Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion angående reformering av gällande hyreslagstiftning.

1933-03-17 · 16 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 16 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1933:21, Utlåtande i anledning av väckt motion angående reformering av gällande hyreslagstiftning.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

1

Nr 21.

Ankom till riksdagens kansli den 21 mars 1933 kl. 12 m.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående reformering av

gällande hyreslagstiftning.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 358,

vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Ström m. fl. hemställt, att

riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl.-Majit måtte

låta utreda huruvida och på vilket sätt gällande bestämmelser, som reglera

förhållandet mellan hyresvärd och hyresgäst -— hithörande delar av lagen av

år 1907 om nyttjanderätt till fast egendom samt lagen av den 10 mars 1923

med vissa bestämmelser rörande hyra, m. m. — måtte sammanföras i en modern

hyreslag, som utformas under hänsynstagande till nutida förhållanden

på detta område, i en social och humanitär anda efter ungefärligen de grundsatser,

som i motionen anförts.

Uti motionen hava motionärerna i fyra punkter angivit de önskemål, som

en reformerad hyreslagstiftning främst borde tillgodose. Motionärerna hava

därvid anfört, att den socialt betonade hyreslagstiftning, som borde komma

till stånd, vars detaljbestämmelser i allmänhet skulle vara av tvingande natur,

enligt motionärernas förmenande främst borde syfta till att åstadkomma:
1)

att bostaden vore sund, vilket skulle kunna uppnås genom tillfredsställande

bostadsinspektion, samt genom införande i hälsovårdsstadgan, byggnadsstadgan

eller hyreslag av effektivare bestämmelser för undvikande av hälsofarlighet

i bostadslägenheter;

2) att bostaden alltid vore med avseende på underhåll i ett tillfredsställande

skick, vilket bland annat skulle kunna uppnås genom tillkomsten av bestämmelser,

som bland annat fastsloge vissa grunder för hyresgäst att vid hyras

betalning avdraga vad som utlagts för reparationer eller för bostadens förbättrande,

samt i övrigt införde rätt till hyresprisreglering nedåt vid konstaterande

av en bostads mindervärdiga beskaffenhet;

3) att den ständigt skeende hyresprisfördyring — som i vårt land resulterat

i att en större procent av den samlade inkomsten uppslukas av hyran än i något

annat land — kunde i någon mån hållas tillbaka och att framför allt oskäliga

hyrespris (hyresocker) kunde beivras, varför en effektiv bestämmelse örn åtgärder

mot orimliga hyrespriser borde ingå i den planerade lagstiftningen, vilken

bestämmelse även borde gälla för de mycket ofta förekommande rent vanvettiga

hyror, som uttagas för butiker med gott läge; samt

4) att lagen förhindrade intagande i kontrakt av bestämmelser, som inskränkte

hyresgästens rörelsefrihet på ett orimligt sätt eller i övrigt vore

olämpliga.

Beträffande de skäl i övrigt, som motionärerna anfört till stöd för sin hemställan,

får utskottet hänvisa till motionen.

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 9 sami. 2 avd. Nr 21.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

Grundläggande för den rättsliga regleringen av avtalsförhållandet mellan

hyresvärd och hyresgäst äro de bestämmelser om hyra, vilka såsom ett 3 kapitel

sammanfattas i lagen den 11 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom.

De abnorma förhållanden på bostadsmarknaden, som framkallades av världskriget,

föranledde utomordentliga inskridanden i lagstiftningsväg, vilka bland

annat väsentligen begränsade den eljest principiellt fria avtalsrätten på hyresmarknaden,

särskilt i vad rörde hyresersättningen och uppsägningsrätten. Det

första inskridandet, vilket angavs vara av temporär natur, skedde genom lagen

den 25 maj 1917 med vissa bestämmelser mot oskälig hyresstegring m. m. Nya

lagar med vissa ändrade bestämmelser i samma ämne utfärdades den 14 juni

1918 (nr 380), den 19 juni 1919 (nr 331), den 30 juni 1920 (nr 361) och den

17 juni 1921 (nr 309). Den sista av dessa skulle äga giltighet till och med den

30 september 1923. I proposition 1922, nr 250, föreslog Kungl. Majit riksdagen,

att nämnda lag skulle erhålla giltighet under ytterligare ett år. Detta

förslag vann ej riksdagens bifall, vadan 1921 års lag trädde ur kraft vid den

ursprungligen fastställda tidpunkten.

I brev av samma dag som propositionen anbefallde Kungl. Majit socialstyrelsen

att, efter länsstyrelsernas hörande, före den 1 november 1922 inkomma

med yttrande och förslag dels till eventuellt erforderliga övergångsbestämmelser

vid nämnda lags avveckling och dels till sådana ändringar i den allmänna

hyreslagstiftningen eller andra författningsföreskrifter av icke provisorisk natur,

som styrelsen kunde finna påkallade och lämpliga för att efter avvecklingens

genomförande underlätta åtkomsten och bevarandet av bostad eller

som eljest funnes vara motiverade av de under hyresstegringslagstiftningens

tillämpning vunna erfarenheter. I sistnämnda hänseenden skulle styrelsen

särskilt undersöka, huruvida och på vad sätt stadigvarande bestämmelser av

likartat innehåll som föreskrifterna i 8 § 7 mom. samt i 13 och 19 §§ i 1921

års lag (nr 309) lämpligen kunde meddelas.

Av de i brevet angivna bestämmelser i 1921 års hyresstegringslag, vilkas

bibehållande borde undersökas, avsågo 8 § 7 mom. legalisering av hyresbetalning

per månad i fråga örn smålägenheter, 13 § kommunal bostadsförmedling

samt 19 § straff för hyresocker.

Sedan socialstyrelsen den 2 december 1922 inkommit med anbefallt yttrande

och förslag, avlät Kungl. Majit 1923 proposition (nr 33) till riksdagen med

förslag till lag med vissa bestämmelser rörande hyra. Socialstyrelsens utlåtande

är såsom bilaga B fogat till propositionen. Över propositionen avgav

första lagutskottet utlåtande (nr 6). Sedan riksdagen, med godkännande av

utlåtandet, för sin del antagit lagförslaget, utfärdade Kungl. Majit den 10

mars 1923 lag med vissa bestämmelser rörande hyra (nr 31).

Vad angår innehållet i denna lag må här i korthet erinras örn följande.

I 1—5 §§ meddelas bestämmelser, huvudsakligen åsyftande att reglera vissa

rättsförhållanden, som stodo i omedelbart sammanhang därmed, att 1921 års

hyresstegringslag upphörde att gälla, örn än formellt av stadigvarande be
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

3

skaffenhet hava hithörande bestämmelser enligt sakens natur numera i allt

väsentligt förlorat praktisk betydelse.

