Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner örn statens medverkan till ett ytterligare utbyggande av de offentliga rättshjälpsanstalterna.

1932-05-03 · 7 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 6 av 7 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1932:87, Utlåtande i anledning av väckta motioner örn statens medverkan till ett ytterligare utbyggande av de offentliga rättshjälpsanstalterna.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 87.

1

Nr 87.

Ankom till riksdagens kansli den 3 maj 1932 kl- 1 e- m.

0

Utlåtande i anledning av väckta motioner örn statens medverkan

till ett ytterligare utbyggande av de offentliga rättshjälpsanstalterna.

(3:e avd.)

I två till statsutskottet remitterade, likalydande motioner, väckta, den

ena, nr 38, inom första kammaren av herr G. Möller m. fl. och den andra,

nr 100, inom andra kammaren av herr P. A. Hansson m. fl. har hemställts,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att

Kungl. Majit måtte låta igångsätta en utredning, huruvida, i vilken mån

och på vilket sätt staten må kunna, efter riktlinjer, som i motionerna antytts,

eller på andra vägar, medverka till ett ytterligare utbyggande och

en utveckling av de offentliga rättshjälpsanstalterna i vårt land till gagn

för obemedlade och mindre bemedlade rättssökande.

Till stöd för sitt förslag hava motionärerna anfört följande:

»På det moderna rättssamhället ställer man i vår tid det kravet, att

behandlingen av de enskilda medborgarnas rättsangelägenheter skall ske

på sådant sätt, att den fattige och obemedlade skall ha lika möjligheter

som den välsituerade och förmögne att få sina rättsanspråk bevakade

och tillgodosedda. Den svenska lagstiftningen har också gått in för

vissa åtgärder — visserligen enligt vårt förmenande ej tillräckligt långt

gående sådana — vilka syfta till uppnåendet av detta mål. Så fattade

exempelvis 1919 års riksdag vissa beslut med en dylik innebörd, då riksdagen

nämnda år beslutade örn en lagstiftning, varigenom principen örn

rättegångsbiträde åt häktad samt örn fri rättegång åt obemedlade slogs

fast. Men samtidigt tillkommo även — och det är denna fråga som vi

skola uppehålla oss vid i denna motion — vissa författningar örn anslag

från statens sida till offentliga rättshjälpsanstalter, vilka skulle ha till

uppgift bland annat att lämna råd och upplysningar i rättsfrågor m. m.

till obemedlade personer, eventuellt föra deras talan inför domstol samt

söka, där detta vore lämpligt och möjligt, avråda från utsiktslösa rättegångar,

åstadkomma frivillig uppgörelse utan rättegång, där så kunde

ske m. m.

Med anledning av 1919 års riksdagsbeslut har också riksdagen för

varje år från och med budgetåret 1920 uppfört som extra anslag ett be
Bihang

till riksdagens protokoll lff52. G samt. 47 haft. (Nr 87 88.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets utlåtande Nr 87.

lopp för understödjande av sistnämnda anstalters verksamhet. För budgetåret

1931/1932 uppgår nämnda belopp, som har förslagsanslags karaktär,

till 50,000 kronor. För budgetåret 1932/1933 har också föreslagits

samma belopp. Anslaget i fråga utgår för närvarande till 6 i landet

existerande offentliga rättshjälpsanstalter, nämligen till 5 anstalter, drivna

av städer — Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping och Hälsingborg

— samt till en länshjälpsanstalt, inom örebro län, driven av Örebro

läns landsting.

För anstaltsverksamheten samt verksamheten i övrigt gälla vissa föreskrifter,

fastlagda i en den 12 september 1919 utgiven författning (Sv.

förf.-sami. nr 639).

Enligt § 2 mom. 1 i nämnda författning kan offentlig rättshjälpsanstalt

erhålla understöd dels till bestridande av samtliga för verksamheten

nödvändiga utgifter för postporto, abonnemang å rikstelefon samt

telegram och interurbana telefonsamtal, dels ock till resekostnadsersättning

enligt fjärde klassen i 1907 års resereglemente, motsvarande reseoch

traktamentsklass II D i nu gällande resereglemente för av anstaltens

verksamhet föranledda resor å statens järnvägar.

