke kunde bifallas och förklarade därjämte, att Svensson och

Paulsson ej kunde vid sådant förhållande mot Samuelsson hava annan

rätt till ersättning än den, som kunde tillkomma avverkningsrättens inne
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 63. 5

havarc för förlust genom förbud mot avverkning i kraft av den provisoriska

lagstiftningen, vadan, då genom bogsta domstolens tidigare dom

den 27 januari 1926 avverkningsrättens innehavare förklarats icke äga

någon dylik ersättningsrätt mot Samuelsson, häradsrättens slut fastställdes

även i detta hänseende, oell Svenssons och Paulssons talan sålunda

ogillades.

Beträffande sistnämnda rättegång torde här böra bemärkas, att från

Paulssons och Svenssons sida, bland annat, gjordes gällande, att då de i

kontraktet med Samuelsson intogo den bestämmelsen, att köparen skulle

övertaga säljarnas rättigheter och skyldigheter på grund av avverkningskontraktet

(med Ringblom), denna bestämmelse tillkom icke minst i säljarnas

intresse. De villo nämligen med överlåtelsen av fastigheten bliva

kvitt alla skyldigheter, som ägde samband med denna. De voro så mycket

mera angelägna härom som de efter överlåtelsen av fastigheten saknade

de möjligheter, som förut såsom fastighetsägare stått dem till buds, att

övervaka och tillvarataga sina rättigheter och intressen. I fråga örn avverkningskontraktet

förefanns dessutom ett alldeles särskilt intresse. Vid

ingående av köpeavtalet med Samnuelsson fanns nämligen sedan den 28

juni 1918 den skogslagstiftning, som sedermera medförde inskränkning i

ifrågavarande avverkningsrätt. Det läge i sakens natur, att de under

angivna förhållanden önskade på köparen överflytta sina rättigheter och

skyldigheter på grund av avverkningskontraktet. Endast jordägarens intresse

kunde beröras av denna lagstiftning. Samuelsson hade också varit

fullt ense med dem, ja, särskilt mån örn att han inträdde i deras rättigheter

och skyldigheter på grund av avverkningskontraktet, då han såsom

jordägare var den ende, som skulle kunna draga fördel av de inskränkningar

i avverkningskontraktet, som väl vid köpets avslutande icke förelågo,

men dock genom nämnda skogslagstiftning ställdes i utsikt. Avsikten

med berörda bestämmelse i kontraktet hade därför ingalunda varit

endast, att Samuelsson skulle respektera avverkningsrätten utan att han

till alla delar skulle övertaga säljarnas rättigheter och skyldigheter enligt

avverkningskontraktet.

Härav framgår, atTt Paulsson och Svensson uppgivit sig havn varit vid

upprättandet av köpekontraktet med Samuelsson medvetna örn innebörden

av lagen den 28 juni 1918 och att de jämväl i anledning härav skulle

sökt tillvarataga sina intressen. Det må emellertid slutligen anmärkas,

att Samuelsson å sin sida i samma rättegång bestred, att vid köpeavtalets

upprättande tal varit örn den nya skogslagstiftningen och att han då ägt

aning örn densamma.

I en bos Kungl. Majit gjord ansökan av den 17 maj 1980 an höllö bemälda

Svensson oell Paulsson, att Kungl. Majit måtte bereda dem full ersättning

för vad de enligt ovannämnda dom den 27 januari 1926 utbetalat

eller 12,988 kronor 30 öre ävensom tillerkänna deni ränta efter 5 procent å

sagda belopp från utbetalningsdagen.

s. 6 Kontrollera mot PDF

Utskottet.

6 Jordbruksutskottets utlåtande Nr 63.

Till följd av särskilda remisser avgåvos utlåtanden i ämnet av skogsvårdsstyrelsen

inom Göteborgs och Bohus läns landstingsområde, centralrådet

för skogsvårdsstyrelsernas förbund, domänstyrelsen, justitiekanslersämbetet

och statskontoret. •

Nämnda skogsvård sstyrelse förklarade sig anse det skäligt att, då Svensson

och Paulsson genom mellankommande skogsvårdslagstiftning lidit en

stor förlust, staten holle dem skadeslösa för förlusten.

Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund anförde att, enär frågan

örn klagandens rätt till ersättning i förevarande avseende, i den mån den

ej redan varit föremål för sådan prövning, torde vara av beskaffenhet alf

böra bedömas av domstol, och då det i varje fall kunde befaras, att ett bifall

till den gjorda framställningen skulle skapa ett prejudikat med svåröverskådliga

konsekvenser, samt avstyrkte i anslutning härtill bifall till

framställningen ifråga.

Domänstyrelsen, justitiekanslern och statskontoret biträdde ej heller ansökningen

och åberopade därvid de skäl centralrådet anfört.

