Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels motion om skärpta bestämmelser rörande ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik m. m., dels ock motion angående upphävande av gällande lag angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik m. m. Första lagutskottet har förehaft de inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motionerna nr 186 i första kammaren av herr Dalberg och nr 246 i andra kammaren av herr Christiernsson.

1933-03-23 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1933:32, Utlåtande i anledning av dels motion om skärpta bestämmelser rörande ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik m. m., dels ock motion angående upphävande av gällande lag angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik m. m. Första lagutskottet har förehaft de inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motionerna nr 186 i första kammaren av herr Dalberg och nr 246 i andra kammaren av herr Christiernsson.

Dokumentets text

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Första lagutskottets utlåtande Nr 32.

Nr 32.

Ankom till riksdagens kansli den 23 mars 1933 kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning av dels motion om skärpta bestämmelser rörande

ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik m. m., dels

ock motion angående upphävande av gällande lag angående

ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik m. m.

Första lagutskottet har förehaft de inom riksdagen väckta, till lagutskott

hänvisade motionerna nr 186 i första kammaren av herr Dalberg och nr 246 i

andra kammaren av herr Christiernsson.

I den förra motionen hemställes, att riksdagen ville besluta att i skrivelse till

Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville utreda och till riksdagen inkomma

med förslag till sadan ändring av lagen den 30 juni 1916 angående ansvarighet

för skada i följd av automobiltrafik samt lagen den 10 maj 1929 örn trafikförsäkring

å motorfordon, att en skadad skall lättare och säkrare erhålla ersättning

för personlig skada i följd av automobiltrafik, såsom att skadestånd alltid

skall utbetalas med undantag dock i de fall, där det visas, att den skadade är

uppsåtligt vållande eller visat grov vårdslöshet.

I den senare motionen yrkas, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t

hemställa örn utredning och framläggande av förslag till upphävande av lagen

angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik och i sammanhang

därmed erforderlig komplettering av lagen om trafikförsäkring å motorfordon.

Beträffande de skäl, motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden, får

utskottet hänvisa till motionerna.

Enligt allmänna skadeståndsregler är den, som ovarsamt framför automobil,

skyldig att ersätta den skada, som i följd därav åsamkas person eller egendom.

Jämlikt 2 § i lagen angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik

är därjämte automobilens ägare, oavsett om han själv tjänstgjort såsom förare

eller ej, ansvarig för skada, som i följd av trafik med automobilen tillfogas person

eller egendom, som icke befordras med densamma. Ägaren är emellertid fri

från ansvarighet, där av omständigheterna framgår, att skadan varken förorsakats

av bristfällighet a automobilen eller vållats av föraren. Föraren är

lika med ägaren pliktig ersätta sådan skada, som nyss sagts, där ej av örn- - ständigheterna framgår, att föraren icke varit vållande till skadan. Enligt 4 §

i samma lag gäller vidare, att där i följd av trafik med automobil, som mot

s. 9 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 32.

9

ersättning tillhandahålles allmänheten, under dess användande för sådant ändamål

skada tillfogas någon, som med automobilen befordras, och föraren är

därtill vållande, är ägaren pliktig ersätta skadan. Brukar någon utan lov annans

automobil, skall jämlikt 6 § brukaren i stället för ägaren svara för den skada,

som därunder inträffar. Innehar någon automobil med nyttjanderätt och ingick

i upplåtelsen tillika befogenhet att anställa förare å automobilen, är jämlikt

7 § sådan brukare lika med ägaren ansvarig för skada, som inträffar i följd

av trafik med automobilen. Detsamma gäller, därest brukaren ej innehar automobilen

med sådan befogenhet, som nämnts, men likväl anlitar annan förare

än den av ägaren anställda samt skada inträffar under denne förares handhavande

av automobilen. — Såsom allmän regel gäller, att örn den, som skadats,

genom eget vållande därtill medverkat, skall honom eljest tillkommande skadestånd

jämkas.

