Sök i Ratio Lex

Konstitutionsutskottets memorial Nr 18

1932-04-01 · 28 sidor, varav 28 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 28 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1932:13, Konstitutionsutskottets memorial Nr 18

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 18.

1

Nr 13.

Ankom till riksdagens kansli den 1 april 1932 kl. 6 e. m.

Konstitutionsutskottets memorial angående fullbordad granskning

av de i statsrådet förda protokoll.

Till konstitutionsutskottet hava på därom hos vederbörande gjord framställning

blivit överlämnade de under tiden från och med den 10 januari 1931 till

och med den 10 januari 1932 i statsrådet förda protokoll, nämligen över

justitiedepartementsärendm från och med den 14 januari 1931 till och med

den 8 januari 1932;

justitieärenden från och med den 14 januari 1931 till och med den 31 december

samma år;

utrikesdepartementsärenden från och med den 14 januari 1931 till och med

den 8 januari 1932;

försvarsärenden från och med den 14 januari 1931 till och med den 8 januari

1932;

socialärenden från och med den 14 januari 1931 till och med den 8 januari

1932;

kommunikationsärenden från och med den 14 januari 1931 till och med den

8 januari 1932;

finansärenden från och med den 14 januari 1931 till och med den 8 januari

1932;

ecklesiastikärenden från och med den 14 januari 1931 till och med den 8 januari

1932;

jordbruksärenden från och med den 14 januari 1931 till och med den 8 januari

1932; samt

handel sår enden från och med den 14 januari 1931 till och med den 8 januari

1932.

Därjämte hava på därom särskilt gjord framställning till utskottet överlämnats

utdrag av det över socialärenden den 19 februari 1932 förda protokoll,

i vad det avser en av generallöjtnanten B. O. C. Munck ledd organisations

förvärv av skjutvapen och ammunition.

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 5 sami. 6 haft. (Nr 18—14.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Konstitutionsutskottets memorial Nr 13.

Slutligen hava från utskottet framställningar gjorts om överlämnande dels

av det eller de protokoll i kommandomål, som må hava förts angående kommendering

av andre läraren vid krigsskolan C. O. Boman att tjänstgöra vid generalstaben,

dels och av det eller de särskilda protokoll, som må hava förts i

statsrådet angående det möte mellan svenska, danska och norska utrikesministrarna,

som ägde rum i Köpenhamn den 6 och 7 januari 1932 för överläggning

rörande vissa handelspolitiska frågor, samt angående meddelanden under

år 1931 till svenska beskickningar angående Sveriges bibehållande av guldmyntfoten;

men har upplysning vunnits, att sådana protokoll icke föreligga.

Vid den granskning av ovan omförmälda protokoll och protokollsutdrag, som

i överensstämmelse med grundlagens föreskrift av utskottet företagits och nu

fullbordats,

har anledning icke förekommit att mot någon ledamot av

statsrådet tillämpa § 106 regeringsformen;

varemot utskottet

funnit följande ärenden vara av beskaffenhet att böra jämlikt

§ 107 regeringsformen hos riksdagen anmälas.

Innan utskottet övergår till dessa ärenden, anser sig utskottet böra erinra

örn att utskottet i sitt memorial, nr 9, till 1931 års riksdag angående fullbordad

granskning av de i statsrådet förda protokoll gjort anmälan enligt § 107 regeringsformen

mot statsminister Ekman i anledning av att denne efter utnämningen

till medlem av statsrådet fortsatt att utöva ledamot- och ordförandeskapet

i styrelsen för Svenska bostadskreditkassan, till vilken befattning han före

tillträdandet av statsministerämbetet av Kungl. Maj:t förordnats för en tid

av tre år — samt härför uppburit arvode, 5,000 kronor per år. I följd härav har

utskottet funnit sig föranlåtet bringa till riksdagens kännedom, att utskottet

vid läsningen av statsrådsprotokollen över finansärenden uppmärksammat, att

statsminister Ekman, som anmält jäv vid behandlingen i statsrådet den 13

mars, den 24 april, den 30 april, den 29 maj, den 26 juni, den 30 oktober och

den 13 november 1931 av ärenden angående Svenska bostadskreditkassan eller

angående bostadskreditföreningar, fortfarit att under hela året 1931, med åtnjutande

av fastställt arvode, utöva ledamot- och ordförandeskapet i kassans

styrelse.

Närvarande: Herrar Reuterskiöld, Sävström, K. J. Ekman**, David Bergström,

greve Spens, Sundberg, Vénnerström, Sandegård*, Larsén, P. Sandström, Karl A,

Johanson*, Magnusson i Tumhult*, Engberg, Gustafson i Kasenberg, Jansson i

Edsbäcken, Anderson i Norrköping**, Lindmark, Karlsson i Vadstena*, Fast* och

Petersson i Broaryd.

* Ej närvarande vid justeringen.

** Avstod från att rösta vid ärendets avgörande och deltog ej i justeringen.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 13.

3

1:0.

(Protokoll över ecklesiastikärenden.)

Enligt 1930 års lag om församlingsstyrelse (1 §) må två eller flera församlingar

eller delar av skilda församlingar för vården örn de i samma lag avsedda

angelägenheterna eller vissa av dem förenas till en kyrklig samfällighet; örn

bildande av dylik samfällighet förordnar Kungl. Majit; beträffande samfälligheten

skall med avseende å vården örn gemensamma angelägenheter, i den

mån ej annat är föreskrivet, i tillämpliga delar gälla vad i församlingsstyrelselagen

stadgas om församling. Erfordras särskilda föreskrifter örn tillämpning

av lagen med avseende å kyrklig samfällighet meddelas sådana föreskrifter

av Kungl. Majit (6 §).

Kungl. Majit har med stöd av lagen om församlingsstyrelse under år 1931 i

ett sextiotal fall förordnat örn bildande av kyrkliga samfälligheter. Flertalet

av dessa beslut hava fattats den 18 juli nämnda år på föredragning av chefen

för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Städener, och den 8 augusti samma

år på föredragning av statsrådet Holmbäck. I inemot hälften av dessa fall

hava några särskilda föreskrifter icke lämnats utöver församlingsstyrelselagens

bestämmelser, men i de återstående fallen hava särskilda stadgor fastställts.

Till grund för dessa stadgor ligga inom ecklesiastikdepartementet i

förväg till ledning upprättade promemorior, innefattande utkast till särskilda

föreskrifter, genom vilka bland annat skulle bestämmas kyrkorådets i kyrklig

samfällighet (samfällt kyrkoråds) organisation såväl beträffande antalet ledamöter

i detsamma och det antal medlemmar, vilket skulle utses från varje

församling i samfälligheten, som ock beträffande valbarhet till ledamot av

kyrkorådet. I detta sista hänseende har föreslagits, att valbarheten skulle vara

begränsad till ledamöter av vederbörande församlingars kyrkoråd. Sålunda har

i utkastet till stadga för den kyrkliga samfälligheten i Eskilstuna upptagits

följande bestämmelse: »Kyrkofullmäktige välja till ledamöter i samfällda kyrkorådet

från en var av de särskilda församlingarna tre av ledamöterna i församlingens

kyrkoråd.»

över de förut nämnda inom ecklesiastikdepartementet utarbetade promemoriorna

med utkast till stadgor hava hörts dels kammarkollegium, dels vederbörande

församlingar var för sig, dels församlingarna å gemensam kyrkostämma,

dels ock vederbörande domkapitel och länsstyrelse.

Kammarkollegium har härvid anfört, att kollegium funnit övervägande skäl

tala för den meningen, att såväl de i församlingsstyrelselagen givna bestämmelserna,

vilka direkt hava avseende på kyrklig samfällighet, som de i samma

lag för församlingar givna föreskrifterna, vilka —- subsidiärt — äro att tilllämpa

å dylika samfälligheter, avsetts skola vara av tvingande natur och att

följaktligen de särskilda föreskrifter, som omförmälas i 6 § i lagen, icke kunna

givas en saklig eller rättslig innebörd, som strider mot de nyss nämnda

bestämmelserna. Med utgångspunkt härifrån har kammarkollegium funnit det

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutionsutskottets memorial Nr 13.

tillkomma samfällighetens beslutande organ att bestämma antalet ledamöter

av samfällda kyrkorådet samt ansett den i utkasten till stadgor uppställda

fordran, att samfällighetens kyrkoråd skulle utses bland ledamöterna av de

särskilda församlingarnas kyrkoråd, stridande mot församlingsstyrelselagens

bestämmelser.

Övriga hörda myndigheter hava i allmänhet icke gjort några erinringar mot

de på remiss utsända förslagen. I de fall, då inga erinringar gjorts, hava

stadgorna, där sådana ansetts böra meddelas, upptagit bestämmelser angående

organisation av kyrkoråden för de kyrkliga samfälligheterna i sak överensstämmande

med de inom departementet uppgjorda utkasten. I vissa fall hava

likvisst erinringar gjorts mot de i utkasten upptagna bestämmelserna angående

kyrkorådens organisation. I regel hava dessa dock icke hänfört sig till frågan

örn Kungl. Maj :ts behörighet att meddela dylika särskilda föreskrifter utan varit

begränsade till ett förordnande av ett förändrat antal medlemmar av samfällda

kyrkorådet eller (och) en annan fördelning av ledamotsantalet mellan de

olika församlingarna i samfälligheter. Kungl. Maj :t har i följd av dessa gjorda

erinringar även vidtagit jämkningar i de slutligen meddelade särskilda föreskrifterna.

Sålunda har Kungl. Maj :t i anledning av en framställning av vederbörande

församlingar i Eskilstuna höjt antalet medlemmar av samfällda kyrkorådet

från sex till tolv samt beslutat, att sex i stället för tre ledamöter från vederbörande

församlingars kyrkoråd skola utses till medlemmar av samfällda

kyrkorådet. I den meddelade stadgan för dennp, samfällighet föreskrivcs följande:

»Kyrkofullmäktige välja till ledamöter i samfällda kyrkorådet bland ledamöterna

i de särskilda församlingarnas kyrkoråd tolv personer, hälften från vardera

församlingen.» I några fall hava dock erinringar riktats även mot de i utkasten

upptagna bestämmelserna, att ledamöterna av samfällda kyrkorådet

skulle utses bland medlemmarna i de särskilda församlingarnas kyrkoråd.

Bland annat har en dylik erinran riktats mot förslaget angående stadga för den

kyrkliga samfälligheten i Norrköping. I yttranden i ärendet har uttalats en

önskan örn att medlemmarna av samfällda kyrkorådet i stället för att utses bland

ledamöterna i de särskilda församlingarnas kyrkoråd skulle utses bland medlemmarna

av samfällighetens fullmäktigeförsamling. I följd härav har i stadgan

för samfälligheten införts bestämmelsen, att fullmäktige »inom sig» till ledamöter

i samfällighetens kyrkoråd skola välja två personer från envar av församlingarna,

»därvid företräde bör lämnas dem, som tillika äro medlemmar av

församlingens kyrkoråd». I de övriga av sist berörda fall, i vilka erinringar

framställts, hava dessa gått i den riktningen, att samfällighetens fullmäktigeförsamling

(eller kyrkostämma) borde äga utse ledamöter av samfällda kyrkorådet

utan den begränsning av valbarheten till medlemmar av vederbörande

församlingars kyrkoråd, som upptagits i de inom departementet uppgjorda utkasten

till stadgor. Även i dessa fall har Kungl. Maj :t vidtagit jämkningar i

de slutligen meddelade stadgorna i överensstämmelse med de gjorda erinringarna.

