Utlåtande i anledning av dels motion om skärpta bestämmelser rörande ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik m. m., dels ock motion angående upphävande av gällande lag angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik m. m. Första lagutskottet har förehaft de inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motionerna nr 186 i första kammaren av herr Dalberg och nr 246 i andra kammaren av herr Christiernsson.
1933-03-23 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
1LU 1933:32, Utlåtande i anledning av dels motion om skärpta bestämmelser rörande ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik m. m., dels ock motion angående upphävande av gällande lag angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik m. m. Första lagutskottet har förehaft de inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motionerna nr 186 i första kammaren av herr Dalberg och nr 246 i andra kammaren av herr Christiernsson.
Dokumentets text
8
Första lagutskottets utlåtande Nr 32.
Nr 32.
Ankom till riksdagens kansli den 23 mars 1933 kl. 2 e. m.
Utlåtande i anledning av dels motion om skärpta bestämmelser rörande
ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik m. m., dels
ock motion angående upphävande av gällande lag angående
ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik m. m.
Första lagutskottet har förehaft de inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motionerna nr 186 i första kammaren av herr Dalberg och nr 246 i
andra kammaren av herr Christiernsson.
I den förra motionen hemställes, att riksdagen ville besluta att i skrivelse till
Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville utreda och till riksdagen inkomma
med förslag till sadan ändring av lagen den 30 juni 1916 angående ansvarighet
för skada i följd av automobiltrafik samt lagen den 10 maj 1929 örn trafikförsäkring
å motorfordon, att en skadad skall lättare och säkrare erhålla ersättning
för personlig skada i följd av automobiltrafik, såsom att skadestånd alltid
skall utbetalas med undantag dock i de fall, där det visas, att den skadade är
uppsåtligt vållande eller visat grov vårdslöshet.
I den senare motionen yrkas, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa örn utredning och framläggande av förslag till upphävande av lagen
angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik och i sammanhang
därmed erforderlig komplettering av lagen om trafikförsäkring å motorfordon.
Beträffande de skäl, motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden, får
utskottet hänvisa till motionerna.
Enligt allmänna skadeståndsregler är den, som ovarsamt framför automobil,
skyldig att ersätta den skada, som i följd därav åsamkas person eller egendom.
Jämlikt 2 § i lagen angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik
är därjämte automobilens ägare, oavsett om han själv tjänstgjort såsom förare
eller ej, ansvarig för skada, som i följd av trafik med automobilen tillfogas person
eller egendom, som icke befordras med densamma. Ägaren är emellertid fri
från ansvarighet, där av omständigheterna framgår, att skadan varken förorsakats
av bristfällighet a automobilen eller vållats av föraren. Föraren är
lika med ägaren pliktig ersätta sådan skada, som nyss sagts, där ej av örn- - ständigheterna framgår, att föraren icke varit vållande till skadan. Enligt 4 §
i samma lag gäller vidare, att där i följd av trafik med automobil, som mot
Första lagutskottets utlåtande Nr 32.
9
ersättning tillhandahålles allmänheten, under dess användande för sådant ändamål
skada tillfogas någon, som med automobilen befordras, och föraren är
därtill vållande, är ägaren pliktig ersätta skadan. Brukar någon utan lov annans
automobil, skall jämlikt 6 § brukaren i stället för ägaren svara för den skada,
som därunder inträffar. Innehar någon automobil med nyttjanderätt och ingick
i upplåtelsen tillika befogenhet att anställa förare å automobilen, är jämlikt
7 § sådan brukare lika med ägaren ansvarig för skada, som inträffar i följd
av trafik med automobilen. Detsamma gäller, därest brukaren ej innehar automobilen
med sådan befogenhet, som nämnts, men likväl anlitar annan förare
än den av ägaren anställda samt skada inträffar under denne förares handhavande
av automobilen. — Såsom allmän regel gäller, att örn den, som skadats,
genom eget vållande därtill medverkat, skall honom eljest tillkommande skadestånd
jämkas.
