Utlåtande i anledning av väckt motion angående upphävande av andra momentet i 15 kap. 22 § strafflagen.
1933-02-28 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
1LU 1933:22, Utlåtande i anledning av väckt motion angående upphävande av andra momentet i 15 kap. 22 § strafflagen.
Dokumentets text
8
Första lagutskottets utlåtande Nr 22.
Nr 22.
Ankom till riksdagens kansli den 28 februari 1933 kl. 5 e. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion angående upphävande av
andra momentet i 15 kap. 22 § strafflagen.
I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott känvisad motion, nr 103,
vilken behandlats av första lagutskottet, har herr Hagberg i Luleå m. fl. hemställt,
»att riksdagen beslutar avskaffandet av andra stycket i 15 kap. 22 §
strafflagen».
Beträffande de skäl, motionärerna anfört till stöd för sin hemställan, får
utskottet hänvisa till motionen.
15 kap. 22 § strafflagen har följande lydelse: Tvingar någon, utan laga
rätt, eller med missbruk av sin rätt, genom våld eller hot, annan att något
göra, tåla eller underlåta, straffes högst med straffarbete i två år, i de fall,
där gärningen ej med svårare straff särskilt belagd är.
Försöker man, på sätt nu är sagt, tvinga någon till deltagande i arbetsinställelse
eller hindra någon att återgå till arbetet eller att övertaga erbjudet
arbete, straffes med böter eller fängelse, i de fall, där gärningen ej med svårare
straff särskilt belagd är.
I 24 § samma kapitel stadgas, att brott, som i 22 § 1 mom. sagt är, ej må
åtalas av allmän åklagare, där ej målsäganden angiver det till åtal eller ock
genom brottet någon tvingats att deltaga i arbetsinställelse eller hindrats att
återgå till arbetet eller att övertaga erbjudet arbete. På grund av bestämmelsen
i 19 § 2 mom. i förordningen örn strafflagens införande, att under allmänt
åtal höra alla brott, som ej i lag äro uttryckligen undantagna, hör det i 22 §
2 mom. avhandlade brottet under allmänt åtal.
Stadgandena i 15 kap. 22 § strafflagen samt dit hänförliga bestämmelser
örn åtalsrätt hava varit föremål för upprepade lag étiftningsåtg årder och förslag
till sådana.
Ursprungligen fanns i 22 § icke någon motsvarighet till nuvarande 2 morn.,
och voro enligt 24 § brott mot 22 § s. k. angivelsebrott. Från denna regel
gjordes genom lag den 9 juni 1893 det undantaget, att brottet skulle ligga under
allmänt åtal, då genom detsamma någon tvingats att deltaga i arbetsinställelse
eller hindrats att återgå till arbetet. Genom lag den 28 maj 1897 utvidgades
undantaget till att avse jämväl det fall, att någon hindrats att övertaga
erbjudet arbete.
Någon ändring i 22 § hade dittills icke ägt rum. Vid 1899 års riksdag antogo
emellertid båda kamrarna ett i en av Pehr Pehrson i Åkarp väckt motion
framlagt, av lagutskottet tillstyrkt förslag, att till 22 § skulle fogas ett 2
mom. av följande lydelse: »Lag samma vare, där man, på sätt nu är sagt, försöker
tvinga någon till deltagande i arbetsinställelse eller hindra någon att
Första lagutslcottets utlåtande Nr 22.
9
återgå till arbete eller att övertaga erbjudet arbete.» Försök till tvång skulle
således i dessa fall straffas lika med det fullbordade brottet. — Samtidigt
beslöt riksdagen för sin del ändring i 24 § av innebörd, att brott enligt det
nya 2 mom. i 22 § skulle höra under allmänt åtal. Den av riksdagen beslutade
lagen utfärdades av Kungl. Majit den 10 juli 1899 (den s. k. åkarpslagen).
Sin nuvarande lydelse erhöll 22 § 2 mom. genom lag den 4 september 1914.
