Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till ändrad lydelse av § 60 regeringsformen. Till konstitutionsutskottets handläggning hava båda kamrarna hänvisat en av Kungl. Maj:t till riksdagen avlåten, den 5 februari 1932 dagtecknad proposition, nr 82, däri Kungl. Maj:t till riksdagens prövning i grundlagsenlig ordning framlagt följande Förslag till ändrad lydelse av § 60 regeringsformen. § 60.
1932-04-19 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
KU 1932:21, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till ändrad lydelse av § 60 regeringsformen. Till konstitutionsutskottets handläggning hava båda kamrarna hänvisat en av Kungl. Maj:t till riksdagen avlåten, den 5 februari 1932 dagtecknad proposition, nr 82, däri Kungl. Maj:t till riksdagens prövning i grundlagsenlig ordning framlagt följande Förslag till ändrad lydelse av § 60 regeringsformen. § 60.
Dokumentets text
6
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 21.
Nr 21.
Ankom till riksdagens kansli den 19 april 1932 kl. 1 e. m.
Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition till riksdagen med förslag till ändrad lydelse
av § 60 regeringsformen.
Till konstitutionsutskottets handläggning hava båda kamrarna hänvisat en
av Kungl. Maj:t till riksdagen avlåten, den 5 februari 1932 dagtecknad proposition,
nr 82, däri Kungl. Maj:t till riksdagens prövning i grundlagsenlig ordning
framlagt följande
Förslag
till
ändrad lydelse av § 60 regeringsformen.
§ 60.
(Nuvarande lydelse.)
Till bevillningar räknas tull- och
accismedlen, postmedlen, chartse-sigillatseavgiften,
husbehovsbrännerimedlen
samt vad varje riksdag dessutom särskilt
såsom bevillning sig åtager. Ej
må några allmänna avgifter, av vad
namn och beskaffenhet som helst, utan
riksdagens samtycke kunna förhöjas,
tullen å inkommande och utgående
spannmål allena undantagen. Ej heller
må Konungen statens inkomster förpakta
eller, till vinning för Sig och kronan
eller enskilda personer och korporationer,
några monopolier fastställa.
(Föreslagen lydelse.)
Till bevillningar räknas tull- och
accismedlen, chartae-sigillatseavgiften,
husbehovsbrännerimedlen samt vad
varje riksdag dessutom särskilt såsom
bevillning sig åtager. Ej må några
allmänna avgifter, av vad namn och
beskaffenhet som helst, utan riksdagens
samtycke kunna förhöjas, tullen
å inkommande och utgående spannmål
allena undantagen. Ej heller må Konungen
statens inkomster förpakta
eller, till vinning för Sig och kronan
eller enskilda personer och korporationer,
några monopolier fastställa.
Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till det vid propositionen
fogade utdrag av statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden den 5
februari 1932.
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr SI.
7
Ehuru postmedlen enligt grundlagen äro hänförliga till bevillniiigarna, hava Historik,
vissa postavgifter redan tidigt kommit att fastställas av Kungl. Maj:t. Detta
förhållande torde huvudsakligast haft sin grund i praktiska hänsyn. Vad
beträffar avgifterna i den utrikes posttrafiken uppdrogo ständerna ej lång
tid efter regeringsformens tillkomst vid två särskilda tillfällen, nämligen åren
1818 och 1823, åt Kungl. Majit att bestämma desamma. Vad angår de avgifter,
som utginge i den inrikes posttrafiken, bestämde riksdagen under 1800- talet vissa av dem, medan andra fastställdes av Kungl. Majit utan riksdagens
hörande. Förklaringsgrunden till denna behandling, som icke hade stöd
i något riksdagens beslut, var att finna för vissa avgifters del i deras ringa
betydelse i statsfinansiellt hänseende, för andra mera betydande avgifters del,
i att dessa hänförde sig till rörelsegrenar, som tillkommit under postverkets
alltjämt fortgående utveckling och ansetts mer eller mindre främmande
för postverkets ursprungliga befattning med befordran endast —- eller i varje
fall i första hand — av brev. Denna bristande enhetlighet i fråga örn bestämmandet
av postavgifterna föranledde 1896 års riksdag att i samband med
behandlingen av en proposition med förslag till ändring av portot för vissa
paket, de s. k. småpaketen, göra ett uttalande i ämnet, vari framhölls, att det
enligt regeringsformens bestämmelser tillkomme riksdagen ensam att bestämma
samtliga postavgifter för paket av alla slag. I samband med behandlingen
av propositioner rörande vissa postporton m. m. uttalade vidare 1905 och 1907
års riksdagar, att det tillkomme riksdagen allena att bestämma postporton och
alla övriga hithörande avgifter, som inginge bland postmedlen. Riksdagen
beslöt 1918, i anledning av en kungl, proposition, att fortfarande utöva sin rätt
att ensam besluta över de flesta och viktigaste inrikes postavgifterna, under det
att beslutanderätten beträffande vissa andra av dessa avgifter, som vore av
ringare betydelse, såsom avgifterna för expressutdelning, mottagningsbevis,
reklamation m. fl. dylika avgifter, överlämnades till Kungl. Majit för viss tid.
