Utlåtande i anledning av väckta motioner om ändrad lydelse av 22 kap. 1 och 11 §§ strafflagen.
1933-02-28 · 7 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 5 av 7 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
1LU 1933:21, Utlåtande i anledning av väckta motioner om ändrad lydelse av 22 kap. 1 och 11 §§ strafflagen.
Dokumentets text
Första lagutskottets utlåtande Nr SI.
1
Nr 21.
Ankom till riksdagens kansli den 28 februari 1933 kl. 5 e. m.
Utlåtande i anledning av väckta motioner om ändrad lydelse av
22 kap. 1 och 11 §§ strafflagen.
I tvenne likalydande motioner, nr 127 i första kammaren av herr Trygger
m. fl. och nr 240 i andra kammaren av herr Lindman m. fl., vilka motioner
hänvisats till lagutskott och behandlats av första lagutskottet, har hemställts,
att riksdagen för sin del måtte antaga följande förslag till
%
Lag
om ändrad lydelse av 22 kap. 1 och 11 §§ strafflagen.
1 §•
Var, som genom antagande av falskt namn, stånd eller yrke, eller genom
annat svikligt förfarande, bedrager sig till gods eller penningar, eller förlust
därav annan tillskyndar, dömes, där ej annorledes nedan stadgas, till böter
eller fängelse i högst sex månader eller straffarbete i högst två år. Har därav
kommit synnerlig förlust eller olägenhet, eller är gärningen eljest med synnerligen
försvårande omständigheter förenad, må tiden för straffarbetet till
fyra år höjas.
11 §.
Förfalskar man, svikligen förbyter, försnillar eller eljest uppsåtligen förskingrar
annans gods, det man i besittning haver, straffes högst med straffarbete
i två år. Har därav kommit synnerlig förlust eller olägenhet, eller
är gärningen eljest med synnerligen försvårande omständigheter förenad, må
tiden för straffarbetet till fyra år höjas.
Beträffande de skäl, motionärerna anfört till stöd för sin hemställan, får
utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas här nedan, hänvisa till
motionerna.
I strafflagens 22 kap., som har till rubrik »Örn bedrägeri och annan oredlighet»,
innehåller 1 § allmänna bestämmelser örn bedrägeri. Straffet härför
är böter, fängelse i högst 6 månader eller straffarbete i högst 2 år. Äro
omständigheterna synnerligen försvårande, må tiden för straffarbetet höjas
till 4 år. Vissa särskilda arter av bedrägligt förfarande behandlas i en del
av de följande paragraferna av kapitlet. I 2 och 5 §§ hänvisas härvid beträffande
straffet till bestämmelserna i 1 §.
Örn förskingring stadgas i 11 § av kapitlet. Straffet härför utgör högst
Bihang till riksdagens protokoll 1933. 9 sami. 1 avd. Nr SI—SS. 1
2
Första lagutskottets utlåtande Ni 21.
straffarbete i 2 år, vilket innefattar böter, fängelse i högst 2 år och straffarbete
i högst 2 år. I 14 § av samma kapitel meddelas bestämmelser om trolöshet
mot huvudman. Beträffande straffet hänvisas härvid till 11 §, i följd
varav en höjning av straffskalan i sistnämnda paragraf även kommer att innefatta
motsvarande skärpning av straffet för trolöshet mot huvudman.
Förskingring avser till skillnad från tjuvnad tillgrepp av sådant, som på
lagligt sätt kommit i den brottsliges besittning. Det är emellertid att märka,
att vissa viktiga former av förskingring, t. ex. av sådant som man på grund
av yrke och enskild tjänst fått sig anförtrott, enligt 20 kap. 3 § strafflagen
skola bestraffas såsom tjuvnad. Straffet kan i sådant fall bliva väsentligt
strängare än enligt 22 kap. 11 § strafflagen. Tjuvnad bestraffas, när det
stulna uppgår till mer än 30 kronors värde, med straffarbete i högst 6 månader
eller, där omständigheterna äro synnerligen försvårande, med straffarbete
i högst 2 år och, där omständigheterna äro synnerligen förmildrande, med
fängelse i högst 6 månader. Uppgår det stålnäs värde icke till nämnda belopp,
dömes för snatteri till böter eller fängelse i högst 6 månader. Under
vissa i 20 kap. 4 § angivna omständigheter, t. ex. inbrott, kan straffet stiga
till straffarbete i 4 år. Bland övriga straffbestämmelser må nämnas, att för
andra resan stöld straffet kan uppgå till straffarbete i högst 3 år eller, i fall
som avses i 4 §, högst 5 år, för tredje resan till straffarbete i högst 4, respektive
6 år samt för fjärde resan och därutöver till straffarbete i högst 6, respektive
10 år.
