Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående viss ändring i lagen om försäkring för olycksfall i arbete. Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 185 i första kammaren av herrar Nils Andersson och Lindström samt nr 354 i andra kammaren av herrar Molander och Englund.

1933-03-23 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1933:27, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående viss ändring i lagen om försäkring för olycksfall i arbete. Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 185 i första kammaren av herrar Nils Andersson och Lindström samt nr 354 i andra kammaren av herrar Molander och Englund.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr ‘27.

1

Nr 27.

Ankom till riksdagens kansli den 24 mars 1933 kl. 3 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående viss

ändring i lagen om försäkring för olycksfall i

arbete.

Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft två inom

riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 185 i första

kammaren av herrar Nils Andersson och Lindström samt nr 354 i andra kammaren

av herrar Molander och Englund.

I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts, att riksdagen måtte besluta

att i skrivelse till Kungl. Majit göra framställning örn utarbetande av

förslag till sådan komplettering av lagen örn försäkring för olycksfall i arbete,

att olycksfallsersättning i regel utgår till personer, som under arbetet påtagligen

ådragit sig skador genom muskelsträckningar och muskelbristningar, samt att

Kungl. Majit måtte för nästa års riksdag framlägga förslag i berörda hänseende.

Beträffande de skäl, som motionärerna anfört till stöd för sin hemställan, får

utskottet hänvisa till motionerna.

Över motionerna har utskottet i den ordning, § 46 riksdagsordningen föreskriver,

begärt yttrande av riksförsäkringsanstalten och försäkringsrådet. De

yttranden, som i anledning härav kommit utskottet tillhanda från nämnda myndigheter,

äro såsom bilagor fogade vid detta utlåtande; och hänvisar utskottet

till desamma.

Enligt lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete är i allmänhet

envar arbetare under de villkor, som närmare angivas i lagen, försäkrad

för skada till följd av olycksfall i arbetet. I 6 och 7 §§ givas bestämmelser örn

storleken av de ersättningar, som skola utgå, därvid olika regler gälla, örn

olycksfallet medfört sjukdom, som förorsakat förlust eller nedsättning av arbetsförmågan,

örn detsamma, efter upphörande av därav förorsakad sjukdom, medfört

under längre eller kortare tid bestående förlust eller nedsättning av arbetsförmågan,

samt örn olycksfallet medfört arbetarens död.

Frågan om ersättning jämlikt olycksfallsförsäkringslagen för skador, som

arbetare ådragit sig genom muskelsträckning, har tidigare varit föremål för

riksdagens behandling.

Uti motion TT: 288 vid 1928 ars riksdag hemställde herr Sundström, att

riksdagen måtte besluta sådant tillägg till ifrågavarande lag, att arbetare, som

ådragit sig muskelsträckning i ryggen, bleve tillförsäkrad ersättning enligt

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 9 sami. 2 avd. Nr 27.

624 38

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

lagens grunder, samt att vederbörande utskott måtte utforma den för berörda

lagändring nödiga lagtexten, eller, örn detta icke bifölles, att riksdagen måtte

i skrivelse till Kungl. Maj:t begära utredning i ärendet samt förslag till 1929

års riksdag.

I anledning av motionen begärde andra lagutskottet, till vars behandling

motionen hänvisades, yttrande av försäkringsrådet och riksförsäkringsanstalten.

Försäkringsrådet, vid vars yttrande fanns fogat utlåtande av professorn John

Berg och yttrande från de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening, avstyrkte

bifall till motionärens framställning, därvid försäkringsrådet anförde,

bland annat: !. :..... jrstafelM

»Beträffande av försäkringsrådet hittills tillämpad praxis vid bedömande av

ersättningsanspråken i skadeärenden av ifrågavarande slag må erinras om att,

så snart genom fynden vid läkarundersökningen ansetts bestyrkt, att den försäkrade

under sitt arbete drabbats av skada i ryggens vävnader, därmed i

regel tillräckligt stöd ansetts föreligga för fallets hänförande under olycksfallsförsäkringslagens

ersättningsbestämmelser, även örn säkrare utredning icke

kunnat vinnas örn de närmare omständigheter, under vilka skadan uppkommit.

Endast för såvitt av utredningen framgått, att den påvisade skadan haft sin

väsentliga orsak i förutvarande sjukliga förändringar, torde ersättning hava

vägrats.

