Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om förbud för ägare av utarrenderad fast egendom att av arrendator kräva ersättning för egendomen påförda skatter.

1933-03-10 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1933:17, Utlåtande i anledning av väckt motion om förbud för ägare av utarrenderad fast egendom att av arrendator kräva ersättning för egendomen påförda skatter.

Dokumentets text

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

3

Nr 17.

Ankom till riksdagens kansli den 10 mars 1933 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om förbud för ägare av utarrenderad

fast egendom att av arrendator kräva ersättning

för egendomen påförda skatter.

I en inom första kammaren vackt, till lagutskott hänvisad motion, nr

123, vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Johan Larsson hemställt,

»att riksdagen ville hos Kungl. Majit begära utredning och framläggande

av förslag till ändring av nu gällande arrendelag, eller lag örn

nyttjanderätt till fast egendom, så att i lagen stadgas förhud för ägare av

utarrenderad fast egendom att av arrendator kräva ersättning för skatter,

som äro påförda den egendom arrendeavtalet avser».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för berörda hemställan, får utskottet

hänvisa till motionen.

Örn skyldighet att erlägga fastighetsskatt stadgas, såvitt angår förhållandet

mellan den enskilde och kommunen, i 13 § kommunalskattelagen den

28 september 1928, att sådan skattskyldighet i allmänhet åligger fastighetens

ägare, varmed jämställes den, vilken innehar fastighet med fideikommissrätt

eller eljest utan vederlag besitter fastighet på grund av testamentarisk

förordnande. Vidare föreskrives, att i ägares ställe skattskyldig är — med

vissa undantag — a) den, som innehar fastighet med åborätt, med tomträtt

eller med vattenfallsrätt, innehavare av s. k. ofri tomt i stad samt den, som

eljest innehar fastighet med ständig eller ärftlig besittningsrätt; b) innehavare

av skogsområde, som blivit av staten upplåtet till bergshanteringens

understöd, till kanalbolag eller till stad eller annan menighet; samt c) innehavare

av publikt boställe, prästgård eller på lön anslagen jord.

Enligt 45 § i kommunalskattelagen skall genom fastighetsskatten inkomsten

från fastighet anses vara beskattad till ett belopp motsvarande, i fråga örn

jordbruksfastighet, 5 procent av jordbruksvärdet och tomt- och industrivärdet

samt 4 procent av skogsvärdet. Vid beräkning av inkomst av jordbruksfastighet

skall fördenskull avdrag ske för vad sålunda genom fastighetsskatt

beskattats. Rätt till detta avdrag, det s. k. procentavdraget, skall

— med visst undantag i fråga örn bostadsförening och bostadsaktiebolag —

tillkomma fastighetens ägare. Därvid skall enligt 64 § med ägare likställas

den, som jämlikt 13 <§> är att anse såsom ägare eller är i ägares ställe skattskyldig

för fastighet.

Emellertid stadgas i övergångsbestämmelserna till kommunalskattelagen,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

att, om fastighet vid lagens ikraftträdande — den 1 januari 1929 — var

genom avtal upplåten till annan, skyldighet att utgöra skatt för fastigheten

för den tid, avtalet är gällande, skall åligga den, som enligt förut gällande

bestämmelser skulle vara skattskyldig till kommunen, samt att rätt att åtnjuta

avdrag enligt 45 § för samma tid skall tillkomma den, som enligt

förut gällande bestämmelser skulle ägt rätt till sådant avdrag.

Ansvarigheten för en fastighet åvilande skatter, såvitt angår förhållandet

mellan jordägare och arrendator, regleras av arrendelagarna.

Den allmänna arrendelagen — lagen den 14 juni 1907 örn nyttjanderätt

till fast egendom — föreskriver härom i 2 kap. 23 § följande: »Jordägaren

ansvare för all skatt och annan allmän tunga, som för fastigheten utgår

och ej enligt lag åligger arrendatorn; dock svare arrendatorn för vägunderhåll

in natura samt vägskatt».

Lagen den 25 juni 1909 örn arrende av viss jord å landet i Norrland och

vissa delar av Svealand — norrländska arrendelagen — stadgar i 24 § följande:

»Arrendatorn må ej förpliktas att ansvara för annan för fastigheten

utgående skatt eller allmän tunga än dels för sådan, som enligt föreskrift i

därom utfärdad lag eller författning åligger brukare, dels för fastighetsskatt

i den mån denna belöper på jordbruksvärde och icke utgår till landsting

dels ock för vägunderhåll in natura.»

Enligt allmänna arrendelagen skall beträffande ansvarighet för fastighetsskatt

i fråga örn förhållandet mellan jordägare och arrendator full avtalsfrihet

råda; örn intet annat avtalats svarar jordägaren själv för fastighetsskatt

med undantag av vägskatt och vägunderhåll in natura, som åvila

arrendatorn. Den allmänna arrendelagen erhöll sådant innehåll i samband

med tillkomsten av kommunalskattelagen år 1928. Dessförinnan gällde, att

arrendatorn ansvarade för all skatt och annan allmän tunga, som utginge för

fastigheten och enligt lag ålåge jordägaren, dock med undantag för bevillning.

