Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden m. m. dels ock i ämnet väckta motioner.

1932-05-06 · 29 sidor, varav 29 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 29 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

JoU 1932:72, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden m. m. dels ock i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 72.

1

Nr 72.

Ankom till riksdagens kansli den 6 maj 1932 kl. 4 e. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag om vård av vissa skogar inom Västerbottens och

Norrbottens läns lappmarker med flera områden m. m.

dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 18 mars 1932 dagtecknad, till jordbruksutskottet hänvisad

proposition, nr 217, har Kungl. Majit, under åberopande av propositionen hilagda,

i statsrådet och lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga

här nedan omförmälda förslag till

1) lag örn vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns

lappmarker med flera områden; samt

2) lag örn ändrad lydelse av 2 § 1 mom. punkt 1) skogsvårdslagen den

15 juni 1923 (nr 212).

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft följande

i anledning av propositionen väckta, till utskottet hänvisade motioner,

nämligen

inom första kammaren

nr 369 av herr Lindhagen, vari hemställts, att riksdagen ville besluta

»1) att såsom grundläggande princip för skogsvården skall i författningen

fortfarande bibehållas skogens skötsel enligt uthållighetsbruk, såsom angives

i 1915 års förordning, eller, örn detta ej bifalles, åtminstone för bolags,

andra enskilda juridiska personers och enskilda skogsspekulanters egendomar;

2) att ur lagen utgår dess uttryckliga auktoriserande enligt 7 § 3 mom. för

fastighetsägaren att själv genom sakkunnig person ombesörja föreskriven avverkningsplans

upprättande; 3) att, därest totalavverkning för skogskultur

eller massavverkning för uttagande av gammal skog eller gallring medgives,

varigenom skogskapitalet för avsevärd tid förminskas, skall försäljningsbeloppet

för sådan avverkning, såvitt den överstiger en normal ärsuttagning,

avsättas till en skogsmedelsfond, av vilken jordägaren äger uppbära

allenast avkastningen för främjande av jordbruket och skogsvården

på de fastigheter, varifrån avverkningen ägt rum; ägande Konungen meddela

närmare föreskrifter för dylik fonds ändamål och förvaltning» ;

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 10 sami. 31 höft. (Nr 72—73.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 72.

Gäldande

bestämmelser.

inom andra kammaren

nr 530 av herrar Sandström och Lövgren, vari hemställts, att riksdagen

ville besluta, »att 1923 års allmänna skogsvårdslag skall äga tillämpning

även på de områden, som nu falla under den s. k. lappmarkslagen, med

den förändringen, att fjärde kapitlets bestämmelser örn utsyningstvång på

svårföryngrade marker varda tillämpade över hela den nuvarande lappmarkslagens,

tillämpningsområde för en tid av tio år eller till dess att utredningarna

örn föryngringsförhållandena inom dessa trakter slutförts, så att

en säkrare bestämning av begreppet ''svårföryngrad mark’ vunnits»;

nr 531 av herr Näslund, vari hemställts, att riksdagen måtte besluta, »att

7 § 2 mom. i lagtexten i förevarande proposition får följande ändrade lydelse:
Avverkningsplan

— — — — avverkas.

Ä fastighet, där skogstillståndet icke är sådant, att markens produktionsförmåga

kan med jämn virkesavkastning tillgodogöras, skola avverkningsbeloppen

— med beaktande av att ett dylikt skogligt tillstånd skall eftersträvas

— bestämmas på det sätt, att en jämn virkesavkastning av äldre skog må

erhållas i den mån detta kan ske, utan att skogsvårdens krav uppenbarligen

åsidosättas. Därvid skall hänsyn tagas särskilt till behovet av avverkning

i sådana bestånd, där virkeskvaliteten avsevärt försämras eller

produktionen är oskäligt låg i betraktande av markens produktionsförmåga,

ävensom där utvecklingen av yngre skog genom den äldre skogens kvarstående

förhindras»;

nr 532 av herrar Lindberg och Wiklund i Byske, vari hemställts, att

riksdagen måtte besluta »att avslå Kungl. Maj:ts proposition nr 217; samt

att i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn utredning av frågan örn de

sociala och ekonomiska verkningarna för de jordbrukande skogsägarna i

lappmarkerna av en skogslagstiftning, som medgiver ökade avverkningar,

samt framläggande för 1933 års riksdag av nytt förslag till förändrad

skogslag för ifrågavarande områden»; och

nr 533 av herr Lundquist i Rotebro m. fl., vari hemställts, att Kungl.

Maj:ts i propositionen nr 217 framställda förslag icke måtte av riksdagen

godkännas.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för ifrågavarande lagförslag,

tillåter sig utskottet att, i den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan,

hänvisa till de vid propositionen fogade protokollen.

I fråga örn de skäl, som motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden,

får utskottet hänvisa till motionerna.

Den föreslagna lagen örn vård av vissa skogar inom Västerbottens och

Norrbottens läns lappmarker med flera områden avses skola — med visst

undantag, som nedan skall närmare angivas — träda i stället för den nu

gällande förordningen den 18 juni 1915 (nr 251) angående utsyning å viss

skog inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera örn
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 72.

3

råden, i dagligt tal kallad lappmarkslagen. Denna äger, efter däri genom

förordningen den 14 juni 1929 (nr 172) vidtagen ändring, tillämpning dels

å skatte- och frälsehemman samt lägenheter av skatte- och frälsenatur

inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker samt Särna och Idre

socknar av Kopparbergs län med undantag för husbehovs- och allmänningsskogar,

dels ock å inom de sex norra länen belägna kronohemman och

krononybyggen under stadgad åborätt. Lappmarkslagen bygger på principerna

örn uthålligt skogsbruk och utsyningstvång. Avverkning av barrträd

för annat ändamål än fastighetens eller därmed sambrukad fastighets

oundgängliga husbehov får således icke bedrivas annat än efter utsyning

och stämpling av vederbörande skogsstatstjänsteman. Detsamma gäller lövträd

ovan odlingsgränsen. Utsyning skall verkställas i enlighet med upprättad

avverkningsplan. Sådan plan skall gälla för viss tid och upprättas

på sådant sätt, att skogsägarens ekonomiska intresse tillgodoses genom uthålligt

skogsbruk med iakttagande av skogsvårdens krav särskilt i fråga

örn borttagande av överårig eller skadad skog samt höjande i övrigt av

skogens alstringsförmåga. Område, där i följd av markens försumpning, brist

på fröträd eller andra omständigheter naturlig återväxt är väsentligt försvårad,

skall i avverkningsplanen behandlas för sig. Avverkningsplan upprättas

i allmänhet av vederbörande skogstjänsteman på fastighetsägarens

eller åbons begäran men kan jämväl genom fastighetsägarens eller åhons

egen försorg upprättas av annan sakkunnig person än vederbörande skogstjänsteman.

För att i sistsagda fall planen skall erhålla giltighet erfordras,

att densamma efter granskning av överjägmästaren godkänts av domänstyrelsen.

Ändring i myndighets beslut rörande avverkningsplan kan sökas

genom besvär hos högre myndighet. Utsyning skall verkställas för en tid

av tre år; dock äger domänstyrelsen medgiva utsyning därutöver för högst

tre år. Fråga örn utsyning för längre tid framåt prövas av Konungen. —

Beträffande avverkningsplan och utsynings verkställande upptagas ytterligare

vissa detaljbestämmelser i lagen, och därutöver återfinnas föreskrifter i dessa

ämnen i det av domänstyrelsen utfärdade tjänstgöringsreglementet för skogsstatens

förvaltande personal den 22 september 1924. — Lappmarkslagen

innehåller även vissa bestämmelser för tryggande av återväxten efter avverkning.

I detta avseende föreskrives, att i protokoll över utsyningsförrättning

skola angivas de åtgärder för skogsvårdens befrämjande å utsyningsområdet,

som i avverkningsplanen eller eljest må hava föreskrivits

såsom villkor eller angivits såsom behövliga, samt den tid, inom vilken

föreskrivna åtgärder av dylikt slag skola vara vidtagna. Därjämte stadgas,

att, därest vid utsyning förrättningsmannen anser nödigt, att vissa träd

tillsvidare överhållas såsom fröträd, föreskrift härom skall meddelas vid

förrättningen samt att fröträden, sedan desamma genom förrättningsmannens

försorg försetts med tydligt märke, icke må avverkas utan tillstånd av

vederbörande skogstjänsteman. Lagen saknar däremot bestämmelser, varigenom

föreskrivna återväxtåtgärder kunna framtvingas. Den enda påföljd,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 72.

Förslagets

tillkomst.

Majoritets
förslaget.

sorn kan förekomma vid underlåtenhet från en avverkares sida att fullgöra

meddelade föreskrifter med avseende å återväxt och skogsvård, är en nedsättning

i utsyningsbeloppet vid kommande utsyningar. — I övrigt innehåller

lagen vissa stadganden örn skogsmarks uppodling till åker eller äng

m. m. ävensom föreskrifter örn fullföljd av talan, örn överträdelse av lagens

bestämmelser samt örn lapparnas rätt till bete.

Handhavandet av lappmarkslagen ankommer i huvudsak å jägmästarna

i de revir, där de under lagen lydande skogarna äro belägna, samt dem

underlydande skogsstatspersonal. Inseende över jägmästarnas förvaltning i

förevarande avseende utövas av vederbörande Överjägmästare och domänstyrelsen.

Kostnaderna för lagens liandhavande bestridas av domänfonden,

som erhåller ersättning härför dels genom särskilda, under nionde huvudtiteln

anvisade statsanslag, dels ock genom inflytande utsyningsavgifter.

Grunderna för erläggandet av sagda avgifter äro angivna i kungörelsen

den 19 november 1915 (nr 451) angående gottgörelse till statsverket för utsyning

av virke i vissa fall inom de sex norra länen m. m.

