Konstitutionsutskottets memorial Nr 18
1932-04-01 · 28 sidor, varav 28 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 28 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
KU 1932:13, Konstitutionsutskottets memorial Nr 18
Dokumentets text
Konstitutionsutskottets memorial Nr 18.
1
Nr 13.
Ankom till riksdagens kansli den 1 april 1932 kl. 6 e. m.
Konstitutionsutskottets memorial angående fullbordad granskning
av de i statsrådet förda protokoll.
Till konstitutionsutskottet hava på därom hos vederbörande gjord framställning
blivit överlämnade de under tiden från och med den 10 januari 1931 till
och med den 10 januari 1932 i statsrådet förda protokoll, nämligen över
justitiedepartementsärendm från och med den 14 januari 1931 till och med
den 8 januari 1932;
justitieärenden från och med den 14 januari 1931 till och med den 31 december
samma år;
utrikesdepartementsärenden från och med den 14 januari 1931 till och med
den 8 januari 1932;
försvarsärenden från och med den 14 januari 1931 till och med den 8 januari
1932;
socialärenden från och med den 14 januari 1931 till och med den 8 januari
1932;
kommunikationsärenden från och med den 14 januari 1931 till och med den
8 januari 1932;
finansärenden från och med den 14 januari 1931 till och med den 8 januari
1932;
ecklesiastikärenden från och med den 14 januari 1931 till och med den 8 januari
1932;
jordbruksärenden från och med den 14 januari 1931 till och med den 8 januari
1932; samt
handel sår enden från och med den 14 januari 1931 till och med den 8 januari
1932.
Därjämte hava på därom särskilt gjord framställning till utskottet överlämnats
utdrag av det över socialärenden den 19 februari 1932 förda protokoll,
i vad det avser en av generallöjtnanten B. O. C. Munck ledd organisations
förvärv av skjutvapen och ammunition.
Bihang till riksdagens protokoll 1932. 5 sami. 6 haft. (Nr 18—14.)
1
2
Konstitutionsutskottets memorial Nr 13.
Slutligen hava från utskottet framställningar gjorts om överlämnande dels
av det eller de protokoll i kommandomål, som må hava förts angående kommendering
av andre läraren vid krigsskolan C. O. Boman att tjänstgöra vid generalstaben,
dels och av det eller de särskilda protokoll, som må hava förts i
statsrådet angående det möte mellan svenska, danska och norska utrikesministrarna,
som ägde rum i Köpenhamn den 6 och 7 januari 1932 för överläggning
rörande vissa handelspolitiska frågor, samt angående meddelanden under
år 1931 till svenska beskickningar angående Sveriges bibehållande av guldmyntfoten;
men har upplysning vunnits, att sådana protokoll icke föreligga.
Vid den granskning av ovan omförmälda protokoll och protokollsutdrag, som
i överensstämmelse med grundlagens föreskrift av utskottet företagits och nu
fullbordats,
har anledning icke förekommit att mot någon ledamot av
statsrådet tillämpa § 106 regeringsformen;
varemot utskottet
funnit följande ärenden vara av beskaffenhet att böra jämlikt
§ 107 regeringsformen hos riksdagen anmälas.
Innan utskottet övergår till dessa ärenden, anser sig utskottet böra erinra
örn att utskottet i sitt memorial, nr 9, till 1931 års riksdag angående fullbordad
granskning av de i statsrådet förda protokoll gjort anmälan enligt § 107 regeringsformen
mot statsminister Ekman i anledning av att denne efter utnämningen
till medlem av statsrådet fortsatt att utöva ledamot- och ordförandeskapet
i styrelsen för Svenska bostadskreditkassan, till vilken befattning han före
tillträdandet av statsministerämbetet av Kungl. Maj:t förordnats för en tid
av tre år — samt härför uppburit arvode, 5,000 kronor per år. I följd härav har
utskottet funnit sig föranlåtet bringa till riksdagens kännedom, att utskottet
vid läsningen av statsrådsprotokollen över finansärenden uppmärksammat, att
statsminister Ekman, som anmält jäv vid behandlingen i statsrådet den 13
mars, den 24 april, den 30 april, den 29 maj, den 26 juni, den 30 oktober och
den 13 november 1931 av ärenden angående Svenska bostadskreditkassan eller
angående bostadskreditföreningar, fortfarit att under hela året 1931, med åtnjutande
av fastställt arvode, utöva ledamot- och ordförandeskapet i kassans
styrelse.
Närvarande: Herrar Reuterskiöld, Sävström, K. J. Ekman**, David Bergström,
greve Spens, Sundberg, Vénnerström, Sandegård*, Larsén, P. Sandström, Karl A,
Johanson*, Magnusson i Tumhult*, Engberg, Gustafson i Kasenberg, Jansson i
Edsbäcken, Anderson i Norrköping**, Lindmark, Karlsson i Vadstena*, Fast* och
Petersson i Broaryd.
* Ej närvarande vid justeringen.
** Avstod från att rösta vid ärendets avgörande och deltog ej i justeringen.
Konstitutionsutskottets memorial Nr 13.
3
1:0.
(Protokoll över ecklesiastikärenden.)
Enligt 1930 års lag om församlingsstyrelse (1 §) må två eller flera församlingar
eller delar av skilda församlingar för vården örn de i samma lag avsedda
angelägenheterna eller vissa av dem förenas till en kyrklig samfällighet; örn
bildande av dylik samfällighet förordnar Kungl. Majit; beträffande samfälligheten
skall med avseende å vården örn gemensamma angelägenheter, i den
mån ej annat är föreskrivet, i tillämpliga delar gälla vad i församlingsstyrelselagen
stadgas om församling. Erfordras särskilda föreskrifter örn tillämpning
av lagen med avseende å kyrklig samfällighet meddelas sådana föreskrifter
av Kungl. Majit (6 §).
Kungl. Majit har med stöd av lagen om församlingsstyrelse under år 1931 i
ett sextiotal fall förordnat örn bildande av kyrkliga samfälligheter. Flertalet
av dessa beslut hava fattats den 18 juli nämnda år på föredragning av chefen
för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Städener, och den 8 augusti samma
år på föredragning av statsrådet Holmbäck. I inemot hälften av dessa fall
hava några särskilda föreskrifter icke lämnats utöver församlingsstyrelselagens
bestämmelser, men i de återstående fallen hava särskilda stadgor fastställts.
Till grund för dessa stadgor ligga inom ecklesiastikdepartementet i
förväg till ledning upprättade promemorior, innefattande utkast till särskilda
föreskrifter, genom vilka bland annat skulle bestämmas kyrkorådets i kyrklig
samfällighet (samfällt kyrkoråds) organisation såväl beträffande antalet ledamöter
i detsamma och det antal medlemmar, vilket skulle utses från varje
församling i samfälligheten, som ock beträffande valbarhet till ledamot av
kyrkorådet. I detta sista hänseende har föreslagits, att valbarheten skulle vara
begränsad till ledamöter av vederbörande församlingars kyrkoråd. Sålunda har
i utkastet till stadga för den kyrkliga samfälligheten i Eskilstuna upptagits
följande bestämmelse: »Kyrkofullmäktige välja till ledamöter i samfällda kyrkorådet
från en var av de särskilda församlingarna tre av ledamöterna i församlingens
kyrkoråd.»
över de förut nämnda inom ecklesiastikdepartementet utarbetade promemoriorna
med utkast till stadgor hava hörts dels kammarkollegium, dels vederbörande
församlingar var för sig, dels församlingarna å gemensam kyrkostämma,
dels ock vederbörande domkapitel och länsstyrelse.
Kammarkollegium har härvid anfört, att kollegium funnit övervägande skäl
tala för den meningen, att såväl de i församlingsstyrelselagen givna bestämmelserna,
vilka direkt hava avseende på kyrklig samfällighet, som de i samma
lag för församlingar givna föreskrifterna, vilka —- subsidiärt — äro att tilllämpa
å dylika samfälligheter, avsetts skola vara av tvingande natur och att
följaktligen de särskilda föreskrifter, som omförmälas i 6 § i lagen, icke kunna
givas en saklig eller rättslig innebörd, som strider mot de nyss nämnda
bestämmelserna. Med utgångspunkt härifrån har kammarkollegium funnit det
4
Konstitutionsutskottets memorial Nr 13.
tillkomma samfällighetens beslutande organ att bestämma antalet ledamöter
av samfällda kyrkorådet samt ansett den i utkasten till stadgor uppställda
fordran, att samfällighetens kyrkoråd skulle utses bland ledamöterna av de
särskilda församlingarnas kyrkoråd, stridande mot församlingsstyrelselagens
bestämmelser.
Övriga hörda myndigheter hava i allmänhet icke gjort några erinringar mot
de på remiss utsända förslagen. I de fall, då inga erinringar gjorts, hava
stadgorna, där sådana ansetts böra meddelas, upptagit bestämmelser angående
organisation av kyrkoråden för de kyrkliga samfälligheterna i sak överensstämmande
med de inom departementet uppgjorda utkasten. I vissa fall hava
likvisst erinringar gjorts mot de i utkasten upptagna bestämmelserna angående
kyrkorådens organisation. I regel hava dessa dock icke hänfört sig till frågan
örn Kungl. Maj :ts behörighet att meddela dylika särskilda föreskrifter utan varit
begränsade till ett förordnande av ett förändrat antal medlemmar av samfällda
kyrkorådet eller (och) en annan fördelning av ledamotsantalet mellan de
olika församlingarna i samfälligheter. Kungl. Maj :t har i följd av dessa gjorda
erinringar även vidtagit jämkningar i de slutligen meddelade särskilda föreskrifterna.
Sålunda har Kungl. Maj :t i anledning av en framställning av vederbörande
församlingar i Eskilstuna höjt antalet medlemmar av samfällda kyrkorådet
från sex till tolv samt beslutat, att sex i stället för tre ledamöter från vederbörande
församlingars kyrkoråd skola utses till medlemmar av samfällda
kyrkorådet. I den meddelade stadgan för dennp, samfällighet föreskrivcs följande:
»Kyrkofullmäktige välja till ledamöter i samfällda kyrkorådet bland ledamöterna
i de särskilda församlingarnas kyrkoråd tolv personer, hälften från vardera
församlingen.» I några fall hava dock erinringar riktats även mot de i utkasten
upptagna bestämmelserna, att ledamöterna av samfällda kyrkorådet
skulle utses bland medlemmarna i de särskilda församlingarnas kyrkoråd.
Bland annat har en dylik erinran riktats mot förslaget angående stadga för den
kyrkliga samfälligheten i Norrköping. I yttranden i ärendet har uttalats en
önskan örn att medlemmarna av samfällda kyrkorådet i stället för att utses bland
ledamöterna i de särskilda församlingarnas kyrkoråd skulle utses bland medlemmarna
av samfällighetens fullmäktigeförsamling. I följd härav har i stadgan
för samfälligheten införts bestämmelsen, att fullmäktige »inom sig» till ledamöter
i samfällighetens kyrkoråd skola välja två personer från envar av församlingarna,
»därvid företräde bör lämnas dem, som tillika äro medlemmar av
församlingens kyrkoråd». I de övriga av sist berörda fall, i vilka erinringar
framställts, hava dessa gått i den riktningen, att samfällighetens fullmäktigeförsamling
(eller kyrkostämma) borde äga utse ledamöter av samfällda kyrkorådet
utan den begränsning av valbarheten till medlemmar av vederbörande
församlingars kyrkoråd, som upptagits i de inom departementet uppgjorda utkasten
till stadgor. Även i dessa fall har Kungl. Maj :t vidtagit jämkningar i
de slutligen meddelade stadgorna i överensstämmelse med de gjorda erinringarna.