Ett bemyndigande gavs samtidigt Kungl. Maj :t att fortfarande för viss tid besluta
beträffande de till den utrikes posttrafiken hörande avgifterna. Liknande
bemyndiganden sorn1 de sålunda år 1908 givna hava senare lämnats av riksdagen
åren 1911, 1914, 1917, 1920, 1925 och 1928. Det år 1928 givna bemjmdigandet
gäller intill utgången av innevarande år. I anledning härav har
Kungl. Majit, i avvaktan på ikraftträdandet av den föreslagna grundlagsändringen,
i proposition, nr 83, till förevarande års riksdag begärt bemyndigandets
förlängning.
Förevarande proposition är närmast föranledd av en den 17 november 1931 Generaldagtecknad
skrivelse från generalpoststyrelsen till Kungl. Majit. Styrelsen postst‘vrelse11
framhöll häri bland annat, att då postavgifterna hänföras till bevillningar,
detta icke kunde vara föranlett av postavgifternas egen natur. Det vore endast
i fråga örn ordningen för bestämmandet av postavgifterna som dessa ansåges
såsom bevillningar. Postverket upptoges i riksstaten såsom affärsdrivande
verk och poströrelsen inginge i riksstaten endast med överskott. Men medan
priset för de tjänster, som staten utför genom övriga affärsdrivande verk,
bestämdes av Kungl. Majit eller i vissa fall av styrelsen för vederbörande
8
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 21.
affärsdrivande verk bestämdes det pris, sam staten betingade sig för de genom
postverket utförda tjänsterna, av riksdagen. Denna olika behandling av
avgifterna till postverket och till andra affärsdrivande verk kunde näppeligen
motiveras med att postavgifterna ur statens eller den enskildes synpunkt vore
av större betydelse än övriga avgifter. Förhållandet torde snarare varit det
motsatta. Vad befordran av brev och brevkort beträffade, ägde postverket ensamrätt
och någon konkurrens med andra trafikföretag kunde sålunda icke
ifrågakomma beträffande dessa försändelser, varför det också, örn hänsyn endast
foges härtill, icke kunde anses medföra några olägenheter, att ändring i
avgifterna icke kunde ske utan den omgång, som avgiftsfrågornas hänskjutande
till riksdagen medförde. För dessa postavgifter, som vore de ur ekonomisk
synpunkt mest betydande, kunde det särskilt i tider, då den allmänna
prisnivån vore underkastad starka växlingar, vara av stor vikt, att avgifterna
kunde skyndsamt anpassas efter det nya prisläget. Olägenheterna av den nuvarande
ordningen för postavgifternas bestämmande ansåge generalpoststyrelsen
emellertid framträda särskilt starkt i fråga örn avgifterna i de rörelsegrenar,
i vilka postverket icke åtnjöte monopol. Befordran av paket och numera även
av tidningar från ort till annan försigginge genom ett stort antal olika företag.
