Utlåtande i anledning av väckt motion om vissa tilläggsbestämmelser till äktenskapslagstiftningen.
1933-04-24 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
1LU 1933:39, Utlåtande i anledning av väckt motion om vissa tilläggsbestämmelser till äktenskapslagstiftningen.
Dokumentets text
Första lagutskottets utlåtande Nr 89.
1
Nr 39.
Ankom till riksdagens kansli den 24 april 1933 kl. 1 e. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion om vissa tilläggsbestämmelser
till äktenskapslagstiftningen.
I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 41,
vilken behandlats av första lagutskottet, har herr Linder hemställt, att riksdagen
måtte hos Kungl. Maj :t anhålla örn utarbetande och framläggande av
förslag till sådana tilläggsbestämmelser till vår äktenskapslagstiftning, som i
motionen skisserats.
Motionen är av följande lydelse:
Sedan år 1921 gäller som bekant i vårt land en ny giftermålsbalk, vars
höga värde torde bäst bevisas av det förhållande, att de fyra övriga nordiska
staterna vid nyregleringen av sin äktenskapslagstiftning åren 1923,
1925, 1927 och 1929 i det stora hela tagit den svenska giftermålsbalken till
förebild. Den har ju ock bragts till stånd under intimt samarbete med representanter
för våra grannländer.
Redan med hänsyn härtill bör det vara uteslutet att nu ifrågasätta någon
ändring i vår giftermålsbalks huvudgrunder. Men däremot anser jag det
i hög grad påkallat att fästa riksdagens uppmärksamhet på den begränsning
av tillämplighetsområdet för giftermålsbalkens bestämmelser örn äkta
makars förmögenhetsförhållanden, som påbjöds vid balkens stadfästande och
ännu efter tolv år föranleder olägenheter.
Under utarbetandet av ifrågavarande bestämmelser uttalades från auktoritativt
håll, att »det vore utan tvivel ur flera synpunkter önskligt, örn de
nya bestämmelserna angående makars rättsförhållanden kunde omedelbart
vinna fullständig tillämpning även beträffande makar, som ingått äktenskap,
innan den nya lagen trätt i kraft». Dess värre ansågs detta icke möjligt,
och ett av huvudskälen var hänsyn till makarnas betalningsansvar, som
förmenades icke kunna, för vad angick tidigare uppkommen gäld, regleras
på ett för makarna tillfredsställande sätt utan att borgenärernas rätt träddes
för nära.
Resultatet blev, att den äldre giftermålsbalkens förmögenhetsordning —
denna samma ordning, vars otidsenlighet och bristfällighet dock ansetts göra
den nya lagstiftningen så angelägen — i huvudsak bibehållits för de äldre
äktenskapen. Således råder på detta område ingen rättsenhet i vårt land;
två i grund skilda system gälla vid sidan om varandra, det ena för alla nyare
äktenskap (ingångna efter 1920 års slut) och vissa av de äldre, det andra
åter för det stora flertalet av de äldre (före år 1921 ingångna) äktenskapen.
Och denna dubbelordning skall fortsätta ett gälla, så länge något av äktenskapen
i sistnämnda grupp finnes kvar, vilket utan överdrift kan antagas bli fallet
ännu 35 ä 40 år fram i tiden. Ja, ytterligare många år framåt blir att
räkna med tillämpning av den äldre förmögenhetsordningen; den arvsrätt,
som tillkommer barnlös änkling eller änka, framskjuter tillämpligheten av
den äldre ordningens giftorätts- och vederlagsregler ända till boutredningen
Bihang till riksdagens protokoll 1933. 9 sami. 1 avd. Nr 39—40. 1
2
Första lagutskottets utlåtande Nr 39.
efter de längst levande barnlösa, före år 1921 gifta änklingarna eller änkorna.
Ännu efter mer än femtio år torde vi alltså böra tänka oss den äldre giftermålsbalkens
stadganden en och annan gång bragta i tillämpning.
I betraktande härav kan man ej slå sig till ro med en hänvisning till att
olägenheterna av dubbelordningen snart nog komma att försvinna av sig själv.
Hur stor olikheten mellan de två förmögenhetsordningarna är skulle kräva
en hel avhandling att fullständigt beskriva. Här torde vara nog att påpeka
några av de mera framträdande skiljaktigheterna.