Vidare må nämnas, att förskingring av ämbetsmän och med dem likställda
bestraffas enligt 25 kap. 11 och 12 §§ strafflagen. Straffet utgör enligt 11 §
straffarbete 6 månader—4 år eller, där omständigheterna äro synnerligen mildrande,
fängelse, varjämte följer avsättning. Därest det förskingrade genast
ersättes, följer endast avsättning. Örn tillgreppen dolts medelst falska räkenskaper
eller böcker, skall emellertid enligt 12 §, oavsett örn det förskingrade
ersättes, dömas till straffarbete från och med 2 år 6 månader till och med 10
år, dock att örn omständigheterna äro synnerligen mildrande, tiden för straffarbetet
må nedsättas till 1 år.
Motionärernas förslag innebär, att det enligt 22 kap. 11 § strafflagen för
förskingring och trolöshet mot huvudman gällande straffmaximum 2 års
straffarbete skall höjas till det i 1 § samma kapitel för bedrägeri stadgade
straffmaximum 4 års straffarbete. Straffskärpningen skall inträda, då av
gärningen kommit synnerlig förlust eller olägenhet eller gärningen eljest är
med synnerligen försvårande omständigheter förenad. Enahanda formulering
av straffskärpningsgrunden föreslås införd i 1 §.
Generella regler örn kriminalisering av bedrägeri, förskingring och trolöshet
mot huvudman infördes första gången i svensk rätt genom kungl, förordningen
den 7 september 1858 örn förfalskning, bedrägeri och annan oredlighet.
Enligt denna bestraffades bedrägeri med böter, fängelse i högst 6 månader
eller, därest synnerligen försvårande omständigheter förelåge, straffarbete
i högst 2 år. Förskingring bestraffades med böter eller fängelse i
Första lagutskottets utlåtande Nr 21.
3
högst 2 år samt trolöshet mot huvudman med böter eller, då omständigheterna
voro särdeles försvårande, fängelse i högst 2 år. Bedrägeri lydde under allmänt
åtal, varemot förskingring och trolöshet mot huvudman icke finge åtalas
av annan än målsägande. Dessa straffstadganden inflöto sedermera i 1, 11 och
14 §§ av 22 kap. i 1864 års strafflag. De nuvarande strafflatituderna i berörda
paragrafer tillkommo genom lag den 20 juni 1890. Härvid likställdes
i bestraffningshänseende förskingring och trolöshet mot huvudman samt
ökades straffmaximum för bedrägeri till 4 års straffarbete. Genom lag den 9
juni 1893 hava därefter förskingrings- och trolöshetsbrotten gjorts till s. k.
angivelsebrott och slutligen genom lag den 1 juni 1923 lagts under allmänt
åtal.
Till upplysning angående i första instans för brott mot 22 kap. 1, 2 och
5, 11 och 14 §§ strafflagen sakfälla personer må här intagas följande uppgifter
ur statistiken rörande brottsligheten. (Statistiken efter år 1930 är ännu
ej utarbetad.)
År
Brott
Hela
antalet
dömda
Böter
Å d ö
Fängelse
m t st
Straff-
arbete
raff
Därav
frihets- straff
över 1 år
Vill-
korlig
dom
1923
22: 1, 2, 5 (Bedrägeri) . . . •
169
77
54
38
12
18
1924
> » ....
165
69
63
33
9
16
1929
> » ....
260
110
84
66
20
30
1930
> > ....
281
lil
115
55
29
37
1923
22: 11 (Förskingring) ....
177
71
82
24
—
50
1924
> > ....
215
98
85
32
3
52
1929
> > ....
589
326
225
38
4
142
1930
> > ....
498
286
190
22
4
112
1923
22: 14 (Trolöshet)......
44
14
14
16
1
4
1924
> > ......
29
10
11
8
2
7
1929
> » ......
70
28
24
18
5
15
1930
> > ......
