Utlåtande i anledning av väckta motioner örn statens medverkan till ett ytterligare utbyggande av de offentliga rättshjälpsanstalterna.
1932-05-03 · 7 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 6 av 7 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1932:87, Utlåtande i anledning av väckta motioner örn statens medverkan till ett ytterligare utbyggande av de offentliga rättshjälpsanstalterna.
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Statsutskottets utlåtande Nr 87.
1
Nr 87.
Ankom till riksdagens kansli den 3 maj 1932 kl- 1 e- m.
0
Utlåtande i anledning av väckta motioner örn statens medverkan
till ett ytterligare utbyggande av de offentliga rättshjälpsanstalterna.
(3:e avd.)
I två till statsutskottet remitterade, likalydande motioner, väckta, den
ena, nr 38, inom första kammaren av herr G. Möller m. fl. och den andra,
nr 100, inom andra kammaren av herr P. A. Hansson m. fl. har hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att
Kungl. Majit måtte låta igångsätta en utredning, huruvida, i vilken mån
och på vilket sätt staten må kunna, efter riktlinjer, som i motionerna antytts,
eller på andra vägar, medverka till ett ytterligare utbyggande och
en utveckling av de offentliga rättshjälpsanstalterna i vårt land till gagn
för obemedlade och mindre bemedlade rättssökande.
Till stöd för sitt förslag hava motionärerna anfört följande:
»På det moderna rättssamhället ställer man i vår tid det kravet, att
behandlingen av de enskilda medborgarnas rättsangelägenheter skall ske
på sådant sätt, att den fattige och obemedlade skall ha lika möjligheter
som den välsituerade och förmögne att få sina rättsanspråk bevakade
och tillgodosedda. Den svenska lagstiftningen har också gått in för
vissa åtgärder — visserligen enligt vårt förmenande ej tillräckligt långt
gående sådana — vilka syfta till uppnåendet av detta mål. Så fattade
exempelvis 1919 års riksdag vissa beslut med en dylik innebörd, då riksdagen
nämnda år beslutade örn en lagstiftning, varigenom principen örn
rättegångsbiträde åt häktad samt örn fri rättegång åt obemedlade slogs
fast. Men samtidigt tillkommo även — och det är denna fråga som vi
skola uppehålla oss vid i denna motion — vissa författningar örn anslag
från statens sida till offentliga rättshjälpsanstalter, vilka skulle ha till
uppgift bland annat att lämna råd och upplysningar i rättsfrågor m. m.
till obemedlade personer, eventuellt föra deras talan inför domstol samt
söka, där detta vore lämpligt och möjligt, avråda från utsiktslösa rättegångar,
åstadkomma frivillig uppgörelse utan rättegång, där så kunde
ske m. m.
Med anledning av 1919 års riksdagsbeslut har också riksdagen för
varje år från och med budgetåret 1920 uppfört som extra anslag ett be
Bihang
till riksdagens protokoll lff52. G samt. 47 haft. (Nr 87 88.) 1
2
Statsutskottets utlåtande Nr 87.
lopp för understödjande av sistnämnda anstalters verksamhet. För budgetåret
1931/1932 uppgår nämnda belopp, som har förslagsanslags karaktär,
till 50,000 kronor. För budgetåret 1932/1933 har också föreslagits
samma belopp. Anslaget i fråga utgår för närvarande till 6 i landet
existerande offentliga rättshjälpsanstalter, nämligen till 5 anstalter, drivna
av städer — Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping och Hälsingborg
— samt till en länshjälpsanstalt, inom örebro län, driven av Örebro
läns landsting.
För anstaltsverksamheten samt verksamheten i övrigt gälla vissa föreskrifter,
fastlagda i en den 12 september 1919 utgiven författning (Sv.
förf.-sami. nr 639).
Enligt § 2 mom. 1 i nämnda författning kan offentlig rättshjälpsanstalt
erhålla understöd dels till bestridande av samtliga för verksamheten
nödvändiga utgifter för postporto, abonnemang å rikstelefon samt
telegram och interurbana telefonsamtal, dels ock till resekostnadsersättning
enligt fjärde klassen i 1907 års resereglemente, motsvarande reseoch
traktamentsklass II D i nu gällande resereglemente för av anstaltens
verksamhet föranledda resor å statens järnvägar.
