Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till ändrad lydelse av § 60 regeringsformen. Till konstitutionsutskottets handläggning hava båda kamrarna hänvisat en av Kungl. Maj:t till riksdagen avlåten, den 5 februari 1932 dagtecknad proposition, nr 82, däri Kungl. Maj:t till riksdagens prövning i grundlagsenlig ordning framlagt följande Förslag till ändrad lydelse av § 60 regeringsformen. § 60.

1932-04-19 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1932:21, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till ändrad lydelse av § 60 regeringsformen. Till konstitutionsutskottets handläggning hava båda kamrarna hänvisat en av Kungl. Maj:t till riksdagen avlåten, den 5 februari 1932 dagtecknad proposition, nr 82, däri Kungl. Maj:t till riksdagens prövning i grundlagsenlig ordning framlagt följande Förslag till ändrad lydelse av § 60 regeringsformen. § 60.

Dokumentets text

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 21.

Nr 21.

Ankom till riksdagens kansli den 19 april 1932 kl. 1 e. m.

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition till riksdagen med förslag till ändrad lydelse

av § 60 regeringsformen.

Till konstitutionsutskottets handläggning hava båda kamrarna hänvisat en

av Kungl. Maj:t till riksdagen avlåten, den 5 februari 1932 dagtecknad proposition,

nr 82, däri Kungl. Maj:t till riksdagens prövning i grundlagsenlig ordning

framlagt följande

Förslag

till

ändrad lydelse av § 60 regeringsformen.

§ 60.

(Nuvarande lydelse.)

Till bevillningar räknas tull- och

accismedlen, postmedlen, chartse-sigillatseavgiften,

husbehovsbrännerimedlen

samt vad varje riksdag dessutom särskilt

såsom bevillning sig åtager. Ej

må några allmänna avgifter, av vad

namn och beskaffenhet som helst, utan

riksdagens samtycke kunna förhöjas,

tullen å inkommande och utgående

spannmål allena undantagen. Ej heller

må Konungen statens inkomster förpakta

eller, till vinning för Sig och kronan

eller enskilda personer och korporationer,

några monopolier fastställa.

(Föreslagen lydelse.)

Till bevillningar räknas tull- och

accismedlen, chartae-sigillatseavgiften,

husbehovsbrännerimedlen samt vad

varje riksdag dessutom särskilt såsom

bevillning sig åtager. Ej må några

allmänna avgifter, av vad namn och

beskaffenhet som helst, utan riksdagens

samtycke kunna förhöjas, tullen

å inkommande och utgående spannmål

allena undantagen. Ej heller må Konungen

statens inkomster förpakta

eller, till vinning för Sig och kronan

eller enskilda personer och korporationer,

några monopolier fastställa.

Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till det vid propositionen

fogade utdrag av statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden den 5

februari 1932.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr SI.

7

Ehuru postmedlen enligt grundlagen äro hänförliga till bevillniiigarna, hava Historik,

vissa postavgifter redan tidigt kommit att fastställas av Kungl. Maj:t. Detta

förhållande torde huvudsakligast haft sin grund i praktiska hänsyn. Vad

beträffar avgifterna i den utrikes posttrafiken uppdrogo ständerna ej lång

tid efter regeringsformens tillkomst vid två särskilda tillfällen, nämligen åren

1818 och 1823, åt Kungl. Majit att bestämma desamma. Vad angår de avgifter,

som utginge i den inrikes posttrafiken, bestämde riksdagen under 1800- talet vissa av dem, medan andra fastställdes av Kungl. Majit utan riksdagens

hörande. Förklaringsgrunden till denna behandling, som icke hade stöd

i något riksdagens beslut, var att finna för vissa avgifters del i deras ringa

betydelse i statsfinansiellt hänseende, för andra mera betydande avgifters del,

i att dessa hänförde sig till rörelsegrenar, som tillkommit under postverkets

alltjämt fortgående utveckling och ansetts mer eller mindre främmande

för postverkets ursprungliga befattning med befordran endast —- eller i varje

fall i första hand — av brev. Denna bristande enhetlighet i fråga örn bestämmandet