Samtliga av Kungl. Majit med stöd av församlingsstyrelselagen fastställda

stadgor angående kyrkliga samfälligheter innehålla sålunda bestämmelser an
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 18.

5

gående kyrkorådets organisation, genom vilka fastställts antalet ledamöter i

samfällda kyrkorådet och det antal medlemmar av detsamma, som skall utses

från varje församling i samfälligheton. Flertalet stadgor innehålla dessutom

föreskrifter, varigenom valbarheten till ledamot av samfällt kyrkoråd begränsas

till medlemmar av vederbörande församlingars kyrkoråd — eller, i ett fall,

till medlemmar av samfällighetens fullmäktigeförsamling.

Genom stadgandet i 1 § församlingsstyrelselagen, att med avseende å vården

om gemensamma angelägenheter för kyrklig samfällighet, i den mån ej annat

är föreskrivet, i tillämpliga delar skall gälla vad i lagen stadgas örn församling,

uppställes en bestämd gräns för Kungl. Maj:ts rätt att med stöd av 6 § i

lagen meddela erforderliga särskilda föreskrifter i fråga örn kyrklig samfällighet.

De särskilda förordnanden, som Kungl. Majit i särskilda fall äger meddela

för organisation av dylik samfällighet, få i följd av formuleringen av

nyssnämnda föreskrifter icke stå i strid med de i församlingsstyrelselagen givna

bestämmelserna, vare sig med de föreskrifter, som omedelbart hava avseende å

kyrklig samfällighet, eller med dem, som direkt äro givna för församling;

dessa senare äro subsidiärt tillämpliga även å kyrklig samfällighet. En motsvarande

uppfattning av gränserna för Kungl. Majits förordningsrätt lärer

även få anses hava kommit till uttryck i det av vederbörande departementschef

i det till propositionen, nr 100, till 1930 års riksdag med förslag till lag om

församlingsstyrelse m. m. fogade utdrag av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden.

Häri uttalades, att Kungl. Majit enligt församlingsstyrelselagen

beträffande kyrklig samfällighet borde äga meddela de bestämmelser, som »utöver

lagens stadganden» kunde anses påkallade. Samma ståndpunkt intogs

även av konstitutionsutskottet i dess till riksdagen i anledning av nämnda lagförslag

avgivna utlåtande, vari framhölls, att befogenhet tillagts Kungl. Maj :t

att beträffande samfälligheter meddela de »ytterligare bestämmelser», som funnes

erforderliga.

Med utgångspunkt från denna av utskottet uttalade uppfattning angående

gränserna för Kungl. Majits förordningsrätt i fråga om kyrklig samfällighet,

finner utskottet de av Kungl. Majit beslutade stadgorna beträffande dylika

samfälligheter, i vad de innefatta bestämmelser avseende organisationen av

samfällt kyrkoråd, i flera hänseenden innebära ett otvetydigt överskridande av

gränserna för denna förordningsrätt.

Vad först angår frågan om Kungl. Majits behörighet att bestämma antalet

ledamöter av samfällt kyrkoråd, äger Kungl. Majit enligt församlingsstyrelselagen

icke någon behörighet härtill. Denna föreskriver i sin 43 §, att ledamöter

i kyrkorådet väljas av kyrkostämman eller, där kyrkofullmäktige finnas, av

dem till det antal, som stämman eller fullmäktige finna lämpligt med hänsyn

till församlingens vidd och folkmängd; antalet ledamöter må dock, ordförande

inberäknad, icke vara under fem eller över elva. Förevarande paragraf innehåller

icke någon annan å kyrkorådet för kyrklig samfällighet omedelbart tilllämplig

bestämmelse än den på förslag av konstitutionsutskottet vid 1930 års

riksdag införda föreskriften, att i samfällt kyrkoråd örn möjligt en var av för
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Konstitutionsutskottets memorial Nr 13.

samlingarna bör vara företrädd. Vid sådant förhållande äro alltså, i följd av

de ovan fastställda grundsatserna i fråga örn Kungl. Marits förordningsrätt

beträffande kyrklig samfällighet, de i lagen givna bestämmelserna angående

vilket organ, som inom de av lagen uppdragna gränserna äger besluta örn antalet

ledamöter i kyrkorådet för församling, tillämpliga även i fråga örn kyrklig

samfällighet. Beslutanderätten tillkommer sålunda samfälligheten själv

genom dess stämma eller fullmäktige. Avgörandet av denna fråga bör dessutom

ske genom ett beslut in casu och kan omöjligen fastlåsas i en av Kungl.

Maj :t utfärdad och av Kungl. Maj :ts beslut beroende stadga angående kyrklig

samfällighet. En jämförelse med 27 § 2 mom. i lagen, enligt vilket det uttryckligen

tillagts Kungl. Maj:t behörighet att bestämma antalet fullmäktige för

kyrklig samfällighet, bestyrker även, att Kungl. Maj :t, i saknad av en motsvarande

uttrycklig bestämmelse för samfällt kyrkoråd, icke kan anses äga behörighet

att bestämma samfällt kyrkoråds ledamotsantal. Kiktigheten härav

kan icke bestridas under hänvisning till departementschefens uttalande i det

vid propositionen till 1930 års riksdag med förslag till lag örn församlingsstyrelse

m. m. fogade utdrag av statsrådsprotokollet, vari framhålles, att Kungl.

Majit i fråga örn kyrklig samfällighet kan meddela undantag från den i 43 §

i församlingsstyrelselagen givna regeln örn maximiantalet ledamöter i kyrkorådet.

Detta uttalande — som i och för sig möjligen kan giva anledning till

olika tolkningar — kan varken principiellt eller konstitutionellt tillmätas betydelse

för fastställande av gränserna för Kungl. Maj :ts förordningsrätt enligt

församlingsstyrelselagen, särskilt som lagen i det ämne, varom här är fråga,

innehåller klart utformade bestämmelser. Konstitutionsutskottet vid 1930

års riksdag har så mycket mera saknat anledning att bemöta detta uttalande,

som på utskottets förslag införts förut berörda bestämmelse, hänförande sig

till frågan om de olika församlingarnas representation i samfällt kyrkoråd, i

följd varav paragrafen otvetydigt måste anses vara tillämplig även på samfällt

kyrkoråd.

Då det alltså enligt församlingsstyrelselagen tillkommer den kyrkliga samfällighetens

beslutande organ och icke Kungl. Majit att fastställa antalet ledamöter

i samfällda kyrkorådet, och då detta beslut är ett avgörande in casu,

kan Kungl. Majit till följd härav icke heller, utan att dessa grundsatser åsidosättas,

bestämma det antal medlemmar av samfällighetens kyrkoråd, som skall

utses från varje i samfälligheten ingående församling.

De i flertalet av de av Kungl. Majit beslutade stadgorna upptagna bestämmelserna

angående valbarhet till samfällt kyrkoråd, varigenom valbarheten begränsats

till ledamöter av vederbörande församlingars kyrkoråd — eller, i ett

fall, till medlemmar av samfällighetens fullmäktigeförsamling -—• stå i strid

med en av församlingsstyrelselagens grundläggande bestämmelser om kyrkorådet

och utgöra därför den avvikelse från allmänna församlingsstyrelselagens

regler, som är ägnad att väcka de största betänkligheterna. I 44 § i

denna lag föreskrives, att till ledamot i kyrkorådet må väljas endast den, som

är röstberättigad å kyrkostämma samt boende inom församlingen och uppnått

25 års ålder ävensom kan anses vilja främja församlingslivet; i avseende på

s. 7 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr IS.

7

obehörighet att vara ledamot i rådet skall i övrigt vad i enahanda hänseende

gäller om kyrkofullmäktige äga motsvarande tillämpning. Några särskilda

bestämmelser angående valbarhet till ledamot av kyrkorådet i kyrklig samfällighet

finnas icke upptagna i lagen. De för kyrkoråd i församling gällande

reglerna äro sålunda, i följd av vad ovan framhållits angående gränserna

för Kungl. Maj ris förordningsrätt enligt församlingsstyrelselagen, också omedelbart

tillämpliga även å kyrkorådet för samfällighet. Då Kungl. Majri begränsat

valbarheten till ledamöter av de särskilda församlingarnas kyrkoråd —

eller, i ett fall, till ledamöterna av samfällighetens fullmäktigeförsamling — har

därför ett åsidosättande av allmänna församlingsstyrelselagens bestämmelser

ägt rum. Detta förhållande finner utskottet desto mera anmärkningsvärt,

som en bestämmelse örn dylik begränsning av valbarheten till samfällt

kyrkoråd upptagits i kyrkofullmäktigesakkunnigas förslag, enligt vilket

valbarheten skulle vara begränsad till ledamöter av vederbörande församlingars

kyrkoråd, men ett motsvarande stadgande icke upptagits i det för 1930 års

riksdag framlagda förslaget till lag örn församlingsstyrelse.

På grund av vad sålunda anförts har utskottet funnit sig böra hos riksdagen

göra anmälan enligt § 107 regeringsformen mot föredragande departementschefen,

statsrådet Städener, samt mot föredraganden statsrådet Holmbäck.

Närvarande: Herrar Reuterskiöld, Sävström, Strömberg*, K. J. Ekman, greve

Spens, G. W. Hansson, Sundberg, Vennerström, Thorén, Åkerberg*, P. Sandström,

Jansson i Edsbäcken, Borg, Pehrsson i Göteborg, Hallén, Anderson i Norrköping,

Lindmark, Fast*, Petersson i Broaryd och Sandwall.

* Ej närvarande vid justeringen.

2:o.

(Protokoll över ecklesiastikärenden den 5 juni 1931.)

Stiftelsen Nordiska museet bildades år 1880 för övertagande av vissa av

Artur Hazelius hopbragta samlingar. Stiftelsen, som har till ändamål att bereda

»ett hem för minnen framför allt ur svenska folkets liv, men även ur andra

folks, som med det svenska äro befryndade», omhänderhar bland annat vården

av å Kungl. Djurgården belägna Nordiska museet och Skansen. Skansen utnyttjas

förutom till den museiverksamhet, som förlagts dit, jämväl som en mot

avgift för allmänheten tillgänglig rekreationsplats. Till underhåll av Skansenområdet

beviljar Stockholms stad ett årligt anslag. Stiftelsen står under ledning

av Nordiska museets nämnd. Den närmare vården av museet handhaves

av en styresman.