Samtliga av Kungl. Majit med stöd av församlingsstyrelselagen fastställda
stadgor angående kyrkliga samfälligheter innehålla sålunda bestämmelser an
-
Konstitutionsutskottets memorial Nr 18.
5
gående kyrkorådets organisation, genom vilka fastställts antalet ledamöter i
samfällda kyrkorådet och det antal medlemmar av detsamma, som skall utses
från varje församling i samfälligheton. Flertalet stadgor innehålla dessutom
föreskrifter, varigenom valbarheten till ledamot av samfällt kyrkoråd begränsas
till medlemmar av vederbörande församlingars kyrkoråd — eller, i ett fall,
till medlemmar av samfällighetens fullmäktigeförsamling.
Genom stadgandet i 1 § församlingsstyrelselagen, att med avseende å vården
om gemensamma angelägenheter för kyrklig samfällighet, i den mån ej annat
är föreskrivet, i tillämpliga delar skall gälla vad i lagen stadgas örn församling,
uppställes en bestämd gräns för Kungl. Maj:ts rätt att med stöd av 6 § i
lagen meddela erforderliga särskilda föreskrifter i fråga örn kyrklig samfällighet.
De särskilda förordnanden, som Kungl. Majit i särskilda fall äger meddela
för organisation av dylik samfällighet, få i följd av formuleringen av
nyssnämnda föreskrifter icke stå i strid med de i församlingsstyrelselagen givna
bestämmelserna, vare sig med de föreskrifter, som omedelbart hava avseende å
kyrklig samfällighet, eller med dem, som direkt äro givna för församling;
dessa senare äro subsidiärt tillämpliga även å kyrklig samfällighet. En motsvarande
uppfattning av gränserna för Kungl. Majits förordningsrätt lärer
även få anses hava kommit till uttryck i det av vederbörande departementschef
i det till propositionen, nr 100, till 1930 års riksdag med förslag till lag om
församlingsstyrelse m. m. fogade utdrag av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden.
Häri uttalades, att Kungl. Majit enligt församlingsstyrelselagen
beträffande kyrklig samfällighet borde äga meddela de bestämmelser, som »utöver
lagens stadganden» kunde anses påkallade. Samma ståndpunkt intogs
även av konstitutionsutskottet i dess till riksdagen i anledning av nämnda lagförslag
avgivna utlåtande, vari framhölls, att befogenhet tillagts Kungl. Maj :t
att beträffande samfälligheter meddela de »ytterligare bestämmelser», som funnes
erforderliga.
Med utgångspunkt från denna av utskottet uttalade uppfattning angående
gränserna för Kungl. Majits förordningsrätt i fråga om kyrklig samfällighet,
finner utskottet de av Kungl. Majit beslutade stadgorna beträffande dylika
samfälligheter, i vad de innefatta bestämmelser avseende organisationen av
samfällt kyrkoråd, i flera hänseenden innebära ett otvetydigt överskridande av
gränserna för denna förordningsrätt.
Vad först angår frågan om Kungl. Majits behörighet att bestämma antalet
ledamöter av samfällt kyrkoråd, äger Kungl. Majit enligt församlingsstyrelselagen
icke någon behörighet härtill. Denna föreskriver i sin 43 §, att ledamöter
i kyrkorådet väljas av kyrkostämman eller, där kyrkofullmäktige finnas, av
dem till det antal, som stämman eller fullmäktige finna lämpligt med hänsyn
till församlingens vidd och folkmängd; antalet ledamöter må dock, ordförande
inberäknad, icke vara under fem eller över elva. Förevarande paragraf innehåller
icke någon annan å kyrkorådet för kyrklig samfällighet omedelbart tilllämplig
bestämmelse än den på förslag av konstitutionsutskottet vid 1930 års
riksdag införda föreskriften, att i samfällt kyrkoråd örn möjligt en var av för
-
6
Konstitutionsutskottets memorial Nr 13.
samlingarna bör vara företrädd. Vid sådant förhållande äro alltså, i följd av
de ovan fastställda grundsatserna i fråga örn Kungl. Marits förordningsrätt
beträffande kyrklig samfällighet, de i lagen givna bestämmelserna angående
vilket organ, som inom de av lagen uppdragna gränserna äger besluta örn antalet
ledamöter i kyrkorådet för församling, tillämpliga även i fråga örn kyrklig
samfällighet. Beslutanderätten tillkommer sålunda samfälligheten själv
genom dess stämma eller fullmäktige. Avgörandet av denna fråga bör dessutom
ske genom ett beslut in casu och kan omöjligen fastlåsas i en av Kungl.
Maj :t utfärdad och av Kungl. Maj :ts beslut beroende stadga angående kyrklig
samfällighet. En jämförelse med 27 § 2 mom. i lagen, enligt vilket det uttryckligen
tillagts Kungl. Maj:t behörighet att bestämma antalet fullmäktige för
kyrklig samfällighet, bestyrker även, att Kungl. Maj :t, i saknad av en motsvarande
uttrycklig bestämmelse för samfällt kyrkoråd, icke kan anses äga behörighet
att bestämma samfällt kyrkoråds ledamotsantal. Kiktigheten härav
kan icke bestridas under hänvisning till departementschefens uttalande i det
vid propositionen till 1930 års riksdag med förslag till lag örn församlingsstyrelse
m. m. fogade utdrag av statsrådsprotokollet, vari framhålles, att Kungl.
Majit i fråga örn kyrklig samfällighet kan meddela undantag från den i 43 §
i församlingsstyrelselagen givna regeln örn maximiantalet ledamöter i kyrkorådet.
Detta uttalande — som i och för sig möjligen kan giva anledning till
olika tolkningar — kan varken principiellt eller konstitutionellt tillmätas betydelse
för fastställande av gränserna för Kungl. Maj :ts förordningsrätt enligt
församlingsstyrelselagen, särskilt som lagen i det ämne, varom här är fråga,
innehåller klart utformade bestämmelser. Konstitutionsutskottet vid 1930
års riksdag har så mycket mera saknat anledning att bemöta detta uttalande,
som på utskottets förslag införts förut berörda bestämmelse, hänförande sig
till frågan om de olika församlingarnas representation i samfällt kyrkoråd, i
följd varav paragrafen otvetydigt måste anses vara tillämplig även på samfällt
kyrkoråd.
Då det alltså enligt församlingsstyrelselagen tillkommer den kyrkliga samfällighetens
beslutande organ och icke Kungl. Majit att fastställa antalet ledamöter
i samfällda kyrkorådet, och då detta beslut är ett avgörande in casu,
kan Kungl. Majit till följd härav icke heller, utan att dessa grundsatser åsidosättas,
bestämma det antal medlemmar av samfällighetens kyrkoråd, som skall
utses från varje i samfälligheten ingående församling.
De i flertalet av de av Kungl. Majit beslutade stadgorna upptagna bestämmelserna
angående valbarhet till samfällt kyrkoråd, varigenom valbarheten begränsats
till ledamöter av vederbörande församlingars kyrkoråd — eller, i ett
fall, till medlemmar av samfällighetens fullmäktigeförsamling -—• stå i strid
med en av församlingsstyrelselagens grundläggande bestämmelser om kyrkorådet
och utgöra därför den avvikelse från allmänna församlingsstyrelselagens
regler, som är ägnad att väcka de största betänkligheterna. I 44 § i
denna lag föreskrives, att till ledamot i kyrkorådet må väljas endast den, som
är röstberättigad å kyrkostämma samt boende inom församlingen och uppnått
25 års ålder ävensom kan anses vilja främja församlingslivet; i avseende på
Konstitutionsutskottets memorial Nr IS.
7
obehörighet att vara ledamot i rådet skall i övrigt vad i enahanda hänseende
gäller om kyrkofullmäktige äga motsvarande tillämpning. Några särskilda
bestämmelser angående valbarhet till ledamot av kyrkorådet i kyrklig samfällighet
finnas icke upptagna i lagen. De för kyrkoråd i församling gällande
reglerna äro sålunda, i följd av vad ovan framhållits angående gränserna
för Kungl. Maj ris förordningsrätt enligt församlingsstyrelselagen, också omedelbart
tillämpliga även å kyrkorådet för samfällighet. Då Kungl. Majri begränsat
valbarheten till ledamöter av de särskilda församlingarnas kyrkoråd —
eller, i ett fall, till ledamöterna av samfällighetens fullmäktigeförsamling — har
därför ett åsidosättande av allmänna församlingsstyrelselagens bestämmelser
ägt rum. Detta förhållande finner utskottet desto mera anmärkningsvärt,
som en bestämmelse örn dylik begränsning av valbarheten till samfällt
kyrkoråd upptagits i kyrkofullmäktigesakkunnigas förslag, enligt vilket
valbarheten skulle vara begränsad till ledamöter av vederbörande församlingars
kyrkoråd, men ett motsvarande stadgande icke upptagits i det för 1930 års
riksdag framlagda förslaget till lag örn församlingsstyrelse.
På grund av vad sålunda anförts har utskottet funnit sig böra hos riksdagen
göra anmälan enligt § 107 regeringsformen mot föredragande departementschefen,
statsrådet Städener, samt mot föredraganden statsrådet Holmbäck.
Närvarande: Herrar Reuterskiöld, Sävström, Strömberg*, K. J. Ekman, greve
Spens, G. W. Hansson, Sundberg, Vennerström, Thorén, Åkerberg*, P. Sandström,
Jansson i Edsbäcken, Borg, Pehrsson i Göteborg, Hallén, Anderson i Norrköping,
Lindmark, Fast*, Petersson i Broaryd och Sandwall.
* Ej närvarande vid justeringen.
2:o.
(Protokoll över ecklesiastikärenden den 5 juni 1931.)
Stiftelsen Nordiska museet bildades år 1880 för övertagande av vissa av
Artur Hazelius hopbragta samlingar. Stiftelsen, som har till ändamål att bereda
»ett hem för minnen framför allt ur svenska folkets liv, men även ur andra
folks, som med det svenska äro befryndade», omhänderhar bland annat vården
av å Kungl. Djurgården belägna Nordiska museet och Skansen. Skansen utnyttjas
förutom till den museiverksamhet, som förlagts dit, jämväl som en mot
avgift för allmänheten tillgänglig rekreationsplats. Till underhåll av Skansenområdet
beviljar Stockholms stad ett årligt anslag. Stiftelsen står under ledning
av Nordiska museets nämnd. Den närmare vården av museet handhaves
av en styresman.
