Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner örn vissa ändringar i lagen om arbetarskydd. Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft två inom andra kammaren väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 51 av herr Hermansson m. fl. och nr 80 av herr Karlsson i Grängesberg m. fl.

1933-03-10 · 15 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 14 av 15 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1933:15, Utlåtande i anledning av väckta motioner örn vissa ändringar i lagen om arbetarskydd. Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft två inom andra kammaren väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 51 av herr Hermansson m. fl. och nr 80 av herr Karlsson i Grängesberg m. fl.

Dokumentets text

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.

Nr 15.

Ankom till riksdagens kansli den 10 mars 1933 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner örn vissa ändringar i lagen

om arbetarskydd.

Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft två inom

andra kammaren väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 51 av

herr Hermansson m. fl. och nr 80 av herr Karlsson i Grängesberg m. fl.

I motionen II: 51 har hemställts, att riksdagen måtte för sin del besluta sådan

ändring av nu gällande lag om arbetarskydd, att forsta paragrafen i nämnda

lag erhåller följande lydelse:

»§ 1.

Denna lag---sätt användes.

Från lagens —--eller icke.

Å arbete inom jordbruket eller till detsamma hörande binäring, vilken icke

bedrives såsom självständigt företag, skola bestämmelserna i 5 § i)—1) samt

de särskilda bestämmelserna rörande minderårigas och kvinnors användande

till arbete icke äga tillämpning.»

I motionen II: 80 har hemställts, att riksdagen måtte besluta vidtaga den ändringen

i lagen örn arbetarskydd, att sista stycket i paragraf 1 utgår och att lagen

alltså skall äga tillämpning även beträffande jordbruket, samt att paragraf 5,

punkt m, skall erhålla följande lydelse: Åt arbetare, som från årets början

varit anställd hos samma arbetsgivare eller företag, skall å tid mellan den 15

maj och den 16 därpå följande september beredas semesterledighet under minst

15 dagar.

Beträffande de skäl, som motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden,

får utskottet hänvisa till motionerna.

Gällande lagstadganden.

Den i motionerna berörda 1 § i lagen den 29 juni 1912 örn arbetarskydd lyder:

»Denna lag äger tillämpning å varje rörelse, industriell eller icke, vari arbetare

användes till arbete för arbetsgivares räkning, så ock å hus-, väg- eller

vattenbyggnad, vattenavledning eller annat dylikt särskilt arbetsföretag, vari

arbetare på sådant sätt användes.

Från lagens tillämpning undantagas dock

a) arbete, som utföres i arbetarens hem eller eljest under sådana förhållanden,

att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande,

b) arbete, som utföres av medlem av arbetsgivarens familj, samt

c) arbete, som utföres av sjöfolk och är att hänföra till skeppstjänst, evad

arbetet utföres ombord eller icke.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.

5

Beträffande arbete inom jordbruket skall denna lag äga tillämpning allenast

i vad den åsyftar att förekomma olycksfall vid användande av maskinella

hjälpmedel eller sådana ångpannor, kokare eller andra kärl under tryck,

som genom explosion kunna förorsaka olycksfall.»

De i motionen II: 51 nämnda lagrummen i 5 § arbetarskyddslagen innehålla

bestämmelser örn raster, nattvila och veckovila.

Den i motionen II: 80 berörda punkt m) i samma paragraf lyder:

»Åt arbetare, som utan avsevärt uppehåll användes till arbete året Tunt och

varit anställd hos arbetsgivaren eller företaget någon längre tid, bör, i allmänhet

under den varmare årstiden, beredas semesterledighet under minst fyra

söckendagar, vilken ledighet i regel bör vara sammanhängande och förlagd

i omedelbar anslutning till sön- eller helgdag.»

Frågan om arbetarskyddslagstiftningens utsträckande till jordbruket.

Enligt det betänkande med förslag till, bland annat, lag om arbetarskydd,

som den s. k. yrkesfarekommittén den 9 december 1909 avgav, skulle den föreslagna

arbetarskyddslagen omfatta jämväl jordbruket. Mot jordbrukets inbegripande

under lagen framställdes emellertid talrika anmärkningar. Utlåtande

över betänkandet infordrades från kommerskollegium.

Till 1912 års riksdag framlades därefter i proposition nr 104 förslag till lag

om arbetarskydd. Föredragande departementschefen framhöll i propositionen,

att lagen i avseende å arbete inom jordbruket borde få tillämpning allenast i vad

den avsåge åtgärder till förekommande av olycksfall i arbete vid användande

av maskiner. Lagens bestämmelser i övrigt vore icke av något avsevärdare

behov påkallade för jordbruksarbetet. Vidare måste det anses angeläget att

söka i möjligaste mån begränsa inspektionsväsendet och kostnaderna för detsamma.

—- Lag örn arbetarskydd antogs av riksdagen.

Efter tillkomsten av 1912 års lag har fråga örn ändringar i densamma vid

olika tillfällen varit uppe. Den 2 november 1925 överlämnade socialstyrelsen

till Kungl. Maj :t, under åberopande av givet uppdrag, ett inom styrelsen utarbetat

förslag till reviderad lag örn arbetarskydd jämte motivering (Statens

offentliga utredningar 1925:84). Socialstyrelsens förslag innebar i fråga om

arbetarskyddslagens tillämpningsområde den utvidgningen, att jordbruksarbetet

skulle i sin helhet omfattas av lagen utan andra inskränkningar, såvitt nu är i

fråga, än att de särskilda bestämmelserna rörande minderårigas och kvinnors

användande till arbete icke skulle äga tillämpning samt att enligt styrelsens

förslag ej heller föreskrifterna angående arbetstiden skulle gälla beträffande

jordbruksarbetet. Med jordbruk skulle likställas till detsamma hörande binäring,

vilken icke bedreves såsom självständigt företag. I övrigt företedde

styrelseförslagets 1 § endast en mindre olikhet mot den nuvarande ordalydelsen.

Socialstyrelsen anförde såsom motivering av sitt ändringsförslag i denna del:

»Lagen är, såsom framgår av förevarande paragrafs första stycke, till sin

läggning allmängiltig. Under dess tillämpning inbegripas sålunda en mångfald

verksamhetsgrenar, t. ex. hotell- och restaurangrörelse samt arbete i

butiker och på kontor, vilka icke kännetecknas av någon avsevärd yrkesfara.