Under en följd av år har riksdagen anslagit medel till understödjande av

Nordiska museets verksamhet. För budgetåret 1928/1929 beviljades extra anslag

å tillhopa 178,025 kronor. I proposition till 1929 års riksdag föreslog

Kungl. Majri, att statens understöd i princip skulle begränsas till att omfatta

avlöning, inklusive dyrtidstillägg, dels till de i museets tjänst anställda tjänstemän,

vilka tillhörde den grupp befattningshavare som uppehälle museets

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Konstitutionsutskottets memorial Nr 13.

verksamhet som museiinstitution och följaktligen utgjorde de vetenskapliga och

administrativa krafter, som vore behövliga för den museala verksamheten, dels

till den vaktmästar- och eldarpersonal, som tjänstgjorde i museibyggnaden. I

anslutning härtill skulle anslag beviljas av Kungl. Majit och riksdagen, sedan

detaljprövning ägt rum av museets behov för avlöningar. Riksdagen godkände

icke detta förslag, utan ansåg i stället, att museet för här ifrågakomna ändamål

borde tilldelas en summa, avpassad efter vad som med hänsyn till föreliggande

omständigheter kunde anses skäligt. Denna summa hade riksdagen efter

prövning av museets behov funnit böra för budgetåret 1929/1930 bestämmas

till 190,000 kronor, däri då inräknats vad som kunde anses erforderligt för dyrtidstillägg

åt museets personal. Riksdagen förutsatte härvid, att bemälda personal

av museet avlönades efter samma grunder, som gällde för tjänstemän vid

motsvarande statliga institutioner, varjämte anslaget beviljades under villkor

att en ledamot i museets nämnd förordnades av Kungl. Majit samt på de övriga

villkor Kungl. Majit kunde föreskriva. Jämväl för budgetåret 1930/1931 anvisades

under enahanda villkor samma belopp, 190,000 kronor. Kungl. Majit

ställde detta anslag till förfogande av Nordiska museets nämnd att av nämnden,

mot redovisningsskyldighet inför riksräkenskapsverket samt under iakttagande

av det av riksdagen uppställda villkoret, i mån av behov användas för

det med anslaget avsedda ändamålet, med föreskrift tillika att ej mindre de i

museets tjänst anställda tjänstemän, vilka tillhörde den grupp befattningshavare,

som uppehöllo museets verksamhet som museiinstitution, än även den vaktmästar-

och eldarpersonal, som tjänstgjorde i museibyggnaden, av museet avlönades

efter samma grunder, som gällde för motsvarande tjänstemän vid de

statliga museerna.

I statsverkspropositionen till 1931 års riksdag upptogs ifrågavarande anslag

i full överensstämmelse med det nästföregående år beviljade anslaget såväl i

avseende å belopp som villkor. Statsutskottet tillstyrkte Kungl. Majlis förslag.

Vid ärendets behandling i riksdagen bifölls statsutskottets hemställan

angående ifrågavarande anslag i första kammaren utan diskussion. I andra

kammaren yttrade herr Bengtsson i Norup bland annat: »Beträffande Skan
sen

har nu under förra sommarens lopp gjorts en del uttalanden vid olika möten

och i tidningspressen om att Skansen borde vara befriad från spritservering.

Det kan icke komma i fråga, att jag gör något yrkande i det hänseendet,

men jag vill vädja till Kungl. Maj :t att när det gäller en sådan plats som Skansen,

som under årtionden varit en lugn tillflykt, fri från spritservering, för folk

såväl från stad som landsbygden, vilka bege sig till Stockholm, regeringen

måtte se tili att Skansen även i fortsättningen får behålla samma karaktär

som hittills. Jag har i övrigt endast att yrka bifall till utskottets hemställan.»

Uti detta yttrande instämde 28 andra medlemmar av kammaren. Vidare yttrades

ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.

Riksdagen anmälde därefter i skrivelse till Kungl. Majit den 17 april 1931,

att riksdagen för budgetåret 1931/1932 anvisat ett extra anslag av 190,000

kronor, under villkor att en ledamot i museets nämnd förordnades av Kungl.

Majit och på de övriga villkor, Kungl. Majit kunde föreskriva, att utgå till

museinämnden för att enligt dess bestämmande användas för museets ändamål.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 13.

9

Den 5 juni 1931 beslöt Kungl. Majit på hemställan av föredragande t.f. chefen

för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Holmbäck, att ställa anslaget till

förfogande av Nordiska museets nämnd, att av nämnden, mot redovisningsskyldighet

inför riksräkenskapsverket samt under iakttagande av det utav riksdagen

uppställda villkoret, i mån av behov användas för det med anslaget avsedda

ändamålet; och skulle som ytterligare villkor för anslagets åtnjutande gälla

dels att såväl de i museets tjänst anställda tjänstemän, vilka tillhörde den

grupp befattningshavare, som uppehölle museets verksamhet som museiinstitution,

som ock den vaktmästare- och eldarepersonal, som tjänstgjorde i museibyggnaden,

av museet avlönades efter samma grunder, som gälla för motsvarande

tjänstemän vid de statliga museerna, dels att museet skulle vara skyldigt

underkasta sig den granskning från riksdagens revisorers sida rörande anslagets

användning, som Kungl. Maj :t kunde komma att föreskriva, dels ock att

Nordiska museet icke utnyttjade den rätt till allmän spritutskänkning å Skansen,

vilken museet erhållit genom Aktiebolaget Stockholmssystemets beslut

den 26 september 1930.

Vid granskning av handlingarna i akten har utskottet icke kunnat utröna,

att, såsom förutsatts i Kungl. Maj :ts beslut, någon rätt till allmän spritutskänkning

å Skansen beviljats Nordiska museet.

Däremot har utskottet efter undersökning av hithörande handlingar hos Överståthållarämbetet

inhämtat följande: Sedan Överståthållarämbetet genom beslut

den 4 juli 1930, vilket sedermera vunnit laga kraft, meddelat Aktiebolaget

Stockholmssystemet tillstånd att under åren 1931 och 1932 inom Stockholm idka

detaljhandel med rusdrycker och i sådant avseende anordna 100 försäljningslokaler

för utskänkning av spritdrycker och vin och 100 försäljningslokaler för

utskänkning av vin, däribland vissa lokaler å Skansen, hade bolaget i en

till Överståthållarämbetet ingiven skrift med anhållan örn fastställelse å överlåtelsen

anmält, att bolaget genom ett vid skriften fogat kontrakt överlåtit en

av de sålunda medgivna rättigheterna till utskänkning av vin å direktören

Carl Brolin att fortfarande från och med den 1 januari till och med den 31

december 1931 utövas i de inom Skansen belägna fastigheterna Hög- och Nylötten,

Idunhallen, Breidablick och Bragehallen jämte å de för servering avsedda

platserna i nämnda lokalers omedelbara närhet samt (undantagsvis) i

Balderslunden och å planen utanför Bollnässtugan. Genom beslut den 31 december

1930 godkände Överståthållarämbetet den ifrågavarande överlåtelsen.

Beträffande åter utskänkning av spritdrycker har rätten härtill, som år 1930

av Stockholmssystemet överlåtits å ovannämnde Carl Brolin under tiden den

21 maj—15 juni, den 9—16 och 28—31 augusti samt 2—7 september, under

år 1931 icke blivit av Stockholmssystemet överlåten, då i så fall överlåtelsen

enligt lag måste godkännas av Överståthållarämbetet, vilket icke skett, utan i

den mån den ägt rum omhänderhafts av Stockholmssystemet. För sådant ändamål

hava bland de lokaler, vari bolaget jämlikt överståthållarämbetets ovannämnda

resolution den 4 juli 1930 medgivits rättighet att under åren 1931 och

1932 idka detaljhandel med rusdrycker jämväl upptagits Skansen (Hög- och

Nyloften), varjämte dessa lokaler i vederbörlig ordning undergått besiktning

och för ändamålet godkänts.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Konstitutionsutskottets memorial Nr 13.

I enlighet med överståthållarämbetets ovannämnda, lagakraftvunna resolution

den 4 juli 1930, har bolaget såsom det vill synas den 26 september 1930

på begäran av Nordiska museets styresman beslutat angående utskänkning av

spritdrycker å Skansen. Detta bolagets beslut återfinnes emellertid icke i

akten och har icke, då det ej tillhör något allmänt verks handlingar, kunnat

bringas till utskottets kännedom. Vid förfrågan har tillika upplysts, att Nordiska

museets nämnd icke erhållit besked örn beslutets ordalydelse.

Utskänkning av spritdrycker har å Skansen sedan flera år tillbaka ägt rum

å vissa lokaler till slutna sällskap. Allmän utskänkning har däremot ägt rum

under festligheter, som plägat anordnas å Skansen i maj och juni ävensom under

vissa dagar på hösten. Under år 1931 ägde allmän utskänkning rum den

15 maj till den 30 juni, och någon ändring synes Aktiebolaget Stockholmssystemets

beslut den 26 september 1930 icke hava medfört.

Då Kungl. Maj:ts beslut i fråga örn det med anslaget förenade villkoret beträffande

spritutskänkning å Skansen synts otydligt, har, efter vad utskottet

inhämtat, styresmannen för Nordiska museet sökt erhålla upplysning om

dess mening samt därefter till Nordiska museets nämnd avlåtit skrivelse av

följande innehåll:

»I anledning av Kungl. Maj:ts beslut den 5 juni 1931 angående Nordiska

museets statsanslag och villkoren för dettas utgående, har undertecknad av

statsrådet Holmbäck muntligen erhållit följande upplysningar angående tolkningen

av Kungl. Maj:ts beslut i vad detsamma angår spritutskänkningen på

Skansen.

Regeringens mening är icke att genom sitt beslut söka åstadkomma någon

inskränkning i den utskänkning som tidigare ägt rum. Något hinder för Nordiska

museet att tillämpa sina spriträttigheter för slutna sällskap föreligger

alltså icke. Beträffande den individuella spritutskänkningen borde däremot

såsom tillförne gälla, att sådan utskänkning endast ägde rum i samband med

festligheter och dylikt och i varje sådant fall skedde efter överenskommelse

med A.-B. Stockholmssystemet. Formuleringen heke utnyttja den rätt till

allmän (kurs. av mig) spritutskänkning’ var gjord just med hänsyn tili regeringens

önskan att, utan att beröra serveringen för slutna sällskap, förhindra

den individuella utskänkningen annat än vid ovannämnda särskilda tillfällen.

» — ■—• — »Avskrift av denna skrivelse har av undertecknad privat överlämnats

till statsrådet Holmbäck, som varit föredragande i regeringen vid detta

ärendes behandling, och har statsrådet förklarat sig icke hava någon erinran

att göra beträffande dess innehåll.»

I anledning av Kungl. Maj:ts beslut samt med kännedom örn berörda skrivelse

beslöt Nordiska museets nämnd, alldenstund nämnden icke ansåge det

möjligt att avstå från statsanslaget och då en ändring av Kungl. Maj:ts beslut

för närvarande icke syntes möjlig, godtaga det i Kungl. Maj:ts beslut uppställda

villkoret med den tolkning, som meddelats styresmannen av statsrådet

Holmbäck.

Sedan nämnden meddelat Aktiebolaget Stockholmssystemet detta beslut,

förklarade bolagets styrelse i skrivelse till nämnden, att enligt dess mening uttrycket

»allmän spritutskänkning» kunde giva anledning till flera var för sig

s. 11 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr IS.

11

väl försvarliga tolkningar, men att den tolkning, åt vilken nämnden givit uttryck,

i varje fall icke kunde anses utesluten.