Under en följd av år har riksdagen anslagit medel till understödjande av
Nordiska museets verksamhet. För budgetåret 1928/1929 beviljades extra anslag
å tillhopa 178,025 kronor. I proposition till 1929 års riksdag föreslog
Kungl. Majri, att statens understöd i princip skulle begränsas till att omfatta
avlöning, inklusive dyrtidstillägg, dels till de i museets tjänst anställda tjänstemän,
vilka tillhörde den grupp befattningshavare som uppehälle museets
8
Konstitutionsutskottets memorial Nr 13.
verksamhet som museiinstitution och följaktligen utgjorde de vetenskapliga och
administrativa krafter, som vore behövliga för den museala verksamheten, dels
till den vaktmästar- och eldarpersonal, som tjänstgjorde i museibyggnaden. I
anslutning härtill skulle anslag beviljas av Kungl. Majit och riksdagen, sedan
detaljprövning ägt rum av museets behov för avlöningar. Riksdagen godkände
icke detta förslag, utan ansåg i stället, att museet för här ifrågakomna ändamål
borde tilldelas en summa, avpassad efter vad som med hänsyn till föreliggande
omständigheter kunde anses skäligt. Denna summa hade riksdagen efter
prövning av museets behov funnit böra för budgetåret 1929/1930 bestämmas
till 190,000 kronor, däri då inräknats vad som kunde anses erforderligt för dyrtidstillägg
åt museets personal. Riksdagen förutsatte härvid, att bemälda personal
av museet avlönades efter samma grunder, som gällde för tjänstemän vid
motsvarande statliga institutioner, varjämte anslaget beviljades under villkor
att en ledamot i museets nämnd förordnades av Kungl. Majit samt på de övriga
villkor Kungl. Majit kunde föreskriva. Jämväl för budgetåret 1930/1931 anvisades
under enahanda villkor samma belopp, 190,000 kronor. Kungl. Majit
ställde detta anslag till förfogande av Nordiska museets nämnd att av nämnden,
mot redovisningsskyldighet inför riksräkenskapsverket samt under iakttagande
av det av riksdagen uppställda villkoret, i mån av behov användas för
det med anslaget avsedda ändamålet, med föreskrift tillika att ej mindre de i
museets tjänst anställda tjänstemän, vilka tillhörde den grupp befattningshavare,
som uppehöllo museets verksamhet som museiinstitution, än även den vaktmästar-
och eldarpersonal, som tjänstgjorde i museibyggnaden, av museet avlönades
efter samma grunder, som gällde för motsvarande tjänstemän vid de
statliga museerna.
I statsverkspropositionen till 1931 års riksdag upptogs ifrågavarande anslag
i full överensstämmelse med det nästföregående år beviljade anslaget såväl i
avseende å belopp som villkor. Statsutskottet tillstyrkte Kungl. Majlis förslag.
Vid ärendets behandling i riksdagen bifölls statsutskottets hemställan
angående ifrågavarande anslag i första kammaren utan diskussion. I andra
kammaren yttrade herr Bengtsson i Norup bland annat: »Beträffande Skan
sen
har nu under förra sommarens lopp gjorts en del uttalanden vid olika möten
och i tidningspressen om att Skansen borde vara befriad från spritservering.
Det kan icke komma i fråga, att jag gör något yrkande i det hänseendet,
men jag vill vädja till Kungl. Maj :t att när det gäller en sådan plats som Skansen,
som under årtionden varit en lugn tillflykt, fri från spritservering, för folk
såväl från stad som landsbygden, vilka bege sig till Stockholm, regeringen
måtte se tili att Skansen även i fortsättningen får behålla samma karaktär
som hittills. Jag har i övrigt endast att yrka bifall till utskottets hemställan.»
Uti detta yttrande instämde 28 andra medlemmar av kammaren. Vidare yttrades
ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.
Riksdagen anmälde därefter i skrivelse till Kungl. Majit den 17 april 1931,
att riksdagen för budgetåret 1931/1932 anvisat ett extra anslag av 190,000
kronor, under villkor att en ledamot i museets nämnd förordnades av Kungl.
Majit och på de övriga villkor, Kungl. Majit kunde föreskriva, att utgå till
museinämnden för att enligt dess bestämmande användas för museets ändamål.
Konstitutionsutskottets memorial Nr 13.
9
Den 5 juni 1931 beslöt Kungl. Majit på hemställan av föredragande t.f. chefen
för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Holmbäck, att ställa anslaget till
förfogande av Nordiska museets nämnd, att av nämnden, mot redovisningsskyldighet
inför riksräkenskapsverket samt under iakttagande av det utav riksdagen
uppställda villkoret, i mån av behov användas för det med anslaget avsedda
ändamålet; och skulle som ytterligare villkor för anslagets åtnjutande gälla
dels att såväl de i museets tjänst anställda tjänstemän, vilka tillhörde den
grupp befattningshavare, som uppehölle museets verksamhet som museiinstitution,
som ock den vaktmästare- och eldarepersonal, som tjänstgjorde i museibyggnaden,
av museet avlönades efter samma grunder, som gälla för motsvarande
tjänstemän vid de statliga museerna, dels att museet skulle vara skyldigt
underkasta sig den granskning från riksdagens revisorers sida rörande anslagets
användning, som Kungl. Maj :t kunde komma att föreskriva, dels ock att
Nordiska museet icke utnyttjade den rätt till allmän spritutskänkning å Skansen,
vilken museet erhållit genom Aktiebolaget Stockholmssystemets beslut
den 26 september 1930.
Vid granskning av handlingarna i akten har utskottet icke kunnat utröna,
att, såsom förutsatts i Kungl. Maj :ts beslut, någon rätt till allmän spritutskänkning
å Skansen beviljats Nordiska museet.
Däremot har utskottet efter undersökning av hithörande handlingar hos Överståthållarämbetet
inhämtat följande: Sedan Överståthållarämbetet genom beslut
den 4 juli 1930, vilket sedermera vunnit laga kraft, meddelat Aktiebolaget
Stockholmssystemet tillstånd att under åren 1931 och 1932 inom Stockholm idka
detaljhandel med rusdrycker och i sådant avseende anordna 100 försäljningslokaler
för utskänkning av spritdrycker och vin och 100 försäljningslokaler för
utskänkning av vin, däribland vissa lokaler å Skansen, hade bolaget i en
till Överståthållarämbetet ingiven skrift med anhållan örn fastställelse å överlåtelsen
anmält, att bolaget genom ett vid skriften fogat kontrakt överlåtit en
av de sålunda medgivna rättigheterna till utskänkning av vin å direktören
Carl Brolin att fortfarande från och med den 1 januari till och med den 31
december 1931 utövas i de inom Skansen belägna fastigheterna Hög- och Nylötten,
Idunhallen, Breidablick och Bragehallen jämte å de för servering avsedda
platserna i nämnda lokalers omedelbara närhet samt (undantagsvis) i
Balderslunden och å planen utanför Bollnässtugan. Genom beslut den 31 december
1930 godkände Överståthållarämbetet den ifrågavarande överlåtelsen.
Beträffande åter utskänkning av spritdrycker har rätten härtill, som år 1930
av Stockholmssystemet överlåtits å ovannämnde Carl Brolin under tiden den
21 maj—15 juni, den 9—16 och 28—31 augusti samt 2—7 september, under
år 1931 icke blivit av Stockholmssystemet överlåten, då i så fall överlåtelsen
enligt lag måste godkännas av Överståthållarämbetet, vilket icke skett, utan i
den mån den ägt rum omhänderhafts av Stockholmssystemet. För sådant ändamål
hava bland de lokaler, vari bolaget jämlikt överståthållarämbetets ovannämnda
resolution den 4 juli 1930 medgivits rättighet att under åren 1931 och
1932 idka detaljhandel med rusdrycker jämväl upptagits Skansen (Hög- och
Nyloften), varjämte dessa lokaler i vederbörlig ordning undergått besiktning
och för ändamålet godkänts.
10
Konstitutionsutskottets memorial Nr 13.
I enlighet med överståthållarämbetets ovannämnda, lagakraftvunna resolution
den 4 juli 1930, har bolaget såsom det vill synas den 26 september 1930
på begäran av Nordiska museets styresman beslutat angående utskänkning av
spritdrycker å Skansen. Detta bolagets beslut återfinnes emellertid icke i
akten och har icke, då det ej tillhör något allmänt verks handlingar, kunnat
bringas till utskottets kännedom. Vid förfrågan har tillika upplysts, att Nordiska
museets nämnd icke erhållit besked örn beslutets ordalydelse.
Utskänkning av spritdrycker har å Skansen sedan flera år tillbaka ägt rum
å vissa lokaler till slutna sällskap. Allmän utskänkning har däremot ägt rum
under festligheter, som plägat anordnas å Skansen i maj och juni ävensom under
vissa dagar på hösten. Under år 1931 ägde allmän utskänkning rum den
15 maj till den 30 juni, och någon ändring synes Aktiebolaget Stockholmssystemets
beslut den 26 september 1930 icke hava medfört.
Då Kungl. Maj:ts beslut i fråga örn det med anslaget förenade villkoret beträffande
spritutskänkning å Skansen synts otydligt, har, efter vad utskottet
inhämtat, styresmannen för Nordiska museet sökt erhålla upplysning om
dess mening samt därefter till Nordiska museets nämnd avlåtit skrivelse av
följande innehåll:
»I anledning av Kungl. Maj:ts beslut den 5 juni 1931 angående Nordiska
museets statsanslag och villkoren för dettas utgående, har undertecknad av
statsrådet Holmbäck muntligen erhållit följande upplysningar angående tolkningen
av Kungl. Maj:ts beslut i vad detsamma angår spritutskänkningen på
Skansen.
Regeringens mening är icke att genom sitt beslut söka åstadkomma någon
inskränkning i den utskänkning som tidigare ägt rum. Något hinder för Nordiska
museet att tillämpa sina spriträttigheter för slutna sällskap föreligger
alltså icke. Beträffande den individuella spritutskänkningen borde däremot
såsom tillförne gälla, att sådan utskänkning endast ägde rum i samband med
festligheter och dylikt och i varje sådant fall skedde efter överenskommelse
med A.-B. Stockholmssystemet. Formuleringen heke utnyttja den rätt till
allmän (kurs. av mig) spritutskänkning’ var gjord just med hänsyn tili regeringens
önskan att, utan att beröra serveringen för slutna sällskap, förhindra
den individuella utskänkningen annat än vid ovannämnda särskilda tillfällen.
» — ■—• — »Avskrift av denna skrivelse har av undertecknad privat överlämnats
till statsrådet Holmbäck, som varit föredragande i regeringen vid detta
ärendes behandling, och har statsrådet förklarat sig icke hava någon erinran
att göra beträffande dess innehåll.»
I anledning av Kungl. Maj:ts beslut samt med kännedom örn berörda skrivelse
beslöt Nordiska museets nämnd, alldenstund nämnden icke ansåge det
möjligt att avstå från statsanslaget och då en ändring av Kungl. Maj:ts beslut
för närvarande icke syntes möjlig, godtaga det i Kungl. Maj:ts beslut uppställda
villkoret med den tolkning, som meddelats styresmannen av statsrådet
Holmbäck.
Sedan nämnden meddelat Aktiebolaget Stockholmssystemet detta beslut,
förklarade bolagets styrelse i skrivelse till nämnden, att enligt dess mening uttrycket
»allmän spritutskänkning» kunde giva anledning till flera var för sig
Konstitutionsutskottets memorial Nr IS.
11
väl försvarliga tolkningar, men att den tolkning, åt vilken nämnden givit uttryck,
i varje fall icke kunde anses utesluten.