Då kostnaderna för befordran stege eller sjönke, ägde övriga trafikföretag möjlighet
att skyndsamt avväga avgifterna efter de förändrade kostnaderna och
därigenom bibehålla sin andel av den samlade trafiken någorlunda konstant.
Då emellertid en ändring av avgifterna till postverket icke kunde ske utan avsevärd
tidsutdräkt, kunde postverket under olika omständigheter antingen tillföras
en trafik från övriga konkurrerande trafikföretag, som i många fall vore
förlustbringande, eller gå miste örn en del av den trafik, för vilken postverket
vore rustat. Ur såväl postverkets som näringslivets synpunkt skulle det därför
vara till stor fördel, örn avgifterna såväl för de redan berörda grupperna
av postverkets rörelse som för övriga, vilka bestämmas av riksdagen, kunde på
ett smidigare sätt än som nu vore möjligt anpassas efter prisnivåns växlingar.
Detta syftemål syntes kunna nås genom att postavgifterna i fortsättningen
fastställdes av Kungl. Maj:t. Generalpoststyrelsen erinrade emellertid, att
en dylik förändring icke kunde genomföras utan grundlagsändring och att ett
förslag i sådan riktning måhända icke kunde utan en mera ingående utredning
föreläggas riksdagen. Konstitutionellt sett torde det dock icke möta hinder,
att Kungl.! Majit, intill dess den ifrågasatta ändringen i regeringsformen
hade genomförts, utverkade riksdagens bemyndigande att — såsom fallet redan
vore i fråga örn vissa avgifter — bestämma samtliga postavgifter med
undantag av befordringsavgifter för inrikes brev och brevkort.
Statskontoret över generalpoststyrelsen framställning har yttrande inhämtats av stats°skapsverket"
kontoret och riksräkenskapsverket, vilka båda tillstyrkt densamma. Statskontoret
anförde i sitt svar på remissen bland annat, att det med hänsyn till
postverkets ställning av affärsdrivande verk vore önskvärt, att åtgärder vidtoges,
varigenom bestämmandet av de olika postavgifterna kunde ske på ett
mera smidigt sätt än hittills. Härvid läge det närmast till hands att tänka
sig den utvägen, att riksdagen för viss tidsperiod överlämnade till Kungl. Maj :t
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 21.
9
att bestämma postavgifterna, varigenom en grundlagsändring onödiggjordes.
Statskontoret betecknade det emellertid såsom oegentligt, att postavgifterna å
ena sidan samt järnvägs-, telegraf- och telefonavgifterna å andra sidan bestämdes
på olika sätt. Oavsett huruvida ett verks ställning av monopolföretag
skulle vara avgörande för frågan, örn de till verket ingående avgifterna borde
hänföras till bevillningar, syntes tiden vara inne att i statsrättsligt hänseende
behandla postmedlen på samma sätt som telegraf- och telefonmedlen.
Föredragande departementschefen har vid sin anmälan i statsrådet av generalpoststyrelsens
framställning i ämnet bland annat framhållit, att postmedlen
vid tiden för regeringsformens tillkomst tillmättes en annan betydelse än numera,
men att de synpunkter, som vid den tiden påverkat uppfattningen i fråga
örn dessa medel, icke längre torde äga giltighet. Vid regeringsformens tillkomst
syntes det sålunda dess skapare med hänsyn till vad som tidigare inträffat,
nödigt, att rätten att besluta angående de kontanta statsinkomsterna förbehölles
ständerna. Men numera torde icke föreligga sådana förhållanden, att
det kunde anses erforderligt, att postavgifterna bestämdes av riksdagen. Postavgifterna
utgjorde numera endast omkring 2 procent av den samlade statsinkomsten
på skattebudgeten. Inkomsterna av postavgifterna kunde lika litet
som inkomsterna från övriga av staten inrättade kommunikationsanstalter med
hänsyn till sin natur hänföras till bevillningar. De avgifter, som inbetalades
till dessa, utgjorde ersättning för särskilda prestationer. Någon skillnad funnes
därför i detta avseende icke mellan postavgifterna och järnvägs-, telegrafoch
telefonavgifterna. Postverket åtnjöte visserligen i vissa hänseenden monopol
på sin rörelse, men även telegrafverket torde numera i motsats till vad som
tidigare varit fallet, kunna sägas innehava dylikt monopol. Postverkets ställning
hade därför undergått den förskjutningen, att verket nu i vissa grenar av
sin verksamhet finge utstå konkurrens från enskilda företags sida. Det syntes
departementschefen på den grund numera ej finnas tillräckliga skäl att låta
postmedlen i förevarande hänseende intaga en särställning. Efter den snabba
utveckling, som poströrelsen under de senaste årtiondena undergått, torde den
numera typiskt framstå såsom en gren av statens affärsverksamhet. Ett uttryck
härför funnes ock däri, att inkomsterna från postverket i riksstaten upptoges
bland inkomsterna från statens produktiva fonder under rubriken »statens affärsverksamhet».