Genom 6 § legaliseras hyresbetalning per månad i fråga örn bostadslägenheter

om högst fyra rum, kök däri inbegripet.

Enligt 7 § kan hyresgäst i fall, där hyresavtal uppsagts på grund av försummad

hyresbetalning, återvinna hyresrätten genom att senast å tolvte söckendagen

efter uppsägningen erlägga hyran. I anslutning härtill meddelas

i paragrafen vissa bestämmelser om anstånd med vräkningsbeslut i här åsyftade

fall av uppsägning.

Bestämmelserna i 8 §, vari ändring skett genom lag den 11 maj 1928 (nr

100), avse att tekniskt underlätta själva inbetalningen av hyran.

I 9 § meddelas bestämmelser rörande kommunal bostadsförmedling.

Åt 10 § gavs enligt lagens slutstadgande endast temporär giltighet, nämligen

till och med den 30 september 1926. Paragrafen, som alltså numera upphört

att gälla, innehöll vissa bestämmelser örn straff för hyresocker.

Vad slutligen angår 11 § begränsar denna rätten att träffa avtal pm framtida

tvisters hänskjutande till skiljemäns avgörande. Bestämmelserna avse

närmast att förhindra, dels att nyttjanderättslagens tvingande regler rörande

ogiltigheten av vissa förbehåll örn förverkande av hyresrätt skulle kunna sättas

ur kraft genom användande av skiljemannaförfarande vid slitande av tvister

rörande hyresavtalets bestånd, dels att i vissa fall åt skiljenämnd gåves en för

endera parten ensidig sammansättning.

I fråga om lagens förarbeten må framhållas, att de särskilda frågor, vilka

jämlikt Kungl. Maj:ts den 28 april 1922 åt socialstyrelsen lämnade utredningsuppdrag

skulle undersökas, redovisades i styrelsens utlåtande den 2 december

samma år och sedermera vunno beaktande i bestämmelserna i 6, 9 och 10 §§ av

1923 års lag. Härutöver infördes i lagen, i anslutning till förslag av socialstyrelsen,

bestämmelserna i 7, 8 och 11 §§.

Med avseende å bestämmelser örn vräkning av hyresgäst må erinras, att genom

lag den 29 maj 1925 (nr 142) i 193, 194, 195 och 212 §§ utsökningslagen

vidtagits ändring huvudsakligen av innehåll, att beslut örn vräkning ej må gå

i verkställighet, förrän fyra dagar förflutit, efter det vederbörande erhållit del

av beslutet.

Efter den jämförelsevis ingående prövning, som ägnades åt hyreslagstiftningen

vid 1923 års riksdag, hava olika frågor på detta område därefter motionsvägen

bragts å bane vid upprepade tillfällen.

Vid 1924, 1925 och 1927 års riksdagar väcktes motioner (1924:11:279,

1925:11:231 och 1927:11:68), däri yrkanden framställdes, dels därom, att

en snar och omfattande allmän revision av hyreslagstiftningen måtte igångsättas,

dels ock angående vissa lagbestämmelser rörande hyresocker.

På hemställan av första lagutskottet, som behandlade samtliga motionerna

(utlåtanden 1924:25, 1925:8 och 1927:13) beslöt riksdagen emellertid, att

motionerna icke skulle föranleda till någon riksdagens åtgärd.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr %1.

I en inom andra kammaren väckt motion, nr 259, vid 1930 års riksdag

framställde herr Hage m. fl. enahanda slutyrkande som i den nu förevarande

motionen 11:358. I motionen 11:259 angåvo motionärerna i fem punkter de

önskemål, som en reformerad hyreslagstiftning främst borde tillgodose. Första

punkten avsåg s. k. optionsrätt, varom nu icke är fråga. Punkterna 2)—

5) voro identiska med de i nu förevarande motion, 11:358, upptagna punkterna

1)—4).

Andra lagutskottet, som behandlade motionen II: 259, berörde i sitt över

densamma avgivna utlåtande, nr 29, till en början bostadsfrågans stora samhälleliga

betydelse och lämnade en kort översikt över de åtgärder, som under

de senaste åren av statsmakterna vidtagits för åstadkommande av bättre förhållanden

å bostadsmarknaden.

Efter behandling av ett utav motionärerna framlagt förslag örn hyreslagstiftningens

sammanfattande i en fristående lag och redogörelse för det aktuella

läget på bostadsmarknaden övergick utskottet till behandling av de särskilda

spörsmål, som enligt motionärernas hemställan främst borde komma i

beaktande vid en reformering av hyreslagstiftningen.

Utskottet framhöll, att motionärerna i den andra av motionens fem punkter

uttalade sig till förmån för vissa åtgärder till tryggande av att bostäderna

skulle vara sunda. Denna punkt berörde till innehållet ganska nära den följande,

tredje punkten, däri det krävdes, att bostäderna alltid med avseende

på underhåll skulle vara i ett tillfredsställande skick.

Utskottet yttrade därefter beträffande andra punkten:

»Motionärerna vidröra här enligt utskottets mening ett viktigt samhälleligt

önskemål, vars tillgodoseende är förtjänt av det allmännas uppmärksamhet och

omvårdnad icke blott av humanitära skäl utan också ur den synpunkten, att

de menliga följder för folkhälsan — tuberkulos, reumatiska åkommor med

mera — som kunna härflyta ur osunda bostadsförhållanden, merendels direkt

eller indirekt drabba det allmänna. Lika med motionärerna anser därför utskottet

det önskvärt, att den bostadsinspektion, som från det allmännas sida

utövas av våra hälsovårdsnämnder eller, i vissa större städer, av särskilt för

ändamålet inrättad myndighet, sker på tillfredsställande sätt.

Till motverkande av hälsovådliga bostäder förorda motionärerna införandet

i hälsovårdsstadga, byggnadsstadga och hyreslag av effektivare bestämmelser

med sådant syfte.

Vad angår nu gällande byggnadsstadga den 8 maj 1874 må erinras, att

frågan örn revidering av densamma liksom ock av gällande stadsplanelagstiftning

är under behandling inom justitiedepartementet, där tillkallade sakkunniga

sedan år 1929 äro sysselsatta med överarbetning av tidigare verkställda

utredningar i ämnet.

I hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 (nr 566) meddelas särskilda föreskrifter

rörande bostäder i sanitärt avseende, nämligen dels i 8 § (stad) och

dels i 43 § (landet). Rörande det närmare innehållet må hänvisas till författningstexten.