Den 2 september 1927 tillkallade chefen för jordbruksdepartementet, enligt

Kungl. Maj:ts bemyndigande, att såsom sakkunniga inom departementet

verkställa utredning samt avgiva förslag rörande ändrad lagstiftning för

de under lappmarkslagen lydande skogarna och i samband därmed stående

administrativa och ekonomiska frågor dåvarande landshövdingen i Västerbottens

län N. G. Ringstrand, dåvarande byråchefen i domänstyrelsen friherre

T. W. Hermelin, ledamoten av riksdagen första kammare N. Gabrielsson

i Teg, ledamoten av riksdagens ardra kammare O. W. Lövgren i Nyborg,

länsjägmästaren K. E. Kallin i Umeå, jägmästaren M. Carlgren i Djursholm

och nuvarande ledamoten av riksdagens andra kammare P. J. Näslund

i Västernoret. Sakkunniga hava den 31 mars 1931 avgivit betänkande

med förslag i ämnet (Statens offentliga utredningar 1931: io). Åtskilliga

meningsskiljaktigheter hava inom sakkunniga gjort sig gällande. Sakkunnigas

majoritet, bestående av herrar Gabrielsson, Lövgren, Carlgren och

Näslund, hava framlagt ett förslag, majoritetsförslaget, och sakkunnigas

minoritet, bestående alltså av herrar Ringstrand, friherre Hermelin och

Kallin, ett annat, minoritetsförslaget. Inom såväl majoriteten som minoriteten

hava emellertid därjämte i viktiga frågor meningarna varit delade.

Majoritetsförslaget upptager i huvudsak följande synpunkter och bestämmelser.

Till följd av såväl sociala som skogliga förhållanden nödvändiggöres även

i fortsättningen en reglering ej blott i kvalitativt utan även i kvantitativt

hänseende av avverkningen å ifrågavarande skogar. Skogen indelas i två

klasser, å ena sidan sådan skog, som icke bör bliva föremål för annan avverkning

än en för utvecklingen ändamålsenlig föravverkning, icke mogen

skog, och å andra sidan sådan skog, som kan och eventuellt bör föryngrings
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 72.

5

huggas, mogen skog. Den kvantitativa regleringen skall i första hand ske

därigenom, att i en av myndighet godkänd avverkningsplan fastställes den

myckenhet virke av barrskog, som under viss tid får utöver husbehovet

uttagas å fastigheten av mogen skog. Vid avverkningsplans uppgörande

bör såvitt möjligt tillses, att en viss jämnhet i avkastningen från skogen

upprätthålles samtidigt som skogsskötseln så ordnas, att markens produktionsförmåga

utnyttjas. Med hänsyn till det stora förråd av övermogen,

mogen och skadad skog, som linnes å ifrågavarande marker, bör härvid

beaktas, att avverkningen av det äldre, avverkningsmogna virkesförrådet

bedrives i avsevärt snabbare takt än som enligt nu gällande grunder i allmänhet

tillämpas. Vid den intressekonflikt, som kan uppstå mellan å ena

sidan kravet på jämnhet i avkastningen och å andra sidan skogsvårdskravet,

bör, örn sistnämnda krav uppenbarligen så fordrar, hänsynen till den jämna

avkastningen vika. — Vad angår behovet av kvalitativ reglering av avverkningen,

vilket enligt lappmarkslagen tillgodoses genom bestämmelsen örn

utsyningstvång, stadgar majoritetsförslaget, i överensstämmelse med 1923

års skogsvärdslag, att avverkning icke får företagas på sådant sätt, att återväxten

därigenom äventyras ävensom, beträffande icke mogen skog, att avverkning

icke må ske annorledes än genom för skogens utveckling ändamålsenlig

gallring. Utsyning eller därmed ur skogsvårdssynpunkt till sin betydelse

likartad åtgärd föreskrives vid avverkning av barrträd å sådana marker,

där särskilda föryngringssvårigheter förefinnas och där följaktligen alltför

stora risker för föryngringen kunde uppkomma, om man lämnade avverkaren

fria händer. Sistnämnda bestämmelse medför, att vid avverkningsplanernas

uppgörande skogsmarken måste delas i två kategorier, dels svårföryngrad

mark, därå avverkning ej får företagas annat än efter särskilt tillstånd av

vederbörande myndighet och dels icke svårföryngrad mark, å vilken inom

avverkningsplanens ram avverkning fritt får ske. Till utsyningsförrättare

skall enligt förslaget kunna förordnas även i skogsägarens tjänst anställd

sakkunnig person. — Den reglering av avverkningen, som i kvantitativt

hänsende föreslagits, nödvändiggör, att, i de fall, då icke utsyning sker,

kontroll över virkeskapitalets uttagande annorlunda anordnas. I sådant

hänseende stadgas anmälningsskyldighet rörande tillämnad avverkning och

deklarationsplikt beträffande avverkad myckenhet skog. — I likhet med vad

som gäller enligt skogsvårdslagen skall enligt majoritetsförslaget skogens

ägare principiellt vara ansvarig för skogens återväxt samt sålunda pliktig

att vidtaga nödiga åtgärder härför. Handhavandet av lagen skall anförtros

åt skogsvårdsstyrelserna i respektive län. Förordningen den 11 oktober

1912 (nr 275) örn skogsvårdsavgift skall utsträckas att gälla även ifrågavarande

skogar, och gottgörelse till statsverket för utsyning skall följaktligen

icke vidare utgå.

I gemensam reservation anföra herrar Lövgren och Carlgren, att enligt

deras åsikt skogslagstiftningen för de enskilda skogarna i lappmarkerna

samt Särna och Idre socknar borde vila på samma principer som skogs
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

Minoritet sfSrslaget.

6 Jordbruksutskottets utlåtande Nr 72.

vårdslagen. Begreppet svårföryngrad mark enligt nämnda lag tarvade

emellertid en ingående revision, varvid borde utgås från den grundprincipen,

att såsom svårföryngrad avskildes mark, där på grund av naturförhållanden

ett med hänsyn till föryngringen ändamålsenligt avverkningssätt

måste på särskilt sätt betryggas (genom utsyning). Reservanterna anföra,

att vid den avgörande voteringen örn den för lagen grundläggande principen,

fri avverkning eller icke, flertalet av de sakkunniga anslöto sig till

den mening, att avverkningarnas storlek skulle av myndighet bestämmas i

avverkningsplan. Ehuru enligt reservanternas uppfattning det allmännas

intresse skulle vara tillgodosett, örn de för skogsvårdslagen gällande principerna

lades till grund för lagstiftningen, hade reservanterna ansett sig

böra deltaga i utarbetandet av ett lagförslag, som inom den sålunda beslutade

ramen i största möjliga mån anslöte sig till skogsvårdslagen. Reservanterna

göra emellertid gällande, att förberedelser snarast möjligt borde vidtagas

för utarbetande av en lagstiftning för lappmarksområdena på grundval

av skogsvårdslagens principer. För den händelse denna reservanternas

principiella ståndpunkt icke skulle vinna beaktande, anse de, att framför en

lagstiftning, baserad såsom den nuvarande på ransonering och utsyningstvång,

borde föredragas en friare lagstiftning i överensstämmelse med majoritetsförslaget.

Reservanterna förklara vidare, att om den av dem i första

hand förordade utredningen omedelbart igångsattes, borde ett därpå grundat

lagförslag kunna se dagen inom sådan tid, att någon anledning till införande

av ett provisorium icke förelåge. Såsom sådant borde eljest, enligt reservanternas

förmenande, majoritetsförslaget kunna erbjuda sig.

Herr Näslund anför, att han, i likhet med herrar Lövgren och Carlgren,

ansåge, att i princip en särlagstiftning för enskildas skogar inom lappmarkerna

samt Särna och Idre socknar icke vore motiverad. Dock anser han,

med hänsyn till skogsbeståndets inom ifrågavarande områden onormala fördelning

på mogenhets- och åldersklasser, en direkt övergång från lappmarkslagen

till en lagstiftning i överensstämmelse med skogsvårdslagen icke tillrådlig.

Han tillstyrker därför en viss övergångstid, under vilken en skogslag,

avfattad i enlighet med majoritetsförslaget, borde tillämpas. Sagda lag

borde alltså få en provisorisk karaktär.

Minoritetsförslaget, som i vissa hänseenden överensstämmer med majoritetsförslaget,

avviker emellertid från detta i betydelsefulla punkter. I likhet

med majoriteten utgår minoriteten från att avverkningen bör regleras i

såväl kvantitativt som kvalitativt avseende. Beträffande den praktiska tilllämpningen

av denna princip gå emellertid de båda förslagen isär. Minoritetsförslaget

tager sålunda till en början avstånd från förslaget örn uppdelning

av virkesförrådet i mogen och icke mogen skog samt förordar i stället

de genom skogsvårdslagen införda begreppen yngre och äldre skog. I de

avverkningsplaner, som enligt minoritetsförslaget skola uppgöras, skall

angivas den myckenhet virke av barrskog, som, husbehovs virke inbegripet,

s. 7 Kontrollera mot PDF

J ordbruksutskottets utlåtande Nr 72. 7

under viss tid får uttagas förutom genom gallring i bestånd av yngre skog.

Jämväl minoriteten hävdar, att vid avverkningsplanernas upprättande såväl

kravet på ändamålsenlig skogsvård som angelägenheten av att erhålla en

såvitt möjligt jämn virkesavkastning bör beaktas. Emellertid bör enligt

minoritetsförslaget, örn intressekonflikt uppkommer, skogsvårdens krav stå

tillbaka för fordran på jämnhet i virkesavkastningen. Även minoriteten

framhåller likväl härvid, att uppmärksamhet måste ägnas åt, att skog, som

genom att kvarstå avtager i användbarhet, må komma till avverkning

hastigare än lappmarkslagen av dess handhavare ansetts medgiva. Majoritetsförslagets

kontrollföreskrifter betecknas av minoriteten såsom otillfredsställande.

Enligt minoritetens förmenande måste, för vinnande av en enkel

och effektiv kontroll, utsyning eller därmed till sin betydelse likartad myndighetsåtgärd

föreskrivas såsom regel. Vissa undantag härifrån anses dock

kunna medgivas. Sålunda föreslås att för skogens utveckling ändamålsenlig

gallring skall fritt få företagas i sådana bestånd av yngre skog, som

vid avverkningsplans upprättande förklarats vara i behov av dylik gallring.

Minoriteten håller vidare före, att genom bibehållande äv utsyningsbestämmelser,

väsentligen motsvarande de i lappmarkslagen stadgade, frågan

örn avverkningens kvalitativa reglering löses på det mest ändamålsenliga

sättet. En uppdelning av markerna, såsom i majoritetsförslaget förutsättes,

i svårföryngrade och icke svårföryngrade låter sig enligt minoritetens förmenande

icke göra. Minoriteten föreslår i likhet med majoriteten att till

utsyningsförrättare skola kunna förordnas även i enskild tjänst anställda

skogssakkunniga personer. Liksom majoritetsförslaget skiljer sig slutligen

minoritetsförslaget från nu gällande bestämmelser bland annat därutinnan,

att enligt förslaget reproduktionsplikt principiellt skall åligga skogsägarna,

att lagens handhavande skall överlämnas åt skogsvårdsstyrelser samt att

skogsvårdsavgifter skola utgöras i stället för utsyningsavgifter.