Enligt samma paragrafs andra moment kan ersättning beredas för intill
hälften av det belopp, som återstår sedan från anstaltens sammanlagda
årsutgifter till avlöningar, skrivmaterialier och tryckningskostnader
dragits ersättningsbelopp, som till anstalten under året av hjälpsökande
återgäldats eller på grund av domstols beslut influtit till anstaltens
personal för lämnat biträde i rättegång.
Slutligen kan enligt mom. 3 i samma paragraf ersättning av statsmedel
få åtnjutas för bestridande av engångsutgifter, förenade med anstaltens
upprättande, dock så att denna ersättning ej får överstiga 3,000 kronor.
Med hänsyn till bestämmelserna i ovannämnda paragrafer har också
för varje budgetår ett visst belopp erlagts av staten till respektive anstalter
med hänsyn till arten av utgifter, som förskottsvis utbetalts av
anstalterna. För 1930 års verksamhet uppgick denna ersättning från
staten till de sex ovan nämnda anstalterna till ett samlat belopp av 53,014
kronor 65 öre, vilket utbetalades enligt kungl, brev av den 24 juli 1931.
Av detta belopp utgick endast 4,271 kronor 66 öre till den enda existerande
länsanstalten, nämligen den i örebro befintliga, under det att resten
av beloppet utbetalades till stadsanstalterna.
Het har vid upprepade tillfällen och på många sätt vitsordats att den
verksamhet till hjälp åt obemedlade och mindre bemedlade, som här ovan
berörts, varit till stor nytta och synnerligen väl motiverats med hänsyn
till förhållandena.
Det har alltså visat sig, att det var riktigt, vad som år 1919 yttrades
i statsrådet av vederbörande föredragande, statsrådet Löfgren, då det
beslutades örn framläggande av proposition i denna fråga, nämligen att
Statsutskottets utlåtande Nr 87.
3
lagen om den fria rättegången endast delvis kunde »bereda den fria
rättshjälp, som erfordras för att de mindre bemedlade i samhället skola
i förhållande till bättre situerade erhålla den verkliga likställighet inför
lagen, vars åvägabringande är en viktig statlig uppgift. Berörda
lagförslag avser nämligen, såsom dess rubrik anger, att bereda rättshjälp
endast i de fall, då den enskilde för reglering av sina rättsförhållanden
nödgats tillgripa det yttersta medlet, nämligen att vädja till domstols
avgörande. Av lika stor betydelse är det att i alla de fall, då rättegång
icke kan eller bör tillgripas, tillförsäkra de obemedlade fri tillgång
till sådant biträde, som de bättre lottade erhålla genom att anlita särskild
advokat. Det behöves råd i olika juridiska angelägenheter för bevakande
av skilda intressen, biträde vid upprättande av rättsligt verkande handlingar
och avtal av olika slag, såsom arbetsavtal och köpekontrakt ävensom
biträde vid tvisters biläggande genom förlikning. Att i sistnämnda
hänseende rättshjälp herodes obemedlade medborgare är så mycket angelägnare,
som dessa eljest mången gång skulle se sig nödsakade att för
säkerhets skull tillgripa rättegång, ehuru sådan i själva verket icke vore
av förhållandena påkallad.»
Under en tid som den nuvarande, då massarbetslösheten och nöden kommit
att beröra ett ännu större antal medborgare inom samhället än förut,
torde man kunna påstå, att de motiv för tillvaron av en organiserad rättshjälpsanstaltsverksamhet,
som här framförts, ytterligare vunnit i styrka.
Härtill kommer att under de senaste årtiondena ett flertal lagar tillkommit,
vilka äro av den art, att fattiga och obemedlade människor särskilt
beröras därav. Vi syfta därvidlag — för att endast taga några få
exempel ur högen — på sådana lagar som lagen örn försäkring för olycksfall
i arbete av år 1916, arbetareskyddslagarna, vissa hyreslagar, vissa lagar
berörande mindre jordbrukare, arrendatorer och lägenhetsinnehavare
(exempelvis ensittarelagen) m. m. Tillkomsten av den förstnämnda lagen
anfördes för övrigt år 1919 som ett motiv för att en offentlig rättshjälpsverksamhet
för obemedlade skulle startas i vårt land.