I regel få ej heller dessa verksamhetsgrenar någon känning av lagen — in
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.

spektioner företagas ej beträffande dem annat än på särskild anledning —

men yrkesinspektionen är likväl i tillfälle att, därest missförhållanden skulle

yppa sig, ingripa mot dem och åvägabringa rättelse. Mot bakgrunden av

nu antydda tendens ter sig gällande begränsning av lagens tillämplighet i

avseende å jordbruket inkonsekvent och orättvis. Enligt styrelsens mening

torde det sålunda få anses påkallat, att arbetarskyddslagens tillämpning utvidgas

så, att åtminstone dess bestämmelser till förekommande av olycksfall

och ohälsa i sin helhet bliva tillämpliga å jordbruksarbetet.

Här ifrågavarande lagstiftningsåtgärd är emellertid ej blott förestavad av

teoretisk hänsyn till följdriktighetens och rättvisans krav, utan är den jämväl

motiverad med hänsyn till praktiska skyddsbehov. En del inom jordbruket

använda redskap ha nämligen visat sig medföra sådan olycksfallsrisk,

att de borde giva anledning till ingripande från yrkesinspektionens sida, men

då dessa redskap ej kunnat räknas till de i lagen angivna hjälpmedel, hava

yrkesinspektionens befattningshavare saknat befogenhet därtill.

En allmän tendens att i avseende å statens sociala omvårdnad jämställa jordbruksarbetaren

med industriarbetaren har under de senaste åren tydligt gjort

sig gällande. För vårt lands vidkommande må i sådant avseende erinras örn

lagen angående olycksfallsförsäkring. I fråga örn de internationella strävandena

kan visas på den serie av beslut, som år 1921 fattades av internationella

arbetskonferensen i ändamål att i olika avseenden på det sociala området bringa

jordbruksarbetarna i nivå med industriens arbetare.

Vid en överläggning, som styrelsen i förevarande fråga hållit med representanter

för olika intressen inom jordbruket, gjordes från vissa håll bl. a.

gällande, ej blott att den här ifrågavarande utvidgningen av lagens tillämpning

vore obehövlig samt ägnad att leda till omotiverade trakasserier jämte

ökad och fördyrad inspektion utan även att en dylik åtgärd, då lagens bestämmelser

egentligen vore avfattade med hänsyn till industrien, knappast

skulle för jordbrukets arbetare medföra några avsevärda fördelar. Mot här

antydda erinringar genmäldes, utöver vad ovan anförts till utvidgningens motivering,

i huvudsak, att farhågan för trakasserier måste anses obefogad med

hänsyn till det synnerligen varsamma förfarandet vid skyddsbestämmelsernas

genomförande ■— först överordnad myndighets förbud är straffgaranterat.

Någon ökning eller fördyring av inspektionsväsendet torde ej heller behöva

ifrågakomma, då underinspektörerna redan nu för sin tillsyn å ångpannor och

maskiner m. m. lära relativt ofta besöka det stora flertalet av de jordbrukets

arbetsställen, där utvidgningen skulle kunna påkalla tillsyn från deras sida.

Till stöd. för denna mening erinrades bl. a. örn att lagen, i nu gällande 25 §,

fritager inspektionsorganen från förpliktelsen att utan särskild anledning besöka

arbetsställen, där yrkesfara eller fara för andra mot lagen stridande förhållanden

i regel kan anses utesluten. Jämväl påpekades, att lagen icke komme

att äga tillämpning på de små jordbruksföretag, som icke använda främmande

arbetskraft. Vad slutligen angår anmärkningen, att lagen ej vore avpassad

för jordbruksarbetets förhållanden, framhölls, att lagens allmänna bestämmelser

mot yrkesfara, i dess 3 §, vore lika väl tillämpliga å jordbruket som å andra

verksamhetsgrenar samt bildade en rättsgrund, på vilken alla erforderliga

skyddsanvisningar eller föreskrifter rörande jordbruksarbetet kunde stödjas.

För övrigt innehölle även de mer speciella skyddsbestämmelserna i 4 och 5 §§

åtskilligt, som skulle kunna bliva av värde för nämnda arbete.

Mot kravet på en fullt genomförd likställighet inför arbetarskyddslagen

mellan industriens och jordbrukets arbetare kunna onekligen vissa erinringar

göras. Arbetet inom jordbruket är nämligen i flera hänseenden olika industriarbetet.

Sålunda företer det vanligen ej den enformiga sysselsättningen i

hygieniskt mindre tillfredsställande omgivningar, vilken bär ansetts karak
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.

7

ternera fabriksarbetet och varit den närmaste anledningen till inskränkningarna

i avseende å minderårigas användande inom industrien. Vidare skulle

jordbruksarbetet, som ju är beroende av årstid, väderlek och andra^ växlande

och tillfälliga omständigheter, knappast låta sig inordna under någon med

industrien likartad arbetstidsreglering. Med hänsyn härtill har styrelsen

också undantagit jordbruksarbetet från tillämpning av lagens bestämmelser

rörande arbetstiden samt rörande minderårigas och kvinnors användande till

arbete.

Såvitt styrelsen kan bedöma, skulle den föreslagna utsträckningen av lagens

tillämpning överhuvud taget i praktiken bli föga. märkbar men medföra den

fördelen, att man skulle vinna möjlighet att ingripa mot eventuellt förekommande

missförhållanden.»

En ledamot av socialstyrelsen, byråchefen Bergsten, var av skiljaktig mening

och anförde:

»Med hänsyn till att arbetet inom jordbruket är helt olika industriarbetet

bär även socialstyrelsens majoritet funnit lämpligast att undantaga jordbruket

från det komplex av bestämmelser i lagen, som röra arbetstiden samt

minderårigas och kvinnors användande till arbete. Av de återstående bestämmelserna,

vilka avse förekommande av olycksfall och ohälsa samt närmast

hänföra sig till industriens arbetare, torde jämväl flertalet ^få anses

vara av sådan natur, att de, i betraktande av de säregna arbetsförhållandena

inom jordbruket, icke äro av någon avsevärd betydelse för jordbruksarbetarna.