av postavgifterna föranledde 1896 års riksdag att i samband med

behandlingen av en proposition med förslag till ändring av portot för vissa

paket, de s. k. småpaketen, göra ett uttalande i ämnet, vari framhölls, att det

enligt regeringsformens bestämmelser tillkomme riksdagen ensam att bestämma

samtliga postavgifter för paket av alla slag. I samband med behandlingen

av propositioner rörande vissa postporton m. m. uttalade vidare 1905 och 1907

års riksdagar, att det tillkomme riksdagen allena att bestämma postporton och

alla övriga hithörande avgifter, som inginge bland postmedlen. Riksdagen

beslöt 1918, i anledning av en kungl, proposition, att fortfarande utöva sin rätt

att ensam besluta över de flesta och viktigaste inrikes postavgifterna, under det

att beslutanderätten beträffande vissa andra av dessa avgifter, som vore av

ringare betydelse, såsom avgifterna för expressutdelning, mottagningsbevis,

reklamation m. fl. dylika avgifter, överlämnades till Kungl. Majit för viss tid.

Ett bemyndigande gavs samtidigt Kungl. Maj :t att fortfarande för viss tid besluta

beträffande de till den utrikes posttrafiken hörande avgifterna. Liknande

bemyndiganden sorn1 de sålunda år 1908 givna hava senare lämnats av riksdagen

åren 1911, 1914, 1917, 1920, 1925 och 1928. Det år 1928 givna bemjmdigandet

gäller intill utgången av innevarande år. I anledning härav har

Kungl. Majit, i avvaktan på ikraftträdandet av den föreslagna grundlagsändringen,

i proposition, nr 83, till förevarande års riksdag begärt bemyndigandets

förlängning.

Förevarande proposition är närmast föranledd av en den 17 november 1931 Generaldagtecknad

skrivelse från generalpoststyrelsen till Kungl. Majit. Styrelsen postst‘vrelse11

framhöll häri bland annat, att då postavgifterna hänföras till bevillningar,

detta icke kunde vara föranlett av postavgifternas egen natur. Det vore endast

i fråga örn ordningen för bestämmandet av postavgifterna som dessa ansåges

såsom bevillningar. Postverket upptoges i riksstaten såsom affärsdrivande

verk och poströrelsen inginge i riksstaten endast med överskott. Men medan

priset för de tjänster, som staten utför genom övriga affärsdrivande verk,

bestämdes av Kungl. Majit eller i vissa fall av styrelsen för vederbörande

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 21.

affärsdrivande verk bestämdes det pris, sam staten betingade sig för de genom

postverket utförda tjänsterna, av riksdagen. Denna olika behandling av

avgifterna till postverket och till andra affärsdrivande verk kunde näppeligen

motiveras med att postavgifterna ur statens eller den enskildes synpunkt vore

av större betydelse än övriga avgifter. Förhållandet torde snarare varit det

motsatta. Vad befordran av brev och brevkort beträffade, ägde postverket ensamrätt

och någon konkurrens med andra trafikföretag kunde sålunda icke

ifrågakomma beträffande dessa försändelser, varför det också, örn hänsyn endast

foges härtill, icke kunde anses medföra några olägenheter, att ändring i

avgifterna icke kunde ske utan den omgång, som avgiftsfrågornas hänskjutande

till riksdagen medförde. För dessa postavgifter, som vore de ur ekonomisk

synpunkt mest betydande, kunde det särskilt i tider, då den allmänna

prisnivån vore underkastad starka växlingar, vara av stor vikt, att avgifterna

kunde skyndsamt anpassas efter det nya prisläget. Olägenheterna av den nuvarande

ordningen för postavgifternas bestämmande ansåge generalpoststyrelsen

emellertid framträda särskilt starkt i fråga örn avgifterna i de rörelsegrenar,

i vilka postverket icke åtnjöte monopol. Befordran av paket och numera även

av tidningar från ort till annan försigginge genom ett stort antal olika företag.

