Sök i Ratio Lex

Första lagutskottets utlåtande Nr 41

1933-04-24 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1933:41, Första lagutskottets utlåtande Nr 41

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 41.

1

Nr 41.

Ankom till riksdagens kansli den 24 april 1933 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om uppsägning

av konventionen för lösande av konflikter mellan

lagar och jurisdiktioner i fråga örn äktenskapsskillnad

och hemskillnad m. m.

T en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 124,

vilken behandlats av första lagutskottet, har herr Branting yrkat, att riksdagen

måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Majit ville dels

före den 1 december 1933 uppsäga konventionen den 12 juni 1902 för lösande

av konflikter mellan lagar och jurisdiktioner i fråga om äktenskapsskillnad

och hemskillnad, dels ock i samband därmed verkställa utredning av frågan

om revision av lagen den 8 juli 1904 örn vissa internationella rättsförhållanden

rörande äktenskap och förmynderskap.

Beträffande de skäl, motionären anfört till stöd för berörda yrkande, får

utskottet hänvisa till motionen.

Den 12 juni 1902 ingingos i Haag mellan Sverige, Tyskland, Italien med

flera stater tre konventioner angående vissa till familjerätten hörande ämnen

av internationell natur, nämligen dels en konvention för lösande av konflikter

mellan lagar i fråga om äktenskap, dels en konvention för lösande av konflikter

mellan lagar och jurisdiktioner i fråga örn äktenskapsskillnad och hemskillnad,

dels ock en konvention angående förmynderskap för minderåriga. De

i konventionerna upptagna regler införlivades med svensk rätt genom lag

den 8 juli 1904 örn vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap

och förmynderskap.

Den 17 juli 1905 avslutades därefter en konvention mellan Sverige och åtskilliga

andra stater rörande konflikter mellan olika lagar i fråga om vissa

rättsverkningar av äktenskap. Sveriges deltagande i sistnämnda konvention

föranledde lag den 1 juni 1912 örn vissa internationella rättsförhållanden

rörande äktenskaps rättsverkningar.

Sedermera har mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge ingåtts

en särskild konvention den 6 februari 1931 innehållande internationellt privaträttsliga

bestämmelser örn äktenskap, adoption och förmynderskap m. m.,

vilken påkallat en lag den 29 maj 1931 örn viss ändring i 1904 års lag.

Nu förevarande motion berör allenast 1902 års skillnadskonvention och

därav föranledda bestämmelser i 1904 ars lag.

Skillnadskonventionen ratificerades av — förutom Sverige — Belgien, Frankrike,

Italien, Luxemburg, Nederländerna, Portugal, Rumänien, Schweiz, Tysk
Bihang

till riksdagens protokoll 1933. 9 sami. 1 avd. Nr 41. vn 33

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande Nr 41.

land och Ungern. Sedermera har konventionen emellertid uppsagts år 1913 av

Frankrike, år 1918 av Belgien och år 1928 av Schweiz- Å andra sidan ha

Polen och fria staden Danzig därefter anslutit sig till konventionen.

Utskottet anser sig här höra lämna en redogörelse för konventionen, vars

innehåll är uppdelat i tretton olika artiklar.

Artikel 1 i konventionen stadgar, att äkta makar icke må väcka talan örn

äktenskapsskillnad med mindre äktenskapsskillnad är tillåten såväl enligt

deras nationella lag som enligt lagen a den ort, där talan väckes. Samma regel

skall gälla beträffande hemskillnad (separation). Enligt artikel 2 må talan

om äktenskapsskillnad eller hemskillnad ej heller väckas, där ej i det fall varom

