Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:tå proposition med förslag till lag angående ändring i 3 och 17 §§ lagen den 27 juni 1896 om rätt till fiske m. m., jämte i ämnet väckta motionär.

1932-06-01 · 25 sidor, varav 25 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 25 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

JoU 1932:92, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:tå proposition med förslag till lag angående ändring i 3 och 17 §§ lagen den 27 juni 1896 om rätt till fiske m. m., jämte i ämnet väckta motionär.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 98.

1

Jfr 92.

Ankom till riksdagens kansli den 1 juni 1932 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:tå proposition med förslag

till lag angående ändring i 3 och 17 §§ lagen den 27

juni 1896 om rätt till fiske m. m., jämte i ämnet väckta

motionär.

(2:a avd.)

I en till riksdagen den 19 februari 1932 avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad

proposition, nr lil, har Kungl. Majit, under åberopande av propositionen

bilagda, i statsrådet och lagrådet hållna protokoll, föreslagit riksdagen att

antaga följande förslag till

i) Lag

angående ändring i 3 och 17 §§ lagen den 27 juni 1896 (nr 42 s. 1) om

rätt till fiske.

Härigenom förordnas, dels att i 3 § lagen den 27 juni 1896 om rätt till fiske,

vilken paragraf senast ändrats genom lagen den 6 juni 1930 (nr 197), skall

mellan första och andra styckena införas ett nytt stycke av nedan angivna lydelse,

dels att till 17 § samma lag skall fogas ett nytt stycke av det innehåll, som

nedan angives:

3 §.

I Norrbottens---och onsdag.

I Uppsala, Stockholms, Södermanlands, Östergötlands, Kalmar och Blekinge

ävensom Gotlands län må, med de inskränkningar nedan stadgas, strömmingsfiske

med garn (skötar) inomskärs idkas av varje svensk undersåte:

strandägaren åge ensam rätt till sådant fiske i vatten, som har mindre djup

än tio meter eller finnes på ett avstånd ej överstigande etthundraåttio meter från

det ställe invid stranden, där stadigt djup av två meter vidtager, dock vare, där

inom Uppsala, Stockholms, Blekinge och Gotlands län å viss ort de fiskande av

ålder oklandrat utövat strömmingsfiske med garn å mindre vattendjup eller

närmare stranden än nu sagts, de därvid bibehållna;

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 10 sami. 48 haft. (Nr 98.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 9%.

utan strandägarens samtycke må garn ej utsättas i en sammanhängande

sträcka till större längd än fyrahundrafemtio meter eller med mindre avstånd

mellan skilda garnsträckor än etthundra meter, ej heller, så länge strandägaren

nyttjar av honom behörigen utmärkt notvarp, närmare detta än trehundra

meter;

strömmingsfisket vare strandägaren förbehållet

i Slätbaken, Tränöfjärden och Gropviken jämte angränsande vatten innanför

linjer, som tänkas dragna dels från Djursö norra udde rätt till fastlandet över

sydligaste udden av Lilla Rimmö, dels över smalaste delen av sundet mellan

Djursö och Yxnö, dels ock där kortaste avståndet är mellan Norra Finnö och

fastlandet,

i Valdemarsviken innanför en linje, som tänkes dragen där kortaste avståndet

är mellan Stora Ålö och Kvädö,

i Syrsan och Sågviken samt Gudingef järden innanför linjer, som tänkas dragna

dels över smalaste delen av sundet mellan Björkö och fastlandet, dels från

Björkö södra udde till sydligaste udden av Lilla Rätö, dels ock från västligaste

udden av sistnämnda ö till närmaste ställe på fastlandet, samt

i Gamlebyviken och Lucernafjärden innanför en linje, som tänkes dragen rätt

åt söder från södra udden av Gränsölandet.

Vid de--— skall dragas.

I Göteborgs---av Finsbolandet.

Vid Skånes---strandägaren förbehållet.

Där vid----rätt bibehållna.

De, som — — — och intrång.

Har strandägare---det underhåller.

17 §.

Finnes uppenbart--— tredskandes bekostnad.

Samma lag vare, där notvarp uppenbarligen finnes hava blivit oriktigt utmärkt

till läge eller sträckning eller hålles utmärkt å sådan tid av året, då det

ej nyttjas, samt på tillsägelse rättelse ej genast sker.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1932.

2) Lag

angående ytterligare utsträckt tillämpning av lagen den 22 juni 1928

(nr 184) om ersättning till strandägare för mistad fiskerätt.

Härigenom förordnas som följer:

Vad i lagen den 22 juni 1928 örn ersättning till strandägare för mistad fiskerätt

är stadgat för det fall, att fiske med rörlig redskap vid strand inom Göteborgs

och Bohus eller Hallands län blivit fritt, skall jämväl äga tillämpning,

såvitt den ändring i lagen om rätt till fiske, som träder i kraft den 1 juli 1932,

medför att varje svensk undersåte erhåller rätt att utöva strömmingsfiske med

s. 3 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 92.

3

gam (skötar) i fiskevatten inom Uppsala, Stockholms, Södermanlands, Östergötlands,

Kalmar och Blekinge ävensom Gotlands län, där sådan rätt enligt

äldre lag var förbehållen strandens ägare. Ersättning skall dock utgå allenast

där strandägaren, med uteslutande av andra fiskande, efter den 1 januari 1897

men före den 1 januari 1932 själv eller genom annan tillgodogjort sig strömmingsfisket

med garn.

Framställning örn ersättning enligt denna lag vare ansedd såsom i rätt tid

gjord, där den skett före den 1 juli 1937.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1932.

Beträffande utredningen i ärendet, i den mån den icke nedan beröres, tilllåter

sig utskottet hänvisa till de propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet

förda protokoll.

I detta sammanhang har utskottet till behandling förehaft följande i anledning

av propositionen väckta, till jordbruksutskottet hänvisade motioner, nämligen

:

1) I: 305 av herr Reuterskiöld m. fl., likalydande med II: 436 av herrar

Anderson i Norrköping och Björkman, vari hemställts, att riksdagen måtte

avslå Kungl. Maj:ts proposition, nr lil.

2) 1:306 av herrar Anderson, Erik, och Wijkström, likalydande med

II: 438 av herr Carlsson i Solberga m. fl., vari hemställts, att riksdagen ville

besluta, att de i Kungl. Maj:ts proposition nr lil föreslagna inskränkningsområdena

måtte utvidgas i enlighet med vad motionärerna anfört och å en motionen

bilagd karta med röda gränslinjer utmärkt, samt att den ändring av lagtexten,

som ett bifall till detta yrkande medför, måtte verkställas av vederbörande

utskott.

3) 11:433 av herr Ward m. fl., vari hemställts, att riksdagen, med anledning

av Kungl. Maj:ts proposition nr lil med förslag till lag angående ändring

i 3 och 17 §§ lagen den 27 juni 1896 örn rätt till fiske m. m., måtte för

sin del besluta, att tredje och fjärde styckena i 3 § nämnda lag må få följande

ändrade lydelse:1

strandägaren åge ensam rätt till sådant fiske i vatten, som finnes på ett avstånd

ej överstigande etthundraåttio meter från det ställe invid stranden, där

stadigt djup av två meter vidtager, såvida icke strand utgöres av obebyggda Öar

och holmar, där strandägaren åge ensam rätt till fisket i vatten, som finnes

på ett avstånd ej överstigande nittio meter från det ställe invid stranden, där

stadigt djup av två meter vidtager, dock vare, där inom Uppsala, Stockholms,

Blekinge och Gotlands län å viss ort de fiskande av ålder oklandrat utövat

strömmingsfiske med garn närmare stranden än nu sagts, de därvid bibehållna;

utan strandägarens samtycke må garn ej utsättas, så länge strandägaren

nyttjar av honom behörigen utmärkt notvarp, närmare detta än femtio meter.

Motioner.

1 Härmed avses tydligen ändringar i det av Kungl. Majit föreslagna nya andra stycket i 3 §.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 92.

Gällande

lagbestämmelsers

tillkomst.

4) 11:437 av herrar Hällgren och Törnkvist i Karlskrona, vari hemställts,

att strömmings- eller sillfisket i Blekinge måtte bli förklarat fritt för varje

svensk undersåte även vid annans strand med undantag av där strandägaren

nyttjar av honom upptaget behörigen utmärkt notvarp.

Beträffande de skäl, som åberopats såsom stöd för framställningarna, får

utskottet hänvisa till motionerna.

Beträffande strömmingsfiskets förekomst m. m. får utskottet hänvisa till

vad därom inledningsvis anföres i propositionen (sid. 5 ff.). Likaså får utskottet

i fråga örn lagstiftningens historiska utveckling intill tillkomsten av

1896 års fiskerättslag hänvisa till den framställning härav, som återfinnes i

propositionen (sid. 7 ff.).

1852 års fiskeristadga upphävdes genom den nu gällande lagen örn rätt till

. fiske. Till grund för denna låg ett den 15 november 1894 avgivet kommittébetänkande.

Huvudreglerna i fråga örn rätten att idka fiske i saltsjön återfinnas

där i 1 och 2 §§. Enligt förstnämnda stadgande skulle varje svensk

undersåte äga rätt att fiska i öppna havet, dock att vissa slag av fast fiskeredskap

där finge utsättas endast med särskilt tillstånd. I 2 § föreskrevs, att

saltsjöfisket inomskärs skulle tillhöra dem, som ägde stränder och holmar omkring

fiskevattnet, medan vid öppna havsstranden och utom skären strandägarens

enskilda fiskerätt skulle omfatta allt det vatten, som funnes till och med

180 meter från det ställe invid stranden, där stadigt djup av 2 meter vidtoge.

Den strandägaren sålunda principiellt tillkommande ensamrätten till fiske

vid egen strand skulle emellertid vara underkastad åtskilliga inskränkningar.