Enligt rådets erfarenhet från handläggningen av förevarande ärenden torde

emellertid fynden vid läkarundersökningen ofta icke giva någon mera säker

ledning för bedömande av frågan, huruvida de sjukdomssymtom, patienten

företer, äro framkallade av en vid visst tillfälle ådragen skada eller betingade

av inre sjukdomsorsaker. Ej sällan måste därför vid prövningen av dessa

ärenden huvudvikten läggas vid frågan, huruvida under arbetet något inträffat,

som kan rubriceras som olycksfall, och örn förloppet därvid varit sådant, att

skada bör antagas hava orsakats å den kroppsdel, till vilken de sjukliga symtomen

äro lokaliserade.

Rådet har beträffande de fall, där sålunda genom läkarundersökningen icke

kunnat klarläggas, huruvida åkomman har karaktären av olycksfallsskada eller

ej, i allmänhet ansett åkomman böra betraktas som orsakad av olycksfall, så

snart utredningen givit erforderligt stöd för antagandet, att ryggmuskulaturen

vid det uppgivna olyckstillfället varit föremål för yttre våldsam påverkan eller

ock på annat sätt utsatts för särskild, häftig påfrestning, överstigande vad

arbetaren i sitt yrkesarbete dagligen kunnat väntas vara utsatt för.

Enligt rådets mening torde från socialförsäkringens synpunkt en rationell

lösning av frågan örn ersättning vid arbetsoförmåga, orsakad av s. k. muskelsträckning

i ryggen och därmed likartade åkommor, stå att vinna endast i

samband med införande av allmän obligatorisk sjukförsäkring. Till denna gren

av socialförsäkringen torde nämligen böra hänföras de åkommor av förevarande

art, vilka icke äro orsakade av olycksfall utan betingade av inre sjukdomsorsaker

av olika slag.»

Riksförsäkringsanstalten, som jämväl avstyrkte bifall till motionen, yttrade

bland annat:

»Gällande olycksfallsförsäkringslag lämnar som bekant ej, likasom i allmänhet

ej heller utländska lagar, någon definition på begreppet olycksfall i

arbete, utan har det överlämnats åt tillämpningen att härutinnan söka uppdraga

gränserna.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

I fråga om de i den föreliggande motionen avsedda åkommorna, s. k. muskelsträckningar

i ryggen, likasom i fråga om muskelsträckningar och muskelbristningar

i andra kroppsdelar, har man alltså att enligt eljest i allmänhet

antagna grunder i det särskilda fallet söka avgöra, örn ett visst inträtt sjukdomstillstånd

föranletts av olycksfall eller av annan anledning samt, därest det

förorsakats av olycksfall, huruvida olycksfallet inträffat i arbete.

För att ett olycksfall skall anses vara för handen, förutsättes såsom regel,

att en plötslig yttre händelse, t. ex. en viss halkning eller förlyftning ^eller

dylikt, verkligen kan påvisas hava föregått det inträdda sjukdomstillståndet

såsom anledning till detta.

Understundom kan man dock av läkarundersökningen och beskaffenheten av

det av läkaren diagnostiserade sjukdomstillståndet sluta sig till, att åkomman

måste vara föranledd av en sådan händelse, som har olycksfallskaraktär, ehuru

denna händelse icke behöver vara fullt klar och påvisbar, utan till det yttre

ter sig endast såsom ett ganska vanligt led i en viss verksamhet, vari i själva

verket ingått ett, låt vara mindre märkbart, plötsligt och oförutsett moment,

som medfört den inträffade skadan. Så kan t. ex. under vissa förhållanden

ensamt en hastig vridning i en mer ovanlig kroppsställning, en slintning eller

dylikt medföra vrickning av leder eller bristningar av senor eller muskler.

I enlighet härmed måste i regel ett genom röntgenundersökning konstaterat

ganska obetydligt brott eller annan läsion eller defekt i led eller skelett hos

en förut fullt frisk person, sammanställd med de yttre förhållanden, varunder

den framträtt, vara att anse såsom tillfredsställande bevis örn, att olycksfall

(i arbete) är förhanden. Detsamma är förhållandet i fråga örn vissa slags sensträckningar

samt i fråga örn bristningar av muskler, varvid hudén färgats

av blodutgjutning på grund av skadan, eller bristningen kan på annat sätt

säkert konstateras av läkare.

Å andra sidan förekomma fall, där den verkställda läkarundersökningen

tydligt ådagalägger, att åkomman likasom tilläventyrs även de av densamma

framträdda symptomen är oberoende av en förment och måhända även påvisad

olyckshändelse, och att alltså fråga är örn ett sjukdomstillstånd, som ej bör

hänföras under olycksfallsförsäkringslagen. Så kan t. ex. vara förhållandet,

om genom röntgenundersökning eller på annat sätt ådagalägges, att en beneller

leddefekt är av äldre datum än det angivna olyckstillfället, eller örn på

grund av hälsotillståndet före detsamma eller omständigheterna i övrigt åkomman

befinnes vara reumatism, gikt, nevralgi o. s. v. eller kan konstateras vara

en följd av så småningom uppkommen överansträngning.

