Utlåtande i anledning av Kungl. Marits proposition angående anslag till bekämpande av arbetslösheten jämte i ämnet väckta motioner.
1932-05-31 · 27 sidor, varav 27 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 27 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1932:123, Utlåtande i anledning av Kungl. Marits proposition angående anslag till bekämpande av arbetslösheten jämte i ämnet väckta motioner.
Dokumentets text
Statsutskottets utlåtande Nr 128.
1
Nr 123.
Ankom till riksdagens kansli den 31 maj 1932 kl. 6 e. m.
Utlåtande i anledning av Kungl. Marits proposition angående anslag
till bekämpande av arbetslösheten jämte i ämnet
väckta motioner.
(3:e avd.)
I den till riksdagen den 4 januari 1932 avilina propositionen (nr 1) angående
statsverkets tillstånd och behov för budetåret 1932/1933 har Kungl. Majit
i avseende å femte huvudtiteln, innefattande anslagen till socialdepartementet
(punkt 9 av det vid propositionen fogade statsrådsprotokollet över socialärenden
samma dag), föreslagit riksdagen att, i avbidan på den proposition, som
kunde komma att avlåtas i ämnet, till bekämpande av arbetslösheten för budgetåret
1932/1933 beräkna ett extra reservationsanslag av 20,000,000 kronor.
Sedermera har Kungl. Majit i en till riksdagen avlåten, den 22 april 1932
dagtecknad proposition, nr 250, vilken hänvisats till statsutskottets förberedande
behandling, under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för sagda dag, föreslagit riksdagen att till bekämpande av
arbetslösheten för budgetåret 1932/1933 anvisa ett extra reservationsanslag av
25,000,000 kronor.
Beträffande utredningen i ärendet får utskottet hänvisa till åberopade statsrådsprotokollet.
I statsrådsprotokollet har inledningsvis redogjorts för de under senare år an- Tidigare anvisade
anslagen för arbetslöshetens bekämpande och vissa i samband därmed ilag m'' m~
stående frågor.
För år 1921 anvisade 1920 års riksdag ett förslagsanslag, högst, å 1,000,000
kronor för bekämpande av arbetslösheten (riksdagens skrivelse nr 410). Vidare
anvisade 1921 års riksdag för samma år till bekämpande av arbetslösheten
och lindrande av nöd på tilläggsstat dels enligt skrivelse nr 177 ett förslagsanslag,
högst, å 11,000,000 kronor —- varav en summa av 500,000 kronor
beräknades till bestridande av särskilda åtgärder för lindrande av nöd, som i
Bihang lill riksdagens protokoll 1982. G sami. 70 helft. (Nr 123.) 1
2
Statsutskottets utlåtande Nr 12S.
följd av arbetslöshet drabbat personer, vilka icke enligt då gällande författning
voro kvalificerade att erhålla arbetslöshetsunderstöd — dels ock enligt skrivelse
nr 350 ett reservationsanslag av 23,500,000 kronor. De genom allmänna arbetslöshetsanslag
för år 1921 av riksdagen anvisade medlen utgjorde alltså sammanlagt
35,500,000 kronor. I det närmaste hela detta belopp togs under samma
år jämlikt Kungl. Maj:ts särskilda beslut i anspråk dels för nödhjälpsarbeten,
dels för särskilda ändamål. Vad beträffar dessa särskilda ändamål, torde
få erinras örn att bland dem även ingick hjälp till utförandet av vissa vägföretag
i fria marknaden. Genom beslut den 2 september 1921 ställde nämligen
Kungl. Majit till statens arbetslöshetskommissions förfogande från förenämnda.
reservationsanslag å 23,500,000 kronor ett belopp av högst 1,000,000
kronor, att mot redovisningsskyldighet användas dels till förskotterande, mot av
kommissionen godkänd säkerhet, av erforderliga medel för utförande av med
statsmedel understödda väganläggningar och vägförbättringar m. m., dels ock
till gäldande av belopp, varmed den för dylikt vägföretag beräknade kostnaden
kunde komma att överskridas.
Dessutom anvisade 1921 års riksdag under titel »Utgifter för kapitalökning,
statens affärsverksamhet» på tilläggsstat för år 1921 ett reservationsanslag av
9,000,000 kronor, att utgå av lånemedel och att enligt Kungl. Maj :ts bestämmande
användas för sådana arbeten vid telegrafverket, statens järnvägar och
statens vattenfallsverk, vilka kunde påkallas för bekämpande av arbetslösheten
(riksdagens skrivelse nr 339 B).
För år 1922 anvisade 1921 års riksdag ett förslagsanslag, högst, å 3,000,000
kronor, till bekämpande av arbetslösheten och lindrande av nöd. För sistnämnda
ändamål beräknades 500,000 kronor (riksdagens skrivelse nr 350). Vidare
beviljades av 1922 års riksdag på tilläggsstat för samma år för bekämpande av
arbetslösheten reservationsanslag till sammanlagt belopp av 85,000,000 kronor,
därav ett belopp av 10,000,000 kronor finge användas till statsbeställningar och
kristidsarbeten genom kommunikationsverken och ett belopp av 5,000,000 kronor
för beställningar genom andra ämbetsverk (riksdagens skrivelse nr 291).
Dessutom medgav 1922 års riksdag att, då ännu odisponerade delar av de till
uppförande av bostadshus för tjänstemän vid postverket, telegrafverket samt
statens järnvägar och vattenfallsverk å riksstaten för år 1921 och å tilläggsstaten
för år 1920 anvisade reservationsanslag örn tillhopa 17,500,000 kronor
finge — med undantag av ett belopp av högst 820,000 kronor, som beräknades
åtgå för vissa särskilda ändamål -— enligt Kungl. Maj :ts bestämmande användas
för sådana arbeten för telegrafverkets, statens järnvägars och statens vattenfallsverks
räkning, vilka kunde påkallas för bekämpande av arbetslösheten.
Ytterligare anvisade 1922 års riksdag för sistnämnda ändamål på tilläggsstat
för år 1922 under titel »Utgifter för kapitalökning, statens affärsverksamhet»
ett reservationsanslag av 5,000,000 kronor att utgå av lånemedel (riksdagens
skrivelse nr 99).
För tiden 1 januari—30 juni 1923 anvisade 1922 års riksdag ett reservationsanslag
å 5,000,000 kronor (riksdagens skrivelse nr 291).
Med hänsyn till befintliga reservationer å tidigare anvisade anslag till ar
-
Statsutskottets utlåtande Nr 128.
3
betslöshetens bekämpande äskades icke något allmänt arbetslöshetsanslag för
budgetåret 192311924.
Däremot anvisade 1923 års riksdag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning i ämnet, för sådana arbeten för telegrafverkets,
statens järnvägars och statens vattenfallsverks räkning, vilka kunde
påkallas av arbetslösheten, för sistnämnda budgetperiod ett reservationsanslag
av 2,000,000 kronor att utgå av lånemedel (riksdagens skrivelse nr 295).
Vidare må i detta sammanhang nämnas, att 1923 års riksdag, efter Kungl.
Maj:ts förslag, medgav, att för vidtagande av åtgärder till lindrande av nöden
bland vissa arbetslösa järnbruksarbetare finge av femte huvudtitelns allmänna
besparingsfond tagas i anspråk ett belopp av förslagsvis 70,000 kronor.
Ej heller för budgetåret 192411925 begärde Kungl. Maj:t något allmänt arbetslöshetsanslag.
Vid 1924 års riksdag motionsvis väckta förslag örn anvisande
av ytterligare anslag till arbetslöshetens bekämpande lämnades av riksdagen
utan bifall.
Av sistnämnda års riksdag meddelades i stället, på Kungl. Maj:ts förslag,
vissa beslut, enligt vilka tidigare för arbetslöshetens bekämpande beviljade anslag
skulle få tagas i anspråk för andra ändamål.
Sålunda medgav riksdagen, enligt två särskilda beslut, att de av 1922 års
riksdag för bekämpande av arbetslösheten beviljade reservationsanslagen finge
intill ett belopp av 1,750,000 kronor användas till färdigställande av vissa utav
Norrlands statsarbeten påbörjade arbetsföretag, vilka på grund av arbetslöshetens
nedgång icke fullbordats, och intill ett belopp av 1,350,000 kronor för
färdigställande av vissa utav Södra Sveriges statsarbeten påbörjade, men av
nyssnämnda anledning icke fullbordade företag (riksdagens skrivelser nr 128
och 294).
Vidare medgav 1924 års riksdag, att ej förbrukade delar av de av riksdagen
anvisade anslagen till arbeten för telegrafverkets samt statens järnvägars och
vattenfallsverks räkning för bekämpande av arbetslösheten samt till statsbeställningar
och kristidsarbeten genom nämnda verk finge, efter beslut i varje
särskilt fall av Kungl. Maj:t, användas för färdigställande av sådana arbetsföretag
vid samma verk, som igångsatts med anlitande av sistberörda anslag
men sedermera vid nödhjälpsarbetenas avveckling icke hunnit fullbordas (riksdagens
skrivelse nr 330).
I detta sammanhang må emellertid å andra sidan erinras, att Kungl. Maj :t
genom beslut den 4 april 1924 medgav, att vad som av medel, förskotterade jämlikt
Kungl. Haj:ts förberörda beslut den 2 september 1921 för utförande av med
statsmedel understödda väganläggningar och vägförbättringar m. m., återbetalats
eller kunde komma att återbetalas, finge av statens arbetslöshetskommission
användas till fullföljande av den verksamhet, som av kommissionen i övrigt
bedreves i enlighet med av Kungl. Maj :t meddelade beslut.
Med hänsyn till alltjämt förefintlig behållning å 1922 års reservationsanslag
för bekämpande av arbetslösheten begärde Kungl. Maj :t icke något anslag till
ändamålet för budgetåret 192511926. Motionsvis väckt förslag örn sådant anslag
avslogs av 1925 års riksdag.
4
Statsutskottets utlåtande Nr 123.
För ettvart av de därefter närmast följande budgetåren beviljades i enlighet
med Kungl. Maj:ts i särskilda propositioner framställda förslag extra reservationsanslag
till bekämpande av arbetslösheten, nämligen för
budgetåret 192611927 av 1926 års riksdag ett anslag å 8,000,000 kronor
(riksdagens skrivelse nr 344),
budgetåret 192?ll928 av 1927 års riksdag ett anslag å 5,000,000 kronor (riksdagens
skrivelse nr 270),
budgetåret 1928/1929 av 1928 års riksdag ett anslag å 3,000,000 kronor
(riksdagens skrivelse nr 370), samt
budgetåret 1929/1930 av 1929 års riksdag ett anslag å 2,800,000 kronor (riksdagens
skrivelse nr 272). Därjämte skulle av behållningen å anslagen till
färdigställande av vissa statsarbeten ett belopp av 500,000 kronor tagas i
anspråk.
För budgetåret 1930/1931 äskade Kungl. Majit i proposition nr 255 av 1930
års riksdag till bekämpande av arbetslösheten ett extra reservationsanslag av
2,000,000 kronor, vilket anslag tillika var avsett att användas till bestridande
av vissa utgifter för avveckling av arbetslösheten å Seskarö. I anledning av
propositionen samt i ämnet väckta motioner anvisade 1930 års riksdag för
nämnda budgetår till bekämpande av arbetslösheten ett extra reservationsanslag
av 2,500,000 kronor, varav ett belopp av sammanlagt högst 300,000
kronor skulle få användas till bestridande av utgifter för inköp av Sandviks
sågverk a Seskarö med tillhörig mark, byggnader och inventarier ävensom för
nödiga kompletteringsarbeten för en årstillverkning av 9,000 standards (riksdagens
skrivelse nr 392). På därom av Kungl. Majit i proposition den 6 mars
1931, nr 167, gjord framställning medgav sedermera 1931 års riksdag (skrivelse
nr 124), att för förstärkning av nyssnämnda anslag å 2,500,000 kronor finge
till anslaget från det för budgetåret 1930/1931 anvisade förslagsanslaget till
oförutsedda utgifter överföras ett belopp av 4,000,000 kronor. Sammanlagt har
alltså för budgetåret 1930/1931 till bekämpande av arbetslösheten anvisats ett
belopp av 6,500,000 kronor.
