Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i vissa delar av förordningen örn nya strafflagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall m. m.

1933-04-22 · 24 sidor, varav 24 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 24 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1933:37, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i vissa delar av förordningen örn nya strafflagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 37.

1

Nr 37.

Ankom till riksdagens kansli den 22 april 1933 kl. 11 f. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till

lag angående ändring i vissa delar av förordningen örn

nya strafflagens införande och vad i avseende därå iakttagas

skall m. m.

Genom en den 3 mars 1933 dagtecknad proposition, nr 196, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av första lagutskottet, har Kungl.

Majit under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet

förda protokoll föreslagit riksdagen att antaga nedan införda förslag

till

1) lag angående ändring i vissa delar av förordningen örn nya strafflagens

införande och vad i avseende därå iakttagas skall;

2) lag örn vissa tvångsmedel i brottmål;

3) lag örn ändrad lydelse av 16 kap. 10 § och 30 kap. 11 § rättegångsbalken;
4)

lag innefattande tillägg till 6 § lagen den 14 juni 1901 örn vad iakttagas

skall i avseende å införande av lagen örn ändring i vissa delar av

rättegångsbalken;

5) lag om ändring i vissa delar av strafflagen;

6) lag örn ändring i vissa delar av lagen den 23 oktober 1914 örn krigsdomstolar

och rättegången därstädes; samt

7) lag örn ändrad lydelse av 17 § lagen den 5 juni 1909 örn konsular - jurisdiktion.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för förslagen, får utskottet

hänvisa till propositionen.

De genom propositionen framlagda lagförslagen avse att reglera vissa

delar av den förberedande undersökningen i brottmål. Härom finnas, örn

man bortser från vissa knapphändiga regler i promulgationsförordningen

till strafflagen, icke några bestämmelser i allmän lag. Lagen står formellt

på den ståndpunkten, att domstolen skall verkställa hela undersökningen

örn brottet.

Denna ståndpunkt har emellertid icke kunnat vidhållas. Efter hand som

åtalsfunktionen utvecklats samt den inkvisitoriska processmetoden småningom

fått ge vika för en ordning, där processen mera har karaktären

av en förhandling rörande en mot viss person framställd anklagelse, har

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 9 sami. 1 and. Nr 37. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande Nr 37.

behovet av en förberedande undersökning allt starkare framträtt. Redan

genom kungl, brevet den 18 oktober 1750 inskärptes, att de kronobetjänte,

som vid häradsrätterna angåve och påtalade något brottmål, borde förut,

innan tinget liölles, noga efterspana och göra sig underrättade örn alla

dem, som i målet kunde giva någon upplysning, och till det ändamålet

låta dem inkallas att vid tinget höras, på det att saken icke skulle behöva

uppskjutas. Vad vissa städer angår, gåvos föreskrifter i ämnet i samband

med reglering av polisväsendet. Sedermera ha i administrativ väg

meddelats vissa föreskrifter huvudsakligen i instruktioner för åklagaroch

polismyndigheter. I praxis har efter hand utvecklat sig ett undersökningsförfarande,

som regelmässigt kommer till användning i fråga

örn de grövre brotten. Denna förberedande undersökning utföres av åklagare

eller polismyndighet. På landet, där samma person är åklagare

och polismyndighet, skall den förberedande undersökningen verkställas,

beträffande grövre brott av landsfogden och i fråga örn andra brott av

landsfiskalen. Emellertid torde landsfiskalerna i avsevärd omfattning

omhänderhava undersökning jämväl rörande grövre brott. I ett antal

större städer med mera utbildad polisorganisation verkställes den förberedande

undersökningen av polismyndigheten (polismästare, polisintendent

etc.), och åklagaren (stadsfiskalen) får ej befattning med målet, förrän

det av polismyndigheten remitterats till domstolen. I Stockholm har

emellertid, jämte det stadsfiskalernas antal inskränkts från tre till två,

vid polisen anställts två polisassessorer, som dels leda den förberedande

undersökningen i vissa mål dels ock tjänstgöra såsom åklagare vid domstolen.

I övriga städer utföres den förberedande undersökningen i allmänhet

av stadsfiskalen, som vanligen är både åklagare och polistjänsteman.

Den förberedande undersökningen, som sålunda numera hos oss företages

i alla mål av någon vikt, har fått stor betydelse för målens behandling

inför rätten.

På åklagar- och polismyndigheterna ankommer det även att under den

förberedande utredningen besluta örn användande av straffprocessuella

tvångsmedel. Uttryckliga bestämmelser äro väl givna allenast beträffande

häktning, men i praxis företagas jämväl andra tvångsåtgärder av

nämnda myndigheter utan rättens bemyndigande och utan att sådan åtgärd

efteråt underställes rättens prövning.

Beträffande tvångsmedlen och deras handhavande finnas endast ofullständiga

föreskrifter. Vad först angår processuellt frihetsberövande

känner svensk lag endast en form härför, nämligen häktning. Vissa

bestämmelser därom äro meddelade i promulgationsförordningen till strafflagen.

Bland annat regleras där i vilka fall häktning skall ske. Vid handläggning

av brottmål äger domstolen häktningsbefogenhet. Men i övrigt

tillkommer sådan befogenhet Konungens befallningshavande, borgmästare

och råd, magistratens ordförande, för viss stad eller ort särskilt förordnad

polisämbetsman, landsfogde, landsfiskal och stadsfiskal. I praxis utövas

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Första lagutskottets utlåtande Nr 37.

häktningsrätten, innan målet förekommer vid domstol, av landsfogdar,

landsfiskaler och stadsfiskaler samt, vad de större städerna angår, av polisämbetsmän.

Någon prövning genom domstol av verkställd häktning förekommer

ej, förrän rannsakning med den häktade hålles. Garanti mot obehörig

häktning har man sökt vinna genom föreskrift att rannsakning vid

rätten skall skyndsamt företagas. Enligt lag den 2 juni 1922 skall sålunda

den som beslutat örn häktning ofördröjligen göra anmälan därom hos ordföranden

i den domstol, som har att företaga rannsakningen med den häktade,

och domstolen skall påbörja densamma vid rådhusrätt senast å

åttonde dagen och vid häradsrätt senast å fjortonde dagen från den dag,

då anmälan inkommit. Bestämmelser örn behandlingen av häktad person

meddelas jämväl i promulgationsförordningen till strafflagen.

Örn gripande för brott stadgas i lag, att det för vissa särskilda

fall är medgivet envar att gripa misstänkt person samt att, där gripande

sålunda ''eller eljest’ skett, anmälan därom utan dröjsmål skall göras hos

häktningsmyndighet, vilken därefter beslutar, örn den gripne skall häktas

eller lösgivas. I praxis har emellertid utbildat sig ett förfarande

med anhållande eller kvarhållande såsom förberedande åtgärd

för häktning. Särskilt i de större städerna förekommer i avsevärd utsträckning,

att en för brott misstänkt person till en början endast kvarhålles

för att stå till förfogande vid förhör, under vilken tid beslut i

häktningsfrågan får anstå.

Då häktning och dess förberedelseåtgärder innebära synnerligen kännbara

ingrepp i den enskildes ställning, är det tydligen önskvärt att mildare

medel användas, örn genom dem samma syfte kan tillgodoses. Utländska

lagar pläga därför innehålla bestämmelser angående olika surrogat

för häktning och anhållande, avsedda att förekomma att den misstänkte

undandrager sig rättegången och straffets verkställande, utan att hans

frihet helt berövas honom. Den viktigaste av dessa åtgärder är reseförb

u d. Svensk lag ger emellertid icke möjlighet till användande av sådana

tvångsmedel.