Nu gällande regler angående postavgifternas bestämmande
vore med hänsyn till det sagda föråldrade och ej heller ur praktisk
synpunkt tillfredsställande, varpå i viss mån tydde redan den omständigheten,
att riksdagen bemyndigat Kungl. Maj :t att besluta angående vissa postavgifter.
De olägenheter, som vore förbundna med den nuvarande ordningen, kunde enligt
departementschefens uppfattning icke undanröjas genom att Kungl. Majit erhölle
bemyndigande att bestämma vissa av postavgifterna. Ur såväl postverkets
som näringslivets synpunkt vore det till fördel, örn avgifterna kunde, på ett
smidigare sätt än som nu vore möjligt, anpassas efter ett nytt prisläge. Behovet
av en dylik anpassning förefunnes åtminstone beträffande de flesta postavgifterna
och vore icke begränsat till allenast vissa av dem. Även om den
nuvarande ordningens olägenheter starkast framträdde i de verksamhetsgrenar,
Departe
mentschefen.
10
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 21.
tskottet.
där postverket vore utsatt för konkurrens från enskilda företags sida, kunde
dock, enligt vad erfarenheten visat, sådana förhållanden inträffa, att jämväl avgifterna
för befordran av brev och brevkort borde skyndsamt anpassas efter ett
nytt prisläge. Det ogynnsamma resultatet av poströrelsen år 1920 —- det enda
år under senare decennierna, som uppvisat underskott — torde sålunda hava
kunnat undvikas, örn möjlighet funnits att på ett smidigare sätt ändra postavgifterna
efter den nya prisnivån. Föredragande departementschefen har fördenskull
tillstyrkt framläggande för riksdagen av förevarande förslag till sådan
grundlagsändring, att postmedlen icke vidare skulle räknas till bevillningarna.
Den statliga postverksamheten betraktades vid tiden för regeringsformens
tillkomst såsom ett av ålder gällande monopol. Genom kungörelse den 21 december
1888 (S. F. S. nr 80) bekräftades det svenska postmonopolet uttryckligen
i fråga örn regelbunden befordran mot avgift av brev och brevkort. Postverksamheten
omfattade vid 1800-talets början huvudsakligen befordran av
brev. Sedermera har den emellertid kommit att omspänna även andra rörelsegrenar,
i vilka postverket till en viss grad utsatts för konkurrens från enskildas
sida.
Det svenska postmonopolet, i den omfattning det för närvarande faktiskt utnyttjas
eller kan komma att utnyttjas, är till sin juridiska natur i viss man jämförligt
med de för särskilda förmåner eller friheter utgående bevillningsavgifterna
enligt äldre allmänna bevillningsstadgor, vilkas bestämmelser i förevarande
hänseende numera återfinnas i särskild förordning av den 23 oktober
1908. Detta förhållande bestyrkes av föreskriften i § 3 i den året efter regeringsformens
tillkomst antagna ansvarighetslagen för statsrådets ledamöter, enligt
vilken till de i § 60 regeringsformen omtalade avgifter ej skola hänföras
sådana där »ej omnämnda avgifter, vilkas föremål äro inrättningar till enskildas
nytta och bekvämlighet, såsom båk-, bro-, färj- och andra avgifter av
dylik beskaffenhet». Skillnaden mellan de sist antydda avgifterna och de i
§ 60 regeringsformen omnämnda ligger däri, att de förra skola användas uteslutande
till täckande av själva kostnaderna för vederbörande inrättningars
vidmakthållande, under det att de avgifter, som äro bevillningar, fastställas till
beloppet utan hänsyn till något sådant syfte. Brev- och brevkortsavgifterna
äro sålunda enligt grundlagen icke avsedda för upprätthållandet av postverket,
även örn numera, med den omfattning poströrelsen antagit, kostnaderna för
driften måste täckas genom postavgifterna, vare sig dessa äro av bevillnings
natur eller icke.