I proposition nr 201 till 1931 års riksdag föreslog Kungl. Majit riksdagen
att för budgetåret 1931/1932 till bekämpande av arbetslösheten anvisa, ett
extra reservationsanslag av 10,000,000 kronor. I motiveringen till förslaget
framhölls, bland annat, att statens arbetslöshetskommission såväl i
fråga örn reservarbeten som beträffande beredande av kontantunderstöd och
hjälp i andra former borde hava möjlighet att lämna allt det bistånd, som
med hänsyn till tillgängen pa arbetsmöjligheter och andra omständigheter
funnes skäligt.
I skrivelse den 30 maj 1931, nr 301, anmälde riksdagen, att riksdagen,
med bifall till Kungl. Majits ifrågavarande proposition, till bekämpande av
arbetslösheten för budgetaret 1931/1932 anvisat det salunda äskade anslaget.
Genom särskilda beslut ställde därefter Kungl. Maj :t i anledning av denna
riksdagsskrivelse medel fran ifrågavarande anslag till arbetslöshetskommissionens
förfogande för det med anslaget avsedda ändamålet samt meddelade
i övrigt vissa föreskrifter rörande kommissionens verksamhet. Därvid för
-
Statsutskottets utlåtande Nr 123.
5
ordnade Kungl. Majit, bland annat, att av nämnda medel ett belopp av högst
1 miljon kronor skulle användas dels till förskotterande, mot av arbetslöshetsknm
mission en godkänd säkerhet, av erforderliga medel för utförande av med
statsmedel understödda väganläggningar och vägförbättringar m. m., dels ock
till gäldande av belopp, varmed den för dylikt vägföretag beräknade kostnaden
kunde komma att överskridas, varjämte Kungl. Majit föreskrev, att sagda belopp
örn 1 miljon kronor skulle av kommissionen bokföras och redovisas såsom
en särskild fond, benämnd »väglånefonden».
De av 1931 års riksdag anvisade medlen till arbetslöshetens bekämpande visade
sig icke tillräckliga för sitt ändamål. I anledning därav har det för innevarande
budgetår anvisade arbetslöshetsanslaget förstärkts.
I sistberörda hänseende må erinras, att arbetslöshetskommissionen i skrivelse
den 9 december 1931 gjorde framställning, bland annat, örn anvisande
av ytterligare medel till bekämpande av arbetslösheten under nu löpande
budgetår. Kommissionen anförde därvid, att densamma med hänsyn till den
alltjämt stegrade arbetslösheten måst företaga en utvidgning av den av kommissionen
bedrivna hjälpverksamheten samt att en dylik utvidgning vore nödvändig
jämväl under återstoden av budgetåret. Kommissionen hade sålunda för avsikt
att under vintern successivt utöka de statliga reservarbetena och att parallellt
därmed göra det möjligt för kommunerna att utvidga de statskommunala
reservarbetena. Därjämte räknade kommissionen med en till tiden begränsad
utvidgning av den kontanta understödsverksamheten. Kommissionen utgick
vidare från att den tidigare bedrivna verksamheten för anordnande av utbildningskurser
för arbetslös ungdom borde erhålla vidgad omfattning. Kommissionen
föreslog, att kommissionens medelsreserv skulle för budgetåret upptagas
till 2,000,000 kronor samt att den i det föregående omförmälda väglånefonden
å 1,000,000 kronor skulle förstärkas med ytterligare 1,000,000 kronor. Med
dessa utgångspunkter uppskattade kommissionen medelsbehovet för budgetåret
1931/1932 till sammanlagt 29,436,267 kronor. Då kommissionens medelsbehållning
den 1 juli 1931 uppgått till 1,843,539 kronor samt det av 1931 års
riksdag för budgetåret 1931/1932 anvisade arbetslöshetsanslaget utgjorde
10,000,000 kronor, hade till kommissionens förfogande för samma tid stått ett
belopp av 11,843,539 kronor. Enligt kommissionen kunde därför för berörda
budgetår beräknas en bristande medelstillgång av (29,436,267 -— 11,843,539)
17,592,728 kronor. På grund härav hemställde arbetslöshetskommissionen, att
såsom anslagsförstärkning för budgetåret 1931/1932 måtte anvisas ett belopp
av i avrundat tal 17,500,000 kronor.
Med anledning av förenämnda framställning ställde Kungl. Maj :t genom beslut
den 11 december 1931 för uppehållande av kommissionens verksamhet till
dess förfogande från förslagsanslaget till oförutsedda utgifter i allmänhet ett
belopp av 3,000,000 kronor, beräknat att täcka kommissionens utgifter intill dess
frågan örn beredande av ytterligare medel för innevarande budgetår kunde
bliva föremål för riksdagens prövning.
Vidare framlade Kungl. Majit i en den 4 januari 1932 dagtecknad proposition,
nr 15, förslag örn förstärkning av det för budgetåret 1931/1932 anvisade
6
Statsutskottets utlåtande Nr 123.
anslaget till bekämpande av arbetslösheten. Vid behandlingen i statsrådet av
frågan örn anslagsförstärkning för ifrågavarande ändamål för berörda budgetår
framhöll departementschefen, bland annat, att en omläggning av det nuvarande
systemet för statliga åtgärder till arbetslöshetens lindrande icke för det
dåvarande syntes böra ifrågasättas, därvid tyngdpunkten av hjälpverksamheten
fortfarande borde förläggas till arbetslinjen, men att den allvarliga situationen
på arbetsmarknaden givetvis utgjorde en maning att inom ramen för nämnda
system söka sig fram på olika vägar i syfte att så effektivt som möjligt bispringa.
de arbetslösa. Departementschefen påpekade, att en utvidgning i skilda
riktningar förekommit eller förutsatts skola äga rum t. ex. genom lämnande av
bidrag till statskommunala arbeten till högre andel av kostnaden än tidigare, genom
en vidgad tillämpning av systemet med kontantunderstöd ävensom genom
det av Kungl. Majit den 23 december 1931 fattade principbeslutet beträffande
kursverksamhet för arbetslösa, vilket åsyftade dels en utvidgning av nämnda
verksamhet dels ock ett systematiskt sammanbindande av verksamheten med
beviljande av understöd åt de i kurserna deltagande. Vidare framhöll departementschefen,
att en dylik utvidgning i tillämpningen av det gällande systemet
för den statliga hjälpverksamheten syntes böra kunna ifrågakomma även i andra
riktningar. Härom anförde departementschefen närmare följande.
Kungl. Majit borde vid dispositionen av anslaget äga viss frihet att i
olika fall välja den väg, som med hänsyn till omständigheterna funnes kunna
medföra den största effekten. Såsom exempel på vad därmed åsyftades
kunde anföras, att domänstyrelsen i skrivelse den 14 december 1931 gjort
framställning örn att ett belopp av intill 1 miljon kronor av arbetslöshetsmedel
måtte få disponeras som bidrag till kostnaderna för utförande i syfte att lindra
arbetslöshet av vissa awerkningsarbeten, för vilka med rådande prisläge ekonomisk
bärighet icke uppnåddes. Visserligen hade arbetslöshetskommissionen i
yttrande över nämnda framställning den 31 december 1931 avstyrkt åtgärder
i den föreslagna riktningen, därvid som skäl anförts principiella erinringar mot
möjliggörande genom tillskott av arbetslöshetsmedel av att avverkningen på
statens skogar upprätthölles utan nödig hänsyn till priserna på världsmarknaderna.
. I och för sig syntes dessa principiella erinringar icke böra frånkännas
berättigande. Men detta borde icke utgöra hinder för att, då alldeles särskilda
omständigheter förelåge, en utvidgning — inom domänstyrelsens verksamhetsområde
eller eljest — av det normala arbetsprogrammet ägde rum, för såvitt
därigenom möjlighet bereddes att på ett på en gång billigt och speciellt verksamt
sätt ingripa mot arbetslösheten. Avgörandet i dylika frågor borde emellertid
förbehållas Kungl. Majit. För den händelse riksdagen icke framställde
erinran mot det anförda, vore avsikten att, i den mån uppslag av antydd innebörd
och betydelse framkomma, i begränsad omfattning förorda deras utnyttjande.
Mot arbetslöshetskommissionens kalkyler beträffande beloppet av den medelsförstärkning,
som för innevarande budgetår påkallades, förklarade sig departementschefen
icke finna skäl till erinran. Då Kungl. Majit genom omförmälda
beslut den 11 december 1931 redan ställt ett belopp av 3,000,000 kronor till
kommissionens förfogande, skulle enligt kommissionens beräkningar ytterligare
hava erfordrats ett belopp av 14,500,000 kronor. Med hänsyn till önskvärdheten
av att möjlighet funnes till bestridande av särskilda kostnader för utfö
-
Statsutskottets utlåtande Nr 133.
7
rande av åtgärder, tillkomna genom direkt beslut av Kungl. Maj:t, ansåg departementschefen
emellertid, att det erforderliga beloppet borde avrundas uppåt
till 15,000,000 kronor. För beredande av ifrågavarande förstärkning föreslog
departementschefen, efter samråd med chefen för finansdepartementet, att
fonden för statsskuldens amortering skulle tagas i anspråk.
I överensstämmelse med vad sålunda anförts hemställde Kungl. Maj :t,
att riksdagen måtte besluta, dels att till förstärkning av det för budgetaret
1931/1932 under femte huvudtiteln anvisade extra reservationsanslaget till
bekämpande av arbetslösheten skulle till nämnda anslag från förslagsanslaget
till oförutsedda utgifter i allmänhet överföras ett belopp av 15,000,000 kronor,
dels ock att från fonden för statsskuldens amortering skulle över den i
riksstaten för budgetåret 1931/1932 under rubrik »I anspråk tagna kapitaltillgångar»
uppförda titeln »Fonden för statsskuldens amortering» till förenämnda
anslag till oförutsedda utgifter i allmänhet överföras ett belopp av 15,000,000
kronor.
I skrivelse den 10 februari 1932, nr 21, anförde riksdagen i huvudsak följande.
•
1931 års riksdag hade till bekämpande av arbetslösheten i enlighet med
Kungl. Maj:ts förslag för innevarande budgetår anvisat ett extra reservationsanslag
av 10,000,000 kronor. Detta anslag hade emellertid med hänsyn till det
rådande allmänna läget på arbetsmarknaden och de utvecklingstendenser, som
för vissa yrkesgrupper gjort sig märkbara, visat sig otillräckligt. I likhet med
departementschefen funne riksdagen för den skull oavvisligt, att ytterligare
medel ställdes till förfogande för ändamålet i fråga.. Såväl beträffande reservarbeten
som i fråga örn kontantunderstöd och hjälp i andra former borde möjlighet
förefinnas att skänka allt det bistånd, som med hänsyn till ekonomiska
resurser, tillgången på arbetsmöjligheter och andra omständigheter kunde finnas
skäligt.
Vad anginge planläggandet av hjälpverksamheten för återstoden av innevarande
budgetår hade Kungl. Maj:ts förslag i huvudsak icke givit riksdagen
anledning till erinran. Tyngdpunkten av denna verksamhet borde alltså, i
enlighet med vad Kungl. Majit föreslagit, läggas på arbetslinjen, men självfallet
vore, att med hänsyn till rådande förhållanden på arbetsmarknaden jämväl
en utsträckning av den kontanta understödsverksamheten vore av behovet
påkallad.
I fråga örn den bedrivna kursverksamheten för arbetslös ungdom mnebure
det föreliggande förslaget en mera vidsträckt tillämpning och en vidgad organisation
av denna verksamhet. Riksdagen ville såsom sin åsikt framhålla, att
verksamheten syntes böra i organisatoriskt hänseende tillsvidare bedrivas pa
samma sätt som dittills, men med den vidgade omfattning, som det behjärtansvärda
syftet påkallade.
Med hänsyn till situationen på arbetsmarknaden funne ock riksdagen en utvidgning
av hjälpverksamheten även i övrigt vara motiverad. Riksdagen ansåge
sig sålunda kunna medgiva, att visst belopp ställdes till Kungl. Majits förfogande
för att efter prövning av Kungl. Majit användas för främjande av företagsverksamhet,
varigenom i största möjliga utsträckning ökade arbetstillfällen
skulle kunna beredas. Riksdagen hade ansett ifrågavarande belopp böra bestämmas
till 500,000 kronor.