Särskilt i fråga örn muskelåkommor finnas emellertid talrika fall, där varken

genom läkarundersökningen eller på annat sätt kan klart ådagaläggas, örn ett

olycksfall i arbete inträffat eller icke. Här måste spörsmålet därom avgöras

efter avvägande av de i varje särskilt fall lämnade uppgifterna örn dels det

yttre händelseförloppet vid det tillfälle, då de uppgivna sjukdomssymptomen

framträtt, eller närmast därförut, dels den närmare karaktären av dessa och

eventuella tidigare symptom m. fl. omständigheter, sådana de av läkaren

kunnat iakttagas och angivas eller eljest inhämtas.

Erfarenheten visar, att den åkomma i ryggen, som benämnes ryggskott

(lumbago) ■—■ även om den ofta betecknas och jämväl av läkare diagnostiseras

såsom muskelsträckning (lumbago traumatica) — icke behöver vara en sträckning

eller bristning i vanlig mening av den art, som eljest i regel uppkommer

av olycksfallsliknande orsaker, utan kan denna åkomma vara att ensamt eller

därjämte hänföra till så småningom skeende överansträngning i kroppsarbete

samt till viss av arbetsförhållandena påverkad eller annan disposition för

reumatiska och nevrasteniska inflytelser. Hos kroppsarbetande personer framträda

ofta, på grund av upprepade lyftningar och dylikt, så småningom för
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

ändringar i ryggradens ledgångar, å kotkropparna m. m. med tendens till med

tiden inträdande ryggstelhet (spondylitis deformans). Under utvecklingen av

dessa processer, som i sin tur kunna i fortsättningen predisponera till större

känslighet för påverkan av vissa även mindre ansträngande rörelser, av temperaturväxlingar

m. m., förekomma mer eller mindre plötsligt framträdande

smärtor i ländtrakten, vartill motsvarighet ej, eller i mindre mån, finnes i fråga

örn andra kroppsdelar. För vederbörande läkare möter det särskilda svårigheter

att diagnostisera hithörande åkommor och deras orsaker i det särskilda fallet

på grund av åtskilliga med ifrågavarande musklers och ledgångars otillgängliga

läge m. fl. omständigheter sammanhängande förhållanden.

Inom den sociala olycksfallsförsäkringen måste visserligen dessa sjukdomsformer

tilläggas liknande betydelse som i allmänhet tillerkännes sådana sjukdomar,

vilka, sedda ensamt för sig, ej äro att hänföra under denna försäkring.

Härvid bör emellertid efter riksförsäkringsanstaltens förmenande även skäligen

beaktas, att ett förut befintligt sjukligt tillstånd kan förvärras genom olycksfall

och på grund därav under vissa betingelser medföra rätt till ersättning

enligt olycksfallsförsäkringslagen.

Efter riksförsäkringsanstaltens förmenande möta mycket stora svårigheter

att ifråga örn här förevarande och liknande åkommor träffa särskilda lagbestämmelser

för klarläggande ensamt vad dem angår av begreppet olycksfall

i arbete och därmed utesluta dem från den fria prövning efter i allmänhet

antagna grundsatser, som gällande lagstiftning förutsätter och som möjliggör

anpassning efter föreliggande omständigheter. Detta så mycket mer som vid

en reglering i detta syfte rörande de av motionären särskilt åsyftade muskelsträckningarna

hänsyn måste tagas till övriga dylika och till andra liknande

åkommor. Icke heller lär det, förutsatt att ett särskiljande av vissa muskelsträckningar

från övriga läte sig i lagstiftningsväg tillfredsställande göra, böra

ifrågakomma att — såsom motionären måhända avser —• under olycksfallsförsäkringslagen

inordna dessa, även när de icke härleda sig från olycksfall.

Därigenom skulle nämligen gränserna mellan olycksfallsförsäkringen och sjukförsäkringen

på denna punkt utplånas.»

Andra lagutskottet anförde i utlåtande nr 32:

»Det förslag, som innehålles i motionen, synes avse, att s. k. muskelsträckningar

i ryggen skola i försäkringshänseende alltid anses såsom följder av

olycksfall i arbete. Ett genomförande av förslaget skulle alltså innebära, att

beträffande ifrågavarande skador icke skulle förefinnas den prövningsrätt, som

i berörda hänseende eljest tillkommer vederbörande försäkringsinrättning. Ett

bifall till motionen skulle därjämte föranleda, att gränserna mellan olycksfallsförsäkringen

och sjukförsäkringen på denna punkt bleve utplånade.

