Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om ändrade sträf flagsbestämmelser rörande uppror och upplopp.

1933-02-28 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1933:23, Utlåtande i anledning av väckt motion om ändrade sträf flagsbestämmelser rörande uppror och upplopp.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 23.

1

Nr 23.

Ankom till riksdagens kansli den 28 februari 1933 kl. 5 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om ändrade sträf flagsbestämmelser

rörande uppror och upplopp.

I en inom första kammaren vackt, till lagutskott hänvisad motion, nr 125,

vilken behandlats av första lagutskottet, har herr Branting hemställt, att riksdagen

genom skrivelse till Kungl. Maj :t måtte payrka skyndsam reformering

i av motionären angivna avseenden av de i 10 kap. strafflagen intagna bestämmelserna

örn uppror och upplopp, på grundval av de utav professor Johan

C. W. Thyrén i förberedande utkast till strafflag anförda principer.

I strafflagens 10 kap., sorni har till rubrik »Örn brott mot offentlig myndighet»,

avhandlas i 7—10 samt 12—13 §§ förgripelser mot dylik myndighet,

som utgå från folkmängd. Dessa äro av två slag, uppror och upplopp. Uppror

behandlas i 7—10 och 12 §§ samt upplopp i 13 §. övergå upploppsmännen

till våld, bliva 9—10 och 12 §§ tillämpliga på upplopp.

Uppror indelas i tre grader. Första graden är förhanden, så länge folkmängden

ej gått längre än till demonstrativt ådagaläggande av det brottsliga

syftet. Härom stadgas i 7 §:

Nu samlar sig folkmängd tillhopa och lägger det uppsåt a daga, att med

förenat våld sätta sig upp emot verkställighet av offentlig^ myndighets bud,

eller att den till någon ämbetsåtgärd tvinga, eller att för sådan åtgärd hämnas:

skingra sig de upprorsmän, på offentlig myndighets befallning^ då skola

anstiftare och anförare dömas till straffarbete från och med sex månader till

och med två år; men de övriga vare från straff frie.

Andra graden av uppror inträder, om upprorsmännen ej hörsamma myndighets

befallning utan visa trotsighet. Härom stadgar 8 §:

Skingra sig ej upprorsmän, utan visa trotsighet emot offentliga myndighetens

befallning; varde dömde, anstiftare och anförare till straffarbete fran och

med två till och med fyra år, och annan deltagare i upproret till sådant arbete

i högst två år eller, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, till

fängelse.

Tredje graden av uppror är uppnådd, då upprorsmän övergå till våld. I

9 § stadgas härom:

Göra upprorsmän våld å person, eller bryta eller förstöra de hus, eller

plundra eller fördärva de annan egendom; da skola de dömas, anstiftare och

anförare till straffarbete från och med två till och med tio år, och annan deltagare

i upproret till sådant arbete i högst sex år; varde ock för våld eller annan

brottslig gärning, som vid uppror begås, gärningsmannen straffad efter

ty i 4 kap. 1 § skils.

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 9 sami. 1 avd. Nr 23—2h. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutslcottets utlåtande Nr 23.

I 10 § meddelas bestämmelser örn dråp å den som uppror stilla vill eller å

upprorsman. I 12 § regleras myndighets befogenhet att använda vapenmakt

till upprors stillande. Angående innehållet i nämnda paragraf hänvisas till

utskottets utlåtande nr 24 vid innevarande riksdag.

Upplopp behandlas i 13 §, som har följande lydelse:

Samlar sig folkmängd tillhopa och störer lugnet eller allmänna ordningen,

utan att dock lägga a daga sadant uppsåt, som i 7 § sägs, och skingrar sig ej

den folkmängd, på offentlig myndighets befallning, utan visar trotsighet

däremot; då skola anstiftare och anförare av det upplopp till straffarbete i

högst ett år och annan deltagare i upploppet till böter dömas. Övergå de till

vald a person eller egendom; vare lag, som i 9, 10 och 12 §§ örn uppror sägs;

dock att för sådan deltagare i upploppet, som ej är anstiftare eller anförare,

straff esf ter 9 § må, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, nedsättas

till fängelse.