Friherre Hermelin har reserverat sig mot minoritetsförslaget i vad det

avser överflyttande av tillsynen över ifrågavarande lagbestämmelsers efterlevnad

på skogsvårdsstyrelserna. Enligt reservantens förmenande bör lagens

handhavande ankomma på domänstyrelsen med underlydande personal.

''!)

Av a vgivna yttranden över sakkunnigas förslag framgår följande.

Domänstyrelsen ansluter sig beträffande majoritetsförslaget till den kritik

mot detsamma,- som genom minoritetsförslaget framförts. 1 Vidkommande

sistnämnda förslag anser styrelsen, att icke heller detta vore ägnat att helt

genomföras såsom] ny och förbättrad skogslagstiftning för de fastigheter,

varom här är fråga. Några principiella betänkligheter mot minoritetsförslaget

har styrelsen likväl icke anfört.

Statskontoret anser, med hänsyn till de skilda meningar, vari sakkunniga

stannat, betänkandet utvisa, att stora svårigheter förelåge att för närvarande

kunna avgöra, hur en ny lappmarkslag borde gestaltas. Statskontoret anför,

att under sådana omständigheter knappast någon möjlighet funnes att till

Yttranden

över sakkunnigas

förslag•

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Jordbruksutskottets utlåtande Nr 72.

genomförande förorda något av de i betänkandet avgivna förslagen. Även

om ur rent skogliga synpunkter något av sakkunnigas förslag kunde godtagas,

anser emellertid statskontoret, under åberopande av Kungl. Maj:ts

cirkulär den 12 juni 1931 angående sträng återhållsamhet i avseende å

framställningar örn anslagsäskanden att föreläggas 1932 års riksdag, sig

icke kunna medverka till dess genomförande.

Vad länsstyrelserna beträffar har länsstyrelsen i Kopparbergs län anfört,

att betänkandet icke givit anledning till någon dess erinran. Länsstyrelsen

i Västerbottens län har tillstyrkt minoritetsförslaget att gälla provisoriskt

till och med den 30 juni 1944, och länsstyrelsen i Norrbottens län har givit

sitt förord at minoritetsförslaget utan inskränkning i avseende å tiden.

Minoritetsförslaget har i princip jämväl tillstyrkts av skogsvårdsstyrelserna

i Kopparbergs, Västerbottens och Norrbottens län, av Västerbottens och Norrbottens

lans landsting och hushållningssällskaps förvaltningsutskott samt av

overjagmästaren i övre Norrbottens distrikt. Inom Västerbottens läns landsting

har dock en stark minoritet uttalat sig till förmån för majoritetsförslaget.

Även centralrådet för skogsvårdsstyrelsemas förbund förordar minoritetsförslaget

men förutsätter därvid, att den tillstyrkta lagstiftningen kommer

att gälla allenast under en viss övergångstid för att sedan ersättas av en

lag, grundad på skogsvårdslagens principer.

^ Norrlands skogsvårdsförbund har uttalat sig för, att i lappmarkerna samt

Sama och Idre socknar infördes enahanda skogslagstiftning som den, vilken

gäller i övriga delar av landet, men att under en kortare övergångstid en

provisorisk lag i huvudsaklig överensstämmelse med minoritetsförslaget

bleve gällande.

Sveriges skogsägareförbund anser starka skäl tala för att införa skogsvårdslagen

i lappmarkerna samt Särna och Idre socknar. Förbundet biträder

därför herrar Lövgrens och Carlgrens reservationsvis framförda yrkande.

Till denna ståndpunkt ansluter sig även Kopparbergs läns hushållningssällskaps

förvaltningsutskott.

Överjägmästarna i Härnösands och Skellefteå distrikt avstyrka samtliga

förslag men hemställa, att örn lagändring likväl ansåges böra ske, friherre

Hermelins reservation godtoges. Till friherre Hermelins reservation ansluta

sig jämväl överjägmästarna i Nedre Norrbottens och Umeå distrikt.

Särna och Idre kommuner anse, att de enskilda skogarna inom Särna och

Idre socknar, oavsett hur lagstiftningen beträffande övriga skogar under

lappmarkslagen gestaltades, så snart som möjligt borde läggas under skogsvårdslagen.

Sorsele, Vilhelmina, Örträsks och Arvidsjaurs kommuner yrka, att lappmarkslagen

måtte helt upphävas och ersättas med skogsvårdslagen. Vid

yttrandet från Vilhelmina kommun är fogad skriftlig förklaring av 148

fastighetsägare, att de instämde i berörda yrkande.

Malå kommun anför, att den ifrågasatta skogslagstiftningen borde givas

s. 9 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 72.

9

en utformning, som i möjligaste mån underlättade ett framtida övergående

till skogsvårdslagen.

Lycksele, Dorotea och Arjeplogs kommuner uttala sin anslutning till

Lövgrens och Carlgrens reservation.

Stensele och Åselelkommuner förorda majoritetsförslaget. Stensele kommun

anser dock, att en lagstiftning enligt sagda förslag borde erhålla allenast

provisorisk karaktär. Av yttrandena framgå, att nu ifrågavarande håda

kommuner förmena, att en lagstiftning, byggd på principerna i skogvårdslagen,

skulle varit den lyckligaste lösningen av frågan, men att en dylik

lagstiftning icke för närvarande hade utsikter att kunna genomföras.

Fredrika kommun slutligen uttalar sig för bibehållande av lappmarkslagen.

Det riksdagen för antagande förelagda förslaget till ny lappmarkslag an- innebörden av

sluter sig väsentligen till det förslag, som utarbetats av sakkunnigas mino- Kwn^js^''tS

ritet. Förslaget utgår sålunda från att utsyning skall såsom regel erfordras

för avverkning i de skogar, som av förslaget beröras. Vissa lättnader i

det nuvarande utsyningsförfarandet medgivas dock, särskilt i fråga örn avverkning

av lövskog samt av yngre barrskog. Principen örn uthålligt

skogsbruk är bibehållen, men bestämmelser hava upptagits, avseende att

möjliggöra större virkesuttag än de, vilka för närvarande kunna ske. Bestämmelserna

taga i främsta rummet sikte på, att övermogen och skadad

skog icke skall behöva mot ägarens vilja kvarhållas, annat än där så är

erforderligt ur skogsvårdens synpunkt. Reproduktionsföreskrifter hava föreslagits,

i huvudsak överensstämmande med motsvarande stadganden i 1923

års skogsvårdslag. Den nya lagen föreslås skola handhavas av skogsvårdsstyrelserna

i respektive län. Utsyningsavgifter skola icke vidare uppbäras,

men i stället skola utgå skogsvårdsavgifter i likhet med vad som gäller

beträffande skogarna i övriga delar av riket. I två mera betydande hänseenden

avviker Kungl. Maj:ts förslag från minoritetsförslaget. Den av

Kungl. Majit föreslagna lagen skall sålunda gälla allenast för de under

lappmarkslagen lydande enskilda skogarna, medan skogarna å kronohemman

och krononybyggen under stadgad åborätt skola tillsvidare, i avbidan på av

Kungl. Majit föreslagen utredning rörande dessa skogars placering i skogsrättsligt

avseende, kvarstå under lappmarkslagen. Vidare skall enligt Kungl.

Majits förslag den nya lagen erhålla karaktären av ett provisorium. Den

skall upphöra att gälla med utgången av år 1943.

Vid föredragningen i statsrådet av ifrågavarande ärende anförde chefen Departementsför

jordbruksdepartementet bland annat i (helen.

»Att lappmarkslagen ur flera synpunkter är i behov av revision synes

mig icke kunna vara föremål för tvekan. Lagens avverkningsregler hava

i vissa fall föranlett ett oekonomiskt och skogligt sett olämpligt sparande

av skadade och övermogna virkesförråd. En väsentlig brist i lagen är

vidare särskilt, att den saknar effektiva återväxthestämmelser. I berörda

hänseenden torde ändringar vara nödvändiga. Ytterligare torde skäl, sorn

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 72.

Dag i annat sammanhang kommer att närmare beröra, tala för inordnande

av jämväl ifrågavarande skogar under skogsvårdsstyrelser. Sakkunnigas

flertal hava också i princip varit eniga örn ändrade bestämmelser i de

punkter, som nu av mig angivits.

De ändringar av lappmarkslagen, vilka sålunda torde fa anses påkallade,

äro av den art, att möjligheterna för tillämpningen av skogsvårdslagen

även å de enskilda skogarna inom lappmarkerna samt inom Särna och Idre

socknar torde böra tagas under allvarligt övervägande. Givetvis vore det

en vinst, örn särlagstiftning kunde undvikas. Det vore överensstämmande

med billighetens krav, om landets samtliga enskilda jordägare underkastades

samma bestämmelser med avseende å handhavandet av sin skog, och skogsvårdslagen

har inom de delar av landet, där den gäller, haft gynnsamma

verkningar. En enhetlig skogslagstiftning är därför också enligt mitt förmenande

det mål, mot vilket bör siktas. Då jag emellertid, i likhet med

flertalet av de sakkunniga, anser mig icke kunna förorda ett omedelbart

övergående till skogsvårdslagens principer, beror detta främst på den ojämna

fördelning i mogenhets- och åldersklasser, som virkesförrådet i förevarande

skogar utvisar. Såsom jag senare vill vidare utveckla torde skadad och

övermogen samt avverkningsmogen skog inom lappmarkerna samt Särna

och Idre socknar linnas i förhållandevis så stor myckenhet, att avverkningarna

icke kunna, på sätt sker i de under skogsvårdslagen lydande

skogarna, lämnas kvantitativt oreglerade. I likhet med reservanten Näslund

tinner jag, att, innan införande av sistnämnda lag i lappmarkerna samt

Särna—Idreområdet kan ifrågakomma, skogarna därstädes måste hava erhållit

en mera jämn sammansättning. Det synes sålunda nödvändigt med

en övergångsperiod, varunder icke vare sig 1915 års förordning eller skogsvårdslagen

utan en efter de särskilda förhållandena anpassad, från såväl

den ena som den andra av förenämnda författningar i vissa hänseenden

avvikande lagstiftning tillämpas. Den provisoriska lag, som sålunda blir

erforderlig, torde lämpligen kunna givas en giltighetstid av tio år. Det

förefaller mig, som borde under sagda tid det skogliga tillståndet kunna

icke obetydligt förbättras. Vidare hinna skogsvårdsstyrelserna komma väl

in i arbetet med ifrågavarande skogar och skogsägarna vänja sig att lita

till styrelsernas sakkunskap för skogarnas ändamålsenliga skötsel.