Redan förevarande ärendes beredning uppvisar betänkliga brister. Departementschefen
hade bort tillse, att det av Kungl. Majit åberopade beslutet av
Aktiebolaget Stockholmssystemet den 26 september 1930 varit till ordalydelsen
känt före avgörandet. Beslutet finnes emellertid icke såsom nämnts återgivet
bland handlingarna i akten. Det kan icke heller antagas annat än att föredragande
departementschefen icke ägt kännedom örn dess lydelse och innebörd,
då det icke kan förutsättas, att han med kännedom härom kunnat tillstyrka ett
beslut, berörande en av Nordiska museet från Stockholmssystemet förvärvad
»rätt» till spritutskänkning å Skansen. Någon verklig rättighet härtill — det
kan i detta sammanhang endast vara fråga örn en juridiskt gällande rätt —
hade Nordiska museet enligt gällande lagstiftning (25 § rusdrycksförsäljningsförordningen)
icke förvärvat och icke för egen del kunnat förvärva annorledes
än genom överlåtelse av rättighet till spritutskänkning från Stockholmssystemet
å viss enskild person företrädande museet. Dylik överlåtelse skulle därefter
hava fastställts av Överståthållarämbetet. Departementschefen hade före ärendets
föredragning i statsrådet bort förvissa sig om huruvida överlåtelse skett
och fastställelse sökts och meddelats. Någon framställning örn fastställelse av
överlåtelse från Stockholmssystemet av rättighet till spritutskänkning å Skansen
har emellertid icke gjorts, varför något godkännande av dylik överlåtelse
icke heller kunnat meddelas av Överståthållarämbetet. Nordiska museet hade
alltså icke vid beslutets fattande förvärvat någon lagligen gällande rättighet
till utskänkning av spritdrycker å Skansenområdet, utan denna rättighet innehades
alltjämt av Stockholmssystemet. Systemets beslut den 26 september
1930 torde därför få anses innebära, att systemet på framställning av Nordiska
museets styresman beslutat att med utnyttjande av sin rätt företaga utskänkning
av spritdrycker å Skansen.
Då föredragande departementschefen emellertid av regeringsbeslutets lydelse
att döma måste hava förutsatt, att Nordiska museet förvärvat en rätt till spritutskänkning
på Skansen, har utskottet funnit sig föranlåtet att upptaga till
prövning även frågan, huruvida från denna utgångspunkt departementschefens
tillstyrkan av Kungl. Majits beslut i förevarande avseende står i överensstämmelse
med gällande konstitutionella principer och gällande lagstiftning i övrigt.
Prövningen av frågan örn spritut,skärpningen å Skansen åligger enligt gällande
lagstiftning icke Kungl. Majit vare sig för det fall att den sker efter
överlåtelse av utskänkningsrättighet från Stockholmssystemet, så vida ej överståthållarämbetets
resolution blivit överklagad, eller genom systemet självt.
Något överklagande i besvärsväg hos Kungl. Majit av ett beslut av systemet
självt torde i detta fall enligt gällande lagstiftning lika litet varit möjligt som
en underställning hos Kungl. Majit därav. Men härmed är också avgjort, att
föredragande departementschefen tillstyrkt Kungl. Majit uppställandet av ett
villkor för anslagets utgående till Nordiska museet, vilket innebure, att Kungl.
Majit inginge i omedelbar prövning av en fråga, som icke i laglig ordning
dragits och under vissa förutsättningar icke ens kunnat dragas under Kungl.
12
Konstitutionsutskottets memorial Nr IS.
Maj:ts bedömande. Det borde hava framstått såsom klart för föredragande
departementschefen, att örn Kungl. Majit såsom villkor för ifrågavarande
statsanslags utgående uppställde det villkoret, att Nordiska museet icke begagnade
en detta tillkommande rätt till spritutskänkning, museets nämnd endast
hade att välja mellan att godtaga sagda villkor eller att nedlägga museiverksamheten,
och att nämnden sålunda genom ett dylikt beslut faktiskt skulle tvingas
att avstå från en rättighet eller förmån, vars lämplighet eller olämplighet
skolat bliva i helt annan ordning bedömd.
Föredragande departementschefen har vidare förfarit konstitutionellt betänkligt,
då han vid tillstyrkande av förevarande beslut angående anvisande
av det av riksdagen beviljade statsanslaget till Nordiska museet förordnat
om uppställandet av det med anslagets ändamål icke på något sätt sammanhängande
villkoret angående spritutskänkningen på Skansenområdet. Utskottet
håller före, att Kungl. Majit överhuvud taget saknat befogenhet att knyta ett
dylikt villkor till ett anslag, som riksdagen avsett för bekostande av museiförvaltningen
och icke för Skansen såsom allmän rekreationsplats. De villkor,
som av Kungl. Majit kunna förbindas med ett anslag, måste äga ett sakligt
sammanhang med dettas ändamål. Men något sådant lärer i nu förevarande fall
icke kunna uppvisas. Det uttalande, som vid anslagets beviljande gjordes i
andra kammaren, kan icke betraktas såsom något riksdagens ståndpunktstagande
i frågan; snarare ger formen för detsamma vid handen, att ej ens meningen
varit att erhålla något riksdagsuttalande i frågan. Däremot har visserligen
riksdagen uttalat, att Kungl. Majit skulle äga uppställa villkor utöver
dem, som i riksdagens skrivelse angivits, men häri kan icke ligga något bemyndigande
för Kungl. Maj :t att uppställa vilka villkor som helst utan allenast sådana
ytterligare villkor, som prövades vara lämpliga eller behövliga med avseende
å anslagets disponerande.
Det tillkommer ej utskottet att bedöma, huruvida spritservering å Skansen
överhuvud taget bör förekomma. Oavsett vilken mening som i denna sak är
dén riktiga skänker utskottet likvisst sitt erkännande åt den tanke att söka
hindra en förvanskning av Skansens allmänna karaktär, som torde ligga bakom
det av Kungl. Maj :t fattade beslutet. Detta oaktat finner utskottet angeläget
att, även för det fall att en viss åtgärd i och för sig kan befinnas lämplig eller
önskvärd, denna icke företages annat än efter nödig beredning och icke på ett
mot konstitutionella principer och gällande lag stridande sätt, som betager den
dess styrka och grund. Fördenskull har utskottet funnit sig föranlåtet att hos
riksdagen göra anmälan enligt § 107 regeringsformen mot föredragande t.f.
departementschefen, statsrådet Holmbäck.
Närvarande: Herrar Reuterskiöld, Sävström, Strömberg*, K. J. Ekman, Thulin*.
David Bergström, greve Spens, Sundberg, Vennerström, Mellén, Åkerberg*, Magnusson
i Tumhult®, Engberg, Jansson i Edsbäcken, Hallén, Anderson i Norrköping®,
Lindmark, Karlsson i Vadstena®, Holmström och Petersson i Broaryd.
* Ej närvarande vid justeringen. _
Stockholm den 1 april 1932.
På konstitutionsutskottets vägnar:
C. A. REUTERSKIÖLD.
Konstitutionsutskottets memorial Nr 13.
13
Reservationer:
A. Vid särskilda punkter i utskottets memorial.
I.
Vid ingressen i utskottets memorial:
1) av herrar David Bergström och Jansson i Edsbäcken, vilka ansett ingressuttalandet
varken till innehåll eller form vara av beskaffenhet att kunna och
böra såsom ingressuttalande ingå i konstitutionsutskottets dechargebetänkande.
2) av herrar greve Spens, Sundberg, P. Sandström, Magnusson i Tumhult,
Gustafson i Kasenberg och Lindmark, som anfört:
V'' id ifrågavarande av 1931 års konstitutionsutskott gjorda anmälan enligt
§ 107 regeringsformen mot statsministern Ekman var fogad en reservation, däri
åtskilliga ledamöter av utskottet förklarat sig icke hava funnit tillräckliga
skäl till biträdande av denna anmälan. Då vi dela denna uppfattning, kunna
vi icke ansluta oss till den av utskottet under förevarande punkt gjorda erinran.
II.
Vid punkten 1: o i utskottets memorial:
av herrar Thorén, Jansson i Edsbäcken, Pehrsson i Göteborg och Hallén.
lil.
Vid punkten 2: o i utskottets memorial:
1) av herrar Sävström, K. J. Ekman, Thulin, Vennerström, Hallén, Lindmark,
Karlsson i Vadstena och Peterson i Broaryd, vilka anfört:
Den av utskottet med den förseglade sedelns hjälp gjorda anmälan under
denna punkt tar helt och hållet sikte pa fragans formella sida och ärendets
formella handläggning. Vad utskottet härutinnan anfört torde i varje fall icke
vara av den natur, att en till sin innebörd väsentligen formell anmärkning
konstitutionellt låter sig försvaras.
Utskottet bär icke kunnat undgå att lämna sitt erkännande åt den bakom
den i ormelit klandrade åtgärden liggande tanken att hindra en förvanskning
av Skansens allmänna karaktär. Enär enligt var mening det är en angelägenhet
av allmänt intresse, att Skansen alltjämt får behålla sin karaktär av minnesplats
för svenskt folkliv och svensk folkkultur och då en eventuellt vidgad
spritutskänkning kunde befaras ogynnsamt påverka Skansens verksamhet för
berörda syfte, synes utskottet hava bort låta de reala synpunkterna överväga
de formella betänkligheterna.
På grund av vad sålunda anförts hava vi ansett, att utskottet icke hade bort
beträffande det under omnämnda punkt avhandlade ärendet till riksdagen göra
anmälan enligt 107 § regeringsformen.
14
Konstitutionsutskottets memorial Nr IS.
2) av herrar David Bergström och Jansson i Edsbäcken, vilka ansett den i
punkten omförmälda regeringsåtgärd icke vara av den beskaffenhet, att den
bort föranleda utskottet att därom hos riksdagen göra anmälan enligt § 107
regerings formen.
B. Reservationsvis framställda yrkanden.
a. Ingressuttalande.
IY.
(Protokoll över finansärenden den 23 oktober 1931.)
av herr Reuterskiöld, som ansett utskottet hava bort uttala följande:
I 31 § i lagen den 12 maj 1897 för Sveriges riksbank stadgas, att, örn Konungen
på framställning av fullmäktige i riksbanken eller, där Konungen eljest
så prövat nödigt, förordnat ombud att med fullmäktige i något särskilt
ärende förhandla, fullmäktige må med Konungens ombud överlägga.
På föredragning och hemställan av chefen för finansdepartementet har Kungl.
Majit den 23 oktober 1931 fattat följande beslut:
»Kungl. Maj :t finner gott förordna statsrådet och chefen för finansdepartementet
Felix Hamrin att förhandla med fullmäktige i riksbanken rörande vissa
åtgärder i samband med den ekonomiska krisen.
Tillika förordnar Kungl. Majit, att utdrag av statsrådsprotokollet i detta
ärende skall tillställas fullmäktige i riksbanken.»
Utskottet har inhämtat, att inga handlingar föreligga i ärendet.
Utskottet anser sig inledningsvis böra omförmäla, att statsrådsprotokollen i
vissa fall erhållit en avfattning, som varken i rubriken eller genom beslutets
formulering lämnade grundlagsenlig! nödvändig upplysning örn det fattade beslutet
och det bakom detsamma liggande rådslaget. I följd härav har utskottet,
när ej heller några som helst handlingar funnits i ärendet, saknat möjlighet
att beträffande dylika rådslag verkställa det konstitutionella bedömande,
som åligger utskottet, och dechargefrågan måste förty beträffande dem förbliva
öppen. Såsom ett synnerligen belysande exempel på dylika statsrådsprotokoll
hänvisas till nu omhandlade protokollspunkt, som icke på något sätt anger,
vilka de »vissa åtgärder» äro, örn vilka särskilt uppdrag lämnats finansdepartementets
chef att förhandla med fullmäktige i riksbanken.
/?. Anmärkningsyrkanden.
Y.