I den nu gällande arbetarskyddslagen förekommer beträffande arbete

inom jordbruket ej heller någon annan bestämmelse än den, att å sådant arbete

lagen skall äga tillämpning ''allenast i vad den åsyftar att förekomma olycksfall

vid användande av maskinella hjälpmedel eller sådana ångpannor, kokare

eller andra kärl under tryck, som genom explosion kunna förorsaka olycksfall’.

Från yrkesinspektionens sida har emellertid påpekats, att vissa inom

jordbruket använda redskap och anläggningar jämväl visat sig medföra sådan

olycksfallsrisk att de borde giva anledningar till ingripande, men att, då

dessa redskap och anläggningar ej kunnat räknas till de i lagen angivna

hjälpmedel, yrkesinspektionens befattningshavare saknat befogenhet därtill.

Detta är naturligtvis ett missförhållande, som kräver rättelse, men torde

enklare kunna ske genom ett tillägg till ovannämnda, i lagen nu förefintliga

särbestämmelse för jordbruket än genom att lägga detsamma helt under

lagen.

Ur mera teoretisk synpunkt må det visserligen kunna betraktas som ett

skönhetsfel’ att ej på alla slag av arbete få såvitt möjligt tillämpa uniforma

skyddsbestämmelser, men med hänsyn till de praktiska förhållandena synes

mig i fråga örn jordbruksarbetet en sådan anordning som den ovan antydda

eller en liknande vara att föredraga, varigenom å ena sidan tillfälle beredes

till inspektion, där ett verkligt behov av sådan kan anses föreligga, men som

ä andra sidan icke, vare sig direkt eller indirekt, inbjuder till överflödig och

onödigt besvärande inspektion.»

Av de myndigheter och sammanslutningar, vilka i anledning av remiss uttalat

sig örn styrelseförslaget, avstyrkte det övervägande antalet den föreslagna

utsträckningen av lagens tillämplighet i fråga örn jordbruket. Så

var fallet med bl. a. lantbruksstyrelsen, svenska lantarbetsgivarnes centralförening

ävensom samtliga hushållningssällskap utom Västernorrlands läns hushållningssällskap,

som lämnade hela förslaget utan erinran; dock inskränkte sjg

Norrbottens läns hushållningssällskap, under erinran att jordbruken inom detta

län i regel sköttes av jordbrukaren och hans familj och att lagen sålunda

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.

för närvarande endast i undantagsfall erhölle tillämplighet inom länet, till att

i princip uttala, att den största försiktighet borde iakttagas i fråga örn jordbruksnäringens

belastande med ytterligare bördor, i det att dess ekonomiska

förhållanden vöre så prekära, att den i stället vore i stort behov av stöd

och lättnader. Vidare märkas bland de avstyrkande myndigheterna kommerskollegium,

domänstyrelsen samt Överståthållarämbetet och det stora flertalet

länsstyrelser.

Utlåtanden, som på ifrågavarande punkt tillstyrkte lagförslaget eller lämnade

detsamma utan erinran, avgåvos av riksförsäkringsanstalten samt länsstyrelserna

i Stockholms, Hallands, Skaraborgs, Västmanlands, Västernorrlands

och Västerbottens län ävensom av landsorganisationen.

De skäl, som anfördes mot den föreslagna ändringen beträffande jordbruket,

kunna i kort sammanfattning sägas vara följande.

1) Det hade ej visat sig, att något behov förelåge av lagens utsträckning

till jordbruket. Särskilt vore en tillämpning av bestämmelserna i 5 § med föreskrifter

till förekommande av ohälsa obehövlig beträffande jordbruket, där

arbetsförhållandena i stort sett vore hälsosamma. — 2) Jordbruksarbete vore

av den beskaffenhet, att skydd åt arbetare i sådant arbete i väsentlig mån icke

kunde beredas med hjälp av skyddsföreskrifter. Härutinnan framhölls föreliggande

svårigheter med avseende å skydd mot djur, vid arbete på öppna fältet,

vid huggningsarbete, stenbrytning, körslor m. m. — 3) De nu i lagen och

lagförslaget upptagna särskilda skyddsföreskrifterna vore avpassade huvudsakligen

för industrien och vöre ej lämpliga för jordbruket. Länsstyrelsen i

Malmöhus län framhöll särskilt, att jordbrukets byggnader samt stegar och

trappanordningar i foderlador icke i förevarande hänseende tålde jämförelse

med motsvarigheter inom industrien. Även i övrigt framhölls vid de särskilda

punkterna i styrelseförslaget, bl. a. av svenska lantarbetsgivarnas centralförening,

det betungande, stundom orimliga, i en tillämpning av dessa stadganden

å jordbruket. —- 4) Genom förändringarna skulle nya konfliktanledningar

ävensom fara för trakasserier uppstå. — 5) Inspektionen bleve i en

grad, som ej stöde i rätt förhållande till nyttan därmed, besvärande för jordbrukarna

och betungande för tillsynsorganen. ■—- 6) Farhågor kunde hysas

för att de för jordbruket avsedda tillsynsorganen komme att sakna erforderlig

kompetens. — 7) Slutligen skulle förändringen medföra avsevärda kostnader

såväl för det allmänna genom ökad inspektion som ock för de enskilda

jordbrukarna.

Ett ganska stort antal myndigheter och korporationer — däribland lantbruksstyrelsen,

domänstyrelsen, kommerskollegium samt åtskilliga länsstyrelser

och hushållningssällskap —- förordade någon mindre utvidgning av den nuvarande

bestämmelsen i 1 § sista stycket arbetarskyddslagen, i den mån behov

därav kunde föreligga. Härvidlag anslöt sig vederbörande i många fall

till byråchefen Bergstens reservation. Lantbruksstyrelsen ifrågasatte, under

uttalande att styrelsen icke vore beredd att härutinnan avgiva något definitivt

förslag, huruvida det ej vore möjligt att under yrkesinspektionens tillsyn

lägga icke blott maskiner, ångpannor och dylikt, utan även alla fasta anläggningar

inom jordbruket, sålunda alla driftsbyggnader, sågverksanläggningar

m. m. Slutligen uttalades, att ett förefintligt behov av ökat arbetarskydd

inom jordbruket lämpligen kunde fyllas medelst åtgärder till förhindrande av

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.

