Utlåtande i anledning av väckt motion örn utarbetande av nytt förslag till steriliseringslag.
1933-02-28 · 19 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 16 av 19 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1933:12, Utlåtande i anledning av väckt motion örn utarbetande av nytt förslag till steriliseringslag.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
1
Nr 12.
Ankom till riksdagens kansli den 2 mars 1933 kl- 1 e. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion örn utarbetande av nytt förslag
till steriliseringslag.
I en inom första kammaren vackt, till lagutskott hänvisad motion, nr
188, vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Petrén hemställt,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn utarbetande
av ett nytt förslag till steriliseringslag i samband med den pågående utredningen
i abortfrågan.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för berörda yrkande, får utskottet
hänvisa till motionen.
Vid 1922 års riksdag väcktes en motion, I: 38, av herr Petrén, däri han
— under instämmande, såvitt angick motionens syfte, av elva andra ledamöter
av första kammaren — hemställde, att riksdagen ville besluta en
skrivelse med begäran, att Kungl. Majit måtte låta verkställa utredning,
under vilka förhållanden sterilisering av sinnesslöa, sinnessjuka och fallandesjuka,
eventuellt sedlighetsförbrytare, kunde äga rum, samt för riksdagen
framlägga det lagförslag, vartill denna utredning kunde giva anledning.
Motionen behandlades av andra lagutskottet, som i utlåtande, nr 24, lämnade
en redogörelse för olika operationsmetoder, svensk lagstiftning och
rättsdoktrin samt steriliseringsfrågans läge i vissa främmande länder,
varefter utskottet anförde i
»Ett vidmakthållande och förbättrande av den mänskliga rasen är givetvis
ett betydande statsintresse. Förefintligheten av fysiskt och psykiskt
undermåliga individer i större utsträckning är för samhället en
hörda i mer än ett hänseende. Dylika individer äro i regel alls icke eller
föga samhällsnyttiga samt måste merendels försörjas på det allmännas
bekostnad och förorsaka därigenom samhället avsevärda kostnader. Genom
den tillsyn och vård, varav de ofta äro i behov, hinda de även mycken
arbetskraft; och äro de även i övrigt på mångahanda sätt till tunga
och obehag för sina anhöriga och omgivningen. Vidare äro de psykiskt
undermåliga icke sällan till fara för samhället i så måtto, att mångå av
dem hamna på brottets bana. Därtill kommer så, att dessa individer,
som själva äro defekta, icke sällan sätta barn till världen, vilka likaledes
i stor utsträckning bliva fysiskt eller psykiskt defekta, oförmögna att försörja
sig, i behov av vård och understundom farliga för samhället genom
brottsliga tendenser. De olägenheter av olika slag, som ifrågavarande individer
förorsaka samhället, inskränka sig såmedelst ej enbart till deras
egen livstid utan göra sig gällande även för kommande släkten. Enligt
Bihang till riksdagens protokoll 1933. 9 sami. 2 avd. Nr 12. 1
2 Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
vad erfarenheten visat, är de psykiskt undermåligas fruktsamhet ofta mycket
stor. Åtskilliga exempel härpå äro även antörda i motionen.
Örn ock, på sätt i motionen berörts, på den vetenskapliga ärftlighetsforskningens
nuvarande ståndpunkt kännedomen om möjligheterna för
regeneration är i mycket bristfällig, måste det dock för staten framstå såsom
en angelägenhet av vikt att örn möjligt söka förhindra de psykiskt
defektas fortplantning. Denna fråga har också blivit beaktad inom vårt
lands äktenskapslagstiftning. I nu gällande giftermålsbalk är sålunda
stadgat, att den, som är sinnessjuk eller sinnesslö, ej må träda i äktenskap,
och att den, som inom de tre sista åren varit sinnessjuk, skall för att
kunna få lysning till äktenskap med läkarintyg styrka, att sinnessjukdom
icke mera kan hos honom påvisas. Vidare är det föreskrivet, att den, som
är behäftad med fallandesot, vilken härrör av övervägande inre orsaker,
icke får ingå äktenskap, med mindre Konungen finner skäligt tillåta äktenskapet.
Dessa bestämmelser hava åtminstone till väsentligaste mån tillkommit
i rashygieniskt syfte. Vad fallandesot beträffar, utgör sålunda
denna sjukdom ej i och för sig äktenskapshinder, utan gäller äktenskapsförbudet
— som nämnts — endast de fall, där sjukdomen vilar på ett
sjukligt anlag och för den skull måste anses såsom ett tecken på särskild
lara för avkomman. Och vad angår stadgandet, att den, som varit
sinnessjuk, icke under de närmaste åren därefter får ingå äktenskap,
med mindre han kan visa läkarbetyg på att han är frisk, har detta stad
gande, som ju tillkommit för att förhindra äktenskap, därest symton ä
sinnessjukdom åter skulle givit sig tillkänna och sjukdomen sålunda visat
sig vara av periodisk art, just ur rashygienisk synpunkt en väsentlig betydelse
så till vida, att, enligt vad som framgår av förarbetena till 1915
års lag om äktenskaps ingående och upplösning, dylik periodisk sinnessjukdom
med relativt fria intervaller står på starkt ärftlig grund. Vad
slutligen medfödd sinnesslöhet beträffar, är denna i högsta grad beroende
på ärftligt anlag och utgör med hänsyn härtill en bestämd fara för avkomman.
De i motionen anförda exemplen visa ju också, hurusom sinnesslöas
barn i stor utsträckning bliva sinnesslöa eller eljest abnorma.
Införandet av äktenskaps! örbud mot personer av rashygieniska skäl
innebär ju, att syftet med förbudet varit, att personerna i fråga icke skola
fortplanta sig. Detta hindras emellertid icke genom ett äktenskapsförbud,
utan blir ett sådant i hög grad illusoriskt, så länge de, mot vilka
äktenskapsförbudet är riktat, hava full frihet och möjlighet att utan äktenskap
skaffa barn till världen. I all synnerhet gäller detta örn de på
ena eller andra sättet abnorma, vilka på grund av sin psykiska defekt
icke kunna bedöma följderna av sina handlingar.
Utskottet är av den uppfattningen, att här föreligger ett samhällsintresse
av så omfattande betydelse, att det med allt fog kan ifrågasättas
rätt för samhället att medelst av motionären föreslagen åtgärd inskrida
till förebyggande av det missförhållandet, att personer, för vilka äktenskapslörbud
är stadgat av rashygieniska skäl, dock fortplanta sig. Angående
förutsättningarna och de närmare formerna för ett dylikt ingripande
synes erforderlig reglering därutinnan böra ske medelst lagstiftning. Då
emellertid ifrågavarande spörsmål, såsom berörande ett hittills oprövat
område av synnerligen grannlaga natur, givetvis måste, innan statsmakterna
ställas inför ett ståndpunktstagande till frågan örn en lagstiftning
på området, undergå en fullt betryggande och allsidig utredning, ansluter
sig utskottet till motionärens hemställan örn en framställning till Kungl.
Majit i dylikt syfte.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
3
Utskottet vill emellertid till belysning av några av de synpunkter, som
enligt utskottets mening böra vid utredningen komma under ett närmare
bedömande, göra följande uttalanden i ämnet.
Beträffande först frågan örn, vilken av de olika metoderna för sterilisering,
som kan vara att förorda, må följande framhållas.