Nu ifrågavarande lag innehåller tillika vissa regler angående förhållandet

mellan flera automobilägare samt mellan ägare, brukare och förare inbördes m. m.

I propositionen till 1916 års riksdag, nr 8, varigenom Kungl. Majit framlade

förslag till nyssnämnda lag, anförde föredragande departementschefen, statsrådet

Hasselrot, bl. a,:

Det väsentligen stegrade ansvar för skada i följd av automobiltrafik, som

genom ifrågavarande stadganden ålägges såväl ägaren som föraren, torde måhända

kunna framstå såsom alltför stridande mot hävdvunna grundsatser i fråga

örn skadeersättningsskyldighet och såsom ekonomiskt alltför kännbart för dem,

å vilka det lägges. Kraven på ökat skydd mot de risker, som hota från andras

särskilt farliga verksamhet, lia emellertid blivit allt starkare och ha också i all

nutida lagstiftning blivit i allt högre grad tillgodosedda, De ekonomiska bördor,

som genom det ökade ansvaret komma att vila å de ansvariga, kunna bliva

väsentligen lättade genom ett förståndigt bruk av de försäkringsmöjligheter, som

stå till buds.

Försäkringsplikt har därefter införts genom ovannämnda lag den 10 maj

1929. Enligt 1 § i denna lag är ägare av motorfordon, som brukas i trafik i

riket, pliktig att å fordonet taga och vidmakthålla s. k. trafikförsäkring. Dylik

försäkring skall enligt 3 § medföra rätt för den, som på grund av skada i följd

av trafik med fordonet i riket enligt jag är berättigad till skadestånd av fordonets

ägare, brukare eller förare, att utbekomma skadeståndet av försäkringsgivaren.

Försäkringsgivarens ansvarighet skall jämlikt 11 § för varje händelse,

som medför skada, täcka skadestånd örn tillhopa 60,000 kronor i anledning av

personskada, med begränsning till 20,000 kronor för varje skadad, eller dödad

person, samt örn tillhopa 10,000 kronor i anledning av skada å egendom. Enligt

20 § i trafikförsäkringslagen, jämförd med 25 § i lagen den 8 april 1927 örn

försäkringsavtal, gäller, att försäkringsgivaren äger att för vad han på

grund av försäkringen utgivit till den, som lidit skada, inträda i dennes rätt

mot automobilägare!!, örn denne uppsåtligen förorsakat skadan eller vållat densamma

genom grov vårdslöshet. Samma regel gäller i förhållande till brukare

och förare beträffande skadestånd, för vilket de jämte ägaren äro ansvariga.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Forsta lagutskottets utlåtande Nr 32.

Till grund för lagen om trafikförsäkring låg ett av tillkallade sakkunniga

utarbetat förslag, som år 1928 avlämnades till chefen för justitiedepartementet.

I motiven till detta anförde de sakkunniga beträffande trafikförsäkringens omfång

bl. a., att man påtagligen icke kunde gå så långt, att försäkringen skulle

bli verksam vid rena olyckshändelser, vilka icke kunde läggas någon till last,

samt att den, som ville erhålla försäkringsskydd mot skada, åstadkommen medelst

en automobil utan någon persons fel eller försummelse, måste mot de ekonomiska

följderna av sådant olycksfall likasom mot all annan dylik fara, som

hotade honom i livet, söka skydd i en olycksfallsförsäkring.

Sedan Kungl. Maj :t i huvudsaklig överensstämmelse med de sakkunnigas förslag

förelagt 1928 års riksdag proposition, nr 201, i ämnet, yttrade utskottet

i avgivet utlåtande, nr 42 — efter att ha framhållit behovet av ytterligare utredning

örn sättet för trafikförsäkringsrörelsens bedrivande — i fråga örn trafikförsäkringens

omfång:

Vid den blivande utredningen synes jämväl böra komma under övervägande

möjligheten att utvidga försäkringsgivarens ansvarighet. Särskilt förefaller

det utskottet önskvärt, att även rena olyckshändelser bli indragna under försäkringen.