Med anledning av motionen har på utskottets hemställan verkställts en ingående

undersökning av det föreliggande spörsmålet. Denna utredning giver

vid handen, att vid prövning av ersättningsanspråk beträffande sådana skador,

som avses i den föreliggande motionen, försäkringsinrättningarna numera

hämta ledning av den medicinska sakkunskapens anvisningar vid bedömandet

av frågan, huruvida s. k. muskelsträckningar i ryggen äro att betrakta som

olycksfall eller sjukdomsfall.

Utskottet har med hänsyn till här ovan anförda förhållanden icke ansett

sig kunna tillstyrka bifall till något av de i motionen framställda yrkandena;

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

5

och får alltså hemställa, att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens

åtgärd föranleda.»

Reservation anfördes av herr Hage, som på angivna skäl ansåg, att utskottet

borde hava föreslagit, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit hemställa,

att Kungl. Majit måtte låta verkställa en allsidig och ingående utredning

av den i motionen berörda frågan.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan avslå motionen.

Ett spörsmål, som har sammanhang med innehållet i nu förevarande motioner,

berördes uti en vid 1932 års riksdag av herr Branting väckt motion, I: 251,

däri yrkades, att riksdagen måtte anhålla, att Kungl. Majit ville föranstalta

örn utredning i vissa i motionen angivna hänseenden samt om möjligt till 1933

års riksdag framlägga förslag till ändring i olycksfallsförsäkringslagen i dessa

avseenden. Motionären förklarade i motionen, bland annat, att han ville fästa

uppmärksamheten vid det krav på orsakssammanhang mellan å ena sidan en

skada genom olycksfall i arbete samt å andra sidan sjukdom, invaliditet eller

dödsfall, vilket lagen uppställer genom att för rätt till ersättning fordra, att

olycksfallet »medfört» sjukdom, invaliditet eller dödsfall. Enligt motionen

uppstode ofta svårigheter att avgöra, huruvida dylikt orsakssammanhang vore

för handen. Motionären ifrågasatte ändringar i gällande bestämmelser i syfte

att åstadkomma, att de försäkrade arbetarnas intressen måtte bliva bättre tillgodosedda.

Andra lagutskottet, som behandlade motionen, inhämtade yttranden från

riksförsäkringsanstalten, försäkringsrådet, försäkringsinspektionen, medicinalstyrelsen

och de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening. Till nämnda

yttranden, vilka såsom bilagor fogats till utskottets över motionen avgivna utlåtande,

nr 37, anhåller utskottet att få hänvisa.

Utskottet anförde i sitt nämnda utlåtande, bland annat:

»Svårigheter att fastställa, huruvida orsakssammanhang förefinnes, göra

sig kännbara icke endast vid bedömandet av frågor tillhörande olycksfallsförsäkringen.

Jämväl då fråga är om ersättning enligt allmänna skadeståndsrättsliga

regler, är det ofta svårt att avgöra, huruvida orsakssammanhang föreligger.

Enligt rättspraxis torde emellertid kravet på dylikt sammanhang i

skadeståndsmål icke fattas så strängt, att ersättning skulle anses böra utgå

endast för sådan skada, som på bindande sätt kail bevisas vara orsakad av en

ifrågakommen handling. Fastmera torde i praxis den uppfattningen göra sig

gällande, att allenast viss grad av sannolikhet för orsakssammanhang erfordras.

Både riksförsäkringsanstalten och försäkringsrådet hava i sina i ärendet avgivna

yttranden framhållit, att på olycksfallsförsäkringens område icke böra

uppställas strängare fordringar på klarläggande av orsakssammanhang än vad

som följer av allmänna skadeståndsregler. Något krav på en strängare rättstilllämpning

inom försäkringsrätten än inom skadeståndsrätten har således icke

ansetts följa av lagens uttryckssätt. En ändring av lagtexten, varigenom uttryckligen

stadgades, att för rätt till ersättning skulle vara tillräckligt, att

skälig anledning funnes att antaga, att orsakssammanhang vore för handen,

s. 6 Kontrollera mot PDF

JJtskottet.

6 Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

skulle knappast bliva av praktisk betydelse. De av utskottet inhämtade uppgifterna

rörande praxis vid tillämpningen av olycksfallsförsäkringslagen synas

utskottet icke heller innefatta tillräckliga skäl för att utskottet skulle kunna

biträda motionärens yrkande i denna del.»

I utlåtandet hemställde utskottet med anledning av motionen allenast örn

skrivelse till Kungl. Majit i visst hänseende, varom nu icke är fråga.

Denna utskottets hemställan bifölls av riksdagen.

