Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 30 kap. 6 § rättegångsbalken.

1933-04-03 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1933:35, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 30 kap. 6 § rättegångsbalken.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutslcottets utlåtande Nr 35.

1

Nr 35.

Ankom till riksdagens kansli den 3 april 1933 kl. 12 m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag

till lag om ändrad lydelse av 30 kap. 6 § rättegångsbalken.

Genom en den 3 mars 1933 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,

nr 179, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Majit under åberopande

av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll

föreslagit riksdagen att antaga följande vid propositionen fogade förslag till

Lag

om ändrad lydelse av 30 kap. 6 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 30 kap. 6 § 1 och 2 mom. rättegångsbalken skola

erhålla följande ändrade lydelse:

6 §•

1 mom. I brottmål, som fullföljts i hovrätt eller blivit dess prövning underställt,

må ej ändring i hovrättens slutliga utslag sökas:

av målsägande, med mindre hans talan avsett ansvar för brott, varå straffarbete

eller avsättning efter lag kan följa;

av tilltalad, med mindre han blivit sakfälld eller ställd under framtiden

för sådant brott eller för annat brott dömts till fängelse, mistning av ämbete

på viss tid, dagsböter ej under sextio eller böter omedelbart i penningar ej under

ettusenfemhundra kronor eller ock blivit fälld till vite omedelbart i penningar

ej under belopp som nu sagts.

2 mom. Utan binder av vad i 1 mom. är stadgat äge målsägande eller tilltalad

fullfölja talan mot hovrättens utslag, där målet rörer annat än ansvar

och utslaget därutinnan gått honom emot, dock där i denna del fråga är enbart

örn penningar eller sådant, som kan skattas i penningar, allenast saframt det

icke är uppenbart, att värdet av vad parten tappat ej uppgår till ettusenfemhundra

kronor.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1933; dock att i fråga örn fullföljd av

talan mot utslag, som tidigare meddelats, äldre lag skall äga tillämpning.

Beträffande de skäl, som föranlett förslaget, får utskottet, i den mån redogörelse

därför ej lämnas här nedan, hänvisa till propositionen.

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 9 sami. 1 avd. Nr 35.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande Nr 85.

Nu gällande regler om rätt till fullföljd av brottmål från hovrätt till högsta

domstolen innehållas i 30 kap. 6 § rättegångsbalken, som enligt lag den 14

maj 1915 är av följande lydelse:

6 §.

1 mom. I brottmål, som fullföljts i hovrätt eller blivit dess prövning underställt,

må ej ändring i hovrättens slutliga utslag sökas:

av målsägande, med mindre hans talan avsett ansvar för brott, varå straffarbete

eller avsättning efter lag kan följa;

av tilltalad, med mindre han blivit sakfälld eller ställd under framtiden för

brott, som i lag är belagt med straffarbete, fängelse, avsättning eller mistning

av ämbete på viss tid.

2 mom. Utan hinder av vad i 1 mom. är stadgat äge målsägande eller tilltalad

fullfölja talan mot hovrättens utslag, där målet rörer annat än ansvar

och utslaget därutinnan gått honom emot, dock där i denna del fråga är enbart

örn penningar eller sådant, som kan skattas i penningar, allenast såframt det

icke är uppenbart, att värdet av vad parten tappat ej uppgår till ettusenfemhundra

kronor. Har tilltalad fällts till böter eller vite, som, ensamt eller i förening

med vad han tappat i penningar eller penningars värde, uppgå till belopp,

som nu sagts, vare honom ej heller förment att fullfölja talan mot utslaget.

3 mom. Allmänt åtal må ej hos Konungen fullföljas av annan, än justitiekanslern

eller ock riksdagens justitieombudsman eller militieombudsman.

Enligt denna paragraf äger tilltalad, som fällts till böter, fullfölja talan i

högsta domstolen i följande fall, nämligen

där å brottet kunnat följa straffarbete, fängelse, avsättning eller mistning

av ämbete på viss tid, d. v. s. där den straffskala som tillämpats innehåller —

förutom böter — jämväl något av nämnda straff,

där bötesbeloppet uppgår till 1,500 kronor,

där bötesbeloppet i förening med vad den tilltalade tappat i penningar eller

penningars värde (t. ex. skadestånd, förbruten egendom) uppgår till 1,500

kronor.

Jämlikt 30 kap. 7 § rättegångsbalken får vid beräkning av värdet av det

tappade hänsyn icke tagas till rättegångskostnad eller till ränta som upplupit

efter målets anhängiggörande.

Det må anmärkas, att genom 1915 års lag jämväl infördes en begränsning

av fullföljdsrätten i andra mål än brottmål. I viss överensstämmelse med 2

mom. i 30 kap. 6 § rättegångsbalken gäller sålunda, att hovrätts utslag i dit

fullföljt tvistemål eller ärende rörande penningar eller sådant som kan skattas

i penningar, ej må överklagas, när värdet av vad parten i hovrätten tappat

uppenbarligen icke uppgår till 1,500 kronor.

Principerna för rätten att fullfölja talan från hovrätt till högsta domstolen

ha varit under särskilt övervägande i samband med arbetet å processreformen.