9

tillverkningen av farliga jordbruksmaskiner, och med liknande syftning förekommo

uttalanden därom, att man medelst i styrelseförslaget förekommande

stadganden rörande förbud mot användande, försäljning och upplåtande av

vissa maskiner och redskap måhända kunde nå det önskade målet.

I proposition nr 40 till 1931 års riksdag med förslag till lag angående ändring

i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 om arbetsskydd dryftades ingående

frågan örn arbetarskyddslagens utvidgning till att omfatta jordbruket. Efter

att hava redogjort för yttranden över socialstyrelsens förslag ävensom för verkställda

statistiska undersökningar erinrade föredragande departementschefen

örn att hans företrädare i ämbetet enligt yttrande till statsrådsprotokollet i proposition

till nästföregående års riksdag angående vissa beslut av den internationella

arbetsorganisationens konferens såsom skäl för att icke utsträcka

arbetarskyddslagstiftningens tillämplighet å jordbruket anfört, att tidpunkten

icke vore lämplig för åtgärder, som skulle innebära nya pålagor för denna näring.

Därefter anförde departementschefen:

»På sätt förut antytts delar jag den uppfattning, som min företrädare tillkännagivit

rörande elen olämpliga tidpunkten för en utvidgning av arbetarskyddslagens

tillämplighet å jordbruket. Utan vidare torde det vara tydligt,

att under nu rådande, för jordbrukets ekonomi bekymmersamma förhållanden

åtgärder som kunna ytterligare belasta denna näring böra undvikas. Ehuru jag

således redan av detta skäl funnit mig icke kunna tillstyrka socialstyrelsens

förslag i förevarande avseende, vill jag dock med hänsyn till den utförliga

behandling denna fråga underkastats i avgivna yttranden något närmare ingå

på densamma.

Med avseende å de av socialstyrelsen anförda mera principiella skälen för

den avhandlade utsträckningen av lagens tillämpningsområde må då visserligen

erkännas, att den nuvarande begränsningen i fråga om jordbruket teoretiskt

sett icke står rätt väl tillsammans med lagens allmänna syftning att bereda

erforderligt skydd åt arbetare, som användas till arbete för främmande

arbetsgivares räkning. Av lantbruksstyrelsen utlåtande och den inom socialstyrelsen

verktällda undersökningen rörande olycksfallsrisken inom jordbruket

framgår också, att vissa olycksfallsrisker inom jordbruket finnas, vilka

icke nås av lagens bestämmelser. Det gäller emellertid även att avgöra, i vad

mån det med hänsyn till föreliggande praktiska och ekonomiska förhållanden

är möjligt och lämpligt att i avseende å jordbruket åt lagen giva en så vidsträckt

tillämpning, som av styrelsen föreslagits. I själva verket lärer mot

vissa olycksfallsrisker inom jordbruket något skydd i den ordning, varom här

är fråga, icke rimligen kunna givas. Detta torde exempelvis gälla beträffande

vissa risker under arbete på öppna fältet utan samband med bristfällighet i maskin

eller redskap; vidare beträffande de flesta risker, som härleda från djur,

såsom slag, stötar och bett, skenande hästar m. m. Men vidare lära, vad jordbrukets

byggnader beträffar, förhållandena vara avsevärt olika förhållandena

inom industrien och därmed någorlunda jämförlig verksamhet. Vägande, skäl

synas därför tala för att icke föra jordbrukets byggnader under lagen, i den

mån de ej redan äro underkastade densamma. Visst avseende lärer ock böra

fästas vid den gjorda invändningen, att de i 4 § av lagen och förslaget givna

bestämmelserna till förekommande av olycksfall i arbetet tillkommit med tanke

på industriens och därmed jämförliga verksamhetsgrenars förhållanden och

att de därför ej väl passa till jordbruket. Vad angår lagens stadganden till före
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.

kommande av ohälsa lära dessa enligt sakens natur icke hava sådan betydelse

för jordbruksarbetet, att en utsträckning till dylikt arbete överhuvud bör

äga rum. Jordbruksarbetet torde i regel vara av hälsosam beskaffenhet, och

den omväxling detsamma erbjuder lärer bereda motvikt till ett stundom under

kortare tid förekommande mindre hälsosamt arbete.

Till länsstyrelsens i Hallands län yttrande att, i den mån jordbrukets drift

mekaniserades och maskiner funne ökad användning därstädes, även jordbrukets

arbete borde vinna ökad trygghet genom arbetarskyddslagen och inspektion,

är att säga, att denna ökade trygghet i huvudsak torde vinnas redan med

det nuvarande stadgandet örn jordbruket i lagens 1 §. I de flesta fall lärer

nämligen en mekanisering resultera i ökning av de »maskinella hjälpmedlen»,

och då träder lagen i en däremot svarande grad i vidgad tillämpning.

Vad beträffar de ekonomiska konsekvenserna av socialstyrelsens förevarande

ändringsförslag äro ju dessa för den enskilde jordbrukarens del synnerligen

ovissa och i högsta grad beroende av det sätt, varå inspektionsverksamheten

utövas. I saknad av andra närmare bestämmelser än de i 4 och 5 §§

av styrelseförslaget givna bleve i allt fall ovissheten så stor, att även ur denna

synpunkt förslaget ter sig såsom förenat med stora vanskligheter. För

det allmänna skulle efter min mening ganska betydande merkostnader förr

eller senare uppstå vid en utvidgning enligt styrelseförslaget. Inspektion

skulle väl jämlikt förslagets 40 § ej nödvändigtvis behöva förekomma i särskilt

stor utsträckning, men det lärer kunna antagas, att en utvidgning av

inspektionen med tiden skulle visa sig ofrånkomlig. Det torde icke med fog

kunna invändas, att, då inspektionsförrättaren ändå befinner sig på platsen

för inspektionen i och för besiktning av maskinella hjälpmedel m. m., den ökning

av inspektionskostnaden, som bleve följden av inspektionsuppgifternas

utökning, icke komme att bliva väsentlig. Stundom skulle väl nämligen inspektionsbesöket

föranledas just av de nya uppgifterna för inspektionen, och

vidare synes det ligga i sakens natur, att om inspektionen utsträcktes att omfatta

byggnader, grustag och dylikt, densamma måste kräva betydligt längre

tid och därmed större kostnad, än om inspektion sker endast i nuvarande omfattning.