Nu ifrågavarande lag innehåller tillika vissa regler angående förhållandet
mellan flera automobilägare samt mellan ägare, brukare och förare inbördes m. m.
I propositionen till 1916 års riksdag, nr 8, varigenom Kungl. Majit framlade
förslag till nyssnämnda lag, anförde föredragande departementschefen, statsrådet
Hasselrot, bl. a,:
Det väsentligen stegrade ansvar för skada i följd av automobiltrafik, som
genom ifrågavarande stadganden ålägges såväl ägaren som föraren, torde måhända
kunna framstå såsom alltför stridande mot hävdvunna grundsatser i fråga
örn skadeersättningsskyldighet och såsom ekonomiskt alltför kännbart för dem,
å vilka det lägges. Kraven på ökat skydd mot de risker, som hota från andras
särskilt farliga verksamhet, lia emellertid blivit allt starkare och ha också i all
nutida lagstiftning blivit i allt högre grad tillgodosedda, De ekonomiska bördor,
som genom det ökade ansvaret komma att vila å de ansvariga, kunna bliva
väsentligen lättade genom ett förståndigt bruk av de försäkringsmöjligheter, som
stå till buds.
Försäkringsplikt har därefter införts genom ovannämnda lag den 10 maj
1929. Enligt 1 § i denna lag är ägare av motorfordon, som brukas i trafik i
riket, pliktig att å fordonet taga och vidmakthålla s. k. trafikförsäkring. Dylik
försäkring skall enligt 3 § medföra rätt för den, som på grund av skada i följd
av trafik med fordonet i riket enligt jag är berättigad till skadestånd av fordonets
ägare, brukare eller förare, att utbekomma skadeståndet av försäkringsgivaren.
Försäkringsgivarens ansvarighet skall jämlikt 11 § för varje händelse,
som medför skada, täcka skadestånd örn tillhopa 60,000 kronor i anledning av
personskada, med begränsning till 20,000 kronor för varje skadad, eller dödad
person, samt örn tillhopa 10,000 kronor i anledning av skada å egendom. Enligt
20 § i trafikförsäkringslagen, jämförd med 25 § i lagen den 8 april 1927 örn
försäkringsavtal, gäller, att försäkringsgivaren äger att för vad han på
grund av försäkringen utgivit till den, som lidit skada, inträda i dennes rätt
mot automobilägare!!, örn denne uppsåtligen förorsakat skadan eller vållat densamma
genom grov vårdslöshet. Samma regel gäller i förhållande till brukare
och förare beträffande skadestånd, för vilket de jämte ägaren äro ansvariga.
10
Forsta lagutskottets utlåtande Nr 32.
Till grund för lagen om trafikförsäkring låg ett av tillkallade sakkunniga
utarbetat förslag, som år 1928 avlämnades till chefen för justitiedepartementet.
I motiven till detta anförde de sakkunniga beträffande trafikförsäkringens omfång
bl. a., att man påtagligen icke kunde gå så långt, att försäkringen skulle
bli verksam vid rena olyckshändelser, vilka icke kunde läggas någon till last,
samt att den, som ville erhålla försäkringsskydd mot skada, åstadkommen medelst
en automobil utan någon persons fel eller försummelse, måste mot de ekonomiska
följderna av sådant olycksfall likasom mot all annan dylik fara, som
hotade honom i livet, söka skydd i en olycksfallsförsäkring.
Sedan Kungl. Maj :t i huvudsaklig överensstämmelse med de sakkunnigas förslag
förelagt 1928 års riksdag proposition, nr 201, i ämnet, yttrade utskottet
i avgivet utlåtande, nr 42 — efter att ha framhållit behovet av ytterligare utredning
örn sättet för trafikförsäkringsrörelsens bedrivande — i fråga örn trafikförsäkringens
omfång:
Vid den blivande utredningen synes jämväl böra komma under övervägande
möjligheten att utvidga försäkringsgivarens ansvarighet. Särskilt förefaller
det utskottet önskvärt, att även rena olyckshändelser bli indragna under försäkringen.