Vad angår Jcastreringen, synes denna operation icke för någotdera könets
del böra komma i fråga. Könskörtlarna stå ej endast i fortplantningens
tjänst. De hava nämligen ej blott till uppgift att producera sädeskroppar
respektive ägg, utan hava därjämte en s. k. inresekretorisk funktion,
vilken har stor betydelse för kroppsutvecklingen och organismen
överhuvudtaget. En i barndomen utförd kastration medför därför i flera
hänseenden avvikelser i kroppsutvecklingen, men även en först vid vuxen
ålder företagen kastration förorsakar ej sällan svåra rubbningar på såväl
det psykiska som det kroppsliga området. Särskilt vad kvinnan beträffar
har man — enligt vad från auktoritativt läkarhåll meddelats —
i detta hänseende rik erfarenhet. Vid operation å livmodern på grund av
sjukliga förändringar uti denna har man nämligen ofta varit nödsakad
att borttaga även själva könskörtlarna (äggstockarna) och har det i dylika
fall i icke mindre än 48 procent blivit svåra följdsymtom och i 33 procent
lindrigare sådana, medan i de fall, där endast livmodern borttagits,
men äggstockarna kunnat lämnas kvar, motsvarande siffror varit allenast
respektive 18 och 28. Det vill med andra ord säga, att i sistnämnda fall
inträdde alls inga följdsymtom i 54 procent, medan sådana saknades allenast
i 19 procent av de fall, där själva könskörtlarna borttogos. Med sådana
erfarenheter för ögonen måste man anse kastrationen vara absolut
förkastlig, där icke för densamma föreligger rent medicinsk indikation,
d. v. s. där sjukdom i könskörtlarna påkallar deras borttagande. T detta
sammanhang ina också erinras om att, såsom av den föregående redogörelsen
framgår, denna steriliseringsmetod i allmänhet icke är omnämnd
i de amerikanska lagstiftningarna på området.
Vad beträffar sterilisering genom röntgenbehandling torde böra framhållas,
att även denna steriliseringsmetod torde kunna betraktas som en
slags kastration, då genom densamma åstadkommen oförmåga till fortplantning
ju beror på förstörelse av könskörtlarnas vävnad. Enligt auktoritativt
läkaruttalande medför också röntgenbehandling av könskörtlarna
icke sällan svåra följdsymtom. Därtill kommer, att man ännu torde sakna
tillräcklig erfarenhet om röntgenbehandlingens förmåga att åstadkomma
bestående sterilitet. För uppnående av detta mål lärer behandling tid
efter annan behöva upprepas. Av nu anförda skäl synes icke heller röntgenbehandling
böra ifrågakomma såsom steriliseringsmetod.
De olägenheter, som vidlåda sterilisering såväl genom kastration som
medelst röntgenbehandling, förefinnas däremot icke vid det enklare ingrepp,
som består allenast i avskärandet eller bortskärandet till en del av
sädesledarna respektive äggledarna (vasotomi, vasektomi, respektive t liber
o tomi, tuberektomi). I fråga örn mannen är denna operation absolut
ofarlig och kan utföras t. o. m. polikliniskt. Den erfordrar ingen eller
i varje fall endast lokal bedövning och den opererade kan omedelbart återgå
till sitt arbete. I fråga örn kvinnan åter är operationen ej lika enkel,
i det att antingen bukhålan måste öppnas eller — något som i regel lärer
vara görligt beträffande dem, som fött barn — ingreppet ske från mo
derslidan. För operationen är därför för kvinnans del bedövning nödvändig,
och den mäste åtföljas av 8 å 10 dagars sängläge, tills operations
-
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
såret läkts. Skulle någon komplikation tillstöta, lärer operationen icke
vara alldeles ofarlig. Dock torde dödsrisken nied kirurgiens nuvarande
höga ståndpunkt vara synnerligen obetydlig. Operationen har icke någon
inverkan på könsdriften oell hindrar således icke äktenskaplig sammanlevnad
för vare sig kvinnan eller mannen, men omöjliggör helt och
hållet fortplantning. Då något ingrepp ej sker å könskörtlarna, fortsätta
dessa sin inresekretoriska funktion oförhindrat, vilket förklarar, att
operationen icke, som vid kastration och röntgenbehandling, förorsakar
några följdsymtom.
Enligt utskottets förmenande tala både humanitära och praktiska skäl
för att av hittills kända steriliseringsmetoder icke torde böra få ifrågakomma
andra än vasotomi, vasektomi, respektive tuberotomi, tuberektomi.
Föreskrift av sådant innehåll har också inrymts uti flera av de amerikanska
lagstiftningarna å området.
Innan utskottet övergår att uttala sig rörande de olika grupper, som
enligt motionen kunde ifrågasättas böra inbegripas under en blivande lagstiftning
å området, vill utskottet först med några ord beröra avgränsningen
mellan begreppen sinnessjuk och sinnesslö. I det svenska psykiatriska
språkbruket skiljes mellan sinnessjukdom, vilken är en pågående
sjuklig process i hjärnan, och psykisk abnormitet, som beror av antingen
en medfödd abnorm sinnesbeskaffenhet eller en avslutad sjuklig
hjärnprocess. Begreppet sinnessjukdom är dock, enligt vad som framgår
av propositionen vid 1915 års riksdag angående lagstiftningen om äktenskaps
ingående och upplösning, uti denna lagstiftning taget något vidare, i
det att däri inrymmes även det stationära tillstånd av slöhet (s. k. demens
eller blödsinne), vari obotlig sinnessjukdom ofta slutar. Med beteckningen
sinnesslöhet åter avses en sådan psykisk abnormitet, som beror på en
medfödd utvecklingshämning —- vilket är det vanligaste — eller därpå,
att utvecklingshämning inträtt efter en i barnaåren genomgången svårare
sjukdom (t. ex. s. k. barnförlamning). Dessa från tidiga barndomen framträdande
utvecklingshämningar benämnas enligt vanligt språkbruk, när
de äro mera höggradiga: idioti, när de äro mindre svåra: imbecillitet.
Båda dessa grader av utvecklingshämning inrymmas emellertid uti begreppet
sinnesslöhet. Med sinnesslöa avses sålunda de, som från barndomen
äro psykiskt undermåliga i såväl högre som lägre grad (idioter
resp. imbecilla).