Denna lagändring innebar, att straffet för sådant försök, som avses i nämnda
moment, sänktes från högst straffarbete i två år till böter eller fängelse
och att alltså straffarbete uteslöts ur straffskalan. Denna ändring hade huvudsakligen
betydelse med hänsyn till häktningsrätten, i det att härefter den
för ifrågavarande brott misstänkte kan häktas endast då mot honom förekommer
skälig anledning, att han avviker.
Motioner örn upphävande helt eller delvis av de åren 1893, 1897 och 1899
gjorda ändringarna i 22 och 24 §§ väcktes vid riksdagarna 1904, 1908, 1910,
1911, 1912, 1913 och 1914 (B) men ledde icke till annat resultat än den ovannämnda
lagändringen 1914.
Vid 1912 och 1913 års riksdagar framlades jämväl propositioner med
förslag till ändringar i 22 och 24 §§. Enligt dessa förslag skulle straff för
försök att tvinga annan till deltagande i arbetsinställelse m. m. inträda endast
då försöket skedde genom våld eller »sådant hot, som i 23 § sägs», d. v. s.
hot, som sker muntligen eller skriftligen och går ut på misshandel eller annan
brottslig gärning. Hot av annat slag skulle således bliva straffbart endast
då det ledde till fullbordat brott enligt 22 § 1 mom. Försöksstraffet skulle
vidare nedsättas på sätt sedermera skedde genom lagändringen 1914. Den
särskilda bestämmelsen örn allmänt åtal vid tvångsbrott, som sker i samband
med arbetsinställelse, skulle enligt dessa propositioner utbytas mot en bestämmelse
örn allmänt åtal i sådana fall, då brott enligt 22 § »medfört fara för
allmän säkerhet eller ordning». Propositionerna tillstyrktes av lagutskottet.
Vid 1912 års riksdag avslogo båda kamrarna den då framlagda propositionen.
Ar 1913 åter anslöt sig andra kammaren till propositionen, men blev densammå
av första kammaren avslagen.
Vid 1911 och 1912 års riksdagar väcktes dessutom motioner av innebörd,
bland annat, att försöksbestämmelsen i 22 § 2 mom. skulle utsträckas till hela
det område för fullbordat brott, som 1 mom. omfattar. Dessutom yrkades i
1911 års motion sådan ändring i 24 §, att tvångsbrottet underkastades allmänt
åtal oberoende av huruvida brottet ägde samband med arbetsinställelse
eller ej. Under kammardebatten ändrade motionären sitt sistnämnda yrkande
därhän, att allmänt åtal skulle äga rum endast om angivelse skett eller brottet
»medfört fara för allmän säkerhet eller ordning». I denna form upptogs yrkandet
även i 1912 års motion. Motionerna avstyrktes av lagutskottet. Vid
1911 års riksdag vunno motionärens yrkanden med nämnda ändring andra
kammarens bifall, varemot de avslogos av första kammaren. 1912 års motion
avslogs av båda kamrarna.
10
Första lagutskottets utlåtande Nr 22.
Förevarande .spörsmål har senast varit under behandling i riksdagen år
1925. I motion I: 73 hemställdes, att riksdagen måtte antaga ett lagförslag
örn sådana ändringar i 15 kap. 22 och 24 §§ strafflagen, att 2 mom. i 22 §
skulle upphävas och brott emot 1 mom. i samma paragraf alltid skulle bliva
angivelsebrott, samt lagrummen sålunda återföras till den lydelse, de ägde
före 1893 års lagändring.
I sitt i ärendet avgivna utlåtande (nr 15) anförde första lagutskottet följande:
Utskottet
kan icke förorda de av motionären föreslagna ändringarna i 15 kap.
22 och 24 §§ strafflagen. De erfarenheter, som vunnits rörande behovet av
särskilt skydd för arbetsvilliga i samband med arbetskonflikter, giva enligt
utskottets mening vid handen, att det skydd lagen i sådant hänseende lämnar
icke utan fara kan av samhället undvaras.
Ett bifall till motionen skulle till en början innebära, att det särskilda straffskydd
mot försök till tvång, som meddelats genom bestämmelsen i 22 § 2 morn.,
skulle upphävas. Sådant straffet genom 1914 års lagändring bestämdes, kan
det emellertid icke med fog sägas vara strängare än förhållandena påkalla.