Enligt 3 § första stycket skulle sålunda, i huvudsaklig överensstämmelse med

vad dittills gällt, strömmingsfiske med rörlig redskap inom Norrbottens, Västerbottens,

Västernorrlands och Gävleborgs län få idkas av varje svensk undersåte

även vid annans strand å ställen, där sådant av ålder varit vanligt, såframt

stranden bestode av skogsmark eller sten och ej av åker eller äng. Vidare

skulle, enligt andra stycket, vid de delar av rikets västra kust, där för fångande

av havsfisk, som ginge till stränderna i stora stim, de fiskande av ålder oklandrat

följt fisken efter dess drev och fiskat vid annans strand, sådan rättighet

fortfarande tillkomma dem. Slutligen föreslogs enligt 12 § andra stycket, att

de fiskande, där de å viss ort av ålder oklandrat utövat fiske eller agntäkt vid

annans strand annorledes än i lagen vore medgivet, skulle vara vid sådan rätt

bibehållna.

Beträffande sin allmänna ställning till frågan örn sedvanans betydelse vid

fiskerilagstiftningens gestaltning yttrade kommittén:

Där rätten till fiske vore mer eller mindre oberoende av äganderätten till

fiskevattnet, kunde under i övrigt gynnsamma förhållanden lätt uppstå en befolkning

av yrkesfiskare, och örn, såsom ofta vore fallet, denna vore för sin

utkomst i väsentlig mån hänvisad till ett visst slags fiske eller fiske på en viss

trakt, insåges lätt, vilken betänklig rubbning i levnadsvillkor kunde vållas av

en lagförändring. Yad sålunda anförts gällde icke allenast de skrivna lagbu
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

J ordbruksutsicottets utlåtande Nr 92.

5

den utan i lika hög grad de rättssatser, som bildats genom sedvana. Enligt vad

erfarenheten visade, spelade sedvanerätten i hithörande frågor en. synnerligt

stor roll. I skilda delar av landet mötte man i fråga örn rätten., till fiske en

eller annan lokal, på sedvana grundad uppfattning, som avveke från den skrivna

lagen men vore fast rotad i befolkningens rättsmedvetande. Utan a,tt förbise

de olägenheter, en dylik lokal rättsbildning medförde, hade kommittén likväl

trott det icke kunna ifrågakomma att upphäva dessa rättssedvanor utan, såsom

förslaget utvisade, funnit sedvanerättens resultat i hithörande fall böra erhålla

uttryckligt erkännande i lagstiftningen.

Den begränsning till rikets västra kust, som stadgandet i 3 § andra stycket

om det s. k. stimfisket erhöll i jämförelse med motsvarande bestämmelse i

fiskeristadgan, innebar enligt kommittén endast en redaktionell jämkning. I

denna del anfördes i betänkandet huvudsakligen följande:

Stadgandet i 3 § andra stycket syftade i främsta rummet på det ymniga sillfisket

vid bohuslänska kusten men även på annat, i vissman därmed jämförligt

fiske. Sin nuvarande formulering hade detsamma erhållit vid högsta domstolens

granskning av det förslag, som legat till grund för 1852 ars fiskeristadga;

och hade därvid, enligt vad högsta domstolens protokoll utmärkte, avsetts att

från strandägarerätten undantaga fångsten av sådan havsfisk, som ginge till

stränderna i sådan ymnighet, att det överstege strandägare^.. förmåga, att .ensam

uppfånga densamma. Såvitt kommittén erfarit, hade någon tillämpning

av ifrågavarande stadgande ej ägt rum annorstädes än vid rikets, västra kust,

särskilt Bohuslän. De arter av fisk, på vilka detsamma angivits vara tilllämpligt,

vore, förutom sillen, där denna förekomme i större ymnighet, skarpsill,

makrill och gråsej. Kommittén hade icke ansett sig äga skäl att. föreslå

några förändringar uti nyssnämnda stadgande. Väl lede det intet tvivel, att

vid vissa delar av västkusten fiske vid främmande strand sedan lång tid tillbaka

fått oklandrat bedrivas även efter annan fisk än den, som ginge i stora

stim, och med hänsyn härtill hade det blivit ifragasatt att pa ett eller annat

sätt vidga stadgandets tillämpningsområde. Då emellertid kommittén i 12 § av

sitt förslag hemställt örn uttryckligt erkännande av de lokala sedvanor, genom

vilka på sidan örn lagstiftningen strandägarens fiskerätt här och där blivit till

andra fiskandes förmån inskränkt, hade nyss antydda avvikelse fran. de gällande

bestämmelserna ej ansetts vara av behovet pakallad. En jämkning i redaktionen

av ifrågavarande stadgande hade emellertid blivit. av kommittén vidtagen.

Då nämligen stadgandet ej ansages tillämpligt pa östersjökusten och

något skäl för en förändring i detta avseende ej ^förelåge, föresloges en avfattning,

som tydligen utmärkte, att detsamma avsage endast rikets västra kust.

Efter att i fråga örn 12 § andra stycket hava framhållit, att i många delar

av landet fiskeristadgans bestämmelser örn enskild strandägarerätt vid fiske

icke tillämpats, utan att vid sidan av den skrivna lagen den uppfattningen

sedvanemässigt gjort sig gällande, att fisket vore mer eller mindre fritt för

allmänheten, framhöll kommittén, hurusom detta i främsta rummet gällde

vissa delar av de kustlandskap, vilka först under 1600-talet förenats med

Sverige, men att en mera omfattande undersökning helt säkert skulle giva vid

handen, att en liknande sedvanerättslig uppfattning örn fiskets frihet mångenstädes

av ålder gjort sig gällande även vid östersjökusten. Härefter fortsatte

kommittén:

De lokala sedvanor, om vilka nu talats, vore av alltför stor vikt för landets

fiskarebefolkning för att vid en revision av fiskerilagstiftningen kunna lärn
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 92.

nas obeaktade. Vådorna av mera väsentliga rubbningar i rådande grundsatser

örn fiskerätt hade redan framhållits; och till förekommande av dylika rubbningar

syntes det vara av nöden, att lagstiftningen i förevarande fall, där

sedvanerätten av särskilda anledningar kommit att erhålla större betydelse

än på de flesta områden, och där den lokala naturen av dess resultat lade

alltför stora hinder i vägen för dessas införlivande med den skrivna lagen,

genom en allmän bestämmelse gåve sitt uttryckliga erkännande åt dessa resultat.

Ifrågavarande bestämmelse bibehölls oförändrad i det förslag, som av Kungl.

Majit framlades för riksdagen, men blev inom denna föremål för omarbetning.

Lagutskottet fann det visserligen kunna anses önskvärt, att lagstiftningen

lämnade sitt skydd åt en fiskarebefolkning, som för utövande av sin näring

icke hade någon rätt, allenast sed att lita sig till, men ansåg ej tillrådligt att

tillmäta de lokala sedvanorna i allmänhet en sådan vikt, som föreslagits, utan

att något verkligt behov av dylik inskränkning i den enskildes strandäganderätt

kunde anses ådagalagt. I enlighet härmed och på i övrigt anförda skäl

hemställde utskottet, att det föreslagna stadgandet i 12 § andra stycket skulle

utgå, och att i stället i 3 § måtte upptagas en bestämmelse av innebörd, att de

lokala sedvanorna tillerkändes rättslig betydelse endast vid fiske i saltsjön

med rörlig redskap samt, i fråga örn de östra och södra kusterna, med den ytterligare

begränsning, att sedvanorna icke skulle gälla vid fiske inomskärs.

Det av 1894 ars kommitté framlagda förslaget blev, såvitt nu är i fråga, i

huvudsak godkänt av riksdagen, dock med den av lagutskottet beträffande 12 §

andra stycket föreslagna ändringen. Lag i ämnet utfärdades den 27 juni 1896.

ändrad Ta * en vic* 1912 års riksdag väckt motion (nr 17 i andra kammaren) hem
aTstiftning9''

ställdes, att riksdagen måtte besluta, att lagen örn rätt till fiske skulle erhålla

sådant tillägg, att strömmingsfiske medelst skötar inom Stockholms län kunde

å ställen, där sådant av ålder varit vanligt, avgiftsfritt få idkas av varje

svensk undersåte, såframt sommarnotvarp ej där funnes utmärkt.

Jordbruksutskottet, dit motionen hänvisades, fann i utlåtande (nr 27) — under

åberopande särskilt av vad vid behandlingen av 12 § andra stycket i 1894 års

kommittéförslag förekommit inom riksdagen — det kunna anses fastslaget, att

de fiskare, vilkas intressen genom motionen skulle tillgodoses, icke sedan gammalt

ägde någon rätt att bedriva strömmingsfiske i annans fiskevatten. Då enligt

utskottets åsikt ett stadgande i den uti motionen antydda riktningen skulle alltför

mycket ingripa på äganderätten till de hemman, till vilka fiskevattnet hörde

och vilkas egentliga värde läge i detsamma, och dessutom mången gång bliva

hemmansägarna till hinder att själva idka strömmingsfiske i deras fiskevatten,

hemställde utskottet, att motionen icke måtte av riksdagen bifallas.

Första kammaren beslöt i enlighet med utskottets hemställan, varemot andra

kammaren biföll ett reservationsvis framställt yrkande, att riksdagen måtte hos

Kungl. Majit anhålla örn utredning rörande den rätt till strömmingsfiske medelst

skötar vid annans strand, som av ålder kunde anses hava tillkommit icke

jordägande fiskare inom Stockholms läns skärgård, samt för riksdagen framlägga

förslag till de åtgärder för tryggande av dessa fiskares utövning av

s. 7 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 9S.

7

sitt yrke, vartill en dylik utredning kunde föranleda. På grund av kamrarnas

stridiga beslut förföll alltså frågan.

I en den 6 december 1919 till Kungl. Majit inkommen skrivelse anböllo åtskilliga

fiskare i Kvarsebo socken av Östergötlands län örn vidtagande av åtgärder

för tillförsäkrande åt sökandena av rätt att utöva deras gamla näringsfång

med skötfiske i Bråviken.

Med anledning av denna framställning anbefallde Kungl. Maj :t — som redan

tidigare uppdragit åt kammarkollegiet att verkställa utredning rörande fiskerättsförhållandena

vid vissa av rikets kuster — kollegiet att utsträcka denna

utredning till att omfatta jämväl återstående kuster, nämligen inom Uppsala,

Stockholms, Södermanlands, Östergötlands och Kalmar ävensom Gotlands län.