Enligt samma paragrafs andra moment kan ersättning beredas för intill

hälften av det belopp, som återstår sedan från anstaltens sammanlagda

årsutgifter till avlöningar, skrivmaterialier och tryckningskostnader

dragits ersättningsbelopp, som till anstalten under året av hjälpsökande

återgäldats eller på grund av domstols beslut influtit till anstaltens

personal för lämnat biträde i rättegång.

Slutligen kan enligt mom. 3 i samma paragraf ersättning av statsmedel

få åtnjutas för bestridande av engångsutgifter, förenade med anstaltens

upprättande, dock så att denna ersättning ej får överstiga 3,000 kronor.

Med hänsyn till bestämmelserna i ovannämnda paragrafer har också

för varje budgetår ett visst belopp erlagts av staten till respektive anstalter

med hänsyn till arten av utgifter, som förskottsvis utbetalts av

anstalterna. För 1930 års verksamhet uppgick denna ersättning från

staten till de sex ovan nämnda anstalterna till ett samlat belopp av 53,014

kronor 65 öre, vilket utbetalades enligt kungl, brev av den 24 juli 1931.

Av detta belopp utgick endast 4,271 kronor 66 öre till den enda existerande

länsanstalten, nämligen den i örebro befintliga, under det att resten

av beloppet utbetalades till stadsanstalterna.

Het har vid upprepade tillfällen och på många sätt vitsordats att den

verksamhet till hjälp åt obemedlade och mindre bemedlade, som här ovan

berörts, varit till stor nytta och synnerligen väl motiverats med hänsyn

till förhållandena.

Det har alltså visat sig, att det var riktigt, vad som år 1919 yttrades

i statsrådet av vederbörande föredragande, statsrådet Löfgren, då det

beslutades örn framläggande av proposition i denna fråga, nämligen att

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 87.

3

lagen om den fria rättegången endast delvis kunde »bereda den fria

rättshjälp, som erfordras för att de mindre bemedlade i samhället skola

i förhållande till bättre situerade erhålla den verkliga likställighet inför

lagen, vars åvägabringande är en viktig statlig uppgift. Berörda

lagförslag avser nämligen, såsom dess rubrik anger, att bereda rättshjälp

endast i de fall, då den enskilde för reglering av sina rättsförhållanden

nödgats tillgripa det yttersta medlet, nämligen att vädja till domstols

avgörande. Av lika stor betydelse är det att i alla de fall, då rättegång

icke kan eller bör tillgripas, tillförsäkra de obemedlade fri tillgång

till sådant biträde, som de bättre lottade erhålla genom att anlita särskild

advokat. Det behöves råd i olika juridiska angelägenheter för bevakande

av skilda intressen, biträde vid upprättande av rättsligt verkande handlingar

och avtal av olika slag, såsom arbetsavtal och köpekontrakt ävensom

biträde vid tvisters biläggande genom förlikning. Att i sistnämnda

hänseende rättshjälp herodes obemedlade medborgare är så mycket angelägnare,

som dessa eljest mången gång skulle se sig nödsakade att för

säkerhets skull tillgripa rättegång, ehuru sådan i själva verket icke vore

av förhållandena påkallad.»

Under en tid som den nuvarande, då massarbetslösheten och nöden kommit

att beröra ett ännu större antal medborgare inom samhället än förut,

torde man kunna påstå, att de motiv för tillvaron av en organiserad rättshjälpsanstaltsverksamhet,

som här framförts, ytterligare vunnit i styrka.

Härtill kommer att under de senaste årtiondena ett flertal lagar tillkommit,

vilka äro av den art, att fattiga och obemedlade människor särskilt

beröras därav. Vi syfta därvidlag — för att endast taga några få

exempel ur högen — på sådana lagar som lagen örn försäkring för olycksfall

i arbete av år 1916, arbetareskyddslagarna, vissa hyreslagar, vissa lagar

berörande mindre jordbrukare, arrendatorer och lägenhetsinnehavare

(exempelvis ensittarelagen) m. m. Tillkomsten av den förstnämnda lagen

anfördes för övrigt år 1919 som ett motiv för att en offentlig rättshjälpsverksamhet

för obemedlade skulle startas i vårt land.