Straffarbete uteslöts år 1914 ur latituden, och därigenom begränsades även
häktningsmöjligheten till allenast sådana fall, där den för brottet misstänkte
saknar stadigt hemvist och skälig anledning emot honom förekommer, att han
avviker.
Vidare skulle ett bifall till motionen medföra, att allmän åklagares åtalsrätt
begränsades till sådana fall, där målsäganden angivit brottet till åtal.
Men det synes uppenbart, att i sådana situationer, varom här är fråga, fruktan
för hämnd ofta skall förhindra en angivelse, som eljest ej skulle uteblivit,
och att därför en begränsning av åklagarens åtalsrätt till fall, där angivelse
ägt rum, i väsentlig mån skulle göra straffskyddet illusoriskt.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställde utskottet, att motionen
icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Mot utskottets beslut anfördes reservationer dels av 6 ledamöter (herr
Åkerman m. fl.), vilka på anförda skäl hemställde, att riksdagen måtte bifalla
motionen, dels ock av 2 ledamöter (herr Jansson i Edsbäcken m. fl.), vilka
yttrade:
_ Emot strafflagens 15 kap. 22 § har ända sedan dess tillkomst den anmärkningen
riktats, att dess syfte, som vore att bereda skydd åt den enskildes rätt
att okvald få mottaga och utföra honom inom lagens ram erbjudet arbete, endast
kunde göras gällande mot den ena parten i arbetsstriderna, mot arbetarna,
samt att dess straffhot lika ensidigt riktades åt samma håll. Ur denna synpunkt
kunde lagen i fråga med skäl betecknas såsom en klasslag med en sådans
kännetecken och verkan. Av samma anledning mötte också lagens införande
på sin tid ett starkt och berättigat motstånd.
Erfarenheten sedan dess har bekräftat, icke att det syfte, lagen sökt främja,
varit oberättigat, men väl att det vore nödvändigt att, örn lagrummet i fråga
skulle bibehållas, det kompletterades med motsvarande åtgärder, riktade mot
andra partens i arbetsstriderna ej sällan lika hänsynslösa och kännbara, örn
också under andra former framträdande stridsmetoder. Endast därest så
skedde, kunde denna lags bibehållande försvaras och dess auktoritet upprätthållas.
Under sådana omständigheter synes nu skäl föreligga, icke att följa motionärens
yrkande och utan vidare upphäva lagen, utan däremot att påkalla
Wärsta lagutskottets utlåtande Nr 22.
11
snara och målmedvetna åtgärder i syfte att åvägabringa lika behandling av
och ett allsidigt skydd mot övergrepp från båda sidorna under arbetsstriderna.
Vad som behöver hävdas är samhällsintresset emot den dubbelsidiga skadelystnad,
som faktiskt emellanåt färgar kampen emellan arbetar- och arbetsgivarintressena
och som under senare tiden måhända framträtt i stegrad grad.
1 detta avseende synes nu förevarande motion lämpligen kunna bereda uppslaget
till ett initiativ i sådan riktning.
Sistnämnda reservanter yrkade förty, att riksdagen i anledning av motionen
ville i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t måtte låta utreda,
vilka åtgärder, som lämpligen kunde vidtagas för beredande av ett allsidigt
skydd mot övergrepp under arbetsstriderna, antingen av ena parten mot den
andra eller — direkt eller indirekt ■— av någondera av dem mot tredje man,
samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill en sådan utredning kunde
giva anledning.
Båda kamrarna beslöto, första kammaren med 61 röster mot 40, samt andra
kammaren medelst uppresning, att i anslutning till sistnämnda reservanters
yrkande i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att Kungl. Maj :t måtte utreda,
vilka ändringar i 15 kap. 22 och 24 §§ strafflagen, som lämpligen borde vidtagas
i syfte att undanröja de nuvarande bestämmelsernas ensidiga karaktär,
samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill en sådan utredning kunde giva
anledning. (Riksdagens skrivelse nr 83.)
Genom beslut i statsrådet den 23 oktober 1925 överlämnades nämnda skrivelse
till de inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga för behandling
av vissa strafflagstiftningsfrågor.