I ett äktenskap med den äldre ordningen kan °ena maken ej med laglig
verkan giva något till den andre, ej ens en anspråkslös julklapp. Den nya
ordningen tillåter gåvor mellan makar.
Äktenskap med den äldre ordningen utgör hinder mot att hustrun idkar handel
eller annat näringsyrke, så vida ej mannen tillåter det och ikläder sig
ansvarighet för hustruns förbindelser. Detta har ingen motsvarighet i äktenskap
med den nya ordningen.
För skulder, som en man i ett äldre äktenskap ådrager sig genom inköp
på kredit av kläder, tobak, läkemedel eller dylikt åt sig själv, eller genom
hyreskontraktet för familjens bostad, eller genom lån för anskaffning av
inventarier, kan betalning uttagas nr makarnas alla tillgångar, med undantag
blott för hustruns enskilda egendom. I ett äktenskap med den nya ordningen
äger hustrun för sådana skulder taga undan allt som tillhör henne;
efter mannens död äger hon till och med gent emot borgenärerna göra anspråk
på tillämpning av regeln örn förbehåll för henne av egendom till 3,000
kronors värde. _ .
Gäller åter en borgenärs krav betalning för kläder, som hustrun köpt pa
kredit (utan att det kan sägas vara till överdrivet höga belopp), så är i ett
äktenskap med den äldre ordningen mannen betalningsskyldig, liksom örn han
själv gjort inköpet, medan hustrun ej kan tvingas att med egendom, som j
hör henne enskilt, betala mer än skuldens halva belopp. I ett äktenskap med
den nya ordningen är däremot mannen i förevarande fall icke betalningsskyldig,
utan hustrun skyldig att betala det hela. _
Örn en gift man försättes i konkurs, medför detta i ett äktenskap med den
äldre ordningen, att även hustruns egendom skall avträdas till borgenärerna.
Detta är icke fallet i ett äktenskap med den nya ordningen.
De nu angivna skiljaktigheterna, icke minst den sistnämnda, gora det angeläget
att -i varje särskilt fall kunna med visshet konstatera, huruvida ett äktenskap
lyder under den äldre ordningen eller under den nya. I regel möter
detta inga svårigheter; i ett och annat tillfälle är saken emellertid tvivelaktig.
Så örn ett före år 1921 sammanvigt äkta par vunnit boskillnad i sammanhang
med konkurs och — så som i dylikt fall är vanligt, pa grund av
den från konkursen undantagna egendomens obetydliga värde underlåtit att
verkställa skifte. Likaså, örn paret levat åtskils under längre tid samt det
därpå dömts till hemskillnad, men skifte förmenats vara obehövligt,_ enar
vardera maken hållits för ägare till allt vad han respektive hon har i sin besittning.
Särskilt i fall, sådana som det förra av dessa exempel finnes en tydlig
tendens att (i strid mot lagens ord) tillerkänna makarna formanerna av
den nya förmögenhetsordningen. , ,
Det synes föreligga fullgod anledning att genom uttryckligt lagstadgande
reglera förhållandet i sådana fall som nu nämnts, helst i den riktning, att
den nya ordningens tillämpningsområde utvidgas. ,
Här är sålunda en punkt, i vilken enligt mitt förmenande en tillaggsbestämmelse
tili vår äktenskapslagstiftning är önskvärd. . ,
En annan sådan punkt gäller utjämnandet för framtiden av skiljaktigheterna
mellan den äldre förmögenhetsordningen och den nya. Da, såsom ovan
Första lagutskottets utlåtande Nr 89.
3
nämnts, hänsyn till makarnas betalningsansvar varit en huvudorsak till bibehållandet
av den äldre ordningen, synes det böra vara ett önskemål att åtminstone
för framtiden utesluta uppkomsten av nya skuldförhållanden av
sådan natur, att borgenärerna i desamma skulle bli lidande på en ändring av
vederbörande makars förmögenhetsordning till överensstämmelse med ^ de nya
reglerna. Av ifrågavarande natur torde framför allt de skuldförhållanden
vara, som ingå under benämningen »mannens förvaltningsgäld» (äldre giftermålsbalken
11 kap. 3 §) och varpå exempel här ovan anförts. Dessa skulder
förete nämligen den egendomligheten, att mannen genom sitt på egen
hand gjorda betalningsåtagande lagligen kunnat ådraga makarna ett betalningsansvar,
som sträcker sig utöver gränsen för vad han eljest förfogar över,
utav tillgångarna i makarnas bo. Vardera maken har där sitt maktområde,
äger råda över visst parti av tillgångarna, men nyss berörda lagbestämmelse
har icke tagit hänsyn till denna fördelning i maktområden vid regleringen av
betalningsansvaret för den s. k. mannens förvaltningsgäld. Det synes alltså
även i och för sig befogat att inskränka området för detta betalningsansvar,
som utgör ett så väsentligt hinder mot den nya förmögenhetsordningens allmängiltighet.