Enligt processkommissionens betänkande angående rättegångsväsendets ombildning

skulle högsta domstolens uppgift begränsas huvudsakligen till rättsfrågan

och frågan örn målets formella behandling. Hovrättens bedömande av

vad som skulle anses bevisat i målet skulle icke kunna dragas under högsta

domstolens prövning. Högsta domstolen skulle i huvudsak bliva en revisionsinstans.

Sakfrågans undandragande från högsta domstolens prövning beräkna
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första lagutslcottets utlåtande Nr 35.

3

des komma att medföra en begränsning av tillströmningen av mål till domstolen

samt föranleda, att handläggningen av målen bleve mindre tidsödande.

Under åberopande härav föreslog processkommissionen, att de år 1915 stadgade

inskränkningarna i rätten att fullfölja talan till högsta domstolen, vilka

tillkommit i syfte att åvägabringa en av trängande behov påkallad minskning

i domstolens arbetsbörda, skulle såsom onödiga uteslutas i den nya rättegångsordningen.

I propositionen (nr 80) till 1931 års riksdag angående huvudgrunderna för

en rättegångsreform anförde dåvarande departementschefen i fråga örn fullföljdsrätten

till högsta domstolen, att det torde på goda grunder kunna ifrågasättas,

huruvida icke en så stark begränsning av högsta domstolens prövningsrätt

som den av processkommissionen föreslagna vore för den allmänna uppfattningen

ganska främmande och örn den icke i särskilda fall kunde leda till

resultat som tedde sig för rättskänslan stötande. Säkert vore att en dylik begränsning

skulle medföra talrika tvistefrågor, huruvida rätt till fullföljd vore

för handen. Goda skäl syntes dock tala för en bestämmelse att vid hovrättens

bevisprövning skulle i allmänhet bero, örn ej synnerliga skäl förelage för avvikelse.

Förefintligheten av ett dylikt stadgande skulle helt visst bidraga till

att parterna avhölle sig från att i oträngt mål fullfölja bevisningsfrågor till

högsta instansen. Emellertid torde jämväl andra anordningar vara av nöden

för att hindra en allt för stark tillströmning av mål till högsta domstolen.

Erfarenheten hade visat, att de lagstiftningsåtgärder som i detta syfte vidtagits

år 1915 icke vöre tillfyllest. Ytterligare anordningar vore redan nu påkallade,

och behovet därav torde bliva än starkare efter införande av muntlig

partsförhandling i högsta domstolen. De invecklade och ömtaliga spörsmål som

sammanhängde därmed borde vid det fortsatta lagstiftningsarbetet göras till

föremål för ingående utredning. Därvid torde särskilt böra undersökas, huruvida

en begränsning i tillströmningen kunde ernås genom uteslutande från fullföljd

av vissa grupper av mål.

Särskilda utskottet anslöt sig i sitt utlåtande (nr 1) över propositionen till

departementschefens uttalande angående omfattningen av högsta domstolens

prövning. Utskottet yttrade vidare, att på sätt departementschefen anfört särskilda

anordningar syntes vara nödvändiga för att förhindra en alltför stark

tillströmning av mål till högsta domstolen, en fråga som vid det fortsatta arbetet

på processreformen torde böra bliva föremål för närmare utredning. Vid

behandlingen av frågan huru den föreslagna rättegångsreformen skulle sättas

i verket betonade utskottet jämväl — ehuru detta icke direkt sammanhängde

med en reform av rättegångsväsendet -— att det torde vara lämpligt att

åtgärder snarast vidtoges för nedbringande av den uppkomna arbetsbalansen

i högsta domstolen.

En av utskottets ledamöter uttalade i fråga örn begränsning av fullföljdsrätten,

att den nuvarande ordningen i detta avseende icke kunde anses tillfredsställande.

Eventuella bestämmelser i syfte att förhindra en alltför stark tillströmning

av mål till högsta domstolen mäste utformas pa sadant sätt, att

grundsatsen om alla medborgares likhet inför lagen icke äventyrades.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första lagutslcottets utlåtande Nr S5.

En annan ledamot av utskottet ansåg, att fullföljdsrätten till högsta domstolen

borde begränsas till att gälla endast rättsfrågan och frågan örn måls

formella behandling. Örn rätten till fullföljd begränsades på detta sätt, kunde

enligt denne ledamots åsikt den år 1915 införda summa revisibilis utan olägenhet

avskaffas, och ytterligare åtgärder i syfte att hindra tillströmningen till

högsta domstolen bleve överflödiga.

Båda kamrarna godkände utskottets uttalande.

Genom lagen den 24 september 1931 (nr 327) örn ändring i vissa delar

av strafflagen och lagen samma dag (nr 328) angående dagsböter utom strafflagens

område (särskild böteslag), vilka båda lagar trätt i kraft den 1 januari

1932, bar dagsbotssystemet upptagits i vår strafflagstiftning. Enligt 2 kap.

8 § strafflagen som angiver systemets huvudgrunder skola böter ådömas i

dagsböter. Antalet dagsböter skall bestämmas efter brottets beskaffenhet och

vara minst en, högst 120. Dagsboten skall fastställas i penningar till belopp

från och med en till och med 300 kronor, efter ty prövas skäligt med hänsyn

till den sakfälldes inkomst, förmögenhet, försörjningsskyldighet och ekonomiska

förhållanden i övrigt. Är brottet ringa, må dagsbotens belopp därefter

jämkas. Produkten av antalet dagsböter och beloppet av varje dagsbot utgör

det bötesbelopp, den sakfallde har att gälda; dock skall minsta bötesstraff

vara 5 kronor, även örn den nämnda produkten skulle utvisa ett lägre bötesbelopp.