Vad då först beträffar de sinnesslöa, torde det — med hänsyn till deras
psykiska defekt — vara uppenbart, att ett äktenskapsförbud beträffande
dem icke i någon mån kan hava något inflytande på deras handlingar
inom det sexuella området. I den mån de icke stå så lågt, att de sakna
driftliv, behärskas de fullständigt av sina drifter och bekymra sig icke det
ringaste örn, att de sätta det ena barnet efter det andra till världen, önskar
man, att de sinnesslöa icke skola fortplanta sig, räcker det därför ej med att
förbjuda dem gifta sig, utan måste man då också direkt hindra dem att få
barn. Därvid torde man i själva verket endast hava två vägar att välja:
antingen att internera dem på anstalt av lämplig art eller att på operativ
väg beröva dem fortplantningsförmågan. En stor del av de sinnesslöa är
— frånsett synpunkten av önskvärdheten att söka förebygga deras fortplantning
— i behov av anstaltsvård, då de på grund av sitt tillstånd icke
lämpligen kunna vårdas annorstädes än å anstalter, som äro anordnade
med hänsyn till denna uppgift. Detta gäller sålunda örn det stora flertalet
av de lägre stående sinnesslöa, de s. k. obildbara sinnesslöa eller
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12. 5
idioterna. För sådana finnas i vårt land särskilda anstalter, s. k. sinnesslöasyler,
anordnade dels som självständiga anstalter oell dels som annex
till anstalter lör bildbara sinnesslöa. Ännu finnas dock å sinnesslöasyler
tillsammantagna endast cirka 1,330 platser, medan ett flerdubbelt antal
sådana platser lärer vara behövligt. De obildbara sinnesslöa torde utgöra
mer än hälften av samtliga sinnesslöa, vilkas hela antal i vårt land beräknas
uppgå till cirka 14,000. Möjlighet torde dock finnas för att förenämnda
platsbehov för obildbara sinnesslöa skall inom ej alltför avlägsen framtid
kunna bliva bättre tillgodosett, då medicinalstyrelsen dels anbefallts
att uppgöra förslag till anordnande av anstalter för svårskötta obildbara
sinnesslöa å såväl Hultsfreds som Vännäs’ förutvarande lägerplatser och
dels, på grund av den 12 augusti 1921 erhållet uppdrag att utreda frågan
örn vården av andra vuxna obildbara sinnesslöa, begärt att få undersöka,
huruvida vid Lund och Härnösand uppförda kaserner kunna för
ändamålet användas. För övrigt är emellertid att märka, att de obildbara
sinnesslöa utgöra den grupp av sinnesslöa, som torde hava minst
betydelse för den här avhandlade frågan, då hos dessa lågt stående sinnesslöa
(s. k. idioter) även sexualdriften i allmänhet lärer vara mer eller
mindre utslocknad. Helt annorlunda torde förhållandet vara nied de. relativt
högre stående sinnesslöa, de s. k. bildbara sinnesslöa eller imbecilla,
vilkas könsdrift ofta lärer vara mycket starkt utvecklad. Sådana begagna
gärna varje tillfälle till sexuellt umgänge, som bjuder sig, varför följden
av att de leva i frihet utan noggrann tillsyn, såsom erfarenheten visar,
ofta blir den, att de sätta det ena barnet efter.det andra till världen. Förde
till vuxen ålder komna sinnesslöa, som tillhöra de imbecillas grupp,
äger emellertid vårt land ännu mycket ringa antal anstaltsplatser, i det
att de anstalter för bildbara sinnesslöa, som hos oss finnas, till övervägande
del äro avsedda för de bildbara sinnesslöa barnen. I skolhemmen
för sådana finnas sålunda numera cirka 1,500 platser, medan vi äga sammanlagt
endast något över 350 platser uti anstalter resp. annexavdelningar
för till vuxen ålder komna bildbara sinnesslöa, de s. k. arbetshemman
för sinnesslöa. Då de sinnesslöas antal i vårt land — som nämnts
— beräknats till cirka 14,000 och bortåt hälften av dem torde tillhöra
gruppen av bildbara sinnesslöa (imbecilla), motsvarar det sålunda befintliga
antalet platser i arbetshem för sinnesslöa endast en ringa bråkdel av
vad som skulle vara behövligt, därest alla imbecilla, som befinna sig. i
fruktbarlietsåldern, skulle kunna bliva omhändertagna i för dem lämplig
anstalt. Visserligen har 1916 års riksdag i skrivelse till Kungl. Maj:! begärt
utredning, vilka åtgärder borde vidtagas för beredande av nödigt antal
anstaltsplatser för till vuxen ålder komna bildbara sinnesslöa, men då, enligt
vad utredningen hittills lärer hava utvisat, dessa icke lämpligen torde
kunna sammanföras i större massor å en och samma plats utan möjlighet
till arbete utomhus, utan frågan bäst torde lösas genom att fortsätta på
den hos oss hittills inslagna vägen att anordna arbetshem såsom annex
till uppfostringsanstalterna för sinnesslöa barn, ligger det i sakens natur,
att ovannämnda mål icke kan nås utan stora kostnader och efter nog så
lång tidsutdräkt. Tillsvidare i varje fall äro alltså kommunerna nödsakade
att omhändertaga dessa sinnnesslöa, vilket emellertid i allmänhet icke
torde kunna ske under sådana förhållanden, att möjligheten för att de fa
tillfälle till sexuellt umgänge kan uteslutas. För att på ett fullt betryggande
sätt förebygga, att de fortplanta sig, återstår då endast såsom en
utväg att, då vederbörande förmyndare, närmaste anhörig eller kommuna
-
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
la myndighet linner förhållandena därtill föranleda, lata sterilisera dem.
I vad män begäran eller samtycke av nämnda vederbörande må anses erforderligt
härför, är en fråga, som särskilt bör bliva föremål för den ifrågasatta
utredningen. Visserligen kan det ju icke under några förhållanden
vara lämpligt, att sådana sinnesslöa, som hava benägenhet för att föra
ett otuktigt levnadssätt, få vistas ute i samhället, utan är det givetvis
önskvärt att få tillräckligt med anstaltsplatser för sådana. Men frånsett
att detta önskemål — såsom nämnts — icke så snart kan Idiva realiserat,
torde för åtskilliga av de till vuxen ålder komna sinnesslöa, som äro i
någon mån arbetsföra — särskilt manliga sådana — anstaltsvård utan
olägenhet kunna undvaras, blott, i den händelse förhållandena därtill föranleda,
den säkerhetsåtgärd, som ligger uti steriliseringen, blir vidtagen.
I sakens natur torae ligga, att risken för förförelse till sexuellt umgänge
beträffande kvinnliga sinnesslöa är mera framträdande och därför behovet
av anstaltsvård för dem ock jämförelsevis större.
Vad sedan angår de sinnessjuka torde det förevarande spörsmålet icke
hava samma betydelse i fråga örn dem som beträffande de sinnesslöa, då
det stora flertalet sinnessjuka i allt fall på grund av sjukdomens yttringar
äro i behov av vård å sinnessjukhus och anstaltsplatser också numera
finnas för det stora flertalet vårdbeliövande sinnessjuka. I övrigt torde
allenast sådana sinnessjuka, vilkas sjukdom är av obotlig ari eller av
periodiskt återkommande natur, böra kunna göras till föremål för sterilisering.
Som redan i det föregående nämnts, är just den periodiska formen
av sinnessjukdom framför allt förorsakad av ett sjukligt anlag.
Irrsken för dettas överförande på avkomman är, enligt vad erfarenheten
visat, i dylika fall lika stol-, vare sig avlandet sker under en sjukdomsperiod
eller i en fri intervall. Frånsett den rasliygieniska synpunkten kan
det emellertid redan av rent yttre sociala skäl icke vara lämpligt, att en
Person med täta anfall av sinnessjukdom under sina fria intervaller skaffar
sig det ena barnet efter det andra. Vid uppkommande fråga örn sterilisering
av periodiskt sinnessjuka synes emellertid möjlig utsikt till sjukdomens
botande böra i de särskilda fallen bliva föremål för bedömande av
läkare och vid den av utskottet ifrågasatta utredningen böra övervägas,
i vad mån en avgränsning av dylika sjuka från rätt till sterilisering i
vissa fall möjligen bör äga rum. I ännu högre grad än vad fallet är beträffande
periodiskt sinnessjuka tala de yttre sociala skälen, såsom oförmåga
att fylla föräldraplikten o. s. v., mot att barn sättas till världen
av dea, som lider av kronisk, obotlig sinnessjukdom — denna må i övrigt
stå på mer eller mindre ärftlig grund. I fråga örn sådana obotligt sinnessjuka,
som kommit in i ett lugnare skede, så att anstaltsvård för dem icke
längre är nödvändig, torde därför sterilisering kunna vara av betydelse.
Detsamma torde ock gälla örn de fall, där en överstånden sinnessjukdom
kvarlämnat en mera påtaglig psykisk defekt, ty icke heller sådana individer
kunna ju lämpa sig för föräldrakallet. I sakens natur synes ligga, att
sterilisering av en periodiskt sinnessjuk med fria intervaller icke bör få
ifrågakomma, med mindre personen själv och, därest han är gift, även
andra maken framställer begäran härom. Även synes samma medverkan
böra ifrågasättas för sterilisering av sådana, hos vilka en överstånden
sinnessjukdom kvarlämnat psykisk defekt. I vad mån, då fråga är om
en obotligt sinnessjuk, vars sjukdom är av kronisk art utan fria inter
valler eller som lupit ut i ett slutligt tillstånd av blödsinne, åtgärden skall
göras beroende av vederbörande förmyndares, nära anhörigs eller kom
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12. 1
munala myndighets begäran eller samtycke, är en fråga, som särskilt bör
bliva föremål för den ifrågasatta utredningen.
Vad de fallandesjuka beträffar torde örn många av dem galla, att de
liro från barndomen sinnesslöa, medan återigen åtskilliga av de fallande-- sjuka, som ursprungligen varit normala, i psykiskt hänseende med arén
Idiva sinnessjuka. Båda dessa grupper av fallandesjuka torde allman
het vara i behov av anstaltsvård, varför den förevarande trugan beträffande
dem blir av mindre betydelse, sedan nödigt antal platser a
epileptikeranstalter blivit anskaffat, en fråga varom utredningen for närvarande
pågår. I övrigt föreligger i fråga örn fallandesjuka, sorn aro
sinnesslöa eller sinnessjuka, givetvis samma indikationer for sterilisering
som beträffande andra sinnesslöa och obotligt sinnessjuka.