Inför dessa fakta kan man ha anledning ställa den frågan: huru kommer

det sig att det offentliga rättshjälpsanstaltsväsendet likväl fått en

så ringa omfattning, att det endast kommit till användning inom ett enda

län och att ett enda landsting startat en dylik anstalt? Vi bortse då från

de 5 stadsanstalter, som kommit till stånd i några större och medelstora

städer.

Då man går att svara på denna fråga, bör man först kunna erinra därom,

att statsmakterna med beslutet år 1919 syftade till att åstadkomma

ett offentligt rättshjälpsväsen för obemedlade och mindre bemedlade, vilket

man antog skulle efter någon tid komma att omspänna hela landet.

Som motiv för denna uppfattning kunde man bland annat hänvisa till den

erfarenhet, som man haft inom Tyskland, där redan år 1915 existerade icke

mindre än 910 rättshjälpskontor, av vilka visserligen en del voro enskilda

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande Nr 87.

företag men likväl drevo en verksamhet, som gå vo dem en karaktär av

offentliga anstalter — de hade under ett år anlitats i icke mindre än

1,550,366 fall.

Emellertid utformade 1919 års riksdag bestämmelserna örn de offentliga

rättshjälpsanstalterna så, att de ej skulle vara stat sanstalter utan så,

att respektive landsting och städer skulle kunna starta och driva nämnda

företag, i vilket fall statsanslag i viss utsträckning skulle utgå — själva

formen för statens anslagsgivande utformades därvidlag efter mönster

från de offentliga arbetsförmedlingsanstalterna. Man gjorde alltså såväl

i det kommittébetänkande, som framlades år 1918, som också i den kungl,

propositionen och utskottsutlåtandet vid 1919 års riksdag det uttalandet,

att inrättandet av rättshjälpsanstalter icke skulle vara någonting obligatoriskt

för respektive län eller landsting, men att man kunde antaga, att

respektive kommuner och landsting nog skulle komma att visa intresse för

upprättande av sådana anstalter.

Trots detta uttalande har utvecklingen på detta område icke kommit

längre än att — som förut nämnts — det nu endast existerar en enda anstalt,

startad och driven som länsanstalt.

Det kan icke påstås, att detta förhållande beror därpå, att man bland

de folklager, som skulle beröras av nämnda anstalters verksamhet, står

främmande för tanken, att denna verksamhet skulle vara till gagn och

nytta. Tvärtom har det visat sig, att på de ställen, där anstalter av detta

slag startats (Stockholm, Göteborg, Örebro m. fl. platser) ha anstalterna

kommit till användning och mottagits med gillande. Så ha exempelvis

vid anstalten i örebro under 1930 diarieförts icke mindre än 1,815 nyinkomna

ärenden, och antalet å anstalten avlagda besök har uppgått till 3,754

stycken. Det finnes ingen anledning förmoda, att frekvensen inom andra

län skulle vara mindre örn anstalter där komme till stånd.

Ävenså ha inom ett flertal landsting (Västernorrlands, Hallands m. fl.)

förslag framförts och utredningar verkställts örn startande av sådana anstalter.

Slutligen har en sådan anstalt existerat under någon tid inom

Norrbottens län men nedlagts — dock mot en mycket stor minoritet inom

landstinget — på grund av nämnda landstings svåra ekonomi samt höga

uttaxering (som bekant den högsta inom landet).

Ävenså ha vid upprepade tillfällen i riksdagen framförts krav därpå,

att staten — främst för att bereda rättshjälp åt s. k. ensittare, arrendatorer

m. fl. vid deras uppgörelser med stora jordägare, bolag m. fl. — skulle

vidtaga ytterligare åtgärder för rättshjälpsverksamhetens utveckling.

Och slutligen framfördes hela denna fråga till diskussion vid föregående

års behandling av rättegångsreformen, då i en vid särskilda utskottets utlåtande

nr 1 fogad reservation det bland annat påyrkades att som ett komplement

till rättegångsorganisationen skulle planläggas en rättshjälpsorganisation

med förgreningar över hela landet.