Inom kammarkollegiet verkställdes utredningen av kammarradet A. "W.

Dufwa. Under åberopande härav framlade kollegiet i skrivelse till Kungl.

Majit den 27 augusti 1924 förslag till ändring i vissa delar av 1896 års fiskerättslag,

innefattande bl. a., att fisket skulle i betydande omfattning frigivas.

Beträffande västkusten föranledde kammarkollegiets förslag efter vissa omarbetningar

propositioner till 1928 och 1980 ars riksdagar (nr 2 resp. 70), i

anslutning till dessa propositioner erhöll varje svensk undersate i stort sett

rätt att vid rikets västra kust idka fiske även vid annans strand, såvitt angår

Göteborgs och Bohus samt Hallands län dock endast med rörlig redskap, allt i

huvudsaklig överensstämmelse med dittills gällande sedvanor.

I fråga örn rikets övriga kuster innehöll förslaget huvudsakligen de ändringar

i dittills gällande rätt, att strandägares enskilda fiskerätt inomskärs inskränktes

till att omfatta allenast det vatten, som funnes till och med 180

meter från det ställe invid stranden, där stadigt djup av 2 meter vidtoge, samt

att i sådant vattenområde fiske finge jämväl av annan än strandägare bedrivas,

där de fiskande av ålder oklandrat utövat fisket. I vad förslaget avsåg dessa

kuster, befanns detsamma ej ägnat att omedelbart läggas till grund för någon

lagstiftning i ämnet. Beträffande särskilt det ifrågasatta lagfästandet av

sedvanemässigt rådande förhållanden a vissa nu ifrågavarande delar av ostkusten

anmärkte chefen för justitiedepartementet i den nyss berörda propositionen

till 1928 års riksdag, att frågan örn vilka åtgärder i detta och liknande

fall lämpligen borde vidtagas, tydligen icke läte sig bedöma utan ingående

lokala undersökningar.

I en vid 1928 års riksdag väckt motion (nr 304 i andra kammaren) hemställdes,

att riksdagen, i samband med behandling av sistberörda proposition,

måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla örn fortsatt och skyndsam utredning

samt framläggande av förslag angående ändrade bestämmelser om fiskerätten

i rikets östra delar med särskilt aktgivande på strömmingsfisket i Bråviken.

Jordbruksutskottet, dit motionen hänvisades, hemställde i utlåtande (nr 33).

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn utredning i syfte

att klarlägga, vilka åtgärder vore erforderliga för reglerande av förhållandena

rörande strömmingsfisket med skötar och vinternot å vissa delar av rikets

ostkust, samt att Kungl. Majit måtte för riksdagen framlägga de förslag, vartill

utredningen kunde giva anledning.

s. 8 Kontrollera mot PDF

Departe
ments
chefen.

8 Jordbruksutskottets utlåtande Nr 92.

Den av riksdagen sålunda begärda utredningen framlägges genom förevarande

proposition.

Beträffande under utredningen utförda lokala undersökningar och i samband

därmed inkomna framställningar torde få hänvisas till redogörelsen härför i

propositionen (sid. 14 ff.). Likaledes torde utskottet få i fråga örn avgivna

utlåtanden i ärendet hänvisa till propositionen (sid. 23 ff.).

Till stöd för lagändringsförslaget har departementschefen lämnat följande

motivering:

»Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen för fiskerilagstiftningens

utveckling hava bestämmelserna örn saltsjöfisket lidit av otydlighet och lämnat

rum för olika tolkningar. Huruvida strandäganderätten ursprungligen varit

i vart land radande jämväl i fråga örn saltsjöfisket är en fråga, som nu icke

kan med någon visshet besvaras. Även örn så varit förhållandet, framgår

emellertid otvetydigt av äldre författningsbestämmelser, att denna strandäganderätt

redan tidigt varit i hög grad begränsad av äldre sedvana. Till skydd för

denna hava, örn ock i något skiftande ordalag, bestämmelser upptagits i de av

mig förut omnämnda fiskeriförfattningarna fram till 1896 års lag. I detta

hänseende är det av stort intresse, att inskränkningarna i strandäganderätten gå

längre i det vid 1760 1762 ars riksdag upprättade projektet till fiskeristadga

än i de senare utfärdade författningarna. Enligt nyssnämnda projekt gjordes

inomskärsfisket fritt enligt samma regler, som gällde för fisket utom skären,

varjämte upptogos särskilda bestämmelser till skydd för äldre sedvana ävensom

för det fria fisket efter sill och annan stimfisk. Grundsatsen örn begränsningen

av strandägarens fiskerätt inomskärs blev visserligen ej lagfäst i 1766

års stadga, men i fråga örn ''sillfiske i Östersjön’ upptogs i stadgan den bestämmelsen,

att varje svensk undersåte vore berättigad att utan avseende å äganderätten

till stranden idka dylikt fiske, där ''någon ymnighet’ därav kunde visa

sig. Även örn denna bestämmelse icke skulle hava avsett strömmingsfisket i

Östersjön, mäste detta fiske anses inbegripet under den i nämnda stadga jämväl

förekommande bestämmelsen örn rätt för de fiskande att efter gammal

vana följa saltsjöfisken efter dess drev. I 1852 års fiskeristadga kom någon

bestämmelse örn sillfisket icke att upptagas. Anledningen härtill synes icke

vara fullt klar. Av de uttalanden, som gjorts i samband med stadgans tillkomst,

^torde emellertid icke kunna dragas den slutsatsen, att den samtidigt i

viss mån ändrade bestämmelsen örn rätt till stimfiske vid annans strand icke

alltjämt skulle gälla jämväl i fråga örn Östersjön. Väl har sedermera 1894

års fiskelagskommitté föreslagit, att nämnda bestämmelse begränsades till att

avse rikets västra kust. Men härvid är att märka, att kommittén samtidigt

upptagit ett stadgande örn lagfästande i allmänhet av sedvanans betydelse

jämväl i fråga om fisket inom skären, varigenom den föreslagna begränsningen

skulle hava blivit utan betydelse. Emellertid kom under ärendets fortsatta

behandling, såsom i det föregående nämnts, endast begränsningen att kvarstå,

medan bestämmelsen örn sedvanans erkännande, såvitt nu är i fråga, bortföll.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 92.

9

Med hänsyn till vad sålunda anförts torde de före 1896 års lag gällande bestämmelserna

få anses hava innefattat rätt för varje svensk medborgare att

utöva strömmingsfiske jämväl inomskärs vid de delar av rikets östersjökust,

där sådant av ålder varit vanligt.

Efter tillkomsten av 1896 års lag gjordes snart gällande, att de faktiska förhållandena

med avseende å strömmingsfisket inomskärs ej överensstämde med

lagens innehåll. Av redogörelsen för de nu verkställda undersökningarna

framgår, att från lagens bestämmelser avvikande sedvanor allmänt förekomma

vid garnfiske efter strömming å nu ifrågavarande kuster. Det ligger emellertid

i sakens natur, att dessa sedvanor under tidernas lopp varit underkastade

ganska stora växlingar. I vissa fall hava de förmått att väl hävda sin ställning,

under det att i andra, där förhållandena varit mindre gynnsamma, de så

småningom utträngts och fallit i glömska. Ej sällan torde förklaringen härtill

vara att söka däri, att strandägarna med särskild styrka motsatt sig ett

utnyttjande av vattnet från andra fiskares sida och därigenom förmått hindra

fortvaron av ett sedvanemässigt fritt fiske. Efter tillkomsten av 1896 års lag

har ock sedvanans ställning i hög grad försvagats i och med det att den lagliga

grunden för dess fortbestånd därigenom undanryckts. Yad särskilt angår

Bråviken synas förhållandena inom olika delar av densamma redan tidigt

hava gestaltat sig olika. Under det att på vissa håll sedvanan förmått att

alltjämt göra sig gällande, har på andra — såsom synes framgå av den utav

vissa strandägare förebragta utredningen — strandägarefisket avgjort vunnit

övertaget. Vad jag nu yttrat örn sedvanans förekomst gäller ock i fråga örn

dess omfattning och närmare innehåll. Inom större delen av den blekingska

och även flerstädes i den uppländska skärgården har sålunda fisket bedrivits

i det närmaste fritt även i omedelbar närhet av stränderna. I övriga trakter

synes visserligen fisket närmast land i allmänhet hava varit strandägarna förbehållet,

varemot vattnet på något avstånd från stranden, särskilt i de mångenstädes

förekommande större fjärdarna, torde såsom regel varit fritt även för icke

strandägande fiskare. Stundom hava, enligt vad framhållits, endast grannar

eller fiskare från närbelägna orter bedrivit fritt garnfiske i visst vatten. Orsaken

till denna begränsning torde dock i de flesta fall helt enkelt hava varit

den, att fisket där icke varit ekonomiskt lönande för fiskare från mera avlägsna

orter. På samma sätt förklaras otvivelaktigt en mycket betydande del av de

fall, då garnfisket uppgivits aldrig hava varit fritt inom ett visst jämförelsevis

isolerat område. Även inom ett fåtal större vikar och fjärdar med ett mera betydande

strömmingsfiske — belägna så gott som uteslutande i norra delen av

Kalmar län samt inom Östergötlands län — synes något fritt garnfiske icke

hava förekommit. Det är anmärkningsvärt, att de mestadels slutna vatten, i

vilka garnfisket sålunda icke är fritt, i allmänhet äro desamma, inom vilka de

stationära strömmingsformema äro förhärskande, och dit alltså de från havet

invandrande stimmen i regel ej plägat komma. Sambandet mellan den äldre

lagstiftningen örn stimfisket vid östersjökusten och sedvanan i dessa trakter

synes påtagligt.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 92.

Att de nu rådande förhållandena i rättsligt avseende icke kunna anses tillfredsställande,

torde vara ovedersägligt. Redan 1894 års fiskelagskommitté

har, såsom i det föregående nämnts, framhållit de betydande nackdelar, som äro

förenade med ett frångående vid lagstiftningen av sådana i befolkningens rättsmedvetande

djupt rotade sedvanor som dem, varom i förevarande fall är fråga.