För straffrättsskipningens genomförande erfordras ofta, att myndigheterna

äga tillgång till föremål, som i ett eller annat avseende äro av betydelse

för undersökningen. Detta gäller föremål, som antages kunna tjäna

såsom bevis angående ett förövat brott, till exempel vapen eller andra redskap

för brottets utförande, ävensom föremål, som antages vara genom

brott någon avhänt eller på grund av brott förverkat. Behov föreligger

därför av en lagstadgad befogenhet för myndigheterna att taga föremål av

ifrågavarande art i besittning. Detta syfte tjänar beslaget såsom

straffprocessuellt tvångsmedel.

Vår rätt saknar allmänna bestämmelser örn beslag. Endast för vissa

särskilda fall finnas regler därom, så exempelvis i en del skogsförfattningar,

jakt- och fiskeförfattningar, författningar örn införsel av varor och om

tillverkning och försäljning av rusdrycker. Oaktat allmänna bestämmel
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första lagutskottets utlåtande Nr 37.

ser om beslag saknas, torde dock få anses, att enligt gällande svensk rätt

en viss befogenhet att företaga beslag finnes även i fall, då sådan ej kan

grundas på uttryckligt stadgande i lag.

Det straffprocessuella skingringsförbudet innebär, att myndighet

såsom ersättning för beslag kan sätta föremål under förbud att säljas

eller skingras. Skillnaden mellan en sådan åtgärd och beslag består däri,

att vid skingringsförbud föremålet får kvarbliva i innehavarens besittning.

Bestämmelser härom ha upptagits i en del svenska lagförslag, men

gällande svensk rätt känner ej straffprocessuellt skingringsförbud.

Vår lag innehåller ej heller några allmänna bestämmelser örn husrannsakan.

I 16 § 7 och 8 punkterna av promulgationsförordningen

till strafflagen ha från missgärningsbalken i 1734 års lag överflyttats stadganden

örn rätt för enskild att under vissa förutsättningar företaga husrannsakan

efter stulet gods. Härutöver finnas föreskrifter örn husrannsakan

i lagen den 8 juni 1923 örn straff för olovlig varuinförsel, lagen den

20 juni 1924 med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med

spritdrycker och vin samt förordningen den 11 juni 1926 angående tillverkning

och beskattning av brännvin.

Ej heller örn kroppsrannsakan — undersökning av någons kropp

och vad han bär på sig för eftersökande av sådant, som kan vara av betydelse

för utredningen angående brott — finnas i vår lag några allmänna

bestämmelser. I 19 § 21 punkten av promulgationsförordningen till strafflagen

stadgas, att kroppsrannsakan må företagas å häktad till utrönande,

örn han har något på sig, varav säkerheten i häktet eller under hans

forslande kan äventyras. I lagen örn straff för olovlig varuinförsel och

lagen med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker

och vin meddelas stadganden örn kroppsrannsakan.

Ehuru allmänna bestämmelser örn hus- och kroppsrannsakan saknas, ha

myndigheterna otvivelaktigt enligt gällande rätt viss befogenhet härtill

även i andra fall än här angivits. Till ledning för praxis ha tjänat dels

de förefintliga specialbestämmelserna och dels vissa lagförslag i ämnet.

Frågan örn en närmare reglering av den förberedande undersökningen

och tvångsmedlen i brottmål har sedan lång tid tillbaka varit aktuell och

olika lagförslag i ämnet ha utarbetats. Att lagstiftning ej kommit till

stånd torde väsentligen ha berott därpå, att ifrågavarande ämnen icke

ansetts böra regleras för sig utan upptagas till behandling först i samband

med den allmänna rättegångsreformen. Härutinnan torde få hänvisas

till den redogörelse för denna lagstiftningsfrågas behandling, som

intagits i första lagutskottets utlåtande nr 18 vid 1932 års riksdag. Emellertid

hör här i korthet beröras vad som i nämnda hänseende förekommit

under senare tid.

På grundval av ett av tillkallade sakkunniga år 1919 framlagt utkast

uppgjordes inom justitiedepartementet ett förslag till lag angående polisundersökning

i brottmål samt häktning m. m. jämte vissa följdförfattnin
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 37. 5

gar, över vilket år 1920 lagrådets utlåtande inhämtades. Förslaget (i det

följande benämnt 1920 års förslag) avsåg att fullständigt reglera den förberedande

undersökningen och de straffprocessuella tvångsmedlen. Lagrådet

tillstyrkte, att förslaget lades till grund för lagstiftning i ämnet och

framställde endast några erinringar mot dess närmare utformning. Processkommissionen,

vars utlåtande därefter inhämtades, motsatte sig emellertid,

med hänsyn till det pågående arbetet å en allmän rättegångsreform.

att förslaget genomfördes. Sålunda framhölls såsom mindre lämpligt, att

den förberedande undersökningen reglerades för sig utan samband med en

allmän rättegångsreform. Däremot ville processkommissionen ej motsätta

sig en fristående reglering av de straffprocessuella tvångsmedlen.

Processkommissionen ansåg det sålunda kunna ifrågasättas att

meddela bestämmelser örn rätt för undersökningsledare att under viss

kortare tid för förhör kvarhålla för brott misstänkt person utan att

han häktades. Stadganden härom ansågos kunna givas i sammanhang

med reglerna örn häktning. Beträffande häktningshestämmelserna ifrågasattes,

örn man ej borde inskränka sig till vissa mindre ändringar i den

gällande lagstiftningen, såsom meddelande av regler örn någon förkortning

av den tid, inom vilken å landet häktad skulle inställas till rannsakning,

skyldighet för den som häktat att omedelbart göra anmälan därom

till domstolen samt möjlighet att draga fråga örn häktning under prövning

av en häktningsdomare. Slutligen erinrades att det påtagligen vore

en kännbar brist i lagstiftningen att det nästan icke funnes några bestämmelser

örn beslag, skingringsförbud, hus- och kroppsrannsakan samt

kroppsbesiktning. Mot en reglering av dessa förhållanden utan samband

med en reform av straffprocessen i övrigt ansåg processkommissionen med

hänsyn till arbetet på den allmänna rättegångsreformen betänklighet icke

möta.

1920 års förslag blev icke förelagt riksdagen.

Vid 1922 års riksdag framlade Kungl. Majit genom proposition, nr 28,

förslag till lag örn tiden för företagande av rannsakning med häktad. Förslaget

avsåg att förhindra alltför långa dröjsmål med häktade personers

ställande inför domstol, att förkorta tiden mellan rannsakningarna samt

att ålägga den häktande myndigheten att omedelbart hos vederbörande

göra anmälan örn företagen häktning. Vid samma riksdag hemställde

herr Löfgren i en inom första kammaren väckt motion, nr 80, att riksdagen

måtte antaga förslag till lag angående polisundersökning i brottmål

samt häktning m. m. ävensom vissa följdförfattningar, allt i huvudsaklig

överensstämmelse med 1920 års förslag.

Första lagutskottet avstyrkte såväl propositionen som motionen men

förordade att riksdagen hos Kungl. Majit måtte anhålla, att Kungl. Majit

ville, i ändamål att för tiden intill dess en ny rättegångsordning i brottmål

kunde komma till stånd avhjälpa bristen på tidsenliga och fullständiga

bestämmelser rörande förundersökning i brottmål och de i samband

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Första lagutskottets utlåtande Ar 37.

därmed stående tvångsmedlen, efter processkommissionens förnyade hörande,

låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till lagstiftning

angående dessa delar av straffprocessen ävensom, därest så skulle befinnas

erforderligt, angående andra därmed sammanhängande ämnen. Reservanter

inom utskottet tillstyrkte däremot propositionen.

Riksdagen biföll reservationen. I överensstämmelse med riksdagens beslut

utfärdades den 2 juni 1922 lag örn tiden för företagande av rannsakning

med häktad, vilken lag med vissa däri genom lagen den 6 juni 1924

vidtagna ändringar ännu är gällande.