Örn således förslaget örn en mera generell utvidgning av lagens tillämplighet

på jordbruket icke kunnat av mig godtagas, har jag däremot övervägt

möjligheten av någon lämplig komplettering av uppräkningen i 1 § sista stycket,

varigenom det i praktiken yppade behovet av utvidgning kunde i huvudsak

tillfredsställas. Därvid har jag fäst mig vid socialstyrelsens yttrande i

lagförslagets motivering, att en del inom jordbruket använda redskap visat sig

medföra sådan olycksfallsrisk, att de borde giva anledning till ingripande

från yrkesinspektionens sida, vartill saknats befogenhet, då de ej kunnat räknas

till de i lagen angivna hjälpmedlen. Genom ett tillägg i 1 §, varigenom

med maskinella hjälpmedel jämställdes övriga redskap, skulle det angivna behovet

till synes kunna väsentligen tillgodoses. Mot ett dylikt tillägg hade måhända

under normala förhållanden några allvarliga betänkligheter icke behövt

möta. Såsom det ekonomiska läget för närvarande är inom jordbruksnäringen,

lärer det emellertid icke vara lämpligt vidtaga några åtgärder, ägnade att öka

de redan nu stora svårigheter, varmed jordbruksdriften är förenad. Tydligt

är, att även en ändring av den mera begränsade art, som jag nyss antydde,

skulle kunna medföra stegrade utgifter för jordbrukarna. Och i allt fall är en

dylik ändring till sina ekonomiska verkningar svår att med någon större grad

av säkerhet beräkna. På grund härav har jag icke heller kunnat tillstyrka en

partiell ändring av 1 § i lagen, utan lagrummet har i departementsförslaget

lämnats i helt orubbat skick.»

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.

11

I anledning av propositionen väcktes inom riksdagen motioner, inom första

kammaren nr 205 av herr Sigfrid Hansson m. fl. oell nr 206 av herr Lindhagen

samt inom andra kammaren nr 349 av herr Sävström m. fl. och nr 352

av herr Karlsson i Grängesberg m. fl. I motionen I: 206 yrkades, att samtliga

de begränsningar beträffande lagens omfattning, som förevarande paragraf

nu uppställer, måtte försvinna. I motionen II: 352 hemställdes, att lagens

bestämmelser i allo och i motionerna I: 205 och II: 349, att desamma

med de i nu förevarande motion 11:51 angivna undantagen skulle äga tillämpning

å jordbruket. Motionerna I: 205 och II: 349 överensstämde med

socialstyrelsens förslag utom därutinnan, att socialstyrelsen icke ansett någon

av bestämmelserna örn arbetstiden böra äga tillämpning å jordbruket.

I sitt i ärendet avgivna utlåtande, nr 24, anförde andra lagutskottet:

»I fråga örn jordbruket är utskottet av den meningen, att lagens föreskrifter

rörande minderårigas och kvinnors användande i arbete samt de föreslagna bestämmelserna

örn semester icke lämpligen kunna göras tillämpliga å denna

näring. Vad beträffar den föreslagna utsträckningen i övrigt har den i ärendet

förebragta utredningen ej övertygat utskottet därom, att någon mera väsentlig

minskning av olycksfallsriskerna skulle stå att vinna genom en dylik

utsträckning. I detta sammanhang vill utskottet erinra örn att det i 7 § 2 mom.

i propositionen upptagna försäljningsförbudet för maskiner, vilket återfinnes

i utskottets förslag, torde vara ägnat att förebygga olycksfall jämväl inom

jordbruket. Med hänsyn till vad sålunda anförts och på de av föredragande departementschefen

anförda skäl har utskottet ej funnit sig kunna tillstyrka den

föreslagna utvidgningen. Liksom i propositionen upptages sålunda icke 1 §

i utskottets förslag.»

Reservation beträffande utskottets utlåtande i denna del anfördes av herr

Sigfrid Hansson m. fl. Reservanterna hemställde, att riksdagen måtte för

sin del antaga en lag angående ändring i vissa delar av arbetarskyddslagen,

enligt vilken 1 § av denna lag skulle erhålla den i nu förevarande motion

II: 51 angivna lydelsen.

Riksdagen godkände utskottets utlåtande i denna del.

Vid 1932 års riksdag väcktes motioner i samma ämnen, som de nu föreliggande.

Herr Hermansson m. fl. framställde i motionen II: 133 samma yrkanden

som nu i motionen II: 51, och herr Karlsson i Grängesberg m. fl.

gjorde i motionen II: 61 samma hemställan som nu i motionen II: 80.

Andra lagutskottet yttrade i utlåtande nr 14 följande:

»Jämväl vid fjolårets riksdag väcktes fråga örn utsträckande av arbetarskyddslagens

tillämplighetsområde till jordbruket. Riksdagen biföll dock

icke de yrkanden, som framställdes örn dylik utvidgning av arbetarskyddslagstiftningen.

Några därvid ej uppmärksammade skäl hava icke åberopats i de

nu förevarande motionerna. Med hänsyn till att frågan befinner sig i väsentligen

samma skick som förra året anser utskottet sig icke böra tillstyrka

riksdagen att frångå sitt då fattade beslut i ämnet.»

Utskottet hemställde, att motionerna icke måtte föranleda till någon riksdagens

åtgärd.

Reservation anfördes av sex ledamöter, som yrkade bifall till motionen

II: 133.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets förslag avslå motionerna.

Till belysande av olycksfallsrisken inom jordbruket får utskottet här återgiva

en vid propositionen nr 40 till 1931 års riksdag fogad tabell, kompletterad

med uppgifter för åren 1928 och 1929.