Jag föreställer mig, att utan svårighet skulle kunna införas en
sådan inskränkning av samma ansvar, som att mannen i ett äktenskap med
den äldre ordningen ej skall hädanefter kunna genom betalningsåtagade utan
hustruns medverkan bringa till stånd betalningsansvar utöver de tillgångar i
makarnas bo, över vilka han äger råda. Genom en sådan regel skulle helt
visst möjlighet öppnas att inom en icke allt för avlägsen tid genomföra en allmännare
tillämplighet av den nya giftermålsbalkens förmögenhetsordning.
Den närmare utformningen av de nu såsom önskvärda angivna bestämmelserna
torde rättast ske genom Kungl. Maj:ts försorg, och riksdagen torde därför
böra hos Kungl. Majit anhålla örn utarbetande och framläggande av de
förslag, vartill det ovan anförda kan giva anledning.
Till en början vill utskottet i anslutning till motionen lämna en kortfattad
redogörelse för de system, som beträffande de ekonomiska förhållandena mellan
makar gälla enligt äldre och nya giftermålsbalken ävensom dessa systems
tillämpningsområden.
Enligt nya giftermålsbalken gäller beträffande makars egendom, att vardera
maken äger vad han vid äktenskapets ingående har eller sedermera förvärvar.
Vid äktenskapets upplösning eller bodelning får maken emellertid
avstå hälften av denna egendom till andra maken, om egendomen ej är av enskild
natur. Makes egendom, vari sålunda giftorätt äger rum, kallas hans
giftorättsgods. Enskild egendom är för det första egendom som genom äktenskapsförord
förklarats skola vara enskild, för det andra egendom som make
erhållit i gåva av annan än andra maken med villkor att den skall vara enskild
eller som make bekommit genom testamente med sådant villkor eller sorn''
tillfallit make i arv och örn vilken arvlåtaren genom testamente meddelat sådan
föreskrift, samt för det tredje vad som trätt i stället för förut angiven
egendom, såvida ej annorlunda föreskrivits genom den rättshandling, på grund
av vilken egendomen är enskild. Annan ordning kan stadgas genom äktenskapsförord.
I fråga örn förvaltning srätten gäller, att vardera maken råder
över sin egendom, dock med vissa inskränkningar beträffande giftorättsgodset.
Vad angår ansvar för gäld stadgas, att vardera maken med sitt giftorättsgods
och sin enskilda egendom svarar för den gäld, som han gjort före
4
Första lagutskottets utlåtande Nr 39.
äktenskapet eller under dess bestånd. Är i äktenskapet gäld gjord av bägge
makarna, svara de solidariskt därför. Samma gäller beträffande gäld, som
ena maken gjort för den dagliga hushållningen m. m.