Processkommissionen upptog i sitt år 1926 avgivna betänkande grunder

för lagstiftning angående förberedande undersökning i brottmål och rörande

sträf fp rocessuella tvångsmedel (häktning, anhållande och reseförbud,

beslag och skingringsförbud samt hus- och kroppsrannsakan). Frågan

huruvida detta område kunde eller borde upptagas till särskild regleling

i lag berördes ej i betänkandet. I yttrande över processkommissionens

föislag uttalade däremot lagrådet, att en provisorisk reglering av

förundersökning i brottmål samt frågor rörande ingrepp mot den misstänkte

eller åtalade syntes kunna vidtagas.

I proposition, nr 80, till 1931 års riksdag angående huvudgrunderna för

en rättegångsreform framhöll föredragande departementschefen, statsrådet

Gärde, att en allmän reglering av förundersökningen i brottmål icke

kunde undvaras i en ny rättegångsordning. Förundersökningen borde,

såsom för närvarande vore regel, omhäpderhavas av åklagare eller

polismyndighet, men det skulle stå den misstänkte öppet att i

fall, då förhörsledaren överskrede sin befogenhet, påkalla rättelse hos domaren.

Vidare borde de straffprocessuella tvångsmedlen närmare regleras

i lag. Därvid borde reglering ske icke endast av häktning utan även av

anhållande. I fråga örn de grundsatser, som vid en dylik reglering borde

vinna tillämpning, syntes någon meningsskiljaktighet icke råda därom,

att varje åtgärd, som medförde förlust av den personliga friheten under

någon mera avsevärd tid, borde underställas domstolens eller domarens

prövning. Detta borde gälla även i fråga örn den mildare form av frihetsförlust,

som anhallandet innebure. Visserligen läge det i sakens natur,

att själva anhållandet, som i allmänhet inginge som ett led i det av polisen

omhänderhavda spaningsarbetet, måste anförtros åt polis- och åklagarmyndigheterna,

därest ej syftet med detta tvångsmedel skulle helt förfelas,

men frågan örn den misstänktes kvarhållande utöver viss kortare tid borde

icke bero av dessa myndigheters avgörande. Särskilt i fråga örn häktning

måste fasthållas, att i de fall, då domstolsförhandlingen icke följde inom

en jämförelsevis kort tid, frågan örn den misstänktes kvarhållande i häkte

alltid skulle underställas domstolens eller domarens prövning. Uppenbarligen

borde det stå den misstänkte öppet att oberoende härav påkalla prövning

av häktningsfragan. Vidare borde straffprocessuellt reseförbud såsom

surrogat i vissa fall för frihetsberövande införlivas med vår straff
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Första lagutskottets utlåta7ide Nr 37.

process och beslag, skingringsförbud saint husrannsakan och kroppsvisitation

göras till föremål för reglering.

Vid behandling av frågan om övergången till den i propositionen föreslagna

nya ordningen uttalade departementschefen den meningen, att frågan

örn lagstiftning rörande den förberedande undersökningen i brottmål

samt de straffprocessuella tvångsmedlen icke borde upptagas till särskild

behandling. Departementschefen framhöll sålunda, att i fråga örn

förundersökningen i brottmål och därmed sammanhängande ämnen försiktigheten

syntes bjuda, att innan desamma närmare reglerades i lag genom

förbättrad åklagarorganisation och höjda kompetenskrav för åklagarna

förutsättningar skapades för de nya bestämmelsernas riktiga tillämpning.

Ett annat skäl mot utbrytande av frågan örn det förberedande förfarandet

i brottmål syntes departementschefen vara, att en dylik åtgärd knappast

skulle medföra någon egentlig tidsvinst. Nämnda lagstiftningsfråga vore,

såsom erfarenheten visat, av omfattande och svårlöst beskaffenhet. Även

örn arbetet med dess lösande omedelbart igångsattes, torde det ej kunna

förväntas, att resultatet därav skulle komma att föreligga förr än örn ett

par år. Vid nämnda tid torde emellertid arbetet på en reform av hela

straffprocessen lia framskridit så långt, att det icke längre förelåge skäl

att för den tid, som återstode till rättegångsreformens genomförande, införa

anordningar, som komme att oförändrade bestå allenast under en kort

övergångstid.

Det särskilda utskott, som behandlade propositionen, anslöt sig till de

grunder för lagstiftning i förevarande ämnen, som förordats i propositionen.

Utskottet anslöt sig vidare till den i propositionen uttalade meningen att

det icke vore lämpligt, att frågan örn förundersökningen i brottmål och de

straffprocessuella tvångsmedlen upptoges till särskild behandling.

Keservanter inom utskottet uttalade dock den uppfattningen, att såsom

förberedelse till den nya processordningen borde upptagas till särskild behandling

frågan örn en förbättrad förundersökning i brottmål med bestämmelser

tillika orri sådana straffprocessuella åtgärder som anhållande,

häktning och kroppsrannsakan.

Riksdagen beslöt att i nu ifrågavarande avseenden såsom eget yttrande

åberopa vad utskottet anfört.

I sin till 1932 års riksdag avgivna ämbetsberättelse framhöll justitieombudsmannen,

efter redogörelse (sid. 108 o. f.) för ett på justitieombudsmannens

uppdrag anhängiggjort åtal för olaga anhållande och olaga

husrannsakan (jfr N. J, A. 1932:423), att vad i nämnda rättsfall förekommit

syntes bestyrka det trängande behovet av lagstiftning om de

straffprocessuella tvångsmedlen.

Vid 1932 års riksdag väcktes i förevarande ämnen två motioner i första

kammaren. I motion nr 56 av herr Löfgren hemställdes, att

riksdagen ville hos Kungl. Majit anhålla örn framläggande för nästkommande

års riksdag av förslag till lagstiftning örn förberedande undersök
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Första lagutskottets utlåtande Nr 37.

ning och tvångsmedel i brottmål jämte därmed sammanhängande frågor,

I motion nr 254 av herr Branting yrkades, att riksdagen måtte hos Kungl.

Majit begära förslag till särskild lagstiftning angående förberedande

undersökning i brottmål samt de straffprocessuella tvångsmedlen.

Första lagutskottet hemställde i anledning av motionerna att riksdagen

måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville låta utreda,

huruvida utan avbidan på en allmän rättegångsreform en regleling

i lag av vissa av de straffprocessuella tvångsmedlen läte sig genomföras,

samt för riksdagen snarast framlägga de förslag, vartill utredningen

kunde föranleda.

Utskottet anförde därvid i

Någon egentlig meningsskiljaktighet torde icke råda därom, att en närmare

reglering i lag av den förberedande undersökningen och tvångsmedlen

i brottmål vore synnerligen önskvärd. Vid behandling av den

till 1931 ars riksdag avgivna propositionen angående huvudgrunderna

för en rättegångsreform uttalade sig riksdagen för, att en sådan lagstiftning

i enlighet med vissa i propositionen uppdragna riktlinjer borde

komma till stand i samband med genomförandet av den nya rättegångsordningen.

. Riksdagen godtog därvid också den i propositionen

uttalade uppfattningen, att denna fråga icke lämpligen borde upptagas

till särskild behandling. Såsom skäl härför hade i propositionen åberopats

dels sambandet mellan förfarandets olika delar, dels att innan dessa ämnen

reglerades i lag borde genom förbättrad åklagarorganisation och höjda

kompetenskrav för åklagarna förutsättningar skapas för de nya bestämmelsernas

riktiga tillämpning och dels att ett utbrytande av dessa frågor

till särskild behandling knappast kunde beräknas medföra någon egentlig

tidsvinst.

Enligt utskottets mening hade riksdagen icke anledning att nu frångå

d.en uppfattningen, att en fullständig reglering av förevarande frågor lämpligast

skedde i samband med genomförande av en förbättrad åklagarorganisation

och en ny rättegångsordning för brottmålen. Utskottet hade emellertid

särskilt övervägt frågan, huruvida icke till behandling skulle kunna

upptagas vissa ämnen, där behovet av en lagstiftning särskilt framträtt.