På sätt motionsvis föreslagits, syntes även lantarbetare, som ofrivilligt bragts
till arbetslöshet, med hänsyn till den förvärrade depression, varav jordbruket
drabbats, böra likställas med övriga arbetare, som åtnjöte arbetslöshetslijälp.
8
Statsutskottets utlåtande Nr 128.
Vad slutligen beträffade storleken av det av Kungl. Majit äskade förstärkningsanslaget,
hade riksdagen funnit sig böra anvisa det av Kungl. Maj :t föreslagna
beloppet.
Under åberopande av vad sålunda anförts anmälde härefter riksdagen, att
riksdagen beslutat bifalla den av Kungl. Maj :t i propositionen gjorda hemställan.
Genom beslut den 12 februari 1932 har Kungl. Majit givit arbetslöshetskommissionen,
statskontoret, riksräkenskapsverket och fullmäktige för riksgäldskontoret
tillkänna riksdagens ifrågavarande beslut.
Vidare har Kungl. Majit genom ämbetsskrivelse samma dag till statskontoret,
vilken i avskrift tillställts telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen, väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, domänstyrelsen och arbetslöshetskommissionen,
dels förklarat domänstyrelsens omförmälda framställning
den 14 december 1931 icke föranleda någon Kungl. Majits vidare åtgärd, dels
ock förklarat sig vilja framdeles, efter därom i varje särskilt fall gjord framställning
från vederbörande myndighet, till prövning upptaga frågan örn anvisande
— i enlighet med förenämnda, av departementschefen och riksdagen angivna
riktlinjer — från det för budgetåret 1931/1932 anvisade reservationsanslaget
till bekämpande av arbetslösheten av medel, till ett sammanlagt belopp
av högst 500,000 kronor, till främjande av arbetsföretag, varigenom i största
möjliga utsträckning arbetstillfällen skulle kunna beredas.
Därjämte har Kungl. Majit — jämväl genom beslut den 12 februari 1932
-— av anslaget till arbetslöshetens bekämpande ställt till arbetslöshetskommissionens
förfogande ett belopp av en miljon kronor till förstärkande av den förut
omförmälda väglanefonden att användas till med fonden avsedda ändamål samt
bokföras och redovisas på sätt beträffande fonden föreskrivits.
Sammanlagt hava från och med år 1920 till och med budgetåret 1931/1932
till arbetslöshetens bekämpande anvisats omkring 200 miljoner kronor.
Genom ett i februari 1932 utfärdat cirkulär till kommunernas arbetslöshetsorgan
har därefter statens arbetslöshetskommission meddelat vissa anvisningar
angående utbildningskurser för arbetslösa. I detta cirkulär har kommissionen
uppmanat de kommunala arbetslöshetsorganen att ägna frågorna
örn dylika kurser särskild uppmärksamhet och att träffa de anordningar, vilka
av omständigheterna prövades påkallade och lämpliga. Såsom allmän huvudregel
för kommunala åtgärder i förevarande syfte kunde enligt cirkuläret
uppställas, att den personliga sakkunskap och erfarenhet samt de betydande
resurser i fråga örn lärarkrafter, undervisningsmateriel, lokaler m. m„
över vilka det ordinarie undervisningsväsendet förfogade, borde på bästa sätt
tillvaratagas och utnyttjas. Efter erinran örn de möjligheter, vilka enligt
gällande yrkesskolestadga förefinnas att med bidrag av statsmedel anordna
även kortvariga yrkesskolekurser, vilka väl lämpa sig för arbetslösa, framhålles
i cirkuläret, att vid anordnande av dylika kurser statsbidrag icke jämväl
kan utgå ur arbetslöshetsanslaget. Beträffande den speciella kursverksamhet,
till vilken understöd kan lämnas från det statliga anslaget till arbetslöshetens
bekämpande, anföres i cirkuläret bland annat följande.
Staisutsicottets utlåtande Nr 12$.
9
Det vore givetvis ett önskemål beträffande kursverksamheten för arbetslösa,
att den erhölle en så praktisk inställning som möjligt. Det läge därvid
nära till hands att rikta blicken mot yrkesbetonade kurser. Dar tillgång icke
funnes till av yrkesskola anordnade kurser, syntes man därvid företrädesvis
böra inrikta sig på att genom anordnande av undervisning i trä- och metallslöjd
och dylikt uppöva deltagarnas färdigheter i användningen av vanligen
förekommande verktyg. Där läget på arbetsmarknaden pakallade anordnande
av yrkesbetonade kurser för kvinnliga arbetslösa, syntes kurserna i regel
böra avse husligt arbete eller sömnad..
Även allmänbildande kurser syntes emellertid ofta med fördel kunna anordnas.
I allmänhet syntes i orten finnas lärarkrafter, som vore fullt skickade
att planlägga och leda dylika kurser, vartill komme att kostnaden för undervisningsmateriel
här ställde sig förhållandevis låg. Vid anordnande av allmänbildande
kurser borde eftersträvas att inom ramen av den begränsade utbildningstid,
som kunde komma i fråga, i görligaste mån bibringa eleverna
sådana kunskaper, som i allmänhet kunde vara varje man eller kvinna till
gagn i det praktiska livet. Föreläsningsverksamhet syntes måhända icke böra
helt uteslutas, särskilt i ämnen, som kunde vidga blicken för bygdens näringsliv.
För att statsbidrag ur arbetslöshetsanslaget skulle kunna erhållas krävdes,
att åtskilliga speciella förutsättningar vore uppfyllda. Först och främst
krävdes, att arbetslösheten inom kommunen vore av den art och omfattning,
att hjälpåtgärder överhuvud taget ansåges böra vidtagas och att därvid kurser
befunnes vara ett lämpligt led i hjälpverksamheten. Med avseende å deltagandet
i dylika kurser vore det av vikt att framhålla, att allenast hos de
kommunala arbetslöshetsorganen anmälda arbetslösa, som vid prövning befunnits
vara i behov av det allmännas hjälp, ägde rätt att deltaga i med dylikt
statsbidrag anordnade kurser.
Där så lämpade sig, torde kommissionen komma att föreskriva att åtnjutande
av arbetslöshetsunderstöd beträffande arbetslösa i de yngre åldersklasserna
skulle göras beroende av att dessa arbetslösa bevistade anordnade undervisningskurser.
Kursverksamheten kunde följaktligen komma att erhålla
en med arbetslinjen i viss mån likartad karaktär.
Då kurserna i främsta rummet vore avsedda för oförvållat arbetslösa, följde
därav, att statsbidrag endast kunde ifrågakomma, så länge deltagarna i en
kurs vore att anse som oförvållat arbetslösa. Detta innebure sålunda, att arbetslös
person, vilken deltoge i anordnad kurs, vore skyldig att emottaga anvisat
lämpligt arbete på den öppna marknaden vid risk att eljest omedelbart
avstängas från rätten att deltaga i med statsbidrag anordnad kurs eller att
gå förlustig det arbetslöshetsunderstöd, som kunde hava tillerkänts honom.
Med hänsyn till den ovisshet, som städse rådde beträffande arbetsmarknadens
utveckling, borde kurserna ej givas en längd utöver tre månader. I
många fall borde de göras kortare,
Arbetslöshetshjälp i form av kontant understöd kunde, efter arbetslöshetskommitténs
prövning av behovet och i den mån samtycke därtill utverkats
av arbetslöshetskommissionen, enligt sedvanliga grunder beredas arbetslös,
som deltoge i kurs för arbetslösa.
Där arbetslösa hänvisats till kurs i samband med erhållen arbetslöshetshjälp,
hade kommittén att särskilt noga tillse, att kursarbetet hade karaktären
av verklig arbetsprestation. Antalet undervisningstimmar borde uppgå till
omkring 25 per vecka och i allt fall icke understiga 20 timmar per vecka.
Läxläsning borde kunna ifrågakomma. Örn den arbetslöse icke tillgodogjorde sig
undervisningen, borde understödet indragas och han själv skiljas från kursen.
Där kursdeltagarna saknade hemmets stöd eller där så eljest av förhållan
-
10
Statsutskottets utlåtande Nr 123.
Gällande
bestäm
melser.
ciena prövades lämpligt, kunde arbetslöshetshjälpen utgå in natura, exempelvis
i form av kost och logi.
Vidare torde böra omnämnas, att arbetslöshetskommissionen genom cirkulär
den 19 februari 1932 till de kommunala arbetslöshetsorganen bragt till nämnda
organs kännedom innevarade års riksdags i det föregående omförmälda uttalande
att lantarbetare, som ofrivilligt bragts till arbetslöshet, borde i fråga
örn arbetslöshetshjälp, vartill bidrag av statsmedel utginge, likställas med
övriga arbetare.
Gällande författningsbestämmelser angående statsbidrag till arbetslöshetshjälp
äro sammanfattade i en kungörelse av den 7 juli 1922 (nr 419), som
länder till efterrättelse tills vidare, så länge anslag till ifrågavarande ändamål
utgår. I denna kungörelse gjordes viss ändring genom kungörelse den 22 juni
1928 (nr 214). Ändringen avsåg väsentligen viss av Kungl. Majit föreslagen
och av riksdagen godkänd jämkning i bestämmelserna rörande bidrag till s. k.
statskommunala arbeten, d. v. s. hjälparbeten, som bedrivas av kommuner med
bidrag av statsmedel från arbetslöshetsanslaget.
Därjämte har riksdagen vid särskilda tillfällen uttalat sig angående principerna
för den statliga hjälpverksamheten för arbetslösa. Sålunda meddelade
1922 års riksdag — efter det Kungl. Majit den 10 mars nämnda år fattat beslut,
innefattande jämkning i vissa avseenden av dittills gällande regler —
i skrivelse den 7 juni 1922, nr 291, nya direktiv för bedrivande av berörda
verksamhet, därvid särskilt spörsmålet örn arbetskonflikts inverkan å den av
staten lämnade arbetslöshetshjälpen behandlades.
Vidare beslöt 1923 års riksdag i anledning av en till riksdagen avlåten proposition,
nr 52, att vid utövandet av omförmälda verksamhet skulle, utöver då
gällande direktiv, tillämpas vissa av statsutskottet närmare angivna regler för
yrkesbestämningen (riksdagens skrivelse den 13 april 1923, nr 79).
Med anledning av ett av Kungl. Majit meddelat beslut rörande hjälpverksamheten
i ett speciellt fall av arbetskonflikt upptogs vid behandlingen av
Kungl. Majits förenämnda proposition nr 213 till 1926 års riksdag frågan örn
riktlinjerna för utövande av hjälpverksamheten i fall av arbetskonflikt till förnyat
skärskådande såväl i statsutskottet (utlåtande nr 168) som vid ärendets
behandling i riksdagens kamrar. I överensstämmelse med vad statsutskottet i
detta avseende hemställt, gjorde riksdagen i sin förut omförmälda skrivelse
nr 344, i vilken riksdagen anmälde sitt beslut örn anvisande av nytt anslag till
bekämpande av arbetslösheten, vissa uttalanden i fråga örn direktivens tillämpning.
Beträffande dessa uttalanden må hänvisas till den redogörelse, som lämnats
därför i 1927 års proposition i motsvarande fråga (nr 236 sid. 5).
Genom beslut den 18 juni 1926 förordnade sedermera Kungl. Majit, att ett
exemplar av berörda riksdagsskrivelse skulle överlämnas till statens arbetslöshetskommission
till kännedom och efterrättelse.
Enligt nyssnämnda kungörelse kan statsbidrag till av kommun anordnad verksamhet
för understöd åt arbetslösa eller av kommun bedrivet kommunalt arbetsföretag
såsom regel utgå med högst samma belopp, som av kommunen för än
-
Statsutskottets utlåtande Nr ]28.
11
damålet ställes till förfogande. Där synnerligen vägande omständigheter påkalla,
att statsbidrag utgår med större andel av kostnaderna, kan emellertid
framställning härom göras hos Kungl. Maj :t. Med hänsyn till den betydande
omfattning, som arbetslösheten på många håll erhållit, och de stora ekonomiska
svårigheter, varmed åtskilliga kommuner hava att kämpa, har Kungl. Maj:t
på senare tid i en mängd fall medgivit statsbidrag till här avsedd kommunal
hjälpverksamhet med större andel än 50 % av den därmed förenade kostnaden.