Vad åter beträffar fallandesjuka utan psykisk defekt gäller, som förut
nämnts, äktenskapsförbud även för dem., därest sjukdomen härrör av övervägande
inre orsaker, med rättighet dock för Kungl. Majit att meddela
dispens. Sådan har emellertid, såsom i motionen är omnämnt, i allmänhet
endast lämnats i sådana fall, där det kunnat antagas, att äktenskapet
blivit barnlöst. Emellertid har erfarenheten visat, att icke heller beträffande
psykiskt normala fallandesjuka syftet med iiktenskapstorbu
det alltid har nåtts, utan att barn av sådana individer blivit födda utom
äktenskap. I motionen har endast ifrågasatts, att det matte hilva tillätet
att sterilisera fallandesjuka, som styrka, att syftet med deras begäran örn
sterilisering är att få ingå äktenskap. Givetvis äro sådana fall de mest
ömmande, då det måste betecknas som en grymhet mot ^en psykiskt normale
fallandesjuke, att han ej kan fä bilda eget hem, nar tillfälle därtill
bjudes honom. Ser nian frågan icke endast fran den lin mani tara sidan
utan även från rent rashygienisk synpunkt, synes det dock Imnäs visst
fog för att utsträcka medgivandet till sterilisering att gälla alla sådana i
fruktharhetsåldern varande personer, som lida av fallandesot, vilken härrör
av övervägande inre orsaker. Givetvis måste emellertid da såsom vilikor
för steriliseringen böra föreligga, förutom begäran av vederbörande
om åtgärdens vidtagande, uttalande av vederbörande myndighet, att fallandesot
av sådan art är för handen. ., . , ^
I motionen har slutligen ifrågasatts, huruvida icke sterilisering unde
vissa förhållanden kunde vara tillåten beträffande ännu en grupp av
människor, nämligen brottslingar, som begått våldtäkt eller gjort sig skyldiga
till andra svårare sedlighetsförbrytelser. Avses härmed att beröva
en dvlik förbrytare förmåga till sexuellt umgänge oell såmedelst söka förhindra,
att han ånyo, sedan han återfått friheten, hegar våldtäkt eliel
annan svårare sedlighetsförbrytelse, kan givetvis icke någon annan operation
än kassation lämpligen ifrågasättas, då, såsom av det ovan anförda
framgår, vasotomi respektive vasektomi på intet satt borttager förmå
gali av sexuellt umgänge, utan allenast omöjliggör alstrandet av barn.
Icke ens med kastration torde för övrigt sedlighetsförbrytelser kunna nell
förhindras. Av den redogörelse, som är publicerad rörande de i Schweiz
med myndighets medgivande utförda kastrationerna, framgår, att de
sexuella fantasierna visst icke försvinna efter könskörtlarnas borttagande
och att potenson ofta först efter längre tid — månader, ja åratal — lilliständigt
slocknar. Även i fråga om en kasserad synes nian alltså kunna
huva att räkna med otuktiga handlingar, försök till våldtäkt m. fl. sedlig
hetsförbrytelser. Införandet av en straffpåföljd, bestående i att brotts
lingen berövas sina könskörtlar. skulle ju för övrigt innebära ett atel fall
opaginerad Kontrollera mot PDF
s
.ludra lagutskottets utlåtande Nr 12.
till c,n gången tids barbarism, då stympningar, till arten bestämda elter
<let begångna brottet, voro även för vårt lands del förekommande strafformer.
Oell att iörlusten av könskörtlarna icke sällan inedlör svåra rubb
ningar uti organismen, är ju redan i det föregående närmare omnämnt.
Utskottet har också därvid som sin uppfattning uttalat, att kastration icke
bör vara tillåten, med mindre rent medicinsk indikation för dess utförande
föreligger. Anmärkningsvärt är liven, att kastration icke någon
gång lärer vara utförd i de två amerikanska stater, där sterilisering blivit
införd i lagstiftningen allenast som ett straff, vilket kan ådömas vissa
grövre förbrytare. I den ena av dessa stater är den ifrågavarande lagen
numera upphävd och i den andra staten är det rent av stadgat, att steriliseringen
ej får bestå i kastration. Vid sådant förhållande kan ju emellertid
åtgärden icke heller utgöra något led i brottslighetens bekämpande.
I den mån motionären halt sådant syfte med sitt förslag rörande sterilisering
av sedlighetsiörbrytare, måste utskottet alltså, på de ovan anförda
skälen, härutinnan taga bestämt avstånd från detsamma.
Skulle åter motionären med sitt ifrågavarande förslag haft ett rashygieniskt
syfte, är den erinran mot detsamma att göra, att det ur sådan synpunkt
kunde vara lika och ofta kanske än större anledning att företaga sterilisering
å åtskilliga andra brottslingar, särskilt en del vaneförbrytare,
vilkas permanent antisociala tendenser syntes bottna uti ett medfött anlag.
Under förarbetena till vår nu gällande äktenskapslagstiftning framfördes
av Uppsala medicinska fakultet det förslaget, att bland äktenskapshindren
måtte upptagas icke endast sinnessjukdom, sinnesslöhet och visst slag
av iallandesot utan jämväl svårare själslyte eller sedlig defekt, varav
synnerligt stor fara för efterkommandes andliga (inbegripet etiska) utveckling
måste förutses. På närmare anförda skäl upptog emellertid lagberedningen
icke äktenskapsförbud för nämnda kategori, och då Kungl.
Majit och riksdagen ställde sig på samma ståndpunkt, finnes icke heller
sådant äktenskapshinder inrymt uti vår gällande äktenskapslagstiftning.
Utskottet Unner emellertid vägande skäl tala för att ett steriliseringsförfarande
i rashygieniskt intresse begränsas eller i varje fall för närval
ande begränsas att gälla allenast sådana individer, för vilka äktenskapsförbud
är stadgat. Att märka är också, att det härvid — örn man
bortser från de psykiskt normala fallandesjuka — genomgående är fråga
örn psykiskt sjuka och abnorma individer, beträffande vilkas behandling
valet ofta med fog synes kunna stå mellan anstaltsvård eller sterilisering.
Som av det ovan anförda framgår, har utskottet emellertid ifrågasatt, att
sistnämnda åtgärd i dylika fall icke skulle få äga rum utan vederbörande
förmyndares, närmaste anhörigs eller kommunala myndighets begäran eller
samtycke. Skulle nu en lagstiftning örn sterilisering av icke medicinsk
indikation — utsträckt till att omfatta vissa brottslingar, eventuellt,
såsom under utskottsbehandlingen varit på tal, ännu någon ytterligare
grupp, såsom exempelvis de från rashygienisk synpunkt nog så mindervärdiga
kroniska alkoholisterna — även beträffande sådana, liksom i fråga
örn psykiskt normala fallandesjuka, endast gälla rättighet att låta sterilisera
sig, torde lagstiftningen här icke få någon betydelse, då brottslingen
eller den kroniske alkoholisten icke, såsom fallet är med epileptikern, av
ett fakultativt äktenskapsförbud hade anledning att låta sig berövas sin
fortplantningsförmåga. Skulle något kunna vinnas med lagstiftning örn
sterilisering av vissa brottslingar och kroniska alkoholister, måste det därför
uppenbarligen rent av föreskrivas, att sterilisering å dem på så sätt
9
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
bleve obligatorisk, att den under alla förhållanden skulle verkställas före
den dag, då de, elter att hava avtjänat ådömt frihetsstraff respektive varit
intagna å alkoholistanstalt, skulle i laga ordning frigivas. En dylik lagstiltning
skulle ju emellertid betyda införandet av sterilisering stvang för
vissa grupper av människor. Utskottet ansluter sig emellertid till den
även av motionären eljest intagna ståndpunkten, att i den ilrågasatta utredningen
icke borde innefattas frågan örn obligatorisk sterilisering, utan
att densamma endast skulle gälla fastställande av regler, när sterilisering
av sociala skäl må vara tillåten. För en sådan begränsning talar även,
att man därmed undanröjt den viktigaste invändningen mot lagstiftning
på detta område, vilken just gällt tvånget till sterilisering. I detta sammanhang
må också erinras örn, att i amerikanska stater med lagstiftning
örn tvångssterilisering man — av tillgängliga uppgifter att döma — i allmänhet
icke synes hava följt lagens stränga bestämmelser härutinnan,
utan i allmänhet företagit sterilisering endast efter särskilt samtycke.