Därmed vunnes ock, att civila processer, huruvida uppkommen skada
berodde på ren olyckshändelse, ej vidare behövde förekomma. Då de fall, där
ren olyckshändelse verkligen föreligger, torde vara relativt fåtaliga, lärer den
höjning av premien, som skulle betingas av en dylik utvidgning, sannolikt
bli måttlig.
På hemställan av utskottet blev propositionen av riksdagen avslagen.
I samband med framläggandet av ny proposition, nr 99, vid 1929 års riksdag
anförde föredragande departementschefen, statsrådet Bissmark, beträffande
försäkringens omfång:
I likhet med utskottet finner jag beaktansvärda skäl tala för en utsträckning
av försäkringen att omfatta även vissa fall av ren olyckshändelse. Jag
tänker därvid närmast på sådana, då någon, som icke vid tillfället anlitat motorfordon
för sin befordran, blir utsatt för skada. Erfarenheten visar, att användandet
av motorfordon, även örn det sker med all försiktighet, innebär en fara
för andra trafikanter, och från denna synpunkt synes det mindre betänkligt att
avvika från den eljest i vår lagstiftning i allmänhet gällande grundsatsen,
att sbadeståndsplikt förutsätter vållande. Emot att nu utsträcka försäkringen
tala emellertid starka skäl. Först och främst synes det betänkligt, att vid
åläggandet av nya bördor å motortrafiken göra dessa tyngre genom att ytterligare
utöka försäkringens omfattning. Men därtill kommer en annan omständighet,
som högeligen försvårar en utsträckning av försäkringsskyddet i detta sammanhang.
Jag syftar på önskvärdheten, för att icke säga nödvändigheten av att
försäkringsgivarens ansvarighet icke göres vidsträcktare än bilägarens. Att förplikta
en person att bekosta försäkring mot skada, för vilken han ej är ansvarig,
är i stort sett detsamma som att göra honom ansvarig för skadan. En utvidgning
av trafikförsäkringsskyddet bör enligt mitt förmenande förknippas med
en revision av 1916 års lag angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik.
En dylik revision har också från olika håll påyrkats, men meningarna
om riktlinjerna för denna gå alltjämt isär och erforderliga utredningsarbe
-
Första lagutskottets utlåtande Nr 32.
11
len, vilka torde komma att beröra skadeståndsrättens centrala delar, lia ännu
icke upptagits. Att nu låta en revision av ansvarighetslagen föranleda ytterligare
uppskov med förevarande lagstiftningsfråga torde icke böra ifrågakomma.
Vid omförmälda revision, som knappast länge låter sig undanskjuta, lärer nödig
uppmärksamhet komma att ägnas frågan om trafikförsäkringsskyddets utvidgning
till rena olyckshändelser.
I motion av herr Möller hemställdes emellertid, att den föreslagna trafikförsäkringen
måtte givas sådant omfång, att försäkringsgivaren bleve ansvarig
såväl i anledning av skada å egendom, som med fordonet i fråga befordrades,
som ock i anledning av skada å person, även örn försäkringstagaren ej vore för
skadan ansvarig.
Utskottet anförde i sitt utlåtande, nr 14, i denna del:
En fråga, som tilldragit sig utskottets särskilda uppmärksamhet, har varit,
huruvida försäkringsgivares ersättningsplikt borde utvidgas till att i större eller
mindre grad omfatta även skada, som uppkommit vid rena olyckshändelser.
