Utlåtande i anledning av väckt motion om ändrade sträf flagsbestämmelser rörande uppror och upplopp.
1933-02-28 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
1LU 1933:23, Utlåtande i anledning av väckt motion om ändrade sträf flagsbestämmelser rörande uppror och upplopp.
Dokumentets text
Första lagutskottets utlåtande Nr 23.
1
Nr 23.
Ankom till riksdagens kansli den 28 februari 1933 kl. 5 e. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion om ändrade sträf flagsbestämmelser
rörande uppror och upplopp.
I en inom första kammaren vackt, till lagutskott hänvisad motion, nr 125,
vilken behandlats av första lagutskottet, har herr Branting hemställt, att riksdagen
genom skrivelse till Kungl. Maj :t måtte payrka skyndsam reformering
i av motionären angivna avseenden av de i 10 kap. strafflagen intagna bestämmelserna
örn uppror och upplopp, på grundval av de utav professor Johan
C. W. Thyrén i förberedande utkast till strafflag anförda principer.
I strafflagens 10 kap., sorni har till rubrik »Örn brott mot offentlig myndighet»,
avhandlas i 7—10 samt 12—13 §§ förgripelser mot dylik myndighet,
som utgå från folkmängd. Dessa äro av två slag, uppror och upplopp. Uppror
behandlas i 7—10 och 12 §§ samt upplopp i 13 §. övergå upploppsmännen
till våld, bliva 9—10 och 12 §§ tillämpliga på upplopp.
Uppror indelas i tre grader. Första graden är förhanden, så länge folkmängden
ej gått längre än till demonstrativt ådagaläggande av det brottsliga
syftet. Härom stadgas i 7 §:
Nu samlar sig folkmängd tillhopa och lägger det uppsåt a daga, att med
förenat våld sätta sig upp emot verkställighet av offentlig^ myndighets bud,
eller att den till någon ämbetsåtgärd tvinga, eller att för sådan åtgärd hämnas:
skingra sig de upprorsmän, på offentlig myndighets befallning^ då skola
anstiftare och anförare dömas till straffarbete från och med sex månader till
och med två år; men de övriga vare från straff frie.
Andra graden av uppror inträder, om upprorsmännen ej hörsamma myndighets
befallning utan visa trotsighet. Härom stadgar 8 §:
Skingra sig ej upprorsmän, utan visa trotsighet emot offentliga myndighetens
befallning; varde dömde, anstiftare och anförare till straffarbete fran och
med två till och med fyra år, och annan deltagare i upproret till sådant arbete
i högst två år eller, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, till
fängelse.
Tredje graden av uppror är uppnådd, då upprorsmän övergå till våld. I
9 § stadgas härom:
Göra upprorsmän våld å person, eller bryta eller förstöra de hus, eller
plundra eller fördärva de annan egendom; da skola de dömas, anstiftare och
anförare till straffarbete från och med två till och med tio år, och annan deltagare
i upproret till sådant arbete i högst sex år; varde ock för våld eller annan
brottslig gärning, som vid uppror begås, gärningsmannen straffad efter
ty i 4 kap. 1 § skils.
Bihang till riksdagens protokoll 1933. 9 sami. 1 avd. Nr 23—2h. 1
2
Första lagutslcottets utlåtande Nr 23.
I 10 § meddelas bestämmelser örn dråp å den som uppror stilla vill eller å
upprorsman. I 12 § regleras myndighets befogenhet att använda vapenmakt
till upprors stillande. Angående innehållet i nämnda paragraf hänvisas till
utskottets utlåtande nr 24 vid innevarande riksdag.
Upplopp behandlas i 13 §, som har följande lydelse:
Samlar sig folkmängd tillhopa och störer lugnet eller allmänna ordningen,
utan att dock lägga a daga sadant uppsåt, som i 7 § sägs, och skingrar sig ej
den folkmängd, på offentlig myndighets befallning, utan visar trotsighet
däremot; då skola anstiftare och anförare av det upplopp till straffarbete i
högst ett år och annan deltagare i upploppet till böter dömas. Övergå de till
vald a person eller egendom; vare lag, som i 9, 10 och 12 §§ örn uppror sägs;
dock att för sådan deltagare i upploppet, som ej är anstiftare eller anförare,
straff esf ter 9 § må, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, nedsättas
till fängelse.