fråga är skillnaden är medgiven, örn ock på grund av olika orsaker, såväl enligt

makarnas nationella lag som enligt lagen å den ort, där talan väckes. Utan

hinder av vad i 1 och 2 artiklarna stadgas skall enligt artikel 3 den nationella

lagen allena vinna tillämpning såframt lagen å den ort, där talan väckes,

sådant föreskriver eller tillåter. I artikel 4 föreskrives, att den i föregående

artiklar angivna nationella lagen ej må åberopas för att åt vad som tilldragit

sig medan makarna eller en av dem hade annan nationalitet förläna egenskapen

av orsak till äktenskapsskillnad eller hemskillnad. Artikel 5 innehåller

bestämmelser örn behörig myndighet för prövning av talan örn äktenskapsskillnad

eller hemskillnad. Sådan talan må sålunda, väckas hos myndighet,

som är behörig enligt makarnas nationella lag, eller hos behörig myndighet å

den ort, varest makarna ha sitt hemvist. Ha makarna enligt sin nationella lag

icke samma hemvist, må talan väckas hos behörig myndighet i svarandens

hemort. Om den ena maken överger den andra eller efter det orsak till äktenskapsskillnad

eller hemskillnad uppstått ändrar hemvist, må talan väckas

jämväl hos behörig myndighet i makarnas sista gemensamma hemort. Domsrätt

är emellertid förbehållen at nationell myndighet i den mån sådan myndighet

är allena behörig att upptaga talan örn äktenskapsskillnad eller hemskillnad.

Den utländska myndigheten förblir dock behörig i fråga örn äktenskap,

som icke lämnar rum för talan örn äktenskapsskillnad eller hemskillnad

hos behörig nationell myndighet. Artikel 6 innehåller stadganden örn vissa

provisoriska åtgärder med avseende å upphörande av makarnas samliv. Enligt

artikel 7 skall äktenskapsskillnad eller hemskillnad, som beviljats av en enligt

bestämmelserna i 5 artikeln behörig domstol, allestädes hållas för giltig under

förutsättning att stadgandena i konventionen blivit iakttagna samt att, i fall

domen meddelats utan att svaranden ingått i svaromål, denne blivit stämd i

enlighet med de särskilda föreskrifter, vilkas iakttagande enligt svarandens

nationella lag erfordras för erkännande av utländska domar. Likaledes skall

allestädes såsom giltig anses äktenskapsskillnad eller hemskillnad, som beviljats

av administrativ myndighet, därest i sådan ordning beviljad äktenskapsskillnad

eller hemskillnad anses såsom giltig enligt vardera makens

nationella lag. I artikel 8 föreskrives att, om makarna icke ha samma nationalitet,

deras sista gemensamma lagstiftning skall, såvitt angår tillämpningen

av förestående artiklar, anses såsom deras nationella lag. Enligt artikel 9 äger

konventionen tillämpning allenast beträffande talan om äktenskapsskillnad

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Första lagutskottets utlåtande Nr 41.

eller hemskillnad, som väckes inom någon av de fördragsslutande staterna och

angår makar, av vilka åtminstone den ena är undersåte i någon av dessa stater.

I artikeln förklaras tillika, att ingen stat genom konventionen förbinder sig att

tillämpa en i konventionen ej deltagande stats lagstiftning. Artiklarna 10, 11

och 12 innehålla bestämmelser örn ratifikation, rätten att tillträda konventionen

och tiden för dess ikraftträdande. Enligt artikel 13 skulle konventionen

gälla i fem år, räknat från den dag då erforderligt antal ratifikationer blivit

deponerade, vilket skedde den 1 juni 1904. Konventionen skall anses förnyad

för fem år i sänder, därest icke uppsägning sker. Sådan uppsägning skall

minst sex månader före utgången av sistnämnda tid notificeras nederländska

regeringen, som därom underrättar alla de andra konventionsstaterna. Uppsägningen

gäller endast med avseende å stat, som notificerat densamma. För

övriga stater bibehåller konventionen giltighet.

Mot konventionens regler svarande bestämmelser återfinnas i 3 kap. i 1904

års lag. Kapitlet har erhållit sin nuvarande lydelse genom lag den 12 november

1915.