Även på de orter, där det fria garnfisket alltjämt fortgår utan invändningar

från strandägarnas sida, har dock genom nu gällande rättsregler skapats

ett osäkerhetstillstånd, som uppenbarligen måste vara till skada för fiskerinäringens

utveckling. Behovet av nya bestämmelser har ock understrukits i

åtskilliga av de nu inkomna yttrandena i detta ärende. Jag tillåter mig i

denna del särskilt hänvisa till de uttalanden, som gjorts av länsstyrelsen i

Östergötlands län samt av lantbruksstyrelsen. Sistnämnda myndighet har

starkt framhållit betydelsen för havsfiskets rationella bedrivande därav, att

tillgång funnes till en stam av yrkesfiskare med fisket till enda eller huvudsaklig

inkomstkälla, samt tillika erinrat, hurusom det utgjorde en nödvändig

förutsättning för ett framgångsrikt strömmingsfiske med gam, att tillfälle

bereddes de fiskande att följa strömmingen på dess vandringar i skärgården.

Enligt länsstyrelsens åsikt vore det angeläget, att en lagändring komme

till stånd, då eljest den nuvarande stammen av yrkesfiskare säkerligen på

flera platser vore dömd till undergång. Väl har, särskilt av strandägare inom

norra delen av Kalmar län och inom vissa delar av Östergötlands län, gjorts

gällande, att ett frigivande av strömmingsfisket i den utsträckning, som förordats

i departementsförslaget, skulle bliva till stort men för den strandägande

befolkningen och i hög grad begränsa denna befolknings utkomstmöjligheter.

I stort sett torde dessa farhågor vila på missuppfattning av förslagets innebörd.

Genom de bestämmelser, som i förslaget upptagits till skydd för strandägarefisket,

torde detta i allt väsentligt tillförsäkras samma ställning, som det för

närvarande intager. I detta hänseende sträcker sig förslagets syfte icke längre

än till att bereda yrkesfiskarna skydd i det fiske, som de med stöd av äldre

sedvana redan utöva. Det torde ock utan vidare vara uppenbart, att ett förhindrande

av denna yrkesfiskarnas näringsutövning skulle ur social och nationalekonomisk

synpunkt vara ägnat att ingiva de starkaste betänkligheter. Under

sådana förhållanden torde icke annan utväg stå till buds än att, såsom de

hörda myndigheterna samstämmigt förordat, i lagstiftningen återskänka dessa

sedvanor det skydd, som de tidigare ägt. I detta sammanhang torde även böra

framhållas, att för de särskilt inom Kalmar och Östergötlands län talrika

strandägare, vilka bedriva strömmingsfiske huvudsakligen med garn och som,

på grund av det egna fiskevattnets ringa omfattning, ofta i väsentlig grad äro

hänvisade till fiske jämväl å andra vatten, ett lagfästande av denna sedvana

måste anses innebära en betydande fördel. Den i vissa yttranden framställda

principiella invändningen, att ett frigivande av ifrågavarande fiske skulle innebära

ett ingrepp i strandägarnas lagliga rätt, synes mig under dessa omständigheter

icke i och för sig kunna tillmätas avgörande vikt. Vid bedömandet

av denna fråga måste ock stor betydelse tilläggas det förhållandet, att ifrågavarande

sedvana tillkommit och utvecklat sig i skydd av tidigare lagstiftning

s. 11 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 92.

11

samt att de yrkesfiskare, varom här är fråga, i flertalet fall utöva sin näring i

god tro örn sin rätt.

Vid en reglering av rätten till strömmingsfiske å nu ifrågavarande kuststräckor

bör, såsom jag redan framhållit, uppenbarligen eftersträvas, att denna

såvitt möjligt ansluter sig till nu rådande sedvana. Men å andra sidan ligger

det i sakens natur, att för vinnande av enhetlighet och överskådlighet smärre

avvikelser måste ske. Härtill kommer, att ett noggrant fastställande av

sedvanans förekomst och innebörd å varje särskild ort med hänsyn till de sinsemellan

stridiga uppfattningarna härom knappast är möjligt. Från nu angivna

utgångspunkter hade i departementsförslaget dels upptagits vissa allmänna

begränsningar i fråga om fiskets utövande, dels ock från den fria fiskerätten

undantagits vissa större vattenområden, i vilka fisket redan nu idkas

uteslutande av strandägare.

Vad angår de allmänna begränsningarna hade föreslagits, att vattenområdet

närmast stränderna alltjämt skulle helt förbehållas strandägarna, därvid till

vinnande av likformighet i bestämmelserna sagda område givits samma utsträckning

som strandägarnas enskilda fiskevatten utomskärs eller till och

med 180 meter från det ställe invid stranden, där stadigt djup av 2 meter vidtoge.

Då fjällfiske huvudsakligen bedreves inom detta vatten, skulle redan

genom en dylik begränsning sagda fiske komma att i väsentlig mån förbliva

oberört av den ifrågasatta lagstiftningen. Till ytterligare skydd för fjällfisket

hade upptagits ett stadgande av innehåll, att garnfiske efter strömming

finge av annan än strandägaren utövas allenast i vatten med visst, jämförelsevis

större djup, å vilket annan fisk än strömming i allmänhet ej uppehälle sig.

Detta djup ansågs lämpligen kunna bestämmas till 10 meter.

Såsom framgår av redogörelsen för de inkomna yttrandena hava från varandra

motsatta utgångspunkter anmärkningar framställts mot departementsförslagets

ståndpunkt i denna del. Av strandägare har sålunda framhållits,

att förslaget medförde alltför stort intrång i strandägarens fiskerätt, under

det att från fiskarehåll anmärkts, att bestämmelserna inskränkte på den fria

fiskerätten i större omfattning än som överensstämde med gällande sedvana.

Särskilt har från fiskarebefolkningen i Blekinge och Uppsala län gjorts gällande,

att garnfisket inom dessa län vore utan begränsning fritt för varje fiskande,

varjämte av fiskare inom Stockholms län uttalats, att enahanda vore förhållandet

beträffande vissa delar av Stockholms skärgård.

Vad angår förhållandena inom Kalmar, Östergötlands och Södermanlands

län torde av den verkställda utredningen framgå, att det fria fisket icke av

ålder omfattat det egentliga strandfisket; ej heller synas från yrkesfiskarnas

sida några anspråk i denna riktning tidigare hava framkommit. Anmärkningarna

synas fastmera avse, att djupet av 10 meter tilltagits för stort. Med

hänsyn till strandägarnas berättigade intresse att ostört utöva sitt strandfiske

lärer det vara ofrånkomligt, att en avgränsning mellan strandfisket och det

fria fisket kommer till stånd, och jag finner ur denna synpunkt övervägande

skäl tala för departementsförslaget, såvitt angår dessa tre län.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

J ordbruksutskottets utlåtande Nr 92.

Emellertid synas de särskilda förhållanden, som flerstädes äro rådande i Uppsala,

Stockholms och Blekinge län, böra föranleda en utvidgning av det för

fritt garnfiske upplåtna området inom dessa. En sådan utvidgning skulle

kunna ifrågasättas ske på det sätt, att garnfisket för dessa län helt frigåves.

En annan utväg, som förordats i en del yttranden, är att jämte de för övriga

län upptagna reglerna införa en kompletterande bestämmelse, varigenom det av

ålder hedrivna fria fisket skyddas jämväl för det fall, att det idkas närmare

land eller å mindre vattendjup än som eljest är föreskrivet. Vad särskilt Stockholms

län angår torde med hänsyn till de skiftande förhållandena inom länets

skärgård den sist antydda lösningen vara att föredraga. Då denna ej

heller för de båda övriga länen torde medföra några större olägenheter och därigenom

jämväl vinnas mera enhetliga regler, har jag stannat vid att för samtliga

tre länen föreslå upptagandet av en bestämmelse av nu angivet innehåll.

Då, såsom kammarkollegiet framhållit, förhållandena inom Gotlands län i

allt väsentligt torde överensstämma med de inom Blekinge län rådande, har

jag ansett Gotlands län böra i nu angivna hänseende, likställas med de förut

nämnda länen.

Enligt departementsförslaget är notfisket i varje fall ägaren förbehållet.

Till skydd för detta fiske innehåller förslaget, att strömmingsgarn ej må utan

strandägarens samtycke utsättas inom 300 meters avstånd från notvarp, så

länge detta av strandägaren nyttjas, varjämte förslaget förutsätter, att notvarpet

å sådan tid skall finnas behörigen utmärkt. Av vissa strandägare har

påyrkats, att garnfiske inom notvarpen med hänsyn till därav föranledda

olägenheter vid notdragningen hör helt förbjudas. Av lantbruksstyrelsens

majoritet har förordats en precisering av stadgandet i den riktning,

att större skydd beredes notvarpen å tid, då notdragning icke äger

rum. Av det i 3 § föreslagna stadgandet, jämfört med den föreslagna bestämmelsen

i 17 § andra stycket, torde framgå, att strandägaren är berättigad att

genom utmärkning skydda varpet under hela den årstid, då varpet av honom

användes för notdragning, även örn sådan icke regelbundet äger rum. Härmed

torde i allt väsentligt de av lantbruksstyrelsen framförda önskemålen vara

tillgodosedda. Enligt vad jag från sakkunnigt håll inhämtat, torde någon olägenhet

för notfisket icke vara att befara därav, att garnfiske idkas i notvarpet

å andra tider. Jag har alltså icke ansett tillräckliga skäl föreligga att på

denna punkt avvika från departementsförslaget.

Till förekommande av att notvarp skulle kunna hållas utmärkt jämväl under

årstid, då detsamma ej användes, eller att de fiskande genom oriktig utmärkning

av notvarp skulle avstängas från dem eljest tillkommande fiske, hade i

departementsförslaget såsom andra stycke till 17 § i lagen upptagits en bestämmelse

örn befogenhet för den, som lede men av utmärkningen, att få handräckning

för densammas avlägsnande. Någon anmärkning mot bestämmelsen

har icke framställts, och den torde alltså böra bibehållas.