Det kunde erinras, att det av justitieombudsmannen refererade rättsfallet

avsåge instituten anhållande och husrannsakan samt att några andra nyligen

inträffade fall närmast — såsom justitieombudsmannen uttalat -—

riktat uppmärksamheten på de vådor för den enskilde individens skydd till

personlig frihet, som bristen på klara och fullständiga bestämmelser rörande

de straffprocessuella tvångsmedlen skapade. Det torde också vara

dessa fall som närmast föranlett, att kravet på en lagstiftning på detta område

redan nu ånyo blivit framfört. Enligt utskottets mening skulle det

också vara väsentligt lättare att relativt snabbt få en lagstiftning till stånd,

örn uppgiften begränsades till de straffprocessuella tvångsmedlen eller

vissa^ av deni. Processkommissionen hade redan i sitt yttrande över

1920 ars förslag uttalat sig för en sådan partiell reform. Än större skäl

för denna mening torde föreligga, sedan riksdagen nu antagit huvudgrunder

för en rättegångsreform, vilka innebure mindre genomgripande

förändringar ifråga örn förfarandet och organisationen än av processkommissionen

förutsatts. De skäl som anförts mot att upptaga hela

frågan örn den förberedande undersökningen till särskild behandling

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Första lagutskottets utlåtande Nr 37.

ägde knappast tillämpning beträffande tvångsmedlen. Det borde särskilt

framhållas, att svagheten i vår nuvarande åklagarorganisation

visserligen kunde utgöra ett skäl mot ett utbyggande och lagfästande

av den förberedande undersökningen men däremot snarast ett ytterligare

skäl för en reglering i lag av de straffprocessuella tvångsmedlen och deras

handhavande.

Vid en särskild lagstiftning rörande tvångsmedlen syntes bestämmelserna

rörande häktning kunna lämnas väsentligen orörda. I stort sett

torde nämligen på detta område, som blivit föremål för en ganska utförlig

reglering i lag, behovet av en ny lagstiftning vara mindre trängande. Så

mycket mera behövligt syntes utskottet vara, att en rättslig reglering utan

dröjsmål ägde rum rörande det frihetsberövande, som plägade föregå häktningen.

Ett förfarande med anhållande såsom förberedande åtgärd till

häktning kunde säkerligen icke helt undvaras, men därest användningen

av ett sådant förfarande icke reglerades, äventyrades härigenom på ett

betänkligt sätt de till skydd för den enskildes frihet meddelade bestämmelserna

örn tiden för företagande av rannsakning med häktad. Utskottet

ville därvid även erinra, att en anhållen person för närvarande icke i likhet

med häktad hade någon rätt till försvarare samt att, därest han befunnes

oskyldig, han icke hade någon sådan rätt till ersättning av statsmedel,

som i vissa fall tillkomme oskyldigt häktad eller dömd. — Utskottet

ansåge sig icke böra uttala någon bestämd mening örn, huruvida det lämpligen

läte sig göra att vid en partiell reform sådan som den här ifrågasatta

även införa det straffprocessuella reseförbudet i vår rätt. Det syntes

emellertid utskottet önskvärt att så kunde ske, enär reseförbudet utan tvivel

ofta skulle kunna användas såsom surrogat för frihetsberövande. — Att

den särskilda lagstiftningen borde omfatta bestämmelser rörande husrannsakan

framginge av det ovan anförda. Det torde icke tarva särskild motivering

att därvid lämpligen även instituten kroppsrannsakan och beslag

borde upptagas till behandling.

Nu förordade lagstiftningsarbete kunde enligt utskottets mening utan

svårighet eller olägenhet företagas, innan den nya rättegångsordningen .

genomfördes.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Jämlikt bemyndigande den 30 september 1932 tillkallade chefen för justitiedepartementet

professorn vid Stockholms högskola Åke Hassler att

såsom sakkunnig inom departementet deltaga i utredning av frågan om

reglering i lag av vissa av de straffprocessuella tvångsmedlen. Därjämte

uppdrogs åt extra ledamoten för lagärenden i departementet G. Dahlman

att biträda vid utredningen.

Till fullgörande av sitt uppdrag ha utredningsmännen den 28 november

1932 avlämnat en promemoria angående lagstiftning i ämnet (se Statens

off. utr. 1932:29).

Över nämnda promemoria hava yttranden avgivits av hovrätterna, processlagberedningen,

justitieombudsmannen, justitiekansler:! samt ett stort

antal andra myndigheter m. fl.

De genom propositionen framlagda förslagen utgöras dels av förslag till

lag örn ändring av 19 § i promulgationsförordningen till strafflagen, vil
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Första lagutskottets utlåtande Nr 37.

ket förslag huvudsakligen avser en rättslig reglering av anhållandet, dels

av förslag till lag om vissa tvångsmedel i brottmål, nämligen beslag,

skingringsförbud samt hus- och kroppsrannsakan, dels ock av vissa utav

nämnda båda lagförslag föranledda förslag till ändringar i strafflagen,

rättegångsbalken samt en del andra lagar.

Lagrådet har tillstyrkt den föreslagna lagstiftningen. Mot förslagen kar

lagrådet framställt en del anmärkningar, vilka emellertid beaktats i propositionen.

Förslaget till lag om ändring av 19 § i promulgationsförordningen

till strafflagen.

Förslaget innehåller till en början i punkt 9 en bestämning av begreppet

käktningsmyndigket. Befogenheten att besluta örn häktning skall tillkomma

Konungens befallningskavande, landsfogde, landsfiskal och stadsfiskal

ävensom polismästare och polisintendent, som är chef för kriminalavdelning

i stad. Därefter stadgas i punkt 11, att örn någon är gripen

eller efter anställt förhör såsom misstänkt för brott kvarhållen av annan

än käktningsmyndighet, skall anmälan därom utan dröjsmål göras hos

sådan myndighet. I punkt 12 föreskrives, att den som av häktningsmyndighet

gripits eller efter anställt förhör kvarhålles såsom misstänkt för

brott eller örn vilkens gripande eller kvarhållande anmälan enligt 11 punkten

skett skall, där ej beslut örn häktning förut meddelats, så snart ske

kan och sist inom tjugufyra timmar förklaras häktad eller lösgivas. Åro

• ej fulla skäl till häktning, men finnes det vara av synnerlig vikt att den

misstänkte i avvaktan på ytterligare utredning hålles i förvar, må dock

häktningsmyndigheten förordna örn hans kvarhållande utöver sagda tid.

Sådant kvarhållande må ej fortfara längre än ytterligare fyra dygn; och

åligger det häktningsmyndigheten att så snart ske kan meddela beslut

örn den misstänktes häktande eller giva honom lös. Till förebyggande av

att i praxis vid sidan av det sålunda reglerade kvarhållandet kunde komma

att utbildas någon ny form av frihetsberövande, stadgas vidare i punkt

12, att ej må annorledes än i samma punkt sägs någon, som icke är häktad,

på grund av misstanke för brott hållas i förvar, ändå att han därtill samtycker.

I punkt 14 stadgas enligt dess nu gällande lydelse, att häktad

utan dröjsmål skall föras till allmänt häkte. Häri har föreslagits det tilllägg,

att örn det finnes vara av synnerlig vikt, att den häktade för utredning

angående brott kvarbliver, där utredningen pågår, må dock

häktningsmyndigheten besluta att med överförandet skall tillsvidare anstå.

Sådant anstånd må ej fortfara längre än till första rannsakningen.

I punkt 29 meddelas bestämmelser angående kvarhållens förvaring och

s. 11 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 37.

11

behandling. Härom stadgas, att den kvarhållne ej må underkastas andra

inskränkningar i sin frihet än som påkallas av hänsyn till ändamålet med

kvarhållandet, ordningen å platsen eller allmän säkerhet samt att så skall

förfaras, att hans förvaring och förflyttande ej väcker onödig uppmärksamhet.