Enligt de i flera punkter likalydande paragraferna skall bland

annat byggnad, som inrymmer boningsrum, till alla sina delar vara så anordnad

samt så underhållas och skötas, att sanitär olägenhet ej uppstår för dem,

som där uppehålla sig. Vidare meddelas i paragraferna föreskrifter angående

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21. 5

boningsrums luftkub, värmeisolering, skyddande mot fukt och förseende med

fönster med mera.

I 8 § 3 mom. och i det likalydande 43 § 4 mom. stadgas i första stycket,

att i fråga örn rum, vars beboende prövas i följd av bristfällighet i byggnadens

anordnande, osnygghet eller annan orsak vara förenat med fara för hälsan,

hälsovårdsnämnden äger förelägga viss, efter omständigheterna lämpad tid

för felaktighetens avhjälpande eller, där så prövas nödigt för rummets utrymmande

eller felaktigheten befinnes vara av beskaffenhet att ej kunna avhjälpas,

förbjuda rummets vidare användning för bostadsändamål.

I hyreslagens 15 § (3 kap. 15 § nyttjanderättslagen) stadgas, att därest

förhyrd lägenhet, som är avsedd till bostad, är så beskaffad, att dess användande

är förenat med uppenbar våda för inneboendes hälsa, och bristen ej på

tillsägelse genast avhjälpes av hyresvärden, hyresgästen äger uppsäga avtalet,

ändå att annat förbehåll skett.

Denna bestämmelse i hyreslagen kan i viss mån anses såsom ett kompletterande

stadgande av privaträttslig natur till hälsovårdsstadgans ovan återgivna

offentligrättsliga föreskrifter. Tyngdpunkten i hyreslagens stadgande

lärer ligga däri, att hyresgäst ej genom förbehåll i hyresavtalet kan avhända

sig sin rätt att uppsäga avtalet, där bostaden är hälsovådlig. Denna uppsägningsrätt

tillerkännes och bevaras alltså åt hyresgästen genom en regel av

tvingande natur. Hyreslagens bestämmelser örn rätt för hyresgäst att i fall,

sådana som här beröras, göra avdrag å hyra med mera behandlas i det följande

under den tredje av motionens punkter.

Hälsovårdsstadgan trädde i kraft den 1 januari 1920 och har alltså ägt giltighet

något över ett decennium. Under en stor del av denna period har bostadsbrist

varit rådande, och fortfarande råder flerstädes viss knapphet på

bostäder. Det ligger i öppen dag, att hälsovårdsmyndigheterna under sådana

förhållanden av omständigheternas makt tvingats att tolerera en hel del bostäder,

som vid rikligare tillgång skulle ha föranlett ett inskridande. Riktigheten

av denna uppfattning torde vara allmänt vitsordad.

Man torde knappast kunna bestrida, att nu gällande hälsovårdsstadga ställer

allvarliga maktmedel till myndigheternas förfogande. Att en hälsovårdsnämnd

äger förbjuda ett rums vidare användning för bostadsändamål måste,

när omständigheterna på bostadsmarknaden tillåta förbudets effektuerande,

innebära en den mest allvarliga påminnelse för ägaren att försätta rummet i

sanitärt tillfredsställande skick. Fråga att i vissa delar av hälsovårdsstadgan

införa strängare bestämmelser kommer i annat sammanhang att bli föremål

för utskottets prövning. För närvarande anser utskottet ej skäl föreligga

att i övrigt förorda skärpning av hälsovårdsstadgans regler.»

I fråga örn de önskemål, som framfördes i den tredje av motionens fem

punkter, eller att bostäderna alltid med avseende på underhåll skulle vara i

ett tillfredsställande skick, erinrade utskottet om, att bestämmelser i dithörande

ämne meddelades i nyttjanderättslagen, nämligen i 3 kap. 10 och 12 §§.

10 § har följande innehåll: Timar före hyrestidens början å lägenheten

skada, som är ringare än i 9 § sägs, och är skadan ej botad när lägenheten

skall tillträdas, eller finnes eljest lägenheten då icke vara i det skick, hyresvärden

utfäst eller utan särskild utfästelse hyresgästen skäligen äger fordra,

får hyresgästen, där icke hyresvärden på tillsägelse genast vidtager åtgärd

för bristens avhjälpande, själv besörja därom på hyresvärdens bekostnad.

Kan ej bristen utan uppehåll avhjälpas, eller underlåter hyresvärden att, efter

tillsägelse, så snart ske kan besörja därom, äger hyresgästen uppsäga avtalet;

dock får uppsägning ej ske, där bristen är av ringa betydelse. För den tid

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

lägenheten är i bristfälligt skick njuter hyresgästen skälig nedsättning i hyran;

han äger ock rätt till ersättning för skada, där lägenheten var behäftad

med bristen när avtalet slöts och bristen då var hyresvärden veterlig eller

kunnat med användande av vanlig uppmärksamhet upptäckas, eller ock bristen

senare tillkommit genom hyresvärdens vållande. Visar hyresvärden försumlighet

vid avhjälpande av brist, för vilken han efter vad ovan sagts ej är

ansvarig, har han skyldighet att ersätta hyresgästen skada, som uppkommer

därav.

I 12 § stadgas, att, därest under hyrestiden skada timar å lägenheten, för

vilken skada hyresgästen ej är ansvarig, eller av annan anledning, utan hyresgästens

vållande, för honom uppstår hinder eller men i nyttjanderätten, vad

i 9 och 10 §§ stadgas skall äga motsvarande tillämpning.

Utskottet erinrade därefter örn vad lagberedningen i förarbetena till nyttjanderättslagen

anfört örn uttrycket »brist» i detta sammanhang. Lagberedningen

hade därvid yttrat bl. a.:

»Vad därmed bör förstås, skall framgå ur avtalets innehåll och är därför

beroende av omständigheterna i varje särskilt fall. Det är därvid icke endast

de i avtalet uttryckligen meddelade bestämmelser, som komma i betraktande,

utan också de naturliga förutsättningar, på vilka avtalet vilar. Hänsyn måste

sålunda tagas till det ändamål, för vilket lägenheten förhyrts — bostad,

verkstad, handelslokal, kafé ■—- samt till ortens sed och allmänna uppfattning.»

Utskottet anförde därpå:

»Såsom av det föregående framgår lämna stadgandena domstol stor frihet

att ingå i prövning, huruvida en lägenhet ''enligt ortens sed eller allmänna uppfattning’

är att anse såsom bristfällig.