(Protokoll över justitiedepartementsärenden den 30 april 1931).
av herr Reuterskiöld, som ansett utskottet hava bort uttala följande:
På hemställan av föredragande departementschefen, statsrådet Gärde, förordnade
Kungl. Majit genom beslut den 30 april 1931, sedan Kungl. Majit
samma dag beviljat presidenten i Svea hovrätt Erik Teodor Marks von Wijr
-
15
Konstitutionsutskottets memorial Nr 13,
ternberg avsked från presidentämbetet från och med den 3 maj 1931, samt utnämnt
och förordnat ordföranden i lagberedningen Lars Birger Ekeberg att
från och med samma dag vara president i nämnda hovrätt, Marks von Wurtemberg
att från och med sagda den 3 maj tillsvidare vara ordförande i lagberedningen.
Tillika föreskrev Kungl. Majit att Marks von Wurtemberg under den tid
detta uppdrag fortfore skulle äga uppbära utöver honom tillkommande pension
och dyrtidstillägg ej mindre ett arvode av 13,500 kronor för år än även
ett årligt tilläggsarvode motsvarande skillnaden mellan, å ena sidan, det dyrtidstillägg,
som befattningshavare i statens nyreglerade verk med en antagen
årlig avlöning av tjugutretusenfyrahundranittiosex kronor ägde uppbära, och,
å andra sidan, beloppet av det dyrtidstillägg friherre Marks von Wurtemberg
ägde åtnjuta å till honom utgående pension.
I följd härav utgör Marks von Wurtembergs avlöning 23,496 kronor jämte
dyrtidstillägg. Bör president utgår avlöning enligt avlöningsreglementet för
befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk tillhörande den
civila statsförvaltningen nied lägst 15 240 kronor och högst 17,040 kronor.
Enligt lag den 11 oktober 1907 angående civila tjänsteinnehavares rätt till
pension (nr 85) 5 § inträder rätt till pension för manlig tjänstinnehavare vid
uppnådda 67 levnadsår och 35 tjänsteår. Enligt 6 § inträder skyldighet att
från tjänsten avgå: a) för innehavare av domareämbete vid fyllda 70 år eller,
där han efter att hava uppnatt de i 5 § för rätt till hel pension stadgade levnads-
och tjänsteår, oavbrutet under sex månader på grund av sjukdom varit
och fortfarande finnes vara till tjänstgöring oförmögen, samt b) för annan
tjänstinnehavare vid uppnåendet av den i 5 § stadgade levnadsålder (67 år),
Konungen dock obetaget att lata med avskedet anstå, därest och så länge tjänstinnehavaren
prövas kunna i tjänsten på ett tillfredsställande sätt gagna det
allmänna, dock icke i något fall längre än till fyllda 70 år.
Enligt gällande föreskrifter äger domare kvarstå tre år utöver eljest stadgad
vanlig pensionsålder av 67 år, vid vilken dock även en domare har rätt att
erhålla pension, örn han så vill. Någon förlängning av den tid, en ämbetsman
eljest må kvarstå i tjänst efter 67-årsåldem brukar emellanåt förekomma,
men icke för längre tid än 1 år varje gång och icke efter uppnådd 70-årsålder,
även örn vederbörande äger full vitalitet och verksamhetsförmåga. Det skulle
heller icke ha kunnat komma i fråga att förlänga f. d. presidenten friherre
Marks v. Wurtembergs presidentskap i. Svea hovrätt utöver 70-årsåldern, och
att under sådana förhållanden i stället låta honom övertaga sin egen efterträdares
den nye hovrättspresidentens förutvarande uppdrag såsom lagberedningens
ordförande, vilken befattning mäste anses minst lika krävande som presidentskapet
i hovrätten, om än på annat sätt, kan utskottet icke finna principiellt
riktigt. Da härtill kommer, att ledningen av lagberedningsarbetet, som avser
en för lång framtid beräknad reform av vår allmänna lag i olika dess delar,
principiellt bör anförtros åt krafter, som stå så att säga mitt uppe i den fort
-
16
Konstitutionsutskottets memorial Nr 13.
gående utvecklingen av de faktiska livsföreteelser, vilka skola genom nya rättsregler
ordnas, kan det än mindre anses nr vare sig principiell eller praktisk
synpunkt riktigt och lämpligt att, så vitt ej andra, i övrigt likvärdiga krafter
alldeles skulle saknas — och detta kan näppeligen här anses vara fallet —
överlämna ledningen av lagarbetet åt en man, vars ämbets- och domarebana är
avslutad, huru förtjänt och verksamhetsduglig han än i ett särskilt fall må
anses vara. Utskottet erinrar, att redan tidigare ett liknande förordnande givits,
då Kungl. Maj :t den 26 juni 1925 uppdrog åt presidenten i Svea hovrätt
Westring att, även efter erhållet avsked från presidentämbetet, fortfarande
vara ordförande i processkommissionen, vilket uppdrag han emellertid,
i motsats till presidenten friherre Marks v. Wurtemberg i fråga örn lagberedningen,
innehaft redan under presidenttiden. Utskottet kan icke undgå
att i detta nu upprepade förhållande se en viss fara också för fortsättning i
framtiden och har, även med hänsyn härtill, funnit sig böra mot föredragande
departementschefen, statsrådet Gärde, göra anmälan enligt § 107 regeringsformen.
YL
(Protokoll över justitiedepartementsärenden den 18 december 1931.)
1) av herr K. J. Ekman, som anfört:
Genom beslut den 18 december 1931 fann Kungl. Majit, jämlikt 36 § i lagen
den 2 augusti 1927 örn utlännings rätt att här i riket vistas, gott förordna,
att tyske medborgaren, förre kaptenen i tyska flottan Horst Gustaf Friedrich
von Pflugk-Harttung skulle från riket utvisas, ävensom förklara det vara
von Pflugk-Harttung förbjudet att utan Kungl. Maj:ts tillstånd återvända
till riket vid äventyr, som i 41 § samma lag sägs.
Av de i ärendet hörda myndigheterna har ingen tillstyrkt eller påfordrat
utvisningen.
Åberopade 36 § i nämnda lag lyder i hithörande del: »Där sådant av hänsyn
till rikets säkerhet eller eljest i statens intresse finnes påkallat, må Konungen
förordna om utvisning av utlänning, som i riket vistas.»
Yad som lägges von Pflugk-Harttung till last synes oklart. Det antydes
emellertid, dels att von Pflugk-Harttung skulle hava medverkat vid olovlig
införsel sommaren 1927 hit till riket av vapen och ammunition för den frivilliga,
till polismyndigheternas förfogande ställda s. k. »Munckska kårens»
räkning, dels att han kunde misstänkas hava med vapenanskaffning tjänat även
en av myndigheterna icke erkänd sammanslutning av fascistisk karaktär.
Vad först påståendet örn olovlig vapeninförsel beträffar, så avser det icke
själva förvärvet av vapen och ammunition för den Munckska kårens räkning
eller innehavet därav; utan skulle förseelsen hava bestått däruti, att vapnen —
som inköpts i Tyskland — därifrån hit i landet införts utan att tillstånd till
införandet, enligt § 9 i kungl, kungörelsen den 26 juli 1927, blivit från chefen
för socialdepartementet utverkat. Von Pflugk-Harttung har uppgivit,
att bestämmelsen härom varit för honom obekant, och att han icke åsyftat att
Konstitutionsutskottets memorial Nr 13.
17
begå någon olaglighet. Även för de flesta svenska medborgare torde omförmälda
bestämmelse vara okänd, ehuru denna omständighet vid överträdelse
av författningen icke i och för sig kan medföra ansvarsfrihet, då ju lagarna
måste förutsättas vara av landets invånare kända. Av handlingarna i ärendet
framgår emellertid, att von Pflugk-Harttungs medverkan vid anskaffningen
av ifrågavarande vapen och ammunition huvudsakligen bestått däruti, att
han på anmodan av i handlingarna namngivna personer — däribland en löjtnant
H. — och under deras uttryckliga, av dem vid förhör vitsordade försäkran,
att det gällde en opolitisk beredskapsorganisation, avsedd att stödja polismyndigheten,
infordrat prisuppgifter från och uppgjort avtal med den utländske
försäljaren, under det att själva införandet av vapnen och ammunitionen
samt godsets avhämtning och omhändertagande här i landet ombesörjts av
andra, likaledes i handlingarna namngivna personer. I vad mån von PflugkHarttungs
medverkan vid vapenanskaffningen kan ha medfört skyldighet särskilt
för honom att utverka socialministerns tillstånd till vapnens införande i
landet är icke i ärendet utrett.
Vidkommande de antydda förbindelserna med den fascistiska rörelsen bär
von Pflugk-Harttung bestämt förnekat, att han haft något med denna rörelse
att skaffa eller vid tidpunkten för vapeninförseln ens awetat dess tillvaro; och
det föreligger icke heller något bevis för, att så skulle varit händelsen.
Beträffande denna rörelses karaktär har i ett annat utvisningsärende, vilket
av Kungl. Majit avgjorts samma dag som ärendet angående von Pflugk-Harttung
och vilket varit av konstitutionsutskottet för granskning infordrat, blivit
genom en av vederbörande polisintendent den 23 november 1931 avgiven rapport
meddelat följande:
Enligt inhämtade upplysningar bildades »Sveriges Fascistiska Kamporganisation»
troligen år 1926. Initiativtagare till och ledare för rörelsen synes från
början hava varit redaktören H., vilken åtminstone själv framhållit, att han
tagit initiativet till rörelsen, och att han vore den förste fascisten i Sverige.
Något fastställt program för rörelsen torde i början icke hava förefunnits, men
hade redaktör H. i orienterande föredrag framhållit, att rörelsens syftemål
vore bekämpmdet av kommunismen och skulle således utgöra en motvikt mot
kommunisternas vid den tiden stora agressivitet och starka propaganda. Senare
hade redaktör H. i en del föredrag belyst rörelsens ståndpunkt till det parlamentariska
styrelsesättet, varvid redaktör H. framhållit, att parlamentarismen
i Sverige skulle bort, och att rörelsens medlemmar icke skulle deltaga i val.
Ett program för rörelsen hade utarbetats och utkommit i tryck år 1928, nämligen
broschyren »Vår kamp». Denna broschyr utarbetades troligen av redaktör
H. och löjtnant H. gemensamt och utlämnades till rörelsens medlemmar
och, som ett led i fascisternas propaganda, troligen även till en del utom rörelsen
stående men för densamma intresserade personer. Enligt denna broschyr
skulle rörelsens närmaste mål gå ut på störtandet av det parlamentariska styrelsesättet,
örn så skulle erfordras med tillhjälp av våld, för införandet av en fascistisk
diktatur vid sidan av konungamakten.
I rapporten uppgives vidare, att på hösten 1929 en kongress hållits i Stock
Bihang
till riksdagens protokoll 1033. 5 sami. 6 käft. (Nr 13—lhf) 2
18
Konstitutionsutskottets memorial Nr 18.
holin med ombud från de olika fascistiska avdelningarna, varvid beslöts, att
fasciströrelsen skulle nedläggas och att rörelsen skulle omdanas till »Sveriges
nationalsocialistiska folkparti». Detta parti uppgick emellertid redan den 1
oktober 1930 uti en då bildad ny sammanslutning, benämnd »Svenska nationalsocialistiska
partiet». Enligt det för detta parti gällande programmet strävar
rörelsen efter: »en förening av handens och hjärnans arbetare på grundval av
fackföreningsprincipen; kamp mot det utländska storkapitalets erövring av
svensk produktion och mot semitismen. Genom propaganda och upplysning
agiteras för ernåendet av ett kraftigt massparti, på vars grund majoritet skulle
erhållas i folkförsamlingen för att på så sätt införa en oberoende och kraftfull
svensksinnad riksstyrelse, vilkens första åtgärd skulle bliva att till en
stor del nedskära det privata storkapitalet till förmån för arbetare- och medelklass.
