Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om förpliktelse för företag och enskilda personer, som hava arbetare i sin tjänst, att vid slutad militärtjänstgöring återtaga de anställda m. m.

1933-03-14 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1933:20, Utlåtande i anledning av väckt motion om förpliktelse för företag och enskilda personer, som hava arbetare i sin tjänst, att vid slutad militärtjänstgöring återtaga de anställda m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 20.

1

Nr 20.

Ankom till riksdagens kansli den 23 mars 1933 kl. 12 m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om förpliktelse för företag

och enskilda personer, som hava arbetare i sin tjänst,

att vid slutad militärtjänstgöring återtaga de anställda

m. m.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 104,

vilken behandlats av andra lagutskottet, hava herrar Hagberg i Luleå och

Brädefors hemställt, »att riksdagen måtte besluta införande av en lagbestämmelse,

som förpliktar alla företag och enskilda personer, som har arbetare i

sin tjänst, att vid militärtjänstgöringens slut återtaga dessa sina anställda i

arbete» samt »att företag eller enskild person, som ej efterföljer denna bestämmelse,

ålägges att utbetala full månadslön under 3 månader åt personal,

som efter slutad militärtjänstgöring icke återfår sitt tidigare innehavda arbete».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för berörda yrkanden, får utskottet

hänvisa till motionen.

Redan i den numera upphävda legostadgan den 23 november 1833 fanns intagen

en bestämmelse örn förbud i visst fall mot värnpliktigs skiljande från

anställning. I 51 § stadgades nämligen beträffande lagstatt tjänstehjon av

allmänna beväringsmanskapet, att örn en sådan person inkallats till tjänstgöring

eller vapenövning, som endast varat högst en månad, han skulle vara

berättigad att återgå i sin förra tjänst. I 30 § av kungörelsen den 13 november

1860 angående den allmänna beväringen stadgades sedermera, att tjänstehjon

eller lärling vore berättigad att efter vapenövning eller tjänstgöring i

högst åtta veckor återgå i tjänsten. För ett särskilt tillfälle meddelades ett

allmänt stadgande i ämnet. Med hänsyn till 1912 års försöksmobilisering föreskrevs

nämligen genom en den 10 juni 1912 utfärdad lag, att örn en värnpliktig,

som var lagstadd eller annorledes anställd i annans tjänst eller arbete, var

borta från sin anställning för fullgörande av skyldigheter, som ålågo honom

enligt den samtidigt antagna mobiliseringslagen, husbonden eller arbetsgivaren

icke finge av sådan anledning skilja den värnpliktige från anställningen.

Vid 1914 års riksdag framlades i proposition nr 81 förslag till lag om förbud

i vissa fall mot värnpliktigs skiljande från tjänst eller arbete.

Till motivering av förslaget hade föredragande departementschefen vid remiss

av detsamma till lagrådet anfört bland annat följande:

»Redan i 51 § av legostadgan den 23 november 1833 har för de arbetsförhållanden

stadgan avser den grundsatsen vunnit erkännande, att om en i annans

arbete anställd person nödgades någon tid vara borta från arbetet för fullgörande

Bihang till riksdagens protokoll 1983. 9 sami. 2 avd. Nr 20. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.

av siri medborgerliga förpliktelse att utbildas för rikets försvar, arbetsgivaren

icke får i anledning av den anställdes frånvaro skilja honom från anställningen.

Arbetstagaren anses i sådan händelse hava haft laga förfall av ett slag,

som kräver särskild hänsyn. Att vapenövas är en av samhället ålagd plikt,

som han icke kunnat undandraga sig, och hans bortavaro har påkallats av det

viktigaste allmänna intresse. Vid sidan av det gagn, han även själv har av

vapenövningens fullgörande, måste mer eller mindre väsentliga uppoffringar

i personligt och ekonomiskt avseende vara förenade därmed, men givetvis är

det önskvärt, att dessa icke bliva mera betungande än nödigt är. Avsevärda

ekonomiska svårigheter kunna föranledas för den värnpliktige, örn han icke

efter vapenövningens slut äger att återvända till en anställning, som han vid

dess början innehade. Det är därför av stor betydelse för honom, att rätt härtill

inom skäliga gränser beredes, och med hänsyn till det allmänna ändamål,

för vilket hans verksamhet hos arbetsgivaren avbrytes, synes det vara berättigat

att, utöver vad som kan följa av allmänna regler, för dylika fall något

inskränka arbetsgivarens befogenhet att entlediga arbetstagaren.»