Enligt 1 § i kapitlet må talan örn äktenskapsskillnad eller hemskillnad

mellan utländska undersåtar upptagas här i riket, om den make mot vilken

talan väckes här har sitt hemvist eller örn makarna samtidigt haft hemvist

inom riket men den make mot vilken talan väckes övergivit den andra eller

efter det orsak till skillnad uppstått flyttat ur riket. Är enligt lagen i den

stat, makarna tillhöra, i allmänhet eller för vissa fall åt inländsk myndighet

förbehållet att pröva talan om äktenskapsskillnad eller hemskillnad mellan

sagda stats undersåtar, må ej i strid mot dylikt förbehåll sådan talan här i

riket upptagas med mindre fråga är om äktenskap, som i makarnas hemland

anses ej vara i behörig form avslutat. Enligt 2 § må äktenskapsskillnad eller

hemskillnad mellan utländska undersåtar ej beviljas utan så är att enligt lagen

i den stat, makarna tillhöra, sådan skillnad varom fråga är må äga rum samt

orsak till skillnaden är för handen ej mindre enligt sagda lag än ock enligt

svensk lag. Ha makarna förut tillhört annan främmande stat, må ej för vinnande

av skillnad åberopas vad som under den tid inträffat med mindre

skillnad varom fråga är på grund därav är medgiven jämväl enligt där

gällande lag. I 3 § meddelas vissa bestämmelser angående provisoriska åtgärder

med avseende å hävande av makarnas samliv. Enligt 4 § skall beslut,

varigenom myndighet i främmande stat beviljat äktenskapsskillnad eller hemskillnad

mellan undersåtar i samma stat, lända till efterrättelse här i riket.

5 § reglerar det fall att myndighet i främmande stat beviljat äktenskapsskillnad

eller hemskillnad mellan undersåtar i annan stat. Sadant beslut ma med

iakttagande av vad i 7 § sägs lända till efterrättelse här i riket under villkor

att, med motsvarande tillämpning av vad i 1 § är stadgat i avseende å svensk

myndighets behörighet att upptaga talan om skillnad mellan undersåtar i

annan stat, det finnes ha tillkommit myndighet i den stat där beslutet meddelats

att upptaga målet samt att orsak till sådan skillnad som genom beslutet

meddelats varit för handen enligt lagen i den stat, makarna tillhörde. Är beslutet

meddelat av annan myndighet än domstol, må det, där fråga är om

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första lagutskottets utlåtande Nr 41.

utländska undersåtar, ej lända till efterrättelse om det av sagda anledning ej

kan vinna erkännande i makarnas hemland. Enligt 6 § äger den, som vill

erhålla stadfästelse å beslut varom i 5 § sägs, göra ansökan därom hos Svea

hovrätt. 7 § föreskriver, att beslut örn äktenskapsskillnad varom i 5 § sägs

ej må såvitt angår frånskild makes rätt att träda i nytt äktenskap vinna tilllämpning

innan stadfästelse å beslutet meddelats av nämnda hovrätt.

I 6 kap. 2 § i 1904 års lag stadgas vidare, att fråga, som angår äktenskapsskillnad

eller hemskillnad mellan makar vilka äro undersåtar i olika stater,

skall bedömas som örn bägge makarna vore undersåtar i den stat, de sist gemensamt

tillhört, eller, örn de ej ha tillhört samma stat, i den stat, mannen tillhör.

(Sistnämnda fall regleras icke i konventionen.) Är myndighets behörighet

beroende av att part äger hemvist inom den stat, myndigheten tillhör, skall

enligt 6 kap. 3 § frågan örn parten där äger hemvist prövas efter lagen i sagda

stat, dock att hustru ej må anses ha annat hemvist än mannen där ej enligt

lagen i den stat, makarna tillhöra, hustrun äger ha särskilt hemvist.

I anledning av den särskilda konventionen med Danmark, Finland, Island

och Norge med internationellt privaträttsliga bestämmelser örn äktenskap,

adoption och förmynderskap m. m. har genom förutnämnda lag den 29 maj

1931 under en särskild paragraf i 6 kap. i 1904 års lag införts en bestämmelse

örn rätt för Konungen att efter avtal med en eller flera av nyssnämnda stater

med avseende å undersåtar i fördragsslutande stat stadga avvikelser från de i

sistnämnda lag givna bestämmelser. Sådana avvikelser ha även stadgats genom

förordning den 31 december 1931 örn vissa internationella rättsförhållanden

rörande äktenskap, adoption och förmynderskap.