Yrkesgrupp

Antal förlorade

arbetsdagar per

årsarbetare

Antal olycksfall

per 100 års- arbetare

Antal förlorade

arbetsdagar per

olycksfall

1923

1926

1927

1928

1929

1923

1926

1927

1928

1929

1923

1926

1927

1928

1929

b a,. Jordbruk och

boskapsskötsel

6.97

8.70

6.36

6.so

8.09

3.04

3. ss

3.96

4.S3

5.17

229

228

160

161

154

3. Metallindustri . .

6.62

6.87

7.35

9.56

10.12

11.67

15.30

16.13

17.23

19.59

57

45

46

56

52

8. Närings- och njut- ningsämnesind. .

5.18

5.70

4.35

5.40

5.33

4.76

5.88

5.92

6.02

7.55

109

97

74

90

71

9 Textil- och be- klädnadsindustri .

2.19

2.36

2.20

2.20

2.09

1.58

1.82

1.95

2.01

2.83

139

130

113

109

74

10. Läder-, gummi- och hårindustri .

2.12

2.58

3.24

2.60

2.16

2.80

3.27

3.43

3.28

4.27

76

79

94

79

51

11. Kemisk-teknisk

industri ....

7.44

16.19

6.25

8.88

8.60

9.99

8.87

8.86

9.25

10.92

74

182

71

96

79

13. Kraft-, belysnings- och vattenverk .

2.37

8.62

9.05

11.83

9.10

18.7

6.00

6.71

6.85

7.49

126

144

135

173

121

16. Samfärdsel utom

sjöfart.....

5.39

5.59

6.07

7.96

7.23

5.10

5.64

5.87

5.91

7.37

106

99

103

135

98

Frågan om arbetarsemester.

År 1917 väcktes av herr Ström m. fl. i första kammaren och av herr Björling

m. fl. i andra kammaren motioner, nr 92 respektive 309, angående skrivelse

till Kungl. Maj :t med anhållan örn utredning och förslag beträffande

allmän arbetarsemester. Socialstyrelsen avgav på begäran av vederbörande

tillfälliga utskott utlåtande i frågan och förordade därvid en allsidig utredning

av densamma. Motionerna biföllos av riksdagen. Sedermera remitterades

riksdagsskrivelsen i ämnet till socialstyrelsen. Efter det arbetstidskommittén

tillsatts, överlämnades till densamma bland andra frågor rörande arbetstiden

även den angående arbetarsemester.

Arbetstidskommittén avgav den 13 mars 1920 ett betänkande med förslag

till lag örn arbetarsemester. I detta lagförslag stadgades, att örn arbetare

utan avbrott varit anställd hos samma arbetsgivare eller företag från och med

den 16 september nästföregående år och han sedan minst en månad användes till

arbete, varå lagen ägde tillämpning, skulle det i regel åligga arbetsgivaren

att å tid mellan den 15 maj och den 16 därpå följande september bereda arbetaren

sammanhängande ledighet (semester) under minst åtta dygn. Kommittén

var mellertid icke enhällig.

Kommittéförslaget remitterades till bland andra socialstyrelsen. Den 2 november

1925 överlämnade socialstyrelsen, som förut nämnts, till Kungl. Majit

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.

13

ett inom styrelsen utarbetat förslag till reviderad lag om arbetarskydd jämte

motivering (Statens offentliga utredningar 1925: 34). I detta lagförslag hade

styrelsen upptagit en bestämmelse örn arbetarsemester. Förslagets 18 § innehöll

nämligen, att åt arbetare, som utan avsevärt uppehåll användes till arbete

året runt och varit anställd hos samma arbetsgivare någon längre tid, borde,

såvitt möjligt under den varma årstiden, beredas sammanhängande ledighet

(semester) under minst en vecka med i skälig mån bibehållen avlöning.

I fråga örn styrelseförslagets bestämning av semesterns längd var inom socialstyrelsen

byråchefen Bergsten av skiljaktig mening i det att han föreslog,

att bestämmelsen örn semestertidens längd borde formuleras i samma tänjbara

ordalag som villkoren för åtnjutande av semester.

Vid sammanträde med sociala rådet ifrågasatte en arbetsgivarrepresentant,

huruvida stadgande örn semester över huvud vore behövlig, enär frågan örn semesterrätten

plägade regleras genom kollektivavtal.

Från ett stort antal såväl myndigheter som enskilda sammanslutningar framställdes

i remissyttranden invändningar mot stadgandet i 18 § av styrelseförslaget.

Yttranden avgåvos av bl. a. kommerskollegium, järnkontoret,

svenska teknologföreningen, Sveriges industriförbund, Sveriges verkstadsförening

och svenska arbetsgivareföreningen.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet hemställde i skrivelse den 8

april 1930, att den föreslagna semestertiden måtte, vad de yngre minderåriga

arbetarna anginge, utsträckas till 14 dagar.

Vid 1930 års riksdag väcktes inom andra kammaren motion, nr 260, av herr

Karlsson i Grängesberg m. fl., i vilken hemställdes, att riksdagen måtte antaga

ett av motionärerna framlagt förslag till lag örn arbetarsemester. Enligt

detta förslag skulle det, örn arbetare varit anställd hos samma arbetsgivare

eller företag från och med den 1 januari, i regel åligga arbetsgivaren

att å tid mellan den 15 maj och den 16 därpå följande september bereda arbetaren

sammanhängande ledighet (semester) under minst femton dygn.

Andra lagutskottet påpekade i sitt över motionen avgivna utlåtande, nr 20,

bl. a., att socialstyrelsens förslag till reviderad arbetarskyddslag ännu icke

varit föremål för riksdagens prövning samt hemställde, att motionen icke måtte

föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Denna hemställan bifölls av riksdagen.

Genom proposition nr 40 till 1931 års riksdag framlades förslag till lag angående

ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 örn arbetarskydd.

Därvid föreslogs, att i lagen skulle införas ett stadgande i 5 § punkt m) av

den lydelse detta lagrum nu äger.

Inom riksdagen väcktes i anledning av propositionen motioner, nr 205 i

första kammaren av herr Sigfrid Hansson m. fl., nr 349 i andra kammaren

av herr Sävström m. fl. och nr 352 i samma kammare av herr Karlsson i Grängesberg

m. fl. I motionerna 1:205 och 11:349, vilka voro likalydande, yrkades,

att semesterledigheten måtte, i enlighet med vad socialstyrelsen föreslagit,

bestämmas till minst en vecka med i skälig mån bibehållen avlöning.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.