Redan förevarande ärendes beredning uppvisar betänkliga brister. Departementschefen

hade bort tillse, att det av Kungl. Majit åberopade beslutet av

Aktiebolaget Stockholmssystemet den 26 september 1930 varit till ordalydelsen

känt före avgörandet. Beslutet finnes emellertid icke såsom nämnts återgivet

bland handlingarna i akten. Det kan icke heller antagas annat än att föredragande

departementschefen icke ägt kännedom örn dess lydelse och innebörd,

då det icke kan förutsättas, att han med kännedom härom kunnat tillstyrka ett

beslut, berörande en av Nordiska museet från Stockholmssystemet förvärvad

»rätt» till spritutskänkning å Skansen. Någon verklig rättighet härtill — det

kan i detta sammanhang endast vara fråga örn en juridiskt gällande rätt —

hade Nordiska museet enligt gällande lagstiftning (25 § rusdrycksförsäljningsförordningen)

icke förvärvat och icke för egen del kunnat förvärva annorledes

än genom överlåtelse av rättighet till spritutskänkning från Stockholmssystemet

å viss enskild person företrädande museet. Dylik överlåtelse skulle därefter

hava fastställts av Överståthållarämbetet. Departementschefen hade före ärendets

föredragning i statsrådet bort förvissa sig om huruvida överlåtelse skett

och fastställelse sökts och meddelats. Någon framställning örn fastställelse av

överlåtelse från Stockholmssystemet av rättighet till spritutskänkning å Skansen

har emellertid icke gjorts, varför något godkännande av dylik överlåtelse

icke heller kunnat meddelas av Överståthållarämbetet. Nordiska museet hade

alltså icke vid beslutets fattande förvärvat någon lagligen gällande rättighet

till utskänkning av spritdrycker å Skansenområdet, utan denna rättighet innehades

alltjämt av Stockholmssystemet. Systemets beslut den 26 september

1930 torde därför få anses innebära, att systemet på framställning av Nordiska

museets styresman beslutat att med utnyttjande av sin rätt företaga utskänkning

av spritdrycker å Skansen.

Då föredragande departementschefen emellertid av regeringsbeslutets lydelse

att döma måste hava förutsatt, att Nordiska museet förvärvat en rätt till spritutskänkning

på Skansen, har utskottet funnit sig föranlåtet att upptaga till

prövning även frågan, huruvida från denna utgångspunkt departementschefens

tillstyrkan av Kungl. Majits beslut i förevarande avseende står i överensstämmelse

med gällande konstitutionella principer och gällande lagstiftning i övrigt.

Prövningen av frågan örn spritut,skärpningen å Skansen åligger enligt gällande

lagstiftning icke Kungl. Majit vare sig för det fall att den sker efter

överlåtelse av utskänkningsrättighet från Stockholmssystemet, så vida ej överståthållarämbetets

resolution blivit överklagad, eller genom systemet självt.

Något överklagande i besvärsväg hos Kungl. Majit av ett beslut av systemet

självt torde i detta fall enligt gällande lagstiftning lika litet varit möjligt som

en underställning hos Kungl. Majit därav. Men härmed är också avgjort, att

föredragande departementschefen tillstyrkt Kungl. Majit uppställandet av ett

villkor för anslagets utgående till Nordiska museet, vilket innebure, att Kungl.

Majit inginge i omedelbar prövning av en fråga, som icke i laglig ordning

dragits och under vissa förutsättningar icke ens kunnat dragas under Kungl.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Konstitutionsutskottets memorial Nr IS.

Maj:ts bedömande. Det borde hava framstått såsom klart för föredragande

departementschefen, att örn Kungl. Majit såsom villkor för ifrågavarande

statsanslags utgående uppställde det villkoret, att Nordiska museet icke begagnade

en detta tillkommande rätt till spritutskänkning, museets nämnd endast

hade att välja mellan att godtaga sagda villkor eller att nedlägga museiverksamheten,

och att nämnden sålunda genom ett dylikt beslut faktiskt skulle tvingas

att avstå från en rättighet eller förmån, vars lämplighet eller olämplighet

skolat bliva i helt annan ordning bedömd.

Föredragande departementschefen har vidare förfarit konstitutionellt betänkligt,

då han vid tillstyrkande av förevarande beslut angående anvisande

av det av riksdagen beviljade statsanslaget till Nordiska museet förordnat

om uppställandet av det med anslagets ändamål icke på något sätt sammanhängande

villkoret angående spritutskänkningen på Skansenområdet. Utskottet

håller före, att Kungl. Majit överhuvud taget saknat befogenhet att knyta ett

dylikt villkor till ett anslag, som riksdagen avsett för bekostande av museiförvaltningen

och icke för Skansen såsom allmän rekreationsplats. De villkor,

som av Kungl. Majit kunna förbindas med ett anslag, måste äga ett sakligt

sammanhang med dettas ändamål. Men något sådant lärer i nu förevarande fall

icke kunna uppvisas. Det uttalande, som vid anslagets beviljande gjordes i

andra kammaren, kan icke betraktas såsom något riksdagens ståndpunktstagande

i frågan; snarare ger formen för detsamma vid handen, att ej ens meningen

varit att erhålla något riksdagsuttalande i frågan. Däremot har visserligen

riksdagen uttalat, att Kungl. Majit skulle äga uppställa villkor utöver

dem, som i riksdagens skrivelse angivits, men häri kan icke ligga något bemyndigande

för Kungl. Maj :t att uppställa vilka villkor som helst utan allenast sådana

ytterligare villkor, som prövades vara lämpliga eller behövliga med avseende

å anslagets disponerande.

Det tillkommer ej utskottet att bedöma, huruvida spritservering å Skansen

överhuvud taget bör förekomma. Oavsett vilken mening som i denna sak är

dén riktiga skänker utskottet likvisst sitt erkännande åt den tanke att söka

hindra en förvanskning av Skansens allmänna karaktär, som torde ligga bakom

det av Kungl. Maj :t fattade beslutet. Detta oaktat finner utskottet angeläget

att, även för det fall att en viss åtgärd i och för sig kan befinnas lämplig eller

önskvärd, denna icke företages annat än efter nödig beredning och icke på ett

mot konstitutionella principer och gällande lag stridande sätt, som betager den

dess styrka och grund. Fördenskull har utskottet funnit sig föranlåtet att hos

riksdagen göra anmälan enligt § 107 regeringsformen mot föredragande t.f.

departementschefen, statsrådet Holmbäck.

Närvarande: Herrar Reuterskiöld, Sävström, Strömberg*, K. J. Ekman, Thulin*.

David Bergström, greve Spens, Sundberg, Vennerström, Mellén, Åkerberg*, Magnusson

i Tumhult®, Engberg, Jansson i Edsbäcken, Hallén, Anderson i Norrköping®,

Lindmark, Karlsson i Vadstena®, Holmström och Petersson i Broaryd.

* Ej närvarande vid justeringen. _

Stockholm den 1 april 1932.

På konstitutionsutskottets vägnar:

C. A. REUTERSKIÖLD.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 13.

13

Reservationer:

A. Vid särskilda punkter i utskottets memorial.

I.

Vid ingressen i utskottets memorial:

1) av herrar David Bergström och Jansson i Edsbäcken, vilka ansett ingressuttalandet

varken till innehåll eller form vara av beskaffenhet att kunna och

böra såsom ingressuttalande ingå i konstitutionsutskottets dechargebetänkande.

2) av herrar greve Spens, Sundberg, P. Sandström, Magnusson i Tumhult,

Gustafson i Kasenberg och Lindmark, som anfört:

V'' id ifrågavarande av 1931 års konstitutionsutskott gjorda anmälan enligt

§ 107 regeringsformen mot statsministern Ekman var fogad en reservation, däri

åtskilliga ledamöter av utskottet förklarat sig icke hava funnit tillräckliga

skäl till biträdande av denna anmälan. Då vi dela denna uppfattning, kunna

vi icke ansluta oss till den av utskottet under förevarande punkt gjorda erinran.

II.

Vid punkten 1: o i utskottets memorial:

av herrar Thorén, Jansson i Edsbäcken, Pehrsson i Göteborg och Hallén.

lil.

Vid punkten 2: o i utskottets memorial:

1) av herrar Sävström, K. J. Ekman, Thulin, Vennerström, Hallén, Lindmark,

Karlsson i Vadstena och Peterson i Broaryd, vilka anfört:

Den av utskottet med den förseglade sedelns hjälp gjorda anmälan under

denna punkt tar helt och hållet sikte pa fragans formella sida och ärendets

formella handläggning. Vad utskottet härutinnan anfört torde i varje fall icke

vara av den natur, att en till sin innebörd väsentligen formell anmärkning

konstitutionellt låter sig försvaras.

Utskottet bär icke kunnat undgå att lämna sitt erkännande åt den bakom

den i ormelit klandrade åtgärden liggande tanken att hindra en förvanskning

av Skansens allmänna karaktär. Enär enligt var mening det är en angelägenhet

av allmänt intresse, att Skansen alltjämt får behålla sin karaktär av minnesplats

för svenskt folkliv och svensk folkkultur och då en eventuellt vidgad

spritutskänkning kunde befaras ogynnsamt påverka Skansens verksamhet för

berörda syfte, synes utskottet hava bort låta de reala synpunkterna överväga

de formella betänkligheterna.

På grund av vad sålunda anförts hava vi ansett, att utskottet icke hade bort

beträffande det under omnämnda punkt avhandlade ärendet till riksdagen göra

anmälan enligt 107 § regeringsformen.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Konstitutionsutskottets memorial Nr IS.

2) av herrar David Bergström och Jansson i Edsbäcken, vilka ansett den i

punkten omförmälda regeringsåtgärd icke vara av den beskaffenhet, att den

bort föranleda utskottet att därom hos riksdagen göra anmälan enligt § 107

regerings formen.

B. Reservationsvis framställda yrkanden.

a. Ingressuttalande.

IY.

(Protokoll över finansärenden den 23 oktober 1931.)

av herr Reuterskiöld, som ansett utskottet hava bort uttala följande:

I 31 § i lagen den 12 maj 1897 för Sveriges riksbank stadgas, att, örn Konungen

på framställning av fullmäktige i riksbanken eller, där Konungen eljest

så prövat nödigt, förordnat ombud att med fullmäktige i något särskilt

ärende förhandla, fullmäktige må med Konungens ombud överlägga.

På föredragning och hemställan av chefen för finansdepartementet har Kungl.

Majit den 23 oktober 1931 fattat följande beslut:

»Kungl. Maj :t finner gott förordna statsrådet och chefen för finansdepartementet

Felix Hamrin att förhandla med fullmäktige i riksbanken rörande vissa

åtgärder i samband med den ekonomiska krisen.

Tillika förordnar Kungl. Majit, att utdrag av statsrådsprotokollet i detta

ärende skall tillställas fullmäktige i riksbanken.»

Utskottet har inhämtat, att inga handlingar föreligga i ärendet.

Utskottet anser sig inledningsvis böra omförmäla, att statsrådsprotokollen i

vissa fall erhållit en avfattning, som varken i rubriken eller genom beslutets

formulering lämnade grundlagsenlig! nödvändig upplysning örn det fattade beslutet

och det bakom detsamma liggande rådslaget. I följd härav har utskottet,

när ej heller några som helst handlingar funnits i ärendet, saknat möjlighet

att beträffande dylika rådslag verkställa det konstitutionella bedömande,

som åligger utskottet, och dechargefrågan måste förty beträffande dem förbliva

öppen. Såsom ett synnerligen belysande exempel på dylika statsrådsprotokoll

hänvisas till nu omhandlade protokollspunkt, som icke på något sätt anger,

vilka de »vissa åtgärder» äro, örn vilka särskilt uppdrag lämnats finansdepartementets

chef att förhandla med fullmäktige i riksbanken.

/?. Anmärkningsyrkanden.

Y.

(Protokoll över justitiedepartementsärenden den 30 april 1931).

av herr Reuterskiöld, som ansett utskottet hava bort uttala följande:

På hemställan av föredragande departementschefen, statsrådet Gärde, förordnade

Kungl. Majit genom beslut den 30 april 1931, sedan Kungl. Majit

samma dag beviljat presidenten i Svea hovrätt Erik Teodor Marks von Wijr
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Konstitutionsutskottets memorial Nr 13,

ternberg avsked från presidentämbetet från och med den 3 maj 1931, samt utnämnt

och förordnat ordföranden i lagberedningen Lars Birger Ekeberg att

från och med samma dag vara president i nämnda hovrätt, Marks von Wurtemberg

att från och med sagda den 3 maj tillsvidare vara ordförande i lagberedningen.