Genom propositionen föreligger till besvarande frågan, huruvida tillräckliga
skäl äro för handen att förläna postavgifterna i de monopoliserade grenarna av
postverkets rörelse samma rättsliga karaktär som den, vilken tillkommer avgifterna
i den nyare icke rättsligt monopoliserade poströrelsen ävensom i statens
övriga kommunikationsverk. Den synpunkt, som i första hand bör komma
i betraktande vid denna frågas bedömande, är poströrelsens karaktär av ett
statligt monopol. Med hänsyn till denna postverkets legala monopolkaraktär be
-
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr £1.
11
träffande vissa av dess verksamhetsgrenar, föreligger i fråga örn dessa möjligheten,
att avgifterna för deras begagnande bestämmas efter godtyckliga
grunder, utan att det modifierande inflytande, sorn1 enskild konkurrens eljest
kunde utöva, kan göra sig gällande. Postavgiftemas bevillningsnatur innebär,
att detta möjliga godtycke begränsas genom riksdagens rätt att besluta
om dessa avgifter. Dessa synpunkter, som icke torde hava varit främmande
för 1809 ars grundlagstiftare vid postmedlens hänförande till bevillningar, äga
alltjämt sin giltighet.
Vid sadant förhållande kan utskottet icke finna tillrådligt att genom grundlagsändring
undandraga riksdagen själva beslutanderätten i fråga örn avgifterna
för de monopoliserade grenarna av poströrelsen, så länge monopolet består
och dess utövning är för allmänhetens behov nödvändigt, så mycket mindre
som någon särskild anledning därtill icke kunnat nu, mera än tillförne, visas
vara för handen.
Ehuru det enligt utskottets uppfattning icke bör ifrågakomma att genom
grundlagsändring fråntaga riksdagen dess beslutanderätt beträffande postavgiftema
för de grenar av postverksamheten, där ett postmonopol förefinnes,
är läget i viss man ett annat för övriga postavgifters del. Beträffande dessa
synes med större fog kunna göras gällande önskvärdheten av att beslutanderätten
överlämnas till Kungl. Maj :t för att möjliggöra deras smidigare anpassning
efter nya förhallanden till förmån för såväl näringslivet som postverket.
Någon grundlagsändring i dylikt syfte lärer dock icke erfordras redan
pa den grund, att det ingalunda synes uteslutet, att postmonopolet framdeles kan
anses böra utnyttjas i större utsträckning än vad nu är fallet. I praxis föreligger
möjligheten för riksdagen att utan grundlagsändring i fortsättningen
till Kungl. Majit överlata beslutanderätten beträffande alla rättsligen icke monopoliserade
grenar av postverkets rörelse.
För närvarande torde vid sadant förhållande endast böra övervägas, huruvida
och i vad man en utvidgning av detta överlåtande till Kungl. Majit bör
äga rum från år till år eller för ett begränsat antal år i följd. Men detta övervägande
faller ej under konstitutionsutskottets befogenhet.
Då utskottet sålunda avstyrker framställningen örn sådan ändring i § 60
regeringsformen, att postmedlen icke längre skulle räknas såsom bevillningar,
saknar utskottet anledning att till prövning upptaga frågan örn den allmänna örn - formulering av förevarande grundlagsstadgande, som, därest postmedlen skulle
ur paragrafen uteslutas, synes böra närmare övervägas.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande kungl, proposition icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 19 april 1932.