57
24
24
9
3
9
I motionerna anföres, att inom främmande lagstiftning, däribland dansk
och norsk, högre straff för ifrågavarande brott finnas stadgade än i svensk
rätt. På grund härav lämnas här nedan en redogörelse för den ståndpunkt
dansk och norsk rätt i huvudsak intaga till föreliggande frågor.
Den danska strafflagen av år 1930 har tre allmänna sträf farter: Fängsel,
som närmast motsvarar den svenska strafformen straffarbete, Hsefte, som motsvarar
fängelse, och böter. I lagens 28 kap. meddelas gemensamma straffbestämmelser
för tjuvnad, bedrägeri, förskingring och trolöshet mot huvudman,
Straffet är fängsel i högst 2 år eller vid återfall högst 3 år, och kan, när
4
Första lagutskottets utlåtande Nr 21.
Utskottet.
brottet är av särskilt svår beskaffenhet eller ett större antal brott begåtts,
höjas beträffande tjuvnad till fsengsel i 6 år samt beträffande övriga brott till
fsengsel i 8 år. Beträffande sistnämnda brott stadgas vidare, att örn brottet är
»af serlig ringe Strafvserdighed paa Grund af de Omstsendigheder, hvorunder
Handlingen er begaaet, de tilvendte Genstandes eller det lidte Formuetabs
ringe Betydning eller af andre Grunde, kan Straffen nedssettes til Hjetta
eller Bode og under i övrigt formildende Omstsendigheder bortfalde».
Den norska strafflagen av år 1902 har likaledes tre allmänna straff: fengsel,
som motsvarar straffarbete, hette, som motsvarar fängelse, och böter. Tjuvnad
och förskingring straffas enligt lagens 24 kap. med fengsel i högst 3 år. Under
vissa försvårande omständigheter, däribland örn brottsobjektet har högre
värde än 1,000 kronor, kan straffet höjas beträffande tjuvnad till fengsel i 8
år och beträffande förskingring till fengsel i 6 år. Vid återfall kan straffet
höjas »inntil det halve» och vid förnyat återfall »til det dobbelte». Bedrägeri
och trolöshet mot huvudman bestraffas enligt lagens 26 kap. med böter eller
fengsel i högst 3 år. Straffet kan under vissa försvårande omständigheter,
däribland örn brottsobjektet har ovannämnda värde, höjas till fengsel i 6 år
och vid återfall »inntil en halvdel ut över den lovbestemte grense».
I de av professor Johan C. W. Thyrén utarbetade förberedande utkast till
strafflag speciella delen III, utgiven år 1920, och speciella delen IV, utgiven
år 1922, hava bestämmelser meddelats örn ifrågavarande brott. I speciella delen
III behandlas förskingring och tjuvnad. Förskingring straffas med böter
eller fängelse i högst 2 år samt vid återfall med fängelse i högst 3 år. Tjuvnad
bestraffas med fängelse eller där det tillgripnas värde är ringa, med böter,
men straffet kan under vissa försvårande omständigheter, återfall med mera,
höjas till tukthus i 8 år. I speciella delen IV behandlas bedrägeri och trolöshet
mot huvudman. Straffet för dessa brott är, örn syftet med gärningen varit
vinning, fängelse (i högst 3 år). Örn värdet är ringa, må till böter kunna dömas.
Därest bedrägeribrott begås yrkes- eller vanemässigt, kan straffet höjas
till tukthus i 8 år. Anmärkas må, att Thyrén i utkastet till strafflagens allmänna
del föreslagit såsom allmänna straff, bland annat, fängelse, som kan
ådömas i högst 3 år, samt tukthus, som kan ådömas i 6—20 år.
Här må vidare anmärkas, att chefen för justitiedepartementet den 16 december
1932 tillkallat sakkunnig att inom departementet biträda med verkställande
av utredning angående partiella reformer på strafflagstiftningens område
och därvid till statsrådsprotokollet anfört, att bland de spörsmål, som
snarast möjligt skulle upptagas till behandling, vore frågan örn straff för förskingring
av gods, som sålts på avbetalning, örn vilken fråga redan förut särskild
utredning igångsatts inom departementet.
Det torde vara allmänt känt och bestyrkes även av föreliggande statistiska
uppgifter, att oredlighetsbrotten i vårt land de senare åren ökat såväl i antal
som i svårhetsgrad. Särskilt stor är ökningen av förskingringsbrotten. Anledningen
till denna ökning är att söka i olika omständigheter. Av de lindri
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Första lagutskottets utlåtande Nr 21.