Riksdagen antog med vissa formella jämkningar det i propositionen framlagda

förslaget. Lag i ämnet utfärdades den 16 oktober 1914. Enligt denna

lag må värnpliktig, som är anställd »i annans tjänst eller arbete», ej skiljas

från anställningen i anledning därav, att han har att fullgöra i värnpliktslagen

stadgad övning örn högst sextio dagar eller mobiliseringsövning, som

kan bliva föreskriven i särskild lag. Detta stadgande skall dock ej gälla, där

den värnpliktige vid anställandet avsiktligt bibragt husbonden eller arbetsgivaren

en oriktig uppfattning örn sina värnpliktsförhållanden. I lagen är

ytterligare föreskrivet, att örn värnpliktig lider skada därigenom att, i strid

mot de nu återgivna bestämmelserna, husbonde eller arbetsgivare ej fullgör

vad honom till följd av den värnpliktiges anställning i hans tjänst eller arbete

åligger, husbonden eller arbetsgivaren skall utgiva ersättning. Avtal, som

strider mot lagens bestämmelser, är ogillt.

Lagen den 16 oktober 1914 var utarbetad med tanke på den nya härordning,

som infördes samma år. Enligt denna blev värnpliktstjänstgöringen i dess helhet

förlängd, och vapenövningar blevo förlagda till senare värnpliktsår än dittills

varit förhållandet. De värnpliktiga hade att fullgöra dels en första och

huvudsaklig tjänstgöring, den s. k. rekrytskolan, dels ock repetitions-, reservtrupp-

och landstormsövningar. På grund av respektive övningars längd

medförde icke den första tjänstgöringen, men däremot i regel repetitions-, reservtrupp-

och landstormsövningarna, rättighet enligt den ifrågavarande lagen

till återinträde i förut innehavd anställning.

Enligt den nu gällande värnpliktslagen den 12 juni 1925 är värnpliktstjänstgöringen

väsentligt kortare än enligt 1914 års härordning. Alltjämt gäller dock,

att den första tjänstgöringen är längre än sextio dagar och alltså ej faller under

lagen den 16 oktober 1914. Huvudmassan av de värnpliktiga, nämligen de som

tillhöra infanteriet, har i allmänhet att fullgöra en första tjänstgöring örn

nittio dagar. För värnpliktiga tillhörande specialvapnen ävensom för studenter

och likställda samt dem, som uttagits till underbefäl eller fackmän, är den första

tjänstgöringen längre. Att märka är för övrigt, att det är vanligt, att de värnpliktiga

i omedelbar följd med den i värnpliktslagen föreskrivna första tjänst
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 20.

3

göringen fullgöra en repetitionsövning, som vid infanteriet varar tjugufem dagar

och vid vissa andra vapenslag något längre. Som några reservtrupp- eller

landstormsövningar ej äro föreskrivna i värnpliktslagen, kan den praktiska betydelsen

av 1914 års lag numera sägas vara inskränkt till repetitionsövningarna.

Vid 1916 års riksdag väcktes inom båda kamrarna motioner, I: 4 och II: 8,

med yrkande, att riksdagen måtte besluta vissa ändringar i 1914 års lag. De

föreslagna ändringarna avsågo dels utsträckande av det i lagen stadgade förbudet

mot värnpliktigs skiljande från tjänst till att gälla all tjänstgöring enligt

värnpliktslagen, oberoende av tjänstgöringstidens längd, dels ock tydligt angivande,

att lagen hade avseende jämväl å värnpliktig anställd i statens eller

kommunens tjänst.

I sitt över motionerna avgivna utlåtande, nr 23, förklarade lagutskottet, att

frågan örn ändring av 1914 års lag och därmed sammanhängande spörsmål

enligt utskottets mening krävde en allsidig utredning. Utskottet hemställde

därför, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes

Kungl. Maj:t taga under övervägande, under vilka förutsättningar sådan ändring

skulle kunna vidtagas i § 1 av 1914 års lag, att dels värnpliktig tillkommande

rätt att efter fullgjord vapenövning återfå sin anställning utsträcktes

att gälla även för det fall, att vapenövningens längd överstege sextio dagar,

och dels i lagtexten tydligt angåves, att med »annans tjänst» jämväl finge förstås

anställning i statens eller kommunens tjänst, ävensom för riksdagen framlägga

det förslag, som av denna utredning kunde föranledas.

Fyra ledamöter av utskottet reserverade sig mot utskottets beslut och avstyrkte

motionerna. Utskottets hemställan blev emellertid av riksdagen bifallen,

varefter skrivelse i ämnet avläts den 6 maj 1916, nr 98.