Utskottet.

I motion 11:352 hemställdes, att stadgandet om semester måtte givas den

avfattningen, att åt arbetare, som från årets början varit anställd hos samma

arbetsgivare eller företag, skulle å tid mellan den 15 maj och den 16 därpå följande

september beredas semesterledighet under minst 15 dagar, med skäligen

bibehållen avlöning.

Andra lagutskottet framhöll i sitt i ärendet avgivna utlåtande, nr 24, att

utskottet icke kunde förorda längre lagstadgad minimitid för semestern än

den i propositionen upptagna. Örn den åsyftade ledigheten benämndes semester

framginge därav, att vederbörande under ledigheten åtminstone till

huvudsaklig del bör åtnjuta avlöning. Skulle bestämmelser meddelas örn rätt

till lön under semesterledighet, skulle detta innebära en inskränkning i lagen

av begreppet semester till att avse ledighet utan avlöning, något som icke vore

lämpligt.

Det lagförslag, som utskottet förordade, skilde sig i nu ifrågavarande del

icke från det genom propositionen framlagda.

Mot utskottets utlåtande i denna del reserverade sig herr Sigfrid Hansson

m. fl. samt fröken Hesselgren, vilka tillstyrkte yrkandet, att den lagstadgade

ledigheten borde avse minst en vecka.

Utskottets utlåtande godkändes i förevarande del av riksdagen.

Vid 1932 års riksdag framställde herr Karlsson i Grängesberg m. fl. i motion

II: 61 samma förslag till ändring av 5 § punkt m) i arbetarskyddslagen, som

nu föreligger i motionen 11:80.

Andra lagutskottet anförde i utlåtande nr 14, att utskottet saknade anledning

att ändra sin år 1931 i ämnet intagna ståndpunkt, samt hemställde, att motionen

icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Riksdagen biföll denna hemställan.

Lagen örn arbetarskydd äger enligt sin nu gällande lydelse beträffande arbete

inom jordbruket giltighet allenast i vad den åsyftar att förekomma

olycksfall vid användande av maskinella hjälpmedel eller sådana ångpannor,

kokare eller andra kärl under tryck, som genom explosion kunna förorsaka

olycksfall. Uttrycket maskinella hjälpmedel har i praktiken tolkats så, att

det övervägande antalet jordbruksmaskiner, nämligen de, som drivas med

handkraft eller med användande av dragdjur, kommit utanför lagens tillämplighetsområde.

Lagen örn arbetarskydd är emellertid till sin läggning allmängiltig.

Att jordbruket och dess binäringar med den begränsning, som ovan

berörts, äro uteslutna från lagens tillämpning, måste därför anses vara inkonsekvent

och orättvist.

Att arbetarna inom jordbruket äro i behov av ökat skydd är oomtvistligt.

Den risk för skada under arbetet, för vilken lantarbetarna äro utsatta, är större

än för en hel del andra arbetargrupper.

Mot utvidgning av lagens tillämplighetsområde har invänts, bland annat,

att densamma skulle vara ägnad att leda till omotiverade trakasserier jämte

ökad och fördyrad inspektion. Enligt utskottets åsikt måste emellertid far
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.

15

hågan för trakasserier anses helt obefogad. Någon mera avsevärd ökning eller

fördyring av inspektionsväsendet torde ej heller behöva ifrågakomma. Flertalet

av jordbrukets arbetsställen besökas redan enligt nu gällande regler av

vederbörande underinspektörer. Vidare må påpekas, att 25 § i lagen fritager

inspektionsorganen från förpliktelsen att utan särskild anledning besöka arbetsställen,

där yrkesfara eller fara för andra mot lagen stridande förhållanden

i regel kan anses utesluten. Utskottet vill i detta sammanhang även framhålla,

att jordbruket genom att arbetarskyddslagen i större utsträckning bleve

tillämplig icke endast skulle komma att åsamkas kostnader utan även skulle

med avseende å nedsättning i olycksfallsförsäkringspremier komma i åtnjutande

av viss ekonomisk lättnad.

Enligt utskottets mening bör jordbruksarbetet undantagas från tillämpningen

av lagens bestämmelser angående arbetstiden samt rörande minderårigas

och kvinnors användande till arbete. Härigenom skulle den olikhet, som —

på sätt bl. a. socialstyrelsen påpekat — onekligen torde förefinnas mellan

industriens och jordbrukets arbetare, bliva i tillräcklig omfattning beaktad.

Däremot anser utskottet, att lagens bestämmelser i övrigt böra göras tillämpliga

beträffande jordbruket.

Utskottet tillstyrker på grund av det anförda bifall till det i motionen II: 51

framställda förslaget till ändring i lagen örn arbetarskydd med tillägg allenast

av en bestämmelse angående lagens ikraftträdande.

Vad angår det i motionen II: 80 gjorda yrkandet örn ändring i 1 § i nämnda

lag följer av vad utskottet ovan anfört, att utskottet icke kan tillstyrka

bifall till motionens yrkande i denna del.

Beträffande åter vad i motionen II: 80 hemställts med avseende å semesterledighet

åt arbetare saknar riksdagen enligt utskottets mening anledning att

frånträda sin tidigare och senast vid 1932 års riksdag därutinnan intagna

ståndpunkt.

Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,

A) 1) att riksdagen i anledning av motionen II: 51 måtte

för sin del antaga följande

Lag

om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 29 juni 1912

(nr 20B) om arbetarskydd.

Härigenom förordnas, att 1 § i lagen den 29 juni 1912 (nr

206) om arbetarskydd skall erhålla följande ändrade lydelse: 1

1 §•

Denna lag---sätt användes.

Från lagens---eller icke.

Å arbete inom jordbruket eller till detsamma hörande binäring,

vilken icke bedrives såsom självständigt företag, skola

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.

bestämmelserna i 5 § i)-—1) samt de särskilda bestämmelserna

rörande minderårigas och kvinnors användande till arbete icke

äga tillämpning.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

2) att motionen 11:80, såvitt den avser ändring i 1 §

lagen örn arbetarskydd måtte anses besvarad genom vad under

1) anförts; samt

B) att motionen 11:80, i vad den avser ändring i 5 § punkt

m) i samma lag, icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 10 mars 1933.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar K. G. Westman,1 Fränden*, Norman och P.