Till skydd för strandfisket hade slutligen i förslaget upptagits stadgande

örn viss maximilängd å garnsträckorna samt visst minimiavstånd mellan skilda

gamsträckor i avsikt att därigenom förhindra utestängande av strömmingsstim
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 92.

13

men ävensom annan vandringsfisk från strandägarens innanför belägna vatten.

Mot ifrågavarande föreskrifter har från fiskarehåll gjorts gällande, att de borde

helt utgå eller att i varje fall det föreskrivna avståndet mellan gamsträckoma

borde minskas. Då syftet torde kunna vinnas även med något mindre avstånd,

har jag efter samråd med sakkunnig ansett detta kunna nedsättas till 100

meter.

Såsom jag tidigare framhållit, torde det icke kunna helt undvikas, att de

nu antydda reglerna i särskilda fall kunna medföra intrång i strandägarens

fiskerätt utöver vad som följer av den på varje ort rådande sedvanan i fråga

örn rätten till fritt fiske. Av de verkställda undersökningarna torde dock kunna

dragas den slutsatsen, att olägenheterna äro av jämförelsevis mindre betydelse.

I detta hänseende torde först böra framhållas, att genom det fria garnfiskets

begränsning till vatten med visst minimidjup och på visst avstånd från

stranden en väsentlig del av de tätare skärgårdsområdena i verkligheten falla

utanför de nya bestämmelsernas tillämplighetsområde. Utöver dessa allmänna

inskränkningar hade i överensstämmelse med de principer, som legat till grund

för departementsförslaget, vissa större vattenområden helt undantagits. Dessa

områden äro belägna inom norra delen av Kalmar län och inom Östergötlands

län samt utgöras, såsom framgår av departementsförslaget, huvudsakligen av

Gamlebyviken, inre delen av Gudingefjärden jämte Syrsan och Sågviken samt

"Valdemarsviken och Slätbaken. Beträffande nu nämnda områden torde ett

dylikt undantagsstadgande vara så mycket mera motiverat, som strömmingsfisket

därstädes, såsom jämväl anmärkts, intager en särställning. Med

hänsyn till de inkomna yttrandena i denna del finner jag mig böra tillstyrka,

att från den nya lagstiftningens tillämpning undantagas jämväl Tränöfjärden

och Gropviken jämte vissa angränsande vatten. Det ligger i sakens

natur, att dylikt undantag endast bör ifrågakomma beträffande områden, som

äro geografiskt mera skarpt avgränsade och där tillika någon sedvana i fråga

örn fritt fiske icke kan påvisas. Därest inom någon del av ett större vattenområde

råda andra fiskeförhållanden än beträffande vattenområdet i övrigt,

möta ofta stora svårigheter för en avgränsning av områdets olika delar med

därav följande osäkerhet beträffande fiskerätten. Ur nu antydda synpunkt

har jag icke ansett tillräckliga skäl föreligga för en uppdelning av Bråviken

och detta desto mindre som redan nu större delen av densamma måste anses upplåten

till fritt fiske. Ett uteslutande av Bråviken i dess helhet skulle uppenbarligen

för traktens yrkesfiskare medföra ett ödesdigert avbräck i deras näringsfång.

I dessa fall bör strandägaren erhålla full gottgörelse för det intrång

i fiskerätten, som han lider genom de nya bestämmelserna.

Jag övergår härefter till frågan örn den ersättning, som bör tillkomma

strandägare, därest genom garnfiskets frigivande i särskilt fall intrång kommer

att ske utöver vad som följer av rådande sedvana. Härutinnan erinrar jag

till en början örn den rätt till ersättning, som tillerkändes strandägarna i anledning

av 1928 års lagändring i fråga örn fisket å västkusten. I lag den 22 juni

1928 örn ersättning till strandägare för mistad fiskerätt stadgas sålunda, att,

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 92.

därest den gjorda lagändringen i något fall medför, att varje svensk undersåte

erhåller rätt att utöva fiske med rörlig redskap vid strand inom Göteborgs och

Bohus samt Hallands län, dar sådant fiske enligt äldre lag var förbehållet strandens

ägare, ersättning av statsmedel skall utgå för värdet av den förmån, som

för honom gått förlorad genom att fisket blivit fritt, så ock för förlust, som av

sådan anledning eljest må hava tillskyndats honom. Har fisket upplåtits till

annan, skall även denne njuta ersättning för honom åsamkad skada. I samband

med 1930 års lagändring hava dessa bestämmelser erhållit viss tillämpning jämväl

beträffande Skånes västra kust.

I den inom justitiedepartementet upprättade promemorian hade i ersättningsfrågan

anförts i huvudsak följande:

Då, såvitt nu ifrågavarande kuster anginge, gällande lag ej tillerkände sedvanefisket

inomskärs någon rättslig betydelse och en direkt tillämpning av 1928

års ersättningslag följaktligen skulle i detta fall medföra, att ersättning komme

att utgå även där garnfisket i verkligheten redan förut varit fritt för envar,

syntes här enahanda grundsatser böra tillämpas som vid 1930 års lagändring

i fråga om fisket med fast redskap vid Skånes västkust. Ersättning borde således

komma i fråga endast då strandägaren verkligen visat sig räkna med

fisket såsom en tillgång. Då genom de ifrågasatta bestämmelserna fullt tillfredsställande

skydd måste anses hava beretts såväl strömmingsfiske med not

och det närmast stränderna idkade garnfisket efter strömming som ock fångsten

av andra fiskslag, borde ersättningsrätten vidare begränsas till att avse

allenast det intrång, strandägarens garnfiske efter strömming lede genom att

detta fiske i vissa delar av hans fiskevatten frigåves till allmänt begagnande.

Av det sagda följde jämväl, att i de fall, där strandägaren hindrat andra från

att idka strömmingsfiske med garn utan att dock själv vare sig direkt eller

indirekt tillgodogöra sig detsamma, ersättning icke borde.utgå. Hed hänsyn

till vad sålunda anförts, och då ett utövande av strömmingsfiske med garn,

som tagit sin början först efter det förslag örn ersättning framlagts, icke finge

tillmätas betydelse, funnes ersättning böra utgå allenast i den mån strandägaren,

med uteslutande av andra fiskande, efter den 1 januari 1897 men före den

1 januari 1932 själv eller genom annan tillgodogjort sig strömmingsfisket med

garn. Liksom förut skett, borde tydligen jämväl arrendator erhålla gottgörelse

i de fall, då förlust tillskyndades honom.

Mot departementsförslaget i denna del hava i allmänhet inga erinringar

framställts från de i ärendet hörda myndigheterna. Dock hava av majoriteten

inom lantbruksstyrelsen saint länsstyrelsen i Södermanlands län uttalats betänkligheter

mot en lösning av ersättningsfrågan enligt dessa grundsatser, därvid

särskilt framhållits, att strandägarens rätt till ersättning icke skäligen

borde göras beroende av den omständigheten, huruvida han själv utnyttjat fisket

med användande av strömmingsgarn eller ej, ett villkor, som saknade motsvarighet

i 1928 års ersättningslag. Enahanda uppfattning har kommit till

uttryck jämväl från strandägarehåll. Härtill må erinras, att mellan den i 1928

års lag upptagna regeln och den i departementsförslaget förordade icke torde

föreligga någon principiell skillnad. Båda reglerna lära i praktiken leda till

samma resultat. Ersättningsrätten är i båda fallen beroende av att strandägaren

med andras uteslutande nyttjat fisket såsom honom ensam tillhörigt. Huruvida

så skett är en fråga, som i sista hand kommer under bedömande Aud ersättningsfrågans

behandling inför domstol. Något uttryckligt uttalande härom

s. 15 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 92.

15

var icke erforderligt i fråga om den rätt till fiske, som före 1928 års lag tillkom

strandägaren, då denna strandägarens fiskerätt redan tidigare var i lag begränsad

med hänsyn till rådande sedvana och ersättningen till följd av nämnda

förhållande alltså endast kom att omfatta de fall, där något sedvanemässigt

fiske av andra fiskare icke kunde påvisas. Däremot råder jämväl formellt fullständig

överensstämmelse mellan det nu föreliggande förslaget och 1930 års lagändring.

Även i sistnämnda fall avsågs med lagändringen att bereda skydd åt

ett på grund av sedvana utövat fiske, som enligt då gällande lag tillkom strandägaren

ensam. Vid tillkomsten av 1930 års lagändring framhölls ock, att ersättning

blott borde komma i fråga, när strandägaren med hänsyn till faktiskt

rådande förhållanden skulle genom lagändringen tillskyndas ekonomisk förlust.

Någon anledning att i nu förevarande fall låta ersättningen utgå oberoende av

huruvida strandägaren verkligen tillgodogjort sig fisket såsom en ensamrätt

för honom synes icke föreligga. Jag anser mig alltså böra vidhålla den uppfattning,

varåt departementsförslaget på denna punkt givit uttryck. Ej heller

kan jag finna, att, såsom vissa strandägare velat göra gällande, den nya

lagstiftningen skulle vålla oklarhet i det rättsliga förhållandet mellan jordägare

och arrendefiskare. Såsom i promemorian framhållits, kommer nämligen

genom den avsedda tillämpningen av 1928 års lag även arrendator att

bliva berättigad till ersättning för honom åsamkad skada. På grund av det

anförda har jag funnit mig böra tillstyrka ett godtagande av departementsförslagets

bestämmelser jämväl i nu ifrågavarande del.

De ersättningar, som må tillkomma strandägarna, böra uppenbarligen, såsom

ock iakttagits vid 1928 och 1930 års lagändringar, utgå av statsmedel.