Riksdagens skrivelse remitterades den 23 november 1916 till socialstyrelsen,

som den 30 december 1922 avgav utlåtande i ärendet.

I detta utlåtande -— som finnes utförligt återgivet i första lagutskottets utlåtande

nr 7 vid 1930 års riksdag ■— framhöll styrelsen bl. a., att syftet med

det av riksdagen ifrågasatta utsträckta skyddet för den enskilde mot risken att

genom värnpliktens fullgörande förlora sin anställning från allmänt medborgerlig

synpunkt otvivelaktigt i och för sig vore förtjänt av beaktande. De

ifrågasatta lagstiftningsåtgärderna vore emellertid ägnade att ingiva betänkligheter.

Arbetarnas anställningsvillkor reglerades i övervägande mån av kollektivavtalen.

I desso funnos i allmänhet ingen uppsägningstid stipulerad, i

åtskilliga fall en vecka eller kortare tid och endast i ett relativt mindre antal

fall längre tid än en vecka. En arbetsgivare kunde genom uppsägning av den

anställde lätt undandraga sig skyldigheter, som lagstiftaren kunde ålägga honom.

Möjligen kunde till undvikande härav arbetsgivaren betagas rätten att

uppsäga arbetsavtal viss tid före och viss tid efter den anställdes värnpliktstjänstgöring.

Genomförandet av en sådan anordning skulle emellertid medföra

betydande praktiska olägenheter. Det kunde slutligen ifrågasättas, örn ej en

skyldighet för arbetsgivaren att i sin tjänst återtaga en arbetare rättvisligen

borde motsvaras av en skyldighet för denne att återgå till den anställning, som

för hans räkning måst hållas vakant — en skyldighet, som otvivelaktigt skulle

möta motstånd från de anställdas sida. Även med bortseende från redan nämn
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 20.

da svårigheter kunde det ifrågasättas, om en lagstiftning i den antydda riktningen

skulle lända den värnpliktige till gagn. Möjligheten för ynglingar i

och före värnpliktsåldern att förskaffa sig arbete skulle äventyras, i det att

arbetsgivarna i än högre grad än som redan vore fallet skulle söka undvika

att anställa personer, som hade att fullgöra värnpliktstjänstgöring. De anställda

borde emellertid genom egna åtgärder söka tillgodose sina intressen.

Deras organisationer borde nämligen vid uppgörande av kollektivavtal söka få

till stånd bestämmelser, som tillförsäkrade de anställda rätt att efter värnpliktstjänstgöring

återfå sina anställningar. I åtskilliga kollektivavtal, varå

styrelsen anförde exempel, hade också intagits bestämmelser i nu berörda

avseende. Slutligen påpekades, att den offentliga arbetsförmedlingen vore

ägnad att i viss mån motverka de olägenheter, som riksdagsskrivelsen avsåge

att förebygga.

På grund av vad styrelsen anfört ansåg den sig icke kunna förorda någon

lagstiftningsåtgärd i det syfte, som med riksdagens framställning avsågs.

Innan Kungl. Maj :t tog ställning till riksdagens skrivelse, bragtes förevarande

fråga ånyo under riksdagens prövning.

Vid såväl 1924 som 1925 års riksdagar väcktes motioner, 1924: 1:176 och

1925: 1:236, med yrkanden örn ändring i 1914 års lag. Vederbörande utskott

(särskilda utskottet vid 1924 års riksdag, utlåtande nr 2, och första särskilda

utskottet vid 1925 års riksdag, utlåtande nr 1) hemställde, under hänvisning

till att Kungl. Majit ännu icke fattat beslut i anledning av 1916 års

riksdagsskrivelse, att motionerna icke måtte föranleda lill någon åtgärd. Riksdagen

beslöt i enlighet härmed.

Den 12 juni 1925 beslöt Kungl. Majit, att förutnämnda riksdagsskrivelse

icke skulle föranleda någon vidare Kungl. Maj:ts åtgärd.

Vid 1929 års riksdag väcktes av herr Öhman m. fl. en motion, II: 325, däri

hemställdes, att riksdagen måtte besluta att i lag fastställa förbud i visst fall

mot värnpliktigas skiljande från det arbete eller den tjänst de vid inkallande

till värnpliktstjänstgöring innehade och att fullgod gottgörelse genom statens

försorg lämnades i de fall värnpliktig vållades förluster genom mistad eller

försämrad arbetsanställning på grund av fullgörande av värnpliktstjänstgöring.