Vid riksdagen år 1928 anförde utskottet, att vid den utredning i ärendet, som
utskottet fann erforderlig, jämväl syntes böra komma under övervägande möjligheten
att utvidga försäkringsgivares ansvarighet, samt att det särskilt förefölle
utskottet önskvärt, att även rena olyckshändelser bleve indragna under
försäkringen. Departementschefen har emellertid funnit sig icke nu kunna tillstyrka
en utsträckning av ansvarigheten på sätt sålunda ifrågasatts. Herr
Möller däremot har i sin motion hemställt örn sådan ändring av 3 § i förslaget
till lag örn trafikförsäkring å motorfordon, att försäkringsgivares ersättningsskyldighet
skulle omfatta all skada, som uppkommer vid trafik med motorfordon.
Att gå så långt som i denna motion föreslagits kan utskottet emellertid
icke nu tillstyrka. Däremot finner utskottet alltjämt goda skäl tala för att åtminstone
vissa falt av skada vid ren olyckshändelse komma att omfattas av
försäkringen. Utskottet anser sig emellertid icke böra hemställa örn ändring
i förslaget på denna punkt utan förordar allenast avlåtande av en skrivelse till
Kungl. Majit med begäran örn skyndsam utredning och förslag i detta hänseende.
Anledningen till denna utskottets ståndpunkt är i främsta rummet en
önskan att vid den obligatoriska trafikförsäkringens införande i möjligaste mån
söka undvika förändringar i den nu brukliga ansvarighetsförsäkringen av sådan
art, att deras inverkan å premierna är svår att beräkna. Någon statistisk erfarenhet
till ledning för bedömandet av den ökning i risken, olyckshändelsernas
indragande under försäkringen skulle innebära, föreligger icke. Enligt utskottets
mening bör dylik statistik åvägabringas redan från början av den obligatoriska
trafikförsäkringens bedrivande, och sedan ett något så när tillräckligt
material sammanbragts, lärer Kungl. Maj :t vilja till omprövning upptaga frågan
örn försäkringspliktens utvidgning. Därest icke vid samma tid kan företagas
den revision av 1916 års lag angående ansvarighet för skada i följd av au to mobiltrafik,
varmed utvidgningen av trafikförsäkringsskyddet enligt departementschefens
mening bör förknippas, synes det böra tagas under förnyat övervägande,
huruvida denna omständighet må lägga hinder i vägen för berörda utvidgning.
Vad angår spörsmålet, örn skyddet bör utsträckas att omfatta alla olyckshändelser,
har utskottet väl i likhet med departementschefen närmast beaktat sådana
fall, då någon, som icke vid tillfället anlitat motorfordon för sin befordran,
blir utsatt för skada, men det synes utskottet kunna ifrågasättas att under
försäkringsskyddet indraga även vissa andra fall.
12
Första lagutskottets utlåtande Nr S2.
Utskottet, som i huvudsak tillstyrkte propositionen, hemställde på grund av
det anförda tillika, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
Kungl. Majit ville skyndsammast möjligt verkställa utredning, huruvida och
i vad mån skyldighet borde stadgas för trafikförsäkringsgivare att ersätta skada,
som genom trafik med motorfordon uppkommit vid rena olyckshändelser, samt
för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Utskottets
hemställan bifölls av riksdagen.
År 1932 yrkades i en av herr Gardell i Gans väckt motion, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla om skyndsam utredning och förslag
rörande sådan komplettering av lagen örn trafikförsäkring m. m., att även rena
olyckshändelser bleve inbegripna under försäkringen.
Utskottet anförde i sitt utlåtande, nr 17, i anledning av motionen:
Utskottet vidhåller alltjämt sin år 1929 uttalade uppfattning örn önskvärdheten
av utvidgning av den obligatoriska trafikförsäkringen att avse åtminstone
vissa fall av skada vid ren olyckshändelse. Enligt vad utskottet inhämtat har
Kungl. Majit, sedan riksdagen år 1929 avlät skrivelse med begäran örn utredning
i ämnet, igångsatt sådan utredning. Utskottet förutsätter, att denna icke
göres vidlyftigare än som oundgängligen erfordras och att densamma bedrives
med skyndsamhet. Något skäl att nu avlåta en ny skrivelse till Kungl. Majit
uti ifrågavarande syfte torde alltså icke föreligga.