Ett par andra invändningar mot lagstiftning örn sterilisering, som ofta
blivit framställda, vill utskottet här upptaga till skärskådande.
Den ena av ifrågavarande invändningar är av rashygienisk innebörd.
Det har framhållits å ena sidan, att vår kunskap örn ärftlighetsförhållandena
ännu är mycket bristfällig, men att möjligheten till regeneration,
så att en psykiskt defekt individ kan få ett normalt barn, ingalunda är
utesluten, och å andra sidan, att sterilisering av sinnessjuka och abnorma
från rashygienisk synpunkt icke skulle få så stor betydelse, då de liesta
psykiskt defekta födas av personer, som själva äro normala. Örn också
dessa synpunkter hava sin riktighet, kan utskottet dock ej finna, att de
tala emot den ifrågasatta utredningen. Ty det måste väl dock anses vara
en stor vinst för samhället, örn man kunde förhindra tillkomsten av alla
de sinnesslöa och eljest abnorma, vilka födas av psykiskt deiekta individer,
som icke ens kunna taga hand örn sig själva, än mindre äga förmåga att
försörja och uppfostra sina barn. Härigenom vunnes nämligen icke endast,
att antalet sinnesslöa och abnorma barn minskades, utan även att tillkomsten
förhindrades av just de till dessa kategorier hörande barn, som
icke ägde föräldrar, vilka kunde taga hand örn dem, utan detta måste
komma på samhällets lott. Vad så den första av ovannämnda synpunkter
beträffar, att även en psykiskt defekt kan få ett normalt barn, kan utskottet
icke linna annat än att det under alla förhållanden måste betraktas
såsom icke önskvärt, att sinnesslöa och sinnessjuka sätta barn till världen,
då de ju icke kunna fylla föräldrakallet.
En annan vanlig invändning mot sterilisering av sociala skäl är av
etisk innebörd. Det har nämligen sagts, att dess genomförande kunde befaras
få till följd en ökning av de lösa könsförbindelserna, i det att vederbörande
individer efter steriliseringen skulle känna sig oförhindrade
att ohämmat följa sina drifter. Icke heller denna invändning kan utskottet
tillmäta någon större betydelse. Som redan i det föregående är omnämnt,
torde det nämligen förhålla sig så, att det stora ilertalet av de
individer, örn vilka det bär kan bli fråga, på grund av sin psykiska defekt
icke kan behärska sina drifter, utan under alla förhållanden blint följer
dessa. Givetvis är, såsom ovan framhållits, anstaltsvård i dylika fall
önskvärd, men där sådan av platsbrist ej kan anskaffas, får det väl anses
vara befogat att genom operation beröva ifrågavarande individer fortplantningsförmågan.
Ty för samhället är det dock av stor betydelse,
att dessa sinnesslöa eller eljest abnorma icke skaffa till världen en avkomma,
som med största sannolikhet blir av mycket dålig beskaffenhet.
10
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
Uti en blivande lagstiftning om sterilisering torde, till förhindrande av
missbruk, böra inrymmas noggranna föreskrifter rörande bestämmanderätten
till och sättet för operationens utförande m. m. Utskottet har redan
i det föregående uttalat sig för att någon annan nu känd metod än det
enklare ingrepp, som består i avskärandet eller bortskärandet till en del
av sädesledarna respektive äggledarna (vasotomi, vasektomi respektive
tuberotomi, tuberektomi), icke bör få ifrågakomma. Sådana föreskrifter
synas vidare böra meddelas, att operationen ifråga blir utförd endast under
fullt betryggande förhållanden. I det hänseendet torde vid utredningen
särskilt böra tagas under övervägande, huruvida icke sterilisering av
kvinna, å vilken operationen är mera ingripande än å man, alltid borde
utföras å sjukhus. Vad så själva bestämmanderätten beträffar, kunna olika
möjligheter tänkas. I vissa fall, såsom i fråga örn sinnesslöa, behövde det
kanske icke möta några betänkligheter att låta den enskilde läkaren besluta
örn sterilisering eller eventuellt låta åtgärden vara beroende av
tvenne läkares samstämmiga uppfattning. I så fall borde kanske dock
stadgas, att rapport avgåves till medicinalstyrelsen rörande varje sterilisering
med angivande av indikationen för ingreppet, på vems begäran det
ägt rum, o. s. v. I fråga örn såväl fallandesjuka som sinnessjuka vore
kanske lämpligast att lägga bestämmanderätten i medicinalstyrelsens
hand. Vad särskilt de fallandesjuka beträffar talar härför, att den praxis
nu är rådande, att medicinalstyrelsens yttrande städse brukar inhämtas,
innan Kungl. Majit avgör ansökan örn dispens från äktenskapsförbudet
för fallandesjuk. I sådana ärenden är det den s. k. rättspsykiatriska nämnden,
som beslutar yttrande å medicinalstyrelsens vägnar. Skulle även
en juridiskt utbildad person anses böra deltaga uti beslut av medicinalstyrelsen
rörande sterilisering, kunde ju den rättspskykiatriska nämnden
vid dylika ärendens avgörande lämpligen förstärkas med representanten
för juridisk teori och praxis i medicinalstyrelsens vetenskapliga råd.
Som redan i det föregående framhållits, torde frågan örn när begäran eller
samtycke av vederbörande själv eller hans förmyndare eller närmaste
anhörige eller vederbörande kommunala myndighet skall anses erforderlig,
böra bliva föremål för särskilt övervägande vid den kommande utredningen.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa, att riksdagen i
anledning av förevarande motion måtte hos Kungl. Majit anhålla, att
Kungl. Majit ville låta verkställa utredning, under vilka förutsättningar
och i vilken ordning sterilisering av sinnesslöa, sinnessjuka och fallandesjuka
må kunna företagas, samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill
utredningen kan föranleda.»
I skrivelse nr 250 gjorde riksdagen därefter hos Kungl. Majit den av
utskottet föreslagna anhållan.
Yttranden över riksdagens framställning avgåvos den 2 oktober 1923 av
styrelsen för statens institut för rasbiologi och den 28 oktober 1924 av medicinalstyrelsen.
Medicinalstyrelsen anförde därvid bland annat:
»Uppfattningen örn, huruvida en i individens fysiologiska utveckling och
personliga liv så djupt ingripande åtgärd som tillintetgörande av fortplantningsförmågan
kan anses moraliskt försvarlig eller ej, växlar sä
-
11
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
kerligen rätt mycket ock många äro nog de, som fördöma varje sådant ingrepp,
betraktande det som en otillåten stympning.
Att ingreppet dock är fullt berättigat, när det gäller människors käisa
eller liv, oell då läkarna anse varje annan skyddsåtgärd ineffektiv, torde
vara tämligen allmänt vedertaget. Denna mening tyckes också delas av
riksdagen såsom med tydlighet framgår av ovannämnda lagutskottsutlåtande.
Mindre enhällig är däremot rättsuppfattningen, då fråga blir örn stein
lisering i socialt syfte eller för att bereda vissa sinnessjuka, sinnesslöa
eller fallandesjuka bättre och friare levnadsbetingelser, d. v. s. en sterilisering
av andra humanitära motiv än rent medicinska. Medicinalstyrelsen
håller likväl före, att under vissa omständigheter en sterilisering även på
denna grund kan liava fullt fog.