Utskottet har ansett lämpligt inhämta vissa statistiska uppgifter rörande

fall av muskelsträckningar, vilka anmälts såsom olycksfall i arbete för att utfå

ersättning. Uppgifter från riksförsäkringsanstalten, i vad angår i anstalten

försäkrade arbetare hos andra arbetsgivare än staten, återfinnas beträffande

åren 1926 och 1927 i bilagan B till andra lagutskottets utlåtande nr 32 år

1928 samt beträffande åren 1928—1932 i bilagan A till förevarande utlåtande.

I fråga örn två av de största ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolagen hava de

siffror inhämtats, vilka återfinnas uti de såsom bilaga C till detta utlåtande

fogade tablåerna.

Det förslag, som förevarande motioner innehålla, synes avse, att muskelsträckningar

och muskelbristningar, som inträffa under arbetet, i försäkringshänseende

i regel skola anses såsom följder av olycksfall i arbete. Ett genomförande

av förslaget skulle alltså innebära, att beträffande ifrågavarande

skador icke skulle förefinnas samma prövningsrätt, som i berörda hänseende

eljest tillkommer vederbörande försäkringsinrättning. Ett bifall till motionerna

skulle därjämte föranleda, att gränserna mellan olycksfallsförsäkringen

och sjukförsäkringen på denna punkt gjordes otydliga.

Enligt utskottets mening måste vid prövning av frågan, örn en muskelsträckning

eller muskelbristning skall betraktas såsom olycksfall eller sjukdomsfall,

det avgörande bliva det resultat, vartill vederbörande läkare vid

medicinsk bedömning av fallet kommer. Att giva muskelsträckningar och

muskelbristningar en särställning i fråga om rätten till ersättning enligt

olycksfallsförsäkringslagen kan utskottet icke förorda. Utskottet vill emellertid

framhålla, att det vore önskvärt, att fackmännen inom hithörande

medicinska områden föranleddes till fortsatta ingående studier för att

klarlägga förhållandet vid sådana skador, beträffande vilka fråga kan

uppkomma, huruvida de förorsakats av olycksfall i olycksfallsförsäkringslagens

mening eller av sjukliga förändringar i kroppen, som förefunnits

redan vid skadornas tillkomst. Utskottet förmenar, att genom sådana

vetenskapliga forskningar skulle kunna vinnas säkrare vägledning såväl för

läkarna, då de ur olycksfallsförsäkringssynpunkt skola bedöma de sjukdomsfall,

som komma under deras behandling, som ock för allmänheten, som mången

gång har svårt att förstå den ståndpunkt, vartill läkarna vid sina undersökningar

komma till frågan, huruvida olycksfallsskada i lagens mening föreligger

i det enskilda fallet.

Med hänsyn till vad i ärendet anförts finner utskottet icke skäl att tillstyrka

den av motionärerna gjorda framställningen.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

7

Utskottet hemställer fördenskull,

att förevarande motioner, I: 185 och II: 354, icke måtte till

någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 23 mars 1933.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar K. G. Westman, Linder, von Geijer*, Sigfrid

Hansson, Frändén, Sam Larsson, Öhman och Olof Carlsson;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Skövde*, Magnusson i Kalmar, Hage,

Johanson i Hallagården, Olovson i Västerås, Molander*, Sandberg och Sandström i

Nyland*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Särskilt yttrande

av herrar Linder, Sigfrid Hansson, Olof Carlsson, Magnusson i Kalmar, Hage,

Olovson i Västerås och Molander, vilka anfört följande:

»I likhet med utskottsmajoriteten anse vi, att det vore önskvärt, att den

vetenskapliga forskningen på ifrågavarande område kunde giva en säkrare

vägledning för läkarna, då de ur olycksfallsförsäkringssynpunkt skola bedöma

skador av det slag, varom här är fråga, d. v. s. muskelsträckningar och muskelbristningar.

Enligt vår mening bör emellertid, så länge en sådan vägledning

icke står till buds, lagen örn försäkring för olycksfall i arbete tillämpas mera

liberalt än som varit fallet under de senaste åren. Den praxis, som utbildats

ifråga om bedömandet av ersättningsanspråk med anledning av muskelskador,

som uppkommit genom olycksfall i arbete, synes nämligen innebära, att lagtillämpningen

blivit allt mera rigorös. Därom vittnar den statistik, som återfinnes

i bilagorna till utskottets utlåtande. Icke minst med hänsyn därtill, att

obligatorisk sjukförsäkring saknas i vårt land, är en uppmjukning av gällande

praxis nödvändig.