Inför dessa fakta kan man ha anledning ställa den frågan: huru kommer
det sig att det offentliga rättshjälpsanstaltsväsendet likväl fått en
så ringa omfattning, att det endast kommit till användning inom ett enda
län och att ett enda landsting startat en dylik anstalt? Vi bortse då från
de 5 stadsanstalter, som kommit till stånd i några större och medelstora
städer.
Då man går att svara på denna fråga, bör man först kunna erinra därom,
att statsmakterna med beslutet år 1919 syftade till att åstadkomma
ett offentligt rättshjälpsväsen för obemedlade och mindre bemedlade, vilket
man antog skulle efter någon tid komma att omspänna hela landet.
Som motiv för denna uppfattning kunde man bland annat hänvisa till den
erfarenhet, som man haft inom Tyskland, där redan år 1915 existerade icke
mindre än 910 rättshjälpskontor, av vilka visserligen en del voro enskilda
4
Statsutskottets utlåtande Nr 87.
företag men likväl drevo en verksamhet, som gå vo dem en karaktär av
offentliga anstalter — de hade under ett år anlitats i icke mindre än
1,550,366 fall.
Emellertid utformade 1919 års riksdag bestämmelserna örn de offentliga
rättshjälpsanstalterna så, att de ej skulle vara stat sanstalter utan så,
att respektive landsting och städer skulle kunna starta och driva nämnda
företag, i vilket fall statsanslag i viss utsträckning skulle utgå — själva
formen för statens anslagsgivande utformades därvidlag efter mönster
från de offentliga arbetsförmedlingsanstalterna. Man gjorde alltså såväl
i det kommittébetänkande, som framlades år 1918, som också i den kungl,
propositionen och utskottsutlåtandet vid 1919 års riksdag det uttalandet,
att inrättandet av rättshjälpsanstalter icke skulle vara någonting obligatoriskt
för respektive län eller landsting, men att man kunde antaga, att
respektive kommuner och landsting nog skulle komma att visa intresse för
upprättande av sådana anstalter.
Trots detta uttalande har utvecklingen på detta område icke kommit
längre än att — som förut nämnts — det nu endast existerar en enda anstalt,
startad och driven som länsanstalt.
Det kan icke påstås, att detta förhållande beror därpå, att man bland
de folklager, som skulle beröras av nämnda anstalters verksamhet, står
främmande för tanken, att denna verksamhet skulle vara till gagn och
nytta. Tvärtom har det visat sig, att på de ställen, där anstalter av detta
slag startats (Stockholm, Göteborg, Örebro m. fl. platser) ha anstalterna
kommit till användning och mottagits med gillande. Så ha exempelvis
vid anstalten i örebro under 1930 diarieförts icke mindre än 1,815 nyinkomna
ärenden, och antalet å anstalten avlagda besök har uppgått till 3,754
stycken. Det finnes ingen anledning förmoda, att frekvensen inom andra
län skulle vara mindre örn anstalter där komme till stånd.
Ävenså ha inom ett flertal landsting (Västernorrlands, Hallands m. fl.)
förslag framförts och utredningar verkställts örn startande av sådana anstalter.
Slutligen har en sådan anstalt existerat under någon tid inom
Norrbottens län men nedlagts — dock mot en mycket stor minoritet inom
landstinget — på grund av nämnda landstings svåra ekonomi samt höga
uttaxering (som bekant den högsta inom landet).
Ävenså ha vid upprepade tillfällen i riksdagen framförts krav därpå,
att staten — främst för att bereda rättshjälp åt s. k. ensittare, arrendatorer
m. fl. vid deras uppgörelser med stora jordägare, bolag m. fl. — skulle
vidtaga ytterligare åtgärder för rättshjälpsverksamhetens utveckling.
Och slutligen framfördes hela denna fråga till diskussion vid föregående
års behandling av rättegångsreformen, då i en vid särskilda utskottets utlåtande
nr 1 fogad reservation det bland annat påyrkades att som ett komplement
till rättegångsorganisationen skulle planläggas en rättshjälpsorganisation
med förgreningar över hela landet.