Tillika föreskrev Kungl. Majit att Marks von Wurtemberg under den tid

detta uppdrag fortfore skulle äga uppbära utöver honom tillkommande pension

och dyrtidstillägg ej mindre ett arvode av 13,500 kronor för år än även

ett årligt tilläggsarvode motsvarande skillnaden mellan, å ena sidan, det dyrtidstillägg,

som befattningshavare i statens nyreglerade verk med en antagen

årlig avlöning av tjugutretusenfyrahundranittiosex kronor ägde uppbära, och,

å andra sidan, beloppet av det dyrtidstillägg friherre Marks von Wurtemberg

ägde åtnjuta å till honom utgående pension.

I följd härav utgör Marks von Wurtembergs avlöning 23,496 kronor jämte

dyrtidstillägg. Bör president utgår avlöning enligt avlöningsreglementet för

befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk tillhörande den

civila statsförvaltningen nied lägst 15 240 kronor och högst 17,040 kronor.

Enligt lag den 11 oktober 1907 angående civila tjänsteinnehavares rätt till

pension (nr 85) 5 § inträder rätt till pension för manlig tjänstinnehavare vid

uppnådda 67 levnadsår och 35 tjänsteår. Enligt 6 § inträder skyldighet att

från tjänsten avgå: a) för innehavare av domareämbete vid fyllda 70 år eller,

där han efter att hava uppnatt de i 5 § för rätt till hel pension stadgade levnads-

och tjänsteår, oavbrutet under sex månader på grund av sjukdom varit

och fortfarande finnes vara till tjänstgöring oförmögen, samt b) för annan

tjänstinnehavare vid uppnåendet av den i 5 § stadgade levnadsålder (67 år),

Konungen dock obetaget att lata med avskedet anstå, därest och så länge tjänstinnehavaren

prövas kunna i tjänsten på ett tillfredsställande sätt gagna det

allmänna, dock icke i något fall längre än till fyllda 70 år.

Enligt gällande föreskrifter äger domare kvarstå tre år utöver eljest stadgad

vanlig pensionsålder av 67 år, vid vilken dock även en domare har rätt att

erhålla pension, örn han så vill. Någon förlängning av den tid, en ämbetsman

eljest må kvarstå i tjänst efter 67-årsåldem brukar emellanåt förekomma,

men icke för längre tid än 1 år varje gång och icke efter uppnådd 70-årsålder,

även örn vederbörande äger full vitalitet och verksamhetsförmåga. Det skulle

heller icke ha kunnat komma i fråga att förlänga f. d. presidenten friherre

Marks v. Wurtembergs presidentskap i. Svea hovrätt utöver 70-årsåldern, och

att under sådana förhållanden i stället låta honom övertaga sin egen efterträdares

den nye hovrättspresidentens förutvarande uppdrag såsom lagberedningens

ordförande, vilken befattning mäste anses minst lika krävande som presidentskapet

i hovrätten, om än på annat sätt, kan utskottet icke finna principiellt

riktigt. Da härtill kommer, att ledningen av lagberedningsarbetet, som avser

en för lång framtid beräknad reform av vår allmänna lag i olika dess delar,

principiellt bör anförtros åt krafter, som stå så att säga mitt uppe i den fort
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Konstitutionsutskottets memorial Nr 13.

gående utvecklingen av de faktiska livsföreteelser, vilka skola genom nya rättsregler

ordnas, kan det än mindre anses nr vare sig principiell eller praktisk

synpunkt riktigt och lämpligt att, så vitt ej andra, i övrigt likvärdiga krafter

alldeles skulle saknas — och detta kan näppeligen här anses vara fallet —

överlämna ledningen av lagarbetet åt en man, vars ämbets- och domarebana är

avslutad, huru förtjänt och verksamhetsduglig han än i ett särskilt fall må

anses vara. Utskottet erinrar, att redan tidigare ett liknande förordnande givits,

då Kungl. Maj :t den 26 juni 1925 uppdrog åt presidenten i Svea hovrätt

Westring att, även efter erhållet avsked från presidentämbetet, fortfarande

vara ordförande i processkommissionen, vilket uppdrag han emellertid,

i motsats till presidenten friherre Marks v. Wurtemberg i fråga örn lagberedningen,

innehaft redan under presidenttiden. Utskottet kan icke undgå

att i detta nu upprepade förhållande se en viss fara också för fortsättning i

framtiden och har, även med hänsyn härtill, funnit sig böra mot föredragande

departementschefen, statsrådet Gärde, göra anmälan enligt § 107 regeringsformen.

YL

(Protokoll över justitiedepartementsärenden den 18 december 1931.)

1) av herr K. J. Ekman, som anfört:

Genom beslut den 18 december 1931 fann Kungl. Majit, jämlikt 36 § i lagen

den 2 augusti 1927 örn utlännings rätt att här i riket vistas, gott förordna,

att tyske medborgaren, förre kaptenen i tyska flottan Horst Gustaf Friedrich

von Pflugk-Harttung skulle från riket utvisas, ävensom förklara det vara

von Pflugk-Harttung förbjudet att utan Kungl. Maj:ts tillstånd återvända

till riket vid äventyr, som i 41 § samma lag sägs.

Av de i ärendet hörda myndigheterna har ingen tillstyrkt eller påfordrat

utvisningen.

Åberopade 36 § i nämnda lag lyder i hithörande del: »Där sådant av hänsyn

till rikets säkerhet eller eljest i statens intresse finnes påkallat, må Konungen

förordna om utvisning av utlänning, som i riket vistas.»

Yad som lägges von Pflugk-Harttung till last synes oklart. Det antydes

emellertid, dels att von Pflugk-Harttung skulle hava medverkat vid olovlig

införsel sommaren 1927 hit till riket av vapen och ammunition för den frivilliga,

till polismyndigheternas förfogande ställda s. k. »Munckska kårens»

räkning, dels att han kunde misstänkas hava med vapenanskaffning tjänat även

en av myndigheterna icke erkänd sammanslutning av fascistisk karaktär.

Vad först påståendet örn olovlig vapeninförsel beträffar, så avser det icke

själva förvärvet av vapen och ammunition för den Munckska kårens räkning

eller innehavet därav; utan skulle förseelsen hava bestått däruti, att vapnen —

som inköpts i Tyskland — därifrån hit i landet införts utan att tillstånd till

införandet, enligt § 9 i kungl, kungörelsen den 26 juli 1927, blivit från chefen

för socialdepartementet utverkat. Von Pflugk-Harttung har uppgivit,

att bestämmelsen härom varit för honom obekant, och att han icke åsyftat att

s. 17 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 13.

17

begå någon olaglighet. Även för de flesta svenska medborgare torde omförmälda

bestämmelse vara okänd, ehuru denna omständighet vid överträdelse

av författningen icke i och för sig kan medföra ansvarsfrihet, då ju lagarna

måste förutsättas vara av landets invånare kända. Av handlingarna i ärendet

framgår emellertid, att von Pflugk-Harttungs medverkan vid anskaffningen

av ifrågavarande vapen och ammunition huvudsakligen bestått däruti, att

han på anmodan av i handlingarna namngivna personer — däribland en löjtnant

H. — och under deras uttryckliga, av dem vid förhör vitsordade försäkran,

att det gällde en opolitisk beredskapsorganisation, avsedd att stödja polismyndigheten,

infordrat prisuppgifter från och uppgjort avtal med den utländske

försäljaren, under det att själva införandet av vapnen och ammunitionen

samt godsets avhämtning och omhändertagande här i landet ombesörjts av

andra, likaledes i handlingarna namngivna personer. I vad mån von PflugkHarttungs

medverkan vid vapenanskaffningen kan ha medfört skyldighet särskilt

för honom att utverka socialministerns tillstånd till vapnens införande i

landet är icke i ärendet utrett.

Vidkommande de antydda förbindelserna med den fascistiska rörelsen bär

von Pflugk-Harttung bestämt förnekat, att han haft något med denna rörelse

att skaffa eller vid tidpunkten för vapeninförseln ens awetat dess tillvaro; och

det föreligger icke heller något bevis för, att så skulle varit händelsen.

Beträffande denna rörelses karaktär har i ett annat utvisningsärende, vilket

av Kungl. Majit avgjorts samma dag som ärendet angående von Pflugk-Harttung

och vilket varit av konstitutionsutskottet för granskning infordrat, blivit

genom en av vederbörande polisintendent den 23 november 1931 avgiven rapport

meddelat följande:

Enligt inhämtade upplysningar bildades »Sveriges Fascistiska Kamporganisation»

troligen år 1926. Initiativtagare till och ledare för rörelsen synes från

början hava varit redaktören H., vilken åtminstone själv framhållit, att han

tagit initiativet till rörelsen, och att han vore den förste fascisten i Sverige.

Något fastställt program för rörelsen torde i början icke hava förefunnits, men

hade redaktör H. i orienterande föredrag framhållit, att rörelsens syftemål

vore bekämpmdet av kommunismen och skulle således utgöra en motvikt mot

kommunisternas vid den tiden stora agressivitet och starka propaganda. Senare

hade redaktör H. i en del föredrag belyst rörelsens ståndpunkt till det parlamentariska

styrelsesättet, varvid redaktör H. framhållit, att parlamentarismen

i Sverige skulle bort, och att rörelsens medlemmar icke skulle deltaga i val.

Ett program för rörelsen hade utarbetats och utkommit i tryck år 1928, nämligen

broschyren »Vår kamp». Denna broschyr utarbetades troligen av redaktör

H. och löjtnant H. gemensamt och utlämnades till rörelsens medlemmar

och, som ett led i fascisternas propaganda, troligen även till en del utom rörelsen

stående men för densamma intresserade personer. Enligt denna broschyr

skulle rörelsens närmaste mål gå ut på störtandet av det parlamentariska styrelsesättet,

örn så skulle erfordras med tillhjälp av våld, för införandet av en fascistisk

diktatur vid sidan av konungamakten.

I rapporten uppgives vidare, att på hösten 1929 en kongress hållits i Stock
Bihang

till riksdagens protokoll 1033. 5 sami. 6 käft. (Nr 13—lhf) 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Konstitutionsutskottets memorial Nr 18.

holin med ombud från de olika fascistiska avdelningarna, varvid beslöts, att

fasciströrelsen skulle nedläggas och att rörelsen skulle omdanas till »Sveriges

nationalsocialistiska folkparti». Detta parti uppgick emellertid redan den 1

oktober 1930 uti en då bildad ny sammanslutning, benämnd »Svenska nationalsocialistiska

partiet». Enligt det för detta parti gällande programmet strävar

rörelsen efter: »en förening av handens och hjärnans arbetare på grundval av

fackföreningsprincipen; kamp mot det utländska storkapitalets erövring av

svensk produktion och mot semitismen. Genom propaganda och upplysning

agiteras för ernåendet av ett kraftigt massparti, på vars grund majoritet skulle

erhållas i folkförsamlingen för att på så sätt införa en oberoende och kraftfull

svensksinnad riksstyrelse, vilkens första åtgärd skulle bliva att till en

stor del nedskära det privata storkapitalet till förmån för arbetare- och medelklass.