Förutom att, på sätt anförts, nyssnämnda skogliga förhållanden torde nödvändiggöra

en särlagstiftning för lappmarkernas samt Särna - Idreområdets

skogar under ytterligare någon tid framåt, synes en dylik lagstiftning av

provisorisk karaktär kunna ur annan synpunkt bliva av värde. Vid inordnande

av berörda skogar under skogsvårdslagen torde, såsom reservanterna

Lövgren och Carlgren framhållit, erfordras, att sådana skogar, där på

grund av naturförhållanden föryngringssvårigheterna äro mera avsevärda,

underkastas vissa från sistnämnda lags allmänna principer avvikande bestämmelser,

avseende att trygga ett med hänsyn till föryngringen ändamålsenligt

avverkningssätt. Det avskiljande av i berörda mening svårföryngrade

skogar, som sålunda måste ske, förutsätter ingående kunskaper

om de föryngringsförliållanden, vilka råda i lappmarkerna samt inom Särna

och Idre socknar.»

Beträffande skogarna å kronohemman och krononybygget! under stadgad

åborätt anförde departementschefen, att han funne berörda fastigheter vara

i mycket att jämställa med sådana fastigheter, som innehades av enskilda

med äganderätt. Emellertid syntes honom en nyreglering rörande skogs
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 72.

11

vården av fastigheterna linder stadgad åborätt icke böra komma till stånd,

förrän en närmare utredning rörande förutsättningarna härför verkställts.

En dylik utredning, omfattande samtliga fastigheter under stadgad åborätt i

riket, borde därför ske. Intill dess utredningen slutförts och de därvid vunna

resultaten hunnit bliva föremål för omprövning, syntes någon rubbning

icke böra vidtagas i nu rådande förhållanden beträffande ifrågavarande

fastigheter i förevarande hänseende. Vad anginge inom de sex norra länen

belägna kronohemman och krononybyggen under stadgad åborätt torde sålunda

lappmarkslagen tillsvidare böra där fortfarande tillämpas.

Frågan örn revision av lappmarkslagen bar länge stått på dagordningen.

Berättigade erinringar mot sagda lag kunna, såsom chefen för jordbruksdepartementet

med allt fog framhållit, göras. Framställningar och förslag

angående ändringar i lappmarkslagen hava också tidigare varit föremål för

statsmakternas prövning. Sålunda framlades av Kungl. Majit i proposition

nr 43 för 1927 års riksdag förslag till ny lappmarkslag. Den mest betydande

ändringen, som därvid föreslogs, var, att reproduktionsplikt skulle,

i huvudsaklig överensstämmelse med föreskrifterna härom beträffande

svår föryngrade skogar i 1923 års skogsvårdslag, införas jämväl för skogarna

under lappmarkslagen. Efter hemställan av jordbruksutskottet,

utlåtande nr 63, avslog emellertid riksdagen förslaget. Såsom skäl för

sitt avslagsyrkande anförde utskottet, bland annat, att utskottet utginge

från den principiella uppfattningen, att en särlagstiftning av här ifrågavarande

art icke borde till sin reella innebörd göras strängare eller till

giltighetsområdet vidare än som för tillgodoseende av det därmed avsedda

syftet kunde anses nödvändigt. Ur dessa synpunkter ansåg utskottet

förslaget icke kunna godtagas. Sedan berörda uttalande av utskottet

gjordes, har förändring i lappmarkslagens giltighetsområde skett. Genom

örordningen den 14 maj 1929, vilken trätt i kraft den 1 maj 1930, har

nämligen Kungl. Majit efter riksdagens hörande förordnat, att en del inom

Västerbottens och Norrbottens läns kustland samt inom Västernorrlands och

Jämtlands län spridda enskilda skogar, de s. k. ströhemmanen, vilka dittills

lytt under lappmarkslagen, skulle undantagas från lagens tillämpning.

Nämnda skogar hava härigenom i stället blivit underkastade bestämmelserna

i den allmänna skogsvårdslagen.

Den principiella inställning till förevarande spörsmål, utskottet hade

1927, anser utskottet även nu vara den rätta. Herr Lindhagen har i sin

motion såsom skäl mot ett eftergivande av lappmarkslagens i den enskildes

handlingsfrihet ingripande avverkningsbestämmelser bland annat erinrat

örn de förhållanden, under vilka dessa bestämmelser tillkommit. Utskottet,

som tillåter sig hänvisa till den utförliga historik, vilken återfinnes i sakkunnigas

betänkande (sid. 7 o. f.), vill här allenast erinra, att nu gällande

stadgande!! angående dispositionsrätten till skogen å enskildas fastigheter i

lappmarkerna samt Särna och Idre socknar kunna härledas ur föreskrifterna

Utskottet.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 72.

rörande avvittring eller skatteomföring av nybyggen och hemman i nämnda

delar av landet. Vid flera tidigare tillfällen har gjorts gällande, att då

inskränkningarna i dispositionsrätten sålunda sammanhängde med statens

upplåtelse av skogen åt de enskilda, staten icke borde utan kompensation

eftergiva den rätt för staten, som läge i berörda inskränkningar. Såväl

sakkunniga som departementschefen hava emellertid varit av en annan

uppfattning. Departementschefen har bland annat framhållit, att frågan

enligt hans förmenande hade huvudsakligen historiskt intresse och icke

borde tillmätas större betydelse, då det gällde att taga ställning till spörsmålet

örn skogsvåi’dens ordnande på mest ändamålsenliga sätt i nu förevarande

trakter. Denna departementschefens åsikt delas av utskottet. Genom

det beslut, varigenom riksdagen medgav, att ströhemmanen utbrötos från

lappmarkslagens tillämpningsområde och lades under skogsvardslagen torde

också riksdagen få anses hava givit uttryck åt samma uppfattning.

Med hänsyn till skogliga och sociala förhållanden, för vilka i sakkunnigas

betänkande lämnas en ingående redogörelse, sammanfattningsvis återgiven

i propositionen (sid. 36—39), tinner utskottet, att en särlagstiftning

för de enskilda skogarna inom lappmarkerna samt Särna och Idre socknar

fortfarande är erforderlig. Något bärande skäl att, på sätt herr Lindhagen

i sin motion hemställt, vid denna lagstiftning uppställa olika regler för

olika kategorier av nämnda skogar, torde icke finnas. Det föreliggande

förslaget till ny lappmarkslag fyller enligt utskottets mening de krav, som

under förhandenvarande omständigheter skäligen böra ställas å en skogslag

för ifrågavarande områden. Förslaget innebär vissa lättnader i nuvarande

snäva, ett ändamålsenligt skogsbruk hindrande avverkningsbestämmelser,

samtidigt som det tillgodoser berättigade önskemål angående en

avverkningskontroll, ägnad att trygga såväl en viss jämnhet i skogshushållningen,

som även att virkesuttaget äger rum på ett ur skogsvårdssynpunkt

tillfredsställande sätt. Såsom en betydande fördel hos förslaget

framför gällande bestämmelser vill utskottet framhålla, att lagens handhavande

avses skola utövas av skogsvårdsstyrelser. Utskottet förmenar,

att tillgodogörandet beträffande ifrågavarande skogar av skogsvårdsstyrelsernas

verksamhet är en väsentlig förutsättning för att den föreslagna

lagen skall lända till avsett gagn. Vad angår lagens tillämpningsområde

finner utskottet riktigt, att, på sätt föreslagits, i avbidan på den av departementschefen

bebådade utredningen rörande kronohemman och krononybyggen

under stadgad åborätt, någon ändring i de för skogarna å dessa

fastigheter gällande bestämmelserna icke tills vidare företages.

Mot förslaget har anförts, att dess genomförande skulle medföra betydande

kostnader för statsverket. Enligt den utredning, som i ärendet föreligger,

synas berörda kostnader komma att överstiga dem, vilka staten nu får vidkännas

i anledning av lappmarkslagen, med omkring 300,000 kronor årligen.

Denna kostnadsberäkning förutsätter, att den personal i domänstyrelsen,

som genom den nya lagen blir övertalig, överföres på indragningsstat. En
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 72.

13

ligt domänstyrelsens uppgift uppbär den ordinarie och extra ordinarie personal,

som kan ifrågakomma till indragning, en sammanlagd avlöning av

283,279 kronor örn året, därvid dyrtidstillägg beräknats efter 12 procent.

Utskottet förstår väl, att en ökning av statens utgifter med det ganska avsevärda

belopp, det här rör sig örn, kan, särskilt i dessa tider, ingiva betänkligheter.

Å andra sidan vill utskottet framhålla, att den fråga, som

nu är föremål för utskottets behandling, är för mycket stora delar av landet

utav synnerlig vikt. Det är angeläget, att densamma snart vinner sin

lösning. Ett uppskov på allenast ett eller annat år torde ur statsfinansiell

synpunkt vara utan större betydelse. Att ställa saken helt på framtiden

synes icke försvarligt. Utskottet finner därför kostnadsskälen icke vara av

den art, att de böra föranleda avslag å Kungl. Marits förslag. I detta

sammanhang vill utskottet uttala den förväntan, att övertalig personal inom

domänverket kommer att i så stor utsträckning som möjligt vinna anställning

hos de skogsvårdsstyrelser, vilkas personalbehov ökas genom den nya

lagen. I den mån så kommer att ske minskas givetvis de beräknade utgifterna

för statsverket.