Frånsett de olikheter, som sålunda gälla i förhållande till Danmark, Finland,

Island och Norge, innehåller 1904 års lag enhetliga regler i förhållande

till alla främmande stater, oavsett huruvida de äro anslutna till 1902 års skillnadskonvention

eller ej.

Frågan örn en revision av 1902 års skillnadskonvention har varit föremål

för överväganden vid femte Haagkonferensen år 1926 och sjätte Haagkonferensen

år 1928.

Såsom av ovan intagna redogörelse för konventionen framgår, må äktenskapsskillnad

enligt konventionen äga rum allenast såframt äktenskapsskillnad

är tillåten såväl enligt makarnas hemlands lag som enligt lagen i det land, där

begäran örn skillnad framställes, samt dessutom skillnad i det fall varom fråga

är medgives enligt båda dessa lagar örn ock på grund av olika orsaker. Detsamma

gäller beträffande hemskillnad. Då makarna icke ha samma nationalitet,

skall deras sista gemensamma lagstiftning betraktas såsom deras hemlands

lag. Enligt redogörelse över förhandlingarna vid 1926 års konferens

hade särskilt i Schweiz dessa bestämmelser medfört svårigheter. Det hade ofta

förekommit, att en i Schweiz bosatt italienare inginge äktenskap med en

schweiziska. Uppstode därefter söndring i äktenskapet, kunde detsamma icke

upplösas, enär den italienska lagen icke kände skillnad i äktenskap. I Frankrike,

som redan förut uppsagt konventionen, hade av denna anledning avsteg

såtillvida gjorts från nationalitetsprincipens tillämpning att äktenskapsskillnad

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 41.

5

medgivits i motsvarande fall. Schweiz föreslog vid konferensen ett tillägg till

konventionen av innehåll att, när kvinna genom äktenskap med utlänning förlorat

sitt tidigare medborgarskap men återförvärvat det efter vunnen hemskillnad,

äktenskapsskillnad finge meddelas enligt hennes hemlands lag även

örn sådan skillnad ej vore tillåten enligt makarnas sista gemensamma nationella

lag. Det förutsattes dock, att mannens hemlands lagstiftning skulle äga att

vägra erkänna skilsmässan såsom giltig. Med anledning av det schweiziska

förslaget erinrades från svensk sida därom, att enligt den svenska lagen av

den 23 maj 1924 örn förvärvande och förlust av svenskt medborgarskap svensk

kvinnas äktenskap med medborgare i annat land icke medförde förlust av

hennes svenska medborgarskap under annan förutsättning än att hon genom

giftermålet bleve medborgare i det främmande landet och där hade eller efter

förvärvet av medborgarskapet toge sitt hemvist. Det schweiziska förslaget liksom

ett vid konferensen utarbetat förslag föranledde emellertid endast en

anhållan till nederländska regeringen, att den ville till nästa konferens utarbeta

ett schema avseende samtliga de spörsmål, som kunna uppstå i avseende å

äktenskapsskillnad och separation till följd av att makar äga olika nationalitet.

Vid 1928 års konferens behandlades flera frågor rörande ändringar i 1902

och 1905 års konventioner på äktenskaps- och förmynderskapsrättens område.

Dessa konventioner, som alla bygga på den s. k. nationalitetsprincipen, räkna

icke med sådana fall då någon saknar medborgarskap eller är medborgare i mer

än en stat eller då en gift kvinna trots sitt giftermål behållit sitt tidigare medborgarskap.