5
gare förskingringsbrotten avse ett stort antal förskingring av gods, inköpt pa
avbetalning, och dessa brott sammanhänga med de mindre lämpliga former,
under vilka avbetalningsaffärerna numera bedrivas. Av de svårare förskingringsbrotten,
vilka motionärerna närmast haft i sikte, torde flertalet angå förskingring
av omhänderhavda penningmedel, och dessa brott bero ofta i ej ringa
mån på den frestelse, som legat i bristfällig kontroll. Möjligt är emellertid
också, att till brotten bidragit, att straffhotet i nuvarande lag icke är tillräckligt
avskräckande. En höjning av straffen för de svarare förskingrings- och
trolöshetsbrotten skulle därför måhända kunna verka förebyggande, åtminstone
i viss utsträckning. — Vidare kan som skäl för höjning av straffen för
dessa brott åberopas jämförelsen med de stränga straff, som lagen stadgar för
tjuvnadsbrotten. Det måste anses för det allmänna rättsmedvetandet stötande,
att en ringa stöld kan bestraffas väsentligt strängare än ett svårt oredlighetsbrott,
och det torde även vara att förvänta, att straffen för oredlighet och tjuvnad
inom kort komma att bestämmas efter mera rationella grunder, så att,
jämte det straffen skärpas för svårare oredlighetsbrott, en mildring göres i
straffen för tjuvnadsbrotten.
På grund av vad sålunda anförts och med hänsyn till de i motionerna påpekade
förhållanden anser utskottet önskvärt att snarast möjligt vidtages en
höjning av straffet för svårare förskingrings- och trolöshetsbrott.
Motionärerna hava ansett, att denna höjning bör ske sa, att straffet för förskingring
och trolöshet mot huvudman likställes med straffet för bedrägeri.
— Anmärkas må emellertid, att enligt den föreslagna lagtexten den skillnaden
föreligger mellan strafflatituderna i 1 och 11 §§, att fängelse skulle kunna
ådömas för bedrägeri enligt 1 § i högst 6 månader men för förskingring och
trolöshet mot huvudman enligt 11 § intill 2 ar. — Hittills torde, även när brottet
gällt obetydligt värde, bedrägeribrotten i rättstillämpningen hava bestraffats
strängare än förskingrings- och trolöshetsbrotten. Det vilseledande genom
sviklig! förfarande, som kännetecknar bedrägeribrotten, lärer också motivera
ett strängare bedömande av dessa brott. Örn nu samtliga ifrågavarande
brottsformer skola, såsom motionärerna hemställt, underkastas lika stränga
straff, må ej bortses från att härav kan följa en höjning av straffen för
även lindriga förskingringsbrott. En sådan höjning torde icke vara påkallad
och synes ej heller vara av motionärerna åsyftad. Lagen bör därför enligt
utskottets förmenande erhålla en lydelse, som förebygger en sådan utveckling.
Den av motionärerna föreslagna straffskärpningsgrunden är formulerad efter
mönster från 12 § i 22 kap. strafflagen, i vilket lagrum denna formulering
använts i syfte att skärpa straffen för s. k. billån och därmed jämställda brott.
I förevarande fall, där fråga är örn allmänna bestämmelser för oredlighetsbrott,
finnes emellertid icke samma anledning att bland de försvårande omständigheterna
enbart angiva värdet av brottsobjektet. Även örn för de flesta fall
ett högre värde därav ådagalägger en större grad av brottslighet hos gärningsmannen,
är detta ej alltid händelsen. Andra omständigheter kunna
finnas, som betaga nämnda värde den för graden av brottslighet avgörande
verkan.
opaginerad Kontrollera mot PDF
6
Första lagutskottets utlåtande Nr 21.
Utskottet finner av anförda skäl den föreslagna lagtexten icke vara tillfredsställande
och kan därför icke förorda densamma till antagande i oförändrat
skick. Frågan örn höjning av straffet för svårare förskingrings- och trolöshetsbrott
synes utskottet lämpligen kunna tagas under övervägande i samband
med den inom justitiedepartementet pågående utredningen örn straff för
förskingring av på avbetalning sålt gods.
Utskottet får därför hemställa,
att riksdagen i anledning av förevarande motioner måtte i
skrivelse till Kungl. Majit hemställa, att Kungl. Majit ville
snarast framlägga förslag till ändring i 22 kap. 11 § strafflagen,
innebärande höjning av straffet för svårare förskingrings-
och trolöshetsbrott.