Dagsbotssystemet har gjorts tillämpligt för de flesta bötesbrott inom

strafflagen; undantagna äro endast sådana som ansetts utgöra ordningsförseelser.

Enligt den särskilda böteslagen skall dagsbotssystemet tillämpas även

inom specialstraffrätten dock icke beträffande brott, varå straffet är bestämt

efter särskild beräkningsgrund (normerade böter) eller som ej är belagt med

svårare straff än böter högst 300 kronor.

I avgivna utlåtanden över remitterade förslag till dagsbotens införande påpekade

Svea hovrätt och Göta hovrätt, att dagsbotssystemet syntes påkalla

ändring av fullföljdsreglerna i brottmål. I propositionen (nr 188) till 1931

års riksdag angående dagsbotssystemets genomförande yttrade dåvarande departementschefen,

statsrådet Gärde, även. att han funne vad hovrätterna sålunda

anfört värt beaktande men dock icke ansåge sig böra i det sammanhang

upptaga frågan örn revision av bestämmelserna rörande summa revisibilis, helst

en sådan skulle medföra en rubbning av de grunder, å vilka ifrågavarande bestämmelser

vore byggda.

Jämväl ur en annan synpunkt än den nu berörda har fråga väckts örn ändring

i gällande bestämmelser angående fullföljd i bötesmål. I en den 3 mars

1931 — före dagsbotsreformens genomförande — dagtecknad skrivelse till

Kungl. Majit har statens organisationsnämnd, under hänvisning till den stigande

arbetsbalansen i högsta domstolen, ifrågasatt vidtagande av vissa åtgärder

i syfte att begränsa tillströmningen av mål till domstolen. I den ifrågavarande

framställningen har nämnden anfört, bl. a.:

Orsaken till den avsevärda stegringen av antalet besvärsmål under senare

år torde säkerligen främst vara att finna i den ökade tillströmningen av dels

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 35.

5

skiftesmål och dels mål angående förseelse mot motorfordonsförordningen och

vägtrafikstadgan, huvudsakligast s. k. automobilmål.

Efter att ha avgivit visst förslag i fråga örn skiftesmålen anförde nämnden

beträffande automobilmålen, bl. a.:

På grund av den nya trafiklagstiftningen av den 20 juni 1930 vilken trätt

i kraft i och med 1931 års ingång kunde förväntas en ytterligare stegring

av antalet av de till högsta domstolen fullföljda automobilmålen.

Den nya vägtrafikstadgans 16 § vilken innehölle straffbestämmelserna för

förseelser mot de i stadgan givna föreskrifterna innehölle bl. a., att där omständigheterna

vore försvårande och förseelsen skett vid framförande av motorfordon,

straffpåföljden kunde bliva frihetsstraff. Motsvarande paragraf i

den förut gällande vägtrafikstadgan hade icke innehållit annan strafform

än böter. En följd av den sålunda vidtagna ändringen i strafflatituden syntes

bliva, att för varje fall, då en tilltalad blivit enligt 16 § i den nya stadgan

dömd till bötesstraff för förseelse vid framförande av motorfordon, den

dömde, i motsats till vad förut varit fallet, jämlikt bestämmelserna i 30 kap.

6 § rättegångsbalken ägde fullfölja talan i målet till högsta domstolen.

Enligt nämndens mening vore det önskvärt att undvika den kraftiga ökning

i tillströmningen av kriminella besvärsmål till högsta domstolen som syntes

bliva en följd av berörda ändring i straffskalan för ifrågavarande slag av

brott och som kunde komma att medföra väsentlig ökning av arbetsbalansen

till men för rättsskipningen. Där allenast böter ådömts, torde icke heller föreligga

något sakligt skäl för att låta målen i större utsträckning än dittills komma

under högsta domstolens bedömande.

De åtgärder som borde vidtagas kunde tänkas ske genom ändring av de allmänna

fullföljdsreglerna. Därvid torde i första hand böra övervägas att begränsa

fullföljdsrätten i allmänhet till de fall, då frihetsstraff verkligen tilllämpats.

Därest en sådan åtgärd ur synpunkter som läge utom nämndens bedömande

kunde vara ägnad att väcka betänkligheter, kunde en stegring av de

inkommande målens antal till ej oväsentlig del förhindras, örn person som

ådömts böter tillerkändes fullföljdsrätt allenast i de fall, där frihetsstraff inginge

i straffskalan oavsett örn försvårande omständigheter förelåge.

Genom kungl, förordning den 19 juni 1931 har efter organisationsnämndens

uttalande viss mindre ändring av 16 § i vägtrafikstadgan vidtagits.

Rörande antalet till högsta domstolen under åren 1923—1932 inkomna mål

samt domstolens arbetsbalans må hänvisas till en i propositionen intagen tabell.

