Utlåtande i anledning av väckt motion angående avstyrkande av partiell reform av åklagareväsendet och begäran örn en ny bevisning slag.
1933-02-28 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
1LU 1933:18, Utlåtande i anledning av väckt motion angående avstyrkande av partiell reform av åklagareväsendet och begäran örn en ny bevisning slag.
Dokumentets text
Första lagutskottets utlåtande Nr 18.
1
Nr 18.
Ankom till riksdagens kansli den 28 februari 1933 kl. 2 e. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion angående avstyrkande
av partiell reform av åklagareväsendet och
begäran örn en ny bevisning slag.
I en inom första kammaren vackt, till lagutskott hänvisad motion, nr 213,
vilken behandlats av första lagutskottet, har herr Lindhagen hemställt, »att
riksdagen ville 1) avstyrka regeringen att, utan avvaktan å det slutliga förslaget
till processlagstiftning, förbereda en partiell reform av åklagareväsendet
med de därav följande, särskilt i dessa tider, betungande omkostnaderna,
2) hos regeringen däremot begära att, i den nu under mer än ett halvt sekel
äventyrade rättssäkerhetens intresse, omsider såsom partiell reform framlägges
en ny bevisningslag».
Beträffande de skäl, som föranlett motionärens hemställan, har i motionen
hänvisats till ett anförande av motionären vid den s. k. remissdebatten den
19 januari 1933 samt till tidigare av motionären väckta motioner angående
ny bevisningslag.
Vidkommande frågan om åklagarväsendets reformering vill utskottet först
erinra örn huvuddragen av den nuvarande organisationen.
Åklagare är på landet landsfiskal eller i vissa köpingar och municipalsamhällen
särskilt förordnade åklagare ävensom för varje län en landsfogde.
Denna organisation tillkom år 1917. Beträffande städerna gäller, att åklagarfunktionerna
utövas av stadsfiskaler samt i Stockholm därjämte av polisassessorer.
I städer utan magistrat intager vidare landsfogden ställning av
överordnad åklagare.
Även länsstyrelserna hava till uppgift att vaka över beivrandet av begångna
brott. Högre åklagare äro justitiekanslern, justitieombudsmannen
och militieombudsmannen. Härjämte finnas åtskilliga speciella åklagare.
Ställningen såsom högsta åklagare tillkommer Kungl. Maj:t.
Inom riksdagen har under tiden från och med 1917 års omorganisation
väckts flera förslag till reformer, som berört åklagarväsendet. Redan samma
år väcktes sålunda motion örn indragning av åklagares och beslagares andel
i böter m. m., vilken föranledde skrivelse till Kungl. Majit (nr 286). Syftet
med skrivelsen har numera delvis tillgodosetts genom Kungl. Maj:ts av
riksdagen godkända proposition nr 5 innevarande år. Vid riksdagen år 1925
påyrkades i en motion bland annat nödiga förbättringar i åklagarväsendets
organisation. Motionen avslogs av riksdagen i denna del under hänvisning
till den pågående utredningen örn processreformen. Slutligen väcktes år
Bihang till riksdagens protokoll 1983. 9 sami. 1 avd. Nr 18—19.
ibi 35
2
Första lagutskottets utlåtande Nr 18.
1927 motion om förbud för åklagare m. fl. att bedriva advokatverksamhet,
som likaledes under hänvisning till pågående utredningar avslogs.
Beträffande de utredningar, som efter år 1917 verkställts på området, må
först erinras örn den av nuvarande landshövdingen S. Linnér år 1922 avlämnade
utredningen angående omorganisation av polisväsendet, däri även
framlades viktiga förslag beträffande åklagarorganisationen.
I processkommissionens år 1926 avgivna betänkande angåvos jämväl vissa
riktlinjer för en omorganisation av åklagarväsendet. Processkommissionens
förslag blev sedermera överarbetat i de s. k. ekonomisakkunnigas år 1928
avgivna betänkande.
Lagrådet framhöll i avgivet utlåtande över processkommissionens betänkande,
att åklagarväsendet fungerade otillfredsställande, samt att det
syntes vara ett oeftergivligt krav, att brottmålsreformen i god tid förbereddes
genom enhetlig organisation av åklagarväsendet och tillskapandet av
en tillräckligt fulltalig kår av rättsbildade överordnade åklagare.
År 1930 framlades av sakkunniga för utredning av frågan örn förbättrad
utbildning för landsfogdar och landsfiskaler m. m., nuvarande chefen för
justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, och landsfiskalen E. W. Ohlin,
ett förberedande förslag, som i huvudsak innebar, att landsfiskalstjänsterna
skulle uppdelas på skilda befattningshavare, nämligen fiskaler för polisoch
åklagarärenden samt fogdar för utsöknings- och indrivningsväsendet.
I propositionen till 1931 års riksdag, nr 80, angående huvudgrunderna
för en rättegångsreform uppdrogos jämväl vissa riktlinjer för åklagarväsendets
reformering. Föredragande departementschefen, dåvarande statsrådet
Gärde, påpekade därvid, att i förevarande avseende en ej obetydlig utgiftsstegring
vore ofrånkomlig. Därjämte uttalade han även, att denna omorganisation
stöde i förgrunden bland de förslag, som borde upptagas till slutlig
behandlig före den nya rättegångsreformens genomförande.
Särskilda utskottet framhöll i avgivet utlåtande nr 1, att de nuvarande
åklagarmyndigheterna ej alltid vore vuxna dem åvilande uppgifter samt att
behovet av en förbättrad åklagarorganisation bleve än starkare efter genomförandet
av ett på moderna principer grundat brottmälsförfarande. Med
hänsyn härtill syntes det angeläget, att en reform av åklagarväsendet snarast
möjligt komme till stånd. Börande riktlinjerna för detta reformarbete kunde
utskottet emellertid icke uttala sig.
I avgiven reservation till utskottsutlåtandet gjorde herr Lindhagen gällande,
att mången finge den förnimmelsen, att ur reformen i denna del lätt kunde
spira upp en överorganisation.
Biksdagen godkände utskottets uttalanden på ifrågavarande punkt.
Härjämte ha verkställts vissa utredningar beträffande landsfogdars och
landsfiskalers löneförhållanden.
De s. k. 1924 års landsstatslönesakkunniga överlämnade sistnämnda år
utlåtande och förslag beträffande lönereglering för landsfogdar och landsfiskaler
m. m. Är 1926 avgåvo de sakkunniga nytt yttrande i frågan.
Första lagutskottets utlåtande Nr 18. 3
År 1927 föreläde Kungl. Majit riksdagen förslag om lönereglering för
landsfogdar, som emellertid av riksdagen förkastades.
Därefter har 1928 års lönekommitté år 1931 avgivit betänkande med förslag
till lönereglering för landsfogdar, lappfogdar och landsfiskaler m. m.
Förslaget, som även avsåg en lösning av landfiskalernas biträdesfråga,
hade i enlighet med givna direktiv utarbetats på grundval av gällande organisationsformer
inom fögderiförvaltningen, således med bortseende från det
år 1930 avgivna omorganisationsförslaget. Kostnadsökningen för förslagets
genomförande beräknades i betänkandet till 1,060,000 kronor.
Uti sistnämnda betänkande påpekades även, att såsom en följd av den
väntade omorganisationen landsfiskalsbefattningarna alltsedan år 1924 och
landsfogdetjänsterna sedan år 1929 allenast tillsatts på förordnande, samt
att med anledning därav år 1931 138 landsfiskalsbefattningar av 490 och 5
landsfogdetjänster av 24 uppehöllos på förordnande. Sedermera har Kungl.
Majit i viss utsträckning tillåtit landsfiskalstjänsternas besättande med ordinarie
innehavare. Vid innevarande års ingång uppehöllos omkring 90 av
landsfiskalstjänsterna samt 11 av landsfogdetjänsterna på förordnande.
Frågan örn åklagarväsendets reformering har nu av chefen för justitiedepartementet
upptagits till behandling i statsrådet den 30 september 1932. Enligt
offentliggjort protokoll över justitiedepartementsärenden för sistnämnda dag
har departementschefen därvid anfört, att frågan örn åklagarväsendets reformering
vore värd särskilt beaktande. En reform pa detta område borde,
enligt vad departementschefen vidare anfört, i första hand avse att höja
de nuvarande åklagarnas kompetens och att befria dem från göromål, som
vore främmande för åklagaruppgifterna, så att vid processreformens genomförande
de då befintliga åklagarna kunde ingå som ett led i den blivande
organisationen. Då yttranden dåmera inkommit över det år 1930 framlagda
förberedande förslaget till omorganisation av landsfiskalsbefattningarna m. m.,
syntes tiden vara inne att göra detta till föremål för ytterligare utredning.
Den reform av bland annat kriminalpolisväsendet, som antagits av riksdagen
år 1932, vore enligt departementschefen jämväl ägnad att främja den fortsatta
utredningen angående åklagarväsendet på landsbygden.
Sedan departementschefen berört ytterligare vissa reformer, som borde
vidtagas, har Kungl. Majit förenämnda dag bemyndigat honom att tillkalla
särskilda sakkunniga att inom departementet deltaga i utredningar angående
partiella reformer på rättegångsväsendets område. Med stöd av sistnämnda
bemyndigande har departementschefen för nu ifrågavande ändamål tillkallat
hovrättsassesorn J. Laurin.
Vad härefter angår en reformering av vår be visning sr ätt har denna fråga
uppropade gånger varit föremål för riksdagens prövning. Såsom brister i
den nu gällande rätten hava därvid huvudsakligen framhållits de alltjämt
kvarstående resterna av legal bevisprövning, frånvaron av regler om hörande
av sakkunniga, avsaknaden av bestämmelser örn skyldighet för part eller
annan person att förete handlingar, som äro av betydelse för pågående rätte
-
4 Första lagutskottets utlåtande Nr 18.
gång, samt bristen på ett stadgande, som medger domstol att i fall, då skadestånd
ej kan till beloppet styrkas, utdöma ett skäligt belopp.
Förslag till lagar i ämnet hava genom propositioner förelagts riksdagen
aren 1893, 1897 och 1902. Genom motioner blevo lagförslag underställda
riksdagens prövning 1894, 1899, 1903, 1905, 1907, 1908 och 1915.
Intet av förslagen blev av riksdagen antaget men år 1915 föranledde
en av herr Lindhagen m. fl. väckt motion i ämnet skrivelse till Kungl.
Majit (nr 199). Riksdagen anförde däri, bland annat: Det vore givetvis
av stor betydelse för rättsskipningen, att en lagstiftning i förevarande
ämne snart komme till stånd. Densamma syntes för övrigt vara väl ägnad
att genomföras utan avvaktan på den stora rättegångsreformen, som förbereddes
men vars förverkligande icke syntes vara att emotse förrän en
ansenlig tidrymd förflutit. Tilläventyrs kunde det dock befinnas lämpligt
att begränsa lagstiftningen till några särskilt viktiga spörsmål. I sådant
hänseende ville riksdagen särskilt framhålla de bestämmelser, som i tidigare
utarbetade förslag innehölles rörande parts skyldighet att tillhandahålla
handling, örn bevisning genom sakkunnige samt örn bestämmande av skadeståndsbelopp
vid saknad av fullständig utredning rörande skadans omfång.
Behovet av lagbestämmelsernas fullständigande och modernisering i samtliga
dessa punkter hade för varje år med allt större styrka gjort sig gällande.
Riksdagen hemställde förty, att det täcktes Kungl. Majit att — i ändamål
att för tiden intill dess ny allmän rättegångsordning kunde komma till stånd
i görligaste mån avhjälpa bristen på tidsenliga stadganden rörande bevisning
inför rätta - taga under övervägande, huruvida och i vad omfattning arbetet
på en reform av bevisningslagstiftningen lämpligen borde återupptagas,
samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill övervägandet kunde föranleda.
Den 30 december 1922 beslöt Kungl. Majit, att riksdagens skrivelse icke
skulle till vidare åtgärd föranleda.
Ar 1926 avlämnade processkommissionen sitt ovannämnda betänkande,
innehållande bland annat åtskilliga kapitel örn bevisningen.
Är 1928 väckte herr Lindhagen, med instämmande av åtskilliga riksdagens
ledamöter, ånyo motion i ämnet med hemställan, att riksdagen ville anhålla,
att Kungl. Majit, utan avvaktan å en blivande allmän rättegångsreform,
måtte snarast möjligt för riksdagen framlägga förslag till en ny bevisningslag.
Första lagutskottet erkände i avgivit utlåtande, nr 45, behovet av en fullständigare
reglering av bevismedlen men framhöll, att det rådde olika meningar
örn huruvida en tillfredsställande nydaning av bevisningslagstiftningen
läte sig genomföras utan samband med en allmän processreform. Utskottet
ansåg för sin del icke nödigt att taga ställning till detta svårlösta och invecklade
problem. Det syntes nämligen utskottet på grund av vissa förhållanden
kunna antagas, att Kungl. Majit nästföljande år lämnade riksdagen
tillfälle att fatta beslut örn sättet för reformarbetets fullföljande. Örn därvid
de partiella reformernas väg funnes böra beträdas, syntes det kunna
Första lagutskottets utlåtande Nr 18. 5
tagas för givet, att en av de första frågor, som gjordes till föremål för undersökning,
bleve bevisningen. Utskottet avstyrkte förty motionen.
Riksdagen biföll utskottets hemställan.
Frågan örn en ny bevisningslag blev därefter år 1929 föremål för interpellation
av herr Lindhagen (I kam. prot. 12: 42 och 23: 4).
I lagrådets utlåtande över processkommissionens betänkande uttalades
beträffande övergången till den nya processordningen, att det i fråga örn
rättegångsförfarandet torde befinnas, att det i stort sett icke kunde vara
lämpligt att genomföra reformen genom successiva lagstiftningsåtgärder, samt
att det hela hängde alltför intimt samman för att ett sådant tillvägagångssätt
skulle kunna undgå att bringa med sig oreda och förvirring, då man
löpte allvarlig risk, att det nya rättegångsskicket från början glede ur rätta
spåret.
Uti propositionen till 1931 års riksdag nr 80 anförde statsrådet Gärde
beträffande övergången till den nya ordningen bland annat: Processreformen
borde huvudsakligen taga sikte på förfarandet. Därest reformen på detta
sätt begränsades, vore det tydligt, att ett successivt genomförande av densamma
icke vore möjligt. Förfarandets olika delar hörde så nära samman,
att det skulle vara förenat med betydande svårigheter att låta någon särskild
del träda i kraft för sig. Främst ville departementschefen erinra örn
det så gott som oskiljaktiga samband, som bestode mellan bevisningen och
en på muntlighet, koncentration och omedelbarhet grundad förhandlingsordning.
Skulle någon del av förfarandet sättas i tillämpning före övriga
delar, förelåge risk, att den nya ordningen komme att utveckla sig i ej önskvärd
riktning.
I en med anledning av propositionen väckt motion yrkades emellertid av
herr Lindhagen, att i avvaktan på processreformens definitiva genomförande
borde framläggas en provisorisk bevisningslag eller åtminstone bestämmelser
örn bevisning genom sakkunniga och skyldighet att utlämna handlingar.
Särskilda utskottet yttrade, att med den begränsning av reformen, som
förordats, ett successivt genomförande därav icke vore möjligt. Förfarandets
olika delar sammanhängde jämväl enligt utskottets mening så nära, att det
skulle vara förenat med betydande svårigheter att låta någon särskild del
träda i kraft för sig. Utskottet ansåg sig sålunda icke kunna tillstyrka herr
Lindhagens förslag.
I sin reservation till utskottsutlåtandet anförde herr Lindhagen, att bevisningslagen
vore särskilt lämpad för en utbrytning ur processreformen
och därjämte vore av lika betydelse för den nuvarande processordningen som
för den tillämnade.
Riksdagen godkände emellertid utskottets utlåtande jämväl på nu ifrågavarande
punkt.
Det fortsatta arbetet å rättegångsreformen har numera enligt Kungl.
Maj:ts beslut den 30 september 1932 uppdragits åt den s. k. processlagbered
-
Utskottet.
6 Första lagutskottets utlåtande Nr 18.
ningen. I samband därmed betonade cbefen för justitiedepartementet, att
det vore av vikt, att de personer, som vore sysselsatta med den allmänna
processreformens utarbetande, icke stördes i sitt arbete och fördröjdes genom
att deltaga i utredningar angående partiella reformer på rättegångsväsendets
område.
I bilaga till statsverkspropositionen innevarande år meddelar processlagberedningen,
att densamma under år 1932 varit sysselsatt med utarbetandet
av preliminära förslag till lagbestämmelser angående förfarandet vid underrätt
i tvistemål och i brottmål samt bevisningen, ävensom att förslag förelåge
till bestämmelser örn part, stämning, förberedelse, huvudförhandling,
parts utevaro, bevisning i allmänhet, vittne, sakkunnig, syn, skriftliga bevis,
förhör med part under straffansvar, bevisning till framtida säkerhet, rätt till
åtal samt den misstänkte eller tilltalade och hans försvar.
Vad först angår åklagare väsendet finner utskottet uteslutet, att riksdagen
skulle, såsom motionären hemställt, avstyrka regeringen att utan avvaktan
å det slutliga förslaget till processlagstiftning förbereda en partiell reform
av åklagareväsendet.
Beträffande kravet på en ny bevisningslag komma, enligt vad nu kan
anses visst, fullständiga förslag till en allmän rättegångsreform att inom kort
föreläggas riksdagen. Det torde vid sådant förhållande saknas anledning att
ånyo taga under övervägande, huruvida en särskild lag örn bevisning lämpligen
skulle kunna genomföras före rättegångsreformen i övrigt.
På grund av det anförda får utskottet hemställa,
att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.
Stockholm den 28 februari 1933.
På första lagutskottets vägnar:
A. ÅKERMAN.
Vid detta ärendes behandling ha närvarit:
från första kammaren: herrar Akerman, Anderson i Hägelåkra, Klefbeck,
Larson i Lerdala, Norling*, Bissmark, Ehrnberg* och Julin*;
från andra kammaren: herrar Linnér*, Lindqvist. Hedlund i Ostersund,
K. A. Westman, Olsson i Rimforsa, Olsson i Mellerud, Johanson i Huskvarna* och
Johnsson i Kalmar*.
Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.