Till stöd för sin hemställan anför motionären, bland annat:
Den praktiska tillämpningen av ifrågavarande bestämmelser hade givit vid
handen, att stadgandena i sin nuvarande formulering rent tekniskt sett tede
av väsentliga brister och medfört för rättskänslan stötande konsekvenser,
straffbarhet inträdde sålunda utan något avseende å uppsåtet, ja, till och
med da brottsligt uppsåt saknades. Straffminima vore dessutom opåkallat
höga och bunde domstolarna vid straffsatser, som i det enskilda fallet kunde
framsta såsom oskäliga och onödiga. Såsom brottssubjekt hade lagen konstituerat
begreppet folkmängd. I praktiken bestode som regel dylika folkmängder
av allehanda kategorier människor. Där funnes i de flesta fall sådana,
S0^nAv. 9n e1cr. annan tillfällighet kommit in i folkmassan, som kanske passerat
förbi och ej kunnat komma fram för trängseln, som av nyfikenhet hejdat
sig, innan alls några uppträden förekommit, minderåriga, äldre kvinnor, trygga
och självmedvetna borgare, cykelbud o. dyl., örn vilka man kunde’förstå
att de icke hade något uppsåt att göra upplopp eller uppror av något slag.
biet iorelage en möjlighet och formell skyldighet att åtala vilken som helst
av deltagarna i folkmängden, eller till och med att åtala samtliga kända delägare.
Detta läge hade i praktiken medfört, att polismyndigheterna mer
eller mindre godtyckligt utvalde ett antal deltagare i folkmängden och ställde
dum under atal. Härmed kunde det hända och hade hänt, att personer just
av den ovannämnda, subjektivt sett fullständigt oskyldiga kategorin ställts
under åtal Polismyndigheternas möjlighet att godtyckligt utvälja svarandeparter
ur folkmassan kunde uppenbarligen också föranleda andra ur rättslig
synpunkt förkastliga konsekvenser. Intet hindrade t. ex. att urvalet från polisens
sida skedde sa, att man i främsta rummet åtalade personer, som man
av en elfer annan saken ovidkommande anledning vill »komma åt», eller
enbart personer, tillhörande viss politisk riktning. En menlig följd av
en stranga straffskalan vöre, att preskriptionstiden för ifrågavarande
brott bleve tio ar, där folkmängden »övergått till våld å person eller
egendom.» För upploppsbrottets konstituering erfordrades, att folkmängden
»ej skingrar sig pa offentlig myndighets befallning, utan visar trotsighet däremot».
Det torde numera knappast förekomma ett enda dylikt mål, utan att
fråga uppstode, örn skingringsbefallning givits eller ej, örn den givits på be
<kW
wVy beh^n? PerSOn. °- s- X- 1 många fal1 hade läget varit, att
l l Ju • mng Rjorts av någon pa platsen varande poliskonstapel och
f07MH ninfu antingen icke alls uppfattats av folkmängden eller i vart
lall blott uppfattats av de närmast stående. De berörda frågorna hänförde
Första lagutskottets utlåtande Nr 23.
3
sig till lagens avsaknad såväl av närmare bestämmelser örn former för skingringsbefallningens
givande som av varje antydan, att för straffbarhet skulle
krävas antagande, att den åtalade uppfattat eller känt till skingringsbefallningen.
Slutligen erinrades därom, att professor Johan Thyrén i sitt »Förberedande
utkast till strafflag» beträffande »brott emot myndighet m. m.» dels
för straffbarhet i varje fall krävde »uppsåt» hos den enskilde inculpaten att
»med våld å person eller hot örn sådant våld angripa allmänt organ», dels i
följd härav avstått ifrån att konstruera brottet på grundval av en passiv ohörsamhet
hos en folkmängd, vilken skulle hava tillsagts att skingra sig, dels
slutligen väsentligen sänkt straffskalorna.
Ifråga om de närmare motiven får utskottet i övrigt hänvisa till motionen.
Bestämmelserna i 10 kap. strafflagen örn uppror och upplopp härröra från
förordningen den 6 februari 1849 angående förändrade stadganden emot uppror
och olovliga sammankomster, vilken i huvudsak inflöt i 1864 års strafflag.
Straffen i 9 och 13 §§ voro ursprungligen strängare än de nu gällande.