Av tabellen framgår, att under de sista åren antalet inkomna revisionsmål

sjunkit, varemot antalet inkomna besvärs- och underställningsmål stigit högst

betydligt. Den totala balansen, som under åren 1928—1930 uppgick till cirka

1,000 mål men under år 1931 sjönk till 920 mål, har under år 1932 åter närmat

sig tusentalet. I propositionen anmärkes även, att antalet ansökningar

och ärenden (ansökningar örn tillstånd till talans fullföljande, örn nåd, örn resning

eller återbrytande av dom o. s. v.) synes vara statt i kraftig ökning.

Antalet inkomna ansökningar och ärenden utgjorde åren 1923—1925 respektive

541, 526 och 514 men uppgick åren 1930—1932 till respektive 743, 813

och 1,072. Ökningen kommer företrädesvis på nådeansökningarna. Statistiska

centralbyråns uppgifter angående av högsta domstolen under de olika åren

handlagda nådeansökningar utvisa, att antalet personer för vilka sökts nåd

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första lagutskottets utlåtande Nr 35.

utgjorde åren 1923—1925 respektive 384, 359 och 369 samt åren 1930 och 1931

respektive 495 och 636.

Beträffande särskilt automobilmålen må nämnas, att antalet till högsta domstolen

fullföljda dylika mål åren 1926, 1928, 1930, 1931 och 1932 utgjorde

respektive 28, 55, 73, 96 och 194.

Till motivering av nu föreliggande förslag till ändring av fullföljdsreglerna

i brottmål anför föredragande departementschefen i propositionen:

»Vid behandlingen av 1932 års statsverksproposition, andra huvudtiteln, har

dåvarande departementschefen framhållit (sid. 7), att vissa av honom berörda

frågor örn ändring i bestämmelserna rörande fullföljd av talan till högsta domstolen

— bland dem frågan örn fullföljd av talan angående bötesstraff — borde

göras till föremål för särskild utredning. Sistnämnda fråga, som sammanhänger

med dagsbotsreformens genomförande och synes vara av den art att dess

avgörande ej bör anstå, har numera varit föremål för utredning inom justitiedepartementet.

Genom upptagande av denna mera brådskande fråga till omedelbar

behandling har jag icke tagit ställning till spörsmålet, huruvida och i så

fall vid vilken tidpunkt en mera genomgripande revision av bestämmelserna angående

fullföljd till högsta domstolen bör komma till stånd.

Enligt 30 kap. 6 § rättegångsbalken äger tilltalad, som av hovrätten fällts

till ansvar för ett brott varå ej kan följa strängare straff än böter, fullfölja

talan till högsta domstolen, örn de ådömda böterna uppgå till 1,500 kronor.

Har han fällts till böter som understiga detta belopp, får han icke söka ändring

i utslaget, med mindre målet rört jämväl annat än ansvar samt böterna

i förening med vad han i denna del tappat uppgå till nämnda belopp. Såvitt fråga

är örn brott varå böterna skola ådömas i dagsböter, leder denna regel till det resultat,

att en förmögen person vars straff bestämmes till 15 dagsböter å 100

kronor kan gå vidare till högsta domstolen, medan en mindre förmögen som

dömes — för samma eller annat brott -— till samma antal dagsböter icke får

överklaga utslaget, enär dagsboten för hans del fastställes till endast exempelvis

10 kronor. En ändring varigenom denna olikhet inför lagen undanröjes är

ofrånkomlig. Det måste emellertid framhållas, att en fullt invändningsfri fullföljdsregel

för bötesmålen för närvarande knappast torde stå att erhålla. Örn

varje regel som inskränker fullföljdsrätten gäller väl att den understundom

kan komma att framstå såsom stel och i det föreliggande särskilda fallet otillfredsställande.

Men här tillkomma särskilda omständigheter, beroende dels på

tillvaron i vår strafflagstiftning av två särskilda bötessystem, dels ock på det

sammanhang som enligt 30 kap. 6 § 2 mom. rättegångsbalken finnes mellan

fullföljdsrätten i brottmål och summarevisibilisregeln för tvistemål.

Att en ändring i gällande fullföljdsregler icke bör gå i sådan riktning, att

antalet mål med fullföljdsrätt till högsta domstolen skulle komma att ökas,

torde tydligt framgå av de förut lämnade uppgifterna angående domstolens

arbetsbörda. Dessa uppgifter visa, att tillströmningen av mål och ärenden

till domstolen för närvarande är så omfattande att arbetsbalansen, vars snara

avarbetande med hänsyn bland annat till den kommande processreformen är ett

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 85.

7

önskemål för att ej säga en nödvändighet, tenderar att växa. En lagändring

som skulle komma att öka tillströmningen av mål måste i detta läge anses utesluten.

Såsom organisationsnämnden framhållit torde tvärtom ändringar böra

vidtagas till minskande av arbetsbördan. Dylika ändringar äro efter dagsbotssystemets

införande så mycket mera angelägna som dagsbotssystemet

kan förväntas komma att medföra en ökning av antalet mål däri böterna uppgå

till 1,500 kronor och således med nu gällande fullföljdsregler jämväl en ökning

av tillströmningen av bötesmål till högsta domstolen.