För ernåendet av regeringsmakten och för övrigt i alla avseenden
vore våldet dock absolut förbjudet.»
Genom denna rapport ställes i sin rätta belysning von Pflugk-Harttungs bestämda
uppgift, att han icke haft kännedom örn den fascistiska kamporganisationen
eller därom att ovannämnda löjtnant H. tillhört denna rörelse eller på
annat sätt »arbetat politiskt», förrän löjtnant H. vid något tillfälle troligen under
vintern 1928—1929 vid ett sammanträffande med von Pflugk-Harttung i
svensk-tyska föreningen omtalat, »att han gått in för politisk verksamhet i
fascistisk anda». Löjtnant H. synes nämligen, såsom ovan nämnts, hava deltagit
i uppgörandet av det program för den fascistiska rörelsen, som utarbetades
och trycktes år 1928, Det är uppenbarligen på denna fasciströrelsens förändrade
karaktär, som löjtnant H. hänsyftat med sitt nämnda till von PflugkHarttung
fällda yttrande. Att rörelsen dessförinnan haft någon samhällsomstörtande
karaktär har icke blivit i minsta mån i ärendet ådagalagt. Det von
Pflugk-Harttung till last lagda förfarandet i fråga örn vapeninförseln ägde,
såsom förut framhållits, rum redan på sommaren 1927.
Det måste betecknas såsom synnerligen anmärkningsvärt, att regeringen
kunnat anse förekomsten av den lilla klick av fascister, räknande omkring ett
60-tal medlemmar, som fanns i landet vid tiden för vapenanskaffningen ar
1927 och som då veterligen ännu icke umgicks med några som helst samhällsomstörtande
planer, vara ett sådant hot mot rikets säkerhet eller statens intressen
i övrigt, att det skulle vara nödvändigt att ännu 4V2 år efteråt — sedan
rörelsen för länge sedan totalt misslyckats och »kamporganisationen» upphört
att finnas till -— på blott lösa antydanden och utan tillstyrkan av någon
utav de i ärendet hörda ansvariga myndigheterna ur landet utvisa en främling,
som i 12 år vistats här och därunder, enligt vederbörande myndigheters
och i ärendet hörda vittnens sammanstämmande vitsord, så vitt känt vore, ådagalagt
ett oförvitligt uppförande.
Det bör tilläggas, att — enligt vad i handlingarna oemotsagt uppgives —
»von Pflugk-Harttung i mars 1919 i Tyskland ställts under atal vid krigsrätt
för vissa under revolutionsstridema timade händelser, men att von PflugkHarttung
blivit från åtalet helt frikänd, vilken dom fastställts av dåvarande
rikspresidenten Ebert».
Konstitutionsutskottets memorial Nr 18.
19
På grund av vad i förevarande ärende förekommit finner jag mig föranlåten
yrka, att mot föredragmde departementschefen statsrådet Gärde anmälan göres
jämlikt §107 regeringsformen.
Med avseende å ärendets behandling inom utskottet vill jag tillägga, att utskottet
på förekommen anledning i skrivelse till statsrådet Gyllenswärd den 1
mars 1932, jämlikt § 46 riksdagsordningen, anhållit om överlämnande till utskottet
av de handlingar rörande frågan örn utvisning av von Pflugk-Harttung,
vilka kunde finnas inom Kungl. Maj :ts kansli utöver de handlingar, som redan
blivit utskottet genom justitiedepartementet tillställda, samt att statsrådet
Gyllenswärd — efter att ha inhämtat upplysningar från vederbörande departement
— i svarsskrivelse den 2 mars meddelat, att ytterligare handlingar, som
angå omförmälda den 18 december 1931 under punkt 31 meddelade utvisningsbeslut,
icke funnes inom Kungl. Maj:ts kansli.
2) av herrar greve Spens, Mellén, Sandström, Gustafson i Kasenberg, Anderson
i Norrköping, Lindmark och Sandwall, vilka förklarat sig instämma
uti det av herr Ekman i omförmälda ärende rörande von Pflugk-Harttungs utvisning
mot statsrådet Gärde riktade yrkandet om anmälan jämlikt § 107
regeringsformen.
VII.
(Protokoll över socialärenden den 17 maj 1931.)
av herr Ekman, som anfört:
Genom beslut den 17 maj 1931 fann Kungl. Maj:t för gott tillsätta en kommission,
bestående av fem personer, med uppdrag att verkställa en allsidig
undersökning rörande anledningarna till och förloppet av de oroligheter, som
under den senaste veckan ägt rum i Gudmundrå m. fl. kommuner av Västernorrlands
län, jämte i samband därmed stående spörsmål, ävensom till ledamöter
i kommissionen utse justitierådet Arthur Lindhagen, tillika ordförande, förutvarande
statsrådet professorn Bo Östen Undén, förutvarande statsrådet advokaten
Jonas Eliel Löfgren, förbundsordföranden i svenska metallindustriarbetareförbundet
Fritjof Ekman och bruksdisponenten Karl Anders Fredrik Göransson.
Till stöd för åtgärden anförde chefen för socialdepartementet statsrådet Larsson,
efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och försvarsdepartementen
statsråden Gärde och Rundqvist, bland annat, följande:
»Såsom känt är, hava under den senaste veckan i Gudmundrå m. fl. kommuner
av Västernorrlands län i samband med arbetskonflikt inträffat allvarliga
händelser, varvid under ingripande från ordningsmaktens sida människoliv kommit
att spillas.
Undersökningen örn de timade händelsernas förlopp och orsaker torde i detta
fall icke böra inskränkas till sådan utredning, som i vanlig ordning ankommer
på länsstyrelsen jämte denna underordnade polismyndigheter. Vad som in
-
20
Konstitutionsutskottets memorial Nr 13.
träffat är nämligen av den utomordentliga vikt för landet i dess helhet, att en
speciell utredning synes böra anförtros åt personer, som på ett särskilt sätt
representera riksintresset. En vägande anledning härtill föreligger ock i den
omständigheten, att skilda myndigheter blivit utsatta för anklagelser att genom
försummelser i tjänsten hava föranlett eller medverkat till det timade.
.Slutligen torde utredningen bliva så omfattande, att redan på den grund särskilda
anordningar torde vara påkallade. Undersökning synes därför böra anförtros
åt en av Kungl. Majit utsedd kommission, som har att på sätt, som i
huvudsak gäller örn polisförhör, verkställa utredning och till Kungl. Maj :t inkomma
med utlåtande, avsett att läggas till grund för de åtgärder, som Kungl.
Majit eller vederbörande myndigheter må finna påkallade.
Undersökningen bör i första rummet avse förloppet av de oroligheter, som ägt
rum. Vidare bör ingående uppmärksamhet ägnas frågan örn orsakerna till de
händelser, som utspelats. Härvid är av vikt icke blott att fastställa de yttre
fakta, vilka givit den närmaste anledningen till vad som timat, utan även att
söka i möjligaste mån klarlägga de faktorer, i övrigt av skilda slag, som kunna
vara av vikt för belysande av orsakerna till det skedda och till att detta fått
den omfattning, som varit fallet.»
I regeringsformen § 16 stadgas, att »Konungen läte en var bliva dömd av
den domstol, varunder han rätteligen hörer och lyder». I följd härav äger icke
Konungen att för enskilda fall göra ändring i gällande lags bestämmelser av
domstol genom tillsättande av extra ordinarie domstolar, kommissioner eller
dylikt. Till domstolsförfarandet i brottmål är intimt knuten den föregående
utredning, som vederbörande åklagare har att verkställa. Dennes befogenhet är
ingalunda av beskaffenhet att kunna av Kungl. Maj :t i administrativ väg överflyttas
på andra personer eller kommissioner i annan ordning än som sker, då
viss person i laga ordning förordnas till särskild åklagare i visst distrikt eller
beträffande visst mål. Men så har icke här skett.
Allmän åklagares befogenhet att tala å brott, och således även att verkställa
den därför erforderliga utredningen, är stadgad i lag. Jfr K. F. den 16 februari
1864 örn strafflagens införande, 19 §. Och beträffande allmän åklagare vid
krigsdomstol förekommer motsvarande stadgande i lagen örn krigsdomstolar och
rättegången därstädes, 54 §.
Det är den enskilde medborgarens rättighet, örn han antastas, att bliva dömd
icke av utomstående personer eller kommissioner, utan av laga domstol; och
det är hans lika ofrånkomliga rättighet att på det förberedande stadiet få sin
sak undersökt och utredd icke av ovidkommande personer eller kommissioner,
utan av de myndigheter, som i laga ordning äro därtill satta. Endast på sådant
sätt kan likhet inför lagen och full opartiskhet upprätthållas.
Den av Kungl. Majit i förevarande ärende tillsatta kommissionen har icke
haft åklagares befogenhet, men den har likväl utpekat personer såsom i vissa
hänseenden mer eller mindre brottsliga. Den skulle visserligen verkställa sin
utredning på sätt, som i huvudsak gäller örn polisförhör, men den har icke haft
polismyndighets laga ställning. Den skulle representera »riksintresset», men
dess sammansättning är sådan, att detta syfte måste anses från början förfelat.
Konstitutionsutskottets memorial Nr 13.
21
Två av ledamöterna representera mot varandra stående ensidiga arbetsgivaroch
arbetarintressen; två av de andra ledamöterna representera utpräglade partipolitiska
ståndpunkter. Resultatet av arbetet har också blivit ur »riksintressets»
synpunkt otillfredsställande. Kommissionens utlåtande är ett politiskt
aktstycke av en för svensk brottmålsundersökning främmande karaktär. Likväl
har från Kungl. Maj:ts sida förklarats, att detta utlåtande vore »avsett att
läggas till grund för de åtgärder, som Kungl. Majit eller vederbörande myndigheter
kunde finna påkallade»; och därmed har åt detsamma förlänats en
auktoritet, som föranlett åtgärder, vilka måhända eljest icke hade ifrågakomma.
Härtill kommer, att genom kommissionens tillsättande anhängiggörandet av
de åtal, vartill fog må hava förefunnits, försenats, med påföljd att såväl parter
som vittnen vid de omsider anordnade domstolsförhandlingarna i åtskilliga detaljer
icke längre kunna med full visshet erinra sig det verkliga händelseförloppet.
Den utredning, som vid domstolarna skett och kommer att ske rörande ifrågavarande
händelser, är ju emellertid på intet sätt beroende av kommissionens utredning;
men blotta tillvaron av denna utredning försvagar på ett obehörigt sätt
domstolarnas auktoritet. På varje punkt, där domstols utredning skiljer sig från
kommissionens, kommer, säkerligen icke minst för parterna å ömse sidor, ovisshet
och tvivel att uppstå, vilkendera utredningen bör tillerkännas vitsord, den
av Kungl. Majit anbefallda, eller den av domstolen verkställda. Det är intet
»riksintresse» att en sådan tveksamhet frammanas i saker, som gälla liv och
död, plikt och heder.
På grund av vad sålunda anförts yrkar jag ansvar å de för Kungl. Majits
beslut närmast ansvariga statsråden Larsson, Gärde och Rundqvist jämlikt § 107
regeringsformen.