Den 1 juni 1928 remitterade Kungl. Maj:t, efter hemställan av dåvarande
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Thyrén, till lagrådet ett inom departementet
uppgjort förslag till lag örn ändring i vissa delar av strafflagen.
Genom detta lagförslag upptogs till allmän behandling frågan örn bestraffningen
av försök till brott. Lagförslaget innebar dels upptagande i strafflagens
3 kap. av vissa bestämmelser angående försökets begrepp och angående s. k.
tillbakaträdande från försök, dels ock upptagande i strafflagens speciella del
av nya straffbestämmelser för försök i sådana fall, där behovet av dylika bestämmelser
varit särskilt uppenbart. Bland annat föreslogs, att 2 mom. i
15 kap. 22 § strafflagen skulle erhålla den lydelse, att där någon gjorde försök
till gärning, som avsåges i 1 mom. och gärningen ej särskilt vore belagd
med svårare straff, denne skulle dömas till böter eller fängelse. Lagförslaget
har emellertid icke blivit förelagt riksdagen.
Enligt vad utskottet inhämtat är professor Thyrén för närvarande sysselsatt
med utarbetande av lagutkast rörande frihetsbrott och brott mot enskild
frid motsvarande, bland annat, 15 kap. strafflagen, vilket utkast beräknas
vara färdigt i slutet av innevarande år.
De skäl, som föranledde utskottet att år 1925 avstyrka upphävandet av
2 mom. i 15 kap. 22 § strafflagen, finner utskottet fortfarande äga giltighet.
Det skydd, som berörda lagrum lämnar för arbetsvilliga i samband med arbets
-
Utskottet.
12
Första lagutskottets utlåtande Nr 22.
konflikter, kan sålunda enligt utskottets förmenande icke utan fara för samhället
undvaras, och straffet kan vidare icke anses strängare, än förhållandena
påkalla. Såvitt utskottet har sig bekant, tillämpa också domstolarna lagrummet
med erforderlig urskillning.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att motionen icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 28 februari 1933.
På första lagutskottets vägnar:
A. ÅKERMAN.
Vid detta ärendes behandling ha närvarit:
från första kammaren: herrar Åkerman, Anderson i Hägelåkra, Klefbeck,
Borell, Branting, Jonsson i Lycksele* och Julin*-, samt
från andra kammaren: herrar Lindqvist, K. A. Westman, Sjögren och fru
Östlund, herrar Olsson i Rimforsa och Johanson i Huskvarna*, fröken Wellin* och
herr Rosander.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservationer:
1) av herrar Åkerman, Klefbeck, Branting, Lindqvist och Sjögren, fru
Örtlund och herr Rosander, vilka anfört:
Den s. k. åkarpslagstiftningen inleddes som bekant med en år 1893 gjord
utvidgning av åtalsrätten vid tvångsbrott (den s. k. lilla åkarpslagen), vilken
sedermera följdes av ytterligare steg i samma riktning.
Enligt den ursprungliga lydelsen av 15 kap. 24 § S. L. fick brott emot
22 § ej åtalas av allmän åklagare utan angivelse av målsäganden. Lagstiftaren
utgick från den uppfattningen, att nämnda brott i främsta rummet vore
att anse såsom förnärmelse allenast av enskild persons rätt. I de förslag, som
sedermera väcktes och ledde till den nuvarande anordningen med offentlig
åtalsrätt, när det nämligen gäller tvångsbrott mot arbetsvilliga, framhölls
också, att det för den enskilde målsäganden skulle innebära en fördel, att
brottet ställdes under offentligt åtal, enär målsäganden oftast av rädsla för
efterräkningar lät avhålla sig från angivelse. De verkliga förhållandena gestalta
sig emellertid, enligt vad erfarenheten givit vid handen, ingalunda på
Första lagutslcottets utlåtande Nr 22.