På konstitutionsutskottets vägnar:
C. A. REUTERSKIÖLD.
12
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 21.
Närvarande: herrar B suter skiöld, Sävström, Strömberg, Thulin, David Bergström,
greve Spens, G. W. Hansson, Sundberg, Vennerström, Valfrid Eriksson, Ehrnberg,
Magnusson i Tumhult*, Engberg, Gustafson i Kasenberg, Persson i Trången,
Hallén*, Anderson i Norrköping, Karlsson i Vadstena, Olsson i Mora och Björck i
Kristianstad.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservationer:
1) av herr Reuterskiöld, som beträffande motiveringen anfört:
Ehuru jag till alla delar instämmer i vad utskottet anfört och hemställt, har
jag ansett önskligt, att utskottet därutöver, till uvecklande och belysning av
sin ståndpunkt, i sin motivering efter stycket »Det svenska postmonopolet
----- natur eller icke» intagit följande:
»Postverket får icke betraktas såsom något statens affärsdrivande verk i
egentlig mening. Detsamma gäller för övrigt även örn samtliga kommunikation
sverk. Den omständigheten, att dessa verk i riksstaten endast upptagas
med sitt inkomstöverskott bland inkomster av statens produktiva fonder under
rubriken ''statens affärsverksamhet’, kan icke förändra detta förhållande. Budgettekniska
hänsyn hava uteslutande varit utslagsgivande härvid och kunna
icke medföra en förändring av dessa verks stats- och förvaltningsrättsliga karaktär.
Vid bestämmandet av avgifterna inom kommunikationsverken får visserligen
icke helt bortses från affärssynpunkten utan staten örn möjligt beredas
en skälig vinst på sin verksamhet, men vinstsynpunkten får å andra sidan icke
göras till huvudsaklig princip för driften. Avgifterna för begagnandet av dessa
verks tjänster äro, i motsats till de ursprungliga postavgifterna, avsedda för
samma verks egna behov och för möjlig vinst a företagen; detsamma gäller
ock örn de inrikes postavgifter, som riksdagen brukar överlåta åt Kungl. Maj :t
att bestämma. Helt annorlunda ställer sig förhållandet, då fråga blir örn statens
verkliga affärsverk, för vilka domänverket utgör den egentliga typen.
Där är och bör för synpunkten av största möjliga vinst vid rationell och billigast
möjliga drift vara den för affärsverksamhetens bedrivande ledande synpunkten
utan den väsentliga hänsyn till allmänhetens intressen, som vid kommunikationsverkens
ledning bör vara avgörande, så snart de löpande driftkostnadernas
täckning av verkens inkomster blivit säkerställd.
Ej heller kan såsom skäl för ett upphävande av bevillningskaraktären hos
postverkets monopolavgifter med fog åberopas, att även telegrafverket innehar
ett monopol, då detta monopol är rent faktiskt, men icke för dess vanliga rörelse
rättsligt, och då dess faktiska upprätthållande eller upphörande är beroende av
teknikens utveckling, vilken kan tänkas möjliggöra en konkurrens, om den förmår
övervinna de hinder av faktisk natur, som nu finnas för densamma.
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 21.
13
Om och i den mån åter telegrafverket fått eller får även ett rättsligt monopol,
torde det böra tagas under övervägande, huruvida ej även de därav beroende avgifterna
höra överföras till bevillningar och sålunda läggas under riksdagens
prövnings- och beslutandemakt. Utskottet vill i detta sammanhang erinra, att
redan det nuvarande faktiska monopolet medfört ett icke ringa missnöje med
den taxepolitik, som förts, särskilt beträffande rikstelefonens användning, och
på vilken riksdagen saknat och saknar inflytande.»
2) av herrar Sävström, Strömberg, Thulin, Vennerström, Anderson i Norrköping,
Karlsson i Vadstena och Björck i Kristianstad, som ansett, att utskottet
bort tillstyrka det av Kungl. Majit framlagda förslaget till ändrad lydelse
av § 60 regeringsformen.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.