Mot stadgandet i andra stycket av förslagets 7 § 2 mom. har herr Näslund

i sin motion framställt anmärkning. Stadgandet angiver de grunder,

enligt vilka avverkningsbeloppens storlek skola beräknas. Vid en jämförelse

med vad departementschefen beträffande denna fråga anfört (sid. 73—74)

framgår, att förslaget medgiver omedelbar avverkning såväl av all skadad

som även av all övermogen skog, vilken kan befaras avtaga i användbarhet,

allt så framt ej skogsvårdens krav lägga hinder i vägen för dylik

avverkning. Samma synpunkter torde få anläggas beträffande avverkning

av äldre skog, som i högre grad hindrar den yngre skogens utveckling. I

fråga örn annan äldre skog däremot gäller, att en viss jämnhet i skogshushållningen

måste upprätthållas, samtidigt som emellertid skall eftersträvas,

att fastighetens skogsmark blir försatt i sådant skick, att dess alstringsförmåga

på ändamålsenligt sätt tillgodogöres. Vid bestämmande av

avverkningsbeloppet skog av sistnämnda slag kommer jämväl fastighetens

förråd av sådant virke, som, enligt vad nyss sagts, får omedelbart uttagas,

att bliva av viss betydelse. Storleken av berörda virkesförråd kommer således

att, allteftersom förrådet är större eller mindre, kunna föranleda i

det förra fallet en försiktigare, i det senare en snabbare avverkning av

den övriga avverkningsmogna skogen. Herr Näslunds anmärkning mot

förevarande stadgande bottnar i den uppfattningen, att skogsvårdens krav

icke skulle därigenom tillräckligt tillgodoses. Det av herr Näslund framförda

förslaget till ändrad lydelse av stadgandet överensstämmer med

sakkunnigmajoritetens förslag till bestämmelse i denna punkt. Enligt

herr Näslunds förslag skola i fråga örn all skog avverkningsbeloppen så

bestämmas, »att en jämn virkesavkastning av äldre skog må erhållas i

den mån detta kan ske, utan att skogsvårdens krav uppenbarligen åsidosättas».

Utskottet vill häremot erinra, att i vad berörda krav innebära,

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 72.

att skog icke bör så länge överhällas, att den förfares eller tager skada,

torde samma krav vid en rätt tillämpning av det utav Kungl. Maj: t föreslagna

stadgandet i 7 § 2 mom. tillgodoses. Då en god skogsvård emellertid

därutöver kräver, att skogsmarkens produktionsförmåga skall på ändamålsenligt

sätt utnyttjas, finner utskottet, att upptagandet i lagen av en

föreskrift sådan som den herr Näslund föreslagit skulle kunna medföra

fara för att jämnheten i virkesavkastningen beträffande den fullgoda avverkningsmogna

skogen vid avverkningsbeloppens bestämmande i alltför

ringa grad beaktades. Utskottet kan därför icke tillstyrka någon åtgärd

i anledning av herr Näslunds yrkande.

Enligt förslagets 7 § 3 mom. äger fastighetsägare att, örn han så önskar,

själv genom sakkunnig person ombesörja upprättande av avverkningsplan.

Herr Lindhagen har i sin motion hemställt, att berörda bestämmelse måtte

utgå. Då utskottet för sin del anser det föreslagna stadgandet, vartill motsvarighet

finnes i 1915 års förordning, vara av värde, kan utskottet ej biträda

herr Lindhagens hemställan. Utskottet vill härvid framhålla, att avverkningsplan

för att bliva gällande likväl alltid måste granskas och fastställas

av skogsvårdsstyrelsen.

Beträffande övriga under de särskilda paragraferna i förslaget upptagna

bestämmelser har utskottet ej heller gentemot dessa funnit anledning till

erinran. I ett betydelsefullt hänseende anser utskottet dock, att avvikelse

från Kungl. Maj:ts förslag bör göras. Utskottet syftar på övergångsbestämmelsernas

föreskrift, att lagen skall gälla allenast viss tid, nämligen

från och med den 1 januari 1934 till och med den 31 december 1943.

Departementschefen har, på sätt framgår av utskottets tidigare redogörelse,

framhållit, att det vore överensstämmande med billighetens krav, örn landets

samtliga enskilda jordägare underkastades samma bestämmelser med

avseende å handhavandet av sin skog, och att en enhetlig skogslagstiftning

därför vore det mål, mot vilket borde siktas. Dessa synpunkter Anner

utskottet riktiga. Utskottet anser det emellertid ovisst huru lång tid,

efter nya lagens ikraftträdande, som är nödig, för att det skogliga tillståndet

skall medgiva en övergång till friare avverkningsbestämmelser.

Utskottet vill därför icke nu taga ståndpunkt till frågan örn tidpunkten

för den nya lagens upphörande. De faktorer, som härvid måste beaktas,

äro för närvarande icke bestämbara. Utskottet finner det också i och

för sig olämpligt med en provisorisk lag, gällande för så lång tid som

tio år. På grund härav anser utskottet, att föreskrifterna i övergångsbestämmelsernas

första stycke, utöver stadgandet örn lagens ikraftträdande,

böra utgå.

Av vad utskottet anfört framgår, att utskottet funnit såväl de i motionerna

väckta yrkandena örn avslag å propositionen som även herrar Sandströms

och Lövgrens motion, att 1923 års skogsvårdslag skulle, med viss ändring,

göras tillämplig å ifrågavarande skogar, icke böra av riksdagen bifallas.

Herr Näslunds motion samt de i herr Lindhagens motion under 1) och 2)

s. 15 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 72.

15

upptagna yrkandena torde, i enlighet nied vad utskottet ovan anfört, ej

heller böra föranleda vidare åtgärd. Vad angår det i herr Lindhagens

motion under 3) upptagna yrkandet om inrättande av en skogsmedelsfond,

Anner utskottet övervägande skäl tala mot en dylik anordning och får därför

avstyrka motionen jämväl i detta avseende.

Beträffande slutligen den av herrar Lindberg och Wiklund i deras motion

gjorda hemställan örn viss utredning samt framläggande för 1933 års riksdag

av nytt förslag i ämnet, följer av den ståndpunkt, utskottet ovan intagit,

att utskottet avstyrker också denna hemställan. I motionen har

bland annat anförts, att det kunde befaras, att den nya lagstiftningen

komme att medföra, att jordbrukarnas kreditgivare kunde anse sig tvingade

att påfordra bättre säkerheter för lämnade lån eller kräva större amorteringar

på grund av att en friare dispositionsrätt över skogstillgångarna

medgåves och såsom en följd av att skogens rotvärde förminskades. I anslutning

härtill vill utskottet erinra, att beträffande skog, som enligt skogsvårdslagen

står under skogsvårdsstyrelses uppsikt, är genom lagen den 6

juni 1930 om begränsning av rätten att avverka skog å intecknad fastighet

möjlighet medgiven skogsvårdsstyrelsen, att, örn i fall, då hypoteksförening

meddelar lån mot inteckning i fastighet med växande skog, mellan fastighetens

ägare och föreningen överenskommelse träffas därom, att viss inskränkning

skall gälla i rätten att avverka skogen, åt berörda överenskommelse

giva den verkan, att den blir mot envar bindande, samt att

överträdelse medför ansvar såsom för avverkning i strid mot meddelad

föreskrift enligt skogsvårdslagen. Utskottet vill i detta sammanhang framhålla

såsom önskvärt, att 1930 års lag göres tillämplig jämväl i fråga örn

skogarna under den nya lappmarkslagen. Den lagändring, som härför

erfordras, kan medhinnas, innan sistnämnda lag träder i kraft, vilket ju

avses skola ske först den 1 januari 1934.

Mot förslaget till lag örn ändrad lydelse av 2 § 1 mom. punkt 1) skogsvårdslagen

har utskottet icke funnit anledning till erinran.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj:ts

förslag ej kunnat i oförändrat skick bifallas av riksdagen,

måtte för sin del antaga följande

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

- Jordbruksutskottets utlåtande Nr 72.

(Kungl. Maj.ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

Lag

om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker

med flera områden.

Härigenom förordnas som följer:

1 kap. Inledande bestämmelser.

1 §•

Inom Västerbottens oell Norrbottens läns lappmarker samt Särna och Idre

socknar av Kopparbergs län belägen skogsmark skall, med undantag som i

2 § sägs, vara underkastad denna lags bestämmelser.

2 §.

1 mom. Från tillämpningen av denna lag undantagas:

1) allmänningsskogar i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker samt

inom Särna och Idre socknar vid storskifte avsatt besparingsskog;

2) skogar, lydande under lagen angående husbehovsskogar inom vissa områden

;

3) skogar å kronohemman och krononybyggen under stadgad åborätt;

4) städernas skogar;

5) skyddsskogar;

6) skogar å statens utarrenderade jordbruksdomäner och å ecklesiastika boställen

ävensom å fastigheter, som upplåtits under besittningsrätt för obegränsad

tid (åborätt) enligt lagen örn upplåtelse under åborätt av viss jord;

samt

7) övriga här ovan ej nämnda skogar, varå förordningen den 26 januari

1894 (nr 17) angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket

äger tillämpning eller som avses i § 4 av nämnda förordning.

2 mom. Ligger skog, som i 1 mom. 6) eller 7) angives, i samfällighet

med skog, som lyder under denna lag, skall lagen äga tillämpning å det

samfällda skogsområdet i dess helhet.

3 U

Uppsikt över denna lags efterlevnad skall utövas av skogsvårdsstyrelsen.

4

Denna lag medför ej rubbning i den rätt till skog, som enligt vad särskilt

är stadgat tillkommer lapparna.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 72.

17

{Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

2 kap. Om avverkning.

5 §.

Avverkning av barrträd så ock avverkning av lövträd ovan odlingsgränsen

må för annat ändamål än fastighetens eller därmed sambrukad

fastighets husbehov bedrivas allenast efter tillstånd av skogsvårdsstyrelsen;

dock vare dylikt tillstånd ej erforderligt för verkställande av för skogens

utveckling ändamålsenlig gallring i sådana bestånd av yngre skog, vilka

vid avverkningsplans upprättande blivit å karta tydligt utmärkta och särskilt

angivits vara under planens giltighetstid i behov av gallring.

6 %.

Yngre skog må ej avverkas annorledes än genom för skogens utveckling

ändamålsenlig gallring, med mindre skogsvårdsstyrelsen i särskilt fall med

hänsyn till skogens beskaffenhet finner skäl medgiva en mera omfattande

avverkning.

7 %.

1 mom. Tillstånd till avverkning av barrträd skall meddelas enligt avverkningsplan.

Där med hänsyn till fastighetens belägenhet eller tillgång av barrskog

avkastningen ej lämpligen kan tillgodogöras genom regelbundet återkommande

avverkningar, må dock avverkningstillstånd meddelas utan hinder

därav, att avverkningsplan ej upprättats.

2 mom. Avverkningsplan skall uppgöras särskilt för varje fastighet samt

angiva den myckenhet virke, som må under viss tid avverkas.

Vid avverkningsplans upprättande skall tillses, dels att skadad eller överårig

skog, som kan befaras avtaga i användbarhet, ävensom äldre skog,

som i högre grad hindrar den yngre skogens utveckling, må kunna snarast

avverkas, dels att i övrigt, utan åsidosättande av fordran på en så vitt

möjligt jämn virkesavkastning, äldre skog uttages i den omfattning, som

erfordras för att skogen må inom skälig tid komma i sådant skick, att

skogsmarkens alstringsförmåga varder på ändamålsenligt sätt tillgodogjord.