Under förhoppning örn att den vetenskapliga forskningen snarast måtte leda

till att, såsom utskottsmajoriteten uttalat, en säkrare vägledning för läkarna

vid bedömandet av här berörda skador vinnes, nöja vi oss med denna opinionsyttring.

»

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27; bilagor.

Bilaga A.

Riksförsäkringsanstalten.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Kungl. Majit har den 10 februari 1933 anbefallt riksförsäkringsanstalten att

avgiva och senast den 10 innevarande mars till utskottet överlämna begärt

yttrande över inom riksdagen väckta motioner, nr 185 i första kammaren och

nr 354 i andra kammaren, angående viss ändring i lagen örn försäkring för

olycksfall i arbete.

Med anledning härav får anstalten åberopa sitt vid andra lagutskottets utlåtande

1928 nr 32 fogade utlåtande av den 25 februari samma år i anledning

av då väckt motion i ämnet.

Anstalten har under tiden därefter vid bedömandet av hithörande fall tilllämpat

de grundsatser, som angivits i berörda utlåtande.

I sagda utlåtande hava uppgifter lämnats örn under åren 1926 och 1927

såsom olycksfall i arbete anmälda prövade fall av muskelsträckningar i ländregionen

(lumbago) och muskelsträckningar i annan kroppsdel. De sålunda

lämnade uppgifter kompletteras här nedan med liknande uppgifter för åren

1928—1932, i vad angår i anstalten försäkrade arbetare hos andra arbetsgivare

än staten. I samma mån som de anmälda fall, där åkomman icke kunnat härledas

från olycksfall, alltmer ökats, har antalet av anstalten såsom olycksfall

godtagna fall uttryckt i procent av hela antalet anmälda successivt minskats.

1928

1929

1930

1931

1932

Muskelsträckning

i

ländregionen (Lumbago)

614

697

849

890

793

därav bifallna . .

380

463

478

463

418

och avslagna . . . .

234

234

371

427

375

Antal bifallna i

%

av hela antalet prövade

62

66

56

52

53

1928

1929

1930

1931

1932

Muskelsträckning

i

annan kroppsdel ......

507

600

878

926

972

därav bifallna . .

456

524

706

666

616

och avslagna . . . .

51

76

172

260

356

Antal bifallna i

%

av hela antalet prövade

90

87

80

72

63

Bland det antal ärenden, som här ovan angivits såsom bifallna, äro inräknade

de fall, där riksförsäkringsanstalten, efter meddelat beslut örn avslag å

ersättning samt däröver anförda besvär och ytterligare verkställd utredning,

med ändring av sitt tidigare beslut tillerkänt ersättning.

I de ovan såsom avslagna angivna fallen har efter anförda besvär försäkringsrådet

med ändring av anstaltens beslut under åren 1928—1932 tillerkänt

ersättning i tillhopa 11 fall.

Hela antalet anmälda olycksfall bland i riksförsäkringsanstalten försäkrade

arbetare (utom statens) utgjorde: år 1928 39,622, år 1929 52,156, år 1930 64,539,

år 1931 65,652 och år 1932 64,208. Ökningen under år 1929 och närmast följande

år sammanhänger med att karenstiden avskaffats från och med den 1

januari 1929.

I handläggningen av detta ärende hava förutom undertecknade deltagit

byråchefen Östrand och byrådirektören Sidvall, varjämte anstalten rådfört sig

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27; bilagor 9

med sin överläkare professorn J. Åkerman och sina biträdande läkare professorerna

A. Troell och P. Haglund.

Stockholm den 9 mars 1933.

SIGURD RIBBING.

H. v. Schulzenheim.

Bilaga B.

Försäkringsrådet.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Genom remiss den 10 februari 1933 har Kungl. Majit anbefallt försäkringsrådet

att till utskottet avgiva yttrande över två inom riksdagen väckta motioner,

nämligen dels nr 185 i första kammaren och dels nr 354 i andra kammaren.

Med anledning härav får försäkringsrådet anföra följande:

I motionerna yrkas, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl.

Majit göra framställning örn utarbetande av förslag till sådan komplettering

av lagen örn försäkring för olycksfall i arbete, att olycksfallsersättning i regel

utginge till personer, som under arbetet påtagligen ådragit sig skador genom

muskelsträckningar och -bristningar. I sin motivering framhålla motionärerna,

att av en i motionen lämnad sammanställning av utslag, som av försäkringsrådet

under åren 1924 och 1925 meddelats i mål rörande ersättning för åkommor

av ifrågavarande art, framginge, att under en jämförelsevis kort tid inträffat

ett stort antal muskelsträckningar och -bristningar, vilka uppenbarligen borde

räknas till olycksfall i arbete. Så länge olycksfallsförsäkringslagen icke i detta

avseende gåve möjlighet till olycksfallsersättning, måste den av de försäkrade

anses såsom otillfredsställande.