Till belysande av den utsträckning, i vilken dylika medgivanden lämnats, hava
å sid. 11 och 12 i statsrådsprotokollet återgivits två tablåer, utvisande det antal
kommuner inom olika län, för vilket Kungl. Maj :t för första halvåret 1932 eller
del därav medgivit statsbidrag med mer än 50 % av hela kostnaden.
Sedan i statsrådsprotokollet erinrats, hurusom i årets statsverksproposition Arbetslösomförmälts,
att statens arbetslöshetskommission i skrivelse den 9 december 1931 s{onen angågjort
framställning örn anvisande av anslag till bekämpande av arbetslösheten ende medelsunder
budgetåret 1932/1933 och därvid preliminärt beräknat det behövliga m m
anslagsbeloppet till 20,000,000 kronor, samt redogörelse lämnats för departementschefens
yttrande i frågan den 4 januari 1932, har departementschefen anmält,
att arbetslöshetskommissionen i en den 15 april 1932 dagtecknad skrivelse
lämnat vissa uppgifter till komplettering av en del i kommissionens förenämnda
skrivelse den 9 december 1931 meddelade siffror och beräkningar.
För de i nämnda skrivelse lämnade uppgifterna, i vad de beröra arbetsmarknadens
utveckling och läge, har departementschefen å sid. 13—29 i statsrådsprotokollet
i ett sammanhang lämnat en redogörelse.
Till belysande av arbetsmarknadens utveckling och arbetslöshetens omfattning
har kommissionen till en början meddelat vissa uppgifter, som återgivas i
tre å sid. 14 i statsrådsprotokollet intagna tabeller, utvisande den första antalet
ansökningar örn arbete på 100 lediga platser vid den offentliga arbetsförmedlingen,
den andra det procentuella antalet arbetslösa bland de till fackföreningarna
anslutna arbetarna och den tredje antalet anmälda hjälpsökande arbetslösa.
Av hela antalet till kommissionen rapporterade hjälpsökande arbetslösa vid
slutet av februari 1932 eller 108,032 voro 35,424 från städerna och 72,608 från
köpingar och landskommuner samt 54.658 familjeförsörjare och 53,374 icke familjeförsörjare.
Samtliga utom 234 utgjordes av män.
Vidare har kommissionen å sid. 15 lämnat i en tabell sammanförda uppgifter
rörande antalet hjälpta personer samt huru dessa fördela sig pä de olika hjälpfor
mer na.
Ytterligare har kommissionen å sid. 16 meddelat en tabell rörande de anmälda
arbetslösas procentuella fördelning på yrkesgrupper vid olika tidpunkter.
I anslutning till de sålunda lämnade statistiska uppgifterna har kommissionen
i skrivelsen den 9 december 1931 anfört följande.
I stort sett hade arbetslösheten intill år 1931 varit koncentrerad till samma
grupper av arbetare, som under åren närmast före 1930 varit drabbade av
arbetsbrist. Genom de förskjutningar, som efter hand inträtt, kunde arbets
-
12
Statsutskottets utlåtande Nr 123.
marknaden dock sägas ha i viss mån skiftat karaktär eller åtminstone fått vissa
drag mera utpräglade än förut. Under en följd av år hade kommissionen
ansett sig kunna hävda, att arbetslöshetsfrågan företrädesvis varit ett grovarbetarproblem.
Därutinnan hade numera en förändring inträtt. Under loppet
av år 1931 hade arbetslösheten nämligen börjat dels att ytterligare stegras för
industriarbetargrupper, som redan under längre eller kortare tid haft känning
av sina respektive företags trångmål, dels att mera märkbart breda ut sig
även till förut jämförelsevis oberörda arbetsområden.
Att grovarbetarna alltjämt intoge en förbärskande ställning inom arbetslöshetsstocken
och arbetslöshetsklientelet framginge visserligen redan därav, att
deras antal omfattade cirka en tredjedel av samtliga anmälda arbetslösa. I
absoluta tal vore ökningen från oktober 1930 till oktober 1931 synnerligen
kraftig, nämligen från 5,622 år 1930 till 18,043 år 1931, men icke desto mindre
motsvarades denna numerära stegring av en procentuell tillbakagång inom det
samlade hjälpklientelet, nämligen från 38.5 % den 31 oktober 1930 till 31.5 %
samma dag 1931.
Beträffande förhållandet inom de särskilda yrkesgrupperna anförde kommissionen
i sin skrivelse den 9 december 1931 följande.
Det tryckta läget inom jordbruket finge visserligen icke samma statistiska
belysning i rapporterna till kommissionen som beträffande näringslivet i övrigt
vore fallet. Situationens allvar gjorde sig dock på andra sätt märkbart. Under
den föregående stora krisen på arbetsmarknaden tjänstgjorde det vid världskrigets
slut ännu ekonomiskt bärkraftiga jordbruket såsom den stora reservoar,
vilken söge till sig en icke obetydlig del av industriens övertaliga arbetare.
Nu däremot bade jordbruksnäringen att kämpa med egna svårigheter, som
medfört bristande arbetstillgång för flera grupper av yrkesvana jordbruksarbetare,
varigenom det följaktligen än mindre blivit möjligt att till denna
näring överföra arbetslösa industriarbetare.
Försämringen på arbetsmarknaden hade under året framträtt med särskild
styrka inom skogsbruket och dess förädlingsindustrier, där arbetslösheten erhållit
en omfattning av sedan deflationskrisen 1921—1923 ej uppnådda dimensioner.
Yad särskilt anginge skogsbruket bade siffran för hjälpsökande från
cirka 1,600 vid början av år 1931 månad för månad — undantagandes juni
och juli — gott i höjden för att i oktober nå upp till nära 8,100; i oktober
1930 hade den redovisade siffran för arbetslösa skogsarbetare varit endast 214.
Utvecklingen oktober 1930—oktober 1931 hade lett till att skogsarbetarnas relativa
antal i förhållande till bela antalet hjälpsökande ökats från 1.5 % till 14.2 %.
Då skogsdrivningarna av allt att döma komme att avsevärt inskränkas under
vintern 1931—1932 förefölle det troligt, att ställningen på denna del av arbetsmarknaden
skulle bliva än mer nedslående, ehuru å andra sidan en åtminstone
temporär lättnad syntes vara att emotse under drivningarnas högsäsong,
d. v. s. månaderna januari—mars. De ändrade förhållandena på skogsbrukets
arbetsmarknad hade emellertid föranlett kommissionen att — redan före tillkomsten
av det uttalande i frågan, som gjordes av 1931 års riksdag — genom
beviljandet av dispenser från gällande avstängningsbestämmelser likställa
skogs- och flottningsarbetare med övriga arbetslösa i fråga om möjlighet att
komma i åtnjutande av statlig arbetslöshetsbjälp.
Inom trävaruindustrien hade sågverken sedan flera år tillbaka besvärats av
en tryckande depression med åtföljande arbetslöshet. Denna hade bland sågverksarbetarna
i Norrland varit i det närmaste konstant hela året. För hela
landet hade antalet hjälpsökande under januari 1931 varit 5,500; den 31 oktober
registrerades siffran 6,800. Jämfört med ställningen i oktober 1930 vore däremot
en rätt stor ökning att notera, nämligen från 2,600 (oktober 1930) till,
Statsutskottets utlåtande Nr 128.
13
såsom nyss omnämndes, 6,800 (oktober 1931). Den matta köplusten vid 1931
års skogsauktioner syntes också tyda på, att företagarna inom trävaruindustrien
vore inställda på fortsatt begränsning av produktionen.
Inom papper smasseindustrien hade tillverkningen begränsats och ett stort
antal företag periodvis inställt sin fabrikation. I viss utsträckning bade arbetarna
dock under tiden kunnat beredas sysselsättning med diverse förekommande
reparationsarbeten m. m., vilket jämte det förhållandet, att driftsinskränkningarna
varit av tillfällig karaktär, torde vara förklaringen till att
de rapporterade arbetslöshetssiffrorna för pappersmasse- och pappersindustrierna
icke varit särskilt höga under år 1931; för januari var siffran 900, under
sommarmånaderna rapporterades cirka 600 arbetslösa och den 31 oktober
anmäldes 1,200 personer arbetslösa inom dessa industrier.
Redan under hösten 1930 förebådade vissa företeelser _.en skärpning av lågkonjunkturen
inom jord-, sten- och glasindustrierna. Ännu i oktober 1930
hade dock antalet hjälpsökande arbetslösa inom dessa industrier blott uppgått
till inemot 4 % av hela antalet hjälpsökande. Situationen förvärrades emellertid
snabbt, och redan i början på år 1931 var arbetslösheten betydande. Sedan
dess hade den stigit oavbrutet med undantag för juni 1931. Kulmen nåddes
i augusti 1931, då nära 6,800 personer rapporterades såsom hjälpbehövande,
av vilka flertalet vore stenindustriarbetare. Därefter hade siffran visserligen
nedgått, så att hela antalet per den 31 oktober uppgått till cirka 5,400. Förklaringen
därtill läge delvis däri, att statliga beställningar av gatsten igångsatts
under oktober månad 1931, varigenom över 3,000 personer beretts utkomst.
Då siffran hjälpsökande för angivna yrkesgrupper inalles endast sjunkit med
ungefär 1,400, syntes emellertid ingen förbättring på arbetsmarknaden för
stenindustrien ha inträtt. Trots stenbeställningarna nödgades kommissionen
alltjämt bispringa en stor del av stenindustriens arbetslösa med arbete eller
kontanta understöd.
I detta sammanhang finge ej förbises, att även glasindustrien under 1931
drabbats av ökade svårigheter, som lett till en ganska betydande arbetslöshet,
enkannerligen för småglasbrukens arbetare.
Beträffande arbetstillgången inom gruv- och järnindustrien borde framhållas,
att de kommuner, inom vilka dessa industrier vore belägna, hörde till den
grupp av samhällen, som stått i en praktiskt taget aldrig avbruten förbindelse
med arbetslöshetskommissionen ända sedan den förra stora lågkonjunkturen
1921—1923. Den minskade efterfrågan på dessa industriers alster hade
under år 1931 föranlett stark återhållsamhet av produktionen vad anginge såväl
gruvor som järnbrukshantering, vilket jämväl återspeglades i siffrorna beträffande
de hjälpsökande. Dessa siffror hade hela år 1931 befunnit sig i en tillväxt,
som endast svagt brutits under juni och juli. Vid årets början hade
cirka 2,300 personer varit inregistrerade såsom hjälpbehövande inom dessa industrier;
den 31 oktober hade siffran nästan fördubblats (cirka 4,500).
De senaste årens goda konjunkturer för den mekaniska verkstadsindustrien
hade successivt försämrats. De hjälpsökandes antal inom denna industri hade
i oktober 1930 uppgått till 1,361. Vid årsskiftet 1930/1931 hade siffran stigit
till 3,064 och den 31 oktober 1931 till 4,488. Dessutom borde hållas i minnet,
att korttidsarbete tillämpats inom denna industri i stor utsträckning.
Rent siffermässigt sett komme härefter arbetslösheten inom husbyggnadsverksamheten
i betraktande. Mot bakgrund av läget i oktober 1930 hade
ställningen blivit sämre. Antalet hjälpsökande hade nämligen på ett år stigit
från 848 till 2,156, och tecken saknades icke, som tydde på att stegrad arbetslöshet
inom denna näringsgren hörde till de faktorer, med vilka man i fortsättningen
kunde bliva nödsakad att räkna. I samband därmed torde rörande
annan byggnadsverksamhet, såsom exempelvis de offentliga vägarbetena, böra
14
Statsutskottets utlåtande Nr 123.
erinras om de högst avsevärda belopp, som från statens, kommunernas och
vägstyrelsernas sida anvisats till olika slag av vägföretag, varigenom en betydande
arbetstillgång framskapats.