Härvidlag framhölls det också — och detta med rätta — att ett utveck
-
Statsutskottets utlåtande Nr 87.
5
lat rättshjälpsväsende, som hjälpte de fattiga rättssökandena till rätta,
vore en nödvändig och kompletterande beståndsdel i rättsprocednren i en
verkligt demokratisk rättegångsreform.
Mot synpunkter av detta slag restes -— så långt man kan inhämta av
utskottsutlåtandet och debatten i kamrarna — i allmänhet ingen invändning.
Däremot instämde,'' åtminstone i andra kammaren, några ledamöter
av kammaren i ett anförande från socialdemokratiskt håll, i vilket
anförande påyrkades, att kammaren skulle begära en utredning i frågan.
Nämnda yrkande avslogs emellertid. Men under debatten intygade även
en utskottsmedlem, att frågan vore sådan, att den borde upptagas till vidare
behandling, vilket kunde ske genom väckande av en motion vid någon
kommande riksdag, då man hade tillfälle att mera odelat ägna sig
åt behandlingen av denna fråga.
Det är icke minst med hänsyn till det här anförda som frågan nu åter
framföres till riksdagens behandling. Vi förstå visserligen, att det kan
väcka betänkligheter att föra fram ett spörsmål som detta — där det kan
bli fråga örn ökade statsutgifter — vid en riksdag under en kristid med
ekonomiska svårigheter för staten. Men örn det yrkande, som här nedan
framföres, för närvarande inskränkes till begärandet av en utredning i
frågan, så torde kanske betänkligheterna bliva något mindre mot ett bifall
till motionen.
För övrigt torde man kunna påstå, att skall denna fråga framföras, så
finnas säkerligen även ur andra utgångspunkter anledning till att nu
inskränka yrkandet till en begäran örn en allsidig utredning av densamma.
Denna utredning bör då, enligt vårt förmenande, främst taga sikte
på att utreda anledningen därtill, att de planerade rättshjälpsanstalterna
i så ringa omfattning kommit till stånd. Vi ha också den uppfattningen,
att sedan den vid föregående års riksdag genomförda rättegångsreformen
kommit i tillämpning startandet och drivandet av dylika rättshjälpsanstalter
skulle vara i än högre grad önskligt och motiverat.
Men vi tro, att något sådant ej kommer att ske, örn ej staten genom
högre anslag stimulerar respektive landsting till att igångsätta dylika anstalter
— eventuellt kan som ett alternativ tänkas, att staten fullständigt
övertager (åtminstone med avseende på landsting med hög skattebelastning)
kostnaderna för nämnda anstalters startande och uppehållande. Ty
här gäller det en verksamhet, vars innebörd och inriktning mera motiverar,
att den hör betraktas som en statens verksamhet än som en landstingskommunal
angelägenhet.
Härtill kommer, att våra landsting undan för undan genom beslut från
statsmakternas sida belastats med ett flertal olika och mycket ekonomiskt
tyngande uppgifter med därmed följande utgiftsökning. Landstingsskattebördan
har därför inom de flesta landsting sprungit i höjden. Flertalet
av de ökade utgifterna har grundat sig på ålägganden, som varit obligatoriska.
Man kan under sådana förhållanden förstå, att det varit svårare
Utskottets
yttrande.
6 Statsutskottets utlåtande Nr 87.
att erhålla majoritet för en utgiftsökning av frivilligt slag t. ex. för drivandet
av en rättshjälpsanstalt.
Trots detta ha dock, som härförut omnämnts, sympatier för saken kommit
till synes i ett flertal län. Och i flera fall har man beslutat sig för
en utredning. Men av denna utredning har givetvis även framkommit ett
avskräckande moment, nämligen det att staten énligt gällande bestämmelser
bidrager med en mindre procent till anstalternas kostnader, under det
att landstingen få taga på sig den större delen. Detta framkommer exempelvis
med avseende på Örebro läns rättshjälpsanstalt, där staten för driftåret
1930 endast bidragit med omkring 4,200 kronor, under det att årskostnaderna
belöpt sig till omkring 20,000 kronor. Detta förhållande torde i
hög grad, som förut antytts, vara orsaken därtill, att det av 1919 års riksdag
planerade startandet av offentliga rättshjälpsanstalter i landet ej
kommit att utveckla sig på ett sådant sätt, som lagstiftarna tänkte sig, då
man en gång gick in för ett principbeslut i denna för rättssäkerheten i landet
icke betydelselösa fråga.