Vad angår storleken av nämnda ersättningar har inom justitiedepartementet av

sakkunnig person verkställts vissa beräkningar. Av dessa synes framgå, att

ifrågavarande ersättningar icke torde uppgå till mera betydande belopp och

icke komma att sammanlagt överskrida utan med all sannolikhet väsentligt understiga

200,000 kronor. Denna kostnadssumma kommer uppenbarligen ej

heller att utgå på en gång utan fördela sig på ett flertal år. Till upplysning

må nämnas, att den ersättning, som på grund av 1928 års ersättningslag hittills

utgått, inskränker sig till ett belopp av omkring 40,000 kronor, avseende

mistad fiskerätt inom Göteborgs och Bohus län. Beloppet har av länsstyrelsen

i nämnda län utanordnats såsom förskottsmedel. Förslag till täckande

av sagda förskott och den ytterligare ersättning, som intill nästa budgetårs

utgång kan ifrågakomma, torde senare underställas Kungl. Majit av chefen

för jordbruksdepartementet.»

Såsom framgår av det föregående, avses med förevarande lagändringsförslag Lagföratt

med en del inskränkningar frigiva strömmingsfisket med viss rörlig slag^r^nne''

redskap, nämligen garn (skötar), inomskärs i Uppsala, Stockholms,

Södermanlands, Östergötlands, Kalmar och Blekinge ävensom Gotlands

län. I dessa län tillerkänner icke nu gällande lagstiftning -— 1896 års

lag örn rätt till fiske —- sedvanan någon rättslig betydelse med avseende å

saltsjöfisket inomskärs.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 92.

Utskottet.

Av utredningen i ärendet torde framgå, att betydande svårigheter yppat sig,

då det gällt att för den nu förevarande kuststräckan finna en både för fiskare

och strandägare tillfredsställande lösning av ifrågavarande spörsmål. Utskottet

har icke heller blivit övertygat om, att det förslag, som nu framlagts,

innebär en sådan lösning. Uppenbart är till en början, att synnerligen

tungt vägande skäl måste föreligga för vidtagande av åtgärder, som rubba

strandägarnas nu gällande lagliga rättigheter beträffande fiske. Den omständigheten,

att i viss utsträckning förefunnits och fortfarande förefinnas mot

lagen stridande sedvanemässiga förhållanden beträffande strömmingsfisket,

torde icke i och för sig böra tillmätas avgörande betydelse. Frågans kärnpunkt

måste självfallet ligga däri, huruvida sådan sedvana är av ålder så fast

rotad samt av så stor betydelse i socialt och ekonomiskt avseende, att angelägenheten

av dess skyddande kan anses väga tyngre än de betänkligheter, som

ett dylikt intrång i gällande rätt måste ingiva. Vad beträffar 1928 och 1930

års lagändringar på detta område torde onekligen med visst fog kunna göras

gällande, att behovet av desamma var från berörda synpunkter ganska starkt

motiverat. Utskottet kan däremot ej finna den utredning, som framlagts

till stöd för nu föreliggande förslag, övertygande. Enligt utskottets mening

måste det nämligen framstå såsom synnerligen tvivelaktigt, huruvida de icke

strandägande fiskarna å förevarande kuststräcka med rätta kunna åberopa någon

mera allmänt rådande sedvana att utöva fritt fiske i den omfattning, som

lagändringen skulle berättiga till.

Utskottet anser sig icke heller kunna godtaga den utredning, som föreligger

beträffande de kostnader, som genom förslagets genomförande skulle drabba

statsverket genom skyldighet att till strandägare utgiva ersättning för mistad

fiskerätt; och givetvis måste detta vara ägnat att väcka starka betänkligheter

mot förslaget. Beträffande denna ersättningsskyldighet kan utskottet för

övrigt icke undgå uttala tvekan därutinnan, att densamma gjorts beroende av

huruvida strandägaren på visst sätt tillgodogjort sig fisket såsom ensamrätt.

Då det åberopas, att samma regel 1930 fastställdes ifråga örn Skånes västra

kust, vill utskottet för sin del framhålla, att förutsättningarna å de olika

kuststräckorna i detta avseende icke synas vara fullt jämförliga.

Även beträffande vissa andra förhållanden av vikt saknas enligt utskottets

mening i föreliggande ärende tillräcklig utredning, varutinnan må framhållas,

att det fortfarande synes vara ganska omtvistat och ovisst, i vilket

ungefärligt antal de obesuttna yrkesfiskarna verkligen förekomma; i

varje fall torde böra erinras, att på ifrågavarande kuststräcka förutsättningarna

i större omfattning för en befolkning utan annat näringsfång än fiske

ingalunda äro att finna i samma utsträckning som på västkusten. Närmare utredning

saknas också örn strömmingsfiskets ekonomiska betydelse för strandägarna.

Av det sagda torde framgå, att utskottet — i stort sett anslutande sig till

i motionerna I: 305 och II: 436 framlagd uppfattning — icke funnit sig kunna

godtaga den framlagda motiveringen för ifrågavarande förslag. Med denna

ståndpunkt i huvudsaken har utskottet icke ansett sig böra närmare ingå på

s. 17 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 92.

17

förslagets detaljer. Utskottet vill dock därvidlag framhålla, att mot desamma

framställts åtskilliga anmärkningar, vilka icke synas sakna fog. Sålunda

torde i varje fall kunna ifrågasättas, huruvida det skydd, som enligt förslaget

skulle beredas strandägarna, skäligen kan anses tillräckligt.

Av ovan anförda skäl har utskottet icke ansett sig kunna tillstyrka lagändringsförslaget.

Vid sådant förhållande torde något särskilt uttalande från

utskottets sida beträffande de motioner, i vilka yrkats jämkningar i Kungl.

Maj:ts förslag — som innebära längre gående frigivande av ifrågavarande

fiske —- icke vara erforderligt.

Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen må

1) med bifall till motionerna 1:305 och 11:436 avslå

Kungl. Maj:ts förevarande proposition; samt

2) att motionerna I: 306 och II: 438, II: 433 samt II: 437

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 1 juni 1932.

C. J. JOHANSSON.

Vid detta ärendes behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Sederholm, Carl E. Eriksson, Elof B. Anders
son,

Tjällgren, Granath, Fritiof Gustafson, friherre Lagerfelt och Dalberg, samt

från andra kammaren: herrar Johansson i Uppmälby, Hedlund i Häste, Carlström,

Uddenberg, Bengtsson i Kullen, Månsson i Erlandsro, Lindgren och Andersson

i Löbbo.

Reservation er:

1) av herrar Johansson i Uppmälby, Carl E. Eriksson, Elof B. Andersson,

Granath, Dalberg, Uddenberg och Andersson i Löbbo; som ansett, att utskottets

utlåtande bort hava följande lydelse.

De efter tillkomsten av 1896 års lag snart nog framkommande kraven på

revision av denna grundade sig framför allt därpå, att lagens bestämmelser i

många fall icke stöde i överensstämmelse med de faktiskt rådande förhållandena.

Dessa krav hava ock, såvitt angår rikets västra kust, av statsmakterna

beaktats, i det att genom 1928 och 1930 års lagändringar fisket där med vissa

Biliang till riksdagens protokoll 1982. 10 sami. h2 haft. (Nr 92.) 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 92.

undantag helt frigivits, i fråga om Göteborgs och Bohus samt Hallands län med

rörlig redskap och beträffande Skåne med såväl rörlig som fast redskap, allt

i huvudsaklig överensstämmelse med av ålder rådande sedvanor.

Vad angår rikets östra och södra kuster hava svårigheterna att åstadkomma

en för både strandägare och icke strandägande fiskare tillfredsställande lösning

visat sig vara vida större än i fråga om västkusten. Det förslag till ändring

i fiskerättslagen, som år 1924 framlades av kammarkollegiet och som,

bland annat, innefattade ett frigivande i betydande omfattning av allt saltsjöfiske

jämväl inomskärs, befanns icke ägnat att tjäna till utgångspunkt för en

lagstiftning beträffande nu ifrågavarande kuststräckor. Den då verkställda

utredningen syntes nämligen giva vid handen, att de fiskande där icke kunde

åberopa någon mera allmänt gällande sedvana att få utöva en så vidsträckt

fiskerätt, som en lagändring i anslutning till förslaget skulle medföra. Än

grundligare undersökningar på ort och ställe ansågos sålunda ofrånkomliga.

Dylika undersökningar hava numera företagits. Desamma hava emellertid, i

anslutning till den av 1928 års riksdag i skrivelse nr 313 gjorda hemställan,

begränsats till att avse strömmingsfisket. Såsom utskottet då framhöll, torde

det nämligen vid ifrågavarande kuster icke vara fråga örn några väsentliga

intressekonflikter annat än beträffande detta slag av fiske, som i dithörande

skärgårdar idkas av såväl strandägare som icke strandägande fiskare.

Utskottet finnér det vara genom den nu föreliggande utredningen på tillfyllestgörande

sätt adagalagt, att fran lagens bestämmelser avvikande sedvanor

i fråga örn strömmingsfisket med garn allmänt förekomma vid ifrågavarande

kuster. Väl hava, såsom i propositionen anmärkts, dessa sedvanor under

tidernas lopp undergått icke obetydliga växlingar såväl beträffande sin

förekomst som med avseende å omfattning och närmare innehåll. Framför

allt på senare tid har på vissa håll en ganska stark tendens gjort sig gällande,

särskilt från de större strandägarnas sida, i riktning mot att utestänga de icke

strandägande fiskarna från nyttjande av strömmingsfisket. Dessa strävanden

hava ock vunnit ett kraftigt stöd genom tillkomsten av nuvarande lagstiftning.

Enligt vad utredningen givit vid handen, synas nämligen de före 1896

års lag gällande bestämmelserna hava innefattat rätt för varje svensk medborgare

att bedriva strömmingsfiske jämväl inomskärs vid de delar av rikets

östersjökust, där sådant av ålder varit vanligt, men något motsvarande stadgande

kom icke att inflyta i 1896 års lag. Uppenbarligen har sedvanans ställning

härigenom i hög grad försvagats. Då trots dessa ogynnsamma förhållanden

strömmingsfiske med garn alltjämt i mycket stor utsträckning bedrives

oberoende av strandäganderätten, vittnar detta örn att berörda sedvana äger en

fast grund i befolkningens rättsmedvetande. Redan av denna anledning

synes det utskottet angeläget, att en lagändring kommer till stånd, varigenom

sedvanan aterskänkes det rättsskydd, den tidigare ägt, och en bättre överensstämmelse

vinnes mellan lagens bestämmelser och den sedvanemässiga uppfattningen

av fiskerätten. Det bör härjämte framhållas, att den föreliggande

fragan är av icke ringa praktisk betydelse. Därest de nuvarande förhållandena

finge fortfara, skulle detta otvivelaktigt medföra, att de icke strandägande

s. 19 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 92.