Därmed vunnes ock, att civila processer, huruvida uppkommen skada

berodde på ren olyckshändelse, ej vidare behövde förekomma. Då de fall, där

ren olyckshändelse verkligen föreligger, torde vara relativt fåtaliga, lärer den

höjning av premien, som skulle betingas av en dylik utvidgning, sannolikt

bli måttlig.

På hemställan av utskottet blev propositionen av riksdagen avslagen.

I samband med framläggandet av ny proposition, nr 99, vid 1929 års riksdag

anförde föredragande departementschefen, statsrådet Bissmark, beträffande

försäkringens omfång:

I likhet med utskottet finner jag beaktansvärda skäl tala för en utsträckning

av försäkringen att omfatta även vissa fall av ren olyckshändelse. Jag

tänker därvid närmast på sådana, då någon, som icke vid tillfället anlitat motorfordon

för sin befordran, blir utsatt för skada. Erfarenheten visar, att användandet

av motorfordon, även örn det sker med all försiktighet, innebär en fara

för andra trafikanter, och från denna synpunkt synes det mindre betänkligt att

avvika från den eljest i vår lagstiftning i allmänhet gällande grundsatsen,

att sbadeståndsplikt förutsätter vållande. Emot att nu utsträcka försäkringen

tala emellertid starka skäl. Först och främst synes det betänkligt, att vid

åläggandet av nya bördor å motortrafiken göra dessa tyngre genom att ytterligare

utöka försäkringens omfattning. Men därtill kommer en annan omständighet,

som högeligen försvårar en utsträckning av försäkringsskyddet i detta sammanhang.

Jag syftar på önskvärdheten, för att icke säga nödvändigheten av att

försäkringsgivarens ansvarighet icke göres vidsträcktare än bilägarens. Att förplikta

en person att bekosta försäkring mot skada, för vilken han ej är ansvarig,

är i stort sett detsamma som att göra honom ansvarig för skadan. En utvidgning

av trafikförsäkringsskyddet bör enligt mitt förmenande förknippas med

en revision av 1916 års lag angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik.

En dylik revision har också från olika håll påyrkats, men meningarna

om riktlinjerna för denna gå alltjämt isär och erforderliga utredningsarbe
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 32.

11

len, vilka torde komma att beröra skadeståndsrättens centrala delar, lia ännu

icke upptagits. Att nu låta en revision av ansvarighetslagen föranleda ytterligare

uppskov med förevarande lagstiftningsfråga torde icke böra ifrågakomma.

Vid omförmälda revision, som knappast länge låter sig undanskjuta, lärer nödig

uppmärksamhet komma att ägnas frågan om trafikförsäkringsskyddets utvidgning

till rena olyckshändelser.

I motion av herr Möller hemställdes emellertid, att den föreslagna trafikförsäkringen

måtte givas sådant omfång, att försäkringsgivaren bleve ansvarig

såväl i anledning av skada å egendom, som med fordonet i fråga befordrades,

som ock i anledning av skada å person, även örn försäkringstagaren ej vore för

skadan ansvarig.

Utskottet anförde i sitt utlåtande, nr 14, i denna del:

En fråga, som tilldragit sig utskottets särskilda uppmärksamhet, har varit,

huruvida försäkringsgivares ersättningsplikt borde utvidgas till att i större eller

mindre grad omfatta även skada, som uppkommit vid rena olyckshändelser.