Vidare må erinras, att parterna självfallet ej förmå att genom bestämmelser

i avtalet försätta ur kraft hälsovårdsstadgans ovan återgivna offentligrättsliga

bestämmelser rörande hälsovådliga bostäder.

Emellertid torde hyresgästen genom förbehåll i hyresavtalet kunna avsäg:a

sig den rätt, som stadgandena i 3 kap. 10 och 12 §§ i nyttjanderättslagen tillerkänna

honom. Ehuru utskottet, såsom i det följande utvecklats, anser betänkligt

att genom regler av tvingande natur alltför mycket inskränka avtalsfriheten

på hyresrättens område, lärer tvekan kunna råda örn lämpligheten av

full avtalsfrihet i denna speciella fråga. Utskottet anser likväl det sålunda

väckta spörsmålet vara av den beskaffenhet att det bör upptagas till utredning

endast i ett större sammanhang.

I förevarande punkt uttala sig motionärerna jämväl till förmån för en ''rätt

till hyresprisreglering nedåt vid konstaterande av en bostads mindervärdiga

beskaffenhet’. I den mån detta önskemål ej innefattas i det krav, som eljest

framförts i denna punkt och som ovan behandlats, kan utskottet ej förorda

bifall till detsamma bland annat av det skäl att en lagstiftning örn hyresreglering,

begränsad till att omfatta endast mindervärdiga lägenheter, skulle vara

förenad med betydande svårigheter och medföra konsekvenser, som icke ''

vore önskvärda.»

Vidkommande fjärde punkten i motionen II: 259, däri framhölls, att en

effektiv bestämmelse örn åtgärder mot orimliga hyrespriser borde ingå i den

planerade lagstiftningen, yttrade utskottet:

»Utskottet finner, att klagomålen över de höga hyrorna i åtskilliga samhällen

icke sakna fog. Införandet av allmän hyresreglering av samma art som

under krisåren 1917—1923 skulle emellertid, hurudana direktiv för varsam

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

7

tillämpning som än meddelades, med visshet verka så återhållande på den

pågående, i nuvarande situation önskvärda bostadsproduktionen, att återupplivandet

av en sådan lagstiftning enligt utskottets mening ej bör ifrågasättas.

Vad åter angår förslaget att införa lagstiftning mot hyresocker (»påföljder

vid oskäliga hyresanspråk») anser sig utskottet böra avstyrka detsamma under

erinran, att första lagutskottet år 1927 (utlåtande nr 13) i liknande fråga

ävenledes ställde sig avvisande.»

Beträffande den femte och sista av motionens punkter anförde utskottet:

I denna punkt »uttala sig motionärerna för förbud mot intagande i hyreskontrakt

av bestämmelser, som inskränkte hyresgästens rörelsefrihet på ett

orimligt sätt eller i övrigt vore olämpliga. Denna punkt uttrycker sålunda

i huvudsak motionärernas redan inledningsvis framförda önskemål, att hyreslagstiftningens

detaljbestämmelser i allmänhet borde vara av tvingande natur.

I det stora hela medgiver 1907 års hyreslag avtalsfrihet inom hyresrätten.

Med hänsyn till dessa avtalsförhållandens stora sociala betydelse har lagstiftaren

emellertid, med avsteg från huvudregeln, förlänat vissa bestämmelser

tvingande natur. Så är fallet med bestämmelserna i 3 kap. nyttjanderättslagen

6 § andra stycket, 7, 15, 19, 23 och 24 §§. Såsom de socialt viktigaste

av dessa torde få anses de jämlikt 25 § tvingande regler, som i 23 och 24 §§

meddelas angående de medgivna förbehållen i fråga örn hyresrättens förverkande.

I 1923 års hyreslag har gruppen regler av tvingande natur ytterligare utvidgats.

Härvid må bortses från 1—5 §§, vilka numera i det stora hela torde

sakna praktisk betydelse, från 9 §, som rör kommunal bostadsförmedling, 10 §

(örn hyresocker), som trätt ur kraft, samt från 12 §, vilken rör åtals anställande

och som alltså till sin natur ej kan vara dispositiv. Bestämmelserna i

de övriga paragraferna i lagen (6, 7, 8 och 11 §§) åter äro •— örn man undantager

medgivandet i 11 § andra stycket sista punkten — sådana, att de ej

kunna eluderas genom de avtalande parternas egna dispositioner.

Under erinran örn vad utskottet i det föregående yttrat med anledning av

förslaget att giva tvingande natur åt 10 och 12 §§ i 1907 års hyreslag, får utskottet

uttala sina betänkligheter mot kraven att, skenbart till hyresgästernas

förmån, alltför mycket kringskära avtalsfriheten. Bestämmelser i sådan riktning

skulle sannolikt bliva till nackdel för båda parterna. En icke alltför

begränsad avtalsfrihet är för dem oundgänglig, då en mångfald olika förhållanden

vid avtalets uppgörande spelar in på ett sätt, som icke kan i detalj

förutses av lagstiftaren.»

Utskottet påpekade vidare, att socialstyrelsen i utlåtande den 2 december

1922, däri styrelsen framlagt det förslag, som låg till grund för 1923 års

hyreslag, även berört frågan örn fastställande av formulär för hyresavtal.

Styrelsen hade däri, bland annat, uttalat den meningen, att det syntes högst

tvivelaktigt, örn man genom fastställande av sådant formulär skulle bereda

hyresgästen någon fördel.

Slutligen anförde utskottet:

»Utöver vad socialstyrelsen sålunda anfört må framhållas, att alltför långt

gående regler av tvingande natur sannolikt skulle giva anledning till åtgärder,

som syftade att kringgå dessa och som vore svåra att effektivt förekomma,

helst som ett förbud mot muntliga hyresavtal knappast kan införas, då det

skulle leda till egendomliga konsekvenser.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

Vidare må erinras, att hyresgästen, medan han ännu står såsom hyressökande

spekulant till en lägenhet, just då ur åtskilliga synpunkter befinner sig i

en relativt stark position gentemot hyresvärden, som under normala förhållanden

givetvis önskar uthyra den lediga lägenheten och alltså är beredd till vissa

eftergifter. Örn den hyressökande därför i detta ögonblick vill och förmår

hävda vissa krav, synes det rimligt, att uppnådd överenskommelse därom bör

kunna få inflyta i det träffade skriftliga hyresavtalet. Tvingande regler rörande

avtalets innehåll kunde lätt nog, till hyresgästens egen nackdel, ställa

sig hindrande i vägen härför.

Ej heller må förglömmas, att vissa förbehåll av restriktiv natur, vilka pläga

uppställas från hyresvärdens sida, avse att tillgodose övriga i fastigheten boende

hyresgästers krav på trevnad och andra berättigade anspråk från dessas

sida.