Inom övriga industrier hade arbetsmarknaden under den gångna delen av året
ganska väl motstått trycket av de dåliga konjunkturerna. För en del sådana,
såsom exempelvis närings- och njutningsmedelsindustrierna, kunde någon arbetslöshet
av betydelse icke ens anses vara för handen. Anmärkningsvärt vore
vidare, att arbetsmarknaden för kvinnor överhuvud taget knappast berörts av
lågkonjunkturen, vilket även framginge av de låga rapportsiffrorna för gruppen
»husligt arbete».
Handeln och samfärdseln hade av naturliga skäl haft starka känningar av
krisen och torde komma att drabbas av ytterligare svårigheter under någon tid
framåt. En stegring av arbetslösheten inom ifrågavarande näringsgrenar vore
därför sannolikt att emotse under vintern.
Antalet hos arbetslöshetskommissionen anmälda arbetslösa inom sjöfart och
fiske hade visserligen icke varit stort under år 1931 — maximum 705 i februari
och minimum 245 i juli — men uppenbarligen bomme en ökning av arbetslösheten
på förevarande arbetsområden att inträffa till följd av den alltmer
skärpta depressionen inom sjöfartsnäringen.
I sin skrivelse den 15 april 1932 har kommissionen i sistberörda avseende
anfört följande.
Grov- och diversearbetarna utgjorde alltjämt huvudkontingenten inom arbetslöshetskommissionens
klientel. Tillväxten av deras antal hade följt i det
närmaste parallellt med ökningen av den totala arbetslöshetssiffran. De utgjorde
sålunda vid pass en tredjedel av alla rapporterade arbetslösa. Sammanräknades
grov- och diversearbetarna med jordbrukets och skogshanteringens
arbetslösa, vilket ur vissa synpunkter syntes vara berättigat, kunde i det närmaste
hälften av alla arbetslösa numera anses utgöras av arbetare utan särskild
yrkesutbildning mot c:a 44 % i januari 1931.
Krisen inom jordbruket hade ännu icke mildrats utan snarare än mera skärpts.
De till kommissionen rapporterades antal inom näringen utgjorde i januari
1932 4,699 och i februari 5,832 mot 2,036 arbetslösa den 31 oktober 1931. Med
påfallande tydlighet framträdde försämringen vid en jämförelse mellan arbetslöshetssiffrorna
under januari månad under vart och ett av åren 1929—1932.
Antalet anmälda arbetslösa inom jordbruket under denna månad hade nämligen
utgjort år 1929 561, år 1930 427, år 1931 1,436 samt år 1932, såsom
nämnt, 4,699.
I än högre grad hade de i skogshushållningen anställda drabbats av lågkonjunkturen.
Mot ett redovisat antal arbetslösa skogsarbetare i oktober 1931 av
8,098 svarade i december samma år 11,852 och i januari 1932 10,142. Visserligen
kunde en svag nedgång i numerären konstateras även för februari,
men i betraktande av att skogsarbetarna icke ens under yrkets högsäsong på
vintern kunnat förskaffa sig sysselsättning — som jämförelse kunde anföras
att inalles endast 256 skogsarbetare varit rapporterade arbetslösa vintern 1929
-—- och då konjunkturerna för de industrier, vilka förädlade trä, alltjämt vore
vikande, syntes snarast en ytterligare försämring i skogsarbetarnas läge vara
att emotse under den närmaste framtiden.
Inom industri och hantverk vore arbetslösheten fortfarande störst bland trävaruindustriens
arbetare, ett förhållande som varit rådande under en följd av
år. Ökningen från sistlidna höst till i februari 1932 vore avsevärd. Däremot
uppvisade trämasse- och pappersindustrien åtminstone hittills ingen oroande arbetslöshetssiffra.
Stagnationen inom den mekaniska verkstadsindustrien återspeglades med
Statsutskottets utlåtande Nr 1ZS.
15
växande styrka i uppgifterna över antalet arbetslösa metall-, maskin- och verkstadsarbetare.
Då en förbättring av situationen inom denna industri plägade
vara nära förknippad med en allmän återhämtning inom näringslivet i övrigt,
enkannerligen jordbruket och byggnadsverksamheten, syntes böra räknas med
fortsatt arbetslöshet av betydande omfattning även inom denna grupp av industriarbetare.
Inom jord-, sten- och glasindustrien hade förhållandena gått mot ytterligare
försämring. En del glasbruk hade nedlagt driften, och inom stendustrien hade
icke förmärkts någon ljusning. Trots den mycket betydande statliga hjälp,
varav stenindustriens hårt prövade arbetarstam kommit i åtnjutande genom
arbetslöshetskommissionen, statsbeställning av gatsten samt beredskapsarbetens
förläggande till några av stenindustriens arbetslöshetscentra, syntes staten utöver
bistånd medelst föreslagen, fortsatt statsbeställning av gatsten, icke kunna
undgå att såsom dittills även under kommande budgetår genom reservarbeten
och kontanta understöd stödja flera av de mest utsatta stenhuggaren! - munerna och deras arbetslösa.
Den på sistone kraftigt ökade arbetslösheten bland byggnadsverksamhetens
arbetare syntes angiva, att det här icke endast gällde en säsongbetonad skärpning
av läget utan att även byggnadsindustrien nu fått känning av den allmänna
depressionen.
Bland gruvindustriens arbetare rådde fortfarande en rätt omfattande arbetslöshet,
som till sin huvudsakliga del drabbade personer, vilka under åratal varit
för sin existens beroende av statlig hjälp, och som fördenskull än mindre
kunde tänkas reda sig utan bistånd från staten, så länge de dåliga tiderna
varade.
Även inom handel och samfärdsel gåve sig krisens verkningar påtagligt till
känna, och detsamma gällde i lika hög grad för de i sjöfarten anställda. Uppenbarligen
syntes även här ett starkt hjälpbehov komma att i fortsättningen
göra sig gällande.
Arbetslöshetssiffrorna beträffande de industrier, som företrädesvis producerade
varor för avsättning inom landet, företedde däremot endast måttlig stegring
från sistlidna höst räknat, och dessa yrkens arbetslösa representerade endast
en ringa bråkdel av den samlade arbetslösheten i landet.
I skrivelsen den 15 april 1932 har kommissionen vidare efter i ämnet verkställd
undersökning i en tabell sammanfört uppgifter rörande de hjälpta personernas
samt de olika hjälp formernas fördelning å olika yrken. Uppgifterna,
som hänföra sig till förhållandena vid utgången av februari 1932, äro enligt
vad kommissionen meddelat, icke alldeles fullständiga, enär vissa kommuner
underlåtit att insända begärda uppgifter samt vissa inkomna uppgifter befunnits
felaktiga. Tabellen återfinnes å sid. 21 i statsrådsprotokollet.
I anslutning till denna tabell har kommissionen gjort vissa å sid. 22— 25 i
statsrådsprotokollet återgivna uttalanden.
Till närmare belysning av reservarbetenas värde för de i arbetena anställda,
ävensom till upplysning örn relationen mellan arbetsförtjänster och administrationskostnader
har kommissionen vidare hänvisat till i en å sid. 26 i statsrådsprotokollet
intagen tablå.
Beträffande utvecklingen å arbetsmarknaden under de senast förflutna månaderna
har kommissionen i sin skrivelse den 15 april 1932 anfört följande.
I skrivelsen den 9 december 1931 hade kommissionen framhållit, att perspektivet
för den närmaste tidens utveckling på arbetsmarknaden tedde sig be
-
16
Statsutskottets utlåtande Nr 183.
kymmersamt. Riktigheten av denna uppfattning hade sedermera bestyrkts och
kunde även siffermässigt avläsas i de av kommissionen ingivna tabellariska
sammanställningarna. För första gången sedan vintern 1922 hade nu antalet
till kommissionen rapporterade hjälpsökande arbetslösa överskridit siffran
100,000, men medan en klart påtaglig nedgång i arbetslösheten för tio år sedan
inträtt, sedan kulminationspunkten passerats i januari 1922, hade någon otvetydig
maximisiffra i arbetslöshetens utveckling ännu ej uppnåtts utan hade
siffrorna under den hittills gångna delen av detta år stegrats för varje månad,
örn också den svaga ökningen under mars, av de preliminärt uträknade siffrorna
att döma, syntes i det närmaste peka mot status quo och möjligheten av
vikande arbetslöshet med den varmare årstidens inträde. Tydligt vore emellertid,
att den oavlåtliga tillväxten av arbetslöshetssiffrorna sammanhängde
med att lågkonjunkturens verkningar börjat göra sig kännbara i snart sagt alla
delar av landet, vilket jämväl kommit till uttryck i en stark ökning av antalet
kommuner, som numera medelst månatlig rapportering trätt i förbindelse med
kommissionen. Med arbetslöshetens ökning hade också anspråken på statens
mellankomst blivit större, vilket påverkat alla områden av hjälpverksamheten.
Medan kommissionen sålunda i sin senaste framställning i budgetfrågan utgått
från att högst 12,000 arbetslösa skulle komma att erhålla placering i de statliga
reservarbetena under vintern—våren 1932, därvid maximisiffrorna tänkts
bliva uppnådda under vårmånaderna, hade arbetarantalet redan under högvintern
överskridit siffran 14,000 och beräknades ytterligare gå i höjden under
vårens och försommarens lopp. På samma sätt förhölle det sig med de statshommunala
arbetena. Medan i december 1931 det högsta antalet i dessa arbeten
på en gång anställda för budgetåret 1931/1932 uppskattats till 3,500, vilken
siffra beräknats för månaden mars, hade i verkligheten ..redan under februari
månad antalet anställda här utgjort omkring 4,000. Än svårare hade
det visat sig vara att hålla den kontanta understödsvensamheten inom gränserna
för uppgjorda beräkningar. Medan antalet med statsbidrag understödda
i december 1931 för månaderna januari, februari och mars 1932 uppskattats
till respektive 10,000, 12,000 och 15,000, hade det faktiska antalet understödstagare
innevarande år utgjort under januari 16,740 och under februari 21,481
och kunde motsvarande antal för mars månad preliminärt uppskattas till
24,200. Ökningen i antalet understödstagare sammanhängde delvis därmed
att den mestadels med understödsverksamhet kombinerade kursverksamheten
fått ett betydligt livligare uppsving i kommunerna än som tidigare antagits
bliva fallet. Under årets första kvartal hade pågått inalles 256 kurser på 73
olika platser i landet med tillsammans 4,700 deltagare. Statsbidrag hade beviljats
till dessa kurser med sammanlagt 170,47.8 kronor. Slutligen förtjänade
påpekas, att våglånefemden under senaste tiden tagits livligt i anspråk.
Rörande sättet för bedrivande av hjälpverksamheten under nästa budgetår
har kommissionen anfört, att verksamheten syntes böra i huvudsak anordnas
enligt samma grunder som hittills. Enligt kommissionen borde arbetslinjen och
därvid i främsta rummet de statliga reservarbetena inom ramen av det ekonomiskt
möjliga och tekniskt lämpliga ytterligare utvidgas, under det en beskärning
av understödsverksamheten borde äga rum.
Kommissionen har i detta sammanhang framhållit, att kommissionen med
hänsyn till statsmakternas direktiv rörande löneläget vid reservarbetena haft
att beakta den förskjutning i nedåtgående riktning, som för närvarande påginge
beträffande den allmänna lönenivån. Kommissionen hade därför gått i författning
örn att undersöka gällande grovarbetarlöner på den öppna arbetsmark
-
Statsutskottets utlåtande Nr 123.
17
naden och komme att verkställa de justeringar av lönenivån vid reservarbetena,
vartill undersökningens resultat gåve anledning.
Rörande övriga former av hjälpverksamheten har kommissionen uttalat sig
på följande sätt.
Liksom statens reservarbeten syntes även de stat skommunala re seri) arbet ena
komma att öka i betydelse och omfattning under instundande budgetår. Ett
påtagligen stegrat intresse för denna hjälpform hade under den gångna vintern
kommit till synes bland kommunerna, icke minst landskommunerna.