I de delar av riket åter, där norrländska arrendelagen gäller, skall, örn

ej annat avtalats, all jordägaren åvilande skatt för fastigheten, även vägskatt

och vägunderhåll in natura, gäldas av denne. Avtalsfrihet förefinnes

här — vad angår jordägaren åvilande skatt för fastigheten — allenast beträffande

fastighetsskatt å jordbruksfastighets jordbruksvärde till annan än

landsting ävensom beträffande vägunderhåll in natura. Fastighetsskatt å

tomt- och industrivärde samt skogsvärde till samtliga slag av kommuner,

ali fastighetsskatt till landsting samt all kontant vägskatt skola alltså enligt

norrländska arrendelagen ovillkorligen gäldas av ägaren. Även norrländska

arrendelagens 24 § erhöll sitt nuvarande innehåll år 1928. Dessförinnan

stadgades i nämnda lagrum, att arrendatorn ej fick förpliktas att

ansvara för annan för fastigheten utgående skatt eller allmän tunga än

som, enligt föreskrift i därom utfärdad lag eller författning, ålåge brukare,

så ock för vägunderhåll in natura.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Amira lagutskottets utlåtande Nr 17.

Emellertid är att märka, att, även örn arrendatorn i förhållande till

jordägaren förpliktats svara för fastighetsskatt, jordägaren och ej arrendatorn

kommer i åtnjutande av det s. k. procentavdraget i dess helhet. I

anslutning till bestämmelsen i 13 § kommunalskattelagen, att skattskyldigheten

för fastighet alltid åvilar ägaren eller med ägare likställd innehavare,

stadgas i 45 § i samma lag, såsom förut nämnts, att procentavdraget

— med visst undantag beträffande bostadsförening och bostadsaktiebolag —

skall tillkomma ägaren. Enligt den före kommunalskattelagens tillkomst

gällande lagstiftningen var arrendatorn berättigad åtnjuta procentavdraget.

I proposition nr 102 till 1927 års riksdag med förslag till kommunalskattelag

m. m., enligt vilket förslag skattskyldigheten för utarrenderad fastighet

skulle överflyttas på jordägaren, hade föreslagits — med utgångspunkt

från att i enlighet med garantiskattesystemets principer tillfälle borde beredas

till procentavdragets utnyttjande i så stor utsträckning som möjligt

— att avdraget i detta syfte borde delas mellan jordägaren och arrendatorn

med hälften å vardera. Emellertid fann sig första särskilda utskottet vid

1927 års riksdag icke kunna förorda den föreslagna uppdelningen av procentavdraget,

ehuru utskottet medgav, att en dylik uppdelning i många

fall syntes tillåta ett bättre utnyttjande av avdraget än dittills gällande

bestämmelser. Det syntes utskottet i stället vara en enklare och naturligare

väg att tillerkänna avdraget åt den, som vore skattskyldig för fastigheten.

Med propositionens bestämmelser skulle det i många fall inträffa,

att arrendatorn över huvud taget icke erlade några utskylder till kommunen,

enär den honom tillerkända andelen i procentavdraget jämte hans

ortsavdrag skulle konsumera hela hans inkomst. Ett dylikt resultat syntes

icke vara önskvärt. Den ståndpunkt, som det särskilda utskottet sålunda

intagit, blev — såsom av den förut lämnade redogörelsen framgår — bestämmande

för innehållet i den av riksdagen år 1928 antagna kommunalskattelagen,

enligt vilken avdragsrätten tillkommer jordägaren ensam. Dock

må påpekas, att övergångsbestämmelserna till lagen, såsom förut nämnts,

innehålla vissa härifrån avvikande regler.

Vid 1932 års riksdag väckte herr Lundqvist i Baggarbo en motion, 11:218,

med hemställan, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,

att Kungl. Majit ville, i samband med pågående utredningar rörande kommunalbeskattningen,

föranstalta om undersökning i fråga örn ändrade bestämmelser

örn rätt till procentavdrag för utarrenderad fastighet.

Bevillningsutskottet redogjorde i sitt över motionen avgivna betänkande,

nr 20, för tidigare och nu gällande regler i ämnet, samt anförde vidare:

Såsom av det anförda framgår hava olika uppfattningar gjort sig gällande

i frågan örn vem, som vid taxering för inkomst av utarrenderad

jordbruksfastighet bör äga åtnjuta avdrag för det genom fastighetsskatten

beskattade beloppet. Emellertid har detta avdrag såväl enligt kommunalskatteprovisoriet

som även med gällande lagstiftning tillkommit

s. 6 Kontrollera mot PDF

Utskottet.