Enligt redogörelse över förhandlingarna vid denna konferens

uppmärksammades vid densamma bland annat spörsmålet örn rätten att erhålla

skillnad, då makarna ej ha samma nationalitet eller då hustrun, ehuru hon

genom sitt gifte vunnit medborgarskap i mannens hemland, vid sidan därav

bibehållit sin förutvarande nationalitet. 1902 års konvention innehåller i detta

ämne allenast den regeln att beträffande makar, som ej ha gemensam nationalitet,

lagen i den stat, de sist gemensamt tillhört, skall anses såsom deras

nationella lag. Stadgandet vore icke avsett för det fall att mannen naturalisera!®

i ett land och hustrun i ett annat. Anledning förelåge då ej att betrakta

deras äktenskap som oupplösligt därför att den tidigare gemensamma lagen ej

kände skilsmässa och tvärtom. Vidare anmärktes, att regeln ej gåve någon

lösning för det fall att makarna aldrig haft gemensam nationalitet (jfr emellertid

för svensk rätt 6 kap. 2 § i 1904 års lag). Det vore dock icke stadgandets

nu berörda brister, som i praktiken gjort sig mest kännbara, utan det förhållande,

som påpekats av Schweiz vid konferensen år 1926. Även från svensk

sida underströks önskvärdheten av en snar lösning av detta spörsmål. Vid 1928

års konferens utarbetades även förslag om tillägg till 1902 års skillnadskonvention.

Enligt detta förslag skulle den äldre regeln örn tillämpning av sista

gemensamma nationalitetslagen gälla allenast i sådana fall, då blott endera

maken vunnit annan nationalitet. Om makarna aldrig tillhört samma stat eller

väl gjort detta men sedermera vunnit nytt medborgarskap i skilda stater, skulle

ej dömas till skillnad med mindre detta in casa kunnat ske enligt vardera

makens nationella lag. I själva den föreslagna konventionstexten gjordes ej

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första lagutskottets utlåtande Nr 41.

Utskottet.

något undantag från nu anförda regler. Den lösning, som föreslogs beträffande

förenämnda från schweizisk och svensk sida framställda önskemål, innefattades

i tvenne särskilda tilläggsprotokoll. Det ena av dessa avsåg det fall att kvinna

trots giftermål med en utlänning bibehållit medborgarskap i sitt hemland och

jämväl har fast bostad därstädes. Det andra protokollet avsåg det fall, som

särskilt tilldragit sig uppmärksamhet i Schweiz. En hemskild kvinna har läst

bostad i det land, hon tillhörde vid äktenskapets ingående, och har där återförvärvat

sitt genom giftermålet förlorade medborgarskap. Signatärmaktema

å dessa båda protokoll medgåvo det undantag från konventionens regler, att

kvinnans hemland under nämnda förutsättningar ägde bereda henne utväg att

enligt dess lag vinna äktenskapsskillnad, i förstnämnda fall även hemskillnad,

utan hänsyn till huruvida skillnad kunnat vinnas enligt lagen i mannens hemland

respektive makarnas sista gemensamma hemland. Det skulle emellertid

vara envar av de övriga signatärmaktema och sålunda även mannens hemland

obetaget att vägra erkänna en på så sätt vunnen skillnad.

De sålunda i konventionstext eller protokollets form framförda ändringsförslagen

blevo emellertid icke genomförda. Schweiz uppsade, såsom ovan

nämnts, med anledning därav 1902 års skillnadskonvention. Sverige vidtog däremot

icke någon motsvarande åtgärd, i följd varav konventionen för vårt lands

del förlängdes på ytterligare fem år och gäller till och med den 1 juni 1934.

De konventioner på den internationella privaträttens område, som efter hand

kommit till stånd, äro för visso av synnerlig betydelse för förbindelserna olika

stater emellan. Icke minst torde härvid de internationella konventionerna inom

äktenskapsrätten böra tillmätas stort värde. Det är vid sådant förhållande

uppenbart, att frågan örn en uppsägning av någon av dessa konventioner måste

underkastas den omsorgsfullaste prövning.