Yad därefter anginge den kontanta understödsverksamheten hade, såsom
nämnts, en betydande utvidgning av densamma befunnits påkallad under den
gångna vintern. Kommissionen hade emellertid i görligaste mån eftersträvat
att upprätthålla en viss lämplig avvägning mellan understöd och reservarbeten
samt sistlidne höst jämväl i cirkulär till de kommunala arbetslöshetsorganen
sökt förmå dem att — genom anordnande i mån av behov av reservarbete •—•
lämna sin medverkan till dessa strävanden. I avsikt att främja nödig kontroll
över understödsutdelningen hade kommissionen också uppmanat kommunerna
att, där så befunnes lämpligt och möjligt, kombinera åtnjutandet av
understöd med skyldighet för understödstagaren att utföra sådan motprestation,
varom gällande understödsförfattning innehölle vissa vägledande bestämmelser.
Anordningar av detta slag hade för övrigt _ redan under den
gångna vintern på flera håll vidtagits. Vidare hade i åtskilliga fall kommunernas
uppmärksamhet blivit fäst på fördelarna av att de kontanta understöden
helt eller delvis evalverades i förmåner in natura. Inkomna rapporter ådagalade,
att åtskilliga kommuner redan dessförinnan på eget initiativ ansett sig
böra bringa ett sådant system i tillämpning. Dessutom hade kommissionen
nyligen i ett allmänt cirkulär erinrat de kommunala arbetslöshetsorganen örn
att gällande föreskrifter rörande sättet för hänvisning av arbetslösa till reservarbeten
borde noga följas, så att intet eftersattes i fråga örn ingående prövning
av arbetsvillig!^ och hjälpbehov hos de arbetslösa.
Vidkommande slutligen kursverksamheten hade densamma tvivelsutan fyllt
ett verkligt behov, och anledning funnes antaga, att verksamhetens upprätthållande
efter nu uppdragna linjer och med beaktande av de under den senast
gångna vintern gjorda erfarenheter skulle visa sig av värde även under nästa
budgetår.
I fråga örn medelsbehovet för budgetåret 193211933 har arbetslöshetskommissionen
i sin skrivelse den 15 april 1932 uttalat sig sålunda.
Att bedöma framtidsutsikterna på arbetsmarknaden vore för närvarande
vanskligare än på länge. Då inga säkra tecken på en begynnande allmän omsvängning
i konjunkturerna, knappast ens en säsongmässig ljusning, ännu kunnat
med bestämdhet förmärkas, syntes man icke för den närmaste framtiden
kunna räkna med någon genomgående förbättring av arbetsmarknadsläget. I
avsaknad av säkra hållpunkter för ett bedömande av konjunkturutvecklingens
tendens och arbetsmarknadens därav beroende gestaltning vore det kommissionen
nu, lika litet som tillförne, möjligt att förete någon tablå över hjälpverksamhetens
sannolika kostnader under nästkommande budgetår. Till grund för
en beräkning av medelsåtgången under nästa budgetår syntes därför för närvarande
endast kunna läggas de kostnader, som hjälpverksamheten under den
dittills tilländalupna delen av innevarande budgetår åsamkat staten. Med utgångspunkt
från en sådan beräkningsgrund syntes erfordras, att i riksstat^
för nästa budgetår upptoges ett anslag för ifrågavarande ändamål av 25 miljoner
kronor eller 5 miljoner kronor mera än kommissionen beräknat i sin skrivelse
Bihang till riksdagens protokoll 1932. G sami. 70 käft. (Nr 123.) 2
18
Statsutskottets utlåtande Nr 123.
Departe
ments
chefen.
den 9 december 1931. Att under för handen varande omständigheter särskilt
fastställa storleken av erforderlig medelsreserv vore för närvarande icke möjligt,
vadan det angivna beloppet syntes få anses tillsvidare innesluta jämväl
sådan reserv.
Enligt kommissionens mening vore det icke påkallat, att något ytterligare
belopp tillfördes kommissionens väglånefond, därest årets riksdag komme att
lämna utan erinran en av Kungl. Majit i utsikt ställd anordning med förskotterande
av automobilskattemedel till vägstyrelser och andra för att möjliggöra
igångsättande av vissa även ur hjälpverksamhetens synpunkt önskvärda
vägarbeten.
. Hå arbetslöshetskommissionen räknade med att de anslag, som hittills anvisats
till arbetslöshetens bekämpande, komme att vara helt förbrukade vid utgången
av ^löpande budgetår, och då hjälpverksamhetens kostnader för nästa
budgetår, såvitt för närvarande kunde bedömas, ej syntes komma att understiga
25 miljoner kronor, måste hela sistnämnda belopp nyanvisas. Skulle emellertid
förhållandenas, utveckling medföra, att nu beräknat anslag icke bleve för ändamålet
tillräckligt, syntes kommissionen vid lämplig tidpunkt under loppet av
nästa budgetår få hos Kungl. Maj :t göra de framställningar och förslag,
vartill den till äventyrs förändrade situationen kunde giva anledning.
Under hänvisning till det anförda har arbetslöshetskommissionen hemställt,
att Kungl. Maj :t måtte hos riksdagen utverka anvisande för budgetåret
1932/1933 av ett anslag till bekämpande av arbetslösheten av 25 miljoner
kronor.
Departementschefen har i ärendet anfört följande:
»Arbetslösheten inom riket har under den gångna delen av året i samband med
kända förhållanden av olika slag tagit en omfattning, varmed man ännu vid
årsskiftet knappast ansag sig behöva räkna. Inom de flesta yrkesgrenar har
arbetstillgången minskats, och knappast på något område ser man sig i stånd
att mera bestämt peka pa en begynnande ljusning. Den vanliga nedgången i
arbetslöshetens omfattning efter vinterns slut har detta år ännu icke kunnat
skönjas, låt vara att detta delvis kan bero på tillfälliga orsaker.
Inför den mörka bild, som det nuvarande läget sålunda erbjuder, är det emellertid
två omständigheter, som synas mig böra fasthållas. Den ena är att, hur
oroväckande stor arbetslösheten än för närvarande är, den ändock icke på långt
när har samma omfattning som under krisåren 1921 och 1922, då antalet anmälda
arbetslösa, när det var som störst, utgjorde omkring 165,000 mot för närvarande
ej fullt 110,000. Vidare kan erinras, att den nuvarande arbetslöshetskrisen
berör så gott som hela världen och att vårt land ingalunda är särskilt illa
lottat. Av en redogörelse, som återfinnes i en genom internationella arbetsbyrån
i Genéve utgiven, i dagarna utkommen publikation, framgår, att medan antalet
arbetslösa enligt fackföreningarnas siffror i Sverige uppgår till omkring 24 % av
arbetarantalet, utgör det procentuella antalet arbetslösa i de länder, där jämförelse
kunnat göras, följande, nämligen för Tyskland 33 %, för Storbritannien och
norra Irland 22 %, för Belgien 43.3 %, för Danmark 31.1 %, för Holland 33.6 %, för
Schweiz 25 %, för Tjeckoslovakien 11.3 %, för Australien 28 %, för Canada 22 %
och för Förenta Staterna 23.1 %, allt av antalet arbetare. Av de här nämnda
länderna är det alltså endast Tjeckoslovakien, som befinner sig i nämnvärt
Statsutskottets utlåtande Nr 123.
19
gynnsammare läge i förevarande avseende än Sverige. I Frankrike har enligt
samma publikation antalet arbetssökande från mars 1931 till mars 1932 ökats
från 60,000 till 340,000, och i Italien har motsvarande antal under samma tid
stigit från 790,000 till 1,175,000.
Redan då jag preliminärt anmälde frågan örn förevarande anslag till årets
statsverksproposition anförde jag, att slutligt avgörande angående storleken
av anslagsbeloppet för nästa budgetår uppenbarligen icke kunde då träffas.
Jag anslöt mig därvid till arbetslöshetskommissionens uppfattning, att uppskattningen
av medelsbehovet denna gång ställde sig svårare än tidigare, detta
med hänsyn till den särskilt denna gång föreliggande vanskligheten att bedöma
arbetsmarknadens framtida gestaltning. Kommissionen har ju också numera
sett sig nödsakad att uppskatta medelsbehovet för nästa budgetår till ett belopp,
som med icke mindre än 5 miljoner kronor överstiger det av kommissionen preliminärt
beräknade och i statsverkspropositionen upptagna beloppet 20,000,000
kronor. Vid denna uppskattning har kommissionen, under betonande av omöjligheten
att förutse utvecklingen på arbetsmarknaden under nästa budgetår
och under inskärpande av att någon tendens till förbättring ännu icke kunnat
spåras, ansett sig böra till grund för beräkningen av medelsbehovet lägga
medelsåtgången under den hittills gångna delen av innevarande budgetår.
Även enligt min uppfattning är detta den grund, på vilken i nuvarande läge
en anslagsberäkning bör byggas. Tyvärr synes man för närvarande knappast
hava rätt att räkna med att läget, örn man betraktar perioden såsom en helhet,
under nästa budgetår skall bliva bättre än under den nu löpande perioden. Tillräcklig
anledning torde dock ej finnas att i nuvarande statsfinansiella läge belasta
budgeten med större utgifter för ändamålet, än som kunna antagas bliva
oundgängligen erforderliga. Såsom: arbetslöshetskommissionen antytt lärer
det, i fall den nu ifrågasatta medelsanvisningen skulle bliva otillräcklig, få
såsom i motsvarande fall skett under innevarande budgetår bero på prövning
vid en senare tidpunkt vad som då bör och kan åtgöras.
Med denna utgångspunkt och då jag dels delar arbetslöshetskommissionens
uppfattning att de för dess nuvarande verksamhet till förfogande stående medlen
— med bortseende från väglånefonden och från beräknad medelsreserv å
2.000. 000 kronor —- kunna antagas vara förbrukade med utgången av innevarande
budgetår, vilket innebär, att kostnaderna för verksamheten under budgetåret
beräknas uppgå till omkring 25 miljoner kronor (jämför prop. 15/1932
sid. 11 och 12), och dels såsom redan i statsverkspropositionen angivits utgår
från att nuvarande grunder för arbetslöshetshjälpen skola under nästa budgetår
lämnas väsentligen oförändrade, har jag anslutit mig till kommissionens
uppfattning, att anslagsbeloppet för nästa budgetår bör bestämmas till
25.000. 000 kronor.
Efter att sålunda hava angivit min ståndpunkt till själva den föreliggande
huvudfrågan anhåller jag att få göra några kompletterande uttalanden rörande
vissa punkter av det föreliggande ämnet.
I fjolårets proposition i ämnet anförde jag, att en ökning av arbetslöshetens
omfattning och varaktighet borde föranleda en höjning av det procentuella an
-
20
Statsutskottets utlåtande Nr 12S.
talet hjälpta i förhållande till hela antalet hjälpsökande. Trots den väldiga
ansvällningen av sistnämnda antal har också en sådan höjning skett, i det att
nämnda procenttal, som enligt senaste siffror utgör mellan 56 och 57, nu är
väsentligt högre än någon gång tidigare under de senare åren. Detta resultat
har visserligen kunnat uppnås endast genom en kraftig utökning av verksamheten
med kontantunderstöd, något som dock med hänsyn till förhållandena synes
mig berättigat, i den mån kontanthjälpen icke kommer att utsträckas över allt
för lång tidrymd för en och samma individ.
Den omständigheten, att ett stort antal kommuner — särskilt i sådana trakter,
där långvarig och omfattande arbetslöshet varit rådande — fått sin ekonomi
försvagad, har också föranlett Kungl. Maj:t att i betydande omfattning
medge en höjning av det regelmässigt utgående statsbidraget till statskommunala
arbeten och kontantunderstöd; jag hänvisar i detta hänseende till den förut
lämnade redogörelsen. I detta sammanhang bör emellertid icke förbises den
fara, som enligt vad utvecklingen visat föreligger därutinnan, att, örn tillsynen
icke är tillräckligt effektiv, ersättning kan komma att utgå på samma gång
av arbetslöshetsmedel och från fattigvården, något som tydligen medför allvarliga
olägenheter icke endast av ekonomisk natur. Enligt vad jag förvissat
mig örn, har emellertid arbetslöshetskommissionen sin uppmärksamhet riktad på
angelägenheten av en effektiv kontroll i detta hänseende.