Härvidlag framhölls det också — och detta med rätta — att ett utveck
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 87.

5

lat rättshjälpsväsende, som hjälpte de fattiga rättssökandena till rätta,

vore en nödvändig och kompletterande beståndsdel i rättsprocednren i en

verkligt demokratisk rättegångsreform.

Mot synpunkter av detta slag restes -— så långt man kan inhämta av

utskottsutlåtandet och debatten i kamrarna — i allmänhet ingen invändning.

Däremot instämde,'' åtminstone i andra kammaren, några ledamöter

av kammaren i ett anförande från socialdemokratiskt håll, i vilket

anförande påyrkades, att kammaren skulle begära en utredning i frågan.

Nämnda yrkande avslogs emellertid. Men under debatten intygade även

en utskottsmedlem, att frågan vore sådan, att den borde upptagas till vidare

behandling, vilket kunde ske genom väckande av en motion vid någon

kommande riksdag, då man hade tillfälle att mera odelat ägna sig

åt behandlingen av denna fråga.

Det är icke minst med hänsyn till det här anförda som frågan nu åter

framföres till riksdagens behandling. Vi förstå visserligen, att det kan

väcka betänkligheter att föra fram ett spörsmål som detta — där det kan

bli fråga örn ökade statsutgifter — vid en riksdag under en kristid med

ekonomiska svårigheter för staten. Men örn det yrkande, som här nedan

framföres, för närvarande inskränkes till begärandet av en utredning i

frågan, så torde kanske betänkligheterna bliva något mindre mot ett bifall

till motionen.

För övrigt torde man kunna påstå, att skall denna fråga framföras, så

finnas säkerligen även ur andra utgångspunkter anledning till att nu

inskränka yrkandet till en begäran örn en allsidig utredning av densamma.

Denna utredning bör då, enligt vårt förmenande, främst taga sikte

på att utreda anledningen därtill, att de planerade rättshjälpsanstalterna

i så ringa omfattning kommit till stånd. Vi ha också den uppfattningen,

att sedan den vid föregående års riksdag genomförda rättegångsreformen

kommit i tillämpning startandet och drivandet av dylika rättshjälpsanstalter

skulle vara i än högre grad önskligt och motiverat.

Men vi tro, att något sådant ej kommer att ske, örn ej staten genom

högre anslag stimulerar respektive landsting till att igångsätta dylika anstalter

— eventuellt kan som ett alternativ tänkas, att staten fullständigt

övertager (åtminstone med avseende på landsting med hög skattebelastning)

kostnaderna för nämnda anstalters startande och uppehållande. Ty

här gäller det en verksamhet, vars innebörd och inriktning mera motiverar,

att den hör betraktas som en statens verksamhet än som en landstingskommunal

angelägenhet.

Härtill kommer, att våra landsting undan för undan genom beslut från

statsmakternas sida belastats med ett flertal olika och mycket ekonomiskt

tyngande uppgifter med därmed följande utgiftsökning. Landstingsskattebördan

har därför inom de flesta landsting sprungit i höjden. Flertalet

av de ökade utgifterna har grundat sig på ålägganden, som varit obligatoriska.

Man kan under sådana förhållanden förstå, att det varit svårare

s. 6 Kontrollera mot PDF

Utskottets

yttrande.

6 Statsutskottets utlåtande Nr 87.

att erhålla majoritet för en utgiftsökning av frivilligt slag t. ex. för drivandet

av en rättshjälpsanstalt.

Trots detta ha dock, som härförut omnämnts, sympatier för saken kommit

till synes i ett flertal län. Och i flera fall har man beslutat sig för

en utredning. Men av denna utredning har givetvis även framkommit ett

avskräckande moment, nämligen det att staten énligt gällande bestämmelser

bidrager med en mindre procent till anstalternas kostnader, under det

att landstingen få taga på sig den större delen. Detta framkommer exempelvis

med avseende på Örebro läns rättshjälpsanstalt, där staten för driftåret

1930 endast bidragit med omkring 4,200 kronor, under det att årskostnaderna

belöpt sig till omkring 20,000 kronor. Detta förhållande torde i

hög grad, som förut antytts, vara orsaken därtill, att det av 1919 års riksdag

planerade startandet av offentliga rättshjälpsanstalter i landet ej

kommit att utveckla sig på ett sådant sätt, som lagstiftarna tänkte sig, då

man en gång gick in för ett principbeslut i denna för rättssäkerheten i landet

icke betydelselösa fråga.