Yad 1902 års skillnadskonvention beträffar ha på sätt redogörelsen här

ovan utvisar vissa olägenheter av densamma varit föremål för ingående behandling

vid Haagkonferenserna åren 1926 och 1928. Särskilt framhöllos därvid

de svårigheter, som vållades därigenom att den italienska lagen icke medgåve

äktenskapsskillnad. Då envar av konventionsstaterna förbundit sig att

respektera den italienska lagen när vederbörande makar vore italienska undersåtar

eller den italienska lagen utgjorde deras senaste gemensamma lagstiftning,

uteslöte konventionen möjligheten att i någon av konventionsstaterna

döma till skillnad mellan makarna även i sådana fall då en kvinnlig medborgare

i konventionsstat ingått äktenskap med en italienare men trots giftermålet

bibehållit sitt ursprungliga medborgarskap vid sidan av det genom

giftermålet förvärvade medborgarskapet i Italien eller efter giftermålet återförvärvat

sitt ursprungliga medborgarskap.

Enligt vad utskottet inhämtat lia även för vårt lands del förekommit dylika

fall, då svenskfödd kvinna icke kunnat erhålla önskad skillnad i äktenskap

med en italienare. Antalet sådana fall får väl antagas ha varit tämligen ringa

men det måste likväl enligt utskottets mening anses otillfredsställande, att

svensk domstol på grund av ifrågavarande konvention och därav föranledda

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 41.

7

stadganden i 1904 års lag icke under några omständigheter kan döma till

skillnad i äktenskap mellan en svensk kvinna och en italienare. Då någon

ändring av konventionen i nu förevarande avseende icke vid förenämnda konferenser

kunnat ernås och icke heller framdeles torde vara att förvänta, måste

berörda förhållande i och för sig anses såsom ett vägande skäl för uppsägning

av densamma.

Utskottet har därjämte inhämtat, att de mot konventionen svarande bestämmelserna

i 1904 års lag, vilka enligt vad förut nämnts gälla även i förhållande

till stater som icke äro anslutna till konventionen, i praktiken vålla

avsevärda svårigheter jämväl med avseende å medborgare i vissa dylika stater.

Så har bland annat visat sig vara förhållandet gentemot England.

Enligt engelsk rätt må äktenskapsskillnad endast beviljas på grund av horsbrott

eller, på talan av hustrun, med anledning av våldtäktsbrott eller otukt

mot naturen, vartill mannen gjort sig skyldig. I regel förbehåller också den

engelska rätten engelsk myndighet att pröva talan örn äktenskapsskillnad

mellan engelska undersåtar, dock att av myndighet å utländsk ort meddelat

beslut örn äktenskapsskillnad tillerkännes laga verkan i England örn makarna

vid tiden för beslutets meddelande enligt engelsk rätt voro att anse såsom

domicilierade å den utländska orten. För att en engelsman skall anses ha förvärvat

domicil å utländsk ort uppställas emellertid mycket stränga fordringar.

Då nu berörda regler i engelsk rätt enligt 3 kap. 1 och 2 §§ i 1904 års lag

skola respekteras i Sverige, har det visat sig omöjligt eller i allt fall förenat

med synnerlig omgång för en svenskfödd kvinna, som ingått äktenskap med en

engelsman och därigenom blivit engelsk undersåte, att vinna skillnad i äktenskapet.

Liknande svårigheter föreligga även i förhållande till Amerikas förenta

stater.

Enligt de regler, som i allmänhet torde gälla därstädes, föres talan örn äktenskapsskillnad

vid domstol å ort, där käranden är bosatt. En svenskfödd kvinna,

som ingått äktenskap med en amerikansk medborgare, kan sålunda icke instämma

sin man till domstol i Amerika med mindre hon där har eller tager sitt

hemvist. Det har även ansetts vara mycket tvivelaktigt, huruvida ett beslut

örn äktenskapsskillnad, som kunde tänkas meddelat av svensk domstol på talan

av mannen medan denne är bosatt i Amerika, länder till efterrättelse därstädes

och följaktligen även huruvida svensk domstol kan anses behörig att på talan

av mannen upptaga målet. För åvägabringande av äktenskapsskillnad i nu

berörda fall synes fördenskull knappast stå öppen någon annan utväg än att

mannen för talan därom i Amerika. Därvid är dock att märka, att enda äktenskapsskillnadsorsak

enligt exempelvis i staten New York gällande lag är horsbrott

samt att domstol därstädes är behörig att pröva målet endast i fall båda

parterna voro bosatta i staten när brottet blev begånget eller parternas äktenskap

ingåtts i staten eller käranden var bosatt i staten när brottet blev begånget

samt vid rättegångens början fortfarande bor där eller brottet är begånget i

staten samt den oskyldiga maken är bosatt där vid rättegångens början.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Första lagutskottets utlåtande Nr 41.