_ Under hänvisning till vad här anförts tillåta vi oss alltså att begära, att
riksdagen skall tillstyrka en utredning i denna fråga. Vi ha oss visserligen
bekant, att det nu pågår en vidlyftig och allmän utredning av frågan
rörande i vilken utsträckning staten, landstingen och kommunerna
skola i fortsättningen taga på sig kostnaderna för en del sociala och andra
allmänna utgifter av olika slag. Men vi ha å andra sidan grundad anledning
antaga, att nämnda utredning icke kommer att omspänna en specialfråga
sådan som den, som här berörts.»
Redan med hänsyn till nu rådande statsfinansiella situation finner sig
utskottet böra starkt ifrågasätta lämpligheten av att igångsätta utredningar,
vilkas resultat skulle komma att medföra ökade utgifter för statsverket.
Då härtill kommer, att med nu gällande bestämmelser möjlighet förefinnes
för landsting och städer att, örn behov därav föreligger, inrätta
rättshjälpsanstalter, men så ej skett i större utsträckning än som av motionerna
fiamgår, och dylikt behov sålunda ej synes förefinnas, har utskottet
ansett sig icke kunna biträda motionärernas yrkande.
Utskottet hemställer alltså,
att herr Möllers m. fl. och herr P. A. Hanssons m. fl.
förevarande motioner, I: 38 och II: 100, icke må föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 3 maj 1932.
På statsutskottets vägnar:
S. H. KVARNZELIUS.
Statsutskottets utlåtande Nr 87.
7
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar Kvarnzelius, Widell, Olof Olsson, Bergqvist, Nilsson i
Gränebo, Nilsson i Malmö, Svensson i Kompersmåla, Walles, Bergström, Ernfors, Petrén och
Pålsson; samt
från andra kammaren: herrar Anderson i Råstock, Jansson i Falun, Strindlund, Olsson
i Blädinge, Eriksson i Stockholm, Olofsson i Digernäs, Nilsson i Örebro, Danielsson, Järte,
Persson i Falla, Hollertz och Andersson i Prästbol.
Reservation
av herrar Olof Olsson, Nilsson i Malmö, Walles, Bergström, Petrén,
Anderson i Råstock, Jansson i Falun, Eriksson i Stockholm, Nilsson i
örebro och Andersson i Prästbol, vilka ansett utskottets yttrande och förslag
bort hava följande lydelse:
»Såsom i motionerna framhållits, har den verksamhet till rättshjälp åt
obemedlade och mindre bemedlade, som i motionerna avses, varit till stort
gagn och väl motiverad av förhållandena pa det område, varom fråga är.
Emellertid måste man konstatera, att utvecklingen av rättshjälpsinstitutet
icke erhållit den omfattning, som från början torde hava avsetts.
Härom giva de i motionerna lämnade uppgifterna ett talande vittnesbörd.
De synpunkter, som i motionerna framförts för en utredning av hithörande
spörsmål, synas utskottet för den skull beaktansvärda. En sådan utredning
synes jämväl önskvärd med hänsyn till storleken av nu utgående
statsanslag till kostnader, som enligt lagen örn fri rättegång skola gäldas
av allmänna medel. Undersökning torde nämligen böra verkställas, huruvida
icke genom rättshjälpsinstitutionens utveckling ett nedbringande
av förenämnda kostnader må kunna äga rum.
På grund av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,
att riksdagen må, med bifall till herr Möllers m. fl.
och herr P. A. Hanssons m. fl. förevarande motioner,
1:38 och 11:100, i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning
i frågan, huruvida, i vilken mån och på vilket
sätt staten må kunna, efter riktlinjer, som utskottet
antytt, eller på andra vägar, medverka till ett utbyggande
och en utveckling av de offentliga rättshjälpsanstalterna
i vårt land till gagn för obemedlade och
mindre bemedlade rättssökande.»
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.