3 mom. Avverkningsplan upprättas på fastighetsägarens begäran genom

skogsvårdsstyrelsens försorg, fastighetsägaren obetaget att själv genom sakkunnig

person ombesörja planens upprättande.

Avverkningsplan skall, sedan fastighetsägaren, örn han ej själv ombesörjt

planen, beretts tillfälle yttra sig över därtill uppgjort förslag, för att

bliva gällande granskas och fastställas av skogsvårdsstyrelsen. Fastställd

plan skall, så snart ske kan, tillställas fastighetsägaren.

4 morn. Skogsvårdsstyrelsen äger efter ansökan förordna, att två eller

flera fastigheter’, för vilka avverkningsplaner blivit fastställda, må under

Bihang lill riksdagens protokoll 19‘I2. 10 saini, lil haji. (Sr 72—70.) 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 72.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

viss tid vid avverknings företagande behandlas såsom en brukningsenhet.

Sålunda tillkommen brukningsgemenskap skall av skogsvårdsstyrelsen på

ansökan hävas, där någon av fastigheterna, utan att de samlas å en hand,

övergår till ny ägare, som ej förut deltager i gemenskapen.

5 mom. Närmare föreskrifter rörande avverkningsplan och dess tillämpning

meddelas av Konungen.

8 §.

Tillstånd till avverkning skall sökas hos skogsvårdsstyrelsen före den 1

april, och åligger det styrelsen tillse, att slutligt beslut i anledning av ansökningen

meddelas före den 1 påföljande oktober; dock må i särskilt fall,

då ärendet ej utan synnerlig olägenhet kan inom sagda tid avgöras, uppskov

äga rum till den 1 november.

Beslutet skall så fort ske kan bevisligen tillställas sökanden.

9 §.

1 morn. Tillstånd, som meddelas enligt avverkningsplan, skall, där ej

avverkning i mindre omfattning äskas, avse den avverkning, som belöper

å en tid av fem år; dock må, när särskilda skäl därtill äro, skogsvårdsstyrelsen

medgiva, att tillståndet må avse avverkning för ytterligare högst

fem år. Frågan örn dylikt tillstånd för längre tid framåt prövas av Konungen.

2 morn. Grundas ej tillståndet å avverkningsplan, må, såvitt fråga är

örn skog, vilken icke är att anse såsom yngre, avverkning medgivas på en

gång i så stor utsträckning, som med skogens återväxt är förenlig, dock

med iakttagande att därest icke avverkningen föranlåtes av skogens beskaffenhet

eller eljest en god skogsvårds fordringar, fastigheten icke genom

avverkningen må komma att för framtiden lida brist på husbehovsskog

enligt ortens förhållanden.

3 mom. I avverkningstillstånd skall angivas den tid, högst fem år, inom

vilken avverkningen skall vara verkställd.

10 §.

1 mom. Då tillstånd till avverkning meddelas enligt avverkningsplan,

skall, där ej annat följer av 2 morn., utsyning verkställas av länsjägmästare^

biträdande länsjägmästare eller annan av skogsvårdsstyrelsen förordnad

sakkunnig person. De utsynade träden skola därvid stämplas genom förrättningsmannens

försorg.

2 mom. Meddelas tillstånd till avverkning annorledes än enligt avverkningsplan,

må, där så finnes tillräckligt, i stället för utsyning och stämpling,

allenast anvisning äga rum av viss trakt, där avverkningen får företagas;

skolande därvid gränserna tydligt utmärkas och närmare föreskrifter lämnas

angående sättet för avverkningen. Vad nu sagts skall ock gälla, där tillstånd

enligt avverkningsplan meddelas till avverkning av yngre skog eller

s. 19 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 72.

19

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

av i yngre skog förekommande spridda grupper eller enstaka träd av äldre

skog.

Virke av barrskog, som enligt bestämmelserna i detta moment avverkats

annorledes än genom gallring i bestånd av yngre skog, må, örn avverkningsplan

för fastigheten fastställts, icke bortföras från skogen, innan det

stämplats genom förrättningsmannens försorg.

3 mom. Vid förrättning enligt denna paragraf böra av fastighetsägaren

gjorda framställningar rörande avverkningstrakt och sättet för uttagande

av avverkningsbelopp beaktas, i den mån sådant överensstämmer med en

god skogsvård.

Örn tiden för förrättningen skall sökanden och, örn fastigheten äges av

annan, jämväl denne senast åtta dagar därförut underrättas.

11 §.

Finner skogsvårdsstyrelsen vid meddelande av tillstånd till avverkning

nödigt, att vissa träd överhållas såsom fröträd, åge styrelsen därom utfärda

föreskrift. Fröträden skola genom styrelsens försorg förses med tydligt

märke och må sedermera icke avverkas utan styrelsens tillstånd.

12 §.

Verkställer någon avverkning, som enligt denna lag ej må ske utan tillstånd

av skogsvårdsstyrelsen, vare han pliktig att ställa sig till efterrättelse

de föreskrifter, som av styrelsen meddelas för utövande av kontroll över

avverkningen.

13 §.

1 mom. Sker avverkning i strid mot stadgandet i 6 § eller mot anvisning

eller föreskrift, som enligt 10 § 2 mom. första stycket meddelats, eller

finner skogsvårdsstyrelsen på grund av företagen utmärkning av skog eller

eljest skälig anledning antaga, att avverkning planlagts, vilken skulle komma

i strid mot nämnda stadgande eller mot anvisning eller föreskrift, varom

nyss sagts, äger styrelsen att, därest sådant finnes vara av nöden,

meddela förbud att å den fastighet, där avverkning sålunda ägt rum eller

planlagts, utan styrelsens tillstånd verkställa avverkning, med rätt för styrelsen

att begränsa förbudet att gälla allenast viss del av fastigheten eller

eljest pä visst sätt inskränka förbudet. Innan förbud varder meddelat, skall

fastighetens ägare samt, där avverkning verkställts eller planlagts av annan,

jämväl denne beredas tillfälle att yttra sig i ärendet; finner skogsvårdsstyrelsen

saken sådan, att den ej kan tåla uppskov, må den dock meddela

förbud tillsvidare och intill dess annorlunda varder förordnat.

Förbud, som nu sagts, skall utan hinder av besvär genast träda i kraft.

2 mom. Skogsvårdsstyrelsen äger bemyndiga länsjägmästaren eller annan

hos styrelsen anställd tjänsteman, som fullgjort vad som erfordras för vinnande

av anställning såsom jägmästare, att där i fall, som i 1 mom. avses,

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 72.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

är av synnerlig vikt, att avverkningsförbud kommer till stånd innan styrelsen

hinner sammanträda, meddela sådant förbud å styrelsens vägnar. Örn

sålunda meddelat förbud gore tjänstemannen utan dröjsmål anmälan hos

styrelsens ordförande, och ankomme därefter på styrelsen att i ärendet förordna.

I den mån dylikt förbud ej inom tjugo dagar från den, då det delgavs,

den dagen oräknad, blivit av styrelsen fastställt, vare förbudet förfallet.

14 $.

Då genom skogsvårdsstyrelsens försorg avverkningsplan upprättas eller i

anledning av bestämmelserna i denna lag utsyning eller stämpling verkställes

eller anvisning av avverkningstrakt äger rum, skall sökanden utgöra

nödig hantlangning. Övriga kostnader för sådan förrättning skola, där ej

förrättningen på sökandens begäran verkställes av annan än hos skogsvårdsstyrelsen

anställd tjänsteman, utgå av medel, som av styrelsen förvaltas.

3 kap. Om åtgärder för betryggande av återväxt.

15 §.

Där vid avverkning ej kvarlämnats skog av sådan täthet och beskaffenhet,

att den med hänsyn till rådande naturförhållanden kan anses nöjaktig, samt

en tillfredsställande naturlig återväxt ej heller kan inom skälig tid påräknas,

skola sådana åtgärder vidtagas, som äro erforderliga för att nöjaktig återväxt

inom skälig tid efter avverkningen kommer att finnas å det avverkade

området. Därå uppkommen skog skall vidmakthållas, till dess den nått

sådan utveckling, att den ej längre är att räkna som plantskog.

Därest nu stadgad skyldighet skulle i särskilt fall bliva synnerligen betungande,

äger skogsvårdsstyrelsen på ansökan medgiva skälig begränsning

därav.

16 §.

1 mom. Uppkommer i skog skada genom brand, storm, snöbrott, insektshärjning

eller annan dylik händelse eller genom åverkan, skall vad i 15 §

föreskrivits örn vidtagande av åtgärder för betryggande av nöjaktig återväxt

efter avverkning äga motsvarande tillämpning, ändå att skyldighet

därtill enligt sagda paragraf ej föreligger.

Där markens ägare ej uppsåtligen förorsakat eller genom åsidosättande av

någon honom åliggande skyldighet vållat skadegörelsen, må åtgärder för

återväxtens betryggande icke fordras till större kostnad, än som motsvarar

värdet av de vid skadegörelsen fällda träd, som finnas kvar å området eller

av ägaren tillgodogjorts, ävensom av de kvarstående träd, vilka blivit så

skadade, att de ej böra bibehållas eller eljest måste såsom hinderliga för

betryggande av nöjaktig återväxt borttagas, jämte den ersättning, markägaren

i anledning av skadan uppburit eller kunnat uppbära.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 72.

(Kungl. Majlis förslag.) (Utskottets förslag.)

2 mom. Skulle i särskilt fall deri i 1 mom. angivna skyldigheten bliva

synnerligen betungande, må skogsvårdsstyrelsen på ansökan kunna medgiva

skälig begränsning därav.

3 morn. Vad i denna lag stadgas skall ej utgöra binder för skogsvårdsstyrelsen

att medgiva den avverkning, som av skadegörelsen påkallas.

Sker på grund av dylikt medgivande avverkning av barrträd, skall hänsyn

härtill tagas, då sedermera tillstånd till avverkning meddelas.

17 §.

För vidtagande av åtgärder, som kunna vara erforderliga för betryggande

av skogsåterväxt, är skogsmarkens ägare ansvarig. Är tvist örn äganderätten

till marken, skall såsom ägare anses den, vilken med äganderättsanspråk

innebar densamma.

Har avverkning företagits av tidigare ägare eller av avverkningsrättsinnehavare,

vare jämväl denne gentemot skogsvårdsstyrelsen ansvarig för

kostnaderna för de återväxtåtgärder, som av bans avverkning föranledas,

men må kan av markens ägare söka åter, vad han för sådant ändamål utgivit,

därest ej annat blivit avtalat eller, vad angår avverkningsrättsinnekavare,

han genom överskridande av den upplåtna avverkningsrätten själv

varit vållande till att åtgärderna måst vidtagas.