Å äktenskap, varå äldre giftermålsbalken är tillämplig, gäller beträffande
makars egendom, att vardera maken har giftorätt till hälften i all boets lösa
egendom och under äktenskapet förvärvad fast egendom. Enskild egendom är
fast egendom, som endera maken före eller under äktenskapet ärvt eller förut
förvärvat, samt egendom, som genom gåva eller testamente givits till ena maken
med villkor att den skall tillhöra maken enskilt. Avvikelser från dessa regler
kunna stadgas genom äktenskapsförord. Vad angår förvaltningsrätten tillkommer
denna med vissa modifikationer mannen såväl beträffande det gemensamma
boet som hustruns enskilda egendom. Före 1921 gällde beträffande
hustruns förvaltningsrätt, att örn genom äktenskapsförord vore stadgat,
att hustrun tillhörig egendom skulle från mannens förvaltning undantagas
eller sådant stadgande vore meddelat angående egendom, som genom gåva eller
testamente givits till hustrun med villkor att tillhöra henne enskilt, skulle
hustrun äga råda över denna egendom och avkomsten därav, örn ej annorledes
blivit om förvaltningen föreskrivet, ävensom att hustrun ägde råda över vad
hon kunde genom eget arbete förvärva. Härutinnan har genom stadgandet i
5 § 5 mom. första stycket i lagen örn införande av nya giftermålsbalken
gjorts den utvidgning i hustruns förvaltningsrätt, att hon äger råda över egendom,
som efter det nya giftermålsbalken trätt i kraft tillfaller henne genom
arv, gåva eller testamente samt över avkastningen av sådan egendom, även örn
egendomen jämlikt äldre lag skolat stå under mannens förvaltning. Vidare
må enligt andra stycket i samma moment makarna genom äktenskapsförord
avtala, att hustrun skall råda över enskild egendom, som tillfallit henne innan
nya lagen trädde i kraft. Slutligen fordras enligt 6 mom. i nämnda paragraf
numera hustruns samtycke till vissa förvaltningsåtgärder av mannen. I fråga
örn ansvar för gäld finnas i 11 kap. äldre giftermålsbalken åtskilliga delvis
mycket invecklade regler med hänsyn till vilken av makarna som gjort gälden
och gäldens beskaffenhet. I vissa fall svarar för gälden all boets egendom, i
andra fall endast enskild egendom o. s. v. I 3 § av nämnda kapitel, vilket
lagrum särskilt beröres i motionen, stadgas:
För gäld, som i äktenskapet av mannen gjord är, svare samfällda boet och
mannens enskilda egendom; dock skall ej, där gälden tillkommit av mannens
särskilda vållande och förgörelse utan att hustrun därav nytta eller del haft,
av samfällda boet svara mera än mannens andel däri.
Sistnämnda lagrum avser gäld i allmänhet, som mannen gjort under äktenskapet
t. ex. för familjens uppehälle eller för idkande av affärsrörelse.
För sådan gäld ansvarar mannens enskilda egendom och hela samfällda boet,
således även hustruns giftorätt däri utan inskränkning, men ej hustruns enskilda
egendom. Såsom exempel på gäld som tillkommit av mannens särskilda
vållande och förgörelse utan att hustrun därav haft nytta eller del må
anföras böter eller skadestånd för brottslig gärning ävensom skulder genom
spel, spekulationsaffärer m. m. För denna gäld ansvarar blott mannens gifto
-
Forsta lagutskottets utlåtande Nr 39.
5
rätt och enskilda egendom. Om det visas, att hustrun haft någon nytta av
galdon eller del däri, går hennes giftorätt ej fri från ansvar därför.
I fråga örn äldre och nya giftermålsbalkens tillämpningsområden givas bestämmelser
i lagen örn införande av nya giftermålsbalken. Nya giftermålsbalken
är tillämplig på alla äktenskap, som ingåtts efter den 1 januari 1921.
Vad angår äldre äktenskap gäller enligt 5 § i nämnda promulgationslag i princip
nya giftermålsbalken beträffande makarnas personliga förhållanden samt
äldre giftermålsbalken i fråga örn makarnas ekonomiska förhållanden. Emellertid
skall nya giftermålsbalken tillämpas i allo å äldre äktenskap, när i dessa
all egendomsgemenskap mellan makarna är utesluten och hustrun själv äger
förvalta sin egendom. Härom stadgas i 7 mom. i berörda paragraf. Första
stycket i detta moment avser det fall att på grund av äktenskapsförord är stadgat,
att all makarnas egendom skall vara enskild och hustrun själv förvalta sin
egendom. Enligt andra stycket i samma moment skall, örn makarna vunnit
boskillnad på grund av ansökan, som gjorts efter det lagen den 1 juli 1898
örn boskillnad trädde i kraft, eller om de vunnit hemskillnad, nya lagen tilllämpas
å deras ekonomiska förhållanden, efter det skifte dem emellan ägt
rum. Vissa betydelsefulla modifikationer ha vidare i samma paragraf gjorts
i de äldre reglerna örn makarnas ekonomiska förhållanden i riktning mot det
nya systemet, exempelvis den förut omnämnda, i 5 mom. stadgade utvidgningen
av hustruns förvaltningsrätt.