Försäkringsrådet, som den 24 februari 1928 till utskottet avgav utlåtande

över en inom riksdagens andra kammare nämnda år väckt motion nr 288 rörande

ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen för åkommor av ifrågavarande art,

överlämnade i sammanhang härmed en av numera avlidne professorn John Berg

verkställd utredning rörande de åkommor, som pläga angivas under diagnoserna

muskelsträckning, muskelbristning, lumbago, ryggskott etc. I anslutning

till vad i nämnda utredning anförts vill försäkringsrådet till en början erinra

örn att under diagnoserna muskelsträckning och muskelbristning inrymmas

sjukdomstillstånd av mångskiftande slag och betingade av skilda orsaker. Av

enbart diagnosen kan således i dessa fall i regel ingen slutsats dragas vare sig

örn åkommans närmare natur eller örn orsaken till densamma. Endast i undantagsfall

torde exempelvis diagnosen muskelbristning innebära, att bristning

eller annan skada å muskler blivit vid läkarundersökningen konstaterad. I allmänhet

torde det förhålla sig så, att diagnoserna muskelsträckning och muskelbristning

komma till användning, då de sjukliga symtomen enligt patientens

uppgift framträtt under arbetet vid något tungt lyft, vid en halkning eller

dylikt. Enligt rådets erfarenhet torde de försäkrade ofta hava den uppfattningen,

att en åkomma, som sålunda med mer eller mindre häftiga symtom

givit sig tillkänna under arbetet, måste betraktas som olycksfallsslcada och sålunda

vara att hänföra under olycksfallsförsäkringslagen. De förbise härvid,

att nämnda lag för sin tillämpning kräver, att åkomman skall vara orsakad

av olycksfall i arbetet och att det sålunda icke är tillräckligt, att den yppats

under arbetet eller att den måhända så småningom orsakats av själva arhetet.

Av vad ovan anförts torde framgå, att vägledning är att söka hos den medicinska

sakkunskapen, då till bedömande uppkommer fråga, huruvida åkomma,

Bihang till riksdagens protokoll 1033. 0 sami. 2 avd. Nr 21. 624 38 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Andra lagutskottets utlåtande Nr 27; bilagor.

som betecknats som muskelsträckning eller muskelbristning, bör anses såsom

olycksfallsskada.

Beträffande de i motionen relaterade målen, som av försäkringsrådet avgjorts

under åren 1924 och 1925, hava dessa bedömts med ledning av de utredningar

och anvisningar, som lämnats av de medicinska sakkunnige, som då

stått till rådets förfogande. I fråga örn ett av de refererade målen synes innehållet

i försäkringsrådets beslut vara oriktigt återgivet. Det fjärde målet i

ordningen från slutet räknat, avgjort genom utslag av rådet den 12 september

1924, avser, såvitt här kunnat utrönas, det under nr 876/1924 i rådets diarium

upptagna besvärsmålet. I detta mål bar emellertid försäkringsrådet i sitt ovannämnda

utslag förklarat, att den ifrågavarande åkomman måste anses förorsakad

av olycksfall och på grund härav upphävt försäkringsinrättningens

beslut.

I anslutning till de redogörelser, som de i motionen lämnade referaten innehålla

beträffande händelseförloppet vid de uppgivna olyckstillfällena, må erinras

örn att just frågan, huru tillgått vid det tillfälle, då åkomman enligt den

försäkrades mening orsakats, mången gång kan i mål av förevarande art vara

föremål för tvist. Osäkra eller mot varandra stridande uppgifter härutinnan

kunna hava lämnats i målet. Av handlingarna till det nyssnämnda besvärsmålet

framgår exempelvis, att den uppgift örn händelseförloppet vid skadans

uppkomst, som återfinnes i motionärernas referat, lämnats först i besvärsskriften

till försäkringsrådet. I sitt utlåtande till försäkringsrådet över besvären framhöll

även försäkringsinrättningen, att enligt klagandens i besvärsskriften lämnade

uppgifter den ifrågavarande åkomman skulle uppstått till följd av olycksfall.

Försäkringsinrättningen hade emellertid ansett sig böra fästa större avseende

vid de uppgifter klaganden lämnat, innan överklagade beslutet meddelats.

På grund härav hemställde försäkringsinrättningen, att rådet ej måtte

finna skäl göra ändring i överklagade beslutet.

Beträffande övriga i motionen angivna mål har försäkringsrådet icke ansett

sig böra ingå på någon närmare redogörelse för desamma.