18 §.

Finner skogsvårdsstyrelsen åtgärder för betryggande av återväxt jämlikt

denna lag påkallade, söke styrelsen med den eller dem, som lagenligt äro

ansvariga för återväxtens betryggande, träffa överenskommelse örn samtliga

de åtgärder, som för berörda ändamål böra vidtagas, och örn den tid, inom

vilken envar av dem skall vara fullgjord. Sådan överenskommelse skall

avfattas skriftligen.

Varder ej sålunda överenskommelse träffad, må skogsvårdsstyrelsen, där

den ej tinner saken omedelbart böra stämmas till domstol, hos länsstyrelsen

påkalla undersökning av avverkningsområdet. Länsstyrelsen förordnar i

anledning härav en skogsstatens tjänsteman att med biträde av två ojäviga

gode män, vilka av förrättningsmannen utses bland dem, som äro ägodelningsnämndemän

eller gode män vid lantmäteriförrättningar eller ledamöter

av häradsnämnd, å stället undersöka förhållandet. Örn tiden för förrättningen

skola genom förrättningsmannens försorg skogsvårdsstyrelsen och

fastighetens ägare ävensom annan, som kan vara ansvarig för kostnaderna

för återväxtåtgärderna, bevisligen underrättas. Synemännen skola till skogsvårdsstyrelsen

avgiva redogörelse med förslag till de åtgärder, som för markens

återställande i skogbärande skick må finnas nödiga. Stanna synemännen

i olika meningar, varde de särskilda meningarna skogsvårdsstyrelsen

meddelade. Sedan undersökning hållits, söke styrelsen ånyo få till stånd

överenskommelse, som ovan sagts.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 72.

(Kungl. Majlis förslag.) (Utskottets förslag.)

Kan ej överenskommelse träffas, stämme skogsvårdsstyrelsen in saken till

domstol, och äger denna föreskriva de åtgärder för återväxtens betryggande,

som av förhållandena påkallas, samt förelägga viss tid, inom vilken vad

sålunda föreskrivits skall vara fullgjort.

19 $.

Vad enligt 18 § blivit bestämt örn åtgärder för betryggande av återväxt

samt örn tiden därför vare gällande mot framtida ägare av skogsmarken.

20 %.

Har den för vidtagande av återväxtåtgärd enligt 18 § bestämda tid gått

till ända och förekommer anledning antaga, att åtgärden ej fullgjorts, läte

skogsvårdsstyrelsen genom besiktning å marken undersöka förhållandet.

Dylik besiktning verkställes av länsjägmästaren eller annan av skogsvårdsstyrelsen

förordnad person jämte två av styrelsen tillkallade sådana gode

män, som i 18 § omförmälas. Till sådan förrättning skall markägaren

samt, där skogsvårdsstyrelsen avser att gentemot annan göra gällande förpliktelse

att ansvara för återväxtkostnaderna, jämväl denne genom styrelsens

försorg bevisligen kallas. Redogörelse över förrättningen skall till skogsvårdsstyrelsen

avgivas.

Erhålles vederbörandes skriftliga erkännande, att föreskriven åtgärd icke

fullgjorts, vare besiktning, som nyss sagts, ej av nöden.

Det ankommer på styrelsen att föranstalta om vidtagande av åtgärd, som

enligt första eller andra stycket befunnits eftersatt.

21 §.

Har åtgärd blivit enligt 20 § genom skogsvårdsstyrelsens föranstaltande

vidtagen, äger på framställning av styrelsen överexekutor låta hos vederbörande

omedelbart uttaga kostnaderna för såväl själva åtgärden som den

föregående besiktningen, där styrelsen visar, att försummelse befunnits föreligga,

och kostnadsbeloppet medelst behöriga räkningar styrkes.

Vill den, av vilken kostnad sålunda utsökts, emot det till betalning fastställda

beloppet anställa klander eller eljest söka återvinning, stämme in

talan därom till domstol sist inom tre månader från det uttagning av beloppet

ägt rum eller, därförutan, betalning skett med förbehåll örn rätt för

gäldenären att söka återvinning.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 72.

(Kungl. Majlis förslag.) (Utskottets förslag.)

4 kap. Särskilda bestämmelser angående omläggning av skogsmark.

22 §.

1 mom. Vad i denna lag stadgas skall ej utgöra lunder för skogsmarks

omläggning till trädgård, byggnadstomt, väg eller annat liknande ändamål

eller till åker, ej heller för omläggning, som betingas därav, att jämlikt

lagen den 22 juni 1921 örn ströängars indragande till kronan bestamts, att

vederlag för ströäng, som indrages till kronan, skall utgå medelst bekostande

av odling å visst område.

2 mom. Vill fastighetsägare medelst röjning eller andra särskilda åtgärder

anordna betesmark för varaktigt betesbruk eller äng, skall han därtill

söka skogsvårdsstyrelsens tillstånd.

För prövning av ansökan om sådant tillstånd äger styrelsen, där detta av

förhållandena påkallas, verkställa undersökning samt därvid jämväl inhämta

utlåtande från i lanthushållning sakkunnig person. Kostnad för dylik utredning

skall utgå av medel, som av skogsvårdsstyrelsen förvaltas. Finnér

skogsvårdsstyreisen den sökta omläggningen böra medgivas, skall styrelsen

bestämma tid för fullgörandet av de åtgärder, som erfordras för det avsedda

ändamålet.

Fullgöres ej inom bestämd tid vad sålunda blivit förelagt, må på talan

av skogsvårdsstyrelsen domstol efter omständigheterna förelägga ny tid för

fullgörande av för markens omläggning erforderliga åtgärder eller förordna

om markområdets återförsättande i skogbärande skick och föreskriva vad

därför skall vidtagas.

I fråga örn föreläggande eller annat förordnande, som enligt detta moment

meddelats, äge vad i 19 § stadgats motsvarande tillämpning.

3 mom. Har i samband med omläggning av skogsmark å fastighet, för

vilken avverkningsplan Önnes upprättad, barrträd avverkats för annat ändamål

än fastighetens eller därmed sambrukad fastighets husbehov, skola traden,

innan de bortföras, stämplas genom skogsvårdsstyrelsens försorg. Då tillstånd

till avverkning å fastigheten sedermera meddelas, skall hänsyn tagas

till vad sålunda stämplats.

5 kap. Ansvarsbestämmelser.

23 §.

1 mom. Företager någon avverkning i strid mot bestämmelserna i 5 ^

eller 22 § 2 mom. eller mot föreskrift eller avverkningsförbud, som enligt

denna lag meddelats, straffes med dagsböter.

Då till straff enligt första stycket dömes, skall tillika det avverkade

virket, där det ligger å skogen kvar eller, örn det är bortfört, fortfarande

är i avverkarens besittning, tagas i beslag oell dömas förbrutet. Undgår

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Jordbruksutskottets utlåtande Nr 72.

(Kungl. May.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

dylikt virke beslag, är deD, som låtit verkställa avverkningen, skyldig att

utgiva ersättning med belopp, motsvarande värdet av virket. Har efter

avverkningen avverkningsförbud återkallats eller förfallit eller blivit genom

laga kraftvunnet beslut upphävt, förty att förbudet icke bort meddelas, må

ej virke dömas förbrutet eller ersättning utdömas, som här är sagt.

Innefattar förseelse, varom här är fråga, förbrytelse mot allmänna strafflagen,

skall gärningen bedömas enligt vad i 4 kap. 1 § strafflagen är för

likartat fall stadgat. Förskyller förseelsen påföljd enligt andra stycket,

varde ock den påföljd ådömd.

2 morn. Varder i fall, där jämlikt 22 § skogsvårdsstyrelsens tillstånd

erfordras för skogsmarks omläggning till annan användning, avverkning

företagen, men eftersättes åtgärd, för vars vidtagande tid blivit bestämd

efter vad i nämnda paragraf stadgats, vare straffet böter från och med

tio till och med trehundra kronor; dock vare, där under den föresätta

tiden flera varit för åtgärdens vidtagande ansvariga, den av dem, som finnes

ej hava i avsevärd grad bidragit därtill, att åtgärden icke blivit fullgjord,

från ansvar fri.

3 mom. Den, som bryter mot bestämmelserna i 10 § 2 moni,, andra

stycket eller 22 § 3 mom. eller som underlåter att ställa sig till efterrättelse

jämlikt 12 § meddelad föreskrift, straffes med böter från och med tio till

och med etthundra kronor.

24 §.

Allmänne åklagaren och skogsvårdsstyrelsen åge lika behörighet att åtala

förseelser, varom i 23 § sägs, samt att med beslag belägga virke, som kan

dömas förbrutet. Sistberörda befogenhet tillkommer jämväl länsjägmästare

eller annan skogsvårdsstyrelsens befattningshavare med skoglig utbildning,

skolande i sådan ordning verkställt beslag så snart ske kan och senast inom’

fjorton dagar anmälas hos någon av de åtalsberättigade.

Varder ej inom fyrtiofem dagar, från det beslag skedde, åtal i laga

ordning anställt, vare beslaget förfallet; ägande skogsvårdsstyrelsen att,

innan åtal anhängiggjorts, häva beslag, som verkställts av någon dess

befattningshavare.

25 §.

Virke, scm enligt denna lag dömes förbrutet, skall av åklagaren försäljas

a offentlig auktion, så kungjord som om auktion å utmätt lös egendom

är stadgat. Begär, innan frågan örn virkes förverkande slutligen prövats,

virkets ägare, att försäljning skall äga rum, eller finner, på anmälan

av åklagare, överexekutor, att fara är för virkets förstörelse, eller att kostnaden

för dess förvarande skulle bliva större än skäligt är, förordne

overexekutor, att virket skall säljas i den ordning nyss sagts; och skall i

ty fall virkets ägare, där han är känd och inom riket boende, eller, där

s. 25 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 72.

25

(Kungl. Marits förslag.) (Utskottets förslag.)

han bor utom riket men inom riket har känt ombud, som äger att för

honom mottaga stämning och avgiva svaromål, ombudet genom åklagarens

försorg bevisligen underrättas örn auktionen minst åtta dagar innan den

hålles. Anmälan av åklagare, varom här ovan sägs, skall vara åtföljd av

fullständig, av två trovärdiga män styrkt förteckning, utvisande virkets

mängd och beskaffenhet.

26 §.