Utskottet vill emellertid med det anförda icke bestrida, att vissa bestämmelser

i gängse hyresavtal, sådana de komma till uttryck bland annat i en del

brukliga tryckta formulär till hyreskontrakt, alltför ensidigt taga sikte på tillvaratagandet

av hyresvärdens intressen. I anslutning till en av socialstyrelsen

i ovan berörda sammanhang framförd tanke finner utskottet det kunna ifrågasättas,

huruvida icke lämpliga, opartiskt hållna avtalsformulär åtminstone försöksvis

kunde utarbetas genom det allmännas försorg att ställas till allmänhetens

fria disposition.

Slutligen ma nämnas, att till utskottets kännedom kommit vissa, sannolikt

enstaka fall, där hyresvärd genom speciella avtalsbestämmelser sökt kringgå

meddelade lagbud. Sålunda har utskottet fått sig bekant, att hyresvärd i ett

och samma hyresavtal om smålägenhet betingat sig visst hyresbelopp i fall av

kvartalsbetalning och, alternativt, ett annat väsentligt högre belopp i händelse

av månadsbetalning. Att här föreligger ett försök att åsidosätta de tvingande

bestämmelserna i 6 §_ 1923 ars hyreslag, som i socialt syfte medgiva hyresbetalning

månadsvis i fråga örn förskottshyra för smålägenheter, lärer vara

uppenbart.

Av vad sålunda^ anförts framgår, att utskottet icke funnit tillräckliga skäl

anförda för att frågan om en revidering av hyreslagen, på sätt motionärerna

aniört, nu upptages till behandling.»

Utskottet hemställde fördenskull, att motionen II: 259 icke måtte föranleda

till någon riksdagens åtgärd.

Reservationer avgavos dels av herrar Hage och Hedvall, dels ock av herr

Sigfrid Hansson m. fl. Reservanterna ansågo, att utskottet borde hava hemställt,

att riksdagen matte med anledning av motionen i skrivelse till Kungl.

Maj :t hemställa, att Kungl. Maj :t måtte låta utreda, huruvida, i vilken utsträckning

och på vilket sätt gällande lagbestämmelser, som reglera förhållandet

mellan hyresvärd och hyresgäst, böra och kunna omformas under hänsynstagande

till nutida förhallanden samt i en social och humanitär anda efter

ungefärligen de grundsatser, som i herrar Hages och Hedvalls reservation antytts.

Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.

Vid 1930 års riksdag väcktes av herr Hage m. fl. jämväl en annan motion

i hithörande ämne, II: 384, däri hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse

till Kungl. Majit hemställa, att Kungl. Majit måtte låta utreda, huru
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

9

vida och i vilken mån åtgärder, på sätt i motionen antytts eller på andra vägar,

ytterligare kunde vidtagas från det allmännas sida, för att den genomsnittliga

bostadsstandarden i vårt land måtte kunna höjas ur hygieniska samt

andra synpunkter och hyresutgifterna, främst för mindre lägenheter, hållas

inom rimliga gränser.

Motionen behandlades av andra kammarens fjärde tillfälliga utskott, som

efter att hava inhämtat yttrande däröver av socialstyrelsen, i utlåtande (nr 10)

anförde:

»Den i föreliggande motion behandlade frågan örn åstadkommande i tillräckligt

stor utsträckning av goda och billiga bostäder är givetvis av stor samhällelig

betydelse. Statsmakterna hava även sedan länge haft sin uppmärksamhet

riktad på denna fråga och vid olika tillfällen genom lagstiftning och

på annat sätt ingripit stödjande och reglerande på området i fråga.

Motionärerna föreslå nu en synnerligen brett lagd och mycket allmänt hållen

utredning angående ytterligare åtgärder från det allmännas sida i angivet

syfte. I motiveringen hava närmare berörts ett stort antal med bostadsfrågan

sammanhängande spörsmål av mycket olikartad natur. I sitt yttrande över

motionen har emellertid socialstyrelsen beträffande flertalet av dessa spörsmål

påvisat antingen att utvecklingen för närvarande är sådan, att ett statsingripande

icke är av behovet påkallat, eller ock att frågan i viss utsträckning

redan varit eller är föremål för övervägande från det allmännas sida.

Med hänsyn till hithörande spörsmåls mångfald och vittutgrenade natur har

socialstyrelsen vidare varnat för allmänt hållna utredningar på området, enär

man löper fara att drunkna i ett alltför vidlyftigt och enligt sakens natur

synnerligen kostsamt utredningsarbete. I detta socialstyrelsens uttalande kan

utskottet för sin del helt instämma.»

På grund av vad sålunda anförts hemställde utskottet, att motionen icke

måtte föranleda till någon andra kammarens åtgärd.

Reservation avgavs av herr Lindberg m. fl., vilka hemställde örn bifall till

motionen.

Utskottets hemställan bifölls av andra kammaren.

Vid 1931 års riksdag väcktes av herr Hage m. fl. inom andra kammaren en

motion, nr .298, i vilken yrkades, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.

Majit hemställa om utredning, huruvida och på vilket sätt gällande bestämmelser,

som reglera förhållandet mellan hyresvärd och hyresgäst, måtte kunna

utformas, främst i vissa uti motionen särskilt angivna hänseenden, under hänsynstagande

till nutida förhållanden samt i en social och humanitär anda, samt

om framläggande för riksdagen av de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Av motionens innehåll framgick, att motionärerna åsyftade, att den ifrågasatta

utredningen till en början skulle inrikta sig dels på frågan örn åtgärder,

som skulle förhindra hyresvärd att påtvinga hyresgäst orimliga kontrakt eller

kontraktsbestämmelser, dels ock på frågan, om icke hyreslagens bestämmelser

i större utsträckning borde vara av tvingande natur, främst då det gällde

hyresvärds skyldighet att hålla lägenhet i gott skick.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

I sitt över motionen avgivna utlåtande, nr 8, anförde andra lagutskottet

efter redogörelse bland annat för läget å bostadsmarknaden.

»Det torde icke råda delade meningar örn att bostadsfrågan, såväl å landsbygden

som i städerna, är ett av de betydelsefullaste samhällsspörsmålen,

förtjänt av statsmakternas oavlåtliga uppmärksamhet. Att åstadkomma goda

bostadsförhållanden är ett önskemål, vars tillgodoseende är av synnerlig vikt.