Lagberedningen anför i sina motiv till 5 § i lagen örn införande av nya giftermålsbalken
bland annat följande:
Det vore utan tvivel ur flera synpunkter önskligt, om de nya bestämmelserna
angående makars rättsförhållanden kunde omedelbart vinna fullständig tillämpning
även beträffande makar, som ingått äktenskap, innan den nya lagen trätt
i kraft. En sådan tillämpning har ock föreslagits av de danska och norska
kommitterade. Beredningen har noga övervägt denna fråga men därvid funnit
en allmän regel av sådant innehåll icke kunna tillstyrkas. Hinder möter
enligt beredningens uppfattning att göra den nya lagen för Sveriges del tilllämplig,
så vitt angår makarnas egendomsförhållanden.
Enligt den äldre lagen utgör i regel makarnas egendom en komplex, som
tillhör makarna gemensamt och står under mannens förvaltning, dock att hustrun
förvaltar den egendom hon genom sitt arbete förvärvat. Därjämte kan
emellertid vardera maken hava enskild egendom. För skulderna ansvara de
särskilda egendomsmassorna eller delar därav enligt olika regler i fråga om
olika arter av skulder. Den nya lagen åter låter vardera maken bliva ägare
av den egendom han inför och lämnar ägaren förvaltningsrätt över sin egendom,
varmed följer att vardera nied sin egendom svara för sin gäld men i allmänhet
ej för den andres. För att den nya lagen skulle kunna tillämpas, vore
det nödvändigt, antingen att den gemensamma egendomen uppdelades mellan
makarna, eller att den i sin helhet tillädes en av dem. Att i alla äktenskap
framtvinga en uppdelning mellan makarna av den gemensamma egendom de vid
lagens ikraftträdande hava, synes emellertid icke kunna ifrågasättas. De danska
och norska förslagen gå icke heller denna väg utan behandla vardera maken
såsom ägare av den gemensamma egendom han förvaltar, varav blir följden,
att mannen skall anses såsom ägare av all gemensam egendom utom den, som
hustrun genom sin förvärvsverksamhet vunnit. Förslaget härutinnan motiveras
därmed att, då mannen redan enligt den äldre lagstiftningen har förvalt
-
6
Första lagutshottets utlåtande Nr 39.
långslätten över egendomen och således råder över den såsom en ägare samt
hustrun enligt de nya reglerna vid en framtida bodelning får samma rätt till
andel i egendomen som nu, någon reell förändring av betydelse i själva verket
icke äger rum. Om detta ock må vara sant, så är det dock ur principiell synpunkt
icke tillfredsställande att sålunda genom en lagändring förklaras, att det
som enligt gällande lag tillhör bägge makarna gemensamt hädanefter skall vara
den enes egendom, så mycket mera som regeln måste bliva tillämplig även beträffande
den egendom hustrun tidigare infört. Regeln synes vara stridande
mot den allmänna grundsatsen, att en ny lag icke bör verka ändring i redan
uppkomna rättsförhållanden. För att avvända denna anmärkning har enligt
det norska förslaget vardera maken erhållit rätt att få den äldre lagen fortfarande
tillämpad å makarnas äktenskap, örn han gör anmälan därom, innan
den nya lagen träder i kraft. Då det helt säkert i en mängd fall skulle undgå
makarnas uppmärksamhet att en dylik rätt förefunnes, bleve regeln, så vitt
den avser att bevara makarnas redan vunna rätt, av tvivelaktigt värde. Och
i de fall då makarna finge kännedom om att det stöde dem öppet att göra en
dylik anmälan, skulle ofta slitningar mellan makarna kunna uppstå, örn den
ene mot den andres önskan ville begagna sig av rätten i fråga. Vad angår den
svenska rätten, vars regler örn ansvar för gälden äro vida mera ingående än de
danska och norska reglerna i samma ämne, skulle det dessutom möta stora svårigheter
att uppställa tillfredsställande regler angående betalning av den äldre
gälden, särskilt vid konkurs. För närvarande skola makarna gemensamt försättas
i konkurs, och därvid finnes tillfälle att utskifta de särskilda gäldsarterna
på de egendomsmassor, vilka svara därför. Om den nya ordningen tilllämpas,
måste vardera maken för sig sättas i konkurs, och de försök, som inom
beredningen företagits att under sådan förutsättning ordna gäldsbetalningen
efter huvudsakligen samma grundsatser som förut gällt, hava icke lyckats. Örn
icke borgenärernas rätt skall trädas för nära, måste bägge makarna bliva gemensamt
ansvariga i åtskilliga fall, där ansvarigheten nu är delad. Detta
skulle utom andra olägenheter föranleda, att det skydd de nuvarande gäldsreglerna
för många fall bereda hustrun skulle borttagas.