Böter, som enligt denna lag ådömas, ävensom genom försäljning av förbrutet

virke uppkommen behållning och utdömd ersättning för virke, som

undgått beslag, tillfalla den av vederbörande skogsvårdsstyrelse omhänderhavda

skogsvårdskassan.

Försäljes i beslag taget virke, innan det dömts förbrutet, skall, till dess

frågan därom blivit slutligen avgjord, försäljningssumman nedsättas i riksbanken

på sätt särskilt är stadgat; och skall örn sådana medels insättning

i bankinrättning vidare gälla vad i 160 § utsökningslagen sägs.

27 §.

Saknas medel till gäldandet av böter, vartill någon enligt denna lag fälles,

skall förvandling ske enligt allmänna strafflagen.

6 kap. Om fullföljd av talan.

28 §.

1 mom. Är någon missnöjd med beslut, som enligt denna lag meddelats

av skogsvårdsstyrelsen, åge han däröver anföra besvär hos länsstyrelsen. I

fall, som i 13 § avses, vare rätten till sådan klagan ej till viss tid inskränkt.

I andra fall skola besvären, vid talans förlust, vara ingivna före klockan

tolv å trettionde dagen efter det klaganden av beslutet erhållit del. Underrättelse

härom skall i beslutet meddelas.

Påkallar klaganden hos länsstyrelsen undersökning på marken eller finner

länsstyrelsen eljest sådan undersökning vara av nöden, förordne länsstyrelsen

en skogsstatens tjänsteman att, där länsstyrelsen så prövar erforderligt,

med biträde av två sådana gode män, som i 18 § omförmälas, å stället undersöka

förhållandet och däröver avgiva redogörelse. Kostnaden för dylik undersökning

skall förskjutas av medel, som av skogsvårdsstyrelsen förvaltas, men

kan genom länsstyrelsens slutliga beslut åläggas klaganden, örn han påkallat

undersökningen. Nödig hantlangning skall av klaganden utgöras.

2 morn. Över länsstyrelsens beslut må klagan föras hos Konungen genom

besvär, som skola ingivas till jordbruksdepartementet före klockan tolv å

trettionde dagen från den dag klaganden erhöll del av samma beslut.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 12.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

29 §.

Över rättens slutliga utslag i mål enligt denna lag föres klagan genom

besvär, ändå att talan ej föres örn ansvar.

Över överexekutors åtgärd i anledning av framställning, varom i 21 § sägs,

må ej klagan föras.

Övergångsbestämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 Denna lag träder i kraft den 1

januari 1984 samt gäller till och med januari 1934.

den 31 december 1943. I fråga örn

sådan under tiden för lagens giltighet

begången förseelse, som i lagen

avses, skall vad där är stadgat örn

påföljd av förseelsen fortfarande

gälla.

Genom denna lag upphäves förordningen den 18 juni 1915 (nr 251) angående

utsyning å viss skog inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker

med flera områden, dock att förordningen fortfarande skall äga

tillämpning beträffande skogar å kronohemman och krononybyggen under

stadgad åborätt inom de sex norra länen.

Vid lagens tillämpning skall iakttagas:

1) Beträffande avverkning, som ägt rum före lagens ikraftträdande, skola

förut gällande bestämmelser äga tillämpning.

2) Genom nya lagen förringas ej giltigheten av utsyning och stämpling,

som verkställts före dess ikraftträdande; dock att avverkning ej må i något

fall verkställas senare än fem år efter utsyningen. Ej heller inverkar lagens

ikraftträdande å giltigheten av tidigare meddelade tillstånd till avverkning

för skogsmarks uppodling eller föreskrifter, som avse överhållande

av fröträd eller utövande av kontroll över avverkning, överträdelse av

föreskrift, som nu sagts, bedömes efter äldre lag.

3) Vad i nya lagen stadgas örn skyldighet att vidtaga åtgärder till betryggande

av återväxt i anledning av skada, varom i 16 § av lagen sägs,

gäller icke, där sådan skada uppkommit före lagens trädande i kraft.

4) Vad i förordningen den 18 juni 1915 är stadgat örn befogenhet eller

skyldighet för befattningshavare vid skogsstaten att vidtaga eller föranstalta

örn viss åtgärd, skall efter lagens ikraftträdande i fall, där sagda förordning

eller enligt densamma meddelat tillstånd eller föreskrift äger fortsatt

giltighet, i stället gälla örn skogsvårdsstyrelsen samt, vad angår rätt att

taga i beslag virke, som skall anses förbrutet, jämväl örn hos denna anställd

befattningshavare med skoglig utbildning.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 72.

27

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Lag

om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. punkt 1) skogsvårdslagen den 15

juni 1923 (nr 212).

Härigenom förordnas, att 2 § 1 mom. punkt 1) skogsvårdslagen den 15

juni 1923, sådan denna punkt lyder enligt lagen den 17 april 1925 (nr 94),

skall erhålla följande ändrade lydelse:

1) skogar, som äro underkastade bestämmelserna i lagen örn vård av vissa

skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden

eller lagen angående husbehovsskogar inom vissa områden, ävensom

skogar å kronohemman oell krononybyggen, beträffande vilka förordningen

angående utsyning å viss skog inom Västerbottens och Norrbottens läns

lappmarker med flera områden fortfarande äger tillämpning;

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1934.

B) att de i anledning av förevarande proposition

väckta motionerna, i den mån de ej kunna anses besvarade

genom utskottets hemställan under A), icke

måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 6 maj 1932.

På jordbruksutskottets vägnar:

C. J. JOHANSSON.

Vid detta ärendes slutbehandling liava närvarit:

från törsta kammaren: herrar Sederholm, Linders*, Carl E. Eriksson*, Gabrielsson,

Elof B. Andersson, Granath, Lindmark och Henriksson; samt

från andra kammaren: herrar Johansson i Uppmälby, Sköld, Hedlund i Häste, Carlström''*,

Uddenberg, Andersson i Grimbo*, Benglsson i Kullen och Weibull.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 72.

Reservationer:

1) beträffande propositionen i dess helhet

av herrar Johansson i Uppmälby, Linders, Carl E. Eriksson, Granath,

Sköld och Uddenberg, vilka ansett, att utskottets utlåtande från och med

det stycke å sid 31, som har kantrubriken »Utskottet», bort erhålla följande

lydelse:

»Utskottet finner visserligen skäl föreligga för en reviderad lagstiftning

i*örande de skogar, som nu höra under förordningen den 18 juni 1915

(nr 251) angående utsyning å viss skog inom Västerbottens och Norrbottens

läns lappmarker med flera områden. Utskottet har emellertid icke

kunnat undgå att taga intryck av de skäl, vilka framförts i motionen

11:532. Ehuru lagstiftningen givetvis bör syfta till att medgiva de avverkningar,

som hänsynen till en god skogsvård kräver, torde det dock

av sociala skäl vara nödvändigt, att vid avverkningen av det virke i förevarande

skogar, vilket det ur skogsvårdssynpunkt vore önskvärt att få

avverkat, större varsamhet iakttages, än vad det i Kungl. Maj:ts förevarande

proposition framlagda lagförslaget innebär. Åtminstone borde

närmare hava utretts, vilka verkningar ur social synpunkt ett genomförande

av nyssnämnda förslag kan medföra.

Utskottet har ej heller kunnat undgå att finna, hurusom ett bifall till

Kungl. Maj:ts förevarande förslag kommer att under en lång tid framåt

medföra starkt ökade kostnader för statsverket, på grund av att övervakandet

av lagstiftningen är avsett att överflyttas från domänstyrelsen

till skogsvårdsstyrelserna. Utskottet anser sannolikt, att det skulle vara

möjligt att utfinna övergångsformer, varigenom dessa merkostnader kunde

väsentligt nedbringas.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att riksdagen måtte

1) avslå Kungl. Maj:ts förevarande proposition nr

217;

2) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.

Majit måtte låta föranstalta örn utredning dels angående

de sociala verkningar, vartill en ökad rätt till

avverkning å de under lappmarkslagen hörande skogarna

kan komma att leda, och dels angående möjligheterna

att begränsa kostnaderna för övervakningen

av skogsvården å ifrågavarande skogar samt efter

hänsynstagande till resultaten av de utredningar-,

varom ovan anhållits, för 1933 års riksdag framlägga

nytt förslag i ämnet;

s. 29 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 72.

29

B) att de i anledning av förevarande proposition

väckta motionerna, i den mån de ej kunna anses besvarade

genom utskottets hemställan under A), icke

måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.»;

2) beträffande övergångsbestämmelserna i förslaget till lag örn vård av

vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med

flera områden

av herrar Sederholm, Gabrielsson, Elof B. Andersson och Carlström,

vilka anfört:

»I likhet med departementschefen finna vi, att det vore överensstämmande

med billighetens krav, örn landets samtliga enskilda skogsägare

underkastades samma bestämmelser med avseende å handhavandet av sin

skog, och att man därför borde inrikta sig på en för riket enhetlig skogslagstiftning.

Med hänsyn främst till de säregna förhållandena i avseende å

virkesförrådets beskaffenhet, som för närvarande råda i de skogar, varom

här är fråga, hava vi emellertid icke funnit tidpunkten ännu vara inne

för en dylik lagstiftning. Å andra sidan är det ur ovan först angivna

synpunkter enligt vårt förmenande önskvärt och riktigt, att Kungl. Maj:ts

förslag, som dock innebär vissa icke oväsentliga inskränkningar i skogsägarnas

förfoganderätt över sin skog, jämfört med vad förhållandet är i

övriga delar av landet, erhåller allenast provisorisk karaktär. Efter viss

övergångstid -— sedan en jämnare fördelning av skogsbeståndet å olika

åldersklasser inträtt — torde en friare lagstiftning böra tillämpas. Mot

att berörda övergångstid, på sätt skett i Kungl. Maj:ts förslag, fastställes

till tio år, hava vi intet att erinra. Med tillämpning av den nya lagens

bestämmelser torde en avsevärd förbättring av skogstillståndet kunna

under nämnda tid uppnås. Genom att tidpunkten för lagens upphörande

nu angives, erhålla vederbörande skogsmyndigheter och skogsägare ett

bestämt mål att sträva mot i arbetena på skogarnas skötsel.

På grund av vad Sålunda anförts hemställes,

att Kungl. Maj:ts förslag till ny lappmarkslag måtte

jämväl beträffande övergångsbestämmelserna i oförändrat

skick av riksdagen antagas.»

/

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1932:263 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts ■proposition med förslag tiU lag om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker a1 i texten