TILL
(Protokoll över socialärenden den 22 juli 1931.)
av herr Ekman, som med instämmande av herrar Reuterskiöld, greve Spens,
Sundberg, Sandström, Magnusson i Tumhult, Anderson i Norrköping, Lindmark,
Holmström och Petersson i Broaryd, anfört:
Genom beslut den 22 juli 1931 fann Kungl. Majit för gott anbefalla
dels justitiekanslersämbetet att vid vederbörlig domstol anställa och utföra
åtal mot de befattningshavare, som enligt den s. k. Ådalskommissionens undersökning
finge anses hava brustit i fullgörande av sin tjänsteplikt eller eljest gjort
sig skyldiga till brottsligt förfarande, varvid ämbetet borde äga att för åtals
utförande förordna särskild åklagare,
dels länsstyrelsen i Västernorrlands län att föranstalta örn den ytterligare
utredning, som kunde finnas erforderlig för avgörande av frågan örn åtals anställande
mot de enskilda personer, som vid ifrågavarande tillfällen finge anses
hava gjort sig skyldiga till brottsligt förfarande, och, i den mån utredningen
22
Konstitutionsutskottets memorial Nr IS.
därtill gåve anledning, låta mot dessa anhängiggöra och utföra åtal vid domstol,
där ej sådant åtal redan blivit anställt.
Till stöd för beslutet anförde chefen för socialdepartementet, statsrådet Larsson,
efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och försvarsdepartementen,
statsråden Gärde och Rundqvist, följande:
»Den kommission, som Kungl. Majit den 17 maj 1931 tillsatt för att verkställa
en allsidig undersökning rörande anledningarna till och förloppet av de
oroligheter, som i maj månad ägt rum i Gudmundrå med flera kommuner i
Västernorrlands län, jämte i samband därmed stående spörsmål, har numera
avlämnat en den 20 juli 1931 dagtecknad berättelse med tillhörande bilagor. Enligt
denna berättelse synes det föreligga åtskilliga omständigheter, som giva
stöd för den uppfattningen, att vissa av civil- och militärmyndigheterna vidtagna
dispositioner varit oriktiga eller i varje fall mindre lämpliga ävensom att vissa
civila och militära befattningshavare jämväl i övrigt gjort sig skyldiga till fel
och försummelse i sin tjänst eller eljest begått handlingar, som för dem kunna
medföra ansvar. Det är av vikt, att ett slutgiltigt bedömande av dessa frågor
kommer till stånd genom avgörande av domstol.
Berättelsen ger dessutom vid handen, att brottsliga handlingar förövats av
personer i de folksamlingar, som vid ifrågavarande tillfällen uppträtt. I dessa
delar föreligger dock icke en så fullständig utredning, att åtgärder för åtals
anställande omedelbart kunna vidtagas.»
Kungl. Majit äger otvivelaktigt att i ett fall som detta omedelbart förordna
örn åtals anställande genom justitiekanslern och honom underordnade allmänna
åklagare. Men den fordran bör därvid uppställas, att en sådan åtgärd icke vidtages,
innan Kungl. Majit övertygat sig örn, att den eller de personer, mot
vilka åtgärden riktas, äro till den påtalade gärningen uppenbart skyldiga. Statens
auktoritet kräver, att Kungl. Maj :t därutinnan icke misstagit sig, så mycket
mera som genom åtalsbeslutet den upprättelse för en oskyldigt anklagad, som
ligger däruti att, därest åtal icke bifalles, kunna, jämlikt 16 kap. strafflagen,
få rekonventionstalan upptagen och bifallen, är för den tilltalade avskuren, då
givetvis rekonventionstalan icke kan riktas mot de myndigheter, som allenast
verkställt Kungl. Majits befallning.
Motiveringen till ifrågavarande åtalsbeslut visar emellertid, att Kungl. Maj :ts
regering icke själv bildat sig någon bestämd uppfattning örn vare sig vilka
civila och militära befattningshavare, som borde åtalas eller vilka förseelser,
som borde läggas dem till last. Ej heller har Kungl. Majit i fråga örn åtals
anställande lämnat något utrymme för justitiekanslern eller honom underlydande
åklagare att på eget tjänstemannaansvar inlåta sig på någon prövning härutinnan.
Kungl. Maj :t har nämligen genom sitt beslut bundit åklagaremyndigheterna
vid den av kommissionen verkställda utredningen, i det att Kungl. Maj :t
anbefallt åtal mot de befattningshavare, som enligt kommissionens undersökning
finge anses hava brustit i fullgörande av sin tjänsteplikt eller eljest gjort sig
skyldiga till brottsligt förfarande. Att kommissionens undersökning därutinnan
icke lämnar tillförlitlig ledning, framgår redan därav, att densamma ostridigt
brister i fullständighet, bland annat, i fråga örn sådana brottsliga hand
-
Konstitutionsutskottets memorial Nr 18.
23
lingar, som förövats av personer i de folksamlingar, som vid ifrågavarande tillfällen
uppträtt, och vilka handlingars förlopp och karaktär kunna vara av
avgörande betydelse för frågan om överhuvud taget något överskridande av
laga befogenhet från vissa befattningshavares sida ägt rum. (Jfr Ådalskommissionens
berättelse, sid. 134—135.)
Det skulle vara för rättstillståndet i landet betänkligt, örn den uppfattningen
finge göra sig gällande, att Kungl. Maj :t skulle äga rätt att i brottmål förordna
särskilda personer eller kommissioner att i de lagliga myndigheternas
ställe verkställa den förberedande utredning, som för åtals anställande erfordras,
och att vid denna utredning binda vederbörande åklagare.
Med anledning av vad sålunda anförts har jag ansett, att utskottet bort mot
de för Kungl. Maj:ts beslut i ärendet närmast ansvariga statsråden Larsson,
Gärde och Rundqvist göra anmälan enligt § 107 regeringsformen.
IX.
1) av herrar Reuterskiöld, Sundberg, Vennerström, Engberg och Borg, vilka
ansett utskottet hava bort uttala följande:
Enligt § 72 regeringsformen skola riksbankens sedlar, vid anfordran, inlösas
av banken med guld efter deras lydelse; dock att undantag härifrån, där sådant
med hänsyn till krig, krigsfara eller svår penningkris prövas oundgängligen
nödigt, må för viss tid medgivas av Konungen och Riksdagen samfällt eller,
örn Riksdagen ej är samlad, av Konungen på framställning av fullmäktige i
riksbanken och efter samråd jämväl med fullmäktige i riksgäldskontoret.
I skrivelse till Konungen den 27 september 1931 funno sig riksbanksfullmäktige
nödsakade hemställa, att Kungl. Maj:t måtte jämlikt 72 § 3 mom.
regeringsformen till och med den 30 november 1931 befria riksbanken från
densamma åliggande skyldighet att inlösa sina sedlar med guld, i samband varmed
fullmäktige tillika hemställde, att Kungl. Majit täcktes utfärda förbud
mot utförsel ur riket av guld, myntat eller i tackor, dock med undantag för
guld som äges av riksbanken eller annan centralbank.
I berörda skrivelse anförde fullmäktige:
»Den kris inom det internationella betalningsväsendet, vilken särskilt framträdde
vid Tysklands under sistlidna juli månad iråkade finansiella svårigheter,
förvärrades i synnerlig grad genom Englands för en vecka sedan beslutade
åtgärd att ej vidare tillämpa guldmyntfot. På grund av dessa omständigheter
hava svårigheter uppstått att hemföra svenskt i utlandet placerat kapital.
I anledning av den starka oro, som Englands åtgärd framkallat såväl
inom som utom vårt land, har under den senaste veckan en mycket betydande
efterfrågan gjort sig gällande på guld och utländska betalningsmedel. Denna
har till största delen måst tillgodoses genom riksbankens försorg. Riksbankens
innehav av guld och utländska valutor, som under sommaren undergått
en mycket betydande minskning på grund av bland annat därav, att utländskt
i vårt land placerat kapital hemtagits, har under den senaste veckan ytterligare
reducerats med omkring 100 miljoner kronor.
24
Konstitutionsutskottets memorial Nr 13.
Fullmäktige i riksbanken hade redan tidigare sökt förskaffa vårt land utländsk
kredit till sådant belopp och på sådana återbetalningsvillkor, som inneburit
trygghet för tillgodoseende av efterfrågan på utländska betalningsmedel.
De förhoppningar, fullmäktige i det längsta hyst att genom sådan kredit
sätta riksbanken i stånd att tillfredsställa, denna efterfrågan, hava emellertid
ej blivit infriade. Ej heller har utvecklingen blivit sådan, att man kunnat
förvänta, att den allmänna oron skulle visa sig snabbt övergående.
Under den senaste veckan har riksbanken utfört guld till betydande belopp.
Ytterligare mera avsevärd guldutförsel skulle medföra, att riksbanken ej skulle
kunna iakttaga gällande bestämmelser örn viss guldtäckning av riksbankens
utelöpande sedlar.»
Riksgälds fullmäktige tillstyrkte med beaktande av vad bankofullmäktige
anfört i yttrande samma dag bifall till bankofulimäktiges hemställan.
Statsrådet och chefen för finansdepartementet Hamrin yttrade vid föredragning
samma dag i konselj inför Konungen:
»Såsom av bankofullmäktiges skrivelse framgår, hava de utomordentliga anspråk
på guld och utländska guldvalutor, som framträtt sedan England övergav
guldmyntfoten, föranlett, att det icke längre är möjligt för Sverige att
fortsätta med att inlösa den svenska kronan i guld. Vad som hindrar detta är
icke blott bristen i vår handelsbalans och omfånget av Sveriges kortfristiga
förpliktelser till utlandet utan också den pågående mycket omfattande försäljningen
av värdepapper till Sverige, varigenom utlandet förvärvar guldfordringar,
vilka omedelbart måste inlösas. Ehuru jag är fullt medveten örn de
svåra olägenheter, som följa med ett övergivande av guldmyntfoten, nödgas
jag därför anse, att nyssberörda i § 72 regeringsformen angivna förutsättning
för riksbankens befrielse från guldinlösningen är för handen, och finner mig
därför böra tillstyrka bankofullmäktiges enhälliga, av fullmäktige i riksgäldskontoret
biträdda hemställan om sådan befrielse ävensom om exportförbud
å guldmynt och oarbetat guld.
Denna åtgärd är uteslutande föranledd av det abnorma världsfinansiella
läget och av den oerhört stegrade efterfrågan på guld, som tills vidare omöjliggör
upprätthållandet av en internationell guldmyntfot, och är ingalunda ett
tecken på svaghet i de svenska statsfinanserna.
Om Sverige alltså för närvarande måste lösgöra sitt penningväsende från
förbindelsen med guldet, bör detta, oaktat ofrånkomliga olägenheter, medföra
den fördelen, att det långa och förödande prisfallet i världen icke skall behöva
i samma utsträckning som hittills göra sitt inflytande gällande i form av ökad
arbetslöshet och i övrigt till skada för Sveriges näringsliv. Penningpolitiken
synes nämligen nu böra inriktas på att med till buds stående medel bevara den
svenska kronans inhemska köpkraft. Uppenbarligen innebär det nu tagna
steget icke, att skilsmässan från guldet är avsedd att bliva definitiv. Tvärtom
bör en återknytning till guldet eftersträvas, så snart förutsättningar därför
föreligga.
Under den närmaste tiden torde man hava att befara betydande svängningar
i den svenska kronans utlandsvärde såsom verkan av tillfälliga spekulations
-
Konstitutionsutskottets memorial'' Nr 18.
25
företeelser. Men under förutsättning av en målmedveten svensk penningpolitik
kan det förväntas, att den svenska kronans inhemska värde ånyo inom kort
skall bliva bestämmande också för våra utländska växelkurser.