Vid riksdagen år 1928 anförde utskottet, att vid den utredning i ärendet, som

utskottet fann erforderlig, jämväl syntes böra komma under övervägande möjligheten

att utvidga försäkringsgivares ansvarighet, samt att det särskilt förefölle

utskottet önskvärt, att även rena olyckshändelser bleve indragna under

försäkringen. Departementschefen har emellertid funnit sig icke nu kunna tillstyrka

en utsträckning av ansvarigheten på sätt sålunda ifrågasatts. Herr

Möller däremot har i sin motion hemställt örn sådan ändring av 3 § i förslaget

till lag örn trafikförsäkring å motorfordon, att försäkringsgivares ersättningsskyldighet

skulle omfatta all skada, som uppkommer vid trafik med motorfordon.

Att gå så långt som i denna motion föreslagits kan utskottet emellertid

icke nu tillstyrka. Däremot finner utskottet alltjämt goda skäl tala för att åtminstone

vissa falt av skada vid ren olyckshändelse komma att omfattas av

försäkringen. Utskottet anser sig emellertid icke böra hemställa örn ändring

i förslaget på denna punkt utan förordar allenast avlåtande av en skrivelse till

Kungl. Majit med begäran örn skyndsam utredning och förslag i detta hänseende.

Anledningen till denna utskottets ståndpunkt är i främsta rummet en

önskan att vid den obligatoriska trafikförsäkringens införande i möjligaste mån

söka undvika förändringar i den nu brukliga ansvarighetsförsäkringen av sådan

art, att deras inverkan å premierna är svår att beräkna. Någon statistisk erfarenhet

till ledning för bedömandet av den ökning i risken, olyckshändelsernas

indragande under försäkringen skulle innebära, föreligger icke. Enligt utskottets

mening bör dylik statistik åvägabringas redan från början av den obligatoriska

trafikförsäkringens bedrivande, och sedan ett något så när tillräckligt

material sammanbragts, lärer Kungl. Maj :t vilja till omprövning upptaga frågan

örn försäkringspliktens utvidgning. Därest icke vid samma tid kan företagas

den revision av 1916 års lag angående ansvarighet för skada i följd av au to mobiltrafik,

varmed utvidgningen av trafikförsäkringsskyddet enligt departementschefens

mening bör förknippas, synes det böra tagas under förnyat övervägande,

huruvida denna omständighet må lägga hinder i vägen för berörda utvidgning.

Vad angår spörsmålet, örn skyddet bör utsträckas att omfatta alla olyckshändelser,

har utskottet väl i likhet med departementschefen närmast beaktat sådana

fall, då någon, som icke vid tillfället anlitat motorfordon för sin befordran,

blir utsatt för skada, men det synes utskottet kunna ifrågasättas att under

försäkringsskyddet indraga även vissa andra fall.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Första lagutskottets utlåtande Nr S2.

Utskottet, som i huvudsak tillstyrkte propositionen, hemställde på grund av

det anförda tillika, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att

Kungl. Majit ville skyndsammast möjligt verkställa utredning, huruvida och

i vad mån skyldighet borde stadgas för trafikförsäkringsgivare att ersätta skada,

som genom trafik med motorfordon uppkommit vid rena olyckshändelser, samt

för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Utskottets

hemställan bifölls av riksdagen.

År 1932 yrkades i en av herr Gardell i Gans väckt motion, att riksdagen

måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla om skyndsam utredning och förslag

rörande sådan komplettering av lagen örn trafikförsäkring m. m., att även rena

olyckshändelser bleve inbegripna under försäkringen.

Utskottet anförde i sitt utlåtande, nr 17, i anledning av motionen:

Utskottet vidhåller alltjämt sin år 1929 uttalade uppfattning örn önskvärdheten

av utvidgning av den obligatoriska trafikförsäkringen att avse åtminstone

vissa fall av skada vid ren olyckshändelse. Enligt vad utskottet inhämtat har

Kungl. Majit, sedan riksdagen år 1929 avlät skrivelse med begäran örn utredning

i ämnet, igångsatt sådan utredning. Utskottet förutsätter, att denna icke

göres vidlyftigare än som oundgängligen erfordras och att densamma bedrives

med skyndsamhet. Något skäl att nu avlåta en ny skrivelse till Kungl. Majit

uti ifrågavarande syfte torde alltså icke föreligga.