Då kostnaderna för befordran stege eller sjönke, ägde övriga trafikföretag möjlighet

att skyndsamt avväga avgifterna efter de förändrade kostnaderna och

därigenom bibehålla sin andel av den samlade trafiken någorlunda konstant.

Då emellertid en ändring av avgifterna till postverket icke kunde ske utan avsevärd

tidsutdräkt, kunde postverket under olika omständigheter antingen tillföras

en trafik från övriga konkurrerande trafikföretag, som i många fall vore

förlustbringande, eller gå miste örn en del av den trafik, för vilken postverket

vore rustat. Ur såväl postverkets som näringslivets synpunkt skulle det därför

vara till stor fördel, örn avgifterna såväl för de redan berörda grupperna

av postverkets rörelse som för övriga, vilka bestämmas av riksdagen, kunde på

ett smidigare sätt än som nu vore möjligt anpassas efter prisnivåns växlingar.

Detta syftemål syntes kunna nås genom att postavgifterna i fortsättningen

fastställdes av Kungl. Maj:t. Generalpoststyrelsen erinrade emellertid, att

en dylik förändring icke kunde genomföras utan grundlagsändring och att ett

förslag i sådan riktning måhända icke kunde utan en mera ingående utredning

föreläggas riksdagen. Konstitutionellt sett torde det dock icke möta hinder,

att Kungl.! Majit, intill dess den ifrågasatta ändringen i regeringsformen

hade genomförts, utverkade riksdagens bemyndigande att — såsom fallet redan

vore i fråga örn vissa avgifter — bestämma samtliga postavgifter med

undantag av befordringsavgifter för inrikes brev och brevkort.

Statskontoret över generalpoststyrelsen framställning har yttrande inhämtats av stats°skapsverket"

kontoret och riksräkenskapsverket, vilka båda tillstyrkt densamma. Statskontoret

anförde i sitt svar på remissen bland annat, att det med hänsyn till

postverkets ställning av affärsdrivande verk vore önskvärt, att åtgärder vidtoges,

varigenom bestämmandet av de olika postavgifterna kunde ske på ett

mera smidigt sätt än hittills. Härvid läge det närmast till hands att tänka

sig den utvägen, att riksdagen för viss tidsperiod överlämnade till Kungl. Maj :t

s. 9 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 21.

9

att bestämma postavgifterna, varigenom en grundlagsändring onödiggjordes.

Statskontoret betecknade det emellertid såsom oegentligt, att postavgifterna å

ena sidan samt järnvägs-, telegraf- och telefonavgifterna å andra sidan bestämdes

på olika sätt. Oavsett huruvida ett verks ställning av monopolföretag

skulle vara avgörande för frågan, örn de till verket ingående avgifterna borde

hänföras till bevillningar, syntes tiden vara inne att i statsrättsligt hänseende

behandla postmedlen på samma sätt som telegraf- och telefonmedlen.

Föredragande departementschefen har vid sin anmälan i statsrådet av generalpoststyrelsens

framställning i ämnet bland annat framhållit, att postmedlen

vid tiden för regeringsformens tillkomst tillmättes en annan betydelse än numera,

men att de synpunkter, som vid den tiden påverkat uppfattningen i fråga

örn dessa medel, icke längre torde äga giltighet. Vid regeringsformens tillkomst

syntes det sålunda dess skapare med hänsyn till vad som tidigare inträffat,

nödigt, att rätten att besluta angående de kontanta statsinkomsterna förbehölles

ständerna. Men numera torde icke föreligga sådana förhållanden, att

det kunde anses erforderligt, att postavgifterna bestämdes av riksdagen. Postavgifterna

utgjorde numera endast omkring 2 procent av den samlade statsinkomsten

på skattebudgeten. Inkomsterna av postavgifterna kunde lika litet

som inkomsterna från övriga av staten inrättade kommunikationsanstalter med

hänsyn till sin natur hänföras till bevillningar. De avgifter, som inbetalades

till dessa, utgjorde ersättning för särskilda prestationer. Någon skillnad funnes