_ Under hänvisning till vad här anförts tillåta vi oss alltså att begära, att

riksdagen skall tillstyrka en utredning i denna fråga. Vi ha oss visserligen

bekant, att det nu pågår en vidlyftig och allmän utredning av frågan

rörande i vilken utsträckning staten, landstingen och kommunerna

skola i fortsättningen taga på sig kostnaderna för en del sociala och andra

allmänna utgifter av olika slag. Men vi ha å andra sidan grundad anledning

antaga, att nämnda utredning icke kommer att omspänna en specialfråga

sådan som den, som här berörts.»

Redan med hänsyn till nu rådande statsfinansiella situation finner sig

utskottet böra starkt ifrågasätta lämpligheten av att igångsätta utredningar,

vilkas resultat skulle komma att medföra ökade utgifter för statsverket.

Då härtill kommer, att med nu gällande bestämmelser möjlighet förefinnes

för landsting och städer att, örn behov därav föreligger, inrätta

rättshjälpsanstalter, men så ej skett i större utsträckning än som av motionerna

fiamgår, och dylikt behov sålunda ej synes förefinnas, har utskottet

ansett sig icke kunna biträda motionärernas yrkande.

Utskottet hemställer alltså,

att herr Möllers m. fl. och herr P. A. Hanssons m. fl.

förevarande motioner, I: 38 och II: 100, icke må föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 3 maj 1932.

På statsutskottets vägnar:

S. H. KVARNZELIUS.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 87.

7

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:

från första kammaren: herrar Kvarnzelius, Widell, Olof Olsson, Bergqvist, Nilsson i

Gränebo, Nilsson i Malmö, Svensson i Kompersmåla, Walles, Bergström, Ernfors, Petrén och

Pålsson; samt

från andra kammaren: herrar Anderson i Råstock, Jansson i Falun, Strindlund, Olsson

i Blädinge, Eriksson i Stockholm, Olofsson i Digernäs, Nilsson i Örebro, Danielsson, Järte,

Persson i Falla, Hollertz och Andersson i Prästbol.

Reservation

av herrar Olof Olsson, Nilsson i Malmö, Walles, Bergström, Petrén,

Anderson i Råstock, Jansson i Falun, Eriksson i Stockholm, Nilsson i

örebro och Andersson i Prästbol, vilka ansett utskottets yttrande och förslag

bort hava följande lydelse:

»Såsom i motionerna framhållits, har den verksamhet till rättshjälp åt

obemedlade och mindre bemedlade, som i motionerna avses, varit till stort

gagn och väl motiverad av förhållandena pa det område, varom fråga är.

Emellertid måste man konstatera, att utvecklingen av rättshjälpsinstitutet

icke erhållit den omfattning, som från början torde hava avsetts.

Härom giva de i motionerna lämnade uppgifterna ett talande vittnesbörd.

De synpunkter, som i motionerna framförts för en utredning av hithörande

spörsmål, synas utskottet för den skull beaktansvärda. En sådan utredning

synes jämväl önskvärd med hänsyn till storleken av nu utgående

statsanslag till kostnader, som enligt lagen örn fri rättegång skola gäldas

av allmänna medel. Undersökning torde nämligen böra verkställas, huruvida

icke genom rättshjälpsinstitutionens utveckling ett nedbringande

av förenämnda kostnader må kunna äga rum.

På grund av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att riksdagen må, med bifall till herr Möllers m. fl.

och herr P. A. Hanssons m. fl. förevarande motioner,

1:38 och 11:100, i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,

att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning

i frågan, huruvida, i vilken mån och på vilket

sätt staten må kunna, efter riktlinjer, som utskottet

antytt, eller på andra vägar, medverka till ett utbyggande

och en utveckling av de offentliga rättshjälpsanstalterna

i vårt land till gagn för obemedlade och

mindre bemedlade rättssökande.»

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.