19

fiskarna i allt större utsträckning förhindrades att bedriva strömmingsfiske

inomskärs och därmed helt eller i väsentlig mån berövades sina utkomstmöjligheter.

Enligt den officiella statistiken funnos år 1929 inom de nu ifrågavarande

länen sammanlagt 3,286 yrkesfiskare och 6,136 binäringsfiskare. Fördelningen

på de olika länen var följande: Uppsala län 281 yrkesfiskare och 34

binäringsfiskare, Stockholms län 528 resp. 1,505, Södermanlands län 54 resp.

252, Östergötlands län 210 resp. 980, Kalmar län 1,056 resp. 1,637, Blekinge

län 980 resp. 641 samt Gotlands län 177 resp. 1,087. Av dessa torde det ojämförligt

största antalet så gott som uteslutande ägna sig åt strömmingsfiske.

En utveckling, varigenom säkerligen en betydande del av den nuvarande yrkesfiskarestammen

vore dömd till undergång, - mäste ur social och nationalekonomisk

synpunkt anses synnerligen betänklig. Under alla omständigheter finner

utskottet det uppenbart, att det genom gällande lagbestämmelser uppkomna

osäkerhetstillståndet icke bör fortfara. Någon annan utväg till avhjälpande

av missförhållandena än den genom propositionen föreslagna eller att, såvitt

möjligt i anslutning till nu rådande sedvanor, frigiva strömmingsfisket med

garn vid ifrågavarande kuststräckor torde icke stå till buds. I detta sammanhang

vill utskottet understryka den av departementschefen berörda synpunkten,

att en dylik lagstiftningsåtgärd tillgodoser även de mindre strandägare,

som idka strömmingsfiske med garn, då de i väsentlig utsträckning äro hänvisade

att fiska i annans fiskevatten. Utskottet anser sig sålunda böra i princip

förorda en lagstiftning enligt i propositionen framlagda grunder.

Vad därefter beträffar den närmare utformningen av förslaget, hava däri

stadgats vissa inskränkningar i den fria fiskerätten åsyftande att till förman

för strandägarna bereda skydd åt den huvudsakligen på grunt vatten i strändernas

närhet bedrivna fångsten av annan fisk än strömming samt åt det sedvanemässigt

endast av strandägare utövade strömmingsfisket med not. I detta

hänseende innehåller förslaget till en början vissa allmänna begränsningar i

fråga örn garnfisket, nämligen att strandägaren skall hava ensamrätt till dylikt

fiske i det vatten, som har mindre djup än 10 meter eller finnes på ett

avstånd ej överstigande 180 meter från det ställe invid stranden, där stadigt

djup av 2 meter vidtager. Inom Uppsala, Stockholms, Blekinge och Gotlands

län har dock genom en kompletterande bestämmelse rättslig betydelse tillerkänts

det av ålder bedrivna fria garnfisket efter strömming, jämväl då sådant

idkas närmare land eller på mindre vattendjup än eljest är föreskrivet.

Vidare stadgas, att utan strandägarens samtycke garn ej må utsättas i en

sammanhängande sträcka till större längd än 450 meter eller med mindre

avstånd mellan skilda garnsträckor än 100 meter, ej heller, så länge strandägaren

nyttjar av honom behörigen utmärkt notvarp, närmare detta än 300 meter.

I fråga om dessa bestämmelsers ändamålsenlighet hava, såsom ock framgar

av i ämnet väckta motioner, olika meningar gjort sig gällande. Utskottet

har emellertid funnit härutinnan anförda erinringar — utom i nedan nämnt anseende

beträffande Blekinge län — icke vara av beskaffenhet att föranleda

avvikelse från Kungl. Maj:ts förslag, vilket utarbetats på grundval av de

upplysningar, som lämnats av den inom justitiedepartementet tillkallade

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 9%.

fiskerisakkunnige, och jämväl i stort sett tillstyrkts av chefen för lantbruksstyrelsens

fiskeribyrå. Av i ärendet avgivna yttranden synes framgå,

att de föreslagna inskränkningarna i den fria fiskerätten äro ägnade att bereda

ett effektivt skydd åt strandfisket, däri inbegripet notfisket efter strömming.

Att till förmån för de icke strandägande fiskarna underkasta dessa

föreskrifter en jämkning utan visshet om att syftet med desamma ändock vinnes,

finner utskottet icke tillrådligt. Särskilt gäller detta, då bestämmelserna

nära anknyta sig till rådande sedvana. Men även med tanke på andra fall

har utskottet funnit sig med hänsyn till vad från fiskeritekniskt håll anförts

icke kunna förorda avsteg från Kungl. Maj :ts förslag. Beaktas bör även,

att en utsträckning av den fria fiskerätten till andra områden än dem, där dylikt

fiske sedvanemässigt utövas, eller eljest på sådant sätt, att strandfisket därav

lede intrång, uppenbarligen skulle medföra betydande ekonomiska förpliktelser

för det allmänna. Beträffande ett av de ifrågavarande länen, nämligen

Blekinge, har emellertid utskottet funnit sig icke kunna i allo biträda förslaget i

förevarande del. Enligt vad framgår av utredningen och avgivna yttranden

samt jämväl understrukits i motionen II: 437, synes nämligen inom detta län

garnfisket efter strömming enligt rådande sedvana fortfarande vara fritt så

gott som överallt i skärgården. Såsom nyss framhållits, erbjuder visserligen

Kungl. Maj :ts förslag en möjlighet att åberopa denna sedvana, men med hänsyn

till det fria garnfiskets stora betydelse inom länet bar utskottet funnit

önskvärt, att detsamma erhåller en fastare ställning. Chefen för lantbruksstyrelsen

fiskeribyrå torde i sitt utlåtande hava givit uttryck åt samma synpunkt,

då han förklarat, att enligt hans mening göda grunder förelåge för att

en särskild lagbestämmelse åvägabragtes för Blekinge län av innehåll, att

strömmingsfisket med garn därstädes stöde fritt för varje svensk undersåte,

dock med den inskränkningen, att strandägarna icke lede intrång i sitt notfiske.

Departementschefen synes ock hava ansett denna väg framkomlig,

ehuru han för vinnande av enhetliga regler föredragit den i propositionen följda

linjen. Visserligen vill utskottet icke underkänna värdet av sådan enhetlighet,

men då utskottet håller före, att därest bestämmelserna örn visst vattendjup

och avstånd från stranden överhuvud taget icke göras tillämpliga beträffande

Blekinge län, skulle därigenom i stort sett förhindras uppkomsten av

tvister mellan strandägare och icke strandägande fiskare rörande strömmingsfisket,

vill utskottet förorda en sådan jämkning i Kungl. Maj :ts förslag. Utskottet

anser sig så mycket mera kunna tillstyrka en sådan förändring, som

någon nämnvärd avvikelse i sak icke därigenom sker. Däremot finner sig

utskottet icke kunna tillstyrka, att garnfisket där gives fritt i så stor utsträckning,

som i nyssnämnda motion yrkats, utan föreslår utskottet, att övriga i

Kungl. Maj :ts förslag upptagna bestämmelser till skydd för strandfisket bliva

gällande även för Blekinge län.

Enligt förslaget hava slutligen från den fria fiskerätten helt undantagits

vissa inom Östergötlands och norra delen av Kalmar län belägna större vattenområden,

där fisket idkas uteslutande av strandägare. I motionerna 1: 306

s. 21 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 98.

21

och II: 438 Ilar hemställts, att vissa ytterligare områden skola undantagas.

Då emellertid förhållandena inom dessa sistnämnda områden icke, såvitt utredningen

giver vid handen, kunna anses motivera en dylik åtgärd, finner sig

utskottet böra på denna punkt följa propositionen.

Ehuru, såsom nämnts, de föreslagna ändringarna i det stora hela endast

åsyfta att anpassa lagens regler på förevarande område efter de faktiskt rådande

förhållandena, har det dock — liksom fallet var vid 1928 och 1930 års

lagändringar — befunnits nödigt att genom särskilda bestämmelser angående

ersättning av statsmedel tillgodose ägare av sådana stränder, där undantagsvis

något sedvanemässigt fritt strömmingsfiske ej funnits. Ersättningsrätten

har därvid gjorts beroende av att vederbörande strandägare, med uteslutande

av andra fiskande, efter den 1 januari 1897 men före den 1 januari 1932 själv

eller genom annan tillgodogjort sig strömmingsfisket med garn. I motionerna

I: 305 och II: 436 hava de grundsatser för ersättningsfrågans lösning, som

sålunda upptagits i propositionen, betecknats såsom alltför snävt begränsade.

I denna del vill utskottet — under hänvisning i övrigt till vad av departementschefen

härutinnan anförts -— endast betona, att förslaget på denna punkt

även formellt till fullo överensstämmer med de bestämmelser, som i samband

med 1930 års lagändring vunno riksdagens godkännande, samt att den olikhet,

som kan synas föreligga mellan förslaget och de år 1928 antagna ersättningsreglerna,

endast är skenbar; båda stadgandena torde sålunda i praktiken leda

till samma resultat. Utskottet kan icke finna bärande skäl föreligga att, med

frångående av tidigare fastställda principer, tillerkänna strandägare ersättning

för mistad fiskerätt, då denne under angivna tid icke utnyttjat ifrågavarande

fiske under anspråk på ensamrätt och detsamma sålunda alltjämt är

fritt enligt sedvana, som i flertalet fall varit lagligen skyddad fram till år

1897. I dylika fall kommer strandägaren tydligen icke att genom den föreslagna

lagstiftningens genomförande lida någon verklig förlust. Skulle ersättning

ändock utgå, skulle detta fastmera framstå såsom en obehörig vinst.