För ernåendet av regeringsmakten och för övrigt i alla avseenden

vore våldet dock absolut förbjudet.»

Genom denna rapport ställes i sin rätta belysning von Pflugk-Harttungs bestämda

uppgift, att han icke haft kännedom örn den fascistiska kamporganisationen

eller därom att ovannämnda löjtnant H. tillhört denna rörelse eller på

annat sätt »arbetat politiskt», förrän löjtnant H. vid något tillfälle troligen under

vintern 1928—1929 vid ett sammanträffande med von Pflugk-Harttung i

svensk-tyska föreningen omtalat, »att han gått in för politisk verksamhet i

fascistisk anda». Löjtnant H. synes nämligen, såsom ovan nämnts, hava deltagit

i uppgörandet av det program för den fascistiska rörelsen, som utarbetades

och trycktes år 1928, Det är uppenbarligen på denna fasciströrelsens förändrade

karaktär, som löjtnant H. hänsyftat med sitt nämnda till von PflugkHarttung

fällda yttrande. Att rörelsen dessförinnan haft någon samhällsomstörtande

karaktär har icke blivit i minsta mån i ärendet ådagalagt. Det von

Pflugk-Harttung till last lagda förfarandet i fråga örn vapeninförseln ägde,

såsom förut framhållits, rum redan på sommaren 1927.

Det måste betecknas såsom synnerligen anmärkningsvärt, att regeringen

kunnat anse förekomsten av den lilla klick av fascister, räknande omkring ett

60-tal medlemmar, som fanns i landet vid tiden för vapenanskaffningen ar

1927 och som då veterligen ännu icke umgicks med några som helst samhällsomstörtande

planer, vara ett sådant hot mot rikets säkerhet eller statens intressen

i övrigt, att det skulle vara nödvändigt att ännu 4V2 år efteråt — sedan

rörelsen för länge sedan totalt misslyckats och »kamporganisationen» upphört

att finnas till -— på blott lösa antydanden och utan tillstyrkan av någon

utav de i ärendet hörda ansvariga myndigheterna ur landet utvisa en främling,

som i 12 år vistats här och därunder, enligt vederbörande myndigheters

och i ärendet hörda vittnens sammanstämmande vitsord, så vitt känt vore, ådagalagt

ett oförvitligt uppförande.

Det bör tilläggas, att — enligt vad i handlingarna oemotsagt uppgives —

»von Pflugk-Harttung i mars 1919 i Tyskland ställts under atal vid krigsrätt

för vissa under revolutionsstridema timade händelser, men att von PflugkHarttung

blivit från åtalet helt frikänd, vilken dom fastställts av dåvarande

rikspresidenten Ebert».

s. 19 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 18.

19

På grund av vad i förevarande ärende förekommit finner jag mig föranlåten

yrka, att mot föredragmde departementschefen statsrådet Gärde anmälan göres

jämlikt §107 regeringsformen.

Med avseende å ärendets behandling inom utskottet vill jag tillägga, att utskottet

på förekommen anledning i skrivelse till statsrådet Gyllenswärd den 1

mars 1932, jämlikt § 46 riksdagsordningen, anhållit om överlämnande till utskottet

av de handlingar rörande frågan örn utvisning av von Pflugk-Harttung,

vilka kunde finnas inom Kungl. Maj :ts kansli utöver de handlingar, som redan

blivit utskottet genom justitiedepartementet tillställda, samt att statsrådet

Gyllenswärd — efter att ha inhämtat upplysningar från vederbörande departement

— i svarsskrivelse den 2 mars meddelat, att ytterligare handlingar, som

angå omförmälda den 18 december 1931 under punkt 31 meddelade utvisningsbeslut,

icke funnes inom Kungl. Maj:ts kansli.

2) av herrar greve Spens, Mellén, Sandström, Gustafson i Kasenberg, Anderson

i Norrköping, Lindmark och Sandwall, vilka förklarat sig instämma

uti det av herr Ekman i omförmälda ärende rörande von Pflugk-Harttungs utvisning

mot statsrådet Gärde riktade yrkandet om anmälan jämlikt § 107

regeringsformen.

VII.

(Protokoll över socialärenden den 17 maj 1931.)

av herr Ekman, som anfört:

Genom beslut den 17 maj 1931 fann Kungl. Maj:t för gott tillsätta en kommission,

bestående av fem personer, med uppdrag att verkställa en allsidig

undersökning rörande anledningarna till och förloppet av de oroligheter, som

under den senaste veckan ägt rum i Gudmundrå m. fl. kommuner av Västernorrlands

län, jämte i samband därmed stående spörsmål, ävensom till ledamöter

i kommissionen utse justitierådet Arthur Lindhagen, tillika ordförande, förutvarande

statsrådet professorn Bo Östen Undén, förutvarande statsrådet advokaten

Jonas Eliel Löfgren, förbundsordföranden i svenska metallindustriarbetareförbundet

Fritjof Ekman och bruksdisponenten Karl Anders Fredrik Göransson.

Till stöd för åtgärden anförde chefen för socialdepartementet statsrådet Larsson,

efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och försvarsdepartementen

statsråden Gärde och Rundqvist, bland annat, följande:

»Såsom känt är, hava under den senaste veckan i Gudmundrå m. fl. kommuner

av Västernorrlands län i samband med arbetskonflikt inträffat allvarliga

händelser, varvid under ingripande från ordningsmaktens sida människoliv kommit

att spillas.

Undersökningen örn de timade händelsernas förlopp och orsaker torde i detta

fall icke böra inskränkas till sådan utredning, som i vanlig ordning ankommer

på länsstyrelsen jämte denna underordnade polismyndigheter. Vad som in
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Konstitutionsutskottets memorial Nr 13.

träffat är nämligen av den utomordentliga vikt för landet i dess helhet, att en

speciell utredning synes böra anförtros åt personer, som på ett särskilt sätt

representera riksintresset. En vägande anledning härtill föreligger ock i den

omständigheten, att skilda myndigheter blivit utsatta för anklagelser att genom

försummelser i tjänsten hava föranlett eller medverkat till det timade.

.Slutligen torde utredningen bliva så omfattande, att redan på den grund särskilda

anordningar torde vara påkallade. Undersökning synes därför böra anförtros

åt en av Kungl. Majit utsedd kommission, som har att på sätt, som i

huvudsak gäller örn polisförhör, verkställa utredning och till Kungl. Maj :t inkomma

med utlåtande, avsett att läggas till grund för de åtgärder, som Kungl.

Majit eller vederbörande myndigheter må finna påkallade.

Undersökningen bör i första rummet avse förloppet av de oroligheter, som ägt

rum. Vidare bör ingående uppmärksamhet ägnas frågan örn orsakerna till de

händelser, som utspelats. Härvid är av vikt icke blott att fastställa de yttre

fakta, vilka givit den närmaste anledningen till vad som timat, utan även att

söka i möjligaste mån klarlägga de faktorer, i övrigt av skilda slag, som kunna

vara av vikt för belysande av orsakerna till det skedda och till att detta fått

den omfattning, som varit fallet.»

I regeringsformen § 16 stadgas, att »Konungen läte en var bliva dömd av

den domstol, varunder han rätteligen hörer och lyder». I följd härav äger icke

Konungen att för enskilda fall göra ändring i gällande lags bestämmelser av

domstol genom tillsättande av extra ordinarie domstolar, kommissioner eller

dylikt. Till domstolsförfarandet i brottmål är intimt knuten den föregående

utredning, som vederbörande åklagare har att verkställa. Dennes befogenhet är

ingalunda av beskaffenhet att kunna av Kungl. Maj :t i administrativ väg överflyttas

på andra personer eller kommissioner i annan ordning än som sker, då

viss person i laga ordning förordnas till särskild åklagare i visst distrikt eller

beträffande visst mål. Men så har icke här skett.

Allmän åklagares befogenhet att tala å brott, och således även att verkställa

den därför erforderliga utredningen, är stadgad i lag. Jfr K. F. den 16 februari

1864 örn strafflagens införande, 19 §. Och beträffande allmän åklagare vid

krigsdomstol förekommer motsvarande stadgande i lagen örn krigsdomstolar och

rättegången därstädes, 54 §.

Det är den enskilde medborgarens rättighet, örn han antastas, att bliva dömd

icke av utomstående personer eller kommissioner, utan av laga domstol; och

det är hans lika ofrånkomliga rättighet att på det förberedande stadiet få sin

sak undersökt och utredd icke av ovidkommande personer eller kommissioner,

utan av de myndigheter, som i laga ordning äro därtill satta. Endast på sådant

sätt kan likhet inför lagen och full opartiskhet upprätthållas.

Den av Kungl. Majit i förevarande ärende tillsatta kommissionen har icke

haft åklagares befogenhet, men den har likväl utpekat personer såsom i vissa

hänseenden mer eller mindre brottsliga. Den skulle visserligen verkställa sin

utredning på sätt, som i huvudsak gäller örn polisförhör, men den har icke haft

polismyndighets laga ställning. Den skulle representera »riksintresset», men

dess sammansättning är sådan, att detta syfte måste anses från början förfelat.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 13.

21

Två av ledamöterna representera mot varandra stående ensidiga arbetsgivaroch

arbetarintressen; två av de andra ledamöterna representera utpräglade partipolitiska

ståndpunkter. Resultatet av arbetet har också blivit ur »riksintressets»

synpunkt otillfredsställande. Kommissionens utlåtande är ett politiskt

aktstycke av en för svensk brottmålsundersökning främmande karaktär. Likväl

har från Kungl. Maj:ts sida förklarats, att detta utlåtande vore »avsett att

läggas till grund för de åtgärder, som Kungl. Majit eller vederbörande myndigheter

kunde finna påkallade»; och därmed har åt detsamma förlänats en

auktoritet, som föranlett åtgärder, vilka måhända eljest icke hade ifrågakomma.

Härtill kommer, att genom kommissionens tillsättande anhängiggörandet av

de åtal, vartill fog må hava förefunnits, försenats, med påföljd att såväl parter

som vittnen vid de omsider anordnade domstolsförhandlingarna i åtskilliga detaljer

icke längre kunna med full visshet erinra sig det verkliga händelseförloppet.

Den utredning, som vid domstolarna skett och kommer att ske rörande ifrågavarande

händelser, är ju emellertid på intet sätt beroende av kommissionens utredning;

men blotta tillvaron av denna utredning försvagar på ett obehörigt sätt

domstolarnas auktoritet. På varje punkt, där domstols utredning skiljer sig från

kommissionens, kommer, säkerligen icke minst för parterna å ömse sidor, ovisshet

och tvivel att uppstå, vilkendera utredningen bör tillerkännas vitsord, den

av Kungl. Majit anbefallda, eller den av domstolen verkställda. Det är intet

»riksintresse» att en sådan tveksamhet frammanas i saker, som gälla liv och

död, plikt och heder.

På grund av vad sålunda anförts yrkar jag ansvar å de för Kungl. Majits

beslut närmast ansvariga statsråden Larsson, Gärde och Rundqvist jämlikt § 107

regeringsformen.