Men örn sålunda den gamla ordningen måst i princip bibehållas för de äldre
äktenskapen, har beredningen låtit sig angeläget vara att söka genom särskilda
modifikationer i de äldre reglerna i största möjliga omfattning bereda
hustrun jämväl i de äldre äktenskapen de förmåner, den nya lagstiftningen
avsett att giva henne. Såsom framgår av de särskilda i detta hänseende föreslagna
stadgandena, kan på denna väg vinnas en högst betydande förbättring
av hustruns rättsställning.
Mannens rätt att förvalta egendomen, i den mån den icke enligt den äldre
lagen är undantagen från hans förvaltning, måste, såsom regel, fortfara,
men i detta hänseende kunna vissa modifikationer göras i syfte att bereda
hustrun en självständigare ställning. Har hustrun infört egendom av kommunikabel
natur, som icke utgöres av hennes arbetsförtjänst, har denna egendom
ingått i den av mannen förvaltade gemensamma egendomskomplexen;
hustruns lott däri kan icke lösgöras från hans förvaltning utan en uppdelning,
varom förut nämnts. Står åter hustrun enskilt tillhörig egendom under mannens
förvaltning, möter ur nämnda synpunkt ej hinder att låta hustrun övertaga
förvaltningen. Det har emellertid synts obilligt, att mannens förvaltning
skall kunna mot hans “vilja fråntagas honom. Det skulle ock kunna medföra
avsevärda praktiska olägenheter, örn hustruns under mannens förvaltning stående
enskilda egendom skulle utsöndras och övertagas till förvaltning av henne.
I avseende å sådan egendom har beredningen därför stannat vid att öppna
möjlighet för makarna att genom äktenskapsförord avtala, att förvaltningen
Första lagutskottets utlåtande Nr 39.
7
skall övertagas av hustrun. Vad åter angår egendom, som efter den nya lagens
ikraftträdande på grund av arv, gåva eller testamente tillfaller hustrun,
finnes ej betänklighet mot att tillerkänna henne förvaltningsrätten, vare sig
egendomen skall vara hennes enskilda eller den är av kommunikabel natur. Är
egendomen av sistnämnda art, får den samma karaktär som den egendom
hustrun genom eget arbete förvärvar. Hon äger råda över egendomen, och
den svarar för sådan av henne stiftad gäld, som avses i 11 kap. 5 § äldre
giftermålsbalken. Då egendomen är gemensam, svarar den emellertid även för
all den gäld, för vilken sådan egendom häftar, således i allmänhet jämväl för
den gäld mannen ensam under äktenskapet gjort. Med de system för gäldsansvar,
som den nu gällande rätten har, kan denna konsekvens ej undgås.
Det hinder, som gestaltningen av makarnas förmögenhetsförhållanden enligt
den äldre lagstiftningen lägger mot tillämpning å dessa förhållanden av
den nya lagen, förefinnes icke, när på grund av äktenskapsförord egendomsgemenskap
mellan makarna är utesluten och hustrun själv förvaltar sin egendom.
Detsamma gäller, örn makarna vunnit boskillnad i överensstämmelse
med 1898 års lag och sådan boskillnad gått i fullbordan genom skifte, eller
om efter hemskillnad skifte ägt rum. Var och en av makarna har även i dessa
fall sin egendom, som han förvaltar, och ändring i den sålunda uppkomna
ordningen kan icke komma till stånd. Beredningen har därför föreslagit det
stadgandet, att i nu omnämnda fall den nya lagen skall även i eljest undantagna
delar tillämpas.
Första lagutskottet yttrade vid 1920 års riksdag beträffande förslaget till
lag örn införande av nya giftermålsbalken, att utskottet funne detta lagförslag
väl lösa uppgiften att med avseende å äktenskap, som ingåtts före den
nya lagens trädande i kraft, genomföra dess principer, såvitt det läte sig göra
utan obehörigt intrång å regeln, att en ny lag icke finge verka ändring i redan
uppkomna rättigheter och skyldigheter.
Det må här erinras örn, att danska äktenskapslagen av år 1925 och norska
äktenskapslagen av år 1927 helt tillämpas på äldre äktenskap. Enligt danska
lagen ägde emellertid makarna i samband med lagens ikraftträdande genom
äktenskapsförord bestämma, att äldre rätt skulle tillämpas. Samma möjlighet
lämnade den norska lagen genom begäran hos rätten. Den finska äktenskapslagen
av år 1929 överensstämmer i detta hänseende i princip med den
svenska lagen.