därför i detta avseende icke mellan postavgifterna och järnvägs-, telegrafoch

telefonavgifterna. Postverket åtnjöte visserligen i vissa hänseenden monopol

på sin rörelse, men även telegrafverket torde numera i motsats till vad som

tidigare varit fallet, kunna sägas innehava dylikt monopol. Postverkets ställning

hade därför undergått den förskjutningen, att verket nu i vissa grenar av

sin verksamhet finge utstå konkurrens från enskilda företags sida. Det syntes

departementschefen på den grund numera ej finnas tillräckliga skäl att låta

postmedlen i förevarande hänseende intaga en särställning. Efter den snabba

utveckling, som poströrelsen under de senaste årtiondena undergått, torde den

numera typiskt framstå såsom en gren av statens affärsverksamhet. Ett uttryck

härför funnes ock däri, att inkomsterna från postverket i riksstaten upptoges

bland inkomsterna från statens produktiva fonder under rubriken »statens affärsverksamhet».

Nu gällande regler angående postavgifternas bestämmande

vore med hänsyn till det sagda föråldrade och ej heller ur praktisk

synpunkt tillfredsställande, varpå i viss mån tydde redan den omständigheten,

att riksdagen bemyndigat Kungl. Maj :t att besluta angående vissa postavgifter.

De olägenheter, som vore förbundna med den nuvarande ordningen, kunde enligt

departementschefens uppfattning icke undanröjas genom att Kungl. Majit erhölle

bemyndigande att bestämma vissa av postavgifterna. Ur såväl postverkets

som näringslivets synpunkt vore det till fördel, örn avgifterna kunde, på ett

smidigare sätt än som nu vore möjligt, anpassas efter ett nytt prisläge. Behovet

av en dylik anpassning förefunnes åtminstone beträffande de flesta postavgifterna

och vore icke begränsat till allenast vissa av dem. Även om den

nuvarande ordningens olägenheter starkast framträdde i de verksamhetsgrenar,

Departe
mentschefen.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 21.

tskottet.

där postverket vore utsatt för konkurrens från enskilda företags sida, kunde

dock, enligt vad erfarenheten visat, sådana förhållanden inträffa, att jämväl avgifterna

för befordran av brev och brevkort borde skyndsamt anpassas efter ett

nytt prisläge. Det ogynnsamma resultatet av poströrelsen år 1920 —- det enda

år under senare decennierna, som uppvisat underskott — torde sålunda hava

kunnat undvikas, örn möjlighet funnits att på ett smidigare sätt ändra postavgifterna

efter den nya prisnivån. Föredragande departementschefen har fördenskull

tillstyrkt framläggande för riksdagen av förevarande förslag till sådan

grundlagsändring, att postmedlen icke vidare skulle räknas till bevillningarna.

Den statliga postverksamheten betraktades vid tiden för regeringsformens

tillkomst såsom ett av ålder gällande monopol. Genom kungörelse den 21 december

1888 (S. F. S. nr 80) bekräftades det svenska postmonopolet uttryckligen

i fråga örn regelbunden befordran mot avgift av brev och brevkort. Postverksamheten

omfattade vid 1800-talets början huvudsakligen befordran av

brev. Sedermera har den emellertid kommit att omspänna även andra rörelsegrenar,

i vilka postverket till en viss grad utsatts för konkurrens från enskildas

sida.

Det svenska postmonopolet, i den omfattning det för närvarande faktiskt utnyttjas

eller kan komma att utnyttjas, är till sin juridiska natur i viss man jämförligt

med de för särskilda förmåner eller friheter utgående bevillningsavgifterna

enligt äldre allmänna bevillningsstadgor, vilkas bestämmelser i förevarande

hänseende numera återfinnas i särskild förordning av den 23 oktober

1908. Detta förhållande bestyrkes av föreskriften i § 3 i den året efter regeringsformens

tillkomst antagna ansvarighetslagen för statsrådets ledamöter, enligt

vilken till de i § 60 regeringsformen omtalade avgifter ej skola hänföras

sådana där »ej omnämnda avgifter, vilkas föremål äro inrättningar till enskildas

nytta och bekvämlighet, såsom båk-, bro-, färj- och andra avgifter av

dylik beskaffenhet». Skillnaden mellan de sist antydda avgifterna och de i

§ 60 regeringsformen omnämnda ligger däri, att de förra skola användas uteslutande