Till stöd för sin hemställan anför motionären, bland annat:

Den praktiska tillämpningen av ifrågavarande bestämmelser hade givit vid

handen, att stadgandena i sin nuvarande formulering rent tekniskt sett tede

av väsentliga brister och medfört för rättskänslan stötande konsekvenser,

straffbarhet inträdde sålunda utan något avseende å uppsåtet, ja, till och

med da brottsligt uppsåt saknades. Straffminima vore dessutom opåkallat

höga och bunde domstolarna vid straffsatser, som i det enskilda fallet kunde

framsta såsom oskäliga och onödiga. Såsom brottssubjekt hade lagen konstituerat

begreppet folkmängd. I praktiken bestode som regel dylika folkmängder

av allehanda kategorier människor. Där funnes i de flesta fall sådana,

S0^nAv. 9n e1cr. annan tillfällighet kommit in i folkmassan, som kanske passerat

förbi och ej kunnat komma fram för trängseln, som av nyfikenhet hejdat

sig, innan alls några uppträden förekommit, minderåriga, äldre kvinnor, trygga

och självmedvetna borgare, cykelbud o. dyl., örn vilka man kunde’förstå

att de icke hade något uppsåt att göra upplopp eller uppror av något slag.

biet iorelage en möjlighet och formell skyldighet att åtala vilken som helst

av deltagarna i folkmängden, eller till och med att åtala samtliga kända delägare.

Detta läge hade i praktiken medfört, att polismyndigheterna mer

eller mindre godtyckligt utvalde ett antal deltagare i folkmängden och ställde

dum under atal. Härmed kunde det hända och hade hänt, att personer just

av den ovannämnda, subjektivt sett fullständigt oskyldiga kategorin ställts

under åtal Polismyndigheternas möjlighet att godtyckligt utvälja svarandeparter

ur folkmassan kunde uppenbarligen också föranleda andra ur rättslig

synpunkt förkastliga konsekvenser. Intet hindrade t. ex. att urvalet från polisens

sida skedde sa, att man i främsta rummet åtalade personer, som man

av en elfer annan saken ovidkommande anledning vill »komma åt», eller

enbart personer, tillhörande viss politisk riktning. En menlig följd av

en stranga straffskalan vöre, att preskriptionstiden för ifrågavarande

brott bleve tio ar, där folkmängden »övergått till våld å person eller

egendom.» För upploppsbrottets konstituering erfordrades, att folkmängden

»ej skingrar sig pa offentlig myndighets befallning, utan visar trotsighet däremot».

Det torde numera knappast förekomma ett enda dylikt mål, utan att

fråga uppstode, örn skingringsbefallning givits eller ej, örn den givits på be
<kW

wVy beh^n? PerSOn. °- s- X- 1 många fal1 hade läget varit, att

l l Ju • mng Rjorts av någon pa platsen varande poliskonstapel och

f07MH ninfu antingen icke alls uppfattats av folkmängden eller i vart

lall blott uppfattats av de närmast stående. De berörda frågorna hänförde

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 23.

3

sig till lagens avsaknad såväl av närmare bestämmelser örn former för skingringsbefallningens

givande som av varje antydan, att för straffbarhet skulle

krävas antagande, att den åtalade uppfattat eller känt till skingringsbefallningen.

Slutligen erinrades därom, att professor Johan Thyrén i sitt »Förberedande

utkast till strafflag» beträffande »brott emot myndighet m. m.» dels

för straffbarhet i varje fall krävde »uppsåt» hos den enskilde inculpaten att

»med våld å person eller hot örn sådant våld angripa allmänt organ», dels i

följd härav avstått ifrån att konstruera brottet på grundval av en passiv ohörsamhet

hos en folkmängd, vilken skulle hava tillsagts att skingra sig, dels

slutligen väsentligen sänkt straffskalorna.

Ifråga om de närmare motiven får utskottet i övrigt hänvisa till motionen.

Bestämmelserna i 10 kap. strafflagen örn uppror och upplopp härröra från

förordningen den 6 februari 1849 angående förändrade stadganden emot uppror

och olovliga sammankomster, vilken i huvudsak inflöt i 1864 års strafflag.

Straffen i 9 och 13 §§ voro ursprungligen strängare än de nu gällande.