På grund av ökningen av antalet nådeansökningar har ånyo upptagits till

övervägande den tidigare vid olika tillfällen behandlade frågan örn inskränkning

av högsta domstolens befattning med dessa ansökningar. Anledning torde

icke finnas att i detta sammanhang närmare ingå på nämnda fråga. Men det

må anmärkas, att de åtgärder, som kunna tänkas bliva vidtagna beträffande

nådeärendena, knappast lära få någon betydelse för de allra närmaste åren.

Organisationsnämnden har i fråga örn de allmänna fullföljdsreglerna uttalat,

att det i första hand borde övervägas att begränsa fullföljdsrätten i brottmål

till de fall då frihetsstraff tillämpats, samt i andra hand ifrågasatt, att

den som ådömts böter skulle tillerkännas fullföljdsrätt allenast i de fall där frihetsstraff

ingår i straffskalan oavsett örn försvårande omständigheter föreligga.

Vad angår nämndens senare förslag kan anmärkas, att läget efter dagsbotssystemets

införande är åtminstone i viss mån ett annat än det var då

förslaget framkom.

Nämndens förslag att från fullföljdsrätt utesluta dem vilka dömts allenast

till böter skulle uppenbarligen, örn det genomfördes, avlägsna den olikhet som

på sätt förut anmärkts för närvarande består mellan mer och mindre välsituerade,

och förslaget är bland nu tänkbara det som kan förväntas medföra den

största arbetsbesparingen för högsta domstolen. Emellertid torde emot ett

sådant förslag invändas, att en person som dömts för ett så grovt brott att därå

kan följa frihetsstraff ej bör förvägras att få sin sak prövad i högsta instansen,

samt att denna möjlighet ej heller bör berövas den som dömts till ett högt

bötesstraff, varvid kan åberopas att den som är part i tvistemål äger fullfölja

talan till högsta domstolen så snart värdet av det tappade uppgår till 1,500

kronor.

Vad först angår invändningen att alla brott varå kan följa frihetsstraff

böra, även örn straffet i det särskilda fallet stannat vid böter, få fullföljas till

högsta domstolen — av det skäl att dessa brott skulle anses mera ''vanhedrande’

än brott med allenast lägre straff — må erinras om vad i denna fråga anfördes

av dåvarande chefen för justitiedepartementet i propositionen till 1915 års riksdag

med förslag till lag örn ändrad lydelse av 30 kap. rättegångsbalken. Såsom

därvid framhölls synes nämnda synpunkt icke kunna frånkännas berättigande

i fråga örn brott av den grövre beskaffenhet att de kunna medföra

straffarbete — exempelvis bedrägeribrott — men den torde näppeligen äga giltighet

när i straffskalan icke ingår svårare straff än fängelse. Det lärer

således ej vara lämpligt att avskära fullföljdsrätten i sådant fall då någon

dömts — låt vara blott till ett ringa bötesbelopp —- för ett brott av det förra

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Första lagutskottets utlåtande Nr 35.

slaget. Däremot torde icke finnas skäl för ett bibehållande av den ovillkorliga

fullföljdsrätten vid brott som ej kunna medföra strängare straff än fängelse.

IVad angår dessa brott synes avseende böra fästas vid det i det särskilda fallet

ådömda straffet. Och befogade invändningar torde icke kunna riktas mot att

fullföljdsrätt i regel uteslutes, därest straffet för ett brott av det nu ifrågavarande

lindrigare slaget stannat vid böter. Örn en sådan ändring genomföres,

tillgodoses det av organisationsnämnden uttalade och förvisso synnerligen välgrundade

önskemålet att begränsa tillströmningen till högsta domstolen av

mål som gälla vanliga trafikförseelser.

Vid bestämmande av fullföljdsrätten synes man emellertid icke kunna underlåta

att fästa visst avseende vid bötesstraffets storlek. Särskilt må erinras

att normerade böter kunna uppgå till mycket höga belopp, och vid bestämmandet

av dylika böter fästes intet eller mycket ringa avseende vid betalningsförmågan.

Fullföljdsgränsen i tvistemål — 1,500 kronor — kan visserligen

icke anses beteckna någon allmängiltig gräns mellan det ur ekonomisk

synpunkt mer och mindre betydelsefulla. Då summarevisibilisregeln tillkom

var läget sådant, att man stod inför nödvändigheten att vidtaga åtgärder som

begränsade tillströmningen av mål till högsta domstolen. Vad angår framför

allt tvistemålen kom valet att stå mellan följande utvägar: den ena att från

fullföljd utesluta mål i vilka de föregående instanserna meddelat överensstämmande

(konforma) domar, den andra att begränsa fullföljden i tvister som

uteslutande röra penningar eller penningars värde till sådana fall då tvisteföremålets

värde uppgår till ett visst i lagen angivet belopp (summa revisibilis).

Företräde gavs åt den senare utvägen, och då det ansågs att summa revisibilis,

för att den erforderliga begränsningen i tillströmningen av mål till högsta domstolen

skulle komma till stånd, måste bestämmas till ett icke allt för lågt belopp,

sattes gränsen vid 1,500 kronor. Huruvida det är av större eller mindre vikt för

en part som blivit av hovrätten ålagd att betala t. ex. 1,400 kronor att han icke

får söka ändring i domen, kan ej avgöras uteslutande efter allmänna grunder.