Vad angår kursverksamheten för arbetslös ungdom, synes mig densamma
efter de senast vidtagna åtgärderna hava kommit i en riktig utveckling, och
jag förutsätter, att denna verksamhet bör fortgå under oförändrade former
jämväl under nästa budgetår. Därigenom kommer hjälp att beredas de yngre
arbetslösa på ett betydligt mera ändamålsenligt sätt än tidigare. Av den i det
föregående omnämnda undersökning, som arbetslöshetskommissionen verkställt
rörande arbetslöshetshjälpens fördelning på olika arbetargrupper, har det framgått,
att även lant-, skogs- och flottningsarbetare till avsevärt antal kommit i
åtnjutande av sådan hjälp. I anslutning till tidigare uttalanden från riksdagens
sida förutsätter jag, att dessa arbetargruppers hjälpbehov skall, i den
man förhållandena så påkalla, jämväl i fortsättningen vederbörligen beaktas.
Ävenledes utgår jag från att det belopp av 500,000 kronor, som enligt beslut
av 1932 års riksdag står till Kungl. Maj:ts förfogande för att efter prövning
av Kungl. Majit användas för främjande av företagsverksamhet, varigenom i
största möjliga utsträckning ökade arbetstillfällen må kunna beredas, skall kunna
för enahanda ändamål användas även under nästa budgetår.
Som förut erinrats har den till arbetslöshetskommissionens förfogande stående
så kallade väglånefonden, från vilken i form av lån förskott lämnas å
statsbidrag till vägbyggnadsföretag, genom beslut innevarande år höjts från
1,000,000 till 2,000,000 kronor. Arbetslöshetskommissionen har nu icke föreslagit
någon ytterligare utökning av fonden. Därvid har emellertid kommissionen
utgått från att riksdagen skall lämna utan erinran vad chefen för kommunikationsdepartementet
i proposition (nr 211) till årets riksdag anfört därom
att han vore beredd att förorda, att Kungl. Majit efter vederbörliga förberedelser
verkställde en fördelning förskottsvis av automobilskattemedel i och för
Statsutskottets utlåtande Nr 128.
21
igångsättande av nya vägbyggnadsarbeten, vilka vöre av beskaffenhet att
kunna tilldelas bidrag av automobilskatteinedel och vilkas omedelbara påbörjande
funnes påkallat för lindrande av arbetslöshet. Då jag anslutit mig till
kommissionens uppfattning på denna punkt, har även jag utgått från nämnda
förutsättning. Skulle den av chefen för kommunikationsdepartementet ifrågasatta
anordningen icke komma till stånd, lärer det bliva erforderligt att på en
eller annan väg söka åstadkomma en utökning av väglånefonden.
Vid behandlingen av förevarande ärende har jag tagit under övervägande
ett flertal till Kungl. Maj :t eller chefen för socialdepartementet ställda framställningar,
i vilka påyrkas förändringar i olika hänseenden av nu gällande
regler för statens åtgärder till bekämpande eller lindrande av arbetslösheten.
Bland dessa framställningar må här nämnas sådana från landstingens norrlandskommitté,
från Norrbottens socialdemokratiska partidistrikt, från Sundbybergs
stad samt från landsorganisationen i Sverige genom landssekretariatet.
I den mån dessa framställningar syfta till införande av arbetslöshetsförsäkring
torde de få bliva föremål för bedömande i senare sammanhang. Här
vill jag endast med hänsyn till vad som i framställningar från norrlandshåll
anförts rörande de speciella svårigheter, som arbetslöshetskrisen medfört för
Norrland, erinra örn vissa av de åtgärder, som under senaste tiden vidtagits i
sådana hänseenden, som avses i framställningarna. Sålunda har årets riksdag
höjt anslaget till ödebygdsvägar i bland annat Norrbottens län med 100,000
kronor till 1,000,000 kronor. Vad angår bidragen till vägföretag, kan Kungl.
Majit, då särskilda skäl föreligga och fråga ej är örn nyanläggning av landsväg
eller vanlig bygdeväg, medgiva förhöjd bidragsprocent. Vid prövningen av
dylika frågor beaktas jämväl arbetslöshetssynpunkten. I årets statsverksproposition
har emellertid under sjätte huvudtiteln föreslagits, att till nyanläggning
av landsvägar och vanliga bygdevägar, som utföras till arbetslöshetens lindrande,
ett fyllnadsbidrag skall kunna lämnas av länens automobilskattefonder,
varigenom dessa slag av arbeten skulle för dylika fall jämställas med andra
vägföretag. Med hänsyn till önskemålet örn ökad snabbhet vid upprättande av
planer till vägföretag och vid granskning av dylika planer har ytterligare i
sjätte huvudtiteln av årets statsverksproposition givits uttryck för den uppfattningen,
att vägingenjörerna i de norrländska länen skulle för vissa dem åvilande
göromål beträffande byggande av ödebygdsvägar och tillfartsvägar till inlandsbanan
kunna få anlita särskilda biträden. Häremot har riksdagen ej uttalat
någon erinran. Dessutom har riksdagen godkänt Kungl. Maj :ts av enahanda
anledning framställda förslag att tillfälliga vägingenjörsassistenter skulle få
anställas i ett antal län, där behov av förstärkning förelåge, med början redan
med våren 1932. Beträffande i en av framställningarna berört spörsmål om
medel för anordnande av Haparanda uthamn må nämnas, att riksdagen för nästa
budgetår anvisat av Kungl. Maj :t för ändamålet äskat belopp å 200,000 kronor.
Ävenledes har riksdagen för nästa budgetår för fortsättande av inlandsbanebygget
anvisat anslag av 4,000,000 kronor.
I det föregående har jag såsom min ståndpunkt angivit, att anslaget till
bekämpande av arbetslösheten bör för nästa budgetår bestämmas till 25,000,000
22
Statsutskottets utlåtande Nr 123.
Motioner.
kronor — eller 5,000,000 kronor mer än som preliminärt beräknats i statsverkspropositionen
— att utgå enligt i huvudsak samma grunder som gälla
för närvarande. Enligt vad jag inhämtat av chefen för finansdepartementet
kommer denne att senare under riksdagens lopp framlägga förslag rörande sättet
för anskaffande av medel till täckande av den sålunda beräknade merkostnaden.
»
I samband med Kungl. Maj:ts förevarande proposition har utskottet till behandling
förehaft följande motioner, nämligen:
dels två likalydande motioner, väckta, den ena, nr 109, inom första kammaren
av herr G. Möller m. fl. och den andra, nr 195, inom andra kammaren
av herr P. A. Hansson i Stockholm m. fl., vari hemställts, bland annat, att
riksdagen måtte för budgetåret 1932/1933 till motverkande av arbetslösheten
anvisa ett extra reservationsanslag av 20 miljoner kronor att användas huvudsakligen
till kontantunderstöd och i överensstämmelse med i motionerna angivna
grunder;
dels en inom första kammaren av herrar I. Holmgren och J. Bergman väckt
motion, nr 91, däri hemställts, att riksdagen vid bifall till motionen
nr 90 i första kammaren örn extra tobaksskatt och tullförhöjning å
kaffe måtte besluta, att inflytande medel skola ställas till Kungl. Maj:ts
disposition för finansiering av åtgärder till arbetslöshetens bekämpande;
dels en inom första kammaren av herr J. Pålsson väckt motion, nr 141, vari
föreslagits, att riksdagen ville besluta, att kommun, som på egen bekostnad
bereder arbetstillfällen för arbetslösa inom kommunen, icke får besluta, att
högre timlön eller ackordslön härför utbetalas än 20 % under den i orten gällande
normala grovarbetarelönen;
dels en inom andra kammaren av herr O. Osberg väckt motion, nr 18, däri
hemställts, att riksdagen måtte besluta, att de kommuner, vars sammanlagda
skatteutskylder överstiga 12 kronor per skattekrona, skola befrias från utgift
till bekämpande av arbetslösheten;
dels en inom andra kammaren av samme motionär väckt motion, nr 104,
vari hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att
Kungl. Maj :t måtte skyndsamt låta utreda planläggning av nyttiga arbeten på
lång sikt, för statens räkning, i syfte att bereda arbetslösa anställning;
dels en inom andra kammaren av herr B. Mogård väckt motion, nr 42, vari
hemställts, att riksdagen ville vidtaga sådan ändring i de för statens arbetslöshetshjälp
gällande direktiven, att ökade möjligheter till kontantunderstöd lämnas
i motionen berörda grupper,
samt att utredning verkställes i syfte att bereda lämpliga reservarbeten åt
arbetslösa, som förut sysselsatts inom de merkantila yrkena och som sakna
fysiska förutsättningar för hårt kroppsarbete;
dels ock slutligen en inom andra kammaren av herr Verner Karlsson m. fl.
väckt motion, nr 542, däri hemställts,
att riksdagen till bekämpande av arbetslösheten för budgetåret 1932/1933
måtte anvisa ett extra reservationsanslag av kronor 140,000,000 att användas
Statsutskottets utlåtande Nr 123.
23
till anordnande av statliga och kommunala arbeten för de arbetslösa- samt till
kontantunderstöd för de arbetslösa, vilka icke kunna beredas arbete;
att riksdagen måtte upphäva de nu gällande direktiven för arbetslöshetsverksamheten
och föreskriva, att arbetslöshetskommissionen avskaffas samt att
hjälpverksamheten för de arbetslösa organiseras så, att ledningen därav lägges
direkt under socialdepartementet och under detsamma sorterande organ;
att de genom staten och kommunerna för de arbetslösa anordnade arbetena
betalas med avtalsenliga löner samt att riksdagen, vid beviljande av ovan påyrkade
anslag, måtte fastställa sådana direktiv, att alla arbetslösa i möjligaste
mån beredes arbete och att, därest i något fall arbete ej kan beredas de arbetslösa,
dessa beviljas tillräckligt kontant understöd.
I fråga örn de skäl, motionärerna anfört till stöd för sina förslag, får utskottet
hänvisa till motionerna.
Såsom de i propositionen lämnade uppgifterna giva vid handen och allmänt
känt är, har arbetslösheten under de gångna månaderna av innevarande år tagit
en omfattning, som måste betraktas såsom synnerligen oroväckande. Med
den varmare årstidens inbrott bör dock någon ljusning kunna förväntas inträda,
som bör kunna medgiva en begränsning av den understödsverksamhet, varom
nu är fråga.
Enligt den föreliggande propositionen skulle statens hjälpverksamhet för arbetslösa
under nästkommande budgetår utövas efter i huvudsak samma linjer
som hittills. Härtill får utskottet giva sin anslutning. Motionsvis (II: 104)
har, såsom nämnts, hemställts örn utredning angående planläggning av nyttiga
arbeten på lång sikt i syfte att bereda arbetslösa anställning. Med anledning
härav vill utskottet hava uttalat, att utskottet, med hänsyn till det försvårade
budgetära läget, förutsätter, att största möjliga omsorg iakttages vid valet av
lämpliga objekt för reservarbetens utförande.
Såsom av statsrådsprotokollet framgår, har arbetslöshetskommissionen i sin
skrivelse till Kungl. Majit den 15 april 1932 anmält, att kommissionen, med
hänsyn till statsmakternas direktiv rörande löneläget vid reservarbetena, beaktat
den förskjutning i nedåtgående riktning, som för närvarande pågår beträffande
den allmänna lönenivån samt att kommissionen därför gått i författning
om att undersöka gällande grovarbetarlöner på den öppna arbetsmarknaden
och att den komme att verkställa de justeringar av lönenivån vid reservarbetena,
vartill undersökningens resultat gåve anledning. Utskottet vill med avseende
härå framhålla angelägenheten av att därvid tillbörlig hänsyn tages
till löneförhållandena inom jord- och skogsbruk.
I övrigt vill utskottet framhålla, att verksamheten bör, så långt ske kan,
inriktas på att inom ramen av tillgängliga anslag bereda arbete åt största möjliga
antal arbetslösa.
Vad beträffar storleken av det anslag, som äskats för nästkommande budgetår
för nu berörda ändamål, har utskottet funnit sig böra tillstyrka anvisandet
av det av Kungl. Majit ifrågasatta beloppet å 25,000,000 kronor. Det i
motionen 1:91 av herrar Holmgren och Bergman framförda yrkandet torde
icke böra föranleda någon riksdagens åtgärd med hänsyn till den utgång, den
av dem i sagda motion åberopade motionen 1:90 erhållit inom riksdagen.