Rum där kvarhållen person förvaras skall uppfylla skäliga anspråk

på sundhet och bekvämlighet. I övrigt skall beträffande den kvarliållnes

behandling i tillämpliga delar gälla vad i 21—28 punkterna i samma

paragraf med avseende å häktad finnes stadgat, dock att vad där sägs

örn föreståndare för häkte i stället skall gälla häktningsmyndighet. På

den kvarhållnes begäran skall häktningsmyndigheten, så snart det utan

fara för utredningens behöriga gång kan ske, underrätta hans husfolk

eller närmaste anhöriga örn kvarhållandet.

Till upplysning angående nu rådande praxis i fråga örn tiden för anhållande

må nämnas, att enligt rättsstatistiska uppgifter för år 1930 beträffande

av åklagar- och polismyndighet häktade 1,991 personer tiden

mellan anhållandet och häktandet utgjort i 850 fall ej över 1 dag, i 812

fall 1—3 dagar, i 270 fall 4—7 dagar och i 59 fall över 7 dagar. Medeltalet

dagar mellan anhållande och häktande utgjorde vid häradsrätter

2.4 och vid rådhusrätter 3.5. Denna statistik omfattar emellertid

icke sådana anhållna, vilka lösgivits utan att häktas. Till jämförelse

må därför intagas följande i justitieombudsmannens resediarium för år

1932 befintliga uppgifter rörande av Stockholms stads kriminalpolis första

halvåret 1931 anhållna: Dessa utgjorde 1,724 och av dem kvarhöllos 972

högst 12 timmar, 319 12—24 timmar, 300 24 timmar—3 dygn, 125 4—7 dygn

samt 8 över 7 dygn, därav en 26 dygn och en 28 dygn.

Såsom av den ovan lämnade historiken framgår, åsyftade riksdagen med

den år 1932 begärda lagstiftningen i främsta rummet en rättslig reglering

av det sedan länge i praxis förekommande, häktningen föregående frihetsberövande,

som plägade benämnas anhållande. Det nu föreliggande förslaget

har inskränkt sig till att meddela vissa kortfattade bestämmelser,

varigenom institutet, under benämningen kvarhållande, lagfästes samt garantier

skapas mot dess missbrukande. Den begränsning, som sålunda

givits förslaget, finner utskottet välbetänkt, liksom utskottet anser den

föreslagna längsta tiden för kvarhållande icke giva anledning till någon

erinran från utskottets sida.

Beträffande kvarhållen persons förvaring stadgas, såsom ovan nämnts,

i förslaget, bland annat, att förvaringen skall ske i rum, som uppfyller

skäliga anspråk på sundhet och bekvämlighet. Lämpligast är givetvis att,

såsom exempelvis är fallet vid Stockholms stads kriminalpolisavdelnings

station, särskilda lokaler för förvaring av kvarhållna finnas anordnade,

så att kvarhållandets natur av rent provisorisk säkerhetsåtgärd icke ut
-

Utskottet.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Första lagutskottets utlåtande Nr 37.

plånas. Där särskilda lokaler för de kvarhållnas förvaring ej finnas, lärer

för sådant ändamål för närvarande i första liand komma ifråga allmänt

häkte eller polisarrest. Av vikt är emellertid att möjlighet finnes att förvara

den kvarhållne å plats, där utredningen örn brottet pågåi*. Särskild

betydelse får detta genom den i förslaget upptagna bestämmelsen, att häktad

person under tiden intill första rannsakningen må under vissa omständigheter

i stället för att föras till allmänt häkte förvaras å platsen för utredningen.

Förutsättningen härför är givetvis, att å denna plats finnes

lämplig förvaringslokal för kvarhållna. På många håll å landsbygden

äger emellertid vederbörande häktningsmyndighet för närvarande icke

tillgång till sådan lokal. I dylika fall må visserligen kvarhållen förvaras

i sitt hem eller i lokal, som genom häktningsmyndighetens försorg tillfälligt

anordnas i eller i närheten av häktningsmyndighetens bostad, men

ofta torde detta särskilt ur bevakningssynpunkt stöta på praktiska hinder.

Det kan på grund härav befaras, att i nuvarande läge vissa svårigheter

flerstädes skola möta mot tillämpningen såväl av bestämmelserna örn

kvarhållande som av stadgandet örn rätt att förvara häktad å platsen för

utredningen i stället för i allmänt häkte. Utskottet förutsätter emellertid,

att frågan örn lokaler för kvarhållnas förvaring blir föremål för vederbörlig

uppmärksamhet.

Mot de särskilda bestämmelserna i förslaget har utskottet endast följande

erinran att göra. Enligt punkt 29 tredje stycket skall häktningsmyndigheten

på den kvarhållnes begäran, så snart det utan fara för utredningens

behöriga gång kan ske, underrätta hans husfolk eller närmaste

anhöriga örn kvarhållandet. För att den kvarhållne icke skall lämnas

i okunnighet örn denna bestämmelse och för att tillika bereda möjlighet

att tillmötesgå hans eventuella önskan örn hemlighållande av hans iråkade

belägenhet föreslår utskottet, att bestämmelsen gives det innehåll, att dylik

underrättelseplikt åligger häktningsmyndigheten oberoende av den

kvarhållnes begäran, men att underrättelse icke må utan den kvarhållnes

medgivande lämnas.

Förslaget till lag om vissa tvångsmedel i brottmål.

Förslaget ansluter sig nära till 1920 års förslag i ämnet, varöver lagrådet

då hördes, ävensom — vad husrannsakan angår — till de specialbestämmelser,

som senare meddelats för vissa särskilda fall. Förordnande

örn beslag, skingringsförbud samt hus- och kroppsrannsakan meddelas

enligt förevarande förslag i princip av häktningsmyndighet och endast

under vissa bestämda förutsättningar kan polisman utan dylikt förordnande

vidtaga sådana åtgärder. — Beslag och skingringsförbud må ske

s. 13 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 37.

13

beträffande föremål, vilka skäligen kunna antagas äga betydelse för utredning

av brott eller vara genom brott någon avhänt eller på grund av

brott förverkat. Särskilda bestämmelser meddelas beträffande beslag å

post- oell telegrafförsändelse, handelsbok eller annan enskild handling.

Domstol äger i mål, som där handlägges, förordna örn beslag och skingringsförbud

ävensom pröva, huruvida beslag eller skingringsförbud fortfarande

skall bestå. —- Husrannsakan må äga rum hos den, som är med

skäl misstänkt för brott, varå efter lag kan följa straffarbete eller fängelse,

för eftersökande av föremål, som är underkastat beslag elier eljest

till utrönande av omständighet, som kan äga betydelse för utredning örn

brottet. Ej må i något fall som stöd för åtgärden åberopas den misstänktes

samtycke med mindre han själv av egen drift äskat åtgärden. I anledning

av brott, varå efter lag kan följa straffarbete, må husrannsakan

under vissa omständigheter anställas jämväl hos annan än den misstänkte.

Vidare meddelas bestämmelser örn husrannsakan för eftersökande av

den som skall gripas eller häktas för brott samt örn husrannsakan i lägenhet,

som enligt sin bestämmelse är tillgänglig för en var m. m. —

Kroppsjön)n.salum må ske, där någon är med skäl misstänkt för brott,

varå efter lag kan följa straffarbete eller fängelse, örn skälig anledning

finnes, att därigenom skall upptäckas föremål, som är underkastat beslag

eller annat, som kan bidraga till utredningen angående brottet.

Utskottet finner de föreslagna bestämmelserna lämpligt avvägda. De

synas å ena sidan vara ägnade att skänka nödigt skydd åt den enskilde

samt å andra sidan icke hindra myndigheternas verksamhet att uppdaga

brott. Mot utformningen av de särskilda stadgandena i förslaget har utskottet

ingen erinran att göra.