13
nämnda sätt. I de flesta fall äger nämligen angivelse rum, och, därest så ej
sker, synes underlåtenheten merendels bero därpå, att målsäganden anser handlingen
icke vara förtjänt av straff. Man har också på senare tiden i den
offentliga diskussionen örn detta ämne mera framhävt statens intresse av att
ifrågavarande brott, såsom innebärande fara för allmän ordning och säkerhet,
ställes under allmänt åtal. Men det är att märka, att i de flesta fall, där sådan
fara är för handen, brottet redan på andra grunder, såsom begånget å allmän
plats eller under förargelseväckande omständigheter, är underkastat allmänt
åtal. De gjorda utvidgningarna av åtalsrätten måste alltså anses opåkallade
och föranleda till det yrkandet, att ifrågavarande åtalsbestämmelser
måtte återföras till sin ursprungliga lydelse.
Den undantagslagstiftning, som, enligt vad ovan nämnts, inleddes år 1893,
kulminerade år 1899 genom de då gjorda ändringarna i 15 kap. S. L. (den s. k.
stora åkarpslagen).
Redan de yttre omständigheter, under vilka denna lag genomdrevs, äro
ägnade att rubba tilltron till dess opartiskhet. Men ännu större betydelse
måste tillmätas de anmärkningar av mera materiellt innehåll, som kunna framställas
mot densamma. Det torde vara nog att erinra örn att även ett blott
försök att tvinga annan till deltagande i strejk blivit genom åkarpslagen belagt
med straff och att det hot, vari försöket kan taga form, lämnats alldeles
obestämt. Det behöver icke ens innefatta hot örn rättsstridig handling, än
mindre vara redan i och för sig straffbart, för att handlingen skall falla under
åkarpslagen. Ett försök att tvinga annan att begå brott är straffbart,
endast örn försöket skett genom våld eller sådant i och för sig brottsligt hot,
som omtalas i 15 kap. 23 § S. L. Men ett försök att tvinga annan till deltagande
i strejk är däremot alltid belagt med straff, även örn det hot, vari försöket
tagit form, icke i och för sig är brottsligt.
Då sålunda hotets begrepp blivit i åkarpslagen lämnat alldeles obestämt,
kan såsom tvingande hot betraktas även ett i ganska ringa mån aggressivt försök
att inverka på någons övertygelse, och arbetare kunna således genom denna
lag obehörigen hindras i sitt organisationsarbete. Därmed öppnas även
möjlighet att på en omväg omintetgöra strejkrätten. Ty rätten att själv nedlägga
arbetet medför såsom ovillkorlig konsekvens rätten att övertala annan
att icke taga den lediga platsen. Åkarpslagen skärper och befäster den olikhet,
som genom förhållandenas egen natur förefinnes mellan arbetarnas och
arbetsgivarnas förmåga att tillämpa sina metoder. Arbetsgivarna lia i sin
makt att på allehanda oåtkomliga sätt både pressa in rekryter i sin organisation
och anskaffa strejkbrytare, medan åter arbetare, som vilja förmå sina
klassbröder att ingå i organisationen eller övertala dem att i en arbetsstrid
icke ställa sig osolidariska, måste använda en offentlig massaktion, vilken lätteligen
kan betraktas som hot i åkarpslagens mening. Men lika visst som arbetarnas
organisationer äro att anse såsom grundstockar i samhällsbyggnaden,
lika visst är denna lag, som riktar sin udd mot arbetarnas vilja att inom
sina led upprätthålla solidariteten, att betrakta som en frätande mask i samhällets
grundvalar.
14
Första lagutslcottets utlåtande Nr 22.
Motståndarna till åkarpslagens upphävande framhålla ständigt nödvändigheten
av skydd för s. k. arbetsvilliga under en strejk. Men vår strafflag
skulle, även om nu ifrågavarande lagrum återfördes till sin ursprungliga lydelse,
innebära fullt tillräckligt skydd mot excesser vid strejk. Sålunda bleve
ju både 14 och 16 kap. S. L. oförändrade med sina straff för våld och ärekränkning
i alla former. Oförändrad skulle kvarstå även 22 § 1 morn. i
15 kap., varigenom våld eller hot, som medfört den effekten, att den våldförde
eller hotade tvingats att något göra, tåla eller underlåta, alltjämt kunde
medföra ända till 2 års straffarbete. Och även försök till dylikt tvång bleve
fortfarande straffbart, örn nämligen försöket tagit formen av våld eller sådant
straffbart hot, som beskrives i 15 kap. 23 § S. L. Och slutligen skulle
denna 23 §, handlande örn det straffbara hotet, bibehålla sin nuvarande lydelse
med en straffskala upp till sex månaders fängelse för den, som hotat annan
med misshandel eller brottslig gärning på sådant sätt eller under sådana
omständigheter, att anledning vore att befara, att hotet skulle verkställas.