Jämlikt beslut den 12 juni 1931 fann Kungl. Majit den gjorda ansökan

icke föranleda någon Kungl. Majits vidare åtgärd.

Motionärernas hemställan går ut på att Svensson och Paulsson av staten

skulle beredas ersättning ej mindre med 12,938 kronor 30 öre, vilket

belopp pä grund av Kungl. Maj-.ts dom den 27 januari 1926 av dem erlagts

till Ringbloms rättsinnehavare den 15 april 1926, jämte 5 procent

ränta därå från sistnämnda dag, än även med 2,198 kronor, som skulle utgöra

Svenssons och Paulssons egna kostnader i rättegångarna. Ovanberörda

belopp 12,938 kronor 30 öre innefattar i sin tur dels värdet, 8,885

kronor 44 öre, av deli virkesmängd, som Ringbloms rättsinnehavare genom

tillämpning av omförmälda skogslagstiftning ansetts förhindrad att avverka,

dels 5 procent ränta därå från den 3 januari 1922 (stämningsdagen),

dels ock ersättning till Ringbloms rättsinnehavare för deras rättegångskostnader

med 2,150 kronor.

Till grund för denna hemställan åberopas, att staten genom omliandläde

skogslagstiftning varit orsak till Svenssons och Paulssons ifrågakomna

förluster. Utskottet får i detta hänseende framhålla, att denna skogslagstiftning

visserligen trädde i kraft efter upprättande av avtalet mellan

å ena sidan Svensson och Paulsson och å andra Ringblom och alltså i så

måtto kan anses »mellankommande», men att däremot kontraktet om

fastighetens försäljning till Samuelsson upprättades efter detta ikraftträdande.

Svensson och Paulsson synas alltså hava kunnat taga hänsyn

till förefintligheten av denna skogslagstiftning vid uppgörande av kontraktet

med Samuelsson, och — såsom omförmäles i förestående redogörelse

— hava Svensson oell Paulsson i rättegången mellan dem och Samuelsson

själva uppgivit, att de ägt kännedom örn den nya skogslagstiftni

agen, vilket förhållande de åberopade såsom ett särskilt skäl varför de

s. 7 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 63.

7

i kontraktet med Samuelsson inryckt den uttryckliga bestämmelsen; att

Samuelsson skulle inträda i dem tillkommande rättigheter och skyldigheter

enligt skogsavtalet. Vid sådant förhållande kan utskottet givetvis

icke! undgå att i hög grad känna tvekan, huruvida Svenssons och Paulssons

anspråk pä gottgörelse överhuvud har fog för sig. Trots dessa betänkligheter

har utskottet emellertid ansett sig böra taga i närmare övervägande,

huruvida av rena billighetsskäl Svensson och Paulsson möjligen borde

erhålla någon gottgörelse för de lidna förlusterna. Härvid har utskottet

till en början ansett uppenbart, att de utgifter Svensson och Paulsson i

olika avseenden haft för rättegångskostnader och räntor icke äro av den

natur, att deras ersättande av statsmedel kan komma i fråga. Utskottet

anser sig emellertid icke heller i förevarande hänseende kunna utgå från

hela det ovanberörda värdet, 8,885 kronor 44 öre, av den virkesmängd, som

på grund av skogslagstiftningen icke kunde avverkas, ty Svensson och

Paulsson hade ju, även örn de själva behållit gården och skogen i sin ägo,

liksom andra skogsägare fått vidkännas de av den nya skogslagstiftningen

förorsakade omedelbara ekonomiska påföljder, som skulle legat däri, att

icke heller de hade genom avverkning kunnat utnyttja de vid skogslagstiftningens

tillkomst rådande goda virkespriserna. Ett beredande av gottgörelse

svarande mot förlusten i sistberörda del skulle tydligen leda till

de konsekvenserna, att varje annan sådan skogsägare med samma fog

skulle kunna göra anspråk på dylik gottgörelse. Något annorlunda förhåller

det sig däremot ifråga örn värdet i fastighetsägarens hand av den

avverkningsförbjadna ungskogen — »förväntningsvärdet» —•, vilket värde

alltså motsvarar vad Svensson och Paulsson torde kunna anses hava gått

miste örn och som i stället tillföll Samuelsson. Såsom framgår av förestående

redogörelse har även inom domstolarna — ehuru den meningen

icke slutligen segrade — ansetts, att någon gottgörelse för förlusten av

detta värde borde beredas Svensson och Paulsson att erläggas av Samuelsson.

Utskottet kan emellertid med hänsyn tagen till samtliga i saken

förekomna omständigheter icke finna skäl för att staten skulle träda

emellan och bereda Paulsson och Svensson gottgörelse för sistberörda

värde.

Utskottet får därför hemställa,

att motionerna 1:49 och 11:387 icke må föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 26 april 1932.