De svårigheter, som sålunda visat sig föreligga även i förhållande till England

och Amerikas förenta stater vid tillämpningen av ifrågavarande bestämmelser

i 1904 års lag, understödja enligt utskottets mening i väsentlig grad

kravet på uppsägning av 1902 års skillnadskonvention. Utskottet förbiser härvid

icke, att en ändring i 1904 års lag skulle kunna utan uppsägning av konventionen

åstadkommas i förhållande till stater, som icke äro anslutna till densamma.

Ett avsteg från den enhetliga regleringen i 1904 års lag i förhållande

till såväl konventionsstater som icke-konventionsstater har även, såsom förut

nämnts, av särskilda skäl redan skett beträffande Danmark, Finland, Island

och Norge. Det synes likväl icke lämpligen kunna förordas att i förhållande

till ytterligare stater stadga liknande undantag från de regler, som i allmänhet

skola vara gällande. Vid sådant förhållande och då rättelse i vart fall icke kan

vinnas i förhållande till Italien så länge vårt land är bundet av 1902 års skillnadskonvention,

har utskottet ansett övervägande skäl tala för uppsägning av

densamma.

När utskottet sålunda funnit sig böra biträda motionärens yrkande örn uppsägning

av nyssnämnda konvention, vill utskottet emellertid anmärka, att en

dylik uppsägning givetvis icke utesluter möjligheten av en eller flera specialkonventioner,

som med undvikande av de olägenheter, den nuvarande konventionen

medför, skulle kunna tillvarataga de fördelar, en reglering genom konvention

av hithörande frågor i förhållande till vissa stater må erbjuda.

Av det förut anförda framgår, att de skäl som föranlett utskottet att förorda

uppsägning av skillnadskonventionen uppenbarligen, såsom motionären även

hemställt, tillika påkalla revision av de mot konventionen svarande bestämmelserna

i 1904 års lag. Denna revision torde böra ha till huvudsakligt syfte

att bereda ökade möjligheter för svensk domstol att döma till äktenskapsskillnad

när det måste anses avsevärt avvikande från svensk rättsuppfattning

att makarna fortfarande skola vara i äktenskap förenade med varandra.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen med anledning av förevarande motion måtte i

skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville dels

före den 1 december 1933 uppsäga konventionen den 12 juni 1902

för lösande av konflikter mellan lagar och jurisdiktioner i fråga

örn äktenskapsskillnad och hemskillnad, dels och verkställa utredning

av frågan örn en revision i förenämnda hänseenden av

lagen den 8 juli 1904 örn vissa internationella rättsförhållanden

rörande äktenskap och förmynderskap samt för riksdagen framlägga

de förslag, vartill utredningen kan föranleda.

Stockholm den 24 april 1933.

På första lagutskottets vägnar:

A. AKERMAN.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Första lagutskottets utlåtande Nr 41.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit:

från första kammaren: herrar Åkerman, Klefbeck, Larson i Lerdala*, Svenson

i Eskhult. Bissmark, Forssell*, Branting och Halvarsson*;

från andra kammaren: herrar Nilsson i Antnäs, Hedlund i Östersund och

K. A. Westman, fru Östlund, herrar Olsson i Rimforsa* och Olsson i Mellerud,

fröken Wellin samt herr Rosander.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 9 sami.

1 avd.

Nr 41.

792 93 2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1933:179 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion om uppsägning av konventionen för lösande av konflikter mellan lagar ock jurisdiktioner i fråga om äktenskap a1 i texten