Som oeftergivliga villkor böra dock härvid uppställas, att, då sterilisering
blivit föreslagen, skälen därför bliva med stöd av avgivet utlåtande
samvetsgrant och sakkunnigt prövade, att under varje förhållande sådant
utlåtande (i original eller avskrift) inlämnas till medicinalstyrelsen och att
operationen alltid utföres å allmänt sjukhus. Vidare torde uppsättas som
villkor, att den ifrågavarande individen själv eller, i fall då denne saknar
förmåga att taga ståndpunkt i saken, de, som närmast företräda honom,
fullt och fritt utrycka sin anslutning till åtgärden. Beträffande epileptici
och sinnessjuka, som äro gifta, eller beträffande epileptici. som hava för
avsikt att ingå äktenskap, torde samtycke jämväl böra erfordras av den
andra parten i äktenskapet.
Medicinalstyrelsen syftar med sterilisering av denna anledning, frånsett
de epileptiska, på sådana sinnessjuka och sinnesslöa, som med hänsyn
till faran att alstra barn äro i behov av internering å anstalter och vilka i
övrigt, såvitt bedömas kan, äro så godartade, att de utan alltför stor risk
skulle kunna få vistas under friare förhållanden, därest de vore urståndsätta
att få barn och till dem fortplanta sina mindervärdiga egenskaper.
Visserligen kan häremot invändas, dels att man föga vet, hurudan den
på så sätt sinnessjukes eller sinnesslöes avkomma blir. dels ock att steriliseringen
ej i och för sig innebär garanti för att den steriliserade trots saknaden
av prokreationsförmåga icke destomindre, på grund av lastbarhet
eller dåliga böjelser blir socialt vådlig, när han återfår sin hillet.
Vad den först nämnda invändningen beträffar, så är det ju sant, att vår
rasbiologiska kunskap på detta område är synnerligen bristfällig och att
man icke vet mycket örn, i vilken grad sinnesdefelder gå i arv, men man
kan å andra sidan säga, att ett oäkta barn — och det blir ju här knappast
fråga om andra — som har en sinnessjuk eller sinnesslö far eller mor, i viss
mån är predestinerat att bliva en föga samhällsnyttig människa.
I fråga örn den andra invändningen — de trots steriliseringen kvarstående
sociala riskerna — så kan den förvisso bemötas med hänvisningen
till, att det här rör sig örn sjuka, som under längre tid vårdats inom sluten
anstalt, varvid vederbörande läkare och fostrare fått gott tillfälle att
bilda sig ett omdöme örn individens möjligheter och förutsättningar att
reda sig i livet utan att hemfalla åt brott eller laster.
Medicinalstyrelsen anser alltså, att tiden nu torde vara mogen för att
man även i vårt land, liksom flerstädes i utlandet skett, på allvar upptager
frågan om sterilisering av sinnessjuka, sinnesslöa och fallandesjuka i fall,
då starka humanitära skäl föreligga härför. En utredning mäste dock
först företagas angående alla på frågans lösning inverkande omständig
-
12
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
heter samt ett förslag till lag utarbetas, innefattande jämväl anvisningar
beträffande operationsmetoder oell fastställande av nödiga kontrolliöreskrifter.
För utredningen torde erfordras såväl juridisk som medicinsk
erfarenhet.
Kostnaderna för denna utredning böra ej behöva bliva synnerligen stora,
då det mesta av förarbetena är undangjort och finnes samlat i det ovan åberopade
riksdagstrycket och i övriga härhos följande bilagor. Vad som
huvudsakligen fattas, är det definitiva ståndpunktstagandet till rättsfrågan,
såsom sådan, och den lagtekniska utformningen av de bestämmelser,
som skola reglera förfarandet.
Att för närvarande lägga rasbiologiska fakta, och endast sådana, till
grund för en lagstiftning på området, torde däremot icke vara lämpligt
eller möjligt, då vårt vetande angående ärftlighetens betydelse för avkomman
till de sinnessjuka, sinnesslöa och fallandesjuka, såsom ovan framhållits,
ännu är så ofullkomligt, som det är.
Genom en grundlig vetenskaplig bearbetning av det i vårt land redan
befintliga materialet — sjukhusjournaler och kyrkoböcker m. m. — samt
dettas fullständigande medelst närmare upplysningars inhämtande från
de sjukas anhöriga, skulle emellertid klarhet sannolikt kunna spridas över
många dunkla punkter i fråga örn ärftligbetens betydelse för dessa sjukdomar.
Sedan denna undersökning vidtagits, vilket dock torde kräva
rätt så lång tid, antagligen flera år, torde man med stöd av de resultat,
vartill utredningen kommit, måhända kunna övergå till positiva åtgärder,
för att genom sterilisering av psykiskt belastade personer förekomma
det sjuka anlagets fortplantning till den följande generationen.»
Ärendet föredrogs sedermera i statsrådet den 30 december 1927, därvid
chefen för socialdepartementet yttrade, bland annat:
»Omvårdnaden örn de svaga och hjälplösa i samhället bar alltmera utvecklats
och fördjupats. Från denna omvårdnad är steget numera icke
långt till åtgärder i syfte att förebygga födelsen av individer, vilka, enligt
vad med säkerhet kan förutses, måste bliva till en börda för sig själva
och för andra.
Emellertid får ej förbises, att en legalisering av de åtgärder, som i detta
avseende ifrågasatts, skulle innebära ett avsteg från den eljest gällande
regeln örn skydd för individens kroppsliga integritet. Såväl på grund härav
som med hänsyn till de grannlaga detaljspörsmål, som på detta område
inställa sig, måste frågan örn sterilisering av mindrevärdiga individer
betraktas såsom synnerligen ömtålig och svårlöst.
Innan man kan bestämma sig för vissa statsåtgärder härutinnan, kräves
alltså en grundlig och allsidig utredning. I andra lagutskottets utlåtande
bar antytts den riktning, i vilken enligt utskottets förmenande lösningen
av en del av de hithörande spörsmålen borde gå. Beträffande grunderna
för den blivande utredningen torde man också delvis kunna följa
dessa uttalanden. Med utgångspunkt från att syftet med en eventuell steriliseringslagstiftning
bör vara det av mig nyss antydda, anser jag sålunda
lika med utskottet, att den krets av personer, för vilka dylik lagstiftning
skulle gälla, i första band kan tänkas begränsad till det område, som innefattas
av vår gällande lagstiftning örn äktenskapsförbud. Detta bör dock
icke utesluta, att vid utredningen undersökes huruvida med samma utgångspunkt
ännu snävare avgränsning kan befinnas lämpligare. En syn
-
13
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
punkt, som härvidlag möjligen även bör beaktas, är den inverkan, som åtgärder
av nu ifrågasatt slag kunna hava på behovet av vederbörandes internering
å anstalt.
Vad beträffar frågan, huruvida lagstiftningen bör bereda möjlighet att
framtvinga sterilisering eller örn den blott skall legalisera frivilligt undergående
av sådan åtgärd, intager jag i huvudsak samma ståndpunkt som
utskottet. Därvid bör dock beaktas, att kravet på frivillighet i vanlig mening
endast kan upprätthållas beträffande dem, som äro vid sina sinnens
bruk, d. v. s. de fallandesjuka, som icke tillika äro sinnessjuka eller sinnesslöa,
och — örn de skola inbegripas — de periodiskt sinnessjuka. Särskilt
beträffande huvudparten av de sinnesslöa kan ju däremot något
verkligt medgivande från vederbörande själv icke komma till stånd, men
detta bör — därest andra garantier kunna erbjudas — enligt min mening
icke få utgöra avgörande hinder för sterilisering. I vad män i dylika fall
begäran eller godkännande av förmyndare eller den, som eljest har vårdnaden
örn vederbörande, bör vara förutsättning, är tydligen en fråga, som
bör behandlas vid utredningen.
I fråga örn det sätt, på vilket sterilisering skulle ske,_ vågar jag i det
skick, vari ärendet ännu befinner sig, icke ansluta mig till utskottets förord
för ett visst slags metod, utan anser jag, att vid utredningen samtliga
metoder, som kunna komma i fråga, bör bliva föremål för övervägande.