Utskottets
yttrande.
24
Statsuislcoltets utlåtande Nr 123.
Av vad sålunda anförts framgår, att utskottet icke kunnat ansluta sig till
de synpunkter, som framförts i de av herrar Möller m. fl. och P. A. Hansson
m. fl. väckta motionerna 1:109 och II: 195, liksom ej heller till de yrkanden,
som framställts i den av herr Karlsson i Grängesberg m. fl. väckta motionen,
11:542.
Yad härefter angår den av herr Pålsson väckta motionen, 1:141, får utskottet
framhålla, att ett bifall till motionen skulle komma att innebära ett sådant
intrång på den kommunala självstyrelsen, att utskottet redan av principiellaskäl
måste avstyrka densamma.
Även den av herr Osberg väckta motionen, 11:18, som till sin innebörd är
att hänföra till den under utredning befintliga frågan örn skatteutjämning, får
utskottet avstyrka med erinran örn, att, enligt vad statsrådsprotokollet utvisar,
Kungl. Maj :t med hänsyn till den omfattning, arbetslösheten på mångå håll
erhållit, och de stora svårigheter, varmed åtskilliga kommuner haft att kämpa,
beviljat statsbidrag ända upp till 90 procent av kostnaderna för ifrågavarande
hjälpverksamhet.
Vad slutligen beträffar den av herr Mogård väckta motionen, II: 42, vill utskottet
framhålla, att, enligt vad erfarenheten visat, de i motionen framförda
önskemålen kunna tillgodoses med nu gällande direktiv.
På grund av vad sålunda anförts och då utskottet i övrigt icke haft något
att erinra mot Kungl. Majlis förslag, får utskottet hemställa,
I:o) att riksdagen må med bifall till Kungl. Maj :ts förevarande
proposition och med avslag å herrar Möllers m. fl. och
P. A. Hanssons m. fl. samt Karlssons i Grängesberg m. fl.
ovanberörda motioner, 1:109, II: 195 och 542, i vad de skilja
sig från Kungl. Maj:ts förslag, till bekämpande av arbetslösheten
för budgetåret 1932/1933 anvisa ett extra reservationsanslag
av 25,000,000 kronor.
II: o) att herrar Holmgrens och Bergmans motion I: 91 icke
må föranleda någon riksdagens åtgärd;
III:o) att herr Pålssons motion 1:141 icke må vinna riksdagens
bifall;
IV:o) att herr Osbergs motion II: 18 ej heller må av riksdagen
bifallas;
V:o) att herr Osbergs motion 11:104 må anses besvarad
genom vad utskottet ovan anfört; samt
VI :o) att herr Mogårds motion II: 42 likaledes må anses besvarad
genom vad utskottet anfört.
Stockholm den 31 maj 1932.
På statsutskottets vägnar:
S. H. KVARNZELIUS.
Statsutskottets utlåtande Nr 123.
25
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar Kvarnzelius, Bergqvist, Nilsson i Gränebo,
Svensson i Kompersmåla, Oscar Olsson, Asplund, Walles, P. A. Bergström, Carlsson
i Gävle, Thelin, Pauli och Nylander, samt
från andra kammaren: herrar Anderson i Ekstock, Jansson i Falun, Bengtsson
i Norup, Törnkvist i Karlskrona, Strindlund, Olsson i Blädinge, Wigforss, Olofsson
i Digernäs, Andersson i Höör, Lindskog, Järte och Persson i Falla.
Reservationer:
1) av herrar Bergqvist, Nlissera i Gränebo, Svensson i Kompersmåla, Thelin,
Nylander, Strindlund, Olsson i Blädinge, Olofsson i Digernäs, Lindskog, Järte
och Tersson i Falla, vilka ansett att utskottets motivering bort hava följande
lydelse:
»Såsom de-----nu är fråga.
Enligt den-----reservarbetens utförande.
Såsom av-----jord- och skogsbruk. Såsom konjunkturerna ge
-
stalta sig, äventyrar man eljest, att de enskilda företagarna vid sin lönesättning
mångenstädes icke kunna upptaga tävlan med de löner, som utbetalas vid
reservarbetena. Detta kan leda till svåra olägenheter vid arbetslöshetens bekämpande
i form av dels minskning av arbetstillfällena i öppna marknaden och
dels benägenheten för kvarstannande vid reservarbetena.
I övrigt-----antal arbetslösa. Vid arbetslöshetskommissionens
samarbete med kommunerna bör större hänsyn tagas till ändamålsenligheten
och omfattningen av dessas egna åtgärder för arbetslöshetens bekämpande i förhållande
till deras egna ekonomiska resurser.
Utskottet vill vidare hava uttalat önskvärdheten av att plats beredes inom
kommissionen jämväl för representant för jord- och skogsbrukets intressen.
Vad beträffar -------hemställa.»
2) av herrar Oscar Olsson, Asplund, Walles, P. A. Bergström, Pauli, Anderson
i Råstock, Jansson i Falun, Törnkvist i Karlskrona, Wigforss och
Andersson i Höör, vilka ansett, att utskottets yttrande och förslag bort hava
följande lydelse:
»Såsom de i propositionen lämnade uppgifterna giva vid handen och allmänt
är känt, har arbetslösheten under senare tid tagit en omfattning, som måste
betraktas såsom synnerligen oroväckande. Arbetstillgången har minskats inom
flertalet yrkesgrenar, och knappt på något område synes man kunna peka
på någon nämnvärd ljusning. Större krav än på länge måste därför ställas på
det allmännas åtgärder till minskande av arbetslöshetens menliga följder, vilka
eljest skulle kunna tillfoga samhället allvarlig skada.
Bihang till riksdagens protokoll 1932. 6 sami. 70 höft. (Nr 123-'')
3
26
Statsutskottets utlåtande Nr 123.
Enligt den föreliggande propositionen skulle statens hjälpverksamhet på
ifrågavarande område under nästkommande budgetår utövas efter i huvudsak
samma former som hittills.
I överensstämmelse med vad i motionerna 1:109 och 11:195 framhållits,
anser utskottet däremot för sin del, att den nu rådande exceptionella arbetslösheten
oawisligen kräver, att arbetslöshetskommissionens verksamhet, så länge
densamma fortgår, bedrives efter långt mera humana regler än hittills skett.
Utskottet, som för sin del hyser den uppfattningen, att kommissionens verksamhet
bör snarast möjligt avvecklas, vill särskilt framhålla angelägenheten av
att hjälpverksamheten så anordnas, att densamma kommer att omfatta alla oförvitliga,
utan eget förvållande arbetslösa och att i sådant syfte den kontanta
understödsverksamheten bedrives i all den utsträckning, förhållandena påkalla.
Vad sistnämnda verksamhet beträffar, måste, bland annat, det förhållandet
tagas i betraktande, att då, enligt vad påvisas kan, de av arbetslösheten hårdast
drabbade kommunerna i sin beskattning nått fram till eller över den ekonomiska
bristningsgränsen staten icke bör undandraga sig att i långt större omfattning
än hittills skett medverka till lämnande av kontantunderstöd dels genom att låta
det statliga bidraget komma ett större antal arbetslösa till godo och dels genom
att i större omfattning höja statens procentuella andel i det sammanlagda statliga
och kommunala understödsbeloppet. På sätt i förberörda motioner framhållits,
kan ju ock en statens understödspolitik av detta slag hänföras till en
kommunal skatteutjämning, framtvingad av ojämnheten i den kommunala
skattebelastningen de olika kommunerna emellan. Det synes utskottet angeläget,
att arbetslöshetshjälpen fördelas mellan staten och kommunerna på sådant
sätt, att de senares bördor icke bliva mera betungande än avsikten från
början var med den statliga hjälpverksamhetens inrättande.
I detta sammanhang vill utskottet ock framhålla angelägenheten av att, då
förhållandena på arbetsmarknaden aktualiserat en genomgripande revision av
nu ifrågavarande hjälpverksamhet, nödhjälpslönerna fastställas med fullt beaktande
av regeln, att de arbetslösa »kunna bereda sig uppehälle på den fastställda
nödhjälpslönen». Alla arbeten till arbetslöshetens bekämpande, vilka,
så långt möjligt är, böra planläggas på lång sikt, (motionen II: 104) böra enligt
utskottets mening, så snart omständigheterna det medgiva, förläggas till
öppna marknaden, och avstängning från arbetslöshetshjälp bör endast drabba
den, som deltager i strejk eller är föremål för lockout. Utskottet vill likaledes såsom
sin mening hava uttalat, att arbetsplats, vid vilken arbetskonflikt pågår, ej
bör räknas till den öppna marknadens arbetstillfällen och att sålunda arbetslös
icke må anses skyldig att taga anställning å sådan arbetsplats vid äventyr
att arbetslöshetshjälpen eljest indrages.
Vad beträffar storleken av det anslag, som för nästkommande budgetår bör
beviljas för nu berörda ändamål, har utskottet funnit sig böra stanna för att,
jämte erforderligt anslag för beredskapsarbeten, det av Kungl. Maj:t ifrågasatta
beloppet å 25,000,000 kronor anvisas för ändamålet ifråga. Det i motionen
I: 91 av herrar Holmgren och Bergman framförda yrkandet torde icke
Statsutskottets utlåtande Nr 128.
27
böra föranleda någon riksdagens åtgärd nied hänsyn till den utgång den av deni
i sagda motion åberopade motionen I: 90 erhållit inom riksdagen.
Att, på sätt föreslagits, det belopp av 500,000 kronor, som enligt beslut av
årets riksdag står till Kungl. Maj:ts förfogande för att efter prövning av
Kungl. Maj :t användas till främjande av företagsverksamhet, må för enahanda
ändamål användas jämväl under nästa budgetar, har ej givit utskottet anledning
till erinran.
Såsom ovan framhållits, hyser utskottet den uppfattningen, att arbetslöshetskommissionens
verksamhet bör snarast möjligt avvecklas. Utskottet förväntar
för den skull, att utredning härutinnan skyndsammast igangsättes och
att förslag till eventuellt nytt organ för verksamhetens bedrivande förelägges
riksdagen.
Med hänsyn till den ståndpunkt, utskottet salunda intagit till förevarande
spörsmål, har utskottet givetvis icke kunnat biträda det i motionen I: 141 framställda
yrkandet, att kommun, som på egen bekostnad bereder arbetstillfällen
för arbetslösa inom kommunen, icke må besluta, att högre timlön eller ackordslön
må utbetalas än 20 procent under den i orten gällande normala grovarbetarelönen.
Med erinran örn, att, enligt vad statsrådsprotokollet utvisar, Kungl.
Maj :t med hänsyn till den betydande omfattning, arbetslösheten på många håll
erhållit, och de stora svårigheter, varmed åtskilliga kommuner haft att kämpa,
beviljat statsbidrag med ända upp till 90 procent av kostnaderna för ifrågavarande
hjälpverksamhet och då, enligt vad ovan anförts, utskottet förordat
en höjning av statens procentuella andel i det sammanlagda statliga och kommunala
understödsbeloppet, har utskottet ej heller kunnat förorda det i motionen
II: 18 framförda förslaget om befrielse för vissa kommuner från utgifter
till arbetslöshetens bekämpande.
Motionen II: 142 torde få anses besvarad med vad utskottet ovan anfört.
Under hänvisning till vad sålunda anförts, far utskottet alitsa hemställa,
I:o) att riksdagen må i anledning av Kungl. Maj:ts förevarande
proposition och herrar Möllers m. fl. och P. A. Hanssons
m. fl. ovanberörda motioner, I: 109 och II: 195, till bekämpande
av arbetslösheten enligt de riktlinjer, utskottet förordat,
för budgetåret 1932/1933 anvisa ett extra reservationsanslag
av 25,000,000 kronor;
II:o) =-----
liim) =-----
IV m) =-----
V:o)=------
VI :o) =-----
Vilm) att herr Karlssons i Grängesberg m. fl. motion,
II: 542, i vad den ej må anses besvarad genom vad utskottet
anfört, icke må föranleda någon riksdagens åtgärd.»
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1932:295 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till bekämpande av arbetslösheten jämte vissa i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten