Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om ändrad lydelse av 22 kap. 1 och 11 §§ strafflagen.

1933-02-28 · 7 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 5 av 7 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1933:21, Utlåtande i anledning av väckta motioner om ändrad lydelse av 22 kap. 1 och 11 §§ strafflagen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr SI.

1

Nr 21.

Ankom till riksdagens kansli den 28 februari 1933 kl. 5 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om ändrad lydelse av

22 kap. 1 och 11 §§ strafflagen.

I tvenne likalydande motioner, nr 127 i första kammaren av herr Trygger

m. fl. och nr 240 i andra kammaren av herr Lindman m. fl., vilka motioner

hänvisats till lagutskott och behandlats av första lagutskottet, har hemställts,

att riksdagen för sin del måtte antaga följande förslag till

%

Lag

om ändrad lydelse av 22 kap. 1 och 11 §§ strafflagen.

1 §•

Var, som genom antagande av falskt namn, stånd eller yrke, eller genom

annat svikligt förfarande, bedrager sig till gods eller penningar, eller förlust

därav annan tillskyndar, dömes, där ej annorledes nedan stadgas, till böter

eller fängelse i högst sex månader eller straffarbete i högst två år. Har därav

kommit synnerlig förlust eller olägenhet, eller är gärningen eljest med synnerligen

försvårande omständigheter förenad, må tiden för straffarbetet till

fyra år höjas.

11 §.

Förfalskar man, svikligen förbyter, försnillar eller eljest uppsåtligen förskingrar

annans gods, det man i besittning haver, straffes högst med straffarbete

i två år. Har därav kommit synnerlig förlust eller olägenhet, eller

är gärningen eljest med synnerligen försvårande omständigheter förenad, må

tiden för straffarbetet till fyra år höjas.

Beträffande de skäl, motionärerna anfört till stöd för sin hemställan, får

utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas här nedan, hänvisa till

motionerna.

I strafflagens 22 kap., som har till rubrik »Örn bedrägeri och annan oredlighet»,

innehåller 1 § allmänna bestämmelser örn bedrägeri. Straffet härför

är böter, fängelse i högst 6 månader eller straffarbete i högst 2 år. Äro

omständigheterna synnerligen försvårande, må tiden för straffarbetet höjas

till 4 år. Vissa särskilda arter av bedrägligt förfarande behandlas i en del

av de följande paragraferna av kapitlet. I 2 och 5 §§ hänvisas härvid beträffande

straffet till bestämmelserna i 1 §.

Örn förskingring stadgas i 11 § av kapitlet. Straffet härför utgör högst

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 9 sami. 1 avd. Nr SI—SS. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande Ni 21.

straffarbete i 2 år, vilket innefattar böter, fängelse i högst 2 år och straffarbete

i högst 2 år. I 14 § av samma kapitel meddelas bestämmelser om trolöshet

mot huvudman. Beträffande straffet hänvisas härvid till 11 §, i följd

varav en höjning av straffskalan i sistnämnda paragraf även kommer att innefatta

motsvarande skärpning av straffet för trolöshet mot huvudman.

Förskingring avser till skillnad från tjuvnad tillgrepp av sådant, som på

lagligt sätt kommit i den brottsliges besittning. Det är emellertid att märka,

att vissa viktiga former av förskingring, t. ex. av sådant som man på grund

av yrke och enskild tjänst fått sig anförtrott, enligt 20 kap. 3 § strafflagen

skola bestraffas såsom tjuvnad. Straffet kan i sådant fall bliva väsentligt

strängare än enligt 22 kap. 11 § strafflagen. Tjuvnad bestraffas, när det

stulna uppgår till mer än 30 kronors värde, med straffarbete i högst 6 månader

eller, där omständigheterna äro synnerligen försvårande, med straffarbete

i högst 2 år och, där omständigheterna äro synnerligen förmildrande, med

fängelse i högst 6 månader. Uppgår det stålnäs värde icke till nämnda belopp,

dömes för snatteri till böter eller fängelse i högst 6 månader. Under

vissa i 20 kap. 4 § angivna omständigheter, t. ex. inbrott, kan straffet stiga

till straffarbete i 4 år. Bland övriga straffbestämmelser må nämnas, att för

andra resan stöld straffet kan uppgå till straffarbete i högst 3 år eller, i fall

som avses i 4 §, högst 5 år, för tredje resan till straffarbete i högst 4, respektive

6 år samt för fjärde resan och därutöver till straffarbete i högst 6, respektive

10 år.

Vidare må nämnas, att förskingring av ämbetsmän och med dem likställda

bestraffas enligt 25 kap. 11 och 12 §§ strafflagen. Straffet utgör enligt 11 §

straffarbete 6 månader—4 år eller, där omständigheterna äro synnerligen mildrande,

fängelse, varjämte följer avsättning. Därest det förskingrade genast

ersättes, följer endast avsättning. Örn tillgreppen dolts medelst falska räkenskaper

eller böcker, skall emellertid enligt 12 §, oavsett örn det förskingrade

ersättes, dömas till straffarbete från och med 2 år 6 månader till och med 10

år, dock att örn omständigheterna äro synnerligen mildrande, tiden för straffarbetet

må nedsättas till 1 år.

Motionärernas förslag innebär, att det enligt 22 kap. 11 § strafflagen för

förskingring och trolöshet mot huvudman gällande straffmaximum 2 års

straffarbete skall höjas till det i 1 § samma kapitel för bedrägeri stadgade

straffmaximum 4 års straffarbete. Straffskärpningen skall inträda, då av

gärningen kommit synnerlig förlust eller olägenhet eller gärningen eljest är

med synnerligen försvårande omständigheter förenad. Enahanda formulering

av straffskärpningsgrunden föreslås införd i 1 §.

Generella regler örn kriminalisering av bedrägeri, förskingring och trolöshet

mot huvudman infördes första gången i svensk rätt genom kungl, förordningen

den 7 september 1858 örn förfalskning, bedrägeri och annan oredlighet.

Enligt denna bestraffades bedrägeri med böter, fängelse i högst 6 månader

eller, därest synnerligen försvårande omständigheter förelåge, straffarbete

i högst 2 år. Förskingring bestraffades med böter eller fängelse i

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 21.

3

högst 2 år samt trolöshet mot huvudman med böter eller, då omständigheterna

voro särdeles försvårande, fängelse i högst 2 år. Bedrägeri lydde under allmänt

åtal, varemot förskingring och trolöshet mot huvudman icke finge åtalas

av annan än målsägande. Dessa straffstadganden inflöto sedermera i 1, 11 och

14 §§ av 22 kap. i 1864 års strafflag. De nuvarande strafflatituderna i berörda

paragrafer tillkommo genom lag den 20 juni 1890. Härvid likställdes

i bestraffningshänseende förskingring och trolöshet mot huvudman samt

ökades straffmaximum för bedrägeri till 4 års straffarbete. Genom lag den 9

juni 1893 hava därefter förskingrings- och trolöshetsbrotten gjorts till s. k.

angivelsebrott och slutligen genom lag den 1 juni 1923 lagts under allmänt

åtal.

Till upplysning angående i första instans för brott mot 22 kap. 1, 2 och

5, 11 och 14 §§ strafflagen sakfälla personer må här intagas följande uppgifter

ur statistiken rörande brottsligheten. (Statistiken efter år 1930 är ännu

ej utarbetad.)

År

Brott

Hela

antalet

dömda

Böter

Å d ö

Fängelse

m t st

Straff-

arbete

raff

Därav

frihets- straff

över 1 år

Vill-

korlig

dom

1923

22: 1, 2, 5 (Bedrägeri) . . . •

169

77

54

38

12

18

1924

> » ....

165

69

63

33

9

16

1929

> » ....

260

110

84

66

20

30

1930

> > ....

281

lil

115

55

29

37

1923

22: 11 (Förskingring) ....

177

71

82

24

—

50

1924

> > ....

215

98

85

32

3

52

1929

> > ....

589

326

225

38

4

142

1930

> > ....

498

286

190

22

4

112

1923

22: 14 (Trolöshet)......

44

14

14

16

1

4

1924

> > ......

29

10

11

8

2

7

1929

> » ......

70

28

24

18

5

15

1930

> > ......

57

24

24

9

3

9

I motionerna anföres, att inom främmande lagstiftning, däribland dansk

och norsk, högre straff för ifrågavarande brott finnas stadgade än i svensk

rätt. På grund härav lämnas här nedan en redogörelse för den ståndpunkt

dansk och norsk rätt i huvudsak intaga till föreliggande frågor.

Den danska strafflagen av år 1930 har tre allmänna sträf farter: Fängsel,

som närmast motsvarar den svenska strafformen straffarbete, Hsefte, som motsvarar

fängelse, och böter. I lagens 28 kap. meddelas gemensamma straffbestämmelser

för tjuvnad, bedrägeri, förskingring och trolöshet mot huvudman,

Straffet är fängsel i högst 2 år eller vid återfall högst 3 år, och kan, när

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första lagutskottets utlåtande Nr 21.

Utskottet.

brottet är av särskilt svår beskaffenhet eller ett större antal brott begåtts,

höjas beträffande tjuvnad till fsengsel i 6 år samt beträffande övriga brott till

fsengsel i 8 år. Beträffande sistnämnda brott stadgas vidare, att örn brottet är

»af serlig ringe Strafvserdighed paa Grund af de Omstsendigheder, hvorunder

Handlingen er begaaet, de tilvendte Genstandes eller det lidte Formuetabs

ringe Betydning eller af andre Grunde, kan Straffen nedssettes til Hjetta

eller Bode og under i övrigt formildende Omstsendigheder bortfalde».

Den norska strafflagen av år 1902 har likaledes tre allmänna straff: fengsel,

som motsvarar straffarbete, hette, som motsvarar fängelse, och böter. Tjuvnad

och förskingring straffas enligt lagens 24 kap. med fengsel i högst 3 år. Under

vissa försvårande omständigheter, däribland örn brottsobjektet har högre

värde än 1,000 kronor, kan straffet höjas beträffande tjuvnad till fengsel i 8

år och beträffande förskingring till fengsel i 6 år. Vid återfall kan straffet

höjas »inntil det halve» och vid förnyat återfall »til det dobbelte». Bedrägeri

och trolöshet mot huvudman bestraffas enligt lagens 26 kap. med böter eller

fengsel i högst 3 år. Straffet kan under vissa försvårande omständigheter,

däribland örn brottsobjektet har ovannämnda värde, höjas till fengsel i 6 år

och vid återfall »inntil en halvdel ut över den lovbestemte grense».

I de av professor Johan C. W. Thyrén utarbetade förberedande utkast till

strafflag speciella delen III, utgiven år 1920, och speciella delen IV, utgiven

år 1922, hava bestämmelser meddelats örn ifrågavarande brott. I speciella delen

III behandlas förskingring och tjuvnad. Förskingring straffas med böter

eller fängelse i högst 2 år samt vid återfall med fängelse i högst 3 år. Tjuvnad

bestraffas med fängelse eller där det tillgripnas värde är ringa, med böter,

men straffet kan under vissa försvårande omständigheter, återfall med mera,

höjas till tukthus i 8 år. I speciella delen IV behandlas bedrägeri och trolöshet

mot huvudman. Straffet för dessa brott är, örn syftet med gärningen varit

vinning, fängelse (i högst 3 år). Örn värdet är ringa, må till böter kunna dömas.

Därest bedrägeribrott begås yrkes- eller vanemässigt, kan straffet höjas

till tukthus i 8 år. Anmärkas må, att Thyrén i utkastet till strafflagens allmänna

del föreslagit såsom allmänna straff, bland annat, fängelse, som kan

ådömas i högst 3 år, samt tukthus, som kan ådömas i 6—20 år.

Här må vidare anmärkas, att chefen för justitiedepartementet den 16 december

1932 tillkallat sakkunnig att inom departementet biträda med verkställande

av utredning angående partiella reformer på strafflagstiftningens område

och därvid till statsrådsprotokollet anfört, att bland de spörsmål, som

snarast möjligt skulle upptagas till behandling, vore frågan örn straff för förskingring

av gods, som sålts på avbetalning, örn vilken fråga redan förut särskild

utredning igångsatts inom departementet.

Det torde vara allmänt känt och bestyrkes även av föreliggande statistiska

uppgifter, att oredlighetsbrotten i vårt land de senare åren ökat såväl i antal

som i svårhetsgrad. Särskilt stor är ökningen av förskingringsbrotten. Anledningen

till denna ökning är att söka i olika omständigheter. Av de lindri
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 21.

5

gare förskingringsbrotten avse ett stort antal förskingring av gods, inköpt pa

avbetalning, och dessa brott sammanhänga med de mindre lämpliga former,

under vilka avbetalningsaffärerna numera bedrivas. Av de svårare förskingringsbrotten,

vilka motionärerna närmast haft i sikte, torde flertalet angå förskingring

av omhänderhavda penningmedel, och dessa brott bero ofta i ej ringa

mån på den frestelse, som legat i bristfällig kontroll. Möjligt är emellertid

också, att till brotten bidragit, att straffhotet i nuvarande lag icke är tillräckligt

avskräckande. En höjning av straffen för de svarare förskingrings- och

trolöshetsbrotten skulle därför måhända kunna verka förebyggande, åtminstone

i viss utsträckning. — Vidare kan som skäl för höjning av straffen för

dessa brott åberopas jämförelsen med de stränga straff, som lagen stadgar för

tjuvnadsbrotten. Det måste anses för det allmänna rättsmedvetandet stötande,

att en ringa stöld kan bestraffas väsentligt strängare än ett svårt oredlighetsbrott,

och det torde även vara att förvänta, att straffen för oredlighet och tjuvnad

inom kort komma att bestämmas efter mera rationella grunder, så att,

jämte det straffen skärpas för svårare oredlighetsbrott, en mildring göres i

straffen för tjuvnadsbrotten.

På grund av vad sålunda anförts och med hänsyn till de i motionerna påpekade

förhållanden anser utskottet önskvärt att snarast möjligt vidtages en

höjning av straffet för svårare förskingrings- och trolöshetsbrott.

Motionärerna hava ansett, att denna höjning bör ske sa, att straffet för förskingring

och trolöshet mot huvudman likställes med straffet för bedrägeri.

— Anmärkas må emellertid, att enligt den föreslagna lagtexten den skillnaden

föreligger mellan strafflatituderna i 1 och 11 §§, att fängelse skulle kunna

ådömas för bedrägeri enligt 1 § i högst 6 månader men för förskingring och

trolöshet mot huvudman enligt 11 § intill 2 ar. — Hittills torde, även när brottet

gällt obetydligt värde, bedrägeribrotten i rättstillämpningen hava bestraffats

strängare än förskingrings- och trolöshetsbrotten. Det vilseledande genom

sviklig! förfarande, som kännetecknar bedrägeribrotten, lärer också motivera

ett strängare bedömande av dessa brott. Örn nu samtliga ifrågavarande

brottsformer skola, såsom motionärerna hemställt, underkastas lika stränga

straff, må ej bortses från att härav kan följa en höjning av straffen för

även lindriga förskingringsbrott. En sådan höjning torde icke vara påkallad

och synes ej heller vara av motionärerna åsyftad. Lagen bör därför enligt

utskottets förmenande erhålla en lydelse, som förebygger en sådan utveckling.

Den av motionärerna föreslagna straffskärpningsgrunden är formulerad efter

mönster från 12 § i 22 kap. strafflagen, i vilket lagrum denna formulering

använts i syfte att skärpa straffen för s. k. billån och därmed jämställda brott.

I förevarande fall, där fråga är örn allmänna bestämmelser för oredlighetsbrott,

finnes emellertid icke samma anledning att bland de försvårande omständigheterna

enbart angiva värdet av brottsobjektet. Även örn för de flesta fall

ett högre värde därav ådagalägger en större grad av brottslighet hos gärningsmannen,

är detta ej alltid händelsen. Andra omständigheter kunna

finnas, som betaga nämnda värde den för graden av brottslighet avgörande

verkan.

opaginerad Kontrollera mot PDF

6

Första lagutskottets utlåtande Nr 21.

Utskottet finner av anförda skäl den föreslagna lagtexten icke vara tillfredsställande

och kan därför icke förorda densamma till antagande i oförändrat

skick. Frågan örn höjning av straffet för svårare förskingrings- och trolöshetsbrott

synes utskottet lämpligen kunna tagas under övervägande i samband

med den inom justitiedepartementet pågående utredningen örn straff för

förskingring av på avbetalning sålt gods.

Utskottet får därför hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motioner måtte i

skrivelse till Kungl. Majit hemställa, att Kungl. Majit ville

snarast framlägga förslag till ändring i 22 kap. 11 § strafflagen,

innebärande höjning av straffet för svårare förskingrings-

och trolöshetsbrott.