Övriga lagförslag.

övriga till propositionen hörande lagförslag innefatta allenast vissa

av de två huvudförslagen föranledda ändringar å andra lagstiftningsområden.

Beträffande ifrågavarande följdförfattningar har utskottet icke funnit

skäl till någon erinran.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen, med förklarande att ifrågavarande

proposition icke kunnat av riksdagen i oförändrat

skick antagas, måtte för sin del antaga följande förslag

till

Utskottet.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Första lagutskottets utlåtande Nr 37.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

1) Lag

angående ändring i vissa delar av förordningen om nya strafflagens

införande och vad i avseende därå iakttagas skall.

Härigenom förordnas, att 19 § förordningen om nya strafflagens införande

och vad i avseende därå iakttagas skall den 16 februari 1864 (nr 11 s. 101)

skall sålunda ändras, att dels till paragrafen fogas en ny punkt, betecknad

såsom 29, av den lydelse nedan angives, dels ock 9, 11, 12 och 14 punkterna

erhålla följande lydelse:

19 §.

9. Befogenhet att besluta örn häktning tillkommer Konungens befallningshavande,

landsfogde, landsfiskal och stadsfiskal ävensom polismästare och

polisintendent som är chef för kriminalavdelning i stad (häktningsmyndighet).

11. Är någon efter 10 punkten eller eljest gripen eller efter anställt

förhör såsom misstänkt för brott kvarhållen av annan än häktningsmyndighet,

skall anmälan därom utan dröjsmål göras hos sådan myndighet.

12. Den som av häktaingsmyndighet gripits eller efter anställt förhör

kvarhålles såsom misstänkt för brott eller örn vilkens gripande eller kvarhållande

anmälan enligt 11 punkten skett skall, där ej beslut örn häktning

förut meddelats, så snart ske kan och sist inom tjugufyra timmar förklaras

häktad eller lösgivas. Äro ej fulla skäl till häktning, men finnes det vara

av synnerlig vikt att den misstänkte i avvaktan på ytterligare utredning

hålles i förvar, må dock häktningsmyndigheten förordna örn hans kvarhållande

utöver sagda tid. Sådant kvarhållande må ej fortfara längre än

ytterligare fyra dygn; och åligger det häktningsmyndigheten att så snart ske

kan meddela beslut örn den misstänktes häktande eller giva honom lös.

Ej må annorledes än i denna punkt sägs någon, som icke är häktad, på

grund av misstanke för brott hållas i förvar, ändå att han därtill samtycker.

14. Den som är häktad skall utan dröjsmål föras till allmänt häkte.

Finnes det vara av synnerlig vikt att den häktade för utredning angående

det brott, vilket föranlett häktningen, eller annat brott, för vilket han misstänkes,

kvarbliver där utredningen pågår, må dock häktningsmyndigheten

besluta att med överförandet skall tillsvidare anstå. Sådant anstånd må ej

fortfara längre än till första rannsakningen.

29. Den som är för brott kvarhållen må ej underkastas andra inskränkningar

i sin frihet än som påkallas av hänsyn till ändamålet med kvarhållandet,

ordningen å platsen eller allmän säkerhet; och skall så förfaras

att hans förvaring eller förflyttande ej väcker onödig uppmärksamhet.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 37.

15

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Runi där kvarhållen person förvaras skall uppfylla skäliga anspråk

på sundhet och bekvämlighet. I övrigt skall beträffande den kvarhållnes

behandling i tillämpliga delar gälla

med avseende å häktad, dock att vad

stället skall avse häktningsmyndighet,

På den kvarhållnes begäran skall

häktningsmyndigheten, så snart det

utan fara för utredningens behöriga

gång kan ske, underrätta hans husfolk

eller närmaste anhöriga om kvarhållandet.

vad i 21—28 punkterna är stadgat

där sägs örn föreståndare för häkte i

Så snart det utan fara för utredningens

behöriga gång kan ske, skall

häktningsmyndigheten underrätta den

kvarhållnes husfolk eller närmaste

anhöriga örn kvarhållandet. Sådan

underrättelse må dock ej lämnas utan

den kvarhållnes medgivande.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1933.

2) Lag

örn vissa tvångsmedel i brottmål.

Härigenom förordnas som följer:

Örn beslag och skingringsförbud.

1 $.

Påträffas föremål som skäligen kan antagas äga betydelse för utredning

örn brott eller vara genom brott någon avhänt eller på grund av brott förverkat,

må föremålet tagas i beslag.

Beslag må ej läggas å skriftligt meddelande mellan den som misstänkes

för brottet och den som vid tiden för meddelandet var hans rättegångsbiträde

i saken. Ej heller må, med mindre å brottet kan efter lag följa

lägst straffarbete i två år eller därutöver, i beslag tagas skriftligt meddelande

mellan den misstänkte och anhörig, som i 3 kap. 11 § strafflagen

sägs, eller sådant meddelande mellan den misstänkte och ämbets- eller tjänsteman,

läkare eller annan, där meddelandets innehåll kan antagas åtnjuta

skydd på grund av i lag eller författning stadgad tystnadsplikt.

2 §.

Kan med skäl antagas att brev, telegram eller annan försändelse, som

finnes i post- eller telegrafverkets vård, härleder sig från den som miss
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Första lagutskottets utlåtande Nr 37.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

tankes för brott, varå efter lag kail följa straffarbete, eller är avsedd för

honom, må beslag läggas å försändelsen, där den är av beskaffenhet att

enligt 1 § vara underkastad beslag.

3 $.

Konungens befallningshavande, landsfogde, landsfiskal och stadsfiskal ävensom

polismästare och polisintendent som är chef för kriminalavdelning i

stad äge förordna örn beslag. Samma rätt havé ock domstol i mål som

där handlägges.

4 §.

Den som med laga rätt griper eller kvarhåller misstänkt person eller verkställer

häktning eller hus- eller kroppsrannsakan må taga i beslag därvid påträffat

föremål, som är underkastat beslag enligt 1 §. Polisman må, örn fara

är i dröjsmål, även eljest då föremål av nämnda beskaffenhet påträffas

taga det i beslag.

Örn beslag som sålunda verkställts skall anmälan utan dröjsmål göras

hos myndighet som i 3 § sägs; och åligger det myndigheten att snarast

möjligt pröva huruvida beslaget skall bestå.

5 §.

Beslagtaget föremål skall, där det ej lämpligen kan omhändertagas av

den som verkställt beslaget, sättas i förvar under försegling eller ock genom

skriftligt anslag eller på annat sätt så utmärkas, att uppenbart är att det

tagits i beslag.

Är den från vilken beslaget sker ej närvarande, skall han utan dröjsmål

underrättas om åtgärden och huru med det beslagtagna förfarits. Har försändelse

i post- eller telegrafverkets vård tagits i beslag, skall försändelsens

adressat underrättas och, örn avsändaren är känd, även denne. Med underrättelse

som nu sagts må dock anstå så länge den finnes kunna medföra

synnerligt men för utredningens behöriga gång.

Föremål som tagits i beslag skall väl vårdas och noggrann tillsyn hållas

däröver att det icke förbytes eller förändring eller annat missbruk därmed

sker.

6 §.

Tages post- eller telegrafförsändelse eller handelsbok eller annan enskild

handling i beslag, må handlingen ej öppnas eller närmare undersökas av

annan än myndighet som i 3 § sägs; dock må sakkunnig eller annan, som

anlitas för utredningen angående brottet eller eljest därvid höres, efter

myndighetens anvisningar granska handlingen. Äger den som verkställer

beslaget ej öppna eller närmare undersöka handlingen, skall den av honom

förseglas.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 37. 17

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Handling varom här är fråga skall snarast möjligt undersökas. Kan

innehållet i post- eller telegrafförsändelse i dess helhet eller till någon del

utan synnerligt men för undersökningens behöriga gång meddelas försändelsens

adressat, skall avskrift eller utdrag av handlingen ofördröjligen tillställas

denne.