Emellertid har två gånger sänkning av straffen ägt rum. Första gången
skedde detta genom lag den 16 juni 1906, då i 13 § tillädes, att för sådan
deltagare i upplopp, som ej vore anstiftare eller anförare, straffet enligt 9 §
finge nedsättas till straffarbete i 2 månader eller, då omständigheterna voro
synnerligen mildrande, till fängelse. Förut gällde härutinnan ett straffminimum
på två års straffarbete. Departementschefen anförde som skäl för
lagändringen, bland annat:
Upprepade gånger har tillämpningen av upprorsstraffet ifråga om vissa
deltagare i uppträden, som från början endast varit vanliga upplopp, visat
sig leda till så uppenbar hårdhet, att, ehuru de skyldige dömts till det straff,
som motsvarar straffskalans minimum, Kungl. Majit ansett sig köra i nådeväg
ytterligare lindra straffet. Särskilt hava i en del av de fall på vilka jag
syftar, personer, som från början mera av okynne och nyfikenhet sällat sig
till hopen, måst dömas såsom upprorsmän, därför att folkmassan, utan något
som helst deras direkta förvållande och kanske utan att de ens kunnat
iakttaga det börjat övergå till våld. Framför allt vid större uppträden kan
det lätt hända, att en del av folkmassan ej rätt klart kan uppfatta, vad som
försiggår å andra punkter av den plats, där uppträdet äger rum. Överhuvud
kan brottsligheten vid ett upplopp vara betydligt _ mera graderad, än
man vid paragrafens avfattande synes hava föreställt sig. Dock torde någon
anledning ej föreligga att nedsätta straffminimum för anstiftare eller
anförare.
Den andra sänkningen av straffen skedde genom lag den 23 oktober 1914 i
samband med tillkomsten av strafflagen för krigsmakten, vilken senare lag
bland annat innehåller bestämmelser örn uppror och upplopp av krigsmän.
Därvid nedsattes straffminimum enligt 9 § för anförare och anstiftare från
straffarbete i sex år till straffarbete i två år och för annan deltagare i uppror
från straffarbete i två år till straffarbete i två månader. Departementschefen
anförde därvid, att syftet med lagändringen vore, att ett efter brottslighetens
verkliga beskaffenhet mera avpassat straff skulle kunna ådömas
dem, som icke själva varit vållande därtill, att upproret fått en mera svårartad
karaktär.
4
Första lagutskottets utlåtande Nr 28.
Utskottet.
I de av professor Thyrén utarbetade utkast till strafflag, speciella delarna
IX och XI, behandlas, bland annat, uppror och upplopp. Om uppror
stadgas i del IX, att därest å allmänt organ i upprorssyfte angrepp med våld
å person eller med hot örn sådant våld sker av en eller flera deltagare i folksamling,
skall envar deltagare, som haft uppsåt att sådant angrepp skulle
ske, straffas med fängelse (i högst 3 år), och må straffet för anstiftare och
ledare kunna sättas till tukthus i 8 år. Äro omständigheterna synnerligen
mildrande, må till böter kunna dömas. Örn upplopp stadgas i del XI, att
därest folksamling stör allmän ordning och vederbörande myndighet befallt
den att skingras, straffes den som icke efterkommit befallningen med böter.
Förövas av en eller flera deltagare i folksamling våld å person eller egendom,
straffes en var deltagare, som hade uppsåt, att sådant våld skulle
ske, såsom gärningsman. I motiven till utkasten anföres, att för straffbarhet
fordras uppsåt, att brottet skall komma till stånd vare sig genom
subjektets egen eller genom annan deltagares handling.
Den nya danska strafflagen av år 1930 stadgar i 119 § straff för den som
i upprorssyfte övar våld eller hot örn våld mot myndighet. I 120 § föreskrives,
att när dessa handlingar ske »ved Hjaelp af Oplob» de i 119 § stadgade
straff skola tillämpas på anstiftare och ledare av upploppet och de deltagare
däri, vilka icke efterkomma myndighets skingringsbefallning. För dessa
deltagare gäller sålunda i detta fall kollektivt ansvar oberoende av uppsåt.