Tydligt torde vara, att den praxis, som av försäkringsinrättningarna och

försäkringsrådet tillämpas vid bedömandet av ersättningsärenden av nu förevarande

art, måste röna inflytande av den ökade kunskap rörande ifrågavarande

åkommors natur och orsakerna till densamma, som vinnes genom den fortgående

medicinska forskningen på detta område. Erinras må i detta sammanhang

örn den betydelse den medicinska forskningen på andra områden haft för

försäkringsmyndigheternas prövning av frågor rörande sambandet mellan sjukdom

och olycksfall. Så torde exempelvis bråckåkommorna numera i långt mindre

utsträckning än som tidigare varit fallet hänföras under olycksfallsförsäkringslagen,

detta beroende på den ökade kunskap i fråga örn uppkomsten

och utvecklingen av dessa åkommor, som vunnits genom den medicinska forskningen.

Motionärerna synas nu åsyfta, att till olycksfallsförsäkringslagen skulle

göras ett tillägg av innebörd, att under lagen skulle kunna hänföras åkommor,

som diagnosticerats som muskelsträckningar eller muskelbristningar, även örn

åkommorna enligt den föreliggande utredningen icke kunde anses förorsakade

av olycksfall. Enligt rådets mening förefinnas emellertid icke skäl att giva de

sjukdomstillstånd av olika slag, som rubriceras under diagnoserna muskelsträckning

eller muskelbristning, annan ställning i fråga om rätten till ersättning

enligt olycksfallsförsäkringslagen än andra sjukdomar. Även med hänsyn till

de konsekvenser, som en utvidgning av olycksfallsförsäkringslagen i den av

motionärerna angivna riktningen skulle kunna medföra, måste en dylik utvidgning

anses olämplig.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27; bilagor.

11

På grund av vad sålunda anförts och under hänvisning till sitt ovannämnda

yttrande den 24 februari 1928 får försäkringsrådet avstyrka bifall till motionärernas

framställning.

Stockholm den 10 mars 1933.

På Kungl. Försäkringsrådets vägnar:

O. F. ENBOM.

Göte Blomqvist.

Bilaga C.

Utdrag av a röet sgivar lies ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolags olycksfallsstatistik.

År

Antal

anmäl-

ningar

under

året

Antal

muskel- sträck- ningar

per 1,000

olycksfall

Rygg

muskelsträckningar

Andra

muskelsträckningar

Summa

Ersätta ay

Icke ersatta

Ersatta av

Icke ersätta

Ersatta

Icke

ersatta

|

A. Ö. O.

K.F.

A. Ö. O.

K. F.

A. Ö.O.

K.F.

A. Ö. O.

K. F.

1918 . .

19,949

44

521

11

328

_

16

—

849

27

1920 ...

19,639

49

600

—

5

—

355

—

6

—

955

n

1923

16''397

78

842

1

10

5

400

—

10

4

1,243

29

1925

19,221

43

87

21

308

86

220

6

78

12

334

484

1927

25^456

30

88

6

246

58

183

1

154

24

278

482

1930

35''877

20

92

5

154

37

242

17

123

38

356

352

1931

27J63

24

88

7

147

38

232

9

108

40

336

333

1932......

23,277

22

71

3

136

25

175

11

65

19

260

1 245

Summa

189,579

2,389

43

1,017

249

2.135

44

560

137

4,611

1,963

1 Härtill komma 20 st. fall ej ersatta av A. Ö. O. överklagade, men ännu ej avgjorda av Kungl.

Försäkringsrådet.

Utdrag av Ömsesidiga Olycksfallsförsäkringsbolaget Land och Sjö’s olycksfallsstatistik.

Summa

Ersätta

Icke

ersatta

104

2

87

5

314

21

153

207

76

179

151

133

141

116

lil

89

1,137

752

Ä r

Antal

anmäl
ningar
under
året
-

Antal

muskelsträckningar

per 1,000

olycksfall

Ityggmuskelsträckningar

Ersatta av

L. & S. K. F,

L. & S. K. F,

Icke ersatta

L. & S. K. F

Andra muskelsträckningar

Ersatta av

L. & S. K. F

Icke ersatta

1918 ......

1920 ......

1923 ......

1925 ......

1927 ......

1930 ......

1931 .....

1932 ......

Summa

3,477

3,545

5,121

7,727

9,003

12,168

10,799

10,340

62,180

30

26

65

47

28

23

23

20

71

57

226

82

29

73

70

57

665

3

2

7

2

3

17

2

3

5

99

112

70

64

56

411

5

36

24

24

20

9

118

33

30

88

66

43

69

66

50

445

2

2

2

3

1

10

1

7

57

34

31

19

14

163

1

4

15

9

8

13

10

60

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.