Genom åkarpslagens upphävande skulle således ingalunda äventyras, att verksamt
skydd icke stöde till buds mot allvarliga förlöpningar vid strejk.
Erkännande må lämnas åt den straff mildring, som vidtogs 1914, även örn
dess betydelse för straffets utmätande icke bör överdrivas. Förbättringen
ligger väsentligen i dess verkningar på häktningsrätten, som nu efter straffarbetets
borttagande begränsats till de fall, där den tilltalade saknar fast
bostad och skälig anledning föreligger att befara hans avvikande. Men under
inga förhållanden kan medgivas, att 1914 års lagändring tillfredsställer
kravet på allas likhet inför lagen. Ty ännu kvarstår oförändrat just det,
som på åkarpslagen sätter klasslagstiftningens särmärke.
Sveriges arbetarklass är liksom folket i övrigt laglydig och besinningsfull.
Barn av Sveriges allmoge, känna arbetarna sin samhörighet med den och övriga
samhällsklasser och åstunda att gemensamt med dessa på laglighetens
grund främja allmänt väl. Men med vrede vänder sig arbetarklassen mot
en undantagslagstiftning, som den icke på något sätt förtjänat, och kommer
icke att nedlägga sitt rättfärdiga krav på denna lagstiftnings utplånande.
.Vi få alltså hemställa,
att riksdagen i anledning av förevarande motion måtte för
sin del antaga följande förslag till
Lag
angående ändrad lydelse av 15 kap.22 och 24 §§ strafflagen
Härigenom förordnas, att 22 och 24 §§ i 15 kap. strafflagen
skola erhålla följande ändrade lydelse:
22 §.
Tvingar någon, utan laga rätt, eller med missbruk av sin
rätt, genom våld eller hot, annan att något göra, tåla eller un
-
Första lagutslcottets utlåtande Nr ZZ.
15
derlåta, straffes högst med straffarbete i två år, i de fall, där
gärningen ej med svårare straff särskilt belagd är.
24 §.
Brott, som i 22 § sagt är, må ej åtalas av allmän åklagare,
där ej målsägande det till sådant åtal angiver; ej heller må
brott, som i 23 § sägs, åtalas av annan än målsägande.
Denna lag träder i kraft tio dagar efter den dag, då densamma,
enligt därå meddelad uppgift, utkommit från trycket
i Svensk författningssamling.
2) av herrar Jonsson i Lycksele och Olsson i Rimforsa, vilka anfört:
Då frågan örn den s. k. åkarpslagens upphävande vid 1925 års riksdag var
föremål för behandling uttalades av två ledamöter i lagutskottet, herrar Jansson
i Edsbäcken och Jonsson i Lycksele, uti en av dem avgiven reservation,
att lagens syfte, som vore att bereda skydd åt den enskildes rätt att få mottaga
och utföra honom inom lagens ram erbjudet arbete, endast kunde göras
gällande mot den ena parten i arbetsstriderna, arbetarna, samt att erfarenheten
efter lagens antagande bekräftat, icke att detta syfte varit oberättigat men
väl att det vore nödvändigt att lagen kompletterades så, att den bleve tillämplig
på de ej sällan lika hänsynslösa stridsmetoder, som användas av andra parten.
Till denna uppfattning ansluta vi oss alltjämt. Då emellertid frågan
örn en sådan utvidgning genom 1925 års riksdags skrivelse bragts inför Kungl.
Maj :t, synes oss någon anledning icke föreligga att nu ånyo besluta någon
skrivelse i ämnet. Yi ansluta oss därför till yrkandet, att ifrågavarande motion
icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.