Emellertid har två gånger sänkning av straffen ägt rum. Första gången

skedde detta genom lag den 16 juni 1906, då i 13 § tillädes, att för sådan

deltagare i upplopp, som ej vore anstiftare eller anförare, straffet enligt 9 §

finge nedsättas till straffarbete i 2 månader eller, då omständigheterna voro

synnerligen mildrande, till fängelse. Förut gällde härutinnan ett straffminimum

på två års straffarbete. Departementschefen anförde som skäl för

lagändringen, bland annat:

Upprepade gånger har tillämpningen av upprorsstraffet ifråga om vissa

deltagare i uppträden, som från början endast varit vanliga upplopp, visat

sig leda till så uppenbar hårdhet, att, ehuru de skyldige dömts till det straff,

som motsvarar straffskalans minimum, Kungl. Majit ansett sig köra i nådeväg

ytterligare lindra straffet. Särskilt hava i en del av de fall på vilka jag

syftar, personer, som från början mera av okynne och nyfikenhet sällat sig

till hopen, måst dömas såsom upprorsmän, därför att folkmassan, utan något

som helst deras direkta förvållande och kanske utan att de ens kunnat

iakttaga det börjat övergå till våld. Framför allt vid större uppträden kan

det lätt hända, att en del av folkmassan ej rätt klart kan uppfatta, vad som

försiggår å andra punkter av den plats, där uppträdet äger rum. Överhuvud

kan brottsligheten vid ett upplopp vara betydligt _ mera graderad, än

man vid paragrafens avfattande synes hava föreställt sig. Dock torde någon

anledning ej föreligga att nedsätta straffminimum för anstiftare eller

anförare.

Den andra sänkningen av straffen skedde genom lag den 23 oktober 1914 i

samband med tillkomsten av strafflagen för krigsmakten, vilken senare lag

bland annat innehåller bestämmelser örn uppror och upplopp av krigsmän.

Därvid nedsattes straffminimum enligt 9 § för anförare och anstiftare från

straffarbete i sex år till straffarbete i två år och för annan deltagare i uppror

från straffarbete i två år till straffarbete i två månader. Departementschefen

anförde därvid, att syftet med lagändringen vore, att ett efter brottslighetens

verkliga beskaffenhet mera avpassat straff skulle kunna ådömas

dem, som icke själva varit vållande därtill, att upproret fått en mera svårartad

karaktär.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första lagutskottets utlåtande Nr 28.

Utskottet.

I de av professor Thyrén utarbetade utkast till strafflag, speciella delarna

IX och XI, behandlas, bland annat, uppror och upplopp. Om uppror

stadgas i del IX, att därest å allmänt organ i upprorssyfte angrepp med våld

å person eller med hot örn sådant våld sker av en eller flera deltagare i folksamling,

skall envar deltagare, som haft uppsåt att sådant angrepp skulle

ske, straffas med fängelse (i högst 3 år), och må straffet för anstiftare och

ledare kunna sättas till tukthus i 8 år. Äro omständigheterna synnerligen

mildrande, må till böter kunna dömas. Örn upplopp stadgas i del XI, att

därest folksamling stör allmän ordning och vederbörande myndighet befallt

den att skingras, straffes den som icke efterkommit befallningen med böter.

Förövas av en eller flera deltagare i folksamling våld å person eller egendom,

straffes en var deltagare, som hade uppsåt, att sådant våld skulle

ske, såsom gärningsman. I motiven till utkasten anföres, att för straffbarhet

fordras uppsåt, att brottet skall komma till stånd vare sig genom

subjektets egen eller genom annan deltagares handling.

Den nya danska strafflagen av år 1930 stadgar i 119 § straff för den som

i upprorssyfte övar våld eller hot örn våld mot myndighet. I 120 § föreskrives,

att när dessa handlingar ske »ved Hjaelp af Oplob» de i 119 § stadgade

straff skola tillämpas på anstiftare och ledare av upploppet och de deltagare

däri, vilka icke efterkomma myndighets skingringsbefallning. För dessa

deltagare gäller sålunda i detta fall kollektivt ansvar oberoende av uppsåt.