TILL

(Protokoll över socialärenden den 22 juli 1931.)

av herr Ekman, som med instämmande av herrar Reuterskiöld, greve Spens,

Sundberg, Sandström, Magnusson i Tumhult, Anderson i Norrköping, Lindmark,

Holmström och Petersson i Broaryd, anfört:

Genom beslut den 22 juli 1931 fann Kungl. Majit för gott anbefalla

dels justitiekanslersämbetet att vid vederbörlig domstol anställa och utföra

åtal mot de befattningshavare, som enligt den s. k. Ådalskommissionens undersökning

finge anses hava brustit i fullgörande av sin tjänsteplikt eller eljest gjort

sig skyldiga till brottsligt förfarande, varvid ämbetet borde äga att för åtals

utförande förordna särskild åklagare,

dels länsstyrelsen i Västernorrlands län att föranstalta örn den ytterligare

utredning, som kunde finnas erforderlig för avgörande av frågan örn åtals anställande

mot de enskilda personer, som vid ifrågavarande tillfällen finge anses

hava gjort sig skyldiga till brottsligt förfarande, och, i den mån utredningen

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Konstitutionsutskottets memorial Nr IS.

därtill gåve anledning, låta mot dessa anhängiggöra och utföra åtal vid domstol,

där ej sådant åtal redan blivit anställt.

Till stöd för beslutet anförde chefen för socialdepartementet, statsrådet Larsson,

efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och försvarsdepartementen,

statsråden Gärde och Rundqvist, följande:

»Den kommission, som Kungl. Majit den 17 maj 1931 tillsatt för att verkställa

en allsidig undersökning rörande anledningarna till och förloppet av de

oroligheter, som i maj månad ägt rum i Gudmundrå med flera kommuner i

Västernorrlands län, jämte i samband därmed stående spörsmål, har numera

avlämnat en den 20 juli 1931 dagtecknad berättelse med tillhörande bilagor. Enligt

denna berättelse synes det föreligga åtskilliga omständigheter, som giva

stöd för den uppfattningen, att vissa av civil- och militärmyndigheterna vidtagna

dispositioner varit oriktiga eller i varje fall mindre lämpliga ävensom att vissa

civila och militära befattningshavare jämväl i övrigt gjort sig skyldiga till fel

och försummelse i sin tjänst eller eljest begått handlingar, som för dem kunna

medföra ansvar. Det är av vikt, att ett slutgiltigt bedömande av dessa frågor

kommer till stånd genom avgörande av domstol.

Berättelsen ger dessutom vid handen, att brottsliga handlingar förövats av

personer i de folksamlingar, som vid ifrågavarande tillfällen uppträtt. I dessa

delar föreligger dock icke en så fullständig utredning, att åtgärder för åtals

anställande omedelbart kunna vidtagas.»

Kungl. Majit äger otvivelaktigt att i ett fall som detta omedelbart förordna

örn åtals anställande genom justitiekanslern och honom underordnade allmänna

åklagare. Men den fordran bör därvid uppställas, att en sådan åtgärd icke vidtages,

innan Kungl. Majit övertygat sig örn, att den eller de personer, mot

vilka åtgärden riktas, äro till den påtalade gärningen uppenbart skyldiga. Statens

auktoritet kräver, att Kungl. Maj :t därutinnan icke misstagit sig, så mycket

mera som genom åtalsbeslutet den upprättelse för en oskyldigt anklagad, som

ligger däruti att, därest åtal icke bifalles, kunna, jämlikt 16 kap. strafflagen,

få rekonventionstalan upptagen och bifallen, är för den tilltalade avskuren, då

givetvis rekonventionstalan icke kan riktas mot de myndigheter, som allenast

verkställt Kungl. Majits befallning.

Motiveringen till ifrågavarande åtalsbeslut visar emellertid, att Kungl. Maj :ts

regering icke själv bildat sig någon bestämd uppfattning örn vare sig vilka

civila och militära befattningshavare, som borde åtalas eller vilka förseelser,

som borde läggas dem till last. Ej heller har Kungl. Majit i fråga örn åtals

anställande lämnat något utrymme för justitiekanslern eller honom underlydande

åklagare att på eget tjänstemannaansvar inlåta sig på någon prövning härutinnan.

Kungl. Maj :t har nämligen genom sitt beslut bundit åklagaremyndigheterna

vid den av kommissionen verkställda utredningen, i det att Kungl. Maj :t

anbefallt åtal mot de befattningshavare, som enligt kommissionens undersökning

finge anses hava brustit i fullgörande av sin tjänsteplikt eller eljest gjort sig

skyldiga till brottsligt förfarande. Att kommissionens undersökning därutinnan

icke lämnar tillförlitlig ledning, framgår redan därav, att densamma ostridigt

brister i fullständighet, bland annat, i fråga örn sådana brottsliga hand
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 18.

23

lingar, som förövats av personer i de folksamlingar, som vid ifrågavarande tillfällen

uppträtt, och vilka handlingars förlopp och karaktär kunna vara av

avgörande betydelse för frågan om överhuvud taget något överskridande av

laga befogenhet från vissa befattningshavares sida ägt rum. (Jfr Ådalskommissionens

berättelse, sid. 134—135.)

Det skulle vara för rättstillståndet i landet betänkligt, örn den uppfattningen

finge göra sig gällande, att Kungl. Maj :t skulle äga rätt att i brottmål förordna

särskilda personer eller kommissioner att i de lagliga myndigheternas

ställe verkställa den förberedande utredning, som för åtals anställande erfordras,

och att vid denna utredning binda vederbörande åklagare.

Med anledning av vad sålunda anförts har jag ansett, att utskottet bort mot

de för Kungl. Maj:ts beslut i ärendet närmast ansvariga statsråden Larsson,

Gärde och Rundqvist göra anmälan enligt § 107 regeringsformen.

IX.

1) av herrar Reuterskiöld, Sundberg, Vennerström, Engberg och Borg, vilka

ansett utskottet hava bort uttala följande:

Enligt § 72 regeringsformen skola riksbankens sedlar, vid anfordran, inlösas

av banken med guld efter deras lydelse; dock att undantag härifrån, där sådant

med hänsyn till krig, krigsfara eller svår penningkris prövas oundgängligen

nödigt, må för viss tid medgivas av Konungen och Riksdagen samfällt eller,

örn Riksdagen ej är samlad, av Konungen på framställning av fullmäktige i

riksbanken och efter samråd jämväl med fullmäktige i riksgäldskontoret.

I skrivelse till Konungen den 27 september 1931 funno sig riksbanksfullmäktige

nödsakade hemställa, att Kungl. Maj:t måtte jämlikt 72 § 3 mom.

regeringsformen till och med den 30 november 1931 befria riksbanken från

densamma åliggande skyldighet att inlösa sina sedlar med guld, i samband varmed

fullmäktige tillika hemställde, att Kungl. Majit täcktes utfärda förbud

mot utförsel ur riket av guld, myntat eller i tackor, dock med undantag för

guld som äges av riksbanken eller annan centralbank.

I berörda skrivelse anförde fullmäktige:

»Den kris inom det internationella betalningsväsendet, vilken särskilt framträdde

vid Tysklands under sistlidna juli månad iråkade finansiella svårigheter,

förvärrades i synnerlig grad genom Englands för en vecka sedan beslutade

åtgärd att ej vidare tillämpa guldmyntfot. På grund av dessa omständigheter

hava svårigheter uppstått att hemföra svenskt i utlandet placerat kapital.

I anledning av den starka oro, som Englands åtgärd framkallat såväl

inom som utom vårt land, har under den senaste veckan en mycket betydande

efterfrågan gjort sig gällande på guld och utländska betalningsmedel. Denna

har till största delen måst tillgodoses genom riksbankens försorg. Riksbankens

innehav av guld och utländska valutor, som under sommaren undergått

en mycket betydande minskning på grund av bland annat därav, att utländskt

i vårt land placerat kapital hemtagits, har under den senaste veckan ytterligare

reducerats med omkring 100 miljoner kronor.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Konstitutionsutskottets memorial Nr 13.

Fullmäktige i riksbanken hade redan tidigare sökt förskaffa vårt land utländsk

kredit till sådant belopp och på sådana återbetalningsvillkor, som inneburit

trygghet för tillgodoseende av efterfrågan på utländska betalningsmedel.

De förhoppningar, fullmäktige i det längsta hyst att genom sådan kredit

sätta riksbanken i stånd att tillfredsställa, denna efterfrågan, hava emellertid

ej blivit infriade. Ej heller har utvecklingen blivit sådan, att man kunnat

förvänta, att den allmänna oron skulle visa sig snabbt övergående.

Under den senaste veckan har riksbanken utfört guld till betydande belopp.

Ytterligare mera avsevärd guldutförsel skulle medföra, att riksbanken ej skulle

kunna iakttaga gällande bestämmelser örn viss guldtäckning av riksbankens

utelöpande sedlar.»

Riksgälds fullmäktige tillstyrkte med beaktande av vad bankofullmäktige

anfört i yttrande samma dag bifall till bankofulimäktiges hemställan.

Statsrådet och chefen för finansdepartementet Hamrin yttrade vid föredragning

samma dag i konselj inför Konungen:

»Såsom av bankofullmäktiges skrivelse framgår, hava de utomordentliga anspråk

på guld och utländska guldvalutor, som framträtt sedan England övergav

guldmyntfoten, föranlett, att det icke längre är möjligt för Sverige att

fortsätta med att inlösa den svenska kronan i guld. Vad som hindrar detta är

icke blott bristen i vår handelsbalans och omfånget av Sveriges kortfristiga

förpliktelser till utlandet utan också den pågående mycket omfattande försäljningen

av värdepapper till Sverige, varigenom utlandet förvärvar guldfordringar,

vilka omedelbart måste inlösas. Ehuru jag är fullt medveten örn de

svåra olägenheter, som följa med ett övergivande av guldmyntfoten, nödgas

jag därför anse, att nyssberörda i § 72 regeringsformen angivna förutsättning

för riksbankens befrielse från guldinlösningen är för handen, och finner mig

därför böra tillstyrka bankofullmäktiges enhälliga, av fullmäktige i riksgäldskontoret

biträdda hemställan om sådan befrielse ävensom om exportförbud

å guldmynt och oarbetat guld.

Denna åtgärd är uteslutande föranledd av det abnorma världsfinansiella

läget och av den oerhört stegrade efterfrågan på guld, som tills vidare omöjliggör

upprätthållandet av en internationell guldmyntfot, och är ingalunda ett

tecken på svaghet i de svenska statsfinanserna.

Om Sverige alltså för närvarande måste lösgöra sitt penningväsende från

förbindelsen med guldet, bör detta, oaktat ofrånkomliga olägenheter, medföra

den fördelen, att det långa och förödande prisfallet i världen icke skall behöva

i samma utsträckning som hittills göra sitt inflytande gällande i form av ökad

arbetslöshet och i övrigt till skada för Sveriges näringsliv. Penningpolitiken

synes nämligen nu böra inriktas på att med till buds stående medel bevara den

svenska kronans inhemska köpkraft. Uppenbarligen innebär det nu tagna

steget icke, att skilsmässan från guldet är avsedd att bliva definitiv. Tvärtom

bör en återknytning till guldet eftersträvas, så snart förutsättningar därför

föreligga.

Under den närmaste tiden torde man hava att befara betydande svängningar

i den svenska kronans utlandsvärde såsom verkan av tillfälliga spekulations
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial'' Nr 18.

25

företeelser. Men under förutsättning av en målmedveten svensk penningpolitik

kan det förväntas, att den svenska kronans inhemska värde ånyo inom kort

skall bliva bestämmande också för våra utländska växelkurser.