6 Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

den, som gentemot det allmänna bär att svara för kommunalutskyldema

för fastigheten, ehuru genom 1928 års kommunalskattelagstiftning denna

skyldighet överflyttats från arrendatorn och lagts på jordägaren. I likhet

med första särskilda utskottet vid 1927 års riksdag har bevillningsutskottet

funnit en dylik anordning vara ur principiell synpunkt riktig.

Motionären har anfört, att ifrågavarande bestämmelse verkat oskäligt

betungande för arrendatorerna framför allt i sådana fall, där arrendatorn

i nyttjanderättskontraktet iklätt sig skyldighet att erlägga fastighetsskatten.

Därest arrendatorn på grund av en sådan bestämmelse erlägger kommunalutskyIdema

för fastigheten, äger han givetvis att vid taxering för inkomst

av fastigheten avdraga utskylderna såsom arrendeavgift, liksom för jordägaren

utskyldsbeloppet motsvarar inkomst av arrende. I själva verket har

sålunda vad arrendatorn på grund av ett dylikt åtagande utbetalar karaktär

av arrende. Skattelagstiftningen torde för övrigt varken kunna eller böra

taga hänsyn till den omständigheten, att skattebördan genom privaträttsliga

avtal överflyttas från den direkt skattskyldige å annan person. Vad

beträffar arrendeavtal, som slutits före kommunalskattelagens ikraftträdande,

framgår av det föregående, att procentavdraget enligt en särskild övergångsbestämmelse

tillkommer arrendatorn under giltighetstiden för avtalet. Även

om genom att procentavdraget tillerkänts enbart jordägaren den olägenheten

ofta uppstår, att avdraget icke kan fullt utnyttjas, skulle dock, såsom det

särskilda utskottet framhållit, icke önskvärda konsekvenser kunna uppstå

jämväl genom en uppdelning av avdraget mellan jordägaren och arrendatorn.

Slutligen har utskottet velat framhålla, att, därest 1930 års kommunalskatteberedning

skulle finna, att gällande bestämmelser föranlett missförhållanden

i det av motionären berörda avseendet, beredningen säkerligen

icke torde underlåta att föreslå åtgärder till avhjälpande av dessa olägenheter.

»

Under åberopande av det anförda hemställde utskottet, att motionen icke

måtte föranleda någon riksdagens åtgärd, vilken hemställan bifölls av

riksdagen.

Ur den innevarande år avgivna berättelsen om vad i rikets styrelse sedan

sista lagtima riksdags sammanträde sig tilldragit må anmärkas den uppgiften,

att Kungl. Majit genom beslut den 28 oktober 1932 förklarat, att åt

1930 års kommunalskatteberedning anförtrodda utredningar skulle vila från

och med den 1 november 1932 och icke utan Kungl. Maj:ts särskilda medgivande

upptagas.

Enligt kommunalskattelagen är ägaren i förhållande till det allmänna

ansvarig för utgörande av fastighet åvilande skatter. Örn det i arrendelagarna

skulle stadgas tvingande bestämmelser av det innehåll, att de skatter,

som åvila en utarrenderad fastighet, ovillkorligen skola erläggas av ägaren,

skulle därav otvivelaktigt bliva följden, att arrendesumman i stället skulle

komma att höjas. Det torde icke vara säkert, att höjningen skulle motsvara

just den vid tidpunkten för kontraktets ingående beräknade skattens

belopp. Den möjligheten är långt ifrån utesluten, att jordägaren för att

vara på den säkra sidan vid eventuella skattehöjningar, skulle bestämma

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17. 7

arrendesumman så högt, att den komme att överstiga vad annars skulle

hava utgått, d. v. s. summan av arrendet och ersättningen för erlagda skatter.

En ändring av gällande lagbestämmelser i motionens syfte skulle sålunda

icke med någon visshet leda till förbättring av arrendatorernas ställning i

vidare mån, än att] arrendesummans belopp bleve fixerat och icke, såsom

för närvarande i viss utsträckning är fallet, varierande år från år i förhållande

till ändringar i utgående skattebelopp. Det synes mycket tvivelaktigt,

örn fördelarna av en lagändring av antytt slag skulle uppväga nackdelarna

därav. Utskottet, som visserligen anser den av motionären väckta

frågan förtjäna beaktande, anser sig dock för närvarande icke äga anledning

att tillstyrka den av motionären begärda utredningen.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion, 1:123, icke måtte till någon

riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 10 mars 1933.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första''kammaren: herrar K. G. Westman, von Geijer*, Sigfrid Hansson*, Öhman

och P. Sandström, fröken Hesselgren samt herrar Olof Carlsson* och Forslund;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Skövde, Magnusson i Kalmar, Hage*, Johanson

i Hallagården, Wallerius, Pettersson i Hällbacken, Molander och Sandberg*.

E) närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.