Det allmännas intresse för denna fråga har också tagit sig uttryck på åtskilliga

sätt. Vid olika tillfällen hava från statsmakternas sida vidtagits åtgärder

i syfte att frambringa goda och ändamålsenliga bostäder. Utskottet vill i

detta sammanhang erinra örn den år 1920 upprättade statens bostadslånefond,

vilken numera är under avveckling, samt Svenska bostadskreditkassan, varom

beslut fattades vid 1929 års riksdag.

Vid behandling av bostadsfrågan intager hyreslagstiftningen en framstående

plats. Stora delar av vårt folk äro för tillgodoseende av sitt bostadsbehov

hänvisade till förhyrning av bostadslägenheter. Det torde utan tvekan

böra betecknas som en viktig statsuppgift att genom lagstiftning skydda dessa

befolkningsgruppers berättigade intressen. Under de senaste åren hava även

genomförts flera bestämmelser, som avse att trygga hyresgästernas ställning.

Genom 1923 års hyreslag bereddes innehavare av bostadslägenheter, särskilt

mindre sådana, åtskilliga förmåner i fråga örn tid och sätt för erläggande av

hyra m. m. År 1925 vidtogos ändringar i utsökningslagen, vilka inneburo

mildring av föreskrifterna örn vräkning från lägenhet. Slutligen är att märka

den år 1930 genomförda lagen örn bostadsrättsföreningar, som berör åtskilliga

frågor, vilka tidigare fallit inom hyresrättens område och vilka varit föremål

för de bostadsintresserades särskilda uppmärksamhet.

De spörsmål, som den av motionärerna ifrågasatta utredningen enligt deras

förmenande främst bör taga sikte på, äro dels frågan örn åtgärder, som skulle

förhindra hyresvärd att påtvinga hyresgäst orimliga kontrakt eller kontraktsbestämmelser,

och dels frågan örn hyreslagstiftningens tvingande natur, särskilt

beträffande hyresvärds skyldighet att hålla lägenhet i gott skick.

Vad först angår frågan örn hyreskontrakt lärer det, som utskottet framhöll i

sitt utlåtande vid fjolårets riksdag, icke kunna bestridas, att uti nu förekommande

hyreskontrakt ofta intagas bestämmelser, som alltför ensidigt avse tillgodoseende

av hyresvärdarnas intressen. Det torde dock möta oövervinneliga

svårigheter att i lag fastställa normalkontrakt. Lagstiftningen har i stället

slagit in på den vägen att inskränka hyresvärdens rätt att fastställa de påföljder,

som vid åsidosättande av kontraktsbestämmelserna skola, drabba en

hyresgäst. Enligt 3 kap. 23 § i 1907 års lag medför nämligen underlåtenhet

från hyresgästens sida att fullgöra sådana förpliktelser, som hyreskontraktet

utöver vad i lag föreskrives ålägger honom, hyresrättens förverkande endast

under den förutsättningen, att förpliktelsens fullgörande måste anses vara av

synnerlig vikt för hyresvärden. Denna bestämmelse är av tvingande natur.

Även örn i hyreskontrakt intages en förklaring, att åsidosättande av däri angivna

skyldigheter medför hyresrättens förlust, inträder denna påföljd icke.

såvitt ej vederbörande domstol finner, att skyldigheternas fullgörande är avsynnerlig

vikt för hyresvärden. Åtskilliga av de förpliktelser, som i de vanligen

förekommande hyreskontrakten åläggas hyresgästen, äro av den art, att

underlåtenhet att fullgöra desamma icke torde medföra förlust av hyresrätten.

En försummelse uti ifrågavarande avseenden kan däremot medföra skadeståndsskyldighet,

men endast i den mån hyresvärden kan visa, att han verkligen lidit

någon skada.

Det kan icke förnekas, att förekomsten i hyreskontrakt av en mängd bestämmelser,

som ålägga hyresgästen förpliktelser i olika hänseenden, under alla

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

11

omständigheter kan för denne medföra en känsla av osäkerhet. För undanröjande

av de olägenheter, som föreligga på ifrågavarande område, skulle det

möjligen vara till gagn, att genom offentlig myndighets försorg, lämpligen

genom socialstyrelsen, i vägledande syfte utarbetades vissa, för ett antal vanligen

förekommande fall avsedda normalkontrakt.

Utskottet övergår härefter till frågan örn hyreslagstiftningens tvingande

natur, särskilt vad angår hyresvärds skyldighet att hålla lägenhet i gott skick.

Såsom den föregående utredningen utvisar, medgiver gällande lag möjlighet

för hyresvärd att fritaga sig från skadeståndsskyldighet o. d. på grund av

brister i lägenheten. Endast för det fall, att lägenheten är hälsovådlig, gälla

lagens bestämmelser oberoende av vad parterna avtalat. Som utskottet vid

fjolårets riksdag framhöll, kan tvekan råda örn lämpligheten av full avtalsfrihet

på berörda område. Hyreslagstiftningens framsteg förutsätta emellertid

för att få praktiskt gynnsam verkan, att desamma ej ske snabbare än att de

komma att motsvaras av den förbättring av bostadsbeståndet, som de avse att

främja och* som till väsentlig del är beroende av det ekonomiska livets förhållanden.

Under erinran örn det livliga arbete, som för närvarande pågår för att

förbättra bostadsbeståndet för vårt folk, anser utskottet rätta tidpunkten icke

nu vara inne för att upptaga det lagstiftningsarbete, som motionärerna önska

igångsätta.»

Utskottet hemställde, att motionen icke måtte föranleda till någon riksdagens

åtgärd.

Reservationer anmäldes dels av herr Linder m. fl., vilka ansågo, att utskottet

borde hava hemställt örn bifall till motionen, dels ock av herr Aronson.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Vid 1931 års riksdag väcktes också av herr Andersson i Stockholm lii. fl.

inom andra kammaren en motion, nr 293, med förslag att riksdagen måtte

besluta att hos Kungl. Majit hemställa örn utredning och framläggande av

lagförslag till 1932 års riksdag till åstadkommande av mera hygieniska och billigare

bostäder.

Andra lagutskottet hemställde i sitt över motionen avgivna utlåtande, nr 9,

på anförda skäl att motionen icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Reservationer avgåvos av herr Hage m. fl. och av herr Linder m. fl. De förra

ansågo, att utskottet borde hava hemställt, att riksdagen måtte besluta att i

skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit måtte låta utreda, huruvida

och i vilken mån ytterligare åtgärder kunde vidtagas från det allmännas

sida för att bostadsstandarden i vårt land måtte kunna höjas, främst ur hygieniska

synpunkter, samt hyresutgifterna, främst för mindre lägenheter, hållas

inom rimliga gränser.

Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.