Stockholm den 28 februari 1933.

På första lagutskottets vägnar i

A. ÅKERMAN.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit:

fran första kammaren: herrar Åkerman, Klefbeck, Borell, Norling*, Svenson

i Eskhult, Jonsson i Lycksele* och Halvarsson: samt

från andra kammaren: herrar Lindqvist, Nilsson i Antnäs, Hedlund i Östersund,

K. A. Westman och Sjögren, fru Östlund, herr Olsson i Rimforsa och fröken

Wellin*.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer:

1) av herrar Borell, Halvarsson, Nilsson i Antnäs och Hedlund i Östersund

samt fröken Wellin, vilka anfört:

Ltskottet har icke ansett sig kunna gå längre än till en skrivelse i anledning

av ifrågavarande motioner. Den av motionärerna föreslagna lagtexten

finner utskottet icke tillfredsställande. Det huvudskäl, som för utskottet varit

avgörande, synes vara, att utskottet icke ansett riktigt, att straffet för förskingring

och trolöshet mot huvudman i stort sett likställes med straffet för

bedrägeri. .Vid sadant förhållande förefaller det emellertid egendomligt, att

utskottet gjort anmärkning mot motionärernas förslag att bibehålla bestämmel
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 21.

7

serna i 1 och 11 §§, enligt vilka »fängelse skulle kunna ådömas för bedrägeri i

högst sex månader men för förskingring och trolöshet mot huvudman enligt

11 § intill två år». Då en strängare straffart, straffarbete, vid bedrägeri

inträder, så snart brottet förskyllt mer än sex månaders fängelse, innebär detta

otvivelaktigt en skärpning av strafflatituden för bedrägeri i förhållande till ett

förskingrings- eller trolöshetsbrott.

Utskottets därefter uttalade farhåga för att motionärernas förslag skulle i

tillämpningen medföra en höjning av straffen för lindriga förskingringsbrott

saknar varje berättigande, då den strängare strafflatitud, som föreslagits, uppenbarligen

endast kan få någon inverkan för straffutmätningen vid de grövre

eller medelsvåra fallen.

Yad till sist angår utskottets anmärkning mot att motionärerna bland de

synnerligen försvårande omständigheter, som kunna medföra intill fyra års

straffarbete, särskilt angivit värdet av brottsobjektet, så är detta en företeelse,

som möter oss på flera ställen i vår strafflag. Det berättigade i den föreslagna

formuleringen förringas ingalunda av den utav utskottet anförda omständigheten,

att, även om för de flesta fall ett högre värde av brottsobjektet ådagalägger

en större grad av brottslighet hos gärningsmannen, är detta ej alltid

händelsen, då andra omständigheter kunna finnas, som betaga nämnda värde

den för graden av brottslighet avgörande verkan. Allt detta är förvisso sant,

men skulle ett dylikt fall föreligga, har man att hålla sig inom den normala

strafflatituden. Höjningen av strafftiden från två intill fyra år är nämligen i

förslaget ej ovillkorligen föreskriven, utan endast medgiven.

Då oredlighetsbrotten och särskilt förskingringsbrotten, på sätt utskottet

även konstaterar, under de senare åren ökat såväl i antal som i svårhetsgrad,

kräver en starkt utbredd och förvisso synnerligen berättigad folkmening, att

straffet för förbrytelser av nämnda slag utan dröjsmål skärpes för motarbetande

av den fara för rättskipningen, som sådant dröjsmål i förevarande hänseende

innebär.

Vid sådant förhållande och då utskottets erinringar mot den av motionärerna

föreslagna lagtexten enligt vår mening sakna fog, hemställa vi,

att riksdagen i enlighet med förevarande motioner måtte antaga

den av motionärerna föreslagna lagen örn ändrad lydelse

av 22 kap. 1 och 11 §§ strafflagen med tillägg av en så lydande

promulgationsbestämmelse: »Denna lag träder i kraft den

1 juli 1933».

2) av herr Lindqvist, som ansett, att utskottet med hänvisning till den inom

justitiedepartementet igångsatta utredningen bort hemställa om avslag å motionerna.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1933:85 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om ändrad lydelse av 22 kap. 1 och 11 §§ strafflagen. a1 i texten