Med förut nämnda undantag i fråga örn Blekinge län har utskottet alltså

funnit sig kunna förorda det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget. Vad i

motionerna anförts har alltså icke rubbat utskottets uppfattning, att förslaget

i övrigt innefattar en tillfredsställande lösning av förevarande spörsmål. Utskottet

anser för sin del den framlagda utredningen giva fullt tillräckligt

stöd för en positiv lösning av frågan. Genom ett uppskov med frågans avgörande

för ytterligare undersökningar lärer föga vara att vinna. Däremot finner

utskottet en betydande risk föreligga för att ett dylikt uppskov skulle medföra

en ytterligare försämring av de icke strandägande fiskarnas ställning.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet, 1

1) att riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj:ts ifrågavarande

förslag icke kunnat i oförändrat skick antagas av riksdagen,

måtte för sin del antaga följande:

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 92.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Förs lag

till

Lag

angående ändring i 3 och 17 §§ lagen den 27 juni 1896 (nr 42 s. 1) örn

rätt till fiske.

Härigenom förordnas, dels att i 3 § lagen den 27 juni 1896 om rätt till fiske,

vilken paragraf senast ändrats genom lagen den 6 juni 1930 (nr 197), skall

mellan första och andra styckena införas ett nytt stycke av nedan angivna lydelse,

dels att till 17 § samma lag skall fogas ett nytt stycke av det innehåll,

som nedan angives:

3 §.

I Norrbottens — — — och onsdag.

I Uppsala, Stockholms, Södermanlands,

Östergötlands, Kalmar och

Blekinge ävensom Gotlands län må,

med de inskränkningar nedan stadgas,

strömmingsfiske med garn (skötar)

inomskärs idkas av varje svensk undersåte:
strandägaren

äge ensam rätt till sådant

fiske i vatten, som har mindre

djup än tio meter eller finnes på ett

avstånd ej överstigande etthundraåttio

meter från det ställe invid stranden,

där stadigt djup av två meter vidtager,

dock vare, där inom Uppsala, Stockholms,

Blekinge och Gotlands län å

viss ort de fiskande av ålder oklandrat

utövat strömmingsfiske med gam

å mindre vattendjup eller närmare

stranden än nu sagts, de därvid bibehållna

;

utan strandägarens samtycke må

garn ej utsättas i en sammanhängande

sträcka till större längd än fyrahundrafemtio

meter eller med mindre avstånd

mellan skilda gamsträckor än

etthundra meter, ej heller, så länge

3 §.

I Norrbottens — ■— — och onsdag.

I Uppsala, Stockholms, Södermanlands,

Östergötlands, Kalmar och

Blekinge ävensom Gotlands län må,

med de inskränkningar nedan stadgas,

strömmingsfiske med garn (skötar)

inomskärs idkas av varje svensk undersåte:
strandägaren

äge i Södermanlands,

Östergötlands och Kalmar län ensam

rätt till sådant fiske i vatten, som har

mindre djup än tio metel- eller finnes

på ett avstånd ej överstigande etthundraåttio

meter från det ställe invid

stranden, där stadigt djup av två meter

vidtager;

i Uppsala, Stockholms och Gotlands

län gähle ock örn strandägarens rätt till

fiske vad nu sagts, dock vare, där d

viss ort de fiskande av ålder oklandrat

utövat strömmingsfiske med garn å

mindre vattendjup eller närmare stranden,

de därvid bibehållna;

utan strandägarens samtycke må

garn ej utsättas i en sammanhängande

sträcka till större längd än fyrahundrafemtio

meter eller med mindre avstånd

mellan skilda garnsträckor än

etthundra meter, ej heller, så länge

s. 23 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 92.

23

(Kungl. Maj:ts förslag.)

strandägare!! nyttjar av honom behörigen

utmärkt notvarp, närmare detta

än trehundra meter;

strömmingsfisket vare strandägaren

förbehållet

i Slätbaken, Tränöfjärden och Gropviken

jämte angränsande vatten innanför

linjer, som tänkas dragna dels

från Djursö norra udde rätt till fastlandet

över sydligaste udden av Lilla

Rimmö, dels över smalaste delen av

sundet mellan Djursö och Yxnö, dels

ock där kortaste avståndet är mellan

Norra Finnö och fastlandet,

i Valdemarsviken innanför en linje,

som tänkes dragen där kortaste avståndet

är mellan Stora Ålö och Kvädö,

i Syrsan och Sågviken samt Gudingefjärden

innanför linjer, som tänkas

dragna dels över smalaste delen

av sundet- mellan Björkö och fastlandet,

dels från Björkö södra udde till

sydligaste udden av Lilla Rätö, dels

ock från västligaste udden av sistnämnda

ö till närmaste ställe på fastlandet,

samt

i Gamlebyviken och Lucernafjärden

innanför en linje, som tänkes dragen

rätt åt söder från södra udden av

Gränsölandet.

Vid de---skall dragas.

I Göteborgs — — -—-av Finsbolandet.

Vid Skåne®---strandägaren

förbehållet.

Där vid---rätt bibehållna.

De, som---och intrång.

Har strandägare ---— det under
håller.

(Utskottets förslag.)

strandägaren nyttjar av honom behörigen

utmärkt notvarp, närmare detta

än trehundra meter;

strömmingsfisket vare strandägaren

förbehållet

i Slätbaken, Tränöfjärden och Gropviken

jämte angränsande vatten innanför

linjer, som tänkas dragna dels

från Djursö norra udde rätt till fastlandet

över sydligaste udden av Lilla

Rimmö, dels över smalaste delen av

sundet mellan Djursö och Yxnö, dels

ock där kortaste avståndet är mellan

Norra Finnö och fastlandet,

i Valdemarsviken innanför en linje,

som tänkes dragen där kortaste avståndet

är mellan Stora Ålö och Kvädö,

i Syrsan och Bågviken samt Gudingefjärden

innanför linjer, som tänkas

dragna dels över smalaste delen

av sundet mellan Björkö och fastlandet,

dels från Björkö södra udde till

sydligaste udden av Lilla Rätö, dels

ock från västligaste udden av sistnämnda

ö till närmaste ställe på fastlandet,

samt

i Gamlebyviken och Lucernafjärden

innanför en linje, som tänkes dragen

rätt åt söder från södra udden av

Gränsölandet.

Vid de---skall dragas.

I Göteborgs---av Finsbolan
det.

Vid Skånes1--— strandägaren

förbehållet.

Där vid — — — rätt bibehållna.

De, som---och intrång.

Har strandägare — — — det underhåller.

17 §.

Finnes uppenbart---tredskandes bekostnad.

Samma lag vare, där notvarp uppenbarligen finnes hava blivit oriktigt ut
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 9%.

(Kungl. Majlis förslag.) (Utskottets förslag.)

märkt till läge eller sträckning eller hålles utmärkt å sådan tid av året, då det

ej nyttjas, samt på tillsägelse rättelse ej genast sker.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1932.

Förslag

till

Lag

angående ytterligare utsträckt tillämpning av lagen den 22 juni 1928

(nr 184) om ersättning till strandägare för nastad fiskerätt.

Härigenom förordnas som följer:

Vad i lagen den 22 juni 1928 örn ersättning till strandägare för mistad fiskerätt

är stadgat för det fall, att fiske med rörlig redskap vid strand inom Göteborgs

och Bohus eller Hallands län blivit fritt, skall jämväl äga tillämpning,

såvitt den ändring i lagen örn rätt till fiske, som träder i kraft den 1 juli 1932,

medför att varje svensk undersåte erhåller rätt att utöva strömmingsfiske med

garn (skötar) i fiskevatten inom Uppsala, Stockholms, Södermanlands, Östergötlands,

Kalmar och Blekinge ävensom Gotlands län, där sådan rätt enligt

äldre lag var förbehållen strandens ägare. Ersättning skall dock utgå allenast

där strandägaren, med uteslutande av andra fiskande, efter den 1 januari 1897

men före den 1 januari 1932 själv eller genom annan tillgodogjort sig strömmingsfisket

med garn.

Framställning örn ersättning enligt denna lag vare ansedd såsom i rätt tid

gjord, där den skett före den 1 juli 1937.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1932.

2) att de i ämnet väckta motionerna, i den mån de ej kunna

anses ''besvarade genom vad utskottet här ovan anfört och hemställt,

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

2) av herr Carlström, som ansett, att utskottets utlåtande bort hava följande

lydelse:

Av utredningen i ärendet-----betydelse för strandägarna.

Vidare vill utskottet fästa uppmärksamheten därpå, att, då vissa områden

i Slätbaken, Tränöfjärden och Gropviken m. fl. platser i Kungl. Maj:ts förslag

undantag^ från lagens bestämmelser, det synes kunna ifrågasättas, om

ej även andra områden, såsom exempelvis de i motionerna 1:306 och 11:438

omnämnda, med samma rätt kunna påkalla undantag. Då emellertid utskottet

på här ovan förut anförda skäl anser, att frågan i sin helhet bör bil föremål

s. 25 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 92.

25

för en ny och mera allsidig undersökning, har ej utskottet velat ingå på spörsmålet

örn de ytterligare undantag, som i nämnda motioner omhandlas.

Utskottet får därför hemställa,

att riksdagen må

1) med bifall till motionerna I: 305 och II: 436 avslå Kungl.

Maj:ts förevarande proposition;

2) i skrivelse till Kungl. Majit hemställa, att Kungl. Majit

täcktes låta verkställa ytterligare utredning av i föreliggande

proposition omhandlade fråga, varvid de här ovan av utskottet

anförda synpunkterna torde närmare beaktas, ävensom för

riksdagen framlägga det förnyade förslag, vartill utredningen

kan föranleda;

3) att motionerna I: 306 och lii 438, lii 433 och lii 437

icke må föranleda någon riksdagens åtgärd.

Bihang till riksdagens protokoll 19S2. 10 sami■ -i2 käft. (Nr 92.)

3

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1932:323 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i 3 och 17 §§ lagen den 27 juni 1896 örn rätt till fiske a1 i texten