Vid 1932 års riksdag väckte herr Andersson i Stockholm m. fl. en motion,

lii 374, av i huvudsak samma innehåll som motionen lii 293 vid 1931 års riksdag.

Motionen behandlades av andra lagutskottet, som i utlåtande nr 15 bl. a.

lämnade en redogörelse för bostadstillgång och hyresnivå, huvudsakligen i

städerna, varefter utskottet anförde, bl. a.:

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

»Väsentligen samma yrkande som det, vilka genom förevarande motion bragts

under riksdagens prövning, framställdes i en vid förra årets riksdag väckt motion.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 9 hemställde andra lagutskottet,

att denna motion icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

En omständighet, som torde böra nämnas i detta sammanhang, är tillkomsten

av byggnadsstadgan den 20 november 1931, vilken i motsats till den förut gällande

byggnadsstadgan under vissa förutsättningar är tillämplig även beträffande

den egentliga landsbygden. De i den nya byggnadsstadgan meddelade

bestämmelserna örn byggande ingripa reglerande i större utsträckning än motsvarande

äldre bestämmelser.

Som några skäl av beskaffenhet att giva utskottet anledning att frångå sin

tidigare intagna ståndpunkt i ämnet icke blivit förebragta, får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte föranleda till någon riksdagens ågärd.»

Reservation anfördes av herr Hage.

Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.

Den i det föregående omnämnda svenska bostadskreditkassan bedriver sin

verksamhet med stöd av kungl, förordningen den 3 augusti 1929 om svenska

bostadskreditkassan och örn bostadskreditföreningar. För kassan och föreningarna

gäller vidare Kungl. Maj :ts reglemente den 18 oktober 1929. Det kreditinstitut,

som svenska bostadskreditkassan med därtill anslutna, föreningar utgör,

tillhandahåller lån mot inteckningar i bebyggda, huvudsakligen för bostadsändamål

anordnade fastigheter i städer och stadsliknande samhällen. Kreditinstitutet

består dels av ett centralorgan, svenska bostadskreditkassan, dels av

lokala anstalter, bostadskreditföreningarna, vilka i regel organiserats länsvis.

Enligt vad utskottet inhämtat omfattar verksamheten för närvarande 18 bostadskreditföreningar.

Sammanlagda utlåningssumman var vid 1932 års utgång

omkring 60 miljoner kronor.

Sociala meddelanden för år 1932 innehåller å s. 777 ff. en artikel örn bostadsmarknaden

i rikets städer vid oktoberflyttningen 1932. Ur denna artikel tilllåter

sig utskottet anföra följande brottstycken, därvid bör märkas att med

större städer i artikeln avses städer med över 10,000 innevånare.

Större städer. Följande sifferrader utgöra en sammanfattning av de inkomna

uppgifterna angående bostadstillgången i 39 större städer

vid 1932 års oktoberflyttning:

(t.

I nedanstående antal större städer har tillgången

för smålägenheter för medelstora lägenheter

o. m. 2 ram o. kök) (3—5 rum o. kök)

nppgivits vara:

för större lägenheter

(6 o. fl. rum o. kök)

god tillr. knapp otillr.

god tillr. knapp otillr. god tillr. knapp otillr.

Äldre läg. ... 7 11 17 4 24 15 — — 26 13

Nybyggda läg. . 7 19 9 4 15 23 — 1 16 21

Som synes, är det nästan endast i fråga örn smålägenheter med högst 2 rum

och kök, som man kan tala örn verklig brist, i det tillgången på dylika anses

vara otillräcklig inom 4 städer. Knapp tillgång på smålägenheter anses

råda inom 9—17 orter. Däremot anses tillgången på medelstora och större

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr £1. 13

lägenheter — särskilt sådana av äldre typ — nästan överallt motsvara eller

överstiga behovet.

Mindre städer. Att bostadsfrågan f. n. å de flesta mindre orter torde ha

upphört att vara något mera brännande socialt problem synes i viss mån bestyrkas

av efterföljande sifferrader, vilka utgöra en sammanställning av de

erhållna upplysningarna örn bostadstillgången, som till denna utredning

erhållits från 74 orter:

I nedanstående antal mindre städer har tillgången nppgivits vara:

för små lägenheter

för medelstora lägenheter

för större lägenheter

(t. 0.

m. 2 rum o. kök)

(3—5 rnm o. kök)

(6

o. fl. rum o. kök)

god

tillr. knapp otillr.

god tillr. knapp otillr.

god

tillr. knapp otillr.

Äldre lag. . . .

19

36 17 2

30 40 3 1

33

34 5 -

Nybyggda lag. .

11

34 20 6

16 42 8 2

19

34 6 2

Beträffande hyresnivåns utveckling uppgives i beröida artikel beträffande

större städer följande:

Medan uppgifterna under föregående år snarast häntytt på, att hyresnivån

inom flertalet orter i stort sett varit stillastående, skulle däremot under innevarande

år hyrorna för större och medelstora lägenheter av äldre typ vara

fallande inom flertalet större städer; i fråga örn nybyggda större lägenheter

äro dock uppgifterna om oförändrat hyresläge något mera talrika än meddelandena

örn sjunkande hyresnivå. I fråga örn smålägenheter anses hyresnivån

fortfarande vara orubbad i det övervägande antalet fall. Även härvidlag äro

dock sänkningstendenserna mera framträdande än tidigare, och endast i ett

fall (Trälleberg) föreligger uppgift örn stigande hyresnivå för smålägenheter.

I fråga om mindre städer anföres:

Att bostadsförhållandena å mindre orter äro mera stabila hestyrkes därigenom,

att hyresnivån uppgives såsom oförändrad i ett relativt större antal fall

än som konstaterats i fråga örn de större städerna. Stegringstendenser rapporteras

visserligen fortfarande här och var i fråga örn olika lägenhetskategoner,

men även i de mindre städerna ha uppgifterna om fallande hyresnivå

betydligt ökats i antal.

Ur en översikt över byggnadsverksamhetens och bostadsmarknadens utveckling

och läge i städer och stadsliknande samhällen, utarbetad på uppdrag av

de s. k. bostadsproduktionssakkunniga och fogad såsom bilaga till en av de

sakkunniga den 8 februari 1933 till chefen för socialdepartementet avgiven

promemoria, bär utskottet hämtat följande jämförelse mellan hyres-, byggnadskostnads-

och levnadskostnadsindex för tiden 1912—1932.

Hyresindex (resp. års slut)

72 därav

orter Stockholm Göteborg

1912/15 ......... 100 100 100

1920 .......... 119 152 154

1921 .......... 183 185 174

1928 .......... 209 210 207

1930 .......... . 224 220

1931 .......... • 228

1932 .......... •

Byggnadskostnad^

index för

Handels-

banken

(sept.)