Örn däremot upploppet icke har upprorssyfte men »det Försåt at ove
eller true med Vold paa Person eller Gods» och under sådant upplopp begås
»nogen under dets Formaal hörende Forbrydelse» skall enligt 133 § därför
straffas upploppets anstiftare och ledare men i övrigt endast »Deltagerne i
den begaaede Forbrydelse». Särskilda straff finnas vidare, även där upplopp
ej sker i upprorssyfte, stadgade för deltagare däri, i den händelse de
icke efterkomma myndighets skingringsbefallning.
Den väsentligaste anmärkning, som riktats mot de i 10 kap. strafflagen
meddelade bestämmelserna om uppror och upplopp och vilken anmärkning
motionären även berör, torde vara, att personer, vilka befinna sig i en folkmängd,
skola därest någon i folkmängden övergår till våld och upprorseld
upploppssituation föreligger dömas enligt 9 och 13 §§ såsom upprorsmän
till frihetsstraff, även om våldet tillkommit utan deras förvållande och
kanske utan att de befunnit sig på den plats, där våldet skedde, eller ens
kunnat iakttaga detsamma. Emellertid framgår av den förut lämnade redogörelsen,
att straffet i berörda lagrum med hänsyn härtill vid tvenne tillfällen
sänkts. Givetvis kan vidare frånvaron av uppsåt anses såsom en förmildrande
omständighet och föranleda tillämpning av villkorlig dom, därest
förutsättningarna för sådan i övrigt äro förhanden. Utskottet kan däremot
icke ansluta sig till den meningen, att det kollektiva ansvaret bör avlösas
av ett individuellt ansvar, som endast drabbar den, som haft uppsåt att angrepp
med våld eller hot skulle ske. -— Vad angår övriga av motionären påtalade
brister uti nämnda bestämmelser får utskottet visserligen medgiva, att
Första lagutskottets utlåtande Nr 28.
5
bestämmelserna i likhet med åtskilliga andra stadganden i strafflagen delvis
äro föråldrade. Självfallet komma de också att undergå en genomgripande omarbetning
vid den förestående allmänna strafflagsrevisionen. Utskottet hyser
emellertid den uppfattningen, att med hänsyn till denna revision partiella
ändringar i strafflagen av större omfattning böra äga rum endast då
synnerliga skäl därtill äro. Några sådana skäl anser utskottet icke föreligga
i detta fall.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 28 februari 1933.
På första lagutskottets vägnar:
A. ÅKERMAN.
Vid detta ärendes behandling ha närvarit:
från första kammaren: herrar Akerman, Anderson i Hägelåkra, Borell, Norling''*,
Svenson i Eskhult, Bissmark, Branting och Jonsson i Lycksele*; samt
från andra kammaren: herrar Lindqvist, Nilsson i Antnäs, K. A. Westman
och Sjögren, fru Östlund samt herrar Olsson i Rimforsa, Johanson i Huskvarna*
och Höglund*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herrar Akerman, Norling, Branting, Lindqvist och Sjögren, fru Östlund
samt herr Höglund, vilka anfört:
Vi anse i likhet med motionären, att bestämmelserna i 10 kap. strafflagen om
uppror och upplopp lida av väsentliga brister och att deras tillämpning leda
till för rättskänslan stötande konsekvenser. Straffen äro sålunda genomgående
för höga, stadgandena kunna giva anledning till godtycke och vidare föranleder
frånvaron av krav på uppsåt, att oskyldiga personer kunna straffas. Vi
anse oss härvid böra hänvisa till de anmärkningar, som i motionen framställts.
Bristfälligheterna uti ifrågavarande lagstiftning äro enligt vårt förmenande
så svåra, att en revision av densamma synes ofrånkomlig. Att på detta område
6
Första lagutskottets utlåtande Nr 23.
kanske under decennier avvakta en generell strafflagsreform låter sig icke försvaras.
De under sista åren avkunnade upploppsdomarna hava vållat alltför
stor oro.
På grund av vad sålunda anförts få vi, som angående det närmare sättet för
bestämmelsernas omarbetning icke vilja uttala någon bestämd mening utan
låta detta bliva beroende på närmare utredning, hemställa,
att riksdagen i anledning av förevarande motion måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville snarast
möjligt vidtaga en allsidig revision av bestämmelserna i
10 kap. strafflagen örn uppror och upplopp ävensom för riksdagen
framlägga det förslag, vartill denna revision kan föranleda.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.