till täckande av själva kostnaderna för vederbörande inrättningars

vidmakthållande, under det att de avgifter, som äro bevillningar, fastställas till

beloppet utan hänsyn till något sådant syfte. Brev- och brevkortsavgifterna

äro sålunda enligt grundlagen icke avsedda för upprätthållandet av postverket,

även örn numera, med den omfattning poströrelsen antagit, kostnaderna för

driften måste täckas genom postavgifterna, vare sig dessa äro av bevillnings

natur eller icke.

Genom propositionen föreligger till besvarande frågan, huruvida tillräckliga

skäl äro för handen att förläna postavgifterna i de monopoliserade grenarna av

postverkets rörelse samma rättsliga karaktär som den, vilken tillkommer avgifterna

i den nyare icke rättsligt monopoliserade poströrelsen ävensom i statens

övriga kommunikationsverk. Den synpunkt, som i första hand bör komma

i betraktande vid denna frågas bedömande, är poströrelsens karaktär av ett

statligt monopol. Med hänsyn till denna postverkets legala monopolkaraktär be
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr £1.

11

träffande vissa av dess verksamhetsgrenar, föreligger i fråga örn dessa möjligheten,

att avgifterna för deras begagnande bestämmas efter godtyckliga

grunder, utan att det modifierande inflytande, sorn1 enskild konkurrens eljest

kunde utöva, kan göra sig gällande. Postavgiftemas bevillningsnatur innebär,

att detta möjliga godtycke begränsas genom riksdagens rätt att besluta

om dessa avgifter. Dessa synpunkter, som icke torde hava varit främmande

för 1809 ars grundlagstiftare vid postmedlens hänförande till bevillningar, äga

alltjämt sin giltighet.

Vid sadant förhållande kan utskottet icke finna tillrådligt att genom grundlagsändring

undandraga riksdagen själva beslutanderätten i fråga örn avgifterna

för de monopoliserade grenarna av poströrelsen, så länge monopolet består

och dess utövning är för allmänhetens behov nödvändigt, så mycket mindre

som någon särskild anledning därtill icke kunnat nu, mera än tillförne, visas

vara för handen.

Ehuru det enligt utskottets uppfattning icke bör ifrågakomma att genom

grundlagsändring fråntaga riksdagen dess beslutanderätt beträffande postavgiftema

för de grenar av postverksamheten, där ett postmonopol förefinnes,

är läget i viss man ett annat för övriga postavgifters del. Beträffande dessa

synes med större fog kunna göras gällande önskvärdheten av att beslutanderätten

överlämnas till Kungl. Maj :t för att möjliggöra deras smidigare anpassning

efter nya förhallanden till förmån för såväl näringslivet som postverket.

Någon grundlagsändring i dylikt syfte lärer dock icke erfordras redan

pa den grund, att det ingalunda synes uteslutet, att postmonopolet framdeles kan

anses böra utnyttjas i större utsträckning än vad nu är fallet. I praxis föreligger

möjligheten för riksdagen att utan grundlagsändring i fortsättningen

till Kungl. Majit överlata beslutanderätten beträffande alla rättsligen icke monopoliserade

grenar av postverkets rörelse.

För närvarande torde vid sadant förhållande endast böra övervägas, huruvida

och i vad man en utvidgning av detta överlåtande till Kungl. Majit bör

äga rum från år till år eller för ett begränsat antal år i följd. Men detta övervägande

faller ej under konstitutionsutskottets befogenhet.

Då utskottet sålunda avstyrker framställningen örn sådan ändring i § 60

regeringsformen, att postmedlen icke längre skulle räknas såsom bevillningar,

saknar utskottet anledning att till prövning upptaga frågan örn den allmänna örn - formulering av förevarande grundlagsstadgande, som, därest postmedlen skulle

ur paragrafen uteslutas, synes böra närmare övervägas.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande kungl, proposition icke måtte till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 19 april 1932.