På jordbruksutskottets vägnar:

C. J. JOHANSSON.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 63.

Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:

tran törsta kammaren: herrar Sederholm, Linders, Carl E. Eriksson, Gabrielsson, Elof

B. Andersson, Tjällgren, Granath och Fritiof Gustafson samt

från andra kammaren: herrar Johansson i Uppmälby, Hedlund i Häste, Carlström,

Uddenberg, Månsson i Erlandsro, friherre Lilliecreutz, Andersson i Eöbbo och Pehrsson i

Bramstorp.

Reservationer:

1) av herrar Carlström, Gustafson i Domö och Pehrsson i Bramstorp,

som ansett, att utskottets utlåtande hort hava följande lydelse:

I det förslag till lag örn tillfälliga åtgärder till förekommande av skovling

av skog å fastighet i enskilds ägo — innefattande i förhållande till

1918 års motsvarande lag vissa jämkningar och förtydliganden — som antogs

av 1919 års riksdag (se prop. 389, jordbruksutskottets utlåtande nr

88 och riksdagens skrivelse nr 262) fanns ursprungligen en § 15 av följande

lydelse:

»Innehavare av avverkningsrätt, som på grund av stadgandena i denna

lag icke kan före avverkningstidens utgång göra sig rättigheten till godo,

vare, där den upplåtits före den 15 maj 1918, berättigad till skälig nedsättning

i avtalad köpeskilling; äge ock rätt till avtalets återgång, däi

ej bristen är av allenast ringa betydelse.»

Denna paragraf blev emellertid på tillstyrkande av tvenne av lagrådets

ledamöter utesluten ur lagen. Vid 1919 års riksdag väcktes tvenne motioner,

vari yrkades i den ena att nämnda § 15 matte införas i lagen och

i den andra, att skog, som för avverkning upplåtits före den 14 maj

1918, ej måtte drabbas av bestämmelserna i lagen. Riksdagen undansköt

emellertid den ömtåliga frågan örn de patalade tvistigheternas lösande

med den motiveringen, att »uppkommande tvister torde böra lösas med

anlitande av allmänna rättsgrundsatser».

Huru dessa allmänna rättsgrundsatser kunnat lösa tvisterna i de fall

där sådana måst lösas mellan jordägaren-säljaren av skogen å ena sidan

och köparen av densamma å den andra känner ej utskottet; troligast äi

väl att båda parterna fått dela den uppkomna förlusten, men där uppgörelse

skett utan rättegång är det utskottet bekant, att köparen-avverkaren

i de flesta fallen fått stånda den största förlusten. I här föreliggande

fall ha däremot säljarna av skogen, sedan de icke längre voro ägare av

fastigheten varå den avverkningsförbjudna skogen fanns och sålunda icke

längre ägde rätt återfå eller för framtiden tillgodogöra sig densamma, till

dömts att bära hela förlusten. Den nye fastighetsägaren har på så sätt

s. 9 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 63.

9

tillerkänts elen kvarhållna skogen alldeles gratis ändock att i köpekontraktet

å fastigheten inryckts den uttryckliga bestämmelsen, att hail skulle inträda

i de gamla ägarna tillkommande rättigheter och skyldigheter enligt

skogsavtalet. Enligt vanlig lekmannauppfattning örn rättsförhållanden

synes det utskottet riktigast, att säljarna av skogen genom överlåtelsen

av skyldigheter och rättigheter i avseende på slcogsköpet å den nya ägaren

av fastigheten hade ställts utanför denna rättstvist, eller att i varje fall

inte enbart den ena av de först handlande parterna fått bära hela förlusten

av lagstiftningsingripandet.

Då sålunda riksdagen underlåtit att i den ifrågavarande lagen intaga

några särskilda bestämmelser örn de uppkomna tvisternas lösande och då

Paulsson och Svensson utom återgångssumman på 8,885 kronor och 44 öre

jämte viss ränta därå även åsamkats dryga rättegångskostnader, anser

utskottet skäl tala för att gottgörelse herodes Paulsson och Svensson med

ovannämnda belopp, avjämnat till 8,885 kronor. Utskottet vill emellertid

härvid understryka, att det ej härigenom tagit någon ställning till de rättsliga

tvister i övrigt, som kunnat uppkomma genom lagstiftningen i fråga,

utan ansett detta som ett särfall, vars utveckling synes berättiga ett ingripande

från riksdagens sida.

Utskottet hemställer alltså,

att riksdagen i anledning av motionerna 1:49 och

II: 387 må för beredande av gottgörelse i förevarande

avseende till häradsdomaren F. Svensson i Ryrane och

och f. landstingsmannen C. M. Paulsson i Stenstorp

anvisa för budgetåret 1932/1933 ett extra anslag av

8,885 kronor.

2) av herr Linders;

3) av herr Andersson i Fältenborg: samt

4) av herr Tjällgren.

Hilmur/ lill riksdagens protokoll 1932. 10 sami. 23 hafi. fNr 63.)

o

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.