Örn däremot upploppet icke har upprorssyfte men »det Försåt at ove

eller true med Vold paa Person eller Gods» och under sådant upplopp begås

»nogen under dets Formaal hörende Forbrydelse» skall enligt 133 § därför

straffas upploppets anstiftare och ledare men i övrigt endast »Deltagerne i

den begaaede Forbrydelse». Särskilda straff finnas vidare, även där upplopp

ej sker i upprorssyfte, stadgade för deltagare däri, i den händelse de

icke efterkomma myndighets skingringsbefallning.

Den väsentligaste anmärkning, som riktats mot de i 10 kap. strafflagen

meddelade bestämmelserna om uppror och upplopp och vilken anmärkning

motionären även berör, torde vara, att personer, vilka befinna sig i en folkmängd,

skola därest någon i folkmängden övergår till våld och upprorseld

upploppssituation föreligger dömas enligt 9 och 13 §§ såsom upprorsmän

till frihetsstraff, även om våldet tillkommit utan deras förvållande och

kanske utan att de befunnit sig på den plats, där våldet skedde, eller ens

kunnat iakttaga detsamma. Emellertid framgår av den förut lämnade redogörelsen,

att straffet i berörda lagrum med hänsyn härtill vid tvenne tillfällen

sänkts. Givetvis kan vidare frånvaron av uppsåt anses såsom en förmildrande

omständighet och föranleda tillämpning av villkorlig dom, därest

förutsättningarna för sådan i övrigt äro förhanden. Utskottet kan däremot

icke ansluta sig till den meningen, att det kollektiva ansvaret bör avlösas

av ett individuellt ansvar, som endast drabbar den, som haft uppsåt att angrepp

med våld eller hot skulle ske. -— Vad angår övriga av motionären påtalade

brister uti nämnda bestämmelser får utskottet visserligen medgiva, att

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 28.

5

bestämmelserna i likhet med åtskilliga andra stadganden i strafflagen delvis

äro föråldrade. Självfallet komma de också att undergå en genomgripande omarbetning

vid den förestående allmänna strafflagsrevisionen. Utskottet hyser

emellertid den uppfattningen, att med hänsyn till denna revision partiella

ändringar i strafflagen av större omfattning böra äga rum endast då

synnerliga skäl därtill äro. Några sådana skäl anser utskottet icke föreligga

i detta fall.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 28 februari 1933.

På första lagutskottets vägnar:

A. ÅKERMAN.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit:

från första kammaren: herrar Akerman, Anderson i Hägelåkra, Borell, Norling''*,

Svenson i Eskhult, Bissmark, Branting och Jonsson i Lycksele*; samt

från andra kammaren: herrar Lindqvist, Nilsson i Antnäs, K. A. Westman

och Sjögren, fru Östlund samt herrar Olsson i Rimforsa, Johanson i Huskvarna*

och Höglund*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Akerman, Norling, Branting, Lindqvist och Sjögren, fru Östlund

samt herr Höglund, vilka anfört:

Vi anse i likhet med motionären, att bestämmelserna i 10 kap. strafflagen om

uppror och upplopp lida av väsentliga brister och att deras tillämpning leda

till för rättskänslan stötande konsekvenser. Straffen äro sålunda genomgående

för höga, stadgandena kunna giva anledning till godtycke och vidare föranleder

frånvaron av krav på uppsåt, att oskyldiga personer kunna straffas. Vi

anse oss härvid böra hänvisa till de anmärkningar, som i motionen framställts.

Bristfälligheterna uti ifrågavarande lagstiftning äro enligt vårt förmenande

så svåra, att en revision av densamma synes ofrånkomlig. Att på detta område

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första lagutskottets utlåtande Nr 23.

kanske under decennier avvakta en generell strafflagsreform låter sig icke försvaras.

De under sista åren avkunnade upploppsdomarna hava vållat alltför

stor oro.

På grund av vad sålunda anförts få vi, som angående det närmare sättet för

bestämmelsernas omarbetning icke vilja uttala någon bestämd mening utan

låta detta bliva beroende på närmare utredning, hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motion måtte i

skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville snarast

möjligt vidtaga en allsidig revision av bestämmelserna i

10 kap. strafflagen örn uppror och upplopp ävensom för riksdagen

framlägga det förslag, vartill denna revision kan föranleda.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.