Förslag att införa nya giftermålsbalkens regler om makarnas ekonomiska
förhållanden för alla äldre äktenskap framlades i en uppsats av statsrådet
Östen Undén i Svensk Juristtidning år 1928.1 Däri angav denne såsom en
tänkbar lösning i fråga örn uppdelningen av makarnas samfällda egendom, att
denna delning skulle ske med hänsyn till vilken av makarna, som förvärvat
egendomen. Beträffande makarnas gäld anvisades den utvägen att borgenärerna
skulle erhålla rätt att under en till vissa år fastställd övergångstid ordna
sina mellanhavanden med makarna, varefter nya giftermålsbalken härutinnan
skulle kunna bliva obetingat gällande, över detta förslag gjordes samma år i
tidskriften uttalanden av en del jurister, och anfördes härvid åtskilliga skäl
1 Svensk Juristtidning 1928, s. 28 ff.
8
Första lagutskottets utlåtande Nr 89.
för och emot reformen.1 Frågan upptogs ånyo till behandling i en uppsats i
nämnda tidskrift år 1930 av professor C. G. Björling.2 Denne tillstyrkte reformen
men föreslog, att delningen av makarnas egendom borde efter danskt
och norskt mönster ske med hänsyn till vilken av makarna, som haft förvaltningsrätten
över egendomen. Vad borgenärernas anspråk beträffade borde
man försöka i görligaste mån bibehålla desamma — till den del de redan uppkommit
— i den omfattning äldre giftermålsbalken erkände dem.
Utskottet. Utskottet vill ingalunda förneka, att åtskilliga olägenheter äro förenade med
den av motionären klandrade dubbellagstiftningen å äktenskapsrättens område.
Såsom en viktig rättsgrundsats gäller dock, att ny lag icke må verka ändring
i redan uppkomna rättsförhållanden. Med hänsyn härtill funno sig statsmakterna
vid nya giftermålsbalkens införande böra framgå med stor varsamhet
ifråga örn den nya lagens tillämpning på äldre äktenskap. I denna anda tillskapades
den nya giftermålsbalkens övergångsbestämmelser. Och det torde
icke utau fog kunna sägas, att just dessa övergångsbestämmelser med deras
hänsynstagande till redan bestående äktenskap verksamt bidrogo till lagens
antagande. Att nu avvika från den tankegång, som sålunda följts, vill utskottet
icke tillråda. Med denna sin uppfattning saknar utskottet anledning att
närmare ingå på motionärens särskilt gjorda hemställan örn tillägg till 11 kap.
3 § äldre giftermålsbalken.
Beträffande vad motionären anfört angående de i 5 § 7 mom. i lagen om
införande av nya giftermålsbalken upptagna bestämmelserna örn nya lagens
tillämpning på äldre äktenskap vill utskottet erinra, att denna fråga i vad
rörer boskillnad nyligen varit föremål för Högsta domstolens prövning i en
dom den 26 oktober 1932.s Av denna dom framgår, att för nya giftermålsbalkens
tillämpning på äldre äktenskap efter boskillnad i samband med makarnas
konkurs icke erfordras skifte mellan makarna, örn konkursen ej lämnat
överskott till dem. — Då hemskillnad oftast efterföljes av äktenskapsskillnad,
synes vad motionären i denna del anfört sakna större praktisk betydelse
och icke utgöra tillräckliga skäl för en lagändring. I sådant hänseende
till äventyrs uppkommande rättstvister torde böra överlåtas åt rättstillämpningen
att lösa.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.
Stockholm den 24 april 1933.
På första lagutskottets vägnar:
A. ÅKERMAN.
1 Svensk Juristtidning 1928, s. 509 ff.
2 > » 1930, s. 321 ff.
3 Nytt Juridiskt Arkiv, Avd. T, 1932, s. 585 ff.
Första lagutskottets utlåtande Nr 39.
9
Vid detta ärendes behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Åkerman, Klefbeck, Larson i Lerdala*, Svenson
i Eskhult, Bissmark, Forssell*, Branting* och Halvarsson*;
från andra kammaren: herrar Nilsson i Antnäs, Hedlund i Östersund och
K. A. Westman, fru Östlund, herrar Olsson i Rimforsa* och Olsson i Mellerud,
fröken Wellin samt herr Rosander.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.