Därvid bör synnerlig uppmärksamhet ägnas åt den hälsorisk, som kan
vara förenad med den ena eller andra metoden. Tillika bör undersökas,
huruvida tillräckliga skäl föreligga att i lagstiftningen fastslå viss metod
med uteslutande av andra.
Bland andra punkter, som utskottet framhållit och vilka uppenbarligen
måste omfattas av den blivande utredningen, är sättet för prövning och
avgörande av frågor rörande huruvida sterilisering må äga rum eller ej,
ävensom de bestämmelser, som böra gälla för dylika operationer. Vid utredningen
bör givetvis även behovet av detaljerade kontrollföreskrifter i
olika hänseenden noga beaktas.»
I enlighet med samma dag av Kungl. Majit givet bemyndigande tillkallade
chefen för socialdepartementet fyra sakkunniga att verkställa utredning
och utarbeta förslag angående medgivande till sterilisering i vissa
fall av sinnesslöa, sinnessjuka och fallandesjuka.
De sakkunniga avgåvo den 30 april 1929 förslag till steriliseringslag
jämte motiv och bilagor. Förslaget var av följande lydelse:
»Förslag
till
Steriliseringslag.
Härigenom förordnas som följer:
1 S.
Föreligger grundad anledning antaga, att någon på grund av arvsanlag
skall komma att till sina barn överföra sinnessjukdom, sinnesslöliet eller
fallandesot, som gör dem oförmögna att taga vård om sig själva, må han
14 Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
efter tillstånd enligt denna lag underkastas medicinskt ingrepp, varigenom
kan berövas fortplantningsförmågan (sterilisering).
Lag samma vare, där någon på grund av sjukdom, som ovan sagts, är
varaktigt ur stånd att handhava vårdnaden örn sina harn och skäl äro att
antaga, att sjukdomen är ärftlig.
Sterilisering må endast ske genom ingrepp av sådant slag, att i allmänhet
skada till hälsan ej är därmed förenad.
2 *.
Sterilisering må ej äga rum å den, som ej uppnått den för äktenskaps
ingående stadgade lägsta ålder, med mindre särskilda skäl därtill äro; ej
heller å sinnessjuk, där skälig förhoppning örn hans tillfrisknande finnes.
Ej må någon steriliseras, som ej med insikt örn åtgärdens innebörd
samtyckt därtill, eller någon steriliseras mot sitt nekande eller motstånd.
Underårig, som står under annans vårdnad, må ej steriliseras utan dennes
samtycke; ej heller må den, som på grund av rubbning i själsverksamheten
eller stadigvarande missbruk av rusgivande medel är ur stånd att
vårda sig själv, steriliseras utan förmyndarens samtycke.
3 i
Tillstånd till sterilisering meddelas av medicinalstyrelsen.
4 §.
Vill någon, att sterilisering skall å honom företagas, gore ansökan därom
hos medicinalstyrelsen.
För underårig må ansökan oek göras av den, som har vårdnaden örn
honom, och för den, som är å allmän anstalt intagen, av anstaltens föreståndare.
Förmyndare, som i 2 § tredje stycket avses, må ock göra ansökan i fråga
örn myndlingen.
5 $.
Ansökan örn sterilisering skall ske skriftligen och vara av sökanden
egenhändigt undertecknad.
Ansökningen skall vara åtföljd av prästbevis rörande den, vilken åtgärden
avser, innefattande enahanda uppgifter som flyttningsbetyg, intyg av
anförvanter, make eller andra rörande de omständigheter, som äro av betydelse
för bedömandet, örn sådant fall är för handen, att steriliseringmå
äga rum, intyg av legitimerad läkare angående verkställd undersökning
av den, vilken ansökningen avser, samt, därest till åtgärden erfordras
samtycke av annan än sökanden, egenhändigt undertecknad handling,
vari samtycket givits.
Läkarintyget skall innefatta bevis därom, att den, vilken ansökningen
avser, så ock en var annan, vilkens samtycke jämlikt 2 § utgör villkor tolsten]
iseringen, av läkaren upplysts örn åtgärdens innebörd och följder samt
med insikt om dem samtyckt till åtgärden.
Ansökningen och de handlingar, som skola åtfölja den, skola, med un-''
dantag av prästbeviset, vara avfattade å formulär, som fastställts av medicinalstyrelsen.
6 §.
Har ansökan örn sterilisering rätteligen skett, pröve medicinalstyrelsen,
så fort ske kan, örn steriliseringen må äga rum.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12. 15
Är den, som ansökningen avser, gift och framgår ej av handlingarna,
att den andre maken samtyckt till åtgärden, skall styrelsen, där så ske
kan, bereda denne tillfälle att yttra sig över ansökningen.
Erfordras eljest för prövningen ytterligare upplysningar, förelägge styrelsen
sökanden viss tid att därmed inkomma.
7 $.
Beslut örn tillstånd skall skriftligen utfärdas. I beslutet skall tillika angivas
den tid, för vilken tillståndet gäller.
över heslutet må klagan ej föras.
8 $.
Meddelat tillstånd vare förfallet, där steriliseringen ej verkställts inom
den i heslutet angivna tid.
9 §.
Sterilisering skall verkställas å lasarett eller sjukstuga av där anställd
läkare. Innan steriliseringen sker, skall läkaren erinra den, vilken åtgärden
avser, örn dess innebörd och verkan.
Örn verkställd sterilisering och vad därvid förekommit skall läkaren
ofördröjligen insända meddelande till medicinalstyrelsen.
10 §.
Läkare eller annan, som närvarit vid eller deltagit i handläggning av
ärende angående sterilisering eller i sådant ärende avgivit intyg eller yttrande,
må ej i oträngt mål yppa något av vad han därvid erfarit. Den häremot
bryter höte från och med femtio till och med ett tusen kronor, där
ej förseelsen enligt allmän lag är med svårare straff belagd. Böterna tillfalla
Kronan.
Förseelse, som i denna paragraf avses, må ej åtalas av allmän åklagare,
där den ej av målsägaren till åtal angives.
Denna lag träder i kraft den»
Såsom framgår av förslagets 1 § är detsamma i första hand inriktat på
sterilisering i syfte att göra försök till att förebygga sjukdom. Förslaget
uppställer i sådant avseende krav på positivt stöd — såvitt med hänsyn
till ärftlighetsforskningens ståndpunkt kan bedömas — för antagandet
dels att den person, med vilken åtgärd skall företagas, oavsett örn han
själv är sjuk eller icke, är bärare av anlag till sjukdomen, dels att denna
med avsevärd statistisk sannolikhet kommer att framträda i barnkretsen,
dels ock att sjukdomen medför den i paragrafen angivna vådan.
Då förslaget för steriliseringsåtgärd godtager jämväl viss indikation
av social natur, nämligen varaktig oförmåga på grund av sjukdomen att
fullgöra vårdnadsplikt, lämnas ändock den förutnämnda synpunkten rörande
försök att förebygga sjukdom icke helt åsido, i det att även för
sådant fall förutsättes, att »skäl äro att antaga, att sjukdomen är ärft
-
16
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
lig». Härvidlag avses dock enligt motiveringen till förslaget icke strängare
krav än att åtminstone någon grad av sannolikhet skall finnas för
att sjukdomen i det föreliggande fallet har ärftlig orsak.
Beträffande steriliseringsmetod stadgas, att ingrepp må ske endast av
sådant slag, att i allmänhet skada till hälsan ej är därmed förenad. Denna
bestämmelse avser närmast förbud att utföra kassation för det i lagen
avsedda ändamålet.
Tvångssterilisering förutsättes icke i lagförslaget, vilket tvärtom går
så långt i motsatt riktning, att det icke medgiver sterilisering av någon,
som ej »med insikt örn åtgärdens innebörd samtyckt därtill» eller mot
hans nekande eller motstånd. Till villkor för sterilisering göres att vederbörande
uppnått den lägsta ålder, som stadgats för äktenskaps ingående,
där ej särskilda skäl föranleda undantag. Å sinnessjuk må, där
skälig förhoppning örn tillfrisknande finnes, sterilisering icke företagas,
enär den möjligheten föreligger, att han efter tillfrisknandet icke skulle
giva sitt samtycke till åtgärden, även örn han gör det under sjukdomen.