På konstitutionsutskottets vägnar:

C. A. REUTERSKIÖLD.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 21.

Närvarande: herrar B suter skiöld, Sävström, Strömberg, Thulin, David Bergström,

greve Spens, G. W. Hansson, Sundberg, Vennerström, Valfrid Eriksson, Ehrnberg,

Magnusson i Tumhult*, Engberg, Gustafson i Kasenberg, Persson i Trången,

Hallén*, Anderson i Norrköping, Karlsson i Vadstena, Olsson i Mora och Björck i

Kristianstad.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer:

1) av herr Reuterskiöld, som beträffande motiveringen anfört:

Ehuru jag till alla delar instämmer i vad utskottet anfört och hemställt, har

jag ansett önskligt, att utskottet därutöver, till uvecklande och belysning av

sin ståndpunkt, i sin motivering efter stycket »Det svenska postmonopolet

----- natur eller icke» intagit följande:

»Postverket får icke betraktas såsom något statens affärsdrivande verk i

egentlig mening. Detsamma gäller för övrigt även örn samtliga kommunikation

sverk. Den omständigheten, att dessa verk i riksstaten endast upptagas

med sitt inkomstöverskott bland inkomster av statens produktiva fonder under

rubriken ''statens affärsverksamhet’, kan icke förändra detta förhållande. Budgettekniska

hänsyn hava uteslutande varit utslagsgivande härvid och kunna

icke medföra en förändring av dessa verks stats- och förvaltningsrättsliga karaktär.

Vid bestämmandet av avgifterna inom kommunikationsverken får visserligen

icke helt bortses från affärssynpunkten utan staten örn möjligt beredas

en skälig vinst på sin verksamhet, men vinstsynpunkten får å andra sidan icke

göras till huvudsaklig princip för driften. Avgifterna för begagnandet av dessa

verks tjänster äro, i motsats till de ursprungliga postavgifterna, avsedda för

samma verks egna behov och för möjlig vinst a företagen; detsamma gäller

ock örn de inrikes postavgifter, som riksdagen brukar överlåta åt Kungl. Maj :t

att bestämma. Helt annorlunda ställer sig förhållandet, då fråga blir örn statens

verkliga affärsverk, för vilka domänverket utgör den egentliga typen.

Där är och bör för synpunkten av största möjliga vinst vid rationell och billigast

möjliga drift vara den för affärsverksamhetens bedrivande ledande synpunkten

utan den väsentliga hänsyn till allmänhetens intressen, som vid kommunikationsverkens

ledning bör vara avgörande, så snart de löpande driftkostnadernas

täckning av verkens inkomster blivit säkerställd.

Ej heller kan såsom skäl för ett upphävande av bevillningskaraktären hos

postverkets monopolavgifter med fog åberopas, att även telegrafverket innehar

ett monopol, då detta monopol är rent faktiskt, men icke för dess vanliga rörelse

rättsligt, och då dess faktiska upprätthållande eller upphörande är beroende av

teknikens utveckling, vilken kan tänkas möjliggöra en konkurrens, om den förmår

övervinna de hinder av faktisk natur, som nu finnas för densamma.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 21.

13

Om och i den mån åter telegrafverket fått eller får även ett rättsligt monopol,

torde det böra tagas under övervägande, huruvida ej även de därav beroende avgifterna

höra överföras till bevillningar och sålunda läggas under riksdagens

prövnings- och beslutandemakt. Utskottet vill i detta sammanhang erinra, att

redan det nuvarande faktiska monopolet medfört ett icke ringa missnöje med

den taxepolitik, som förts, särskilt beträffande rikstelefonens användning, och

på vilken riksdagen saknat och saknar inflytande.»

2) av herrar Sävström, Strömberg, Thulin, Vennerström, Anderson i Norrköping,

Karlsson i Vadstena och Björck i Kristianstad, som ansett, att utskottet

bort tillstyrka det av Kungl. Majit framlagda förslaget till ändrad lydelse

av § 60 regeringsformen.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.