Utskottet hemställde, att motionen icke måtte till någon riksdagens åtgärd

föranleda. Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Dtikottet. Såsom framgår av redogörelsen här ovan, beröra båda de ifrågavarande

motionerna såväl 1916 års lag angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik

som 1929 års lag örn trafikförsäkring å motorfordon.

Vad först angår herr Christiernssons motion göres i densamma gällande, att

de stränga skadeståndsreglerna i 1916 års lag saklöst kunde upphävas, i all

synnerhet örn försäkringsplikten enligt 1929 års lag utvidgas. Härvid vill utskottet

till en början framhålla, att trafikförsäkringen enligt 1929 års lag jämväl

länder till skydd för ägaren liksom brukaren och föraren av det försäkrade motorfordonet.

Vad försäkringsgivaren utgivit på grund av försäkringen, kan han

sålunda icke kräva åter av ägaren under annan förutsättning än att denne själv

uppsåtligen förorsakat skadan eller genom grov vårdslöshet vållat densamma.

Denna regel gäller jämväl i förhållande till brukare och förare beträffande

skadestånd, för vilket de jämte ägaren äro ansvariga. I den mån ifrågakommande

skadeståndsbelopp på grund av ett och samma olycksfall överskjuta de

i 11 § av 1929 års lag angivna belopp, kan dock ägaren, brukaren eller föraren

komma att på grund av 1916 års lag slutligen ansvara för den överskjutande

delen utan att han uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet vållat skadan.

Enligt utskottets mening kan det emellertid knappast komma i fråga att upphäva

det sålunda överskjutande skadeståndsansvaret under annan förutsättning

än att den obligatoriska trafikförsäkringens belopp höjes. Det torde dock icke

s. 13 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 82.

13

föreligga tillräckliga skäl att pålägga samtliga ägare av motorfordon den ökning

av försäkringspremierna, som därav skulle bli en följd.

Med det nu anförda vill utskottet dock icke bestrida, att vissa bestämmelser

i 1916 års lag tarva omarbetning. Enligt vad utskottet inhämtat har emellertid

inom justitiedepartementet, med utgångspunkt från bestämmelserna örn

förhållandet mellan flera automobilägare eller mellan ägare, brukare och förare

inbördes, redan igångsatts utredning i syfte att verkställa en omarbetning av

nämnda lag.

Vidkommande herr Dalbergs motion kan utskottet icke finna vad däri anförts

utgöra skäl för en utvidgning av det skadeståndsansvar, som enligt 1916

års lag åvilar ägare, brukare och förare av motorfordon. Däremot vidhåller utskottet

sin flera gånger förut uttalade mening, att åtminstone vissa fall av ren

olyckshändelse borde omfattas av trafikförsäkringen. Utskottet anser sig icke

kunna göra något närmare uttalande angående de fall, då en utvidgning av

trafikförsäkringsansvaret sålunda bör komma i fråga. Prövningen härav synes i

första hand böra äga rum vid den utredning, som riksdagen år 1929 begärt i

ovan omförmälda skrivelse till Kungl. Maj :t. Utskottet förutsätter, att av denna

utredning föranledda förslag skyndsamt föreläggas riksdagen.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 23 mars 1933.

På första lagutskottets vägnar:

A. ÅKERMAN.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit:

från första kammaren: herrar Åkerman, Anderson i Hägelåkra, Klefbeck, Larson

i Lerdala, Bissmark, Branting, Ehrnberg och Julin; samt

från andra kammaren: herrar Nilsson i Antnäs, Hedlund i Östersund*, K. A.

Westman*, Olsson i Mellerud, Björling, Rosander*, Rudén och Johnsson i Kalmar.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.