På frågans bedömande inverka partens ekonomiska ställning och andra omständigheter,

som hänföra sig till det särskilda fallet. Det förhållande att fullföljdsgränsen

i tvistemål som röra penningar eller penningars värde på sätt angivits

bestämts till 1,500 kronor torde således icke medföra, att beträffande fullföljdsrätten

för tilltalad som dömts till böter måste uppställas liknande regel. Att helt

bortse från bötesstraffets storlek torde dock icke vara lämpligt. En synpunkt

som i detta sammanhang jämväl må framhållas är den, att högsta domstolen

bör bliva i tillfälle att sörja för nödig rättsenhet vid bestämmande av bötesstraff

— en uppgift som särskilt under de första åren efter dagsbotsreformens genomförande

måste anses angelägen. Det kan ifrågasättas, huruvida högsta domstolen

skulle erhålla tillräckligt material för fyllande av denna uppgift, därest

alla nu ifrågavarande bötesmål stannade i hovrätterna. Fullföljdsrätt torde således

böra medgivas då fråga är örn högre bötesstraff. Härvid måste olika regler

finnas för dagsböter och för böter som utdömas omedelbart i penningar. Beträffande

dagsbotsområdet bör fullföljdsrätten tydligen bestämmas efter antalet

dagsböter, vilket betecknar brottets svårhetsgrad. iVar inom skalan från en

s. 9 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 85.

9

till och med 120 dagsböter fullföljdsgränsen skall sättas, kan naturligtvis vara

föremål för olika meningar. Då dagsbotssystemet är en nyhet för våra domstolar,

synes emellertid gränsen ej böra sättas för högt. Jag har med hänsyn härtill

funnit mig böra förorda, att den som för ett brott dömes till 60 dagsböter eller

däröver skall få gå vidare till högsta domstolen. Då det särskilda brottets svårhetsgrad

skall vara bestämmande för rätten att söka ändring i högsta instansen,

bör vid avgörande av fullföljdsfrågan sammanläggning ej få äga rum mellan

flera bötesstraff, vilka vart för sig understiga men tillhopa uppgå till eller

överstiga 60 dagsböter. Fullföljdsrätt skall alltså icke tillkomma den som dömts

för ett brott till 40 dagsböter och för ett annat brott till 20 dagsböter. Vad

angår böter som ådömts omedelbart i penningar torde anledning icke finnas

att för närvarande frångå regeln, att fullföljdsrätt inträder så snart bötesbeloppet

uppgår till 1,500 kronor; dock bör tydligen här gälla detsamma som i

fråga örn dagsböter, att sammanläggning mellan olika bötesstraff ej får äga

rum vid fullföljdsfrågans avgörande. Endast den som för ett brott dömts till

minst 1,500 kronor omedelbart i penningar får fullfölja, ej den som dömts för

ett brott till 1,000 kronor och för ett annat till 500 kronor. Av det sagda

följer, att jämväl sammanläggning mellan dagsböter och böter omedelbart i

penningar skall vara utesluten.

För de fall då brottmål rörer annat än ansvar och hovrättens utslag därutinnan

gått den tilltalade emot gäller vad som finnes stadgat i 80 kap. 6 §

2 mom. första punkten rättegångsbalken. Örn i den del av målet vilken

icke rörer ansvar fråga är — helt eller delvis — örn annat än penningar

eller sådant som kan skattas i penningar, får hovrättens utslag alltid överklagas.

Där i nämnda del fråga är enbart örn penningar eller sådant som kan

skattas i penningar, tillämpas samma regel som i tvistemålen, d. v. s. fullföljdsrätten

beror av det tappades värde; uppgår detta värde till 1,500 kronor finnes

fullföljdsrätt, i motsatt fall stannar målet i hovrätten. Det mest praktiska

fall som är att hänföra under nyssnämnda lagrum torde vara det, att i målet

är fråga om skadestånd. En tilltalad som ålagts utgiva skadestånd uppgående

till 1,500 kronor äger enligt detta lagrum alltid fullföljdsrätt, även örn han ej

med hänsyn till honom ådömt ansvar skulle få överklaga hovrättens utslag.

Härutinnan lärer nu ej böra vidtagas någon ändring. Så länge en målsägande

som i skadeståndsfråga tappat 1,500 kronor får klaga i högsta instansen, torde

denna rätt ej heller böra förvägras en tilltalad som i skadestånd skall utgiva

enahanda belopp. För övrigt må anmärkas, att det i vissa fall kan vara

synnerligen tvivelaktigt örn grunden för ett skadestånd är civil eller kriminell.

Därest i fråga örn skadestånd gällde olika regler för fullföljdsrätten i tvistemål

och i brottmål, skulle i sådana fall som de nyss antydda den tilltalades

klagorätt komma att bero därav huruvida skadeståndet rubricerades på ena

eller andra sättet.

Därest såsom förut angivits sammanläggning mellan olika bötesstraff icke

skall förekomma vid prövning av fullföljdsrätten, är det en nödvändig konsekvens,

att den sammanläggning, vilken vid avgörande av fullföljdsfrågan i

brottmål som röra jämväl annat än ansvar för närvarande jämlikt 6 § 2 mom.