I utlåtande över motionen (nr 26) lämnade första lagutskottet redogörelse

för tidigare stadganden och förslag i frågan, bl. a. socialstyrelsens utlåtande

den 30 december 1922, samt anförde därefter:

»Såsom socialstyrelsen i sitt ovan intagna utlåtande omnämnt, finnas i åtskilliga

kollektivavtal bestämmelser om rätt för arbetare att efter värnpliktstjänstgörings

slut återfå förut innehavd anställning. Härutinnan må nämnas,

att vid de mekaniska verkstäderna och de enskilda järnvägarna alltjämt gälla

bestämmelser av det innehåll, styrelsen angivit. I kollektivavtalet mellan

Kungl, järnvägsstyrelsen, å ena, samt Svenska järnvägsmannaförbundet och

Svenska väg- och vattenbyggnadsarbetareförbundet, å andra sidan, föreskrives,

att arbetare, som fullgjort honom åliggande militärtjänstgöring, vid denna

tjänstgörings slut skall äga företräde framför nya arbetare till erhållande av

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 20.

5

arbete och därvid åtnjuta de förmåner beträffande sjukavlöning, semester och

kostnadsfria resor, vartill han varit berättigad, därest militärtjänstgöringen ej

mellankommit. För sådana verkstads- och förrådsarbetare vid statens järnvägar,

vilka antagits till stadigvarande tjänst, samt för de fast anställda arbetarna

vid telegrafverkets linje-, nät-, stations- och förrådsarbeten samt s. k.

distriktsverkstäder gäller, att de äga erhålla tjänstledighet eller permission för

fullgörande av värnpliktsövning. Enligt vad utskottet inhämtat saknas emellertid

i flertalet kollektivavtal bestämmelser i förevarande ämne.

Beträffande den av socialstyrelsen berörda frågan örn kollektivavtalens bestämmelser

angående uppsägningstid, torde förhållandena icke hava undergått

någon ändring av betydelse, sedan styrelsen avgav sitt utlåtande.»

Utskottet anförde vidare:

»Det är givetvis önskvärt, att, i den mån så lämpligen kan ske, åtgärder vidtagas

för att minska de olägenheter, som värnpliktstjänstgöringen kan medföra

för de enskilda. Genom lagen den 16 oktober 1914 har, som nämnts,

stadgats förbud i vissa fall mot värnpliktigs skiljande från tjänst. Enligt

motionärernas förslag skulle denna lag frånsett vissa undantag erhålla utsträckt

tillämplighet, så att den värnpliktig tillkommande rätt att efter fullgjord

vapenövning återfå sin anställning komme att gälla även för det fall, att

vapenövningens längd överstege sextio dagar.

I den ovan omförmälda skrivelsen den 6 maj 1916 hemställde riksdagen örn

övervägande av en dylik utsträckt tillämplighet av 1914 års lag, och vederbörande

utskott viel 1925 års riksdag förklarade sig i sitt härutinnan utan anmärkning

lämnade utlåtande omfatta det tidigare av riksdagen uttalade önskemålet,

ehuru utskottet dock icke fann skäl tillstyrka någon förnyad framställning

i ämnet. Emellertid beslöt Kungl. Maj :t den 12 juni 1925 efter verkställd

utredning, att riksdagens nämnda skrivelse icke skulle föranleda någon

vidare Kungl. Maj:ts åtgärd. Enligt utskottets mening tala också starka skäl

mot en lagstiftning sådan som den föreslagna. Det torde ofta ligga i arbetsgivarnas

eget intresse att återtaga arbetare, vilka vid föregående anställning

visat sig dugliga. Och där ett sådant intresse ej förefinnes eller arbetsgivaren

eljest icke är villig att återtaga arbetaren, torde möjlighet saknas att förläna

lagstiftningen nödig effektivitet. Det må också påpekas, att redan nu arbetsgivare

understundom vissa benägenhet att vid val mellan flera platssökande

giva företräde åt dem, som fullgjort sin värnpliktstjänstgöring eller äro frikallade

från sådan tjänsteplikt. En utvidgning av förbudet i 1914 års lag kan

vid sådant förhållande befaras försämra arbetsmöjligheterna för dem, som hava

värnpliktstjänstgöring att fullgöra. De nu anförda synpunkterna rörande

den föreslagna lagstiftningens bristande effektivitet och faran av att lagstiftningen

i stället för att gagna de värnpliktiga skulle kunna lända dem till men

hava även framhållits av socialstyrelsen i dess ovan omförmälda utlåtande den

30 december 1922.