Sthlm enligt

Fastighets- nämnden

(mitten av

resp. år)

Levnads- kostnads- index

(4 kvart.)

100

100

100

325

281

215

230

174

210

232

172

20?

232

163

199

232

158

191

156

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr SI.

Utskottet.

I översikten framhålles därefter följande:

Som av tabellen framgår, synes hyresindex lia hållit sig lägre än det totala

levnadskostnadsindex ungefär till tiden för hyresstegringslagens upphävande

men har sedan fortsatt att stiga, medan däremot levnadskostnaderna visat

sjunkande tendens. Örn hyresstegringen gentemot förkrigstiden sålunda under

de senaste 8—9 åren varit betydligt större än levnadskostnadsstegringen, synes

den å andra sidan först på de allra senaste åren ha börjat närma sig eller

inhämtat ökningen i byggnadskostnader. Påpekas bör emellertid, att hyressiffrorna

ge ett något överdrivet uttryck för stegringen i bostadspriserna, i

det att de till någon del torde återspegla en viss höjning i bostädernas kvalitet.

Även byggnadskostnaden torde dock, bl. a. på grund av förskjutningarna

i byggnadstekniken, få betraktas med viss reservation, varför man sålunda

icke torde kunna draga alltför vittgående slutsatser av en jämförelse mellan

här anförda stegringstal för hyror och byggnadskostnader.

Frågan örn ändringar i gällande lagstiftning på hyresrättens område har,

såsom av den förut lämnade redogörelsen framgår, under flera föregående år

varit föremål för riksdagens prövning. I de utlåtanden, som utskottet i ärendet

avgivit vid 1930 och 1931 års riksdagar, har utskottet framhållit, att bostadsfrågan

såväl å landsbygden som i städerna är ett av de betydelsefullaste

samhällsspörsmålen, förtjänt av statsmakternas oavlåtliga uppmärksamhet,

samt att vid denna frågas behandling hyreslagstiftningen intager en

framstående plats. Ehuru utskottet funnit det betänkligt att genom regler

av tvingande natur alltför mycket inskränka avtalsfriheten på hyresrättens

område, har utskottet uttalat, att tvekan lärer kunna råda örn lämpligheten

av full avtalsfrihet i enlighet med stadgandena i 3 kap. 10 och 12 §§ nyttjanderättslagen.

Utskottet har emellertid ansett, att detta spörsmål är av

den beskaffenhet, att det bör upptagas till utredning endast i ett större sammanhang.

Vad utskottet sålunda förut yttrat isynes alltjämt äga giltighet.

Med hänsyn till de förhållanden, som för närvarande råda på bostadsmarknadens

och byggnadskreditens områden, finner emellertid utskottet icke tillräckliga

skäl anförda för att frågan örn en revidering av hyreslagstiftningen nu

skulle upptagas till behandling.

Utskottet får fördenskull hemställa,

att förevarande motion, II: 358, icke måtte till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 17 mars 1933.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

15

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar K. G. Westman, Linder, von Geijer, Frändén,

Sam Larsson, Norman, P. Sandström och Olof Carlsson*;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Skövde, Hage, Olovson i Västerås,

Gardell i Gans, Molander, Aronson, Sandberg och Hermansson*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Linder, Norman, Olof Carlsson, Hage, Olovson i Västerås, Molander

och Hermansson.

Herr Hage har i anslutning till reservationen anfört följande:

Utan att för närvarande taga ståndpunkt till det i motionen framförda yrkandet

örn en mera omfattande reformering av hyreslagstiftningen synes man

kunna ifrågasätta, om icke åtminstone ett av de i motionen framförda spörsmålen

nu bör upptagas till ett övervägande.

Det torde nämligen kunna ifrågasättas, huruvida icke vissa här nedan berörda

bestämmelser i hyreslagen, vilka tillkommit av sociala och humanitära

motiv, böra erhålla en sådan utformning, att de bliva av tvingande innebörd.

Med den dispositiva lydelse, som nämnda stadganden nu ha, kunna de nämligen

helt eluderas — vilket i stor utsträckning också sker ■—- genom bestämmelser

i hyreskontrakten.

De paragrafer, som här främst åsyftas, äro paragraferna 10 och 12 i 3 kap.

av lagen örn nyttjanderätt. Hörande nämnda paragrafer — vilka beröra så

vitala saker som att hyresvärd bör hålla uthyrd lägenhet i ett tillfredsställande

skick m. m. — har andra lagutskottets majoritet vid tvenne föregående tillfällen

ävensom i det nu avgivna utlåtandet bl. a. förklarat, att, även örn man kan

finna det betänkligt att genom regler av tvingande natur allt för mycket inskränka

avtalsfriheten på hyresrättens område, så lär tvekan likväl kunna

råda örn lämpligheten av full avtalsfrihet, då det gäller bestämmelser i nämnda

paragrafer.

Med utgångspunkt från detta uttalande synes alltså en utredning önskvärd,

i vilken mån lagstiftningen inom hyresrättens område i större utsträckning än

vad nu är fallet skall erhålla tvingande innebörd, då det gäller lagstadganden

av social och humanitär innebörd. Det torde finnas en särskild anledning härtill

i den omständigheten, att det av lämnade uppgifter framgår, att hyrestvister,

sammanhängande med ovan nämnda förhållanden, i synnerligen stor

utsträckning förekomma inom de offentliga rättshjälpsanstalterna i de större

städerna. Så exempelvis upplyses från Göteborgs stads rättshjälpsanstalt, att

under år 1932 hade anstalten att handlägga icke mindre än 435 nya ärenden

angående hyresangelägenheter, ävensom att antalet av sådana ärenden ökats

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

år från år samt proportionsvis i hastigare takt än ärenden av annat slag. En

betydande del av nämnda ärenden beröra tvister, som ha sammanhang med försök

att genom kontraktsbestämmelser sätta ur giltighet hyreslagens bestämmelser

i en del av de punkter, där nämnda lag endast har dispositiv innebörd.

Under hänvisning till vad här anförts och under betonande, att vissa delar

av hyreslagstiftningen alltjämt måste grunda sig på avtalsfrihetens princip,

hemställes alltså,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa

örn en allsidig utredning, huruvida och på vilket sätt bestämmelserna

i gällande hyreslag måtte kunna i större utsträckning

än vad nu är fallet erhålla en tvingande i stället för en

dispositiv innebörd.

Stockholm 1933. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

330750

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.