Bihang till riksdagens protokoll 1983. 9 sami. 1 avd. Nr 85.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Första lagutsTcottets utlåtande Nr 85.

2 punkten är tillåten mellan böter och vad den tilltalade tappat i penningar

eller penningars värde, icke vidare skall äga rum.

För närvarande gäller såsom regel att den som med hänsyn till utgången

i någon del av målet är berättigad till fullföljd äger påkalla högsta domstolens

prövning av målet i dess helhet. Härutinnan är ej avsett att nu göra någon

ändring. Den som i ett mål, vilket gäller två brott, för det ena brottet dömes till

60 dagsböter och för det andra till 10 dagsböter skall alltså äga fullfölja talan

mot utslaget även såvitt angår det senare brottet. På samma sätt örn i målet

är fråga jämväl om annat än ansvar; har den tilltalade ålagts att utgiva 1,500

kronor i skadestånd, får han fullfölja talan mot hovrättens utslag även i övrigt

oavsett storleken av det ådömda straffet.

Bestämmes den tilltalades fullföljdsrätt på sätt nu angivits, komma tydligen

åtskilliga bötesmål att bliva föremål för högsta domstolens prövning, och

anmärkning torde således icke kunna riktas mot förslaget ur den förut berörda

synpunkten, att högsta domstolen bör bliva i tillfälle att sörja för nödig rättsenhet

vid bestämmande av bötesstraff. För övrigt må i detta sammanhang

erinras, att tilltalad liksom annan enskild part jämlikt 30 kap. 13 § rättegångsbalken

kan erhålla särskilt tillstånd till talans fullföljande, örn det för

enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning är av synnerlig vikt, att hans talan

varder prövad av högsta domstolen. Samma möjlighet finnes, där den tilltalade

visar, att talans fullföljande för honom skulle hava synnerlig betydelse

utöver det mål varom är fråga.

De i 30 kap. rättegångsbalken stadgade inskränkningarna i rätten att fullfölja

talan mot hovrätts utslag gälla jämväl utslag som meddelats av krigsöverdomstol.

En tilltalad som enligt strafflagen för krigsmakten dömts till

disciplinstraff eller böter — under 1,500 kronor — äger alltså, bortsett från

det fall att målet rörer jämväl annat än ansvar, icke fullfölja talan till högsta

domstolen med mindre å brottet kunnat följa svårare straff. Örn 30 kap. 6 §

rättegångsbalken erhåller det nya innehåll i fråga örn tilltalads fullföljdsrätt

som förut angivits, kommer detta för krigsrättsmålens del att betyda, att

den ovillkorliga fullföljdsrätten bibehålies vid brott som kunna medföra straffarbete,

varemot vid övriga brott det ådömda straffet blir avgörande. Har

detta stannat vid disciplinstraff eller dagsböter under 60, får talan icke fullföljas

till högsta domstolen.

Frågan vilken inverkan ändringarna skulle kunna få på tillströmningen

av mål till högsta domstolen torde ej kunna med någon högre grad

av exakthet besvaras. Dagsbotssystemet har varit i tillämpning allenast

sedan 1932 års ingång och det lärer vara mycket vanskligt att verkställa någon

beräkning för framtiden av det årliga antalet i hovrätterna avgjorda mål,

däri för brott varå ej kan följa strängare straff än fängelse ådömas dagsböter

ej under 60. Man torde emellertid kunna räkna med att så högt bötesstraff

mera sällan skall komma till användning. I varje fall måste ändringarna vid

jämförelse med nu gällande fullföljdsregler medföra en begränsning i tillströmningen

av bötesmål. För att erhålla någon grund för beräkning av storleken

av denna begränsning har verkställts en undersökning av de under åren

1931 och 1932 av högsta domstolen avgjorda bötesmålen. Av Undersöknin
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 85.

11

gen framgår, att ett femtiotal av de vartdera året avgjorda bötesmålen skulle

hava stannat i andra instans, örn den ovillkorliga fullföljdsrätten varit förbehållen

brott som kunnat medföra straffarbete, samt sammanläggning enligt

6 § 2 mom. 2 punkten ej fått äga rum. Det kan vidare förtjäna nämnas, att bötesbeloppet

uppgick till 1,500 kronor eller mera i allenast 9 av de under år

1931 avgjorda bötesmålen. Motsvarande siffra för år 1932 är 5 mål.

I enlighet med de grunder som nu angivits har inom justitiedepartementet

upprättats förslag till lag örn ändrad lydelse av 30 kap. 6 § rättegångsbalken.

Förslaget jämställer i fullföljdshänseende avsättning med straffarbete samt

mistning av ämbete på viss tid med fängelse.

Där någon ådömts vite såsom straff och vitet fastställts i dagsböter, är

i fråga örn fullföljdsrätten att tillämpa vad förslaget innehåller örn fullföljdsrätt

för den som för ''annat brott’ dömts till dagsböter. Beträffande fullföljdsrätten

för den som ådömts vite omedelbart i penningar bör -— vare sig vitet

är att anse såsom straff eller såsom tvångsmedel — tillämpas samma regel

som gäller när någon för ''annat brott’ dömts till böter omedelbart i penningar.