För sterilisering av underårig eller av omyndig, som är ur stånd att
vårda sig själv, kräves samtycke jämväl av vårdnadshavare respektive
förmyndare. Ifrågavarande samtycke av den, vilken steriliseringen avser,
kan enligt förslaget prövas vara tillfyllest, även örn han på grund
av omyndighet eller rubbning av själsverksamheten är ur stånd att prestera
ett samtycke med rättslig verkan.
Meddelandet av tillstånd till sterilisering ankommer enligt förslaget
på medicinalstyrelsen, där sådant ärende är avsett att handläggas i styrelsens
rättspsykiatriska nämnd. Tillståndet skall gälla för viss tid och
förfaller, där steriliseringen ej verkställts inom utgången av den angivna
tiden.
I de sakkunnigas betänkande har ingående diskuterats frågan, huruvida
särskild lagstiftning överhuvud taget är erforderlig och örn icke
redan därförutom sterilisering måste enligt svensk rätt eller rättsuppfattning
anses tillåten i sådana fall, då den kan anses önskvärd. De sakkunniga
hava därvid hävdat den meningen, att sterilisering även med
vederbörandes samtycke så gott som undantagslöst för närvarande är
rättsstridig — såvida densamma icke företages på rent medicinsk indikation
— och hänförlig till sådan svår kroppsskada, som omförmäles i 14
kap. 10 § strafflagen.
över de sakkunnigas förslag infordrades yttranden från fångvårdsstyrelsen,
socialstyrelsen, medicinalstyrelsen (efter hörande av liospitalsdirektionerna
i riket samt psykiatriska föreningen, centralstyrelsen för
Sveriges läkarförbund och svenska läkarsällskapet), medicinska fakulteterna
i Uppsala och Lund, Karolinska institutets lärarkollegium, styrelsen
för statens institut för rasbiologi samt Överståthållarämbetet och
samtliga länsstyrelser, varjämte svenska fattigvårds- och barnavårdsför
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 72. 17
bundet och svenska kriminalistföreningen hämnades tillfälle att avgiva
yttrande.
Förslaget lämnades utan erinran av fångvårdsstyrelsen och tio länsstyrelser,
av vilka dock flera framhöllo, att de sakkunniga syntes lia gått
fram med för stor försiktighet. Detsamma tillstyrktes med vissa ändringar
av Överståthållarämbetet, nio länsstyrelser, styrelsen för statens
institut för rasbiologi samt svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet.
Två länsstyrelser, som ifrågasatte lämpligheten av att för närvarande
genomföra en steriliseringslagstiftning av den ringa räckvidd, som
förslaget innehölle, ansågo att med antagande av lag i ämnet borde anstå.
Örn ny utredning eller omarbetning av förslaget hemställde socialstyrelsen,
medicinalstyrelsen, medicinska faktulteterna i Uppsala och Lund
samt tre länsstyrelser. Karolinska institutets lärarråd ansåg den föreslagna
steriliseringslagen varken behövlig eller ens önskvärd.
Socialdepartementet överlämnade därefter den 19 november 1931 ärendet
till justitiedepartementet. Ärendets vidare behandling är beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.
Den s. 1c. abortfrågan behandlades senast av riksdagen år 1931, då herr
Andersson i Stockholm m. fl. i en motion, 11:291, föreslogo, att riksdagen
måtte i skrivelse till regeringen hemställa, att regeringen måtte
skyndsamt låta verkställa utredning om, under vilka villkor företagande
av abort må vara tillåtet samt att förslag till sådan lagstiftning och sådana
ändringar av strafflagen föreläggas riksdagen. I enlighet med
första lagutskottets hemställan i dess utlåtande nr 26 avslogs motionen av
riksdagen.
Abortfrågan är emellertid sedan år 1930 föremål för utredning inom
medicinalstyrelsen, vilken utredning alltjämt pågår.
Utskottet anser för sin del, att varsamhet är av nöden, då det gäller
att giva lagbestämmelser på ett område av den grannlaga beskaffenhet
som det förevarande. I de sakkunnigas förslag har emellertid enligt utskottets
mening föreskrivits strängare villkor för den ifrågasatta lagens
tillämplighet, än som av omständigheterna kunna anses betingade.
Mot förslaget kan särskilt erinras, att den rashygieniska — ärftlighetsteoretiska
— principen i allt för hög grad fått undantränga do sociala
och humanitära synpunkterna, att samtycke till stenliseringsåtgärden under
insikt örn dess innebörd för alla fall gjorts till villkor för vidtagande
av förfarandet samt att, så som lagförslaget avfattats, en legalisering
av steriliseringsåtgärder under de förutsättningar, som däri angivits, motsättningsvis
skulle komma att medföra en kriminalisering av andra än
de få fall, som gå in under lagförslagets regler. Skulle förslaget upphöjas
till lag, bomme densamma att bliva tillämplig allenast i ringa utsträckning
oell ofta icke i sådana fall, där steriliseringsåtgärder enligt
Bihang till riksdagens protokoll 1933. 9 sami. 2 avd. Nr 12. ii
Utskottet.
18 Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
utskottets mening äro särskilt påkallade. — Utskottet vill för övrigt ifrågasätta,
huruvida icke till vinnande av vissa lättnader vid avgörandet av
frågan, örn sterilisering skall få ske, detta avgörande skulle kunna under
vissa garantier överlämnas åt två läkare i stället för — såsom de sakkunniga
föreslagit — åt medicinalstyrelsen.
Utskottet finner sig icke hava anledning frånträda den ståndpunkt,
som utskottet i förevarande fråga intog redan vid 1922 års riksdag. En
steriliseringslag i vårt land bör enligt utskottets förmenande vila pä de
principer, som utskottet i sitt vid nämnda riksdag avgivna utlåtande,
nr 24, närmare utvecklat.
Med hänsyn till vad i det föregående anförts anser sig utskottet böra
föreslå, att riksdagen ville hemställa örn ny utredning i steriliseringsfrågan,
därvid särskilt avseende bör fästas vid vad utskottet år 1922 och
här ovan anfört.
Visserligen kan i fall av särskild beskaffenhet ett visst sammanhang
finnas mellan frågorna örn legalisering av abort och av sterilisering. Utskottet
kan emellertid icke ansluta sig till den uppfattningen, att utredningen
av dessa båda spörsmål behöver bedrivas i ett sammanhang. Skäl
föreligga till antagande, att, örn frågorna skulle sammanföras, detta skulle
hava till följd dröjsmål med steriliseringsfrågans lösning. Utskottet anser
emellertid önskvärt, att lagstiftning i sistnämnda fråga skyndsamt åstadkommes.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen i anledning av förevarande motion
måtte hos Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Majit
villo under hänsyntagande till av utskottet anförda
synpunkter i ämnet låta verkställa förnyad utredning,
under vilka förutsättningar och i vilken ordning
sterilisering av sinnesslöa, sinnessjuka och fallandesjuka
må kunna företagas, samt för riksdagen
skyndsamt framlägga det förslag, vartill utredningen
kan föranleda.
Stockholm den 28 februari 1933.
På andra lagutskottets vägnar:
K. G. WESTMAN.
opaginerad Kontrollera mot PDF
lö
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
Irån lörsta kammaren: herrar K. G. Westman, Linder, Sigfrid Hansson, Frändén, Tamm*,
Norman och P. Sandström samt fröken Hesselgren;
från andra kammaren: herrar Magnusson i Skövde, Magnusson i Kalmar*, Hage, Johanson
i Hallagården*, Wallerius, Olovson i Västerås, Pettersson i Hällbacken* och Sandberg.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1933:86 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion om utarbetande av nytt förslag till sterilisering slag. a1 i texten