Sandström, fröken Hesselgren samt herrar Olof Carlsson*, Larsson i Brålanda*.

Forslund och Löfvander2;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Skövde, Wallerius, Pettersson i Hällbacken,

Hansson i Trollhättan* och Gardell i Gans, fru Nordgren samt herrar

Sandberg* och Hermansson.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

1 > > > behandlingen av frågan om ändring i 5 § punkt m) i arbetarskyddslagen.

2 > > » > >>> • > 1 § i samma lag.

Reservationer:

Beträffande punkt A).

1) av herr K. G. Westman, som anfört:

»Det må ingalunda förnekas, att vissa olycksfallsrisker finnas inom jordbruket,

vilka falla utanför den gällande lagens tillämplighetsområde. Mot

åtskilliga av dessa risker kan dock något skydd i den ordning, varom här är

fråga, icke givas. Så är förhållandet beträffande risker vid arbete utomhus

utan samband med bristfällighet i maskiner, i fråga örn risker, som härleda

från djur, samt beträffande risker, som förekomma vid hanterandet av enklare

redskap. Vad jordbrukets byggnader beträffar, äro förhållandena i fråga

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.

17

om dem avsevärt olika förhållandena inom industrien och därmed någorlunda

jämförlig verksamhet. Att föra jordbrukets byggnader under lagen, i den

mån de icke redan äro underkastade densamma, synes icke lämpligt och skulle

stöta på synnerligen avsevärda praktiska svårigheter.

I fråga örn jordbruksarbetet är naturligtvis skydd av behovet påkallat, i

den mån maskiner användas i arbetet. I syfte att åstadkomma ett sådant

skydd ha i arbetarskyddslagen införts bestämmelser, som avse att förhindra,

att farliga jordbruksmaskiner försäljas och användas. Vidare stadgar lagen i

sista stycket i 1 §, att den skall äga tillämpning på jordbruket, i vad den

åsyftar att förekomma olycksfall vid användande av maskinella hjälpmedel

eller ångpannor o. dyl. Uttrycket »maskinella hjälpmedel» lär emellertid i

praktiken tolkas så, att därunder hänföras allenast »maskiner, som motsvara

dem, som användas inom industrien». Inom jordbruket användes ett flertal

maskinella hjälpmedel, som icke motsvara dem, som användas inom industrien.

Med hänsyn till jordbrukets moderna maskinella utrustning synes anledning

föreligga att verkställa en utredning, örn och i vilken utsträckning de av

jordbrukets maskinella hjälpmedel, som icke motsvara industriens, kunna inbegripas

under tillämpning av arbetarskyddslagen, där detta utan nämnvärda

kostnader och praktiska olägenheter låter sig göra.

På grund av vad sålunda anförts hemställes,

att riksdagen ville, i anledning av motionerna, i skrivelse

till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t måtte låta verkställa

utredning angående tolkningen av uttrycket »maskinella

hjälpmedel» i sista stycket av 1 § i lagen om arbetarskydd och,

därest utredningen därtill ger anledning, vidtaga åtgärder för

att vidga arbetarskyddslagens tillämpningsområde i fråga örn

jordbruket i syfte att, i den mån det är praktiskt möjligt, bereda

ökat skydd för jordbrukets arbetare vid användning av

den maskinella utrustning, som förekommer inom jordbruket.» 2

2) av herrar Magnusson i Skövde, Wallerius, P. Sandström, Frändén och

Larsson i Brålanda, vilka anfört:

»Utskottet anser sig kunna konstatera såsom ''oomtvistligt att arbetarna

inom jordbruket äro i behov av ökat skydd’ och att ’den risk för skada under

arbetet, för vilken arbetarna äro utsatta, är större än för en hel del arbetargrupper’.

Dessa påståenden äro dock synnerligen svagt motiverade. Visserligen äro

olycksfallen inom jordbruket ganska talrika men bestå till övervägande del

i skador genom stötar, slag, skärskador o. d. eller i skador för skenande

hästar m. m., där ingen inspektion eller några förebyggande åtgärder skulle

verksamt förhindra olycksfallen. Farhågorna att en utsträckt inspektionsrätt

skulle medföra ''omotiverade trakasserier jämte ökad och fördyrad inspektion’

kunna ej avvisas som ''obefogade’. Förutom att en dylik säkerligen skulle

verka i mycket ringa grad förebyggande, skulle de föreskrivna säkerhetsåt
Bihang

till riksdagens protokoll 1933. 9 sami. S2 avd. Nr lh—15. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.

garderna verka både fördyrande och hindrande i arbetet utan motsvarande

nytta.

Även om antalet inspektörer, såsom utskottet förmodar, är så rikligt, att

dessa kunna räcka till för det ökade arbetet, komme säkerligen rese- och traktamentsersättningarna

att avsevärt öka. Utskottets påstående, att ''flertalet

av jordbrukets arbetsställen’ redan nu besökas av vederbörande underinspektörer,

är knappast riktigt; i vart fall är deras hittillsvarande besök icke av

den talrikhet, som skulle bli erforderligt för kontroll av den utsträckta lagens

efterlevnad.

Vi hålla också bestämt före, att någon premieminskning, såsom utskottet

förespeglar, icke kommer att inträda för jordbruket, då någon nämnvärd

minskning i antalet olycksfall icke kommer att vinnas genom den föreslagna

utvidgningen av lagens räckvidd. Vi skulle icke ha tvekat att biträda utskottets

hemställan, örn därigenom ökat skydd mot olycksfall kunnat vinnas,

men då så icke synes bli fallet, ha vi ansett, att utskottet bort hemställa,

att motionerna II: 51 och II: 80 måtte av riksdagen

avslås.»

3) av herr Gardell i Gans.

Stockholm 1933. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

330680

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1933:104 Skrivelse till Konungen, i anledning av väckta motioner om vissa ändringar i lagen örn arbetarskydd. a1 i texten