Då den för dylikt fall föreslagna bestämmelsen måhända icke skulle anses

tillämplig där någon ådömts vite såsom tvångsmedel, torde erfordras ett

kompletterande stadgande. Detta har givits det innehåll, att tilltalad skall

äga fullföljdsrätt jämväl där han blivit fälld till vite omedelbart i penningar

ej under 1,500 kronor.»

Lagrådet har lämnat förslaget utan anmärkning.

I likhet med departementschefen finner utskottet det vara ofrånkomligt, att

med anledning av dagsbotssystemets införande i vår rätt en ändring vidtages

beträffande reglerna örn rätt att fullfölja talan från hovrätten till högsta domstolen

i brottmål. Det torde likaledes vara nödvändigt, att denna ändring vidtages

på sådant sätt att högsta domstolens arbetsbörda icke ökas. Vid lösningen

av detta spörsmål, som med hänsyn till de allmänna grunderna för fullföljdsreglerna

i 30 kap. rättegångsbalken erbjuder avsevärda svårigheter, stå

givetvis olika möjligheter till buds.

Vidkommande först omfattningen av nu ifrågavarande förslag påkalla föreliggande

skäl till ändring av fullföljdsreglerna i brottmål icke någon inskränkning

av åklagares eller målsägandes fullföljdsrätt. Utskottet finner det sålunda

riktigt, att förslaget begränsats till att avse allenast reglerna örn den

tilltalades rätt att fullfölja talan till högsta instans.

I fråga örn den tilltalades fullföljdsrätt gäller för närvarande att den, som

bivit sakfälld eller ställd under framtiden för brott, som i lag är belagt med

straffarbete, fängelse, avsättning eller mistning av ämbete på viss tid, äger

rätt att fullfölja talan till högsta domstolen oavsett beskaffenheten av det

straff, som i det särskilda fallet ådömts honom. Förslaget inskränker den

grupp av mål, då den tilltalade äger dylik ovillkorlig fullföljdsrätt, till sådana

fall, då han blivit sakfälld eller ställd under framtiden för brott, som i lag är

belagt med straffarbete eller avsättning. Och beträffande de fall, då i strafflatituden

för brottet i fråga icke ingår strängare straff än fängelse eller mist
-

Utskottet.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Första lagutskottets utlåtande Nr S5.

ning av ämbete på viss tid, föreslås i stället, att storleken av det straff, som

den tilltalade ådömts, skall vara avgörande. I fråga örn den senare gruppen

av mål skall sålunda enligt förslaget rätt att fullfölja talan mot bovrättens

utslag föreligga endast när den tilltalade i det särskilda fallet dömts till fängelse,

mistning av ämbete på viss tid, dagsböter ej under 60 eller böter omedelbart

i penningar ej under 1,500 kronor. Härmed har jämställts det fall, att en person

blivit fälld till vite omedelbart i penningar ej under belopp, som nyss sagts.

Av de angivna reglerna har ansetts böra följa avskaffande av den sammanläggning,

som vid avgörande av fullfölj dsfrågan för närvarande skall ske av

flera bötesstraff eller av böter och annat, som den tilltalade tappat i penningar

eller penningars värde.

De sålunda föreslagna bestämmelserna synas utskottet innebära en skälig

avvägning mellan de olika intressen, som böra beaktas. Vad angår gränsdragningen

mellan å ena sidan brott, i fråga om vilka fullföljd medgives oavsett

storleken av det i det särskilda fallet ådömda straffet, och å andra sidan brott,

där fullföljdsrätten skall bero av det utmätta straffet, må framhållas, att beträffande

en del brott — exempelvis snatteri — som enligt förslaget äro att

hänföra till den senare gruppen, väl kunna anföras vissa skäl för en ovillkorlig

fullföljdsrätt. Emellertid har utskottet funnit dessa skäl icke kunna tillmätas

den betydelse, att utskottet ansett sig böra ifrågasätta något undantag

för vissa särskilda brott från de föreslagna bestämmelserna. Utskottet vill i

detta sammanhang erinra örn de möjligheter, som förefinnas, att erhålla dispens

för fullföljande av talan i fall då fullföljd eljest ej må äga rum. Dylik dispens

må beviljas när det för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning är av synnerlig

vikt att talan varder prövad av högsta domstolen samt jämväl när

talans fullföljande för den tilltalade skulle ha synnerlig betydelse utöver det

mål, varom fråga är. Det synes utskottet, att dispensreglerna kunna öppna

tillfälle till fullföljd i alla sådana fall, då det måste anses vara av verkligt

intresse för den tilltalade att målet blir föremål för prövning i högsta instansen.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande proposition måtte av riksdagen bifallas.

Stockholm den 3 april 1933.

På första lagutskottets vägnar:

A. AKERMAN.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit:

från första kammaren: herrar Åkerman, Klefbeck, Norling, Svenson i Eskhult,

Bissmark, Forssell*, Ehrnberg och Jonsson i Lycksele; samt

från andra kammaren: herrar Hedlund i Östersund, Sjögren*, fru Östlund,

herrar Johanson i Huskvarna* och Johansson i Bro, fröken Wellin samt herrar

Björling och Johnsson i Kalmar.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1933. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

330872

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1933:165 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om åtgärder för stödjande och ordnande av slaktdjurssamt köttoch fläskmarknaden i prisförbättrande syfte. a1 i texten