7

Över beslag skall föras protokoll, vari ändamålet med beslaget och vad

därvid förekommit angives samt beslagtaget föremål noga beskrives.

Den som drabbats av beslag äge på begäran erhålla bevis örn beslaget,

innehållande jämväl uppgift om det brott som föranlett åtgärden.

8 §.

Finnes beslag ej längre erforderligt, skall det genast hävas. Varder ej

brott som föranlett beslag åtalat inom en månad från åtgärdens verkställande,

skall beslaget hävas, där ej Konungens befallningshavande medgiver

att det må bestå under viss ytterligare tid.

9 §.

Vid handläggning av mål örn brott som föranlett beslag pröve rätten på

yrkande av den som drabbats av beslaget, huruvida detta skall fortfarande

bestå. Rätten give ock i slutliga utslaget beslut i fråga om beslag som då

äger bestånd.

Där ej rätten annorlunda förordnat, gånge dess beslut angående beslag i

verkställighet utan hinder därav att det ej vunnit laga kraft.

10 §.

Ej må föremål beslagtagas, där ändamålet linnes kunna vinnas därigenom

att föremålet sättes under förbud att säljas eller skingras. I ty fall må i

stället skingringsförbud meddelas innehavaren av föremålet, vilket förbliver

under hans vård och nyttjande. Vad i 3, 4 och 6—9 §§ stadgas örn beslag

galle i tillämpliga delar örn skingringsförbud.

11 §•

Vad i denna lag är stadgat äger ej tillämpning i den mån avvikande

bestämmelser om beslag eller skingringsförbud gälla enligt annan lag eller

författning.

Om hus- och kroppsrannsakan.

12 §.

Hos den som är med skäl misstänkt för brott, varå efter lag kan följa

straffarbete eller fängelse, må företagas husrannsakan för eftersökande av

föremål som är underkastat beslag eller eljest till utrönande av omständigBihang

titl riksdagens protokoll 1933. !) sami. 1 avd. Nr 37. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Första lagutskottets utlåtande Nr 37.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

het som kan äga betydelse för utredning om brottet; men ej må för husrannsakan

bos den som misstänkes för brott i något fall åberopas bans

samtycke, med mindre han själv av egen drift äskat åtgärden. I anledning

av brott, varå efter lag kan följa straffarbete, må husrannsakan för ändamål

varom nyss sagts anställas jämväl hos annan än den misstänkte, såvida

brottet där förövats eller den misstänkte där gripits eller eljest särskilt skäl

är att föremål som är underkastat beslag skall där anträffas eller annan

utredning om brottet vinnas.

För eftersökande av den som skall gripas eller häktas för brott må husrannsakan

företagas hos honom, så ock hos annan, örn särskilt skäl finnes

att den eftersökte uppehåller sig där.

I lägenhet, som enligt sin bestämmelse är tillgänglig för envar eller som

plägar tjäna till härbärge för lösdrivare eller förbrytare eller där sådant

gods som eftersökes plägar uppköpas eller mottagas som pant, må för ändamål

som ovan sagts husrannsakan jämväl i andra fall ske.

13 §.

Befogenhet att besluta örn husrannsakan tillkommer myndighet som i 3

sägs. Utan förordnande må dock polisman företaga husrannsakan i fall då

åtgärden har till syfte att eftersöka den, som enligt myndighets beslut skall

gripas eller häktas, eller att gripa person eller beslagtaga föremål som å

färsk gärning följts eller spårats; och må polisman i befälsställning även

i andra fall då husrannsakan enligt 12 § kan ske företaga åtgärden, såvida

fara är i dröjsmål.

14 §.

Vid husrannsakan må olägenhet eller skada ej förorsakas utöver vad som

är oundgängligen nödvändigt.

Stängd lägenhet eller slutet förvaringsrum må, örn det erfordras, öppnas

med våld. Har så skett, skall lägenheten eller förvaringsrummet efter

verkställd förrättning på lämpligt sätt åter tillslutas.

Husrannsakan må ej utan särskilda skäl verkställas mellan klockan sju

eftermiddagen och klockan sex förmiddagen.

15 §.

Vid husrannsakan skola såvitt möjligt två av förrättningsmannen tillkallade

ojäviga vittnen närvara. Är den hos vilken husrannsakan anställes

tillstädes, skall tillfälle beredas honom, och i annat fall hans

hemmavarande husfolk, att övervara förrättningen; så ock att tillkalla

vittnen, dock utan att undersökningen därigenom uppehälles. Har varken

han eller någon av hans husfolk eller av dem tillkallat vittne närvarit,

skall han underrättas örn den vidtagna åtgärden, så snart det finnes kunna

ske utan fara för utredningens behöriga gång.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Första lagutskottets utlåtande Nr 37.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Har myndighet som i 3 § sägs funnit målsägande eller hans ombud böra

tillåtas närvara vid husrannsakan för att tillhandagå med nödiga upplysningar,

må det ske, men skall vid förrättningen noga tillses att målsäganden

eller ombudet icke i vidare mån än för ändamålet erfordras vinner

kännedom örn förhållande som därvid yppas.

16 §.

Post- eller telegrafförsändeise, handelsbok eller annan enskild handling,

som anträffas vid husrannsakan, må icke öppnas eller närmare undersökas

i annan ordning än i 6 § första stycket sägs.

17 *.

Över husrannsakan skall föras protokoll, vari angives ändamålet med förrättningen

och vad därvid förekommit.

Den hos vilken husrannsakan företagits åge på begäran erhålla bevis

därom, innehållande jämväl uppgift örn det brott som föranlett åtgärden.

18 §.

Är någon med skäl misstänkt för brott, varå efter lag kan följa straffarbete

eller fängelse, må kroppsrannsakan verkställas å honom, örn skälig

anledning Önnes att därigenom skall upptäckas föremål som är underkastat

beslag eller annat som kan bidraga till utredning angående brottet.

I fråga örn kroppsrannsakan skall i tillämpliga delar gälla vad i 13—

17 §§ är stadgat om husrannsakan. Där kroppsrannsakan är av mera

väsentlig omfattning, skall den verkställas inomhus och i avskilt rum.

Kroppsrannsakan å kvinna må ej verkställas eller bevittnas av annan än

kvinna eller läkare.

19 §.

Vad i denna lag är stadgat äger ej tillämpning i den mån avvikande

bestämmelser om hus- eller kroppsrannsakan gälla enligt annan lag eller

författning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1933, vid vilken tid 16 § 7 och 8

punkterna förordningen örn nya strafflagens införande och vad i avseende

därå iakttagas skall den 16 februari 1864 (nr 11 s. 101) skola upphöra

att gälla.

Konungen äger, örn särskilda skäl därtill äro, medgiva att å ort, där

vid lagens ikraftträdande utredning örn brott ankommer å annan än myndighet

som i 3 § sägs, denne må tillsvidare utöva sådan myndighets befogenhet

enligt denna lag.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Första lagutskottets utlåtande Nr 37.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

3) Lag

om ändrad lydelse av 16 kap. 10 § och 30 kap. 11 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 16 kap. 10 § ock 30 kap. 11 § rättegångsbalken,

vilka lagrum senast ändrats, det förra genom lagen den 6 juni

1924 (nr 210) och det senare genom lagen den 8 juni 1917 (nr 253), skola

i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:

16 Kap.

10 $.

Har underrätt — — — rätten meddelas. Lag samma vare, där genom

beslut, som av underrätt meddelats under rättegången, förordnats örn kvarstad

eller beslag eller skingringsförbud eller därmed jämförlig åtgärd eller

yrkande örn hävande av sådan åtgärd ogillats.

Vad i — — — partens klagan.

30 Kap.

11 §>.