Av största vikt är det därvid, att vår för närvarande starkt passiva handelsbalans

undergår en varaktig förbättring. De åtgärder, som i dylikt hänseende

komma ifråga från statsmakternas sida, böra omedelbart tagas under

övervägande. Men därutöver bör envar enskild medborgare söka lämna sin

medverkan genom att i möjligaste mån främja förbrukningen av vårt lands

egna produkter.»

Statsrådet Gärde, med vilken statsråden Gyllenswärd och Rundquist instämde,

anförde:

»En i bela vårt rättsliv så ingripande, för landets kreditförhållanden så

allvarlig och till sina verkningar så oberäknelig åtgärd som den av bankofullmäktige

nu förordade att befria riksbanken från skyldigheten att i guld inlösa

av banken utgivna sedlar synes mig grundlagsenligt icke kunna försvaras med

mindre den framtvingas av förhållanden, som äro vårt land övermäktiga. Ur

nu antydda synpunkter är fullmäktiges hemställan ägnad att inge betänkligheter.

I det läge, vari denna fråga föreligger till avgörande, och då jag icke

tilltror mig att hävda en från fullmäktiges avvikande uppfattning rörande den

finansiella situationen, anser jag mig emellertid icke kunna avstyrka framställningen

och finner mig vid sådant förhållande böra instämma i vad föredraganden

anfört.»

Kungl. Majit beslöt nämnda den 27 september, dels att befria riksbanken

för tiden fr. o. m. den 28 september 1931 t. o. m. den 30 november samma

år från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med guld samt utfärda

kungörelse härom dels ock att utfärda kungörelse ang. förbud för annan

än Sveriges riksbank eller utländsk centralbank att från riket utföra oarbetat

guld m. m.

På särskild begäran har till utskottet överlämnats genom utrikesdepartementet

förd telegramväxling rörande Sveriges förhållande till guldmyntfoten.

Av denna telegramväxling framgår att genom utrikesdepartementet den 23

september 1931 kl. 10 e. m. avsänts telegram till Sveriges beskickningar i Paris,

Bern, Haag, Berlin, London, Washington, Oslo, Köpenhamn, Helsingfors,

Warschau, Bukarest och Prag samt generalkonsulatet i New-York, däri beskickningarna

och generalkonsulatet underrättades örn att regeringen och riksbanken

bestämt ämnade upprätthålla guldmyntfoten samt berättigades att meddela

detta förhållande på därom framställd förfrågan.

Samtidigt underrättades utrikesminister Ramel, som vistades i Genéve, i

telegram om att utrikesdepartementet erhållit finansministerns bemyndigande

att i mån av behov meddela regeringens och riksbankens i föregående telegram

uttalade ställning till frågan om guldmyntfotens bibehållande.

Den 24/o 1931 kl. 4 e. m. avsändes till beskickningarna i Rom, Tokio, San

Sebastian, Buenos Aires, Rio de Janeiro, Wien, Bryssel och Istambul samt

konsulaten i Sydney och Kapstaden följande telegram:

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Konstitutionsutskottets memorial Nr IS.

»!Ni äger på förfrågan förklara att det är svenska regeringens och riksbanksledningens

bestämda avsikt uppehålla guldstandard. Cabinet.»

Sistnämnda dag, likaledes kl. 4 e. m., avsände utrikesdepartementet på begäran

av riksbankschefen till Sveriges minister i London följande telegram (nr

41).

»I Financial News gårdagsnummer uppges Sverige övergivit guldstandard.

Ombesörj örn så ej redan skett kategorisk dementi. Finansministern har i intervju

dagens tidningar förklarat dylik åtgärd ej ens varit på tal. Cabinet.»

Svarstelegram ankom samma dag:

61. Edert telegram 41 måste ha grundats på en feluppgift, ty på grund av

beskickningens dementi förrgår innehöll Financial news i går första sidan

»these rumours were denied last night» (dessa rykten dementerades i går

kväll).

Telegram till London den 25 samma september:

»Edert 61 Financial News i dag hitkomna. nummer för onsdag innehåller på

första sidan meddelandet att Sverige beslutat följa Englands exempel genom

suspendering guldstandard. Ombesörj kategorisk dementi med åberopande av

finansministerns uttalande. Cabinet.»

Svar från beskickningen i London inkom samma dag (nr 62).

Förutom dementien från beskickning vårt telegram 61 innehåller dagens Financial

news under rubrik swedish position sound (Sveriges finansiella läge

sundt) följande: (översättning) »rykten utifrån, att svenska finanserna hava

bringats ur gängorna och att svårigheter uppkommit i fråga örn att balansera

budgeten förklarar finansministern vara osanna tilläggande, att svenska regeringen

icke hade någon anledning att diskutera frågan örn guldstandardens

suspendering.» Uppgift daily herald i dag även dementerad.

I föreliggande ärende finnas, enligt till utskottet lämnat meddelande, inga

andra skriftliga handlingar än bankofullmäktiges framställning och riksgäldsfullmäktiges

yttrande däröver samt ovan berörda telegram till och genom utrikesdepartementet.

Huruvida muntliga förhandlingar ägt rum — och i så

fall i vilket omfång — mellan regeringen eller finansdepartementets chef å

ena och riksbanksfullmäktige, deras ordförande eller förste deputerade, å andra

sidan, är utskottet i följd härav obekant, vad angår ej mindre själva huvudbeslutet

än även den ifrågavarande telegramväxlingen.

Beträffande huvudbeslutet eller alltså medgivandet till riksbanken att ej

behöva inlösa riksbankens sedlar med guld, har utskottet, som finner det naturligt,

att regeringen icke utan allvarliga och uppenbara skäl skulle eller kunde

motsätta sig en från bankofullmäktige gjord och av riksgäldsfullmäktige tillstyrkt

framställning härom, ingen erinran att göra.

a)

Vad åter telegramväxlingen beträffar, måste utskottet anse anmärkningsvärt,

att finansdepartementets chef icke funnit behövligt att erhålla något som

helst skriftligt uttalande från bankofullmäktige angående det under dåvarande

förhållanden tämligen djärva och till sitt möjliga förverkligande redan då

s. 27 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 18.

27

sannolikt tämligen ovissa program i fråga örn guldmyntfotens orubbliga fasthållande,

som genom telegramväxlingen kungjordes. Emellertid är utskottet,

i avsaknad av nödiga upplysningar, icke satt i stånd att bedöma, i vad mån

finansdepartementets chef haft eller icke haft stöd för sitt uttalande från bankofullmäktiges

sida. Det synes dock utskottet uteslutet, att finansdepartementets

chef överhuvud skulle kunnat låta utrikesdepartementet lämna officiella

eller officiösa meddelanden ej blott örn regeringens, utan också örn bankofullmäktiges

avsikter utan att hava ens under hand förvissat sig örn de sistnämndas

mening. Härav följer att det för utskottet blivit omöjligt att bilda

sig någon säker mening i frågan örn fördelningen av ansvaret för innehållet i

Iden telegramväxling, örn vars betydelse för den in- och utrikes skapade uppfattningen

angående Sveriges ekonomiska och finansiella läge någon meningsskiljaktighet

icke kan efter utskottets mening med fog råda. Utskottet finner

sålunda att sagda telegramväxling i och för sig varit beklaglig och i sina

följder skadlig, men anser sig icke, i sakens nuvarande läge, kunna avgöra,

huruvida huvudansvaret härför åvilar finansdepartementets chef eller icke; örn

annans möjliga ansvar har utskottet icke att göra något uttalande.

Däremot finner sig utskottet icke kunna undgå att göra anmärkning mot det

i varje fall inkonstitutionella sätt, varpå frågan örn regerings- och enligt uppgift

riksbanksprogrammet samt dess kungörande för allmänheten utom riket

blivit beredd och handlagd.

I detta avseende måste utskottet erinra, att det icke tillkommer departementschef

att på egen hand genom officiella organ kungöra regeringsavsikter utan

att först hava inför Konungen i statsrådet fått dem godkända. Även om man

måste tillerkänna en departementschef stor frihet att genom personliga uttalanden

till eller i sitt egets lands tidningspress eller på annat dylikt sätt meddela

sina personliga avsikter, kan man icke medgiva att denna frihet även skulle

omfatta officiella eller officiösa meddelanden till utlandet genom Sveriges

beskickningar eller generalkonsulat. Örn eller när sådana åtgärder tillgripas,

måste fordras, att ett i laglig ordning under konstitutionellt ansvar fattat beslut

först föreligger. Så har i nu omhandlade fall icke skett, då härom intet

som helst protokoll förefinnes. Ej mindre anmärkningsvärt finner utskottet

det vara, att finansdepartementets chef ej heller såsom föredragande i den

konselj, där bankofullmäktiges framställning bifölls, ansett sig böra lämna

Kungl. Maj :t meddelande örn en telegramväxling, som dock bort tagas i betraktande

vid beslutets fattande och icke helt undandragas Kungl. Maj:ts bedömande.

Utskottet har därför ej kunnat underlåta att mot chefen för finansdepartementet,

statsrådet Hamrin, göra anmälan enligt § 107 regeringsformen.

I>)

Utskottet finner det vidare anmärkningsvärt, att sagda telegramväxling kunnat

äga ruin utan att, såvitt handlingarna utvisa, den t. f. chefen för utrikesdepartementet

därom givit befallning eller med visshet ägt kännedom. Även

om kabinettssekreteraren såsom departementschefens ställföreträdare i egen
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Konstitutionsutskottets memorial Nr 13.

skap av chef för utrikesdepartementet såsom tillika ett slags centralt verk varit

formellt befogad, enligt sin instruktion, att lämna beskickningar och konsulat

meddelanden örn olika rent faktiska förhållanden, är det icke möjligt eller

tillåtlig! att betrakta här omhandlade meddelanden angående vissa regeringsavsikter

såsom dylika rent faktiska meddelanden utan att antingen ett regeringsbeslut

i saken förelegat och varit känt för vederbörande eller utrikesdepartementets

egen t. f. chef tagit på sitt ansvar att så förhållit sig. Det må

vara i viss mån ursäktligt, örn t. f. departementschef icke helt utövar den fortlöpande

kontroll, som är även för utrikesdepartementets del konstitutionellt

nödvändig, men detta förhållande får icke upphäva hans ansvar för vad departementet

gör eller låter. Och det synes utskottet särskilt anmärkningsvärt, att

t. f. chefen för utrikesdepartementet icke heller i den konselj, som slutligen

hölls den 27 september, då han under alla förhållanden bort äga kännedom örn

telegramväxlingen från 23—25 september, funnit sig böra redogöra för denna

och uttala sig örn dess möjliga inverkan på den då behandlade frågans avgörande,

oaktat han jämte två andra statsråd anfört viss avvikande mening till protokollet.

Det synes utskottet, som hade just med hänsyn till denna telegramväxling

någon regeringsåtgärd bort vidtagas för att söka borttaga det ogynnsamma

och skadliga intryck, som den för allmänheten plötsliga omkastningen i regeringens

ståndpunktstagande måst förutses kunna komma att överallt skapa

och i verkligheten också skapade.

Med stöd av vad sålunda anförts, har utskottet funnit sig ej kunna underlåta

att för riksdagen göra anmälan enligt § 107 regeringsformen mot t. f. chefen för

utrikesdepartementet, statsrådet Gyllenswärd.

2) av herr Sävström, som instämt i det av herr Reuterskiöld m. fl. här ovan

under a) mot chefen för finansdepartementet, statsrådet Hamrin, framställda

yrkandet örn anmälan enligt § 107 regeringsformen.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.