Stockholm den 28 februari 1933.
På första lagutskottets vägnar i
A. ÅKERMAN.
Vid detta ärendes behandling ha närvarit:
fran första kammaren: herrar Åkerman, Klefbeck, Borell, Norling*, Svenson
i Eskhult, Jonsson i Lycksele* och Halvarsson: samt
från andra kammaren: herrar Lindqvist, Nilsson i Antnäs, Hedlund i Östersund,
K. A. Westman och Sjögren, fru Östlund, herr Olsson i Rimforsa och fröken
Wellin*.
*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservationer:
1) av herrar Borell, Halvarsson, Nilsson i Antnäs och Hedlund i Östersund
samt fröken Wellin, vilka anfört:
Ltskottet har icke ansett sig kunna gå längre än till en skrivelse i anledning
av ifrågavarande motioner. Den av motionärerna föreslagna lagtexten
finner utskottet icke tillfredsställande. Det huvudskäl, som för utskottet varit
avgörande, synes vara, att utskottet icke ansett riktigt, att straffet för förskingring
och trolöshet mot huvudman i stort sett likställes med straffet för
bedrägeri. .Vid sadant förhållande förefaller det emellertid egendomligt, att
utskottet gjort anmärkning mot motionärernas förslag att bibehålla bestämmel
-
Första lagutskottets utlåtande Nr 21.
7
serna i 1 och 11 §§, enligt vilka »fängelse skulle kunna ådömas för bedrägeri i
högst sex månader men för förskingring och trolöshet mot huvudman enligt
11 § intill två år». Då en strängare straffart, straffarbete, vid bedrägeri
inträder, så snart brottet förskyllt mer än sex månaders fängelse, innebär detta
otvivelaktigt en skärpning av strafflatituden för bedrägeri i förhållande till ett
förskingrings- eller trolöshetsbrott.
Utskottets därefter uttalade farhåga för att motionärernas förslag skulle i
tillämpningen medföra en höjning av straffen för lindriga förskingringsbrott
saknar varje berättigande, då den strängare strafflatitud, som föreslagits, uppenbarligen
endast kan få någon inverkan för straffutmätningen vid de grövre
eller medelsvåra fallen.
Yad till sist angår utskottets anmärkning mot att motionärerna bland de
synnerligen försvårande omständigheter, som kunna medföra intill fyra års
straffarbete, särskilt angivit värdet av brottsobjektet, så är detta en företeelse,
som möter oss på flera ställen i vår strafflag. Det berättigade i den föreslagna
formuleringen förringas ingalunda av den utav utskottet anförda omständigheten,
att, även om för de flesta fall ett högre värde av brottsobjektet ådagalägger
en större grad av brottslighet hos gärningsmannen, är detta ej alltid
händelsen, då andra omständigheter kunna finnas, som betaga nämnda värde
den för graden av brottslighet avgörande verkan. Allt detta är förvisso sant,
men skulle ett dylikt fall föreligga, har man att hålla sig inom den normala
strafflatituden. Höjningen av strafftiden från två intill fyra år är nämligen i
förslaget ej ovillkorligen föreskriven, utan endast medgiven.
Då oredlighetsbrotten och särskilt förskingringsbrotten, på sätt utskottet
även konstaterar, under de senare åren ökat såväl i antal som i svårhetsgrad,
kräver en starkt utbredd och förvisso synnerligen berättigad folkmening, att
straffet för förbrytelser av nämnda slag utan dröjsmål skärpes för motarbetande
av den fara för rättskipningen, som sådant dröjsmål i förevarande hänseende
innebär.
Vid sådant förhållande och då utskottets erinringar mot den av motionärerna
föreslagna lagtexten enligt vår mening sakna fog, hemställa vi,
att riksdagen i enlighet med förevarande motioner måtte antaga
den av motionärerna föreslagna lagen örn ändrad lydelse
av 22 kap. 1 och 11 §§ strafflagen med tillägg av en så lydande
promulgationsbestämmelse: »Denna lag träder i kraft den
1 juli 1933».
2) av herr Lindqvist, som ansett, att utskottet med hänvisning till den inom
justitiedepartementet igångsatta utredningen bort hemställa om avslag å motionerna.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1933:85 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om ändrad lydelse av 22 kap. 1 och 11 §§ strafflagen. a1 i texten