Har underrätt förordnat örn kvarstad, beslag eller skingringsförbud

eller därmed jämförlig åtgärd eller ogillat yrkande om hävande av sådan

åtgärd, och varder det beslut av hovrätten upphävt, vare ej klagan över

hovrättens utslag tillåten.

Har hovrätt — — — är stadgat.

Hovrätts utslag--— hovrätten fastställt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1933.

4) Lag

innefattande tillägg till 6 § lagen den 14 juni 1901 (nr 38 s. 30) om vad

iakttagas skall i avseende å införande av lagen om ändring i vissa

delar av rättegångsbalken.

Härigenom förordnas att till 6 § 2. lagen den 14 juni 1901 örn vad

iakttagas skall i avseende å införande av lagen om ändring i vissa

delar av rättegångsbalken skall fogas ett tillägg av följande lydelse:

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Första lagutskottets utlåtande Nr 37.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Om verkställighet av domstols beslut i fråga om beslag eller skingringsförbud

enligt lagen om vissa tvångsmedel i brottmål är i den lag stadgat*

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1933.

5) Lag

om ändring i vissa delar av strafflagen.

Härigenom förordnas, att 5 kap. 8 §, 10 kap. 17, 18 och 21 §§, 15 kap*

10 § samt 25 kap. 14 § strafflagen skola erhålla följande ändrade lydelse’*

5 Kap.

8 §.

Kymmer fånge eller häktad eller den, som är kvarhållen såsom misstänkt

för brott, eller sätter han sig till motvärn emot fångvaktare eller

annan, som honom från rymning hindra vill, eller sätter sig någon, som

skall häktas, till motvärn emot den, som äger verkställa häktningen eller

därvid biträder; då må det våld brukas, som till rymningens förekommande

eller häktningens verkställande nödigt är. Sätter sig fånge eller

häktad person till motvärn emot föreståndare eller uppsyningsman vid

straffinrättning eller häkte, då denne honom till ordning inom inrättningen

eller häktet hålla skall; då må ock det våld brukas, som till ordningens

bibehållande är nödigt.

Lag samma vare, där annan än fånge, häktad eller kvarhållen eller den,

som skall häktas, sätter sig med våld eller hot emot den, som vill hindra

rymningen, verkställa häktningen eller bibehålla ordningen.

10 Kap.

17 i

Tager man den, som är kvarhållen såsom misstänkt för brott, eller

häktad eller fånge med våld lös av den, som honom gripit eller i vård haver,

eller befriar man honom genom häktes eller fängelses brytande; varde

dömd till straffarbete i högst fyra år, eller, där omständigheterna äro

synnerligen mildrande, till fängelse.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Första lagutskottets utlåtande Nr 37.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Gör man försök till brott, som nu sagt är, och blev endast genom omständigheter,

som voro av gärningsmannens vilja oberoende, brottets fullbordan

förhindrad; straffes högst med straffarbete i två år.

Befriar man kvarhållen person eller häktad eller fånge, genom list eller

annorledes, utan våld; dömes till fängelse i högst sex månader eller straffarbete

i högst två år. Äro omständigheterna synnerligen mildrande, må

till böter, dock ej under fem dagsböter, dömas.

18 §.

Vid tillämpning av straff i fall, som i 17 § sagt är, skall synnerligt

avseende göras å beskaffenheten av brott, därför den kvarhållne, häktade

eller fångne var kvarhållen, häktad eller dömd.

21 §.

Bryter man offentlig myndighets insegel, varmed saker eller skrifter

tillslutna äro, eller rubbar man lös egendom, som är tagen i beslag, satt

i kvarstad eller utmätt; vare ock straffet böter eller fängelse i högst sex

månader.

15 Kap.

10 §.

Nu har någon, för förment brott, annan utan laga skäl gripit: skedde

det ej av argt uppsåt, och blev med den gripne sedan lagligen förfaret;

då skall till fängelse i högst sex månader eller böter dömas.

25 Kap.

14 i

Släpper ämbetsman, som har inseende över fånge eller häktad eller den

som är kvarhållen såsom misstänkt för brott, honom med vilja lös, eller

hjälper honom att undkomma; dömes till avsättning och straffarbete från

och med sex månader till och med fyra år: varde ock förklarad ovärdig

att i rikets tjänst vidare nyttjas. Släpper han fången eller den häktade

eller kvarhållne av vårdslöshet; dömes, örn vårdslösheten grov var, till

avsättning, så ock till fängelse i högst sex månader eller straffarbete i

högst två år, och, örn den mindre var, till böter.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1933.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 37.

23

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

6) Lag

om ändring i vissa delar av lagen den 23 oktober 1914 (nr 325) ont

krigsdomstolar och rättegången därstädes.

Härigenom förordnas, att rubriken till 16 kap. ävensom 16 kap. 91 och

94 §§ lagen den 23 oktober 1914 örn krigsdomstolar och rättegången därstädes

skola, sistnämnda lagrum i nedan angiven del, erhålla följandeändrade

lydelse:

16 Kap.

Örn häktning, förvarsarrest och annat tagande i förvar m. m.

91 §.

I fråga örn häktning av den, som hör till krigsmakten, så ock örn beslag

och skingringsförbud samt hus- och kroppsrannsakan skall, utom vad i allmän

lag stadgas, jämväl lända till efterrättelse vad här nedan i detta

kapitel sägs.

94 %.

Befälhavare, vilken, enligt vad i strafflagen för krigsmakten är stadgat^

i disciplinmål äger utan inskränkning utöva bestraffningsrätt över underlydande,

äge beträffande dem samma befogenhet att förordna örn häktning,

som enligt allmän lag tillkommer Konungens befallningskavande i avseende

å för brott misstänkta personer. Vad nu är sagt gälle ock i fråga örn beslag

och skingringsförbud samt hus- och kroppsrannsakan i anledning av

brott, för vilket underlydande är misstänkt.

Enahanda befogenhet — — — utöva bestraffningsrätt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1933.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Första lagutskottets utlåtande Nr 37.

(Kungl. Majlis förslag.)

(Utskottets förslag.)

7) Lag

om ändrad lydelse av 17 § lagen den 5 juni 1909 (nr 45 s. 1) om

konsularjurisdiktion.

Härigenom förordnas, att 17 § lagen den 5 juni 1909 om konsularjurisdiktion

skall erhålla följande ändrade lydelse:

Konsulardomaren utövar polismyndighet i allmänhet och äger häkta

eller häkta låta för brott misstänkt person, så ock förordna örn beslag och

skingringsförbud samt hus- och kroppsrannsakan. Konsulardomaren åge

ock för bestämt fall förordna annan man att på hans ansvar verkställa

polisundersökning och besluta örn åtgärd, som här sägs. Även utan sådant

förordnande har konsul, som är anställd å annan ort inom jurisdiktionsområdet

än den, som är säte för konsulardomaren, att företaga åtgärder

av nu nämnda slag; underrätte dock skyndsammast örn vidtagen åtgärd

konsulardomaren, som, utan hinder av konsulns åtgärd eller beslut, äger

i ärendet förordna.

Konsulardomaren skall, såvitt ske kan, hava tillsyn över häktad person.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1933.

Stockholm den 22 april 1933.

Vid detta ärendes behandling lia närvarit:

från första kammaren: herrar Akerman, Anderson i Hägelåkra, Klefbeck*, Norling*,

Svenson i Eskhult, Bissmark*, Ehrnberg och Jonsson i Lycksele; samt

från andra kammaren: herrar Nilsson i Antnäs och Hedlund i Östersund, fru Östlund,

herrar Olsson i Rimforsa och Johansson i Bro, fröken Wellin, herrar Rosander och Johnsson

i Kalmar.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

17 $.

På första lagutskottets vägnar:

A. ÅKERMAN.

3s i iso. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1933.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1933:176 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i vissa delar av förordningen om nya strafflagens införan s. 1 i texten