Utskottet hemställde, att motionen icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda. Riksdagen biföll utskottets hemställan.
Dtikottet. Såsom framgår av redogörelsen här ovan, beröra båda de ifrågavarande
motionerna såväl 1916 års lag angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik
som 1929 års lag örn trafikförsäkring å motorfordon.
Vad först angår herr Christiernssons motion göres i densamma gällande, att
de stränga skadeståndsreglerna i 1916 års lag saklöst kunde upphävas, i all
synnerhet örn försäkringsplikten enligt 1929 års lag utvidgas. Härvid vill utskottet
till en början framhålla, att trafikförsäkringen enligt 1929 års lag jämväl
länder till skydd för ägaren liksom brukaren och föraren av det försäkrade motorfordonet.
Vad försäkringsgivaren utgivit på grund av försäkringen, kan han
sålunda icke kräva åter av ägaren under annan förutsättning än att denne själv
uppsåtligen förorsakat skadan eller genom grov vårdslöshet vållat densamma.
Denna regel gäller jämväl i förhållande till brukare och förare beträffande
skadestånd, för vilket de jämte ägaren äro ansvariga. I den mån ifrågakommande
skadeståndsbelopp på grund av ett och samma olycksfall överskjuta de
i 11 § av 1929 års lag angivna belopp, kan dock ägaren, brukaren eller föraren
komma att på grund av 1916 års lag slutligen ansvara för den överskjutande
delen utan att han uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet vållat skadan.
Enligt utskottets mening kan det emellertid knappast komma i fråga att upphäva
det sålunda överskjutande skadeståndsansvaret under annan förutsättning
än att den obligatoriska trafikförsäkringens belopp höjes. Det torde dock icke
Första lagutskottets utlåtande Nr 82.
13
föreligga tillräckliga skäl att pålägga samtliga ägare av motorfordon den ökning
av försäkringspremierna, som därav skulle bli en följd.
Med det nu anförda vill utskottet dock icke bestrida, att vissa bestämmelser
i 1916 års lag tarva omarbetning. Enligt vad utskottet inhämtat har emellertid
inom justitiedepartementet, med utgångspunkt från bestämmelserna örn
förhållandet mellan flera automobilägare eller mellan ägare, brukare och förare
inbördes, redan igångsatts utredning i syfte att verkställa en omarbetning av
nämnda lag.
Vidkommande herr Dalbergs motion kan utskottet icke finna vad däri anförts
utgöra skäl för en utvidgning av det skadeståndsansvar, som enligt 1916
års lag åvilar ägare, brukare och förare av motorfordon. Däremot vidhåller utskottet
sin flera gånger förut uttalade mening, att åtminstone vissa fall av ren
olyckshändelse borde omfattas av trafikförsäkringen. Utskottet anser sig icke
kunna göra något närmare uttalande angående de fall, då en utvidgning av
trafikförsäkringsansvaret sålunda bör komma i fråga. Prövningen härav synes i
första hand böra äga rum vid den utredning, som riksdagen år 1929 begärt i
ovan omförmälda skrivelse till Kungl. Maj :t. Utskottet förutsätter, att av denna
utredning föranledda förslag skyndsamt föreläggas riksdagen.
På grund av det anförda får utskottet hemställa,
att förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 23 mars 1933.
På första lagutskottets vägnar:
A. ÅKERMAN.
Vid detta ärendes behandling ha närvarit:
från första kammaren: herrar Åkerman, Anderson i Hägelåkra, Klefbeck, Larson
i Lerdala, Bissmark, Branting, Ehrnberg och Julin; samt
från andra kammaren: herrar Nilsson i Antnäs, Hedlund i Östersund*, K. A.
Westman*, Olsson i Mellerud, Björling, Rosander*, Rudén och Johnsson i Kalmar.
*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.