Av största vikt är det därvid, att vår för närvarande starkt passiva handelsbalans
undergår en varaktig förbättring. De åtgärder, som i dylikt hänseende
komma ifråga från statsmakternas sida, böra omedelbart tagas under
övervägande. Men därutöver bör envar enskild medborgare söka lämna sin
medverkan genom att i möjligaste mån främja förbrukningen av vårt lands
egna produkter.»
Statsrådet Gärde, med vilken statsråden Gyllenswärd och Rundquist instämde,
anförde:
»En i bela vårt rättsliv så ingripande, för landets kreditförhållanden så
allvarlig och till sina verkningar så oberäknelig åtgärd som den av bankofullmäktige
nu förordade att befria riksbanken från skyldigheten att i guld inlösa
av banken utgivna sedlar synes mig grundlagsenligt icke kunna försvaras med
mindre den framtvingas av förhållanden, som äro vårt land övermäktiga. Ur
nu antydda synpunkter är fullmäktiges hemställan ägnad att inge betänkligheter.
I det läge, vari denna fråga föreligger till avgörande, och då jag icke
tilltror mig att hävda en från fullmäktiges avvikande uppfattning rörande den
finansiella situationen, anser jag mig emellertid icke kunna avstyrka framställningen
och finner mig vid sådant förhållande böra instämma i vad föredraganden
anfört.»
Kungl. Majit beslöt nämnda den 27 september, dels att befria riksbanken
för tiden fr. o. m. den 28 september 1931 t. o. m. den 30 november samma
år från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med guld samt utfärda
kungörelse härom dels ock att utfärda kungörelse ang. förbud för annan
än Sveriges riksbank eller utländsk centralbank att från riket utföra oarbetat
guld m. m.
På särskild begäran har till utskottet överlämnats genom utrikesdepartementet
förd telegramväxling rörande Sveriges förhållande till guldmyntfoten.
Av denna telegramväxling framgår att genom utrikesdepartementet den 23
september 1931 kl. 10 e. m. avsänts telegram till Sveriges beskickningar i Paris,
Bern, Haag, Berlin, London, Washington, Oslo, Köpenhamn, Helsingfors,
Warschau, Bukarest och Prag samt generalkonsulatet i New-York, däri beskickningarna
och generalkonsulatet underrättades örn att regeringen och riksbanken
bestämt ämnade upprätthålla guldmyntfoten samt berättigades att meddela
detta förhållande på därom framställd förfrågan.
Samtidigt underrättades utrikesminister Ramel, som vistades i Genéve, i
telegram om att utrikesdepartementet erhållit finansministerns bemyndigande
att i mån av behov meddela regeringens och riksbankens i föregående telegram
uttalade ställning till frågan om guldmyntfotens bibehållande.
Den 24/o 1931 kl. 4 e. m. avsändes till beskickningarna i Rom, Tokio, San
Sebastian, Buenos Aires, Rio de Janeiro, Wien, Bryssel och Istambul samt
konsulaten i Sydney och Kapstaden följande telegram:
26
Konstitutionsutskottets memorial Nr IS.
»!Ni äger på förfrågan förklara att det är svenska regeringens och riksbanksledningens
bestämda avsikt uppehålla guldstandard. Cabinet.»
Sistnämnda dag, likaledes kl. 4 e. m., avsände utrikesdepartementet på begäran
av riksbankschefen till Sveriges minister i London följande telegram (nr
41).
»I Financial News gårdagsnummer uppges Sverige övergivit guldstandard.
Ombesörj örn så ej redan skett kategorisk dementi. Finansministern har i intervju
dagens tidningar förklarat dylik åtgärd ej ens varit på tal. Cabinet.»
Svarstelegram ankom samma dag:
61. Edert telegram 41 måste ha grundats på en feluppgift, ty på grund av
beskickningens dementi förrgår innehöll Financial news i går första sidan
»these rumours were denied last night» (dessa rykten dementerades i går
kväll).
Telegram till London den 25 samma september:
»Edert 61 Financial News i dag hitkomna. nummer för onsdag innehåller på
första sidan meddelandet att Sverige beslutat följa Englands exempel genom
suspendering guldstandard. Ombesörj kategorisk dementi med åberopande av
finansministerns uttalande. Cabinet.»
Svar från beskickningen i London inkom samma dag (nr 62).
Förutom dementien från beskickning vårt telegram 61 innehåller dagens Financial
news under rubrik swedish position sound (Sveriges finansiella läge
sundt) följande: (översättning) »rykten utifrån, att svenska finanserna hava
bringats ur gängorna och att svårigheter uppkommit i fråga örn att balansera
budgeten förklarar finansministern vara osanna tilläggande, att svenska regeringen
icke hade någon anledning att diskutera frågan örn guldstandardens
suspendering.» Uppgift daily herald i dag även dementerad.
I föreliggande ärende finnas, enligt till utskottet lämnat meddelande, inga
andra skriftliga handlingar än bankofullmäktiges framställning och riksgäldsfullmäktiges
yttrande däröver samt ovan berörda telegram till och genom utrikesdepartementet.
Huruvida muntliga förhandlingar ägt rum — och i så
fall i vilket omfång — mellan regeringen eller finansdepartementets chef å
ena och riksbanksfullmäktige, deras ordförande eller förste deputerade, å andra
sidan, är utskottet i följd härav obekant, vad angår ej mindre själva huvudbeslutet
än även den ifrågavarande telegramväxlingen.
Beträffande huvudbeslutet eller alltså medgivandet till riksbanken att ej
behöva inlösa riksbankens sedlar med guld, har utskottet, som finner det naturligt,
att regeringen icke utan allvarliga och uppenbara skäl skulle eller kunde
motsätta sig en från bankofullmäktige gjord och av riksgäldsfullmäktige tillstyrkt
framställning härom, ingen erinran att göra.
a)
Vad åter telegramväxlingen beträffar, måste utskottet anse anmärkningsvärt,
att finansdepartementets chef icke funnit behövligt att erhålla något som
helst skriftligt uttalande från bankofullmäktige angående det under dåvarande
förhållanden tämligen djärva och till sitt möjliga förverkligande redan då
Konstitutionsutskottets memorial Nr 18.
27
sannolikt tämligen ovissa program i fråga örn guldmyntfotens orubbliga fasthållande,
som genom telegramväxlingen kungjordes. Emellertid är utskottet,
i avsaknad av nödiga upplysningar, icke satt i stånd att bedöma, i vad mån
finansdepartementets chef haft eller icke haft stöd för sitt uttalande från bankofullmäktiges
sida. Det synes dock utskottet uteslutet, att finansdepartementets
chef överhuvud skulle kunnat låta utrikesdepartementet lämna officiella
eller officiösa meddelanden ej blott örn regeringens, utan också örn bankofullmäktiges
avsikter utan att hava ens under hand förvissat sig örn de sistnämndas
mening. Härav följer att det för utskottet blivit omöjligt att bilda
sig någon säker mening i frågan örn fördelningen av ansvaret för innehållet i
Iden telegramväxling, örn vars betydelse för den in- och utrikes skapade uppfattningen
angående Sveriges ekonomiska och finansiella läge någon meningsskiljaktighet
icke kan efter utskottets mening med fog råda. Utskottet finner
sålunda att sagda telegramväxling i och för sig varit beklaglig och i sina
följder skadlig, men anser sig icke, i sakens nuvarande läge, kunna avgöra,
huruvida huvudansvaret härför åvilar finansdepartementets chef eller icke; örn
annans möjliga ansvar har utskottet icke att göra något uttalande.
Däremot finner sig utskottet icke kunna undgå att göra anmärkning mot det
i varje fall inkonstitutionella sätt, varpå frågan örn regerings- och enligt uppgift
riksbanksprogrammet samt dess kungörande för allmänheten utom riket
blivit beredd och handlagd.
I detta avseende måste utskottet erinra, att det icke tillkommer departementschef
att på egen hand genom officiella organ kungöra regeringsavsikter utan
att först hava inför Konungen i statsrådet fått dem godkända. Även om man
måste tillerkänna en departementschef stor frihet att genom personliga uttalanden
till eller i sitt egets lands tidningspress eller på annat dylikt sätt meddela
sina personliga avsikter, kan man icke medgiva att denna frihet även skulle
omfatta officiella eller officiösa meddelanden till utlandet genom Sveriges
beskickningar eller generalkonsulat. Örn eller när sådana åtgärder tillgripas,
måste fordras, att ett i laglig ordning under konstitutionellt ansvar fattat beslut
först föreligger. Så har i nu omhandlade fall icke skett, då härom intet
som helst protokoll förefinnes. Ej mindre anmärkningsvärt finner utskottet
det vara, att finansdepartementets chef ej heller såsom föredragande i den
konselj, där bankofullmäktiges framställning bifölls, ansett sig böra lämna
Kungl. Maj :t meddelande örn en telegramväxling, som dock bort tagas i betraktande
vid beslutets fattande och icke helt undandragas Kungl. Maj:ts bedömande.
Utskottet har därför ej kunnat underlåta att mot chefen för finansdepartementet,
statsrådet Hamrin, göra anmälan enligt § 107 regeringsformen.
I>)
Utskottet finner det vidare anmärkningsvärt, att sagda telegramväxling kunnat
äga ruin utan att, såvitt handlingarna utvisa, den t. f. chefen för utrikesdepartementet
därom givit befallning eller med visshet ägt kännedom. Även
om kabinettssekreteraren såsom departementschefens ställföreträdare i egen
-
28
Konstitutionsutskottets memorial Nr 13.
skap av chef för utrikesdepartementet såsom tillika ett slags centralt verk varit
formellt befogad, enligt sin instruktion, att lämna beskickningar och konsulat
meddelanden örn olika rent faktiska förhållanden, är det icke möjligt eller
tillåtlig! att betrakta här omhandlade meddelanden angående vissa regeringsavsikter
såsom dylika rent faktiska meddelanden utan att antingen ett regeringsbeslut
i saken förelegat och varit känt för vederbörande eller utrikesdepartementets
egen t. f. chef tagit på sitt ansvar att så förhållit sig. Det må
vara i viss mån ursäktligt, örn t. f. departementschef icke helt utövar den fortlöpande
kontroll, som är även för utrikesdepartementets del konstitutionellt
nödvändig, men detta förhållande får icke upphäva hans ansvar för vad departementet
gör eller låter. Och det synes utskottet särskilt anmärkningsvärt, att
t. f. chefen för utrikesdepartementet icke heller i den konselj, som slutligen
hölls den 27 september, då han under alla förhållanden bort äga kännedom örn
telegramväxlingen från 23—25 september, funnit sig böra redogöra för denna
och uttala sig örn dess möjliga inverkan på den då behandlade frågans avgörande,
oaktat han jämte två andra statsråd anfört viss avvikande mening till protokollet.
Det synes utskottet, som hade just med hänsyn till denna telegramväxling
någon regeringsåtgärd bort vidtagas för att söka borttaga det ogynnsamma
och skadliga intryck, som den för allmänheten plötsliga omkastningen i regeringens
ståndpunktstagande måst förutses kunna komma att överallt skapa
och i verkligheten också skapade.
Med stöd av vad sålunda anförts, har utskottet funnit sig ej kunna underlåta
att för riksdagen göra anmälan enligt § 107 regeringsformen mot t. f. chefen för
utrikesdepartementet, statsrådet Gyllenswärd.
2) av herr Sävström, som instämt i det av herr Reuterskiöld m. fl. här ovan
under a) mot chefen för finansdepartementet, statsrådet Hamrin, framställda
yrkandet örn anmälan enligt § 107 regeringsformen.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.