På grund av vad nu anförts anser sig utskottet icke kunna tillstyrka motionärernas

hemställan i vad denna avser förbud mot värnpliktigs skiljande från

anställning. Med denna ståndpunkt kan utskottet naturligen heller icke tillstyrka

motionärernas förslag att för vissa enstaka fall, i vilka förbudet ej

skulle vara genomförbart, ålägga staten att utgiva gottgörelse till de värnpliktiga.

»

Utskottet hemställde därefter, att motionen icke måtte till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

Reservation anmäldes av en ledamot, som, med instämmande av två andra

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 20.

Utskottet.

ledamöter, på anförda skäl hemställde, att riksdagen i anledning av motionen

måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Majit ville taga under

övervägande att för riksdagen framlägga förslag till sådan ändring av 1914

års lag, att den i lagen nu stadgade begränsningen till övning örn högst sextio

dagar borttoges.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Vid 1930 års riksdag hemställde herr Öhman m. fl. i motion 11:47, att riksdagen

måtte besluta att i skrivelse till regeringen begära framläggande av förslag

till lag med samma innehåll, som föreslogs i motionen II: 325 vid 1929

års riksdag.

Första lagutskottet anförde i sitt över motionen avgivna utlåtande, nr 7,

följande:

»Då utskottet i de i motionen behandlade frågorna alltjämt intager den

ståndpunkt, som kommit till uttryck i utskottets ovan intagna, vid 1929 års

riksdag avgivna utlåtande i anledning av den då väckta motionen i samma

ämne, får utskottet hemställa, att ifrågavarande motion icke måtte till någon

riksdagens åtgärd föranleda.»

Två ledamöter anförde reservation av samma innehåll som den i ämnet år

1929 avgivna reservationen.

Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.

Enligt vad utskottet inhämtat saknas fortfarande i allmänhet bestämmelser i

kollektivavtalen örn skyldighet för arbetsgivare att återtaga arbetare i av dem

förut innehavd tjänst efter fullgjord värnpliktstjänstgöring. Beträffande uppsägningstid

gäller alltjämt, att sådan i flertalet fall ej finnes stipulerad i

kollektivavtalen. Är uppsägningstid bestämd i avtalen, utgör den i allmänhet

en relativt kort tid örn högst några veckor.

Utskottet hyser den uppfattningen, att de olägenheter, som fullgörandet av

värnpliktstjänstgöring kan medföra för de enskilda, böra såvitt möjligt är

minskas. En lagstiftning av det innehåll, som föreslås i motionen, skulle emellertid

knappast verka i sådan riktning, örn en arbetsgivare icke vore villig

att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som lagen i förevarande hänseende

skulle giva, vore hans möjligheter att kringgå lagen synnerligen stora,

såsom också socialstyrelsen och första lagutskottet tidigare framhållit. Det

skulle även antagligen visa sig, att arbetsgivarnas benägenhet att vid anställning

av platssökande giva företräde åt dem, som fullgjort värnpliktstjänstgöring

eller äro frikallade därifrån, skulle ökas. En sådan utvidgning, som

i motionen föreslås, av tidsbestämmelsen i 1914 års lag skulle sålunda bereda

de arbetssökande ynglingar, vilka ännu icke fullgjort dem åliggande värnpliktstjänstgöring,

större svårigheter att erhålla arbete, än som redan nu förefinnas.

Ett antagande av motionärernas förslag örn oinskränkt rätt att återinträda

i arbete efter värnpliktstjänstgöring skulle alltså kunna medföra en

verkan, som alls icke av dem är avsedd.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.

7

Utskottet anser sig med hänsyn till det anförda sakna anledning att förorda

motionärernas hemställan örn ändring i de bestämmelser, som stadgats i 1914

års lag. Härav följer, att utskottet ej heller kan tillstyrka det i anslutning

till denna hemställan i motionen framställda förslaget angående ersättning

åt arbetare, som icke skulle återfå sin anställning efter värnpliktstjänstgöring.

Utskottet hemställer fördenskull,

att förevarande motion, II: 104, icke måtte till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 14 mars 1933.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar K. G. Westman, Linder*, von Geijer, Sigfrid

Hansson*, Sam Larsson*, Öhman, P. Sandström och Olof Carlsson;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Skövde*, Magnusson i Kalmar,

Johanson i Hallagården*, Österström*, Molander och